RH 2000:72

Åklagaren åtalade K.L. för hets mot folkgrupp med följande gärningspåstående: Den 30 januari 2000 på Skolgatan i Dalum uttryckte K.L. missaktning för folkgrupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung genom att tillsammans och i samråd med ytterligare minst tre personer skrika "Sieg Heil" och samtidigt göra nazisthälsningar.

K.L. erkände att han vid tillfället tillsammans och i samråd med kamrater vid två tillfällen skrikit "Sieg Heil" och gjort s.k. nazisthälsning på Skolgatan i Dalum utanför vittnet M.B:s hus i syfte att reta denne.

Åklagaren åberopade utöver K.L:s och en medtilltalads, R.S. uppgifter vittnesförhör med M.B.

Borås tingsrätt (2000-05-12, hovrättsassessorn Karin Torle samt nämndemännen Stig E. Johansson, Elisabeth Hagen och Carl Evert Nejderos) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten.

I 16 kap. 8 § brottsbalken stadgas att den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp. Åklagarens gärningspåstående får anses innefatta ett påstående om att K.L. genom att skrika "Sieg Heil" och göra s.k. nazisthälsning uttryckt missaktning på sätt som avses i bestämmelsen och att detta uttalande/meddelande spridits på Skolgatan i Dalum.

Utredningen visar att K.L. den 30 januari 2000 tillsammans med kamrater, bland dem R.S. samlats i centrala Dalum. I gruppen, som bestod av relativt många personer, ingick både pojkar och flickor. Sedan någon föreslagit att man skulle bege sig till ett näraliggande villakvarter för att ringa på ringklockan intill en invandrarfamiljs ytterdörr, begav sig skaran uppdelad i två grupper till huset ifråga. Såväl K.L. som R.S. har uppgivit att K.L. gick i den främre gruppen, medan R.S. gick bakom i den andra klungan. På väg mot huset tog K.L. och ytterligare en pojke, som inte var R.S. upp tidningar, som rullades ihop och antändes som facklor. Vittnet M.B. bor i huset intill invandrarfamiljens. Enligt honom hade grannfamiljen tidigare blivit trakasserad av personer som befunnit sig utanför huset. Därför ingrep han och hindrade den pojke som var på väg att ringa på klockan. I samband härmed begav sig flera av ungdomarna från platsen, medan några bland dem K.L. och R.S. stannade kvar och samtalade med M.B. Det är utrett att M.B. frågade dem om de var rasister och att de därefter skildes åt. Cirka tio minuter senare inträffade den åtalade gärningen.

Det är styrkt genom K.L:s erkännande och övrig utredning att han tillsammans och i samråd med ytterligare minst tre personer vid två tillfällen skrikit "Sieg Heil" och gjort nazisthälsningar på Skolgatan utanför M.B:s hus.

K.L. har förklarat sitt agerande med att han och kamraterna ville reta M.B. Enligt K.L:s uppfattning skulle M.B. sannolikt inte ha reagerat om de kallade honom "gubbjävel", medan M.B:s fråga om de var rasister ledde till att de valde att agera som de gjorde. De uttalade orden och gesterna är väl förknippade med nazism och K.L:s agerande visar också att han var väl medveten om detta liksom att hans agerande var ägnat att uttrycka sådan missaktning som den åklagaren påstått. Det är således styrkt att K.L. på sätt åklagaren påstått uttryckt missaktning för andra folkgrupper än den egna genom att ropa och göra gester.

Fråga är då om han därigenom spritt uttalandet på sådant sätt som avses med bestämmelsen. För att ett uttalande skall kunna anses vara spritt krävs enligt uttalanden i förarbetena att det nått ut till fler än ett fåtal personer (prop. 1986/87:151 s. 110). Enligt K.L:s egna uppgifter riktades handlandet uteslutande mot M.B. och i syfte att trakassera denne. M.B. har bekräftat att han hörde och såg ungdomarna, men har för egen del uttalat att han uppfattade att deras agerande var riktat mot grannfamiljen. Huruvida denna var hemma har inte framgått i målet. Det är således inte visat att någon annan än M.B. uppfattat K.L:s och hans kamraters agerande. Vid detta förhållande kan inte K.L. dömas till ansvar för hets mot folkgrupp för sitt agerande. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma K.L. för hets mot folkgrupp till böter.

K.L. bestred ändring.

I hovrätten hördes K.L. på nytt, och inspelningen av vittnesförhöret vid tingsrätten med M.B. avlyssnades.

K.L. lämnade i allt väsentligt samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom och tillade: I den första klungan med ungdomar gick han själv och hans bror samt tre andra pojkar. Efter dem kom fyra flickor samt en pojke. Sedan M.B. kört iväg dem återkom de cirka tio minuter senare. En kamrat skrek "In der Reich ist Macht" varefter de andra fyra pojkarna i gruppen, bl.a. han själv, skrek "Sieg Heil!" två gånger. Avsikten var att M.B. som befann sig inomhus, skulle höra dem och bli irriterad. - Han har efteråt insett det olämpliga i sitt handlande och ångrar sitt tilltag.

Hovrätten för Västra Sverige (2000-07-05, hovrättslagmannen Barbro Thorblad, hovrättsråden Anne-Marie Krantz Westerberg, referent, och Göran Dahlgren samt nämndemännen Gudrun Bäckman och Verner Bengtsson) dömde K.L. för hets mot folkgrupp till 80 dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten.

Som tingsrätten funnit är det styrkt att K.L. uttryckt missaktning för andra folkgrupper än den egna genom att skrika "Sieg Heil" och göra nazisthälsningar. Vad frågan gäller är om uttalandena spritts på ett sånt sätt som krävs för att föranleda straffansvar för hets mot folkgrupp.

Efter en lagändring i straffbudet som gjordes 1988 krävs inte längre att ett uttalande görs offentligen utan det är tillräckligt att uttalandet sprids. Syftet med lagändringen var att inte bara utåtriktad verksamhet genom rasistiska organisationer skulle vara straffbar utan även intern verksamhet inom t.ex. föreningar eller andra grupper av personer. För att ett uttalande skall anses vara spritt förutsätts att det framställts inför en grupp som består av fler än ett fåtal personer på ett sätt som varit ägnat för gruppen att uppfatta yttrandet. Det krävs däremot inte att personerna i fråga verkligen lyssnat och tagit till sig innebörden av yttrandet (se prop. 1986/87: 151 s. 104 och 108 tt samt NJA 1999 s. 702).

Av utredningen i målet framgår att K.L. skrikit ut orden på en gata i ett bostadsområde vid en tidpunkt då det framstår som uppenbart att det funnits personer hemma. Enligt hovrättens mening föreligger då en klar presumtion för att yttrandet varit ägnat att uppfattas av fler än ett fåtal personer. Vidare är utrett att hans syfte med att skrika ut orden var att de skulle höras inne i M.B:s hus och att så faktiskt skedde. Detta talar starkt för att orden kunde uppfattas även inne i andra intilliggande hus. Redan det nu anförda talar för att orden skall anses ha blivit spridda på det sätt som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken. Härtill kommer att yttrandet ostridigt hördes av det tiotal ungdomar som befann sig i K.L:s sällskap. Som ovan angetts omfattas numera även yttranden inom slutna sällskap av straffbestämmelsen. Denna utvidgning av straffansvaret skulle enligt hovrättens mening vara tämligen meningslös om man inte skulle räkna in de personer i sällskapet, som själva kommer med rasistiska uttalanden, i mottagargruppen för andras uttalanden. Hovrätten finner därför att K.L:s uttalande och gest redan genom att de nått de ungdomar som befann sig i sällskapet -oavsett om de själva uppträtt på samma sätt- är att anse som spridda på det sätt straffbudet förutsätter. K.L. skall därför dömas för hets mot folkgrupp.

Med hänsyn först till att det varit fråga om ett enstaka yttrande som av allt att döma uttalats spontant utan föregående överväganden finner hovrätten att brottet kan bedömas som ringa. Vid straffmätningen beaktar hovrätten att K.L. vid brottstillfället endast var sexton år gammal.

Målnummer B 2867-00