RH 2000:60

Kronofogdemyndigheten i Malmö meddelade den 11 februari 1997 utslag i mål om betalningsföreläggande varigenom Abbas M ålades betalningsskyldighet gentemot Infläktor Fastighets Aktiebolag (Infläktor) med ett belopp om 13 739 kr jämte ränta och kostnader. Utslaget vann laga kraft. Till grund för utslaget låg ett borgensåtagande såsom för egen skuld av Abbas M. Malmö tingsrätt stadfäste genom dom den 14 mars 1997 en förlikning mellan huvudgäldenären Ibtisam K och Infläktor. Denna genom domen stadfästa förlikning innebar att skulden sattes ned till 3 500 kr i ett för allt, att betalas med 100 kr i månaden. Efter domen erlade Ibtisam K 200 kr till Infläktor. Genom beslut den 28 april 1997 lämnade hovrätten en av Abbas M gjord resningsansökan avseende utslaget den 11 februari 1997 utan bifall.

Sedan Infläktor sökt verkställighet mot Abbas M av utslaget den 11 februari 1997, framställde Abbas M invändning enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken mot verkställighet såvitt avsåg ett belopp överstigande 3 300 kr under åberopande av förlikningen mellan Infläktor och Ibtisam K samt de av Ibtisam K erlagda betalningarna om totalt 200 kr.

Kronofogdemyndigheten i Malmö, Helsingborgskontoret (1997-05-29, kronofogden Erik Areskoug) biföll invändningen med följande motivering.

Enligt processrättsliga principer äger en dom i allmänhet rättskraft endast mot parterna i det aktuella målet. I vissa fall kan dock en dom få rättskraft även mot en tredjeman. Som exempel på ett sådant fall, då en dom kan bli bindande även för en tredjeman, nämns i doktrinen den situation som föreligger vid borgen. Enligt uttalanden i doktrinen kan en dom i ett mål mellan en borgenär och en huvudgäldenär tillerkännas rättskraft i förhållande till borgensmannen, om domen verkar till förmån för den sistnämnde (Ekelöf m.fl. i Gösta Walin, Borgen och tredjemanspant, 1984, s. 360 ff). Således kan en dom, genom vilken en huvudgäldenär befrias helt eller delvis från sitt betalningsansvar, åberopas av borgensmannen med befriande verkan för honom i motsvarande omfattning. - Som nämnts grundar sig Abbas M:s betalningsansvar på en borgensförbindelse, enligt vilken denne svarar för huvudgäldenärens skuld såsom för egen. Huvudgäldenärens skuld har sedan blivit nedsatt till totalt 3 500 kr genom den tidigare nämnda - genom dom - stadfästa förlikningen. Domen är omedelbart verkställbar och kan i enlighet med ovan återgivna rättskällor åberopas av Abbas M i dennes egenskap av borgensman, då den verkar till dennes fördel. Den betalningsplan som upprättats för huvudgäldenärens räkning kan dock inte komma Abbas M till godo, då denna plan får anses grunda sig på huvudgäldenärens personliga betalningsförmåga. Eftersom huvudgäldenären efter domens meddelande betalt 200 kr på skulden, skall Abbas M:s skuld också nedsättas i motsvarande mån.

Infläktor överklagade beslutet och yrkade helt bifall till sin ansökan om verkställighet. Som grund för överklagandet anförde Infläktor följande. Den i domen stadfästa förlikningen äger inte rättskraft mot borgensmannen, vilken är tredje man och inte part. Tingsrätten har inte materiellt prövat målet och därmed skall rättskraften inte gälla mot borgensmannen. Utslaget mot Abbas M hade vunnit laga kraft innan den i domen intagna förlikningen ingicks och denne har inom ramen för den summariska processen försuttit sina möjligheter att mot Infläktors krav göra gällande samma invändningar som huvudgäldenären hade kunnat åberopa för bestridande av betalningsansvar. Dessutom torde det inte ankomma på kronofogdemyndigheten att vägra verkställighet av ett lagakraftvunnet avgörande. Abbas M har ansökt om resning vad gäller avgörandet men hans resningsansökan avslogs av hovrätten.

Malmö tingsrätt (1997-09-26, hovrättsassessorn Katarina Persson) lämnade överklagandet utan bifall och anförde som skäl härför följande.

Av de civilrättsliga reglerna om borgensansvaret följer att en borgensman som huvudregel inte är skyldig att betala den skuld som han har tecknat borgen för i fall då huvudgäldenären inte är skyldig att betala skulden. Borgenärs eftergift av fordran eller del därav hos huvudgäldenären reducerar således i princip borgensansvaret i motsvarande mån. En dom genom vilken huvudgäldenären befriats från betalningsskyldighet eller del därav kan åberopas av en borgensman, oavsett om den för borgenären oförmånliga domen grundats på en materiell prövning eller ett avtal mellan borgenären och huvudgäldenären. - Av utredningen framgår att Infläktors begäran om verkställighet grundas på ett utslag mot Abbas M som hade vunnit laga kraft när förlikningen mellan Infläktor och huvudgäldenären Ibtisam K träffades. Detta förhållande hindrar inte att Abbas M:s invändning om att skulden har reducerats på grund av Ibtisam K:s delbetalningar till Infläktor skall beaktas i verkställighetsärendet. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad som anförts ovan torde Abbas M även kunna åberopa att skulden har reducerats genom den stadfästa förlikningen mellan Infläktor och Ibtisam K. Abbas M:s invändning i denna del gör i vart fall verkställighetsfrågan så tvivelaktig att invändningen inte kan lämnas utan avseende.

Infläktor överklagade tingsrättens beslut och yrkade helt bifall till sin ansökan om verkställighet. Abbas M bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-04-17, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson och hovrättsassessorn Bo-Göran Ohlsson) lämnade överklagandet utan bifall av följande skäl.

Infläktor har i hovrätten vidhållit vad bolaget tidigare anfört och därutöver tillagt i huvudsak följande. Av 3 kap. 21 § sista stycket utsökningsbalken framgår att kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i första eller andra stycket inte hindrar att saken prövas i rättegång. Abbas M har genom ett lagakraftvunnet utslag ålagts betalningsskyldighet på grund av sitt borgensåtagande. Hovrätten har avslagit en av Abbas M gjord resningsansökan, vari denne åberopat i huvudsak samma grunder som i nu förevarande mål. Frågan om resning i anledning av vad som förevarit mellan Infläktor och huvudgäldenären är således redan rättskraftigt avgjort. Det föreligger med hänsyn härtill hinder mot att i verkställighetsärendet på nytt pröva frågan huruvida Abbas M kan åberopa att skulden har reducerats genom den mellan bolaget och huvudgäldenären stadfästa förlikningen. - I målet mellan Infläktor och huvudgäldenären har bolagets möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader varit begränsade, eftersom bestämmelsen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken varit tillämplig. Det måste av processekonomiska skäl, framför allt i ett sådant mål, vara möjligt att träffa en uppgörelse med huvudgäldenären, utan att ett fordringsanspråk gentemot en sedan tidigare, genom ett rättskraftigt avgörande, förpliktad borgensman går förlorat. I annat fall blir det nödvändigt att fullfölja talan i målet mot huvudgäldenären, med uppkomna rättegångskostnader som följd, trots att det redan på förhand står klart att huvudgäldenären saknar betalningsförmåga.

Hovrätten gör följande bedömning.

I princip kan en exekutionstitel som åberopas för verkställighet inte omprövas av kronofogdemyndigheten. En dom av allmän domstol innebär att sådana invändningar som hänför sig till tiden före domens meddelande är prekluderade genom domens rättskraft, även om de inte framställts vid domstolen. Däremot kan svaranden åberopa att en förpliktelse som han ålagts genom en exekutionstitel har upphört eller ändrats på grund av något förhållande som hänför sig till tiden efter exekutionstitelns meddelande (Gregow, Utsökningsrätt, 3 uppl., s. 86).

Detta kommer till uttryck i regeln i 3 kap. 21 § andra stycket utsökningsbalken. Här föreskrivs att verkställighet inte får äga rum, om svaranden i ett utsökningsmål gör gällande att ett förhållande som rör parternas mellanhavanden utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende. Av denna bestämmelse omfattas andra invändningar av materiell innebörd än ett påstående om att förpliktelsen har fullgjorts. Sådana invändningar kan vara av mycket skilda slag. Exempel härpå är invändningar att det träffats förlikning eller annan uppgörelse på grund varav anspråket eftergetts eller att preskription har inträtt. Med bestämmelsen avses endast sådana invändningar mot sökt verkställighet som avser omständigheter vilka hänför sig till tiden efter exekutionstitelns tillkomst. Det skall alltså röra sig om en omständighet som tillkommit efter eller i vart fall inte kunnat tas i betraktande vid anspråkets utdömande, ett s.k. factum superveniens (Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl., s. 101 f). För att verkställighet skall vägras med stöd av bestämmelsen är det, som anges i lagtexten, tillräckligt att invändningen inte kan lämnas utan avseende. Det kan i sammanhanget anmärkas att ett beslut med anledning av en invändning enligt den nu berörda bestämmelsen inte är bindande utanför utsökningsmålet; beslutet utgör alltså inte hinder mot att saken senare prövas i rättegång.

I förevarande fall har Abbas M genom utslaget i målet om betalningsföreläggande förpliktats att till Infläktor utge ett belopp som svarade mot hans borgensåtagande. Den fråga som då uppkommer är vilken betydelse det har för borgensmannens betalningsförpliktelse enligt den lagakraftvunna exekutionstiteln att borgenären därefter satt ned huvudgäldenärens fordran genom förlikning i en rättegång.

Som huvudregel gäller att rättsläget mellan borgenären och borgensmannen efter ett utslag i ett mål om betalningsföreläggande bestäms enbart av utslaget och inte av borgensåtagandet, vilket i princip förlorat sin juridiska betydelse. Det ankommer alltså inte på kronofogdemyndigheten att i verkställighetsärendet pröva utslagets materiella riktighet. Grunden härför är regeln i 17 kap. 11 § rättegångsbalken, enligt vilken bestämmelse en lagakraftägande dom äger rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak varom talan väckts. Ett utslag i ett mål om betalningsföreläggande anses kunna få rättskraft på samma sätt som en dom av domstol (prop. 1989/90:85 s. 83).

Emellertid omfattas av avgörandets rättskraft, och prekluderas således, enbart omständigheter som åberopats eller kunnat åberopas i rättegången. En allmän princip anses vara att sådana omständigheter som inträffat efter avgörandet (facta supervenientia) inte är prekluderade genom domen. Dessa omständigheter har inte kunnat bedömas i den tidigare rättegången och kan därför, om de är relevanta för saken, medföra att en ny process om saken är tillåten. En sådan kan i fall av detta slag tillåtas även om den genom domen förpliktade redan erlagt betalning i enlighet med vad han ålagts genom domen (NJA 1966 s. 325).

I förevarande fall har förlikningen mellan borgenären och gäldenären, av innebörd att borgenären satt ned sitt krav mot gäldenären, ingåtts först efter det att utslaget i målet om betalningsföreläggande mot Abbas M utfärdades och sedan detta vunnit laga kraft. Det rör sig alltså om en omständighet som inträffat efter avgörandet i målet om betalningsföreläggande, dvs. om ett factum superveniens, som inte omfattas av rättskraften av utslaget.

I sammanhanget kan anmärkas att vid prövningen av Abbas M:s resningsansökan har endast sådana omständigheter som hänför sig till tiden före tillkomsten av det aktuella utslaget kunnat beaktas. Grund för resning har därför inte förelegat med hänsyn till den senare träffade förlikningen. Prövningen i målet om resning utgör mot bakgrund härav inte något hinder mot att Abbas M nu åberopar att huvudgäldenärens skuld till Infläktor reducerats genom den därefter mellan bolaget och huvudgäldenären ingångna förlikningen.

Borgen är till sin karaktär en accessorisk förpliktelse, vilket innebär att borgensmannen som huvudregel inte är förpliktad att prestera mer än huvudgäldenären. Som en allmän regel gäller också att borgensmannen kan åberopa samma invändningar gentemot borgenären som huvudgäldenären kan göra, i vart fall i den mån de uppkommit efter borgensförbindelsens ingående. Av det materiellrättsliga förhållandet mellan borgenären och borgensmannen följer att en dom mellan borgenären och huvudgäldenären, varigenom borgenärens fordran mot huvudgäldenären helt eller delvis fallit bort, får rättsverkningar även till förmån för borgensmannen. Av vilken anledning borgenärens fordran mot huvudgäldenären har underkänts eller satts ned saknar därvid i princip betydelse (Walin, Borgen och tredjemanspant, 2 uppl., s. 347 f). Av det sagda följer att borgensmannens ansvar som huvudregel minskar i samma utsträckning som borgenärens fordran mot huvudgäldenären reduceras, t.ex. genom eftergift från borgenärens sida. En grund härför är att borgensmannens regressrätt gentemot huvudgäldenären i princip reduceras i samma utsträckning som borgenärens fordran mot gäldenären minskas. Undantag från den nämnda huvudregeln gäller dock beträffande offentligt ackord och skuldsanering (se 12 kap. 22 § konkurslagen, 3 kap. 9 § lagen om företagsrekonstruktion och 26 § skuldsaneringslagen). I dessa fall kvarstår borgensmannens ansvar oförändrat, trots att borgenärens fordran mot huvudgäldenären reduceras. Detsamma har ansetts kunna gälla även i vissa fall då borgenären träffar ett underhandsackord med huvudgäldenären eller då fordringen av annan anledning reduceras (se Walin a.a. s. 123 ff med där gjorda hänvisningar). En förutsättning för att borgensmannens ansvar skall kunna kvarstå i dessa fall torde dock vara att borgenären förmår visa att uppgörelsen med huvudgäldenären, eller eftergiften gentemot denne, inte varit till skada för borgensmannen, dvs. att borgenären gjort det bästa möjliga av ackordsförhandlingarna med huvudgäldenären (se NJA 1953 s. 116). Detta torde i all synnerhet gälla i fall då borgenären frivilligt och utan borgensmannens samtycke har gjort en eftergift i förhållande till huvudgäldenären. I dessa fall torde också en proprieborgen nedsjunka till en enkel borgen, eftersom betalningsskyldighet för borgensmannen, som framgått ovan, förutsätter att borgenären visar att borgensmannen inte lidit skada (Walin a.a. s. 124).

Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten att den omständigheten att en borgensmans ansvar enligt ett borgensåtagande fastslagits genom en dom eller, som i detta fall, ett utslag i mål om betalningsföreläggande inte utgör hinder för borgensmannen att senare göra gällande invändningar mot domen eller utslaget som avser förhållanden som inträffat efter det att avgörandet meddelades. Detta gäller om frågan uppkommer i en ny rättegång, t.ex. därför att borgensmannen väcker en negativ fastställelsetalan mot borgenären. Detsamma gäller om frågan, som i detta fall, aktualiseras genom en invändning mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken. Någon anledning att i ett sådant fall som det nu förevarande inte låta det materiellrättsliga förhållandet mellan borgenären och borgensmannen vara avgörande finns således inte. Lika väl som en betalning av huvudgäldenären till borgenären i motsvarande mån fritar borgensmannen från betalningsansvar, måste därför en eftergift från borgenärens sida till förmån för huvudgäldenären, eller en uppgörelse mellan dessa parter, kunna få den konsekvensen att borgensmannens ansvar reduceras i samma utsträckning.

I förevarande fall har Infläktor hävdat att den förlikning som bolaget träffat med Ibtisam K betingats av processekonomiska skäl. Hovrätten konstaterar härvid att Infläktor inte ens påstått att förlikningen ingåtts med Abbas M:s godkännande, eller ens med dennes vetskap. Inte heller har bolaget visat, eller ens med någon kraft hävdat, att bolagets uppgörelse med huvudgäldenären inte har varit till skada för Abbas M. Vad Infläktor gjort gällande om anledningen till att bolaget träffat förlikningen med huvudgäldenären utgör därför enligt hovrättens uppfattning inte skäl att betrakta uppgörelsen såsom likställd med ett offentligt ackord.

Mot bakgrund härav, och då vad Infläktor i övrigt anfört inte föranleder annan bedömning, finner hovrätten att den invändning enligt 3 kap. 21 § andra stycket utsökningsbalken som Abbas M gjort mot verkställighet inte kan lämnas utan avseende. Verkställighet av utslaget för belopp överstigande förlikningsbeloppet om 3 500 kr, med avdrag för vad huvudgäldenären har betalat till Infläktor, skall därför inte ske.

Referenten, hovrättsrådet Roger Bergforsen, var skiljaktig och anförde: Abbas M har genom ett utslag i mål om betalningsföreläggande ålagts betalningsskyldighet gentemot Infläktor, som åberopat ett proprieborgensåtagande. Utslaget har vunnit laga kraft. Rättsläget mellan parterna bestäms numera enbart av utslaget och inte, som tingsrätten och kronofogdemyndigheten antagit, av borgensåtagandet, vilket förlorat sin juridiska betydelse (se Ekelöf m.fl., Rättegång III, 6 uppl., 1994, s. 107). Det ankommer alltså inte på tingsrätten och kronofogdemyndigheten att i verkställighetsärendet pröva utslagets materiella riktighet.

Här må vidare anmärkas att om tingsrättens och kronofogdemyndighetens resonemang vore riktigt skulle institutet proprieborgen kunna avskaffas. Om, som nu är fallet, dom mot huvudgäldenär skulle ges tillbakaverkan på redan lagakraftvunnet avgörande mot borgensman skulle hållbarheten i det avgörandet ej kunna bedömas förrän lagakraftvunnet avgörande mot huvudgäldenären föreligger. En process mot en borgensman skulle i så fall kunna bli helt meningslös om inte huvudgäldenärens betalningsskyldighet först fastslagits. Denna eventualitet står i direkt strid mot innebörden av proprieborgen, nämligen att borgenär omedelbart skall kunna vända sig mot borgensmannen när fordringen förfaller till betalning.

Av det sagda följer att Abbas M:s invändning mot verkställighet är ohållbar. Gjorda delbetalningar skall givetvis beaktas vid verkställigheten.

Jag vill alltså ogilla Abbas M:s invändning mot verkställighet i vad invändningen mot verkställighet grundar sig på innehållet i Malmö tingsrätts dom 1997-03-14 i mål FT 407-97.

Målnummer ÖÄ 1510/97