RH 2000:43
Ett fordons faktiska konstruktion och användning har ansetts vara avgörande för om krav på färdskrivare förelegat eller inte. Invändning om att en lastbil efter ombyggnad var att anse som en orkesterbuss (personbil), ansågs inte vara vederlagd eller framstå som obefogad endast på grund av att fordonet alltjämt var registrerat som lastbil. Åtal för färdskrivarförseelse ogillades (jfr. dock RH 1998:35 I och II).
Åklagaren åtalade vid Helsingborgs tingsrätt T.M. för färdskrivarförseelse enligt följande gärningspåstående. T.M. har den 14 juni 1997 på Bredgatan i Helsingborg fört tunga lastbilen FTS 058 och därvid uppsåtligen eller av oaktsamhet ej iakttagit föreskriven skyldighet att tillse att fordonet varit försett med godkänd färdskrivare.
T.M. vitsordade att fordonets färdskrivare inte varit besiktigad men bestred ansvar för brott med hänvisning till att skyldighet att ha fordonet försett med godkänd färdskrivare inte förelegat.
Till stöd för bestridandet anförde han följande. Det aktuella fordonet är en orkesterbuss med plats för instrument och orkestermedlemmar. Fordonet används för persontransporter och är på grund av sin konstruktion och utrustning lämplig för transport av högst åtta passagerare samt är avsett för detta ändamål. Enligt Svenska Musikerförbundets jurister omfattas fordonet av undantaget i punkten 2 av artikel 4 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985, varför bestämmelserna om att fordonet skall vara utrustat med färdskrivare inte är tillämpliga.
Helsingborgs tingsrätt (1998-03-30, tingsnotarien Niklas Bodegård samt nämndemännen Greta Häck, Rune Andersson och Bengt Olsson) ogillade åtalet. Som skäl härför anförde tingsrätten följande.
Bestämmelserna angående färdskrivare för trafik inom landet återfinns numera i, dels förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter, dels rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter. Enligt artikel 3 punkten 1 i rådets förordning skall färdskrivare vara installerade och användas i fordon som är registrerade i en medlemsstat och som används för transporter på väg av passagerare eller gods, med undantag av sådana fordon som avses i bl.a. artikel 4 rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter. Enligt punkten 2 i sistnämnda artikel undantas från bestämmelsernas tillämpningsområde fordon som används för persontransporter om dessa på grund av sin konstruktion och utrustning är lämpliga för transport av högst nio personer, inklusive föraren, och är avsedda för detta ändamål.
Mot bakgrund av bl.a. T.M:s uppgift om att fordonet är en s.k. orkesterbuss, kan det enligt tingsrättens förmenande inte uteslutas att fordonet är av sådan beskaffenhet att det skulle kunna omfattas av förevarande undantag. På grund härav, och då åklagaren inte visat annat, skall åtalet ogillas.
Åklagaren överklagade domen och yrkade att T.M. skulle dömas för färdskrivarförseelse i enlighet med åtalet. Som bevisning åberopade åklagaren utdrag ur bilregistret.
Prövningstillstånd meddelades.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-05-18, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Pia Johansson och tf. hovrättsassessorn Annika Wikingsson, referent) fastställde tingsrättens domslut. Som skäl härför anförde hovrätten följande.
Förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldighet att ha färdskrivare installerad i ett fordon som används för transport på väg av passagerare eller gods döms till penningböter (20 § första stycket 2 förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter samt artikel 3 punkten 1 rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter).
Från kravet på färdskrivare undantas bl.a. fordon som används för persontransporter om fordonet på grund av sin konstruktion och utrustning är lämpligt för transport av högst nio personer inklusive föraren och är avsett för detta ändamål (artikel 4 punkten 2 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter). Undantag görs också för fordon som används för godstransporter, förutsatt att fordonets högsta tillåtna vikt inte överstiger 3,5 ton (punkten 1 i samma artikel).
Definitionen av de fordon som omfattas av nämnda undantag kan jämföras med de definitioner som återfinns i 4 § bilregisterkungörelsen (1972:599). Där definieras personbil som en bil som är inrättad huvudsakligen för befordran av personer, dock högst förare och åtta passagerare. Definitionen på personbil anses härvid inte utesluta att en bil betraktas som personbil även om den är försedd med visst utrymme för godsbefordran (se t.ex. Margareta Eriksson m.fl., TRAFIK-Rättsfall, Kommentarer, 1998, s. 36). I samma lagrum definieras buss som en bil som är inrättad för befordran av fler än åtta personer utöver föraren, även om bilen dessutom är inrättad för annat ändamål, och lastbil som bil som inte är att anse som personbil eller buss.
Enligt bilregisterutdraget var fordonet i maj månad 1998 registrerat som lastbil. I målet är vidare upplyst att fordonets vikt överstiger den högsta tillåtna (3,5 ton) för att kunna anses som lätt lastbil (4 § bilregisterkungörelsen).
Omfattningen av det undantag T.M. åberopat och som kan vara aktuellt i målet (artikel 4 punkten 2 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85) motsvaras närmast av personbilar i bilregisterkungörelsens mening. Lydelsen av undantaget ger emellertid inte stöd för att dess tillämplighet är begränsad till endast fordon som är registrerade som personbilar. De uppgifter som finns i bilregistret kan därför inte vara ensamt avgörande. I stället måste man se till fordonets faktiska konstruktion och användning, varvid de uppgifter som återfinns i bilregistret i och för sig kan komma att tillmätas visst bevisvärde.
T.M:s uppgifter om att fordonet är en orkesterbuss med plats för instrument och orkestermedlemmar, att det används för persontransporter samt att det på grund av sin konstruktion och utrustning är lämpat och avsett för transport av högst åtta passagerare är inte sådana att de kan lämnas utan avseende. Det förhållandet att fordonet samtidigt med transporten av orkestermedlemmarna även fraktar medlemmarnas musikinstrument, kan härvid inte föranleda att fordonet skall anses vara avsett för godstransporter i stället för persontransporter (jfr. artikel 4 punkterna 1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85). För det fall fordonet var beskaffat på sätt T.M. gör gällande, borde det i och för sig ha varit registrerat som personbil i stället för som lastbil. Bilregistret kan därför i någon mån tala för att undantaget inte var tillämpligt. Registreringen i bilregistret sker emellertid huvudsakligen för att underlätta uppbörd av skatt, kontroll av fordonsbeståndet och bevakning av att fordonsägarna fullgör sina förpliktelser (se t.ex. Margareta Eriksson m.fl., TRAFIK-Rättsfall, Kommentarer, 1998, s 372). Ett fordons verkliga beskaffenhet och användningsområdet vid varje tillfälle framgår således inte av de uppgifter som finns i bilregistret. I stället finns det fordon som är registrerade som lastbilar utan att vara inrättade för godsbefordran (se t.ex. prop. 1997/98:12 s. 30).
På grund av det anförda kan åklagaren - trots uppgifterna i bilregistret - inte mot T.M:s förnekande anses ha visat att fordonet var av annan beskaffenhet än vad T.M. gjort gällande (jfr. dock RH 1998:35 I och II). Inte heller kan åklagaren genom bilregisterutdraget anses ha förebringat sådan utredning att T.M:s invändning beträffande fordonets beskaffenhet framstår som obefogad (jfr. t.ex. NJA 1990 s. 210). Åtalet skall därför ogillas.