RH 2000:68
Fråga om ersättning av allmänna medel till målsägandebiträde, som biträtt 25 målsägande i mål angående rån m.m. Hovrätten fann skäl till viss nedsättning av biträdets kostnadsanspråk med hänsyn till att den i kostnadsräkningen intagna arbetsredogörelsen inte var så utförlig att erforderligt underlag förelåg för bedömning av kostnadsanspråkets skälighet.
I ett brottmål angående rån m.m. var advokaten J.L. målsägandebiträde för 25 målsägande. Stockholms tingsrätt (2000-10-11, rådmannen Ulla Bergendal samt nämndemännen Uno Jansson, Agneta Rehnvall och Börje Norberg) tillerkände J.L. ersättning av allmänna medel för arbete med 94 600 kr, motsvarande en skälig tidsåtgång om 88 timmar, i stället för fordrade 105 350 kr avseende en tidsåtgång om 98 timmar.
J.L. överklagade ersättningsbeslutet och yrkade helt bifall till sitt kostnadsanspråk. Till stöd för sitt överklagande anförde han bl.a. följande. Den tidsåtgång för vilken han yrkar ersättning har varit inte bara påkallad och motiverad för tillvaratagande av hans huvudmäns rättigheter utan också skälig med beaktande av omständigheterna i målet. Han upplevde att åklagaren i målet inte gjorde vad hon skulle. Snart sagt samtliga i målet aktuella rånhändelser avslutades med övergrepp i rättssak. Vid förfrågan varför dessa brott i alla fall utom ett inte ledde till åtal lämnades förklaringen att den tilltalade påföljdsmässigt redan "slagit i taket". Han nödgades därför justera nästan samtliga åklagarens gärningsbeskrivningar, något som var av betydelse i vart fall för skadståndsbedömningen i målet. Detta krävde visst merarbete även i form av förfrågningar till huvudmännen om vad som egentligen sagts och hur detta upplevts. Så gott som samtliga hans huvudmän reagerade speciellt starkt på övergreppen i rättssak.
Svea hovrätt (2000-11-06, hovrättsråden Lars Hesser och Peter Borgström, referent, samt tf. hovrättsassessorn Linn Pantzar) avslog överklagandet.
I sitt beslut anförde hovrätten följande.
Enligt 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde har målsägandebiträde rätt till ersättning i enlighet med vad som enligt 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) gäller för biträde vid rättshjälp. I sistnämnda bestämmelse stadgas att rättshjälpsbiträde har rätt till skälig ersättning för bl.a. det arbete som uppdraget krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och omsorg som uppdraget utförts med samt den tid som lagts ned på uppdraget.
Av 3 § förordningen (1997:408) om målsägandebiträde följer bl.a. att 20 § rättshjälpsförordningen (1997:404) skall tillämpas i fråga om målsägandebiträdes utformning av sin kostnadsräkning. Enligt sistnämnda bestämmelse skall biträdets arbetsredogörelse vara så utformad att ersättningsanspråkets skälighet kan bedömas. Vidare stadgar bestämmelsen att, om biträdet vill åberopa några särskilda omständigheter, såsom att uppdraget varit särskilt svårt eller tidskrävande, dessa omständigheter skall redovisas.
Mot bakgrund av det anförda gör hovrätten följande bedömning.
Kravet på arbetsredogörelse skiftar beroende på ärendets karaktär. I enkla och föga tidskrävande ärenden kan det ofta vara tillräckligt med en i telegramstil avfattad redogörelse för olika arbetsmoment, såsom sammanträden och telefonsamtal med huvudmannen osv. Är ärendet mera omfattande och det begärda arvodet högre bör generellt sett avsevärt högre krav ställas på arbetsredogörelsen. I sådana fall är en uppräkning av antalet åtgärder av underordnad betydelse för en bedömning av biträdets insatser.
Enligt tingsrättens huvudförhandlingsprotokoll pågick huvudförhandlingen drygt 23 timmar. Också av övriga handlingar framgår att målet vid tingsrätten varit tämligen omfattande och skäl saknas att ifrågasätta J.L:s uppgift om att han lagt ned 98 timmars arbete på målet. Hans kostnadsräkning är emellertid, trots att den upptar nio sidor, föga upplysande; den innehåller till stor del uppräkningar av telefonsamtal och sammanträffanden med olika personer utan upplysningar om vad som avhandlats i dessa sammanhang. J.L. har visserligen i sitt överklagande pekat på vissa särskilda förhållanden som enligt hans mening nödvändiggjort den tidsåtgång för vilken han yrkar ersättning, men dessa omständigheter har inte närmare berörts i hans kostnadsräkning. För att ett biträde skall få ersättning för sådant merarbete som orsakas av att hans arbete av någon anledning varit särskilt tidskrävande krävs att biträdet presenterar en arbetsredogörelse, som är så utförlig att den i förening med vad som i övrigt är känt för rätten ger tillräckligt underlag för bedömning av anspråkets skälighet.
Med hänsyn till vad ovan upptagits finner hovrätten att erforderligt underlag saknas för att finna J.L. berättigad till högre ersättning än den tingsrätten funnit skälig. Hans överklagande skall alltså avslås.