om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.

Regeringens proposition

3 Yey

1986/87: 151

Ey

om ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m.

Prop.

1986/87: 151

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 2 april 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vissa ändringar av grundlagsskyddet för tryckta

skrifter på grundval av förslag som lades fram av yttrandefrihetsutredningen i betänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten.

Möjligheterna att genom straffbestämmelser i vanlig lag inskränka tryckfriheten skall enligt propositionen begränsas mer än i dag. Det skall göras genom att de otillåtna offentliggöranden som innefattar brott mot rikets

säkerhet beskrivs fullständigt i tryckfrihetsförordningen. På så sätt uppnås

att straffbarheten inte kan utvidgas utan grundlagsändring. Endast för krig och omedelbar krigsfara behålls den nuvarande ordningen att de närmare förutsättningarna för straffbarhet bestäms genom vanlig lag.

Också möjligheterna att föreskriva straff för t.ex. tidningsutgivare som offentliggör hemliga handlingar begränsas.

Ansvarsbestämmelserna i den s. k. videovåldslagen förs över till brotts-

balken. Ett nytt brott, olaga våldsskildring, införs. Det får eu vidare

tillämpningsområde än videovåldslagens motsvarande regler. En ändring i tryckfrihetsförordningen innebär att också s.k. våldspornografi i tryckta

skrifter blir kriminaliserad.

Förslaget innebär också att straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärps. Något förbud mot rasistiska organisationer föreslås inte i detta

sammanhang.

När det gäller de undantag från meddelarfriheten som avser vissa s.k.

kvalificerade tystnadsplikter som räknas upp i sekretesslagen. föreslås att reglerna i regeringsformen om uppskov med rättighetsbegränsande lagstift-

ning skall bli tillämpliga. Det betyder att en minoritet i riksdagen i framti-

den skall kunna få ett lagförslag, som går ut på att en tystnadsplikt skall

1 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I51

det.

Principen om allmänna handlingars offentlighet skall enligt propositio-

nen ges ett vidare tillämpningsområde utanför myndighetssektorn. Genom ändringar i sekretesslagen görs den tillämplig också hos vissa aktiebolag, föreningar och stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsupp-

gifter som innefattar myndighetsutövning eller liknande. En mindre justering av regeringsformens bestämmelser om mötes- och

demonstrationsfriheterna förordas också.

Yttrandefrihetsutredningens förslag om ändrade grundlagsregler för radio. TV, filmer, videogram m.m. tas inte upp i propositionen. Frågan om ett utbyggt grundlagsskydd för dessa medier skall i stället beredas ytterligare under parlamentarisk medverkan.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den J januari 1989.

Lagförslagen i propositionen har granskats av lagrådet. Propositio-

nen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 18), lagrå-

dets yttrande (s. 291) och föredragande statsrådets ställningstagande

till lagrådets synpunkter ts. 319).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför

läsa alla tre delarna. Därvid bör särskilt observeras att i propositio-

nen läggs fram endast delar av de till lagrådet remitterade förslagen. Det förslag till en ny andra avdelning till tryckfrihetsförordningen

som lades fram i lagrådsremissen återfinns sålunda inte i propositio-

| nen.

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs I fråga om tryckfrihetsförordningen! dels att I kap. 8 &, 5 kap. I, 2.8, 9 och 14 §§, 6 kap. 3 §. 7 kap. 1, 3—6 och 8 §§, 10 kap. 11 § samt 12 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 12 kap. 16 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

I kap.

88 Privilegier å skrifters utgivande

må icke meddelas; regeringen dock

obetaget att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier. varje gång på högst tjugn år.

Om den rätt. som tillkommer Om den rätt, som tillkommer

upphovsman = till litterärt — eller upphovsman = till litterärt — eller

konstnärligt verk eller framställare konstnärligt verk eller framställare

av fotografisk bild, och om förbud av fotografisk bild, om upphovsrätmot att återgiva litterärt eller konst- ten närstående rättigheter och om

närligt verk på ett sätt, som kränker förbud mot att återgiva litterärt elden andliga odlingens intressen, ler konstnärligt verk på ett sätt, gälle vad i lag är stadgat. som kränker den andliga odlingens

intressen, gälle vad i lag är stadgat.

5 kap.

Ägare till periodisk skrift skall Ägare till periodisk skrift skall

vara svensk medborgare = eller vara svensk medborgare eller svensk juridisk person, om ej annat svensk juridisk person. I lag får föföreskrives i lag. reskrivas att även utlänning med

hemvist i riket får vara ägare till

sådan skrift.

För periodisk skrift skall finnas en utgivare. Utgivare skall vara svensk med- Utgivare skall vara svensk medborgare, om ej annut föreskrives i borgare. I lug får föreskrivas att

lag. Han skall äga hemvist inom även utlänning får vara utgivare.

riket. Ej må den vara utgivare som Utgivare skall äga hemvist inom är omyndig eller i konkurstillstånd. riket. Ej må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.

85 Är utgivaren ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare utses samt att därom göra anmälan hos myndighet som avses i 4 §. Angående sådan anmälan äge vad i 4 3 är föreskrivet motsvarande tillämpning; vid

! Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1982:941.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelsc Prop. 1986/87: 151

anmälan skall. om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren erhållit del av anmälan. Om utgivningsorten eller utgivningsplanen ändras, skall ägaren genast unmäla det till den myndighet som avses i4S.

9§ För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare. Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmä-

lan därom göras hos myndighet som avses i 4 §. Vid anmälan skall fogas bevis alt ställföreträdaren fyller för utgivare föreskrivna behörighetsvillkor samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställföreträdare gälle i Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad I 2 § andra stycket är övrigt vad i 2 8 andra och tredje

stadgat. Kommer utgivarens upp- styckena är stadgat. Kommer utgidrap, att upphöra, vare även upp- varens uppdrag att upphöra, vare draget som ställföreträdare förfal- även uppdraget som ställföreträlet. dare förfallet.

14 §

Underlåter ägaren till en periodisk skrift att enligt 8 § anmäla ny

utgivningsort eller ny utgivnings-

plan, skall han dömas till böter, högst ettusen kronor. Överträder utgivare vad i 11 § är Överträder utgivare vad i 11 8 är

föreskrivet. vare straffet böter, föreskrivet, vare straffet böter,

lägst femtio och högst femhundra högst ettusen kronor. Vad nu sagts kronor. Vad nu sagts gälle ock ställ- gälle ock ställföreträdare, vilken införeträdare. vilken inträtt som utgi- trätt Som utgivare.

vare.

6 kap.

Saknar skrift, som avses i 4 kap. Saknar skrift, som avses i 4 kap.

28 första stycket, där föreskriven 2§ första stycket, där föreskriven uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift enligt I kap. 5§ första uppgift enligt 1 kap. 5§ första stycket 2 å skrift, som där åsyftas, stycket 2 å skrift, som där åsyftas, utspridaren = veterligt, — oriktig. utspridaren = veterligt, — oriktig, straffes utspridaren med böter, straffes utspridaren med böter,

lägst femtio och högst femhundra högst ettusen kronor. kronor.

För spridande av tryckt skrift som, utspridaren veterligt. lagts under beslag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som

enligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart

utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet böter eller fängelse i högst ett år.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 151

7 kap.

18 Med tryckfrihetsbrott förstås i Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott. som inne- denna förordning de gärningar som

fattar otillåtet yttrande i tryckt anges id och 5 §§.

skrift eller otillåtet offentliggöran-

de genom sådan skrift.

38 Om nägon lämnar meddelande, som avses i I kap. 1 § tredje stycket.

eller, utan att svara enligt 8 kap... medverkar till framställning, som är avsedd att införas I tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare och därigenom gör sig skyldig till

I. högförrädent, uppror, landsför- 1. högförräderi, spioneri, grovt räderi. landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning spioneri. grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsmed hemlig uppgift eller försök, förräderi. landssvek eller försök,

förberedelse eller stämpling till så- förberedelse eller stämpling till så-

dant brott: dant brott:

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är ullgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i striå med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig: eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag,

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i I kap. 1§ fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande paragrafs första stycke I, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje

stycket regeringsformen skall gälla

också i fråga om förslag till före-

skrifter som avses I första stycket 3.

Med beaktande av det i I kap. Med beaktande av det i I kap.

angivna syftet med en allmän tryck- angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande frihet skall såsom tryckfrihetshrott

i tryckt skrift anses sådan enligt lag anses följande gärningar, om de

straffbar framställning som inne- begås genom tryckt skrift och är fattar: straffbara enligt lag:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med väldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas celler att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen. riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bi-

stånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppså-

tets förverkligande:

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan. säframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse 3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, — underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt, vars uppenburande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej; försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4. obehörig befattning med hem-

lig uppgift. varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till

handa obehörigen befordrar, läm-

nar eller röjer uppgift rörande nägot förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för rikets

försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller el-

jest för rikets säkerhet, vare sig

uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hem-

lig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vil-

ken bedömning särskilt skall beak-

las om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt

eller var av synnerligen farlig be-

skaffenhet med hänsyn till på-

gående krig eller rörde förhållande

av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom; 35. vårdslöshet med hemlig upp-

gift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som

avses under 4;

3. uppror, förövat med uppsåt att 6. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller be- omstörtas celler att åtgärd eller be-

slut av statschefen, regeringen, slut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmak- riksdagen eller högsta domarmak-

ten skall sålunda framtvingas eller ten skall sålunda framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär hindras, såframt gärningen innebär

fara för uppsåtets förverkligande: fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

4, landsförräderi eller landssvek, 7. landsförräderi eller landssvek.

i vad därigenom, då riket är i krig i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestäm- eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämp- melser om sådant brott äger ning, någon förleder krigsfolk hö- tillämpning, någon missleder eller

rande till rikets eller med riket för- förråder dem som är verksamma

bunden stats krigsmakt eller andra för rikets försvar eller förleder dem

som äro verksamma för försvaret till myteri, trolöshet eller modlösav riket till myteri, trolöshet eller het, förråder egendom som är av modlöshet eller genom osann fram- betydelse för totalförsvaret eller

ställning sprider misströstan bland begår annan liknande förrädisk gär-

allmänheten eller begår annan dvlik ning som är ägnad att medföra men

förrädisk gärning som är till men för för totalförsvaret eller innefattar

försvaret eller för folkförsörjningen bistånd åt fienden: eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, för motståndsverksamheten;

försök. förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller

landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad 8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet därigenom någon av oaktsamhet

begår gärning som avses under 4; begår gärning som avses under 7;

7. ryktesspridning till fara för ri- 9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket kets säkerhet, varigenom, då riket

är i krig eller eljest i lag meddelade är i krig eller eljest ; lag meddelade

bestämmelser om sådant brott äga bestämmelser om sådant brott äger

tillämpning, någon sprider falskt tillämpning, någon sprider falska

rykte eller annat osant påstående, rykten eller andra osanna påståen-

som är ägnat att framkalla fara för den, som är ägnade aut framkalla

rikets säkerhet, eller till ffrämmande fara för rikets säkerhet, eller till

makt framför eller låter framkom- främmande makt framför eller låter

ma sådant rykte eller påstående; framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän

sprider falska rykten eller andra

osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller mod-

löshet;

6. uppvigling, varigenom någon 10. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, uppmanar eller eljest söker förleda svikande av medborgerlig skyldig- till brottslig gärning, svikande av het eller ohörsamhet mot myndig- medborgerlig skyldighet eller ohörhet: samhet mot myndighet eller åsido-

sättande av vad som åligger krigs-

man I tjänsten:

8. hot mot eller missaktning för 11. hets mot folkgrupp, varigefolkgrupp eller annan sådan grupp nom någon hotar eller uttrycker av personer med anspelning på ras, missaktning för folkgrupp eller an-

hudfärg, nationellt eller etniskt ur- nan sådan grupp av personer med

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

sprung eller med viss trosbekän- anspelning på ras. hudfärg, natio-

nelse; nellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse: 12. barnpornografibrott, varige- 12. barnpornografibrott, varige-

nom någon skildrar barn i porno- nom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden grafisk bild med uppsåt att bilden sprides, om inte gärningen med sprides. om inte gärningen med

hänsyn till omständigheterna är för- hänsyn till omständigheterna är försvarlig. svarlig; 13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig;

9. förtal, varigenom någon utpe- 14. förtal, varigenom någon utpekar annan säsom brottslig eller kar annan såsom brottslig eller

klandervärd i sitt levnadssätt eller ' klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad eljest lämnar uppgift som är ägnad alt utsätta denne för andras miss- att utsätta denne för andras missaktning. dock ej om det med hän- aktning, och, om den förtalade är syn till om-tändigheterna var för- avliden, gärningen är sårande för svarligt att lämna uppgift i saken de efterlevande eller eljest kan och han visar att uppgiften var sann anses kränka den frid, som bör tilleller att han hade skälig grund för komma den avlidne, dock ej om det den; med hänsyn till oniständigheterna

10. förtal av avliden, om gärning var försvarligt att lämna uppgift i

som uvses under 9 är sårande för de saken och han visar att uppgiften

efterlevande eller eljest kan anses var sann eller att han hade skälig

kränka den frid, som bör tillkomma grund för den; den avlidne:

Il. förolämpning, varigenom nå- 15. förolämpning, varigenom nå-

gon smädar annan genom krän- gon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning el- kande tillmäle eller beskyllning el-

ler genom annat skymfligt beteende ler genom annat skymfligt beteende mot honom; eller mot honom.

5§

Såsom otillåtet offentliggörande Som tryckfrihetsbrott skall anses

i tryckt skrift skall anses sådan en- också sådana gärningar, begångna

ligt lag straffbar gärning som inne- genom tryckt skrift och straffbara fattar: enligt lag, som innebär att någon

I. offentliggörande av uppgifter rörande förhållanden, vilkas röjan-

de skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet; 2. uppsåtligt offentliggörande av 1. uppsåtligen offentliggör allallmän handling som ej är tillgänglig män handling som ej är tillgänglig för envar; för envar, om han fått tillgång till handlingen i allmän tjänst, under utövande av tjänsteplikt eller i därmed jämförbart förhållande;

3. röjande av uppgift, varigenom 2. offentliggör uppgift och därvid

den som enligt & kap. svarar för uppsåtligen åsidosätter tystnadsskriften uppsåtligen åsidosätter plikt som avses I den i 3 § första tystnadsplikt som avses i den 13 §- stycket 3 angivna särskilda lagen: första stycket 3 angivna särskilda lagen.

3. när riket är i krig eller omedel-

bur krigsfara offentliggör uppgift

om förhållanden vilkas röjande en-

ligt lag innefattar annat brott mot

rikets säkerhet än som anges i4§.

Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 8§, gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott stadgas i grund av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap. Fälles den tilltalade för ll kap. Fälles den tilltalade för brott. som avses i 4 § 9, 10 eller II. brott, som avses i 4 §& 14 eller I5. mä ock, då fråga är om periodisk må ock, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordnas att do- skrift, på yrkande förordnas att domen skall införas i skriften. men skall införas i skriften.

I samband med konfiskering av I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om periodisk skrift må, då fråga är om otillåtet yttrande, som avses I 4 § något av de brott som avses i 4 8 1-4, eller sådant enligt 5 § I otillå- 1-3, 4, såvida det brottet är att tet offentliggörande som innefattar anse som grovt, samt 6 och 7, medspioneri eller grov obehörig befatt- delas förbud att utgiva skriften unning med hemlig uppgift, meddelas der viss, av rätten bestämd tid, förbud att utgiva skriften under högst sex månader från det domen i viss, av rätten bestämd tid, högst tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. sex månader från det domen i Förbud som nu sagts må dock medtryckfrihetsmålet vinner laga kraft. delas allenast då riket befinner sig i Förbud som nu sagts må dock med- krig. delas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på grund av brott.

10 kap.

Är riket i krig eller krigstara och Ar riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av försvars- anträffas vid avdelning av försvarsmakten tryckt skrift, som uppen- makten tryckt skrift, som uppenbart innefattar sådan enligt 7 kap. bart innefattar sådan enligt 7 kap. 4 § straffbar uppvigling att krigs- 4§ straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsido- man därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften sätta vad som åligger honom i efter beslut av befattningshavare, tjänsten, får skriften efter beslut av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse som enligt lag hur bestraffningsrätt befattningshavare, som enligt lag över personal vid avdelningen, i av- skall avgöra frågor om disciplinan-

bidan på förordnande om beslag ta- svar beträffande personal vid avgas I förvar. delningen, i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar.

Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut som avses i första stycket åtgärd som där sägs vidtagas av annan befattningshavare enligt bestämmelser som meddelas i lag. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos befattningshavare som avses i första stycket. Denne har att genast pröva om skriften skall kvarbliva i förvar.

12 kap.

38 För varje län skola utses jury- För varje län skall utses jurymän, män, fördelade i två grupper med fördelade i två grupper med sexton sexton jurymän i första gruppen jurymän i första gruppen och åtta

och åtta jurymän i andra gruppen. jurymän i andra gruppen. Jurymän-

Jurymännen i andra gruppen skola nen i den andra gruppen skall vara

vara eller hava varit nämndemän eller ha varit nämndemän vid all-

vid allmän underrätt. män domstol eller allmän förvalt-

ningsdomstol.

16 §

För fall då riket är i krig eller

krigsfara eller det råder sådana

utomordentliga förhållanden som

är föranledda av krig eller krigsfara

vari riket har befunnit sig får före-

skrifter om anstånd med val av

Jjurymän och om undantag från ju-

rymäns rätt att avsäga sig sitt upp-

drag meddelas i lag eller, efter be-

myndigande i lag, av regeringen

genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 och 14 §§ regeringsformen! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

De fri- och rättigheter som avses De fri- och rättigheter som avses

i 18 1-5 samt i 6 och 8 88 och i 1 158 1—5 samt i 6 och 8 §§ och i

11 5 andra stycket får, i den ut- 11 § andra stycket får, i den ut-

! Regeringsformen omtryckt 1985:866.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sträckning som 13—16 §§ med- sträckning som 13—16 §& medgiver, begränsas genom lag eller ge- giver, begränsas genom lag. Efter

nom annan författning efter bemyn- bemyndigande I lag får de begrän-

digande i lag enligt 8 kap. 7 § förs- sas genom annan författning i de ta stycket 7 eller 10 8. fall som anges i 8 kap. 7 § första

stycket 7 och 10.8. I samma ord-

ning får mötesfriheten och demon-

strationsfriheten begränsas även i

de fall som anges i 14§ första

stycket andru meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får

aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning fär ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan

sådan åskådning.

Förslag till lag som avses i första stycket eller till lag om ändring eller

upphävande av sådan lag skall, om det ej förkastas av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i minst tolv månader från det att

det första utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Utan hinder härav kan riksdagen antaga förslaget, om minst fem sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.

Tredje stycket gäller icke förslag till lag om fortsatt giltighet i högst två år av lag. Det gäller ej heller förslag till lag som enbart angår

1. förbud att röja sådant, som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt och vars hemlighållande är påkallat av hänsyn till

intresse som angives i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,

2. husrannsakan eller liknande intrång eller

3, frihetsstraff som påföljd för viss gärning.

Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens vidkommande huruvida

tredje stycket är tillämpligt i fråga om visst lagförslag.

14 §

Mötesfriheten och demonstra- Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas endast tionsfriheten får begränsas av hänav hänsyn till rikets säkerhet, till syn till ordning och säkerhet vid ordning och säkerhet vid samman- sammankomsten eller demonstra-

komsten eller demonstrationen el- tionen eller till trafiken. I övrigt får

ler till trafiken eller för att motver- dessa friheter begränsas endast av ka farsot. hänsyn till rikets säkerhet eller för

att motverka farsot.

Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar

vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse

av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels avt 16 kap. 8 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 16 kap. 10 b och c samt 19 §§, av följande lvdelse. Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse 16 kap.

8 §!

Den som offentligen eller eljest i Den som i uttalande eter i annat uttalande eller annat meddelande meddelande som sprids hotar eller som sprids bland allmänheten ho- uttrycker missaktning för folkgrupp tar eller uttrycker missaktning för eller annan sådan grupp av persofolkgrupp eller annan sådan grupp ner med anspelning på ras, hudfärg, av personer med anspelning på ras. nationellt eller etniskt ursprung elhudfärg, nationellt eller etniskt ur- ler trosbekännelse. döms för hets sprung eller trosbekännelse, döms mot folkgrupp till fängelse i

för hets mot folkgrupp till högst två år eller om brottet är

fängelse i högst två år eller, om ringa, till böter. brottet är ringa, till böter.

I0b§

Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång

med uppsåt att bilden eller bilderna

sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen

med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga vålds-

skildring till böter eller fängelse

i högst sex månader. Detsamma gäller den som i rörliga bilder när-

gånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med

uppsåt att bilderna sprids eller som

sprider en sådan skildring.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning. Det gäller inte heller en upptagning

av rörliga bilder med samma inne-

håll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån.

Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att

| Senaste lydelse 1982:271.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av :. statens biografbyrå; skall inte dömas till ansvar enligt första stycket för spridning av upptagningen. Vud

som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som

har spritt upptagningen har insett

eller bort inse detta.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller video-

gram.

Har en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, skall inte dömas till an-

svar enligt första stycket. Vad som

har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller bort inse detta.

19§

Allmänt åtal för brott som avses i 10 b och c $$ får såvitt avser filmer

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

eller videogram väckas endast efter

medgivande av statens biograf-

byrå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

4¶Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980: 100Y dels att I kap. 8 §, 8 kap. 7 § och 16 kap. I $ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en bilaga av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs 1 tryckfri- Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del hetsförordningen om rätt att ta del

av handlingar hos myndighet skall i av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar gälla också hand- tillämpliga delar gälla också handlingar hos notarius publicus och, lingar hos de organ som anges i

såvitt avser verksamhet för officiell bilagan till denna lag, i den mån provning av fordon, Aktiebolaget handlingarna hör till den verksam- Svensk Bilprovning. Nu angivna het som nämns där. De i bilagan organ skall vid tillämpningen av angivna organen skall vid tillämpdenna lag jämställas med myndig- ningen av denna lag jämställas med het. myndighet.

8 kap.

Sekretess gäller i kommunal Sekretess gäller i verksamhet, myndighets verksamhet, som be- som bedrivs av annan än statlig står i tillsyn eller stödverksamhet myndighet och som består i tillsyn med avseende på näringslivet, och i eller stödverksamhet med avseende

tillsynsverksamhet, som annan än på näringslivet, för uppgift om statlig eller kommunal myndighet utövar med avseende på näringsli-

vet, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt

i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för

tillsyns- eller stödverksamhet som avses i denna paragraf.

I Lagen omtryckt 1985:1059.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket I. om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

16 kap.

Att friheten enligt 1 kap. 1§ Att friheten enligt 1 kap. 1§ tryckfrihetsförordningen att med- tryckfrihetsförordningen att meddela och offentliggöra uppgifter i dela och offentiggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av vissa fall är begränsad framgår av 7 7 kap. 3 § första stycket I och 2 kap. 3 § första stycket I och 2, 4 § samt 5 § I och 2 samma förordning. 1-8 samt 5 § I och 3 samma för- De fall av uppsåtligt åsidosättande ordning. De fall av uppsåtligt åsidoav tystnadsplikt, i vilka nämnda fri- sättande av tystnadsplikt, i vilka het enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § försoch 5 § 3 tryckfrihetsförordningen i ta stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsövrigt är begränsad, är de där tyst- förordningen i övrigt är begränsad, nadsplikten följer av är de där tystnadsplikten följer av

8. 6 § lagen (1980:11) om tillsyn 8. 6 och 6 a §§ lagen (1980:11) över hälso- och sjukvårdspersona- om tillsyn över hälso- och sjuklen m. fl. vårdspersonalen m. fl.

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet. Organ Verksamhet Folkbildningsförbundet fördelning av statliga medel mellan läns-

bildningsförbunden för stöd till kultur-

verksamhet genom ideella föreningar

(SFS 1976:1046)

Handelshögskolan i Stock- statligt stöd i form av utbildningsbidrag holm för doktorander (SFS 1976: 1046) Kungliga Musikaliska akade- statligt stöd till utbildnings- och utgivmien ningsverksamhet (SFS 1976: 1046) Kungliga Skogs- och Lant- prövning av anställnings- och arbetsvillbruksakademien kor och andra frågor som rör statligt regle-

rad anställning hos akademien Kungliga Svenska Aero- besiktning och tillsyn av luftfartyg samt klubben utfärdande och förnyande av luftvärdig-

hetsbevis (SFS 1957:297)

Länsbildningsförbunden statligt stöd till kulturverksamhet genom

ideella föreningar (SFS 1976: 1046) Notarius publicus all verksamhet som notarius publicus

(SFS 1981:1363) Regleringsföreningarna För- statligt stöd i marknadsreglerande syfte eningen för mejeriprodukter, (SFS 1967: 340) ekonomisk förening, Svensk kötthandel. förening u. p. a.,

Sveriges olje växtintressenter, förening u. p.a., Sveriges po-

tatisintressenter, ekonomisk

förening, Svensk sockerhandel,

ekonomisk förening, Svensk

spannmålshandel, ekonomisk

förening, och Svensk ägghandel, förening u. p. a. Regleringsföreningen Svensk statligt stöd i marknadsreglecrande syfte fisk, ekonomisk förening (SFS 1974: 226) Riksprovplatserna Aktiebo- obligatorisk kontroll (SFS 1985: 1105) laget Statens Anläggnings-

provning, Aktiebolaget Svensk

Bilprovning och Apoteksbolaget Aktiebolag

Skolor med enskild huvud- prövning av anställnings- och arbetsvill-

man och statligt reglerade kor och andra frågor som rör statligt regle-

anställningar rad anställning hos skolan

Stiftelsen Svenska institutet all verksamhet

Stiftelsen Svensk-norska statligt stöd i form av stipendier (SFS

samarbetsfonden 1976: 1046) Stiftelserna Nordiska mu- prövning av anställnings- och arbetsvillseet, Riksutställningar, kor och andra frågor som rör statligt regle-

Stockholms internationella rad anställning hos stiftelsen (SFS

fredsforskningsinstitut 1976: 1046) (SIPRD, Sveriges Tekniska museum och WHO Collaborating Center on International Drug Monitoring

Svenska föreningen Norden statligt stöd i form av bidrag till resor och

stipendier (SFS 1976: 1046)

Svenska institutet i Rom statligt stöd i form av stipendier

Svenska språknämnden prövning av anställnings- och arbetsvill-

kor och andra frågor som rör statligt reglerad anställning hos nämnden (SFS

1976: 1046)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag

Härigenom föreskrivs att lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag skall upphöra att gälla vid utgången av år 1988. Lagen tillämpas dock fortfarande i fråga om gärningar be-

gångna före nämnda tidpunkt.

6¶Förslag till Lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

Härigenom föreskrivs att 2 § radioansvarighetslagen (1966:756) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad som sagts nu gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott.

Med yttrandefrihetsbrott i radio- Med yttrandefrihetsbrott i radio-

program avses i denna lag fram- program avses 1 denna lag fram-

ställning eller = offentliggörande, ställning eller offentliggörande,

som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryck- som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit frihetsförordningen skulle ha varit

att anse som tryckfrihetsbrott, om att anse som tryckfrihetsbrott, om

gärningen begåtts genom tryckt gärningen begåtts genom tryckt

skrift. Yttrandefrihetsbrott förelig- skrift. Som Yytträndefrihetsbrott i ger endast om programmet blivit radioprogram anses också sådan sänt. olaga våldsskildring i rörliga bilder

som avses i 16 kap. 10 b § brotts-

balken. Yttrandefrihetsbrott före-

ligger endast om programmet blivit

sänt.

Bestämmelse i brottsbalken celler Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brott, som annan lag om påföljd för brott, som

avses I 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfri- avses i andra stycket, eller om förhetsförordningen, eller om förver- verkande av egendom eller annan kande av egendom eller annan sär- särskild rättsverkan av sådant brott skild rättsverkan av sådant brott gäller även när brottet är att anse gäller även när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i radioprosom yttrandefrihetsbrott i radiopro- gram.

gram.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2 Riksdagen 19861/87. I samt. Nr 151

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 november 1986

Närvarande: statsrädet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodström, Dahl, Hellström, Wickbom. Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten, m. m.

1¶Inledning

I värt land har friheten att yttra sig i tryckt skrift ett särskilt starkt grundlagsskydd. Sedan år 1810 har vi fortlöpande haft en särskild tryckfrihetsförordning av grundlags karaktär. Den nu gällande tryckfrihetsförordningen (TF) är från år 1949.

Den växande betydelsen av andra medier än det tryckta ordet, säsom radio och TV. har aktualiserat frågan om att utvidga de grundlagsfästa

garantierna för yttrandefriheten till nya områden. Dessa medier har i dag

ett mera begränsat grundlagsskydd genom regeringsformen (RF). Även i övrigt har en översyn av gällande regler om yttrandefriheten i massmedier med tiden blivit aktuell.

Jag kommer i nästa avsnitt att närmare redogöra för det reformarbete som har pågått på detta område. Jag nöjer mig därför nu med att nämna att detta arbete senast har bedrivits I en kommitté som tillkallades år 1977 av

chefen för justitiedepartementet efter bemyndigande av regeringen. Kommittén antog namnet yttrandefrihetsutredningen (YFU) och har som ledamöter haft chefredaktören Hans Schöter, ordförande, författaren Anders Ehnmark. riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö, informationschefen Anders Ljunggren samt riksdagsledamöterna Lisa Mattson, Olle Svensson, Per Unckel och — fr. o. m. den 20 december 1982 — Lars Hedfors.

YFU avlämnade i augusti 1979 ett delbetänkande (SOU :1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Detta betänkande var avsett som ett

underlag för debatt i frågan om hur grundlagsskyddet för yttrandefriheten

skulle förstärkas. Det blev föremål för en omfattande remissbehandling.

Yttrandena finns sammanställda i departementspromemorian (Ds Ju 1980:5) Remissyttranden över yttrandefrihetsutredningens betänkande

(SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

YFU avlämnade därefter i januari 1984 betänkandet (SOU 1983:70)

Värna yttrandefriheten. som innehåller förstag till en ny vyttrandefrihetsgrundlag samt förslag till ändringar I TF och RF. Den nya grundlagen

bygger på de bärande principerna i TF.

YFU:s sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till proto-

kollet i detta ärende som bilaga I. De av YFU framlagda lagförslagen bör fogas tll protokollet som bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga 3 till protokollet i detta ärende. Även dessa remissvar har sammanställts i en departementspromemoria (Ds Ju 1985:4) Remissyttranden över yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten.

Jag avser att nu ta upp frågan om ett förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten. Jag kommer också att behandla vissa andra frågor som har samband med denna fråga. Först bland dessa frågor vill jag nämna ett förslag till ändring i TF som har en viss anknytning till de förslag som YFU

har lagt fram men som har utretts särskilt. Det gäller en utvidgad tillämp-

ning hos enskilda rättssubjekt av den princip om allmänna handlingars

offentlighet som f.n. gäller hos myndigheter och andra offentligrättsliga organ.

I april 1978 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté för att utreda frågor om kommunala företag m.m. Kommittén, som antog namnet kommunalföretagskommittén (ledamöter: regeringsrådet Gustaf Petrén, ordförande, kommunalrådet Axel Gisslén och riksdagsledamoten Stig Josefson), avlämnade i november 1983 sitt slutbetänkande (SOU 1983:61) Handlingsoffentlighet utanför

myndighetsområdet.

Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Kommitténs förslag till lag om ändring i TF. lag om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter och lag om ändring I sekretesslagen (1980: 100) m. fl. lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas somm bilaga 6 till protokollet i detta ärende.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3500—83).

Regeringen beslutade år 1984 att överlämna betänkandet, såvitt angår

frågan om tillämpning av offentlighetsprincipen hos privaträttsliga organ med kommunaia förvaltningsuppgifter, till stat-kommunberedningen (C 1983:02). Beredningen har i juni 1985 avgett betänkandet (Ds C 1985:13) Kommunala företag. I betänkandet har beredningen lagt fram förslag i denna delfråga. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f.n. inom civildepartementet. Jag tar i det följande inte upp den frågan till särskild behandling utan begränsar mig i denna del till frågor som rör offentlighetsprincipen hos privata organ med statliga förvaltningsuppgifter.

Justitieombudsmannen Holstad (JO) har i december 1984 till justitiede-

partementet för kännedom överlämnat ett beslut som bl. a. rör skyddet för

den som anskaffar uppgifter för offentliggörande i massmedierna. JO anser att det kan finnas skäl för statsmakterna att i lämpligt sammanhang överväga om inte en författningsändring behövs. Svenska journalistförbundet har i januari 1985 kommit in med en skrivelse föranledd av JO-beslutet.

Datainspektionen har i maj 1984 kommit in med en skrivelse angående förhållandet mellan kreditupplysningslagen (1973:1173) och TF. Justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. Soliditet AB, AB 19

Svensk upplysningstjänst och Upplysningscentral UC AB har vitrat sig över skrivelsen. Yttrandena finns tillgängliga i det ärendet (Dnr 1335—84).

Slutligen bör nämnas att det till justitiedepartementet från enskilda personer och organisationer har kommit in ett stort antal olika skrivelser med anknytning till YFU:s förslag.

I fortsättningen redogör jag först kortfattat för gällande rätt och reformarbetet (avsnitt 2). Därefter diskuterar jag behovet av ett förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten samt den principiella utformningen och

omfattningen av ett sådant skydd. Jag diskuterar också vilken grundiäg-

gande lagteknisk lösning som bör väljas (avsnitt 3.1 och 3.2). Därefter presenterar jag mina överväganden och förslag under sex huvudrubriker med utgångspunkt i de grundläggande principerna inom det tryckfrihetsrättsliga systemet, nämligen — censurförbudet (avsnitt 3.3) — etableringsfriheten tavsnitt 3.4) — det speciella ansvarighetssystemet (avsnitt 3.5) — den särskilda regleringen av yttrandefrihetsbrotten (avsnitt 3.6) — skyddet för meddelare m. fl. (avsnitt 3.7) — den särskilda rättegångsordningen (avsnitt 3.8).

Sist i den allmänna motiveringen tar jag upp frågan om handlingsoffentlighet utanför myndighetsomrädet (avsnitt 3.9).

rr Gällande rätt och reformarbetet m. m.

2.1¶Gällande grundlagsregler

En översikt av regelsystemet

Redan i den inledande bestämmelsen i RF stås fast att en fri åsiktsbildning

är en av grundvalarna för den svenska folkstyrelsen. Den fria åsiktsbildningen skyddas framför allt genom bestämmelserna om de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna i 2 kap. RF. Det skydd som dessa bestämmelser ger har byggts ut och förstärkts genom grundlagsändringar

åren 1976 och 1979.

Bland de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna intar yttrandefriheten och informationsfriheten en central ställning. Yttrandefriheten beskrivs i

2 kap. 1 § RF som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt

meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informa-

tionsfriheten anges på motsvarande sätt bestå i frihet att inhämta och

motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Liksom

flertalet andra fri- och rättigheter i 2 kap. RF är medborgarna tillförsäkrade dessa friheter gentemot ”det allmänna”, och inte gentemot andra enskilda. Yttrandefriheten och informationsfriheten kan begränsas genom lag inom

vissa ramar som anges främst i 2 kap. 12 och 13 §§ RF. Det finns ett

särskilt kvalificerat beslutsförfarande som kan tillämpas i riksdagen när

sådana begränsningar är aktuella (2 kap. 12 § tredje— femte styckena RF).

Sedan lång tid tillbaka har det tryckta ordet en dominerande ställning när det gäller förutsättningarna för en allsidig upplysning och opinionsbildning.

Tryckfrihetens grundläggande betydelse för en fri samhällsdebatt och ett fritt samhällsskick har föranlett lagstiftaren att omgärda de tryckta skrif-

terna med ett särskilt starkt rättsligt skydd. Tryckfriheten skyddas mot ingrepp från det allmänna genom detaljerade bestämmelser i TF. Beträffande tryckfriheten hänvisar 2 kap. 18 RF därför till TF, som också innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.

Genom att TF är en grundlag ger den utförliga regleringen där ett gott skydd för det tryckta ordet. Ett utmärkande drag för en grundlag är ju att

den kan ändras endast genom likalydande beslut vid två riksmöten med

nyval emellan. När en vanlig lag skall ändras räcker det att riksdagen beslutar om ändringen vid ett tillfälle. Förfarandet vid ändring av en grundlag ger en särskild stabilitet åt de gällande bestämmelserna och utgör ett skydd mot förhastade ändringar t.ex. på grund av tillfälliga opinions-

vindar. Väsentligt är också att grundlagsbestämmelser är överordnade

bestämmelser i vanlig lagstiftning och säledes i princip har företräde vid eventuella lagkonflikter.

Yttrandefriheten i övrigt skyddas visserligen också av grundlagsbestämmelser. Men det skyddet består som antytts av färre och mera allmänt hållna bestämmelser i RF. För främst radio och TV är grundlagsskyddet dessutom kompletterat med bestämmelser i vanlig tag. Det råder alltså en

viktig skillnad i det rättsliga skyddet för yttrandefriheten. Friheten att yttra

sig i tryckta skrifter kan begränsas bara genom ändringar i TF. När det gäller t. ex. sändningar i radio och TV kan yttrandefriheten däremot begränsas genom ändringar i vanlig lag inom de ramar RF anger.

Tryckfrihetens syfte

Tryckfrihetens syfte är enligt I kap. I $ andra stycket TF att säkerställa ett

fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Genom bestämmelserna i TF skyddas i första hand den fria debatten och det fria informationsflödet i

olika samhällsfrågor. Men skyddet är inte begränsat till detta område. Friheten att yttra sig i tryckta skrifter gäller ”vad ämne som helst”. Detta innebär att t. ex. religiösa, konstnärliga och vetenskapliga framställningar

omfattas av skyddet lika väl som framställningar av ren underhållningska-

raktär. I TF skyddas tryckta skrifter och skrifter som har framställts på ett jämförbart sätt, om vissa förutsättningar är uppfyllda (1 kap. 5 §). TF är exklusiv i den meningen att bara ingripanden som har stöd i grundlagen får

göras mot tryckta skrifter. En viss begränsning 1 skyddet är dock att

ingripanden som inte grundas på ”missbruk av tryckfriheten” är tillåtna vid sidan av TF (1 kap. 3 §). Om en tryckt skrift används som ett led it. ex. ett bedrägeribrott, kan gärningen sålunda beivras utan att det finns något särskilt stöd för detta i TF. Likaså anses ingripanden i viss utsträckning

kunna göras mot kommersiell reklam, även utan att det finns någon bestämmelse i TF som uttryckligen tillåter det (se dock I kap. 9 § 1).

Skyddet för det tryckta ordet mot ingrepp från det allmännas sida bygger

på vissa grundläggande principer. Det finns särskilda bestämmelser i TF

om censurförbud, etableringsfrihet, ett speciellt ansvarssystem med ett

ensamansvar, en särskild och uttömmande reglering av tryckfrihetsbrotten, skydd för meddelare m.fl. genom ansvarsbegränsning och anonymi-

tetsskydd och en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål med bl. a.

jury.

Censurförbudet En av tryckfrihetens viktigaste principer är censurförbudet. Av bestämmelserna i I kap 2 & TF följer att det allmänna inte får förhandsgranska en skrift som skall tryckas. Det allmänna fär inte heller utan stöd av bestämmelserna i TF hindra en skrifts mångfaldigande, utgivning eller spridning

på grund av skriftens innehåll.

Etableringsfriheten Ett grunddrag i tryckfriheten är enligt I kap. 1 § andra stycket TF att alla

har frihet att i tryckt skrift framföra tankar och äsikter, offentliggöra innehållet i myndigheternas allmänna handlingar samt meddela uppgifter

och underrättelser i vilket ämne som helst. Vidare följer av 4 kap. I & TF

att etableringsfrihet gäller för den som vill framställa tryckta skrifter. I

6 kap. finns motsvarande bestämmelser om rätten att sprida tryckta skrifter.

Det speciella ansvarighetssystemet Det speciella systemet med ett principiellt ensamansvar utgör också ett skydd för tryckfriheten. Ansvarighetssystemet innebär enligt 8 kap. TF att endast en person normalt är straffrättsligt ansvarig för vad som trycks i en

skrift. Ansvaret vilar i första hand på en särskilt utsedd utgivare, om det är

en periodisk skrifi enligt I kap. 7 § TF, och i andra fall på författaren

(8 kap. I och 5 §§ TF).

Den som är straffrättsligt ansvarig har i allmänhet också enligt 11 kap. TF det skadeståndsrättsliga ansvaret även om han delar det med andra personer, I. ex. med ägaren till en periodisk skrift.

Med ensamansvaret följer också i princip en frihet från straffrättsligt

ansvar för den som har medverkat till en skriftlig framställning, t.ex. genom tryckning, utgivning eller spridning. I undantagsfall kan dock ansvar utkrävas av personer som har medverkat till en framställning i tryck enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 § TF och H kap. I $ tredje stycket.

Den särskilda regleringen av tryckfrihetsbrotten

Ett inslag i skyddet för tryckfriheten är att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrott föreligger. Det finns två olika slags trycktrihetsbrott: otillåtet yttrande (7 kap. 4 § TF) och otillåtet offentliggörande (7 kap. 5 § TF). Som otillåtet yttrande i tryckt skrift anses gärningar som är straffbara på grund av yttrandenas innehåll. Gärningarna anges genom att rekvisiten för motsvarande brott i brottsbalken (BrB) återges i TF. Det är fråga om

högförräderi, uppvigling och andra liknande brott samt hets mot folkgrupp,

ärekränkning och barnpornografibrott. För straffbarhet krävs alt gärning- Prop. 1986/87:15 || en är kriminaliserad också i vanlig lag, dvs. i praktiken BrB. Genom detta krav på dubbel straffbarhet uppnås den värdefulla effekten att det straffbara området inte kan utvidgas utan grundlagsändring men däremot in-

skränkas redan genom en ändring i vanlig lag.

Som otillåtet offentliggörande straffbeläggs i första hand offentliggöran-

de av uppgifter rörande förhållanden. vilkas röjande skulle enligt lag inne-

fatta brott mot rikets säkerhet, t.ex. obehörig befattning med hemlig

uppgift. Bestämmelsen omfattar vidare uppsåtligt offentliggörande av allmänna handlingar som är hemliga samt brott mot tystnadspliki i vissa fall.

Ansvar för otillåtet offentliggörande kan utkrävas bara om gärningen också är straffbar enligt vanlig lag. I 7 kap. 5 & TF saknas dock motsvarighet till de detaljerade brottsbeskrivningar som finns i 7 kap. 4 §. Vad som skall anses som ett otillåtet offentliggörande bestäms därför i ganska stor mån av regler i vanlig lag. Av särskilt stor betydelse i detta sammanhang är sekretesslagen, som anger både vilka allmänna handlingar som är hemliga och i vilka fall tystnadsplikter inte får brytas av meddelare m.fl. Det straffbara området kan här vidgas redan genom en ändring i BrB eller i någon annan vanlig lag. Någon grundlagsändring är alltså inte nödvändig.

I TF regleras också exklusivt när en tryckt skrift får tas i beslag eller

konfiskeras. Även utkrävande av skadeståndsansvar för missbruk av tryckfriheten fordrar stöd av bestämmelserna i TF.

Skyddet för meddelare m.fl. Var och en har enligt I kap. I 8 tredje stycket TF frihet att till författare, utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter. Dessutom är enligt paragra-

fens fjärde stycke den skyddad från påföljder som anskaffar sådana upp-

gifter och underrättelser för att själv offentliggöra dem eller för att lämna ett sådant meddelande som nyss har nämnts. Inga andra begränsningar i dessa rättigheter gäller än de som är tillåtna enligt TF (jfr dock 1 kap. 9 8 3 TF). 17 kap. 3 § och I1 kap. I & TF finns angivet i vilka fall meddelare och

anskaffare kan fällas till ansvar för att de har lämnat resp. anskaffat

uppgifter för publicering.

Ytterligare ett grunddrag i skyddet av tryckfriheten är bestämmelserna i 3 kap. TF om rätt till anonymitet för författare till tryckta skrifter och för dem som lämnar uppgifter för publicering i sådana. Anonymitetsskyddet innebär också att en myndighet i princip inte får efterforska vem som har lämnat uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet enligt TF. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall behöva avstå från att vidarebefordra information till bl.a. pressen på grund av rädsla för repressalier.

Den särskilda rättegångsordningen För tryckfrihetsmål. till vilka räknas främst mål om ansvar för tryckfrihetsbrott, gäller en särskild rättegångsordning som också den utgör ett skydd för tryckfriheten. [a Vv

Tryckfrihetsmålen är till stor del undantagna från den vanliga polis- och åklagarorganisationens verksamhet. I stället är JK i princip ensam åklaga-

re. Endast JK får inleda förundersökningar i fråga om tryckfrihetsbrott (9 kap. 2 § TF). Tryckfrihetsmål handläggs i första instans av vissa tingsrätter, s.k.

tryckfrihetsdomstolar, i regel en ; varje län (12 kap. 1 § första stycket TF).

I mål om ansvar för tryckfrihetsbrott prövar i princip en jury bestående

av valda lekmän frågan om en skrift är brottslig. Tanken bakom jurysystemet är att lek männen i jämförelse med juristdomare antas vara friare i sin bedömning till förmån för tryckfriheten. Om juryn friar från ansvar är juryns utslag slutgiltigt. Konstaterar däremot juryn att innehållet eller offentliggörandet är brottsligt prövas ansvarsfrågan av juristdomare. Dessa kan fria eller fälla. Deras dom kan överklagas i vanlig ordning till högre instans.

Av betydelse för tryckfrihetsmålen är också den s.k. instruktionen i I kap. 4 § första stycket TF. Det följer av instruktionen att de som dömer

över missbruk av tryckfriheten skall ha i minnet att tryckfriheten utgör en

grundval för ett fritt samhällsskick och därför mera bör fästa uppmärksam-

heten på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet. Vidare bör de

dömande mera ta hänsyn till syftet än till framställningssättet. Slutligen understryks i instruktionen att rätten vid tvivelsmål hellre bör fria än fälla.

2.2¶Det rättsliga skyddet i vanlig lag för övriga uttrycksformer

Någon grundlagsreglering, som motsvarar den som finns i TF för tryckta skrifter, finns inte för övriga uttrycksformer. För vissa medier ges dock i

vanlig lag ett skydd som påminner om det tryckfrihetsrättsliga. Detta gäller

för radio- och TV-sändningar från Sveriges Radio-kuncernen, lokala kabelsändningar av radio- och TV-program och radiosändningar i närradion. Ett liknande regelsystem finns också för radio- och kassettidningar.

18 § radiolagen (1966:755, omtryckt 1972:240) finns ett censurförbud

som gäller rundradiosändningar och som motsvarar det i TF. På i stort sett

samma sätt som i TF finns det regler om ensamansvar, en särskild regle-

ring av yttrandefrihetsbrott, ett meddelarskydd och en särskild rättegångs-

ordning. Bestämmelserna finns i radioansvarighetslagen (1966:756), i lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar, lagen (1982:450) om ansvarighet för närradio och lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar (omtryckt 1985:373). Dessa lagar bygger på TF:s regelsystem och hänvisar i stor utsträckning till detta.

En viktig skillnad mellan denna radiorättsliga reglering och TF är att någon etableringsfrihet inte gäller. Enligt 5 § radiolagen krävs det i princip tillstånd för att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet. Särskilda regler om sådant tillstånd finns i lagen (1985:677) om

lokala kabelsändningar (omtryckt 1985:1056), närradiolagen (1982:459),

lagen (1981:508) om radiotidningar och lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. En reglering efter mönster från TF saknas för t. ex. filmer, videogram,

grammofonskivor och inspelade ljudkassetter (bortsett från de nyss nämnda kassettidningarna). Om sådana upptagningar spelas upp vid en allmän sammankomst finns det visserligen ett visst skydd utöver det som

enligt RF gäller yttrandefriheten i allmänhet. RF ger nämligen snävare

ramar för begränsningar i mötesfriheten, som omfattar också dessa situationer, än för begränsningar i yttrandefriheten (2 kap. 14 § första stycket RF). Den närmare regleringen av mötesfriheten finns emellertid i lagen

(1956:618) om allmänna sammankomster där det bl. a. föreskrivs om tillståndsplikt för allmänna sammankomster på allmänna platser. För biograffilmer och videogram som är avsedda för offentlig förevisning finns det

vidare bestämmelser om förhandsgranskning i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. (biografförordningen).

Det finns inte heller något särskilt regelsystem som avser tceaterföreställ-

ningar, utställningar eller demonstrationer och liknande allmänna samman-

komster utöver lagen om allmänna sammankomster. Allmänna bestämmelser, t.ex. i BrB, reglerar därför yttrandefriheten i dessa uttrycksformer.

2.3¶Lagstiftningsarbetet på området

Uppdraget att utreda en utvidgning av det grundlagsskydd som finns för

tryckta skrifter till att omfatta också yttranden i andra former gavs först till

massmedieutredningen (MMU) som tillkallades år 1970. Utredningen avlämnade i juli 1975 sitt huvudbetänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag. Betänkandet innehöll förslag till en ny grundlag, massmediegrundlagen, avsedd att ersätta TF. I den nya grundlagen ingick bl. a. bestämmelser om yttrandefriheten i tryckta och vissa andra skrifter, i radio och TV och i film.

MMU:s betänkande remissbehandlades. En utförlig sammanställning av remissyttrandena upprättades inom justitiedepartementet och offentliggjordes särskilt (Ds Ju 1976:2).

Tanken att ge ett grundlagsskydd av det slag som återfinns i TF också till andra medier än tryckta skrifter mottogs mycket positivt både av remissinstanserna och i den allmänna debatten. MMU:s förslag utsattes emellertid

för kritik i främst två hänseenden. Den första frågan gällde urvalet av

medier som skulle omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. Från ett par

håll anfördes sålunda att radio och TV borde hållas utanför detta åtminstone till dess resultatet av den då pågående radioutredningens arbete förelåg.

Å andra sidan hävdade åtskilliga remissinstanser att grundlagsregleringen borde få ett avsevärt vidgat tillämpningsområde. Sådana medier som fonogram, videogram, utställningar, teaterföreställningar och demonstrationer nämndes. Den andra punkten i förslaget som särskilt drabbades av kritik

avsåg rättegångsordningen i yttrandefrihetsmål. Ett stort antal remissin-

stanser ville inte godta MMU:s förslag att det skulle inrättas en för hela riket central yttrandefrihetsdomstol.

Kritiken mot MMU:s förslag ledde till att frågan om en mera genomgri-

pande reform på detta område ansågs böra anstå. På grundval av förslaget

genomfördes emellertid under år 1976 en omfattande partiell reform av TF. ta 'n

skrifter som har mängfaldigats genom stencilering. fotokopicring eller liknande förfarande. Vidare förstärktes skyddet för dem som anskaffar eller meddelar uppgifter för offentliggörande 1 tryckt skrift. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1978 (prop. 1975/76:204, KU 54, rskr. 394, KU

1976/77:1, rskr. 2, SFS 1976:955).

Statsmakternas ställningstagande till MMU:s förslag innebar inte att planerna på en ny grundlag av TF:s typ men med vidare syftning skrinlades. Enligt ett uttalande i propositionen med förslaget till partiell reform av TF (prop. 1975/76:204 s. 38) hade skälen för en sådan grundlag efter hand snarare vunnit i styrka. En proposition i ämnet borde emetertid föregås av ytterligare utredning i en parlamentariskt sammansatt kommit- 1é. Det var mot denna bakgrund som YFU tillsattes.

En av de frågor som har behandlats av YFU är frågan om åtgärder mot

våldsskildringar i filmer och videogram. YFU har i sitt huvudbetänkande bl.a. föreslagit att förhandsgranskning av filmer och videogram i fortsättningen skall ske i begränsad utsträckning. Utredningens förslag i denna del utsattes emellertid för betydande kritik. Då det ansägs angeläget att så snart som möjligt komma till rätta med vissa olägenheter som var förenade

med de då gällande reglerna om ingripanden mot våldsskildringar i video-

gram lade regeringen 1 november 1984 fram en proposition (prop. 1984/85:83) med förslag till en ändring av övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen. Därigenom blev det möjligt att införa bestämmelser om förhandsgranskning av videogram som skall visas offentligt. I januari 1985 lade regeringen fram en proposition om åtgärder mot våldsskildringar i videogram (prop. 1984/85:116).

De föreslagna ändringarna antogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 januari 1986 (KU 1985/86:11, rskr. 40, SFS 1985:990). De innebär i korthet att även videogram som visas offentligt skall vara förhandsgranskade. Undantag görs för vissa typer av visningar vid varumässor, utställ-

mngar eller sportevenemang. Vidare har en möjlighet till frivillig granskning av videogram som sprids på annat sätt än genom offentlig visning införts.

Vidare bemyndigade regeringen i maj 1985 statsrådet Göransson att

tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor om åtgärder mot våldsskildringar i inspelningar av rörliga bilder (dir. 1985:29). Bakgrunden till

detta var att regeringen ansåg att de starkt delade meningar som hade

kommit till uttryck i frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram kunde ses som ett uttryck för oro och osäkerhet inför den snabba framväxten av nya medier för spridning av program med rörliga bilder. Det ansågs därför angeläget att dessa frågor gavs en mer ingående belysning än som hittills skett. Utredningsarbetet kan beräknas pågå åtminstone till halvårsskiftet 1987. I sammanhanget bör nämnas att föredragande statsrådet i den proposition i vilken regeringen lade fram förslag till lag om lokala kabelsändningar anförde att det kunde bli nödvändigt att göra ändringar i den lagen efter

förhållandevis kort tid. Ändringar kunde också aktualiseras i samband med beredningen av YFU:s betänkande Värna yttrandefriheten (prop.

1984/85:37 s. 7, jfr KU 1985/86:7 s. 8 f).

I anslutning tll att regeringen fattade beslut om propositionen bemyndigades statsrådet Göransson au tillkälla en särskild utredare? för att företa en översyn av den radiorättsliga lagstiftningen (dir. 1985:21). Utredaren. som arbetar under beteckningen radiolzgsutredningen (U 1985:05). avlämnade i slutet av 1985 delbetänkandet (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren. Efter remissbehandling har betänkandet lagts till grund för prop. 1985/86:109 om ändring i radiolagen m. m. Propositionen behandlas f.n. av riksdagen. Utredningen har nyligen fått tilläggsdirektiv (dir. 1986:3). Utredningsarbetet väntas pågå under hela år 1987.

3¶Allmän motivering

3.1¶Mina allmänna utgångspunkter

I ett samhälisskick som bygger på fri åsiktsbildning är det en grundläggande förutsättning att det råder en vidsträckt yttrandefrihet. Sedan länge har den svenska rättsordningen gett samhällsmedlemmarna stora möjligheter att uttrycka sina åsikter och meddela upplysningar i olika frågor utan risk för ingripanden från myndigheternas sida. Under lång tid har tryckfriheten som en central del av yttrandefriheten haft ett särskilt skydd genom 1949 års TF och dess föregångare. Yttrandefriheten i övrigt var länge reglerad bara i vanlig lag, men ett grundlagsskydd infördes på detta område genom 1974 års RF. Härigenom har denna frihet på ett annat sätt än tidigare kommit till ett positivt uttryck i rättsordningen. Det framgår sålunda direkt av RF att yttrandefriheten gäller. om det inte finns särskilda lagbestämmelser som begränsar den. Grundlagsskyddet för yttrandefriheten och övriga grundläggande fri- och rättigheter har sedan byggts ut och förstärkts genom reformer under 1970-talet.

Parallellt med det arbete att förstärka grundlagsskyddet för bl. a. yttrandefriheten som nu har nämnts har man sökt skapa ett grundlagsskydd efter mönster av TF också för andra uttrycksformer än tryckta skrifter. MMU:s utredningsarbete omfattade inte bara tryckta skrifter utan även andra medier. Utredningens förslag ledde visserligen till relativt omfattande grundlagsändringar angående tryckfriheten år 1976. men ändringarna avsåg enbart tryckta skrifter. Frågan om ett grundlagsskydd för andra medier har därefter utretts av YFU som har lagt fram förslag som har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Förslaget går främst ut på att det i en ny yttrandefrihetsgrundlag skall ges ett grundlagsskydd som motsvarar TF:s och som gäller radio och TV, film och videogram m. m.

Det omfattande arbete på att bygga ut och förstärka grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna som jag nu har berört har inte varit betingat av att det har funnits sådana inskränkningar i fri- och rättigheterna att reformer av det skälet har varit behövliga. Tvärtom har det varit en utgångspunkt i arbetet att det bara i undantagsfall har behövts

förbättringar av rättighetsskyddet under normala förhållanden. Att riksdagen i tider av inre och yttre lugn skulle missbruka sina beslutsbefogenheter framstår nämligen som höggradigt osannolikt. Man måste emellertid räkna med möjligheten att det demokratiska styrelseskicket med ett fritt och öppet samhälle kan komma att hotas av antidemokratiska och yttrandefrihetsfientliga rörelser inom landet eller t. ex. i tider av krigsfara utsättas för påfrestningar till följd av tryck utifrån. Det är främst i sådana lägen som ett förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheterna kan vara en värdefull tillgång. Det kan konstateras att 1949 års TF delvis har fätt sin utformning

mot bakgrund av de erfarenheter som gjordes under andra världskriget.

Som YFU uttrycker det är det i de extrema lägena och de obestämda mellanlägena som det är särskilt viktigt att förutsättningarna för att försvara yttrandefriheten finns.

Värdet av en vidsträckt yttrandefrihet är oomtvistligt. Givetvis är det ett

utomordentligt starkt önskemål att den yttrandefrihet som räder i vårt land

har ett så bra grundlagsskydd som möjligt mot ingrepp, och då särskilt mot

åtgärder från det allmännas sida. Jag delar därför YFU:s och remissinstan-

sernas uppfattning att grundlagsskyddet för yttrandefriheten bör förstärkas. Diskussionen bör enligt min mening koncentreras till frågan om vilken omfattning och utformning skyddet bör ha.

Innan jag går in närmare på denna fråga vill jag ange några principiella

synpunkter som bör vara vägledande när man överväger hur man skall åstadkomma en utvidgad grundlagsreglering av yttrandefriheten.

En utgångspunkt för mina överväganden är att TF ger ett mycket gott skydd åt tryckfriheten. De förslag som gäller ändringar av denna grundlag avser inte heller de bärande principerna utan snarast kompletteringar och

justeringar av skyddet. Det finns alltså från dessa synpunkter ingen anled: ning överväga att ersätta TF med någon ny grundlag.

I detta sammanhang vill jag också beröra en fråga som både YFU och vissa remissinstanser har tagit upp. nämligen risken för att ett förstärkt grundlagsskydd som utformas efter mönster av TF och som gäller andra uttrycksformer än tryckta skrifter skulle försvaga TF:s skydd. Det är för

mig en given förutsättning att grundlagsskyddet för tryckfriheten inte får försvagas därför att andra uttrycksformer ges ett liknande skydd. Det är självklart en önskan att grundlagsskyddet för yttrandefriheten i

alla uttrycksformer förstärks. Den särskilda grundlagsregleringen av tryckfriheten är delvis historiskt betingad. Det kan likväl hävdas att det är

berättigat att också I fortsättningen ge tryckfriheten en särställning. Rent principiellt går det dock numera knappast att tillmäta vissa medier eller uttrycksformer i övrigt en helt annan betydelse från yttrandefrihetssynpunkt än andra. Å andra sidan kan man inte blunda för att skälen för att förstärka grundlagsskyddet för olika uttrycksformer kan variera i styrka alltefter den användning som uttrycksformerna har. Det ter sig mera angeläget att skydda t. ex. yttranden som är en del av flödet av information och åsikter i samhället än yttranden som är av mindre betydelse från allmän synpunkt och mindre utsatta för risken av ingripanden från samhällets eller

enskildas sida.

En annan utgångspunkt för de fortsatta övervägandena är att grundlags-

formen i sig sätter vissa gränser för den räckvidd som särskilda skyddsregler i grundlag för olika uttrycksformer rimligen kan få. Uppenbart är

sålunda att det både såvitt gäller tryckta skrifter och i fråga om andra uttrycksformer måste krävas särskilda skäl för att i grundlag reglera förhål-

landet mellan enskilda och inte som nu i princip ge skydd enbart gentemot

ingrepp från det allmännas sida. Jag tar upp denna fråga i avsnitten 3.2.2

och 3.7.1.

Ytterligare en principiell ståndpunkt som jag vill redovisa nu är att det är viktigt att grundlagsskyddet ges en sådan utformning att reglerna blir

tillräckligt klara för att inte vålla tillämpningsproblem för myndigheter och enskilda. Det har varit en strävan i reformarbetet på fri- och rättighetsområdet att skapa ett skydd som är så otvetydigt som möjligt och som kan

tillämpas av alla de myndigheter och andra allmänna organ som har att se

till att skyddet inte sätts åsido. Också de som vill utnyttja någon av de fri-

och rättigheter som grundlagen reglerar skall veta vad de har att hålla sig till. Grundlagsregler som inte tydligt anger var gränserna för rättighetsskyddet går kan vålla mera skada än nytta. Myndigheter kan komma att gripa in även i fall där skyddet gäller. Enskilda kan avstå från att begagna en rättighet som de har för att vara säkra på att hålla sig inom dess gränser.

I båda fallen har rättigheten blivit mer begränsad än nödvändigt.

Ställer man kravet att grundlagsreglerna till skydd för yttrandefriheten skall vara så klara som möjligt är det viktigt att man bedömer skyddsmöjligheterna för varje uttrycksform för sig. Jag anser därför att man måste anpassa skyddet till de olika förutsättningar som gäller för olika sätt att begagna yttrandefriheten. Ett så detaljerat grundlagsskydd som det TF ger kan bara skapas för uttrycksformer som har någorlunda likhet med tryckta

skrifter. Vidare medför ett sådant krav på klarhet i regleringen att det kan vara svårt att åstadkomma en mycket långtgående samordning av grundlagsreglerna i fråga om sådana olika uttrycksformer som skyddet bör

omfatta eftersom den ena uttrycksformen skiljer sig från den andra. Dessa

svårigheter blir större ju fler uttrycksformer man vill skydda.

3.2¶Principerna för en förstärkning av grundlagsskyddet

3.2.1 Grundlagsskyddets omfattning i fråga om olika uttrycksformer

Mitt förslag: Samma slags grundlagsskydd som bestämmelserna i TF

ger tryckta skrifter skall införas också för yttranden som framförs

offentligt med hjälp av vissa andra medier. Skyddet skall omfatta

radio- och TV-sändningar, visningar av filmer, videogram och liknande bildupptagningar, uppspelningar av grammofonskivor. ljud-

kassetter och andra ljudupptagningar samt spridning av ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder på annat sätt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag men

ger ett särskilt skydd också åt sceniska framställningar och utställningar

under förutsättning att en ansvarig utgivare för föreställningen eler utställningen har utsetts.

Remissinstanserna: YFU:s förslag har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Nästan alla häller med kommittén om att

skyddet för yttrandefriheten bör förbättras. Åsikterna går isär om vilka

uttrycksformer som bör få ett särskilt grundlagsskydd och hur detaljerat det bör vara för de olika uttrycksformerna.

En del remissinstanser anser att grundlagsskyddet inte bör omfatta

yttranden i alla de medier som YFU har föreslagit skall skyddas. Andra

menar att skyddet inte bör begränsas till vissa uttrycksformer utan omfatta offentliga yttranden i alla former.

Skälen för mitt förslag: Grundlagsskyddet för yttrandefriheten i RF omfattar alla uttrycksformer utom dem som skyddas av TF. Till skillnad mot TF som gäller endast skrifter som trycks och utges, dvs. lämnas ut för spridning, behandlas i RF på samma sätt både yttranden som görs offentligt och sådana som görs ”privat . Grundlagsskyddet i RF är alltså enhetligt utan hänsyn tull uttrycksformen.

En tanke som YFU har diskuterat och som vissa remissinstanser har fört fram är att en förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten borde omfatta alla yttranden som görs offentligt. Vissa av de principer som ligger till grund för TF skulle göras tillämpliga på alla offentliga yttranden medan ett detaljerat system som i huvudsak svarar mot TF skulle införas endast för yttranden i vissa medier. Som jag ser det har YFU anfört bärande skäl mot en sådan lösning. Dessa kan sammanfattas så att behovet av en så omfattande reglering är litet eller obefintligt samtidigt som en sådan skulle leda till betydande praktiska svårigheter och oklarheter i fråga om skyddets omfattning. Till detta kommer att man med den antydda lösningen

skulle få ett grundlagsskydd på tre "nivåer": en detaljerad reglering som

den TF innefattar, nuvarande reglering i RF såvitt gäller ”privata” yttranden och en särskild reglering i fråga om de ”offentliga” yttranden som inte ges ett skydd som motsvarar TF:s. Det säger sig självt att man med ett så invecklat regelsystem inte uppnår den klarhet i grundlagsregleringen som bör eftersträvas.

Jag delar därför uppfattningen hos YFU och det stora flertalet remissinstanser att man inte bör skapa ett särskilt grundlagsskydd som omfattar alla offentliga yttranden.

Den inställning som jag sålunda har redovisat hindrar givetvis inte att det skydd som RF nu ger både ”offentliga” och ”privata” yttranden byggs ut ytterligare som ett komplement till nya regler som utformas efter mönster av TF och som avser vissa uttrycksformer.

I ett system med skyddsregler på två nivåer är det en primär fråga vilka

uttrycksformer som bör ges ett detaljerat skydd av ett sådant slag som de tryckta skrifterna redan har. YFU har föreslagit att ett enhetligt grundlagsskydd efter mönster från bestämmelserna i TF skall införas för yttranden som görs offentliga genom program i ceter- eller trådsändningar, ljud-

upptagningar, upptagningar av rörliga bilder samt sådana sceniska framställningar och utställningar där man frivilligt har valt att utse en ansvarig

utgivare för framställningen eller utställningen. I stort sett är remissinstan-

serna ense med YFU om att ett enhetligt regelsystem efter förebild från TF inte bör gälla för andra uttrycksformer än de nu angivna. De remissinstan-

ser som är kritiska mot YFU:s förslag har främst invändningar mot att en eller flera av dessa uttrycksformer skall omfattas av skyddet. De vill med

andra ord begränsa urvalet av medier ytterligare.

För min del vill jag först säga att jag delar uppfattningen att nian inte bör skydda andra medier än de YFU har föreslagit, när man skapar ett grund-

lagsskydd efter TF:s mönster. Det finns knappast några andra uttrycksfor-

mer som är av betydelse i detta sammanhang och som låter sig inordnas i ett regelsystem av TF:s typ. Till skillnad från en del remissinstanser kan jag inte se några principiella

hinder mot att införa ett detaljerat grundlagsskydd för yttrandefriheten som efter mönster av TF skall gälla för andra medier än tryckta skrifter.

Jag kan hälla med om att TF i praktiken har gett ett skydd också åt andra

uttrycksformer. Däremot kan jag inte instämma i uppfattningen att andra medier inte bör ges ett uttryckligt skydd enbart av det skälet att detta inte kan bli fullt ut lika långtgående som det TF ger. Enligt min mening är erfarenheterna goda av den reglering som f.n. finns i fråga om yttrandefriheten när det gäller radio och TV. Man bör därför kunna bygga vidare på denna reglering, om man vill ge andra medier ett särskilt skydd i grundlag. Om TF därvid inte ändras i syfte att anpassa reglerna där till vad som gäller

de andra medierna, finns det enligt min mening inte något underlag för uppfattningen att TF:s skydd skulle uttunnas. Bland de medier som YFU har föreslagit skall bli föremål för en särskild

grundlagsreglering intar eter- och trådsändningar till allmänheten i viss mån en särställning. Radio och TV har en funktion i vårt samhälle som har

stor betydelse för den fria åsiktsbildningen och deras genomslagskraft är

otvivelaktigt jämförbar med och ibland t.o.m. överlägsen det tryckta

ordets. Det är också dessa medier som redan i dag har ett särskilt skydd,

låt vara att det är reglerat i vanlig lag och inte i grundlag. Jag anser övertygande skäl tala för att radio och TV bör omfattas av ett förstärkt

grundlagsskydd. Jag är medveten om att radio och TV i ett betydelsefullt

avseende skiljer sig från tryckta skrifter genom att det inte råder någon etableringsfrihet. Utan att vilja föregripa mina överväganden i den frågan (avsnitt 3.4) vill jag konstatera att det inte heller enligt det förevarande förslaget förutsätts någon fullständig etableringsfrihet på radio- och

TV-området men att detta inte rimligen bör få hindra att man ändå ger

medierna ett så starkt grundlagsskydd som möjligt. Jag kommer i senare sammanhang tillbaka till den närmare avgränsningen av ett sådant skydd.

Det torde vara ovedersägligt att filmer och videogram inte i dag har samma betydelse för den fria åsiktsbildningen och det fria informationsflö-

det som tryckta skrifter, radio och TV. För den konstnärliga och kulturella yttrandefriheten är de emellertid viktiga medier. Detsamma kan sägas om

fonogrammen, dvs. grammofonskivor, ljudkassetter och andra ljudupptagningar. Såväl filmer och videogram som fonogram liknar de tryckta skrif-

terna i det att de innehåller framställningar vilkas innehåll är fixerat i så måtto att man kan ta del av det i efterhand sedan det har spritts offentligt. Jag delar därför YFU:s och nästan alla remissinstansers uppfattning att

också dessa medier bör tas med i en ny grundlagsreglering av yttrandefri-

heten. Jag återkommer till frågan om censur av filmer och videogram Prop. 1986/87:15 1 (avsnitt 3.3 och 3.6.2).

När det gäller sceniska framställningar och utställningar är jag däremot

mera tveksam. YFU:s förslag har visserligen allmänt sett fått ett förhållandevis gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Flera av de remissinstanser som företräder de aktuella medierna, t.ex. Svenska Riksteatern och Konstnärernas Riksorganisation. anser emellertid att dessa inte alls bör omfattas av grundlagsskyddet. Jag har förståelse för detta. Man kan enligt min mening inte bortse från att dessa uttrycksformer i

viktiga hänseenden skiljer sig från dem som jag har behandlat förut. De

liknar t. ex. demonstrationer och allmänna sammankomster, som på goda grunder har lämnats utanför YFU:s förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag, genom att det finns stort utrymme för spontana yttranden och improvisationer. Sceniska framställningar lika väl som utställningar kan ha olika

innehåll vid olika tillfällen. Det finns i efterhand normalt ingen särskild dokumentation om vad som har förevarit, och det är inte rimligt att

föreskriva en skyldighet att dokumentera teaterföreställningar och liknande samt utställningar på ett sätt som motsvarar den skyldighet som gäller i fråga om radio- och TV-sändningar.

Dessa svårigheter har också uppmärksammats av YFU, som har föreslagit ett frivilligt ensamansvar. Det betyder att bara de sceniska framställningar och utställningar för vilka det har utsetts en utgivare faller in under det särskilda grundlagsskyddet. YFU har själv pekat på ett problem med en sådan ordning, nämligen att en meddelares ställning blir osäker. Detsamma kan sägas om andra medverkande, t. ex. författare, regissörer och

skådespelare. För egen del vill jag också framhålla att det torde vara

betydligt svårare att avgränsa vad som är sceniska framställningar och utställningar från andra företeelser än det är att avgöra vad som är tryckta

skrifter, radio- eller TV-sändningar eller filmer, videogram eller fonogram.

Enligt min mening är det av skäl som jag nu har redovisat inte möjligt att

åstadkomma en grundlagsreglering som är så klar och otvetydig som

krävs. Jag har därför kommit till slutsatsen att övervägande skäl talar mot YFU:s förslag i denna del.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att ett förstärkt grundlagsskydd

efter förebild i TF införs för yttranden som görs offentliga genom radio-

och TV-sändningar, visningar av filmer, videogram och andra bildupptagningar. uppspelningar av ljudupptagningar samt spridning av bild- och

ljudupptagningar på annat sätt.

3.2.2¶Yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda

Mitt förslag: Grundlagsförbudet mot åtgärder som hindrar yttranden skall även i fortsättningen gälla enbart mot det allmänna. Någon

generell regel om förbud mot yttrandefrihetsbegränsande åtgärder

av enskilda införs alltså inte i grundlag. Inte heller införs regler som

begränsar rätten till fackliga stridsåtgärder på massmedieområdet.

2 [2

Remissinstanserna: Alla de remissinstanser som uttalar sig i denna del är ense om att några nya grundlagsregler inte bör införas. Skälen för mitt förslag: I ett samhälle som vårt är det en förutsättning för en fungerande tryckfrihet inte bara att det allmänna avhåller sig från att ingripa mot tryckta skrifter utan också att olika enskilda avstår från att

hindra framställningen, utgivningen och spridningen av tryckta skrifter.

Detsamma kan sägas om andra medier med likartad funktion. Åtgärder

från enskildas sida kan ta sig uttryck i tvång av olika slag i avsikt att hindra någon från att utnyttja den yttrandefrihet som gäller. Det kan också vara fråga om olika typer av repressalier eller om åtgärder som tar sikte på

material eller annat som är en förutsättning för att yttrandefriheten skall kunna utnyttjas. Det kan gälla sådant som att trycksvärta och papper inte levereras till en tidning eller att utsändningar av radio- och TV-program

ställs in pä grund av en arbetskonflikt.

Eftersom åtgärder från enskildas sida i praktiken kan ha samma eller liknande betydelse för yttrande- och informationsfriheten i samhället som

ingrepp från det allmänna är det naturligt att frågan har tagits upp om man i

grundlagen bör reglera yttrandefrihetsbegransande åtgärder av enskilda och inte bara olika former av ingripanden av myndigheter och andra allmänna organ.

Denna frågeställning är inte ny. Redan vid den nuvarande TF:s tillkomst diskuterades om inte grundlagens förbud mot hindrande åtgärder (1 kap. 2 & TF) borde utsträckas till att gälla också till skydd mot andra enskilda. 1944 års tryckfrihetssakkunniga, vilka lade fram det förslag som låg till grund för TF (SOU 1947:60), ansåg uppenbart att det kunde föreligga ett behov av regler till skydd mot åtgärder av enskilda. Kommittén framhöll att enskilda organisationer och sammanslutningar ibland intog en sådan ställning att de verksamt kunde hindra tryckning, utgivning elier spridning

av en skrift vars innehåll ansågs misshagligt eller anstötligt. Det borde enligt kommitténs mening inte vara tillåtet för enskilda att hindra utövandet av tryckfriheten. Även den principen borde komma till uttryck i grundlagen (SOU 1947:60 s. 49). Föredragande statsrådet uttalade i propositionen med förslag till TF

stark tvekan om det lämpliga i att göra grundlagens förbud mot hindrande

åtgärder tillämpligt också beträffande enskilda sammanslutningar och personer. Visserligen var det i och för sig riktigt att inte heller tvångsåtgärder

från enskilda i syfte att undertrycka en misshaglig skrift i allmänhet borde få förekomma. Det uppstod emellertid stora svårigheter att i lag närmare ange i vilken omfattning sådana enskilda åtgärder skulle anses rättstridiga. I praktiken kunde det därför bli vanskligt att upprätthålla en klar och

otvetydig gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra

sidan tillåten moralisk påverkan. T. ex. åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda sammanslutningar mot skandaltidningar, pornografiska skrifter o.d. kunde ibland anses mycket berättigade, även om de inte inskränkte sig till bara ogillande omdömen och uttalanden. Föredraganden ansåg det därför klokast att inte i TF ta upp bestämmelser rörande åtgärder av enskilda sammanslutningar eller personer; frågan om rättstridigheten i

3 Riksdagen 1986/87. I saml. Ni 151

sädana ätgärder borde bero av de rättsregler som gäller i övrigt (prop. 1948:230 s. 87).

I riksdagen förordade konstitutionsutskottets majoritet kommitténs förslag, medan minoriteten gick på propositionens linje (KU 1948:30). Emellertid fattade riksdagen beslut i enlighet med minoritetens uppfattning (rskr. 1949:101).

Frågan om yttrandefrihetsbegränsande åtgärder togs upp i direktiven till såväl MMU som YFU som en fråga som borde behandlas av kommittéerna. Båda utredningarna kom emellertid fram till att förbudet mot hindrande åtgärder borde ha samma omfattning som f.n., dvs. avse bara myndigheter och andra allmänna organ. Vid remissbehandlingen av MMU:s förslag ansåg visserligen några remissinstanser att ett skydd mot

yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda borde införas (Ds Ju 1976:2 s. 69 ff). De remissinstanser som har berört frågan med anledning av YFU:s huvudbetänkande delar emellertid samtliga YFU:s bedömning

(Ds Ju 1985:4 s. 56 f).

För egen del vill jag först konstatera att de sakskäl som lagts ull grund för TF:s nuvarande utformning i här aktuellt hänseende uppenbarligen fortfarande är av betydande styrka. Denna uppfattning har också stöd av MMU:s och YFU:s överväganden, som har vunnit bred anslutning bland remissinstanserna. Särskilt YFU:s utförliga argumentering i denna del mäste anses mycket övertygande, något som det entydiga remissutfallet bekräftar.

Även om jag därmed har redovisat för min grundinställning i frågan vill

jag utveckla min syn på saken något närmare. Först kan det finnas skäl att beröra en fråga som har diskuterats i den allmänna debatten och som gäller

hur längt gående krav grundlagarna f.n. ställer på samhället när det gäller

att aktivt verka för att yttrande- och informationsfriheterna fungerar.

I motsats till vad som ibland hävdas innebär den tryckfrihet och yttrandefrihet i övrigt som grundlagarna tillförsäkrar enskilda inte någon formell skyldighet för det allmänna att aktivt skapa förutsättningar för att friheterna kan utnyttjas. Man kan uttrycka saken så att det är fråga om en frihet

från ingripanden av det allmänna, inte någon rätt för enskilda att få samhäl-

lets stöd för att kunna begagna sin frihet. Grundlagens regler om skydd för tryckfriheten och yttrandefriheten i övrigt ålägger därför inte samhället

någon skyldighet att t.ex. se till att tidningar får trycksvärta och papper eller att arbetskonflikter inom televerket inte leder till att Sveriges Radios program inte kan sändas ut till allmänheten. Enligt min mening är det inte heller möjligt att införa någon uttrycklig sådan skyldighet för det allmänna.

Motsvarande resonemang är tillämpligt i fråga om informationsfriheten

som ju är yttrandefrihetens spegelbild.

En väl fungerande tryckfrihet och yttrandefrihet i övrigt i samhället är

emellertid ett så vitalt intresse i en demokrati att statsmakterna måste anses ha ett ansvar som i detta hänseende sträcker sig längre än de formella krav som grundlagarna ställer. Ett uttryck för detta ansvar är det stöd som stat och kommun ger till dagstidningar och olika tidskrifter, till bokutgivning och bokhandel och till film, teater och utställningar. Som jag

ser det är stöd av detta slag i nuvarande läge mycket väsentligt för att en

betydande del av den äsiktsbildning och det informationsflöde som nu Prop. 1986/87:15 1 förekommer skall kunna fortgå.

Vidare finns det som YFU har redovisat ett flertal bestämmelser i BrB som ger ett direkt eller indirekt. skydd mot yttrandefrihetsbegränsande

åtgärder av enskilda. Det skulle naturligtvis vara värdefullt, om man kunde gå ett steg längre i

syfte att stärka yttrandefriheten genom att i grundlag förbjuda yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda. Betydande svärigheter möter emel-

lertid om man försöker skapa ett sädant skydd. Som YFU har funnit är det tydligt att ett förbud mot hindrande åtgärder från enskilda måste ha en betydande räckvidd för att fylla sitt syfte att säkerställa åsiktsbildning och spridning av information. Man skulle 1. ex. vara tvungen att införa en långtgående skyldighet för den ene enskilde att hjälpa den andre i dennes

verksamhet. En utvidgad yttrandefrihetsrättslig lagstiftning skulle vidare med en sådan ordning innebära stora förändringar av de civilrättsliga regler som nu reglerar produktion, distribution och handel med skrifter, fono-

gram, videogram och filmer. Regleringen skulle också komma att ingripa i

sådana förhållanden som uthyrning av lokaler för masssmedier, anställningsavtal för journalister, tekniker. grafiker m. fl.

Samtidigt med att man kan förutse dessa vittgående effekter är det emellertid uppenbart att det i ganska stor utsträckning skulle vara oklart vilka åtgärder som skulle vara förbjudna och vilka som skulle vara tillåtna. Åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda sammanslutningar mot skandaltidningar. pornografiska skrifter o.d. ter sig ju i dag inte mindre berättigade än vid TF:s tillkomst. snarare tvärtom. En grundlagsbestämmelse kan nämligen inte gärna ges en utformning som i detta hänseende är mycket mera detaljerad än den allmänna regel som föreslogs av 1944 års tryckfrihetssakkunniga.

Också när det gäller den mera begränsade fråga som YFU har tagit upp särskilt och som gäller arbetskonflikter som berör massmedieområdet skulle det krävas en alltför detaljerad reglering för att den skulle kunna rymmas i grundlag, om man i regleringen vill göra en rimlig avvägning

mellan de motstående intressen som otvivelaktigt är för handen.

Mot tanken på en sådan reglering kan vidare anföras att den i realiteten skulle innebära en form av arbetsplikt för journalister och andra berörda yrkesgrupper i normala situationer. Jag har dessutom den uppfattningen att bestämmelser av detta slag skulle visa sig inte vara särskilt effektiva

utan skulle kunna kringgås på olika sätt som är svåråtkomliga för lagstift-

ning. För min del är jag övertygad om att de problem som onekligen finns i

första hand bör lösas på annat sätt än lagstiftningsvägen. Jag delar därför YFU:s uppfattning att det bästa är om parterna på massmedieområdet

genom avtal kan ställa garantier för att opinionsbildningen och nyhetsför-

medlingen åtminstone i viss utsträckning skall kunna fortgå också under

fackliga konflikter. Det finns redan avtal av detta slag, och en utbyggd avtalsreglering bör vara den lösning som bäst gagnar alla berörda intres-

sen.

Sammanfattningsvis kommer jag alltså till samma resultat som YFU och flertalet remissinstanser, nämligen att frågan om skydd för enskilda mot [ve 'n

olika yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av andra enskilda inte bör regleras I grundlag.

3.2.3¶Grundlagsskyddet för den enskildes integritet

Mitt förslag: Liksom hittills skall det i grundlag — förutom bestämmelser om ärekränkningsbrott — finnas bara ett indirekt skydd för den enskildes integritet på massmedieområdet. Detta skydd skall gälla i fråga om alla de medier som ges ett särskilt grundlagsskydd.

Det skall alltså inte införas några grundlagsregler som ger enskilda

rätt till genmäle celler beriktigande. Inte heller skall någon ny an-

svarsbestämmelse som avser kränkning av privatlivets fred e.d. tas

in i grundlag. Reglerna för väckande av allmänt åtal för ärekränkningsbrott ändras inte.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag utom i det att

åklagare enligt utredningen skall ha en vidare åtalsplikt för ärekränkningsbrott än hittills. F.n. gäller att en äklagare får väcka allmänt åtal för

ärekränkningsbrott endast om det av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt. I fortsättningen skulle det räcka med att åtal är påkallat från

allmän synpunkt. Remissinstanserna: Remissutfallet är relativt splittrat. I fråga om rätt till

genmäle eller beriktigande anser ungefär hälften av de remissinstanser som uttalar sig att någon lagstadgad skyldighet att ta in genmälen och berikti-

ganden inte bör finnas. Den andra hälften anser att dessa frågor bör

övervägas ytterligare och att någon form av lagreglering bör införas. Kam-

marrätten i Jönköping föreslår sålunda att den ansvarige utgivaren åläggs

att genom annonsutrymme låta publicera den enskildes genmäle och berik-

tigande. Stockholms tingsrätt föreslår att domstolen på samma sätt som

gäller för tryckta skrifter skall kunna förordna om att en dom helt eller delvis skall läsas upp i radio eller television.

Frågan om lagstiftning till skydd för den enskildes integritet berörs

endast av ett fåtal remissinstanser. Också här är uppfattningarna ganska

jämnt fördelade mellan dem som avstyrker och dem som förordar sådan

lagstiftning. Radionämnden, Allmänhetens pressombudsman och Sveriges Television AB hör till den förra gruppen, medan svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges domareförbund är för lagstiftning. Remissutfallet är till övervägande del positivt såvitt avser förslaget till ändrade åtalsregler. Några remissinstanser vill dock gå längre än YFU,

medan andra avstyrker utredningsförsltlaget. Förslaget tillstyrks av bl. a. JK, Svea hovrätt, JO, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Pres-

sens opinionsnämnd, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska jour-

nalistförbundet, Sveriges författarförbund och Sveriges Television AB.

Till de remissinstanser som avstyrker hör riksåklagaren (RÅ) och Allmänhetens pressombudsman.

Gällande regelsystem I våra grundlagar finns det ett flertal bestämmelser som avser skyddet för

den enskildes integritet. Den mest generella bestämmelsen ingår i I kap.

2 § RF där det sägs att det allmänna skall värna den enskildes privatliv och

familjeliv. Bestämmelsen är inte rättsligt bindande utan ett målsättningsstadgande (prop. 1975/76:209 s. 131).

12 kap. RF finns det däremot andra föreskrifter som har karaktären av bindande rättsregler och som skyddar enskildas integritet. Bland dessa tar vissa sikte på den kroppsliga integriteten genom skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp (4—6 §§). Denna aspekt av den enskildes integritet skall emellertid inte vidare behandlas här, eftersom de föreskrifter som är av intresse i detta sammanhang är de som skyddar den "andliga ” integriteten, privatlivet. I vissa hänseenden skyddas den enskildes privatliv genom bestämmelser om skydd mot husrannsakan, intrång i förtrolig meddelelse, hemlig avlyssning och äsiktsregistrering (6 resp. 3 §). Vidare kan det nämnas att ytträande- och informationstriheterna får begränsas genom vanlig lag med hänsyn bl. a. till enskilds anseende (13 § första stycket).

Likaså finns det i TF vissa bestämmelser som tar sikte på skyddet av den enskildes integritet. Vissa av dessa rör genmälen och beriktiganden. Med genmäle brukar man avse ett bemötande av uppgifter i sak och/eller värdeomdömen. Avser ett bemötande bara sakuppgifter, används det mindre omfattande begreppet beriktigande.

De bestämmelser i TF som rör genmälen och beriktiganden ger inte någon rätt för en enskild som anser sig utsatt för ett angrepp i en tryckt skrift att få göra ett genmäle eller ett beriktigande. De berör denna fråga

bara på ett indirekt sätt. Enligt I kap. 4 § andra stycket skall det vid bestämmande av påföljd för missbruk av tryckfriheten särskilt beaktas. om en rättelse som varit påkallad av en meddelad uppgift på lämpligt sätt har

bringats till allmänhetens kännedom. I 1 kap. 9 § 2 ges möjlighet att i vanlig lag föreskriva om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet. Till denna kategori av före-

skrifter kan räknas också 7 kap. 6 § andra stycket där det föreskrivs att en domstol, som fäller någon för ärekränkningsbrott i en periodisk skrift, på

yrkande får bestämma att domen skall införas i skriften.

Som en bestämmelse tll skydd för den enskildes integritet kan räknas också den i 2 kap, 2 § första stycket TF intagna regeln om att rätten att ta det av allmänna handlingar får begränsas bl.a. av hänsyn till skyddet för

enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Offentlighets- och

sekretesslagstiftningen skall dock inte redovisas närmare i just detta sammanhang. Detsamma gäller de undantag från meddelarfriheten som avser allmänna handlingar och tystnadsplikter (7 kap. 3 § första stycket 2 och 3 TF, jfr 7 kap. 5 § 2 och 3 TF). Jag återkommer till dessa i avsnitt 3.7.

Av större intresse här är däremot bestämmelserna i 7 kap. 4 § 9-11 om ansvar för ärekränkningsbrott. Enligt dessa bestämmelser skall som otillåtet yttrande i tryckt skrift anses förtal, förtaf av avliden eller förolämpning enligt den närmare gärningsbeskrivning som är angiven och som i sak stämmer Överens med motsvarande ansvarsbestämmelser i 5 kap. BrB.

Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning kan enligt 5 kap. I $ BrB dömas för förtal. Om han var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall inte dömas till ansvar. Om brottet är grovt skall dömas för grovt förtal. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra

allvarlig skada (5 kap. 2 § BrB).

15 kap. 3 och 4 §§ BrB finns bestämmelser om brotten förolämpning och förtal av avliden.

I processuellt hänseende gäller att mål om förtal eller annat ärekränkningsbrott som begåtts genom tryckt skrift i regel skall handläggas vid

juryrättegång. Detsamma gäller om någon av de radiorättsliga ansvarig-

hetslagarna är tillämplig på brottet. Andra ärekränkningsmål handläggs i vanlig brottmålsordning. Som huvudregel för båda kategorierna av mål

gäller att åtal fär väckas bara av målsäganden. Förtal och grovt förtal får

ätalas av äklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får allmänt åtal väckas för förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning eller förolämpning mot någon med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse (5 kap.

5 & BrB). De bestämmelser som jag nu har redogjort för kan tyckas vara ganska

begränsade när det gäller skyddet för den enskildes integritet. De kan emellertid inte ses isolerade utan hänsyn måste också tas till de utomrätts-

liga regler som gäller på det område där det i praktiken framför allt kan

inträffa kränkningar av privatlivets fred.

Vad jag avser är i första hand Publicistklubbens, Svenska journalistförbundets, Svenska tidningsutgivareföreningens och Sveriges Radios gemensamma pressetiska regler som ligger ull grund för pressens självsunerande verksamhet. Reglerna innehåller bestämmelser bl. a. om rättelse och genmäle samt om respekt för privatlivets helgd. Enligt reglerna skall felaktig sakuppgilt rättas när det är påkallat. Den som har befogat anspråk att

bemöta ett pästående skall beredas tillfälle till genmäle. Rättelser och genmälen skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på sådant sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga

uppgiflerna. Vidare sägs det i reglerna bl.a. följande om den personliga integriteten: ”Avstå från publicitet, som kan kränka privatlivets helgd, om

inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning. Överväg sär-

skilt noga publicering av familjetvister och vårdnadsärenden med hänsyn till den skada som kan förorsakas de berörda.”

Ärenden som rör tillämpningen av de pressetiska reglerna handläggs av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd. Klandrande uttalanden av pressombudsmannen och opinionsnämnden skall enligt de pressetiska reglerna utan dröjsmål publiceras i den tidning dessa gäller.

De gällande avtalen mellan regeringen och de programföretag som

gramföretagen skall beriktiga felaktiga sakuppgifter när det är påkallat och

att den som har befogat anspråk att bemöta ett påstående skall beredas

tillfälle till genmäle. Begäran om beriktigande eller genmäle skall behandlas skyndsamt. Om en begäran om beriktigande bifalls, skall beriktigandet så snart det kan ske sändas i ett för publiken naturligt sammanhang. Bifalls begäran om genmäle, skall genmälet så snart det kan ske sändas i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det anmärkningen avser. Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten, om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat. De nu redovisade avtalsreglerna har stöd i 6 § radiolagen.

Enligt 7 § radiolagen finns radionämnden för granskning av radiopro-

gram från Sveriges Radios programföretag. Med stöd av samma paragraf

här i avtalen tagits in en regel om att programföretagen på lämpligt sätt i program skall redogöra för beslut av radionämnden enligt vilket företaget har brutit mot 6 § radiolagens bestämmelser om saklighet och opartiskhet m. m. eller mot reglerna i avtalet med staten.

För närradions del finns etiska regler antagna av Sveriges Närradioförbund. Reglerna stämmer i stort sett överens med de pressetiska regler som tidigare har redovisats och hänvisar uttryckligen till dessa i fråga om sändningar av nyhetskaraktär.

Sveriges Närradioförbund har tillsatt Närradions etiska nämnd med

uppgift att efterhandsgranska, övervaka och påverka efterlevnaden av de etiska reglerna. Nämndens utlåtande skall enligt reglerna återges i sänd-

ning.

Tidigare utredningsförslag Som framgår av MMU:s huvudbetänkande (SOU 1975:49 s. 143 ff) har frågan om rätt till genmäle eller beriktigande varit aktuell i lagstiftnings-

sammanhang under lång tid. Öckså MMU skulle enligt sina direktiv ta upp

den. I sitt huvudbetänkande anförde kommittén att en direkt reglering i grundlag av genmälesrätten i vidsträckt mening skulle erbjuda så stora

lagtekniska och organisatoriska svårigheter att frågan åtminstone tills vida-

re fick överlämnas till pressens självsanerande åtgärder. Inte heller ansåg MMU:s majoritet att någon grundlagsfäst rätt till beriktigande borde införas på grund av gränsdragningsproblem och svårigheter att utforma ett förfarande i ärenden om beriktigande (SOU 1975:49 s. 158 ff). Ett utkast till en grundlagsregel i ämnet, som presenterades i betänkandet. lades fram som förslag i en ledamots reservation.

Remissutfallet på MMU:s förslag i denna del blev det att avvisandet av tanken på en grundlagsreglerad genmälesrätt fick allmän anslutning bland remissinstanserna. Däremot föreslog en majoritet bland de instanser, som yttrade sig i frågan om rätt till beriktigande, att bestämmelser härom skulle tas in i grundlagen.

När det gäller skyddet för den enskildes integritet i andra hänseenden bör erinras om att integritetsskyddskommittén i betänkandet (SOU 1980:8) Privatlivets fred diskuterade frågan om gällande rättsregler om 39

skydd för den enskilde mot missaktande yttranden skulle kompletteras med ett allmänt skydd mot intrång i privatlivet. Kommittén var inte enig. Fyra ledamöter fann att den enskildes privatliv skyddas tillräckligt genom pressens egen självsanering inom den nuvarande organisationens ram. En femte ledamot ville bereda den enskilde skydd genom möjlighet till ekonomisk ersättning. Övriga tre ledamöter förordade lagstiftning i form av en ny

ansvarsbestämmelse i 5 kap. BrB om kränkning av privatlivets fred med

en korresponderande bestämmelse 17 kap. 4 § TF.

Betänkandet remissbehandlades. Remissutfallet var splittrat. Regering-

en överlämnade 1 februari 1981 betänkandet jämte remissyttrandena till

YFU för att beaktas vid uppdragets fullgörande.

I detta sammanhang bör vidare nämnas att integritetsskyddskommittén i

ett annat betänkande (SOU 1974:85) Fotografering och integritet lade fram förslag om införande av nya ansvarsbestämmelser i BrB om olovlig och otullbörhg fotografering. Förslaget remissbehandlades och fick då ett blandat mottagande. Det ledde inte till lagstiftning, varken i samband med att ett annat av förslagen i betänkandet genomfördes i form av lagen (1977:20) om TV-övervakning eller senare. Det skäl som anfördes var att de bestämmelser i BrB som föreslagits borde prövas först när kommittén slutfört sitt arbete (prop. 1975/76:194 s. 6).

I fråga om ärekränkningsbrotten kan först anmärkas att kommittén för lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet i början av 1970-talet lade fram betänkandet (SOU 1972:88) Ärekränkning. 1 detta lades fram förslag om

sådana ändringar i BrB och TF som skulle medföra att det straffbara

området begränsades. Betänkandet remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning.

Även reglerna om åtal vid ärekränkningsbrott har varit aktuclla tidigare när det har gällt lagstiftning som rör integritetsskyddet. Tystnadsplikts-

kommittén lade i betänkandet (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrande-

frihet fram förslag som senare utgjorde grund för sekretesslagens utform-

ning. I samma betänkande förordade kommittén — i anslutning till övervägandena om tystnadsplikt och meddelarfrihet — att allmänt åtal skulle vara

huvudregel vid förtal och grovt förtal. En förutsättning skulle dock vara att

målsäganden angivit brottet till åtal. Åklagaren skulle få underlåta åtal om sådant inc var påkallat från allmän synpunkt. Förslaget fick ett blandat

mottagande när det remissbehandlades (se Ds Ju 1977:1 s. 79 ff) och ledde aldrig till lagstiftning (jfr Ds Ju 1977:11 Del 1 s. 186 f).

Skälen för mitt förslag: Den enskildes rätt till skydd för sitt privatliv är en av de mest fundamentala fri- och rättigheterna. Samhällets ansvar för

skyddet för den enskildes integritet kommer därför till uttryck i RF bland de mål som ställs upp för det allmännas verksamhet. Någon rättsligt bindande grundlagsregel som ger ett allmänt integritetsskydd finns dock inte i Sverige därför att en sådan bestämmelse inte har kunnat ges en tillräckligt klar utformning. Inte heller i vanlig lag finns någon sådan

generell regel. De rättsligt bindande regler i Sverige som skyddar den

enskildes integritet tar följaktligen sikte på olika aspekter av integritetsskyddet. Jag har nyss redogjort för ett antal sådana bestämmelser, som

finns i grundlagen och andra författningar. Andra exempel är datalagen 40

(1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182) Prop. 1986/87: 151

och lagen (1978:800) om namn och bild i reklam. Eftersom den enskildes rätt att bli lämnad i fred aldrig kan vara absolut i

ett samhälle utgör integritetsskyddet i gällande lagstiftning resultatet av ofta besvärliga avvägningar mellan intressen som står mot varandra. Vad som i detta sammanhang närmast är aktuellt är att mot intresset att värna privatlivets fred väga intresset av fri debatt i samhälls- och kulturfrågor och offentlig granskning av dem som i en allmän eller enskild befattning övar inflytande. För denna debatt och bevakning spelar särskilt tid-

ningspressen och radio och TV en huvudroll. Det är också på det området

som konflikten mellan öppenhet i diskussionen och informationsflödet och

integritetsskydd är som mest uttalad. Givetvis kan det också förekomma fall där det är antingen andra tryckta skrifter eller filmer, videogram eller fonogram som uppfattas som kränkande för privatlivets fred. Man mäste

dock med YFU konstatera att det är de först nämnda medierna som det finns anledning att i första hand diskutera när man överväger grundlags-

skyddet för den enskildes integritet.

De bestämmelser som gäller på integritetsskyddets område och som är aktuella här kan förefalla ganska begränsade till omfattningen, om man ser

på förhållandena i andra jämförbara länder. Enligt min mening kan man emellertid inte bara ta hänsyn till de författningsbestämmelser som finns, utan man måste också beakta andra regler på detta område. I praktiken

spelar dessa senare nämligen en lika stor — om inte större — roll än det formellt bindande regelsystemet när det gäller skyddet för den enskildes

privatliv. Jag avser då inte bara de pressetiska reglerna utan också reglerna i avtalen mellan staten och Sveriges Radios programföretag. Den fråga

man måste ställa sig är om dessa regler i dagens läge är tillräckliga eller om

det behövs en förstärkning av det författningsreglerade skyddet för den

enskildes integritet.

Redan vid TF:s tillkomst hänvisades till vad som var god publicistisk sed

när man stannade för att inte införa någon grundlagsfäst rätt till genmäle eller beriktigande. Som framgår av MMU:s huvudbetänkande (SOU

1975:49 s. 152 f) avvisade riksdagen därefter olika förslag om lagstiftning i

ämnet med hänvisning bl. a. till pressens självsanerande verksamhet. Enligt MMU:s mening erbjöd denna verksamhet väl så goda praktiska möjligheter till ett gott resultat som en lagstiftning (bet. s. 159). Bland remissinstanserna var meningarna delade om den självsanerande verksamheten hos pressen är tillräcklig. Vid de grundlagsändringar angående tryckfriheten som MMU-:s förslag ledde till år 1976 fästes stort avseende vid pressens självsanerande verksamhet när det gällde meddelarfrihetens omfattning (prop. 1975/76:204 s. 94 f).

Som YFU har anfört är det svårt att avgöra om standarden inom pres-

sen, radio och TV har stigit eller sjunkit under det senaste decenniet såvitt

gäller hänsynen till den enskilda människans integritet. För sådana bedöm-

ningar finns inga tillförlitliga mätinstrument. Även om allvarliga integri-

tetskränkningar har förekommit, kan man knappast hävda att läget är oroväckande. Att standarden i vårt land är högre än på många andra håll i

världen tycks vara erkänt av alla. Jag har därför uppfattningen att det 41

också i fortsättningen finns goda skäl att förlita sig på massmediernas Prop. 1986/87: 151 omdöme och ansvarskänsla i förening med de självsanerande instrument som redan existerar. Enligt min mening bör det krävas att det finns ett starkt behov av lagstiftning för att man skall överge den inställning som statsmakterna hittills har haft och som innebär att det primärt skall vara massmediernas egen sak att upprätthålla ett gott skydd för den enskildes privatliv.

Jag övergår nu till att ta upp de olika aspekter på skyddet för den enskildes integritet som YFU har behandlat.

Genmäle och beriktigande Jag har redan nämnt att med genmäle avses ett bemötande av uppgifter i sak eller av värdeomdömen och med beriktigande rättelse av uppgifter i sak.

Som YFU har anfört gäller som en princip för all publicistisk verksamhet att sakuppgifternas vederhäftighet och argumenteringens hållbarhet noggrant skall prövas före offentliggörandet. På samma sätt torde det råda allmän enighet om att de pressetiska reglerna och radioavtalens föreskrifter om genmäle och beriktigande ger uttryck för vad som bör iakttas för det fall att någon som berörs av vad som har blivit offentliggjort, gör gällande att publicisten har brustit i sin prövningsskyldighet. Att företrädarna för den publicistiska verksamheten visar stor generositet mot önskemål om genmälen eller beriktiganden är av grundläggande betydelse för allmänhetens förtroende för verksamheten.

YFU har inte kunnat finna annat än att efterlevnaden av de pressetiska reglerna på detta område är god. Framställningar från allmänheten om genmälen eller rättelser behandlas generöst av press, radio och TV. Pressens opinionsnämnd fäller visserligen varje år ett antal avgöranden som

innefattar klandrande uttalanden om underlåtenheter att tillmötesgå krav

på genmäle eller beriktigande. Men antalet är så begränsat att det inte ger

anledning till någon oro för den journalistiska etikens allmänna nivå på det

nu diskuterade området. Även om cn del remissinstanser har haft invändningar mot YFU:s bedömning, finns det enligt min mening inte underlag

för att anse att situationen på detta område skulle vara sämre än tidigare.

En grundlags utformning bör dock i princip inte vara beroende av

innehållet i och efterlevnaden av ett sådant regelsystem som de pressetiska reglerna utgör. Tanken på att i grundlagen införa bestämmelser som ger

möjlighet att lagstifta om rätt till genmäle eller beriktigande kan därför inte avvisas bara med hänvisning till den självsanerande verksamhet hos pres-

sen som förekommer f.n.

I fråga om radio- och TV-program från programföretagen inom Sveriges

Radio gäller speciella garantier för saklighet och opartiskhet i form av regler om genmäle och beriktigande m. m., vilka är betingade av programbolagens ställning som ett s. k public-service-företag. Dessa regler får i allt väsentligt betraktas som tillräckliga. Jag anser därför i likhet med YFU att bolagen kan lämnas åt sidan i den fortsatta diskussionen om genmäle och

beriktigande.

att offentliggöra genmälen och beriktiganden kan åberopas att skyddet mot

förtal och annan ärekränkning inte är tillräckligt för att förhindra publicitetsskador. Även omstridda uppgifter som inte innebär förtal kan skada.

Publiciteten kan få vittgående negativa följder för den som uppgifterna rör

utan att för den skull kunna anses vara "ägnad att utsätta denne för andras missaktning”, vilket krävs för att straffansvar för förtal skall komma i

fråga. Om uppgifterna enligt hans välgrundade uppfattning inte ger tillräck-

lig information om bakomliggande förhållanden eller är oriktiga i sak. måste man hysa förståelse för att han upplever det som orättvist att lagstiftningen inte ger honom rätt att delge läsekretsen sin version av

motiven för hans agerande eller de faktiska förhållandena. Jag anser det

således i och för sig vara ett helt berättigat önskemål att — då missvisande eller felaktiga uppgifter har influtit i en tidning — ge den förfördelade en möjlighet att bemöta dessa. En rätt till genmäle eller beriktigande kan naturligtvis också ha ett värde vid sidan av integritetsskyddet. Även myn-

digheter. företag och organisationer kan ha ctt befogat anspråk på att

kunna bemöta angrepp och rätta felaktiga sakuppgifter.

Det finns dock argument att anföra mot en sådan lagstiftning. I stort sett är det samma argument som anfördes vid TF:s tillkomst. l

Ett sådant skäl mot lagstiftning är att den inte går väl ihop med principen om utgivarens ensamansvar. Antingen får man göra avkall på” denna princip och låta den enskilde själv ansvara för sitt inlägg, något som inte ter sig

särskilt lämpligt. Eller också skall utgivaren ha bestämmanderätt även i fräga om inlägget, vilket starkt begränsar värdet av att lagfästa rätten till

genmäle eller beriktigande. Som både MMU och YFU funnit skulle det vidare möta mycket stora lagtekniska och organisatoriska svårigheter att införa denna typ av regler.

Det är mycket svårt att ange förutsättningarna för en genmälesrätt på ett

sådant sätt att bestämmelserna inte inbjuder till tvist. De etiska reglerna anger att den som har ”ett befogat anspråk att bemöta ett påstående” skall beredas tillfälle vill genmäle och att felaktig sakuppgift skall rättas ”när det är påkallat.” Att överföra sådana bestämmelser till lag låter sig knappast

göra utan att samtidigt införa bestämmelser om att ett utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp. beriktigande är befogat. Någon

annan lösning än att anordna ett domstolsförfarande för prövning av tvister är inte tänkbar. Den skulle i så fall innebära ett krångligt och tidsödande

förfarande och i många fall förta effekten för den förfördelade därför att

lång tid hinner förflyta från det att en felaktig eller missvisande uppgift

publiceras till tidpunkten för införande av genmäle eller beriktigande.

Svårigheterna skulle sannolikt inte vara lika stora i fråga om beriktigande som i fråga om genmäle. Det är dock många gånger svårt att skilja

mellan sakuppgifter och värderingar. Det kan t. ex. mycket väl förhålla sig så att en publicerad uppgift i och för sig är sann men kan te sig missvisande därför att andra fakta inte har redovisats samtidigt. En lagstadgad möjlighet till rättelse ger inte någon hjälp I ett sådant fall. I praktiken skulle säkert svärlösta tvister uppstå även i dessa fall.

Ett annat argument, som YFU har berört men vars bärkraft kommittén funnit mera svårbedömd, är att en lagstadgad skyldighet att publicera

skulle få en negativ inverkan på pressens självsanerande verksamhet.

Pressetiska överväganden skulle få stå tillbaka för juridiska. Detta skulle i

sin tur betyda att den pressetiska nivån sjönk i stället för att stiga och dä skulle syftet med lagregleringen förfelas.

En samlad bedömning av skälen för och emot lagstiftning har gett mig

uppfattningen att det inte nu finns tillräckliga motiv för att gå ifrån den uppfattning som rådde vid TF:s tillkomst och som också MMU och YFU

har delat, nämligen att även i fortsättningen frågan om genmäle och beriktigande bäst lämpar sig för reglering inom ramen för pressens självsanerande verksamhet. Det bör därför i grundlagen finnas bara de mera indirekt verkande bestämmelser som avser hänsynstagande till rättelser vid bestämning av påföljd för tryckfrihetsbrott (1 kap. 4 § andra stycket TF) och införande i periodiska skrifter av domar (7 kap. 6 § andra stycket TF). Jag förordar emellertid en viss utvidgning av grundlagsregleringen och föreslår att motsvarande bestämmelser skall gälla i fråga om de andra medier som enligt mitt förslag skall ges ett särskilt grundlagsskydd.

1 mitt ställningstagande ligger alt jag ser det som viktigt att pressens självsanerande verksamhet befästs och utvecklas så att man får en rimlig balans mellan de motstående intressena och så att man från pressens sida under ansvar brukar den frihet som härigenom ges. Jag förutsätter också att den självsanerande verksamhet som har börjat inom närradion kommer

att leda till en situation på det området som är lika bra som på pressens

område. Det är också önskvärt att ett motsvarande regelsystem skapas för den verksamhet med lokala kabelsändningar som nyligen har startat och för annan jämförbar verksamhet som kan komma till stånd i framtiden.

Skydd för privatlivets fred e.d. Jag delar YFU:s uppfattning att gällande bestämmelser i 7 kap. 4 & 9—

12 TF och 5 kap. 1-4 §§ BrB om ärekränkningsbrotten sakligt sett inte

bör ändras i detta sammanhang.

YFU har också på grundval av integritetsskyddskommitténs slutbetän-

kande och remissyttrandena över detta övervägt frågan om kriminalisering

av kränkningar av privatlivets fred e.d. I likhet med kommittén och — som

Jag uppfattar remissutfallet — en stor majoritet bland remissinstanserna anser jag att man även här mera bör lita till de regler som gäller inom pressens självsanerande verksamhet och motsvarande regler på radio- och

TV-området än på lagstiftning. Att inskränka den grundlagsskyddade tryckfriheten och yttrandefriheten i övrigt utan att det finns någon mera allmän uppslutning bakom detta är för min del otänkbart. Det är också

svårt att göra den grannlaga avvägning mellan yttrandefrihets- och integritetsskyddsintressena som måste göras, om man skall utforma en ansvarsbestämmelse. Inte heller ser jag det som lämpligt att utöka möjligheterna att få ersättning så som föreslagits av en ledamot i integritetsskyddskommittén.

Åtal för ärekränkningsbrott Även om man anser att det primärt är massmediernas egen sak att se till att 44 den enskildes integritet har ett nöjaktigt skydd, kan man inte bortse från att

upplever som så kränkande att han vill ta till rättsliga åtgärder. Nuvarande

regler innebär att det då oftast blir hans egen sak att driva e en process mot den som ansvarar för kränkningen. i

I syfte att — som YFU uttrycker det —- ”minska motlutet” för en

målsägande som anser sig förtalad har kommittén föreslagit att det inte längre skall krävas särskilda skäl för allmänt åtal för förtal och grovt förtal

utan att det skall räcka att målsäganden har angett brott till åtal och att åtal är päkallat ur allmän synpunkt.

För egen del har jag svårt att bilda mig en klar uppfattning om vad denna

ändring skulle innebära i praktiken. Som RÅ anfört torde det endast sällan vara påkallat av allmänna skäl att väcka åtal i de fall som det här gäller. Det är därför tvivelaktigt om ett borttagande av kravet på särskilda skäl skulle innebära någon markant ändring av åtalspraxis: kvar stär kravet på att åtal

skall vara påkallat ur allmän synpunkt, vilket torde kunna åberopas för att

underlåta åtal i flertalet fall. Även om jag har förståelse för de synpunkter som ligger bakom förslaget är det alltså som jag ser det alltför ovisst om det

skulle medföra några påtagliga effekter. Det bör därför inte genomföras.

Vill man få till stånd en ordning enligt vilken allmänt åtal i större utsträckning än f.o. skall förekomma vid ärekränkningsbrott, torde änd-

ringar av annat slag böra övervägas. För sådana ändringar finns emellertid knappast tillräckligt underlag i detta ärende. Jag anser mig därför inte behöva ta upp frågan vidare i detta sammanhang.

3.2.4 Yttrandefriheten och reklamen

Mitt förslag: Liksom hittills skall TF ge bara ett begränsat skydd för

kommersiell reklam i tryckta skrifter. Samma skydd som nu finns i

fråga om tryckta skrifter skall gälla beträffande de andra medier som

omfattas av milt förslag. Det skall dock vara möjligt att i vanlig lag meddela föreskrifter om förbud mot reklam i radio och TV.

Utredningens förslag: All reklam i de särskilt skyddade medierna skall

falla under grundlagen. Möjlighet skall dock finnas att i vanlig lag meddela föreskrifter för näringsidkare om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet. I fråga om radio- och TV- program överensstämmer utredningens förslag med mitt.

Remissinstanserna är genomgående positiva till YFU:s förslag i fråga om reklamen. Kritik riktas dock — framför allt av de myndigheter och organisationer som tillämpar marknadsförings- och konkurrenslagstiftningen — mot utformningen och omfattningen av de undantag från grundlagsregleringen som föreslås av YFU. Några remissinstanser är dock kritiska till förslaget i dess helhet eller till möjligheterna att förbjuda reklam i radiooch TV-program.

Skälen för mitt förslag: En ofta omdiskuterad fråga är i vilken utsträckning olika åtgärder som riktar sig mot kommersiell reklam i tryckta skrifter

kan vidtas utan att det finns något uttryckligt stöd för det i TF. Enligt sina Prop. 1986/87: 151 direktiv har YFU behandlat frågan om man i grundlag närmare bör reglera förhållandet mellan yttrandefriheten och reklamen. Frågan har givetvis betydelse inte bara för skyddet av tryckfriheten utan också för vttrandetriheten i de andra uttrycksformer som nu föreslås få ett särskilt grundlagsskydd.

Eftersom frågan har speciell betydelse när det gäller tryckfriheten börjar

jag med att behandla den delen. På det radiorättsliga området skiljer sig

förhållandena från vad som gäller övriga massmedier genom att kommersiell reklam f.n. inte får förekomma I rundradiosändningar annat än I radiotidningar, där det likväl finns vissa begränsningar i rätten att sända annonsmaterial. Jag tar därför upp radio- och TV-området för sig, innan jag går in på de övriga uttrycksformer som enligt mitt förslag nu skall ges ett särskilt grundlagsskydd.

Tryckfriheten och reklamen En diskussion om tryckfrihetsförordningens tillämplighet i fråga om kom-

mersiell reklam måste ha som utgångspunkt bestämmelserna i TF om tryckfrihetens innebörd och syfte och om vilka ingripanden som är tillätna

vid missbruk av tryckfriheten.

Med tryckfrihet förstås enligt I kap. I $ TF varje medborgares rätt att ge ut skrifter utan nägra av myndigheter eller andra allmänna organ i förväg

lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och rätten att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då det strider mot tydlig tag. I överensstämmelse

med dessa grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt samma paragraf varje medborgare fritt att — med iakttagande av bestämmelserna i TF — i

tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handling-

ar och meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst.

Av I kap. 3 & TF framgär att ingen kan dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall eller i annan ordning än TF föreskriver. På samma sätt begränsas möjligheten att konfiskera en skrift eller ta den i beslag.

Frågan om den bestämmelsens räckvidd behandlades utförligt av 1944 års tryckfrihetssakkunniga. De anförde (SOU 1947:60 s. 119 f) att den i den dåvarande TF uttryckta principen att grundlagen ensam reglerade brotusligheten av en tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd.

Den gällde inte i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll taget i bokstavlig mening ingick som ett led. Vissa brott, vid vilka en tryckt skrift

hade kommit till användning, bedömdes omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. I praktiken hade den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott och brott som föll under vanlig lag vunnit viss stadga.

Förklaringen tll att det mäste anses naturligt och riktigt att omedelbart under straffbud i andra lagar än TF hänföra vissa förfaranden, som skedde

genom eller med hjälp av yttranden eller meddelanden i en tryckt skrift låg

i att dessa förfaranden är brottsliga i andra avseenden än som ett överskri- 46

dande av tryckfrihetens gränser. Tryckfrihetens innebörd och syfte mäste vara avgörande. TF hade inte som sin uppgift att i alla avseenden reglera

bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av trycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst krävde inte grundlagsskvdd. Därför

borde inte heller oredliga eller illojala yttranden och meddelanden kriminaliseras som tryckfrihetsbrott. De sakkunniga anförde vidare att den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med hjälp av tryckta skrifter begångna brott uppenbarligen var ur praktisk synpunkt tillfredsställande.

I propositionen (1948:230) med förslag till ny tryckfrihetsförordning m.m. anslöt sig föredragande statsrådet till de sakkunnigas mening. Han framhöll (ts. 172) att de synpunkter som är bestämmande för begreppet tryckfrihetsbrott föranledde att dit räknades endast sådana brott som inne-

bar missbruk av den yttrandefrihet TF avsåg att värna, under det att brott som inte var av den beskaffenheten borde kunna straffas omedelbart enligt vanlig lag, även om en framställning i en tryckt skrift ingick som ett led i det brottsliga förfarandet.

Den ståndpunkt som intogs under förarbetena till TF var alltså att

räckvidden av bestämmelsen i I kap. 3 §& är beroende av en tolkning av syftet med TF sådant det har kommit till uttryck i främst 1 kap. I 5.

Grunduppfattningen att TF inte fullt ut reglerar frågan om ansvar för framställningar i tryckt skrift har därefter knappast satts i fråga. Tvärtom bar den kommit till uttryck i senare lagstiftningsärenden och rättspraxis (se

t.ex. prop. 1973:123 s. 39 och NJA I 1961 s. 715 och 1979 s. 602).

I I kap. 9 § anges vissa uttryckliga undantag från förordningens tillämpningsområde. Där föreskrivs bl.a. att utan hinder av TF gäller vad som föreskrivs I lag om förbud mot kommersiella annonser i den mån annon-

serna används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror (jfr lagen 1978:763 med vissa bestämmelser om marknadsföring av

alkoholdrycker och lagen 1978:764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror).

Genom 7 kap. 2 § TF undantas annonser och därmed jämförbara medde-

landen delvis från det tryckfrihetsrättsliga ansvarssystemet. Även om TF alltså innehåller några uttryckliga bestämmelser som be-

gränsar tillämpningsområdet i fråga om reklam o. d. har förhållandet mellan TF och den kommersiella reklamen lämnats i huvudsak oreglerat. De andra begränsningarna i grundlagsskyddet följer av att TF som tidigare angetts inte syftar till annat än att skydda det centrala i tryckfriheten.

Innehållet i en tryckt skrift kan vara ett led i flera slag av brott utan att brotten utgör "missbruk av tryckfriheten eller medverkan där” som det

står i I kap. 3 § TF. Ett exempel på det är bedrägeri genom en annons i en

tidning. Sådana brott kan bestraffas enligt vanlig lag. De är — som det uttrycktes under förarbetena till TF — straffbara i andra avseenden än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Utanför TF:s syfte faller att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Med den utgångspunkten anses stadgandet i I kap. 3 & TF om TF:s

straff- och processrättsliga exklusivitet inte hindra att reklam i viss ut-

sträckning underkastas regler i vanlig lag. Allmän enighet råder om att 47

efterhandsingripanden mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och har rent kommersiella förhållanden till föremål och som är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare kan göras utanför TF:s ram. Det anses också möjligt att I vanlig lag föreskriva om informationsskyldighet såväl i reklam som i andra meddelanden om kommersiella

förhållanden. Föreskrifter av detta slag finns i marknadsföringslagen (1975:1418, jfr lagen 1975:1154 om varningstext och innehåltsdeklaration

på tobaksvaror) och konkurrenslagen (1982:729). Som sånktion används därvid i allmänhet inte straff utan vite som åläggs i det enskilda fallet. Det blir i så fall fråga om en reaktion som grundas på ett tidigare förfarande

men som skall motverka ett upprepande celler undanröja en skadlig effekt av det tidigare förfarandet.

På motsvarande sätt har det i lagen (1978: 800) c om namn och bild i reklam och i läkemedelsförordningen (1962:701) meddelats bestämmelser som reglerar marknadsföringen i bl.a. tryckta skrifter. I lotterilagen

(1982:1011) förbjuds reklam för olovliga lotterier och utländska lotterier. Det är däremot omdiskuterat i vad mån TF:s regler i övrigt — t. ex. om

ensamansvar. om ansvarsfrihet för meddelare och om rätt till anonymitet

— är tillämpliga på kommersiell reklam i en tryckt skrift. Det kan också

synas osäkert vilken betydelse förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i I kap. 2 § TF har i fråga om möjligheterna att ingripa mot sådan reklam.

Förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen har tidigare diskuterats i ätskilliga lagstiftningsärenden efter TF:s tillkomst (se SOU 1983:70 s. 218-224). Det blev därför en viktig uppgift för MMU att utreda denna

fråga. I betänkandet (SOU 1972:49) Tryckfriheten och reklamen lade

kommittén fram förslag som var så formulerade att frågan om och i vilken

mån reklam faller under TF skulle kunna bedömas med stöd av uttryckliga bestämmelser i grundlagen. Förslaget innebar att det skulle bli möjligt att i vanlig lag begränsa eller förbjuda reklam för alkoholdrycker och tobaks-

varor. Vidare skulle TF uttryckligen tillåta vissa ingripanden enligt mark-

nadsföringslagstiftningen. Förslaget om möjlighet att införa förbud mot reklam för alkohol och

tobak mottogs övervägande positivt av remissinstanserna. Bestämmelser i detta ämne infördes också i 1 kap. 9 & TF (prop. 1973:123, KU 23. rskr. 229, KU 1974:2, rskr. 10, SFS 1974:67). Remissutfallet var däremot relativt splittrat i fråga om förslaget i övrigt, och enligt prop. 1973:123 (s. 42)

borde man avvakta MMU:s fortsatta arbete. MMU återkom i SOU 1975:49 till frågan om förhållandet mellan TF och

reklamen. MMU föreslog att undantag skulle göras i grundlagen beträffan-

de reklamen genom en uppräkning som medgav vissa slag av generella ingripanden mot kommersiell reklam, medan i övrigt grundlagen skulle

gälla för denna. Dessutom föreslog MMU en allmän regel som skulle ange

TF':s tillämpningsområde genom en gränsdragning mellan brott som utgör missbruk av tryckfriheten och andra brott.

Remissutfallet var också denna gång splittrat. Förslaget utsattes för

kritik i två principiellt motsatta riktningar. Instanser som företrädde kon-

sumentintressen ansåg att reklamen borde ligga utanför grundlagsskyddet, 48

medan man från näringsidkarhåll hävdade att kommersiella annonser Prop. 1986/87: 151

borde ha samma grundlagsskydd som andra framställningar.

YFU:s förslag bygger på samma principiella inställning som MMU:s. All reklam bör enligt utredningen falla under grundlagens bestämmelser. Samtidigt bör grundlagen öppna möjlighet för ingripanden med stöd av regler i

vanlig lug mot vissa effekter av kommersiella yttranden. YFU har följaktligen utformat sitt förslag så att man har låtit grundlagsreglerna omfatta även reklam men medgivit möjlighet att i lag meddela

föreskrifter om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet, om föreskrifterna har till ändamäl att skydda konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen, att skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa eller att skydda enskilda individers

namn eller bild. I lag skall också få föreskrivas skyldighet för näringsidkare

att rätta felaktiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i deras nåärinesverksamhet, om det sker i de angivna syftena.

YFU:s principiella lösning har i stort sett mottagits positivt under remissbehandlingen. Flera remissinstanser har dock invändningar mot utformningen av undantagen och menar att dessa är alltför snävt utformade. Andra är kritiska mot förslaget i dess helhet.

För egen del vill jag anföra följande. Det kan naturligtvis ses som en brist att TF:s räckvidd inte framgår

uttryckligen av grundlagen utan beror på en tolkning av dess syfte. Det

skulle därför vara av värde om man kunde skapa den författningsmässiga

klarhet om grundlagens tillämplighet på reklamen som har varit ett önske-

mäl enligt direktiven till MMU och YFU. En orsak till att det f.n. saknas sådana regler är de svårigheter som möter när man försöker sig på att utforma en hållbar rättslig reglering. Tre

utredningsförslag har lagts fram som alla tre har blivit kritiserade. Kritiken

går i mycket ut på att man genom den detaljerade reglering som föreslås

begränsar möjligheterna att med stöd av vanlig lag ingripa mot företeelser i den kommersiella reklamen som framstår som icke godtagbara men som

inte berör det område som TF är avsedd att skydda. Denna kritik är värd

att beakta.

Flera remissinstanser ifrågasätter sålunda om begreppet näringsidkare medger ingripanden mot samma personkrets som den nuvarande marknadsföringslagen. Några remissinstanser har invändningar mot att det inte

kommer att finnas utrymme för en etisk bedömning av den kommersiella

marknadsföringen. Marknadsdomstolen påpekar angelägenheten av att hinder inte kommer att finnas mot ingripande mot reklam som kan anses

uppmana till brott. Näringsfrihetsombudsmannen kritiserar ett uttalande

av YFU att ingripanden inte skall kunna göras för att skydda samhällsekonomin. Han menar att det ofta är svårt att dra en skiljelinje inellan skydd

för konsumenters eller näringsidkares ckonomiska intressen och skydd för

samhällsekonomin. Han ifrågasätter om inte den föreslagna definitionen och utredningens förslag till gränsdragning skapar sådana och andra gränsdragningsproblem som till sin omfattning väl motsvarar dagens. Vidare har

flera remissinstanser invändningar mot begreppet ”allvarlig fara för personlig säkerhet och hälsa”. 49

4 Riksdagen 1986!87. 1 saml. Nr 151

blem. YFU:s förslag innebär att en näringsidkare kan tvingas att vara aktiv endast i fråga om skyldighet att rätta felaktiga och vilseledande uppgifter. Produktäterkallelsekommittén skall enligt sina direktiv lägga fram förslag som innebär ytterligare åligganden för näringsidkare.

De invändningar som remissinstanserna har gjort mot utformningen av förslagen visar att det är osäkert om de av YFU föreslagna undantagen täcker in de regler av detta slag som i dag finns i vanlig lag. Det behövs därför under alla förhållanden ytterligare överväganden innan förslagen kan antas.

Men även om dessa och likartade invändningar beaktas vid utformningen av grundlagen finns en stör risk att man åstadkommer omotiverade

låsningar. Om man i en uttrycklig reglering vill ha utrymme för en fortsatt

rättsutveckling på det marknadsrättsliga området synes alternativet vara

att man tvingas att göra så många undantag från grundlagsskyddet att detta kommer att frumstå som enbart en formell konstruktion.

Det tycks nämligen vara ofrånkomligt att man med en utförlig men ändå inte heltäckande reglering av det slag YFU har förordat skapar nya oklar-

heter om grundlagsskyddets omfattning. Då är det ju knappast något

vunnet. Dessutom kvarstår t.ex. problemet att i praktiken skilja den

kommersiella reklamen från sådan annonsering som bör åtnjuta grundla-

gens skydd, nämligen den som skall påverka opinionsbildningen i samhället e.d.

En lösning efter de linjer som YFU har förordat kan vidare te sig mindre följdriktig så till vida att utredningen — till skillnad mot MMU i SOU 1975:49 — lämnar det oreglerat i vilken utsträckning sådana framställningar I tryckta skrifter, som utgör endast ett led i ett bedrägeri eller nägot

annat liknande brott, faller in under TF:s tillämpningsområde. Man kommer därför ändå inte undan att bestämma TF:s tillämpningsområde med utgångspunkt i grundlagens syfte. Ur principiell synvinkel blir det då svårt

att motivera varför just den kommersiella reklamen skall särbehandlas i

detta sammanhang. Detta gäller särskilt mot den bakgrunden att de bestämmelser i marknadslagsuftningen som TF skall ge utrymme för tar sikte

på förfaranden som ibland kan sägas ligga nära vissa förmögenhetsbrott.

Med tiden har rättsläget sävitt avser TF:s förhållande till kommersiella

framställningar fått en viss stadga och det kan sägas att det i flera avscen-

den har utbildats en vägledande praxis i fråga om vilka ingripanden som är möjliga att göra vid sidan av TF mot bl. a. otillbörliga marknadsföringsät-

gärder i tryckta skrifter. Frågan har också uppmärksammats i samband med det lagstiftningsarbete inom bl.a. det konsumenträttsliga området som har ägt rum de senaste årtiondena. Rättsläget i dag har därför åtminstone delvis blivit klarare än det var tidigare. Marknadsdomstolen och högsta domstolen har t. ex. i några uppmärksammade fall de senaste åren gjort flera uttalanden som belyser denna fråga.

En samlad bedömning har inte övertygat mig om att det är sådana fördelar förenade med YFU:s förslag i denna det att det bör genomföras i sina huvudsakliga delar. Jag är därför inte beredd att förorda någon sådan ordning, Mitt ställningstagande innebär att problem som alltjämt kan fin- 50

nas på detta område får finna sin lösning i den rättstillämpning som bl. a. marknadsdomstolen svarar för.

Det jag nu har sagt utesluter inte att vissa ändringar i TF skulle kunna

vara motiverade, nu eller i en framtid, även om man behåller den nuvaran-

de principiella inställningen att TF bara delvis bör reglera förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen. Innan jag går in på frågan om några sådana ändringar bör göras i detta sammanhang vill jag något beröra frågan

om räckvidden av vissa bestämmelser I TF när det gäller kommersiell reklam. De bestämmelser jag avser rör ensamansvaret, meddelarskyddet och censurförbudet.

När det gäller frågan om vilken räckvidd TF:s olika bestämmelser har i

fråga om kommersiell reklam anser jag att man inte kan dra den slutsatsen

av de förut återgivna uttalandena i förarbetena till TF att denna reklam helt

skulle falla utanför TF:s ullämpningsområde. Dessa uttalanden rar sikte på de fall i vilka efterhandsingripanden är tillåtna och lämnar beträffande dessa ett utrymme för atgärder mot den kommersiella reklamen. Mera bör inte läsas ut ur dem. Som har sagts av MMU och föredragande statsradet i

prop. 1978/79:2 med förslag till lag om namn och bild i reklam får TF

tvärtom anses skydda reklamen i viss utsträckning.

Vad angår ensamansvaret gör sig enligt min mening inga större problem gällande i fråga om TF:s tillämplighet. Är det fråga om ett missbruk i kommersiell reklam av tryckfriheten i den mening som avses i I kap. 3 §

TF, kan ett ingripande riktas bara mot den som bär det tryckfrihetsrättsliga ansvaret enligt 8 och 1 kap. TF, bortsett från de fall som avses i 7 kap. 2 och 3 §& TF.

Som ett utflöde av det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret kan man sc den bestämmanderätt som utgivaren av en periodisk skrift skall ha enligt 5 kap. 3 & TF. Enligt detta lagrum får inget införas i den periodiska skriften mot hans vilja. Som framgår av rättspraxis gäller denna bestämmanderätt också i fråga om kommersiell reklam (marknadsdomstolens beslut den 22 mars 1974).

Denna ordning har satts i fråga när det gäller s.k. annonsvägran, dvs.

vägran av utgivaren av en periodisk skrift att införa en (kommersiell)

annons i skriften. YFU hävdar uppfattningen att intresset att kunna motarbeta annonsvägran bör stå tillbaka för intresset att utgivarens ensamansvar gäller utan begränsning. Utredningen hänvisar till att utgivaren inte rimligen kan få ställas till ansvar för yttranden som han inte kan stoppa.

Näringsfrihetsombudsmannen förordar däremot i sitt remissvar att det i TF införs en uttrycklig undantagsregel av innebörd att ett åläggande enligt konkurrenslagen att införa en kommersiell annons i en periodisk skrift skall kunna göras utan hinder av TF.

För egen del vill jag framhålla att det här är frågan om en av brytningspunkterna mellan två mycket viktiga rättsområden. Det är uppenbarligen ett problem att annonsvägran nu inte kan angripas enligt konkurrenslagstiftningen. Å andra sidan är det en av hörnpelarna i det tryckfrihetsrättsliga systemet som skulle rubbas, om man skulle tillmötesgå näringsfrihetsombudsmannens önskemil om en undantagsregel för dessa fall. Enligt min mening, har det inte visats på sådana olägenheter med nuvarande ordning

att man bör överväga en ändring av denna. Eftersom jag vet att pressens egna Organisationer har uppmärksamheten riktad på denna fråga utgår jag från alt fallen av annöonsvägran kommer att vara klara undantagsfall även i fortsättningen. Skulle min förmodan visa sig felaktig och denna form av skadlig konkurrensbegränsning bli ett verkligt allvarligt problem, kan frågan emellertid behöva tas upp till förnyad diskussion.

Givetvis hindrar inte regeln i TF om utgivarens bestämmanderätt i fråga om innehället i en periodisk skrift att någon annan åläggs att i en annons eller i form av ett annat meddelande om kommersiella förhållanden lämna viss information med stöd av konsumentskydds- eller konkurrensbegränsningslagstiftningen.

En annonsör intar vanligen ställning som meddelare i förhållande till en tryckt skrift där annonsen förs in. I den mån kommersiell reklam i en annons faller utanför det område där TF enligt I kap. 3 § är exklusivt ullämplig kan annonsören bh föremål för ingripande enligt regler i vanlig lag. Någon meddetarfrihet föreligger alltså inte i det fallet.

En annan komponent i meddelarskyddet är det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet. Enligt 3 kap. I $ TF är bl. a. en meddelare inte skyldig att låta sitt namn sättas ut på en skrift till vilken han har lämnat ett meddelande för publicering. Denna bestämmelse kan inte innebära något hinder mot att en annonsör åläggs att sätta ut sitt namn och sin adress i en kommersiell annons. Skyldighet att lämna information i tryckta skrifter anses nämligen vara förenlig med TF utanför det område där TF enligt I kap. 3 § TF är exklusivt tillämplig. En sådan skyldighet kan inte gärna vara $å begränsad att den omfattar bara andra uppgifter än sådana som identifierar annonsören. Skyldigheten skulle ju i så fall bli illusorisk, eftersom man inte får veta vem som skulle ha lämnat den information skyldigheten avser. Om nägon bryter mot t.ex. en enligt lag vitessanktionerad skyldighet för näringsidkare att I sin marknadsföring ta in uppgifter om namn och adress I kommersiell reklam, bör vitet därför kunna dömas ut utan hinder av TF.

Även om cn skyldighet att uppträda med namn och adress i kommersiella annonser är förenlig med TF. är det därmed inte sagt att anonymitetsskyddet är satt helt ur spel för det fall att skyldigheten åsidosätts eller

annonsören, i fall då en sådan skyldighet inte gäller. väljer att framträda

anonymt. Den tystnadsplikt för dem som har tagit befattning med tillkoms-

ten av tryckta skrifter m. m. som gäller enligt 3 kap. 3 § TF mäste anses

skydda också den som t. ex. har lämnat in en annons för publicering i en tidning. Tystnadsplikten är dock inte absolut, utan i de fall som anges i punkterna 1 —51 paragrafen fär uppgifter lämnas om annonsörens identitet.

Av intresse i detta sammanhang är främst punkt 5 enligt vilken rätten av

hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse kan besluta att uppgifterna får

lämnas vid ett vittnesförhör eller ett förhör med en part under sanningsför-

säkran därför att det är av synnerlig vikt. Anonymiteten viker alltså bara

om det kan åberopas mycket starka skäl för det. Den tystnadsplikt som

råder skall vidare beaktas, om en myndighet efterforskar vem som har lämnat in annonsen (3 kap. 4 & TF).

När det gäller censurförbudet m. m. i I kap. 2 & TF anser jag att man bör skilja mellan olika typer av situattoner.

kares tilltänkta annonsering torde inte kunna införas utan grundlagsändring. En sädan ordning är från tryckfrihetssynpunkt inte godtagbar, eftersom det t.ex. i en annons kan finnas bäde sådan kommersiell reklam som

delvis faller utanför grundlagsskyddet och sådana opinionspåverkande

uttalanden som omfattas av TF.

En annan fråga är om det i förväg kan ställas krav på innehållet i något som skall tryckas. Föreskrifter i lag som innebär sådana krav är tillåtna, om de har stöd i TF. Ett exempel på detta är bestämmelserna om tryckfri-

hetsbrotten. Ett annat är de ansvarsbestämmelser (t.ex. förbudet mot reklam för utländska lotterier) som — genom att de inte anses gälla missbruk av tryckfriheten enligt I kap. 3 & — faller utanför TF:s exklusiva tillämpningsområde och därför får anses ha stöd i grundlagen. Det anses vidare tillåtet att en myndighet förbjuder ett upprepande av viss kommersiell reklam därför att denna strider mot marknadsföringslagen. Denna typ av inskränkningar i tryckfriheten får anses utgöra sådana hindrande åtgärder som avses I I kap. 2 § andra stycket TF, och de faller inte under censurförbudet i paragrafens första stycke.

Vissa typer av åtgärder ter sig mera tveksamma när man skall bedöma

om de är förenliga med TF eller inte. Det gäller generella förbud mot

kommersiell reklam för vissa varor, generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags tryckta skrifter, t. ex. periodiska skrifter, eller begränsning av reklamens volym i tryckta skrifter. För att undanröja sådan tvcksamhet har man gjort ett särskilt undantag i TF när det gäller alkohol och tobak. Enligt min mening bör man göra detsamma, om andra reklambegränsande åtgärder av denna art skulle aktualiseras.

Jag övergår så tull frågan om TF — med den principiella inställning till

frågan om regleringen av förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen som jag har redovisat — bör ändras i något mera begränsat avseende i enlighet med Y FU:s förstag eller i övrigt.

När det gäller de förslag som YFU har lagt fram, anser jag att det f.n.

inte finns ett så starkt behov av sådana undantag som förordats från det av

TF skyddade området att någon ändring i detta hänseende bör göras i

förevarande lagstiftningsärende.

Jag vill särskilt kommentera ett av förslagen, nämligen det som innebär att möjligheterna att i vänlig lag ingripa mot yttranden i näringsverksamhet i fråga om periodiska skrifter skall gälla endast sådana yttranden i näringsverksamhet som framställs i annons såvida de inte härrör från skriftens ägare eller utgivare. Syftet med bestämmelsen är att de periodiska skrifterna, med tanke på den centrala betydelse de typiskt sett har för opinionsbildningen, bör omgärdas med ett särskilt starkt skydd mot ingripanden. Möjlighet skall enhgt förslaget alltså inte finnas att ingripa mot reklam i redaktionell text, s.k. textreklam, annat än i tryckfrihetsrättslig ordning.

YFU har ansett att den omständigheten att det finns ett utvecklat system för självsanering på området bidrar till att en särreglering för de periodiska

skrifterna kan införas. En följd blir ju att den redaktionella texten i en

periodisk skrift inte kan angripas annat än i tryckfrihetsrättslig ordning om

skriftens ägare eller utgivare avhåller sig från att där göra reklam för egna

produkter. däribland skriften i fråga.

Systemet för självsanering grundar sig på de regler utgivna av Pressens samurbetsnämnd som syftar till att förhindra att reklam förekommer i redaktionell text. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer samt Sveriges Radiv. Övervakningen av att reglerna om textreklam följs ankommer på Textreklamkommittén. som är tillsatt av Pressens samarbetsnämnd.

Mitt förslag — att den ordning som nu gäller för förhållandet mellan reklam och tryckta skrifter skall bestå — innebär att det inte heller i

fortsättningen kommer att vara reglerat I TF i vilken män ingripande kan

ske enligt vanlig lag. främst marknadsförimgslagen. med anledning av kom-

mersiella yttranden I redaktionell text. Dvs. det är budskapets innebörd

och syfte som även här är avgörande för i vilken omfattning ingripande kan

ske utanför TF:s ram. I praktiken innebär mitt ställningstagande knappast

någon försämring för den redaktionella textens ställning i periodiska skrifter. om man jämför med YFU:s förslag. För att ingripande skall kunna ske vid sidan av TE krävs enligt rådande rättsuppfattning att meddelandet lämnas I kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte och har rent kommersiella förhållanden till föremål (prop. 1978/79:2 s. 72). Att detta skulle kunna anses vara fallet beträffande redaktionell text i en periodisk skrift — om man bortser från det fall där ägaren eller utgivaren gör reklam för egna produkter — bedömer jag som uteslutet i fråga om dem som följer de förut nämnda reglerna om textreklam.

Det har under remissbehandlingen av YFU:s förslag förts fram önske-

mål om att ytterligare reklambegränsningar bör vara tillåtna enligt grundlagen. Marknadsdomstolen har uttalat det angelägna i att hinder inte kom-

mer att finnas mot ingripande mot reklam som kan anses uppmana till brott. Arbetarnas bildningsförbund och Unga örnars riksförbund anser att

det skall gå att ingripa mot s.k. livsstilsreklam och olika former av köns-

diskriminerande reklam.

Att uppmana till brott i en tryckt skrift kan vara ett tryckfrihetsbrott. Enligt nuvarande lydelse av 7 kap. 4 & 6 TF skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses uppvigling, varigenom någon söker förleda till bl. a. brottslig gärning. Nägon saklig ändring av denna reglering föreslås inte (utöver den som följer av att bestämmelsen har anpassats till den nya lydelsen av BrB:s bestämmelse om uppvigling. se specialmotiveringen till 7 kap. 4 & TF). Jag återkommer till frågan i avsnitt 3.6.1. Om det i andra fall är fråga om förfaranden som kan angripas enligt konsumentskyddslagstiftningen elter konkurrenstagstiftningen tillåter TF givetvis sådana ingri-

panden som jag har nämnt förut i detta avsnitt. Det finns härigenom ctt

utrymme för marknadsdomstolen att i sin rättsullämpning ange gränser för

vad som får förekomma.

Frågan om s.k. livsstlsreklam och könsdiskriminerande reklam har

behandlats av konsumentpolitiska kommittén i betänkandet (SOU 1985:32) Hushållning för välfärd. Den framtida konsumentpolitikens inriktning. I fråga om den könsdiskriminerande reklamen skiljer kommittén mellan kränkande reklam och schabloniserande eller könsrollsbevarande reklam

(bet. s. 101). Kommittén anser att den schabloniserande reklamen torde

falla in under begreppet åsiktsannonsering och anför med stöd av YFU:s

resonemang i dessa delar (SOU 1983:70 s. 237 f) att lagstiftning som inskränker förekomsten av schabloniserande reklam torde vara utesluten. Däremot finner kommittén att det bedömt från konsumentpolitisk syn-

punkt är angeläget att grundlagen ger möjlighet att genom vanlig lag ingripa

mot könsdiskriminerande reklam som är kränkande. Denna uppfattning bör enligt kommittén beaktas i det fortsatta grundlagsarbetet. I fråga om livsstilsreklamen föreslår kommittén inte någon lagstiftning.

Enligt kommittén bör man emellertid bevaka livsstilsreklamens utveckling

och skapa resurser för att åstadkomma en allsidig belysning av reklamen (SOU 1985:32 s. 104 N. Regeringen har på grundval av betänkandet beslutat en proposition med riktlinjer för den framtida konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121). I pro-

positionen föreslogs att konsumentverket skall följa utvecklingen i fråga om bl.a. livsstilsreklam och den könsdiskriminerande reklamen. Konsumentverkets erfarenheter och bedömningar beträffande den sistnämnda typen av reklam skall redovisas till regeringen senast vid utgången av år 1988. I propositionen anfördes att verkets arbete kommer att ge underlag för överväganden om eventuella framtida åtgärder mot könsdiskriminerande reklam (s. 40). Riksdagen har godtagit propositionen i dessa delar (LU

1985/86:34, rskr. 292).

Med anledning av ställningstagandet i sistnämnda ärende finns det inte

någon anledning för mig att i detta sammanhang ta upp denna fråga.

Reklam i radio och TV I YFU:s uppdrag har inte ingått att ta ställning till frågan om och i vilken

utsträckning reklam skall förbjudas i olika medier. Utredningen har be-

gränsat sig till att föreslå en grundlagsregel som möjliggör en reglering i vanlig lag beträffande de medier som i dag är underkastade restriktioner, dvs. eter- och trådsändningar. En ledamot har reserverat sig mot förslaget

och anser att det inte skall finnas någon sådan regel. Bland de relativt få remissinstanser som har berört frågan är uppfatt-

ningarna ganska jämnt fördelade mellan dem som stöder utredningsförslaget och dem som ansluter sig ull reservanten.

En särskild utredare (U 1985:03) har haft i uppdrag att bedöma vilka effekter reklam i företrädesvis TV kan förväntas få för ekonomin i andra medier och andra reklamintäktsberoende verksamheter samt för förhållandena i näringslivet. I direktiven till utredaren har betonats att det inte ingick I uppdraget att lägga fram förslag om införande i svensk radio- och TV-verksamhet av kommersiell reklam mot vederlag då någon förändring av det grundläggande förhållningssättet inte har skett. Syftet med utred-

ningen var att få fram ett fullständigare underlag om TV-reklamfrågan.

Utredaren har i betänkandet (Ds U 1986:2) Effekter av TV-reklam redovisat sina bedömningar. Betänkandet remissbehandlas f. n. Dessa frå-

gor kommer därefter att övervägas ytterligare. I det läge som råder finns det inte anledning att gå ifrån YFU:s förslag (jfr KrU 1985/86:21 s. 15). Jag in än

förordar därför en uttrycklig regel i grundlagen som gör det möjligt att i vanlig lag meddela föreskrifter om förbud mot reklam i radio och TV.

Radiolagen medger också att avtalen med programföretagen innehåller förbud mot program som bekostas av någon annan än programföretaget, s.k. sponsring (6 §). Hagen om lokala kabelsändningar föreskrivs om bl. a.

återkallelse av tillstånd till egensändningar om sponsrade program har

förekommit (23 och 25 §§). Motsvarande bestämmelser finns i 10 och 13 §§

närradiolagen. YFU har inte nämnt denna fråga. Jag anser inte att någon

ändring bör ske I detta avseende. Som villkor för sändningsrätt bör även i fortsättningen kunna uppställas förbud mot sponsring. Detta bör kunna ske med stöd av de grundlagsbestämmelser som tillåter villkor för radio och TV som sänds med stöd av tillstånd (se avsnitt 3.4).

I lagen om radiotidningar finns bestämmelser om sändning av radiotidningar. En radiotidning är ett radioprogram som är avsett för synskadade. Radiotidningen har en eller flera dagstidningar som förlaga och återger helt eller delvis innehållet i förlagan. Som ett särskilt villkor gäller att sändning av annonsmaterial fär ske endast om ljudet är förvrängt eller innehållet

kodat (4 3).

Annonsmaterial är ett vidare begrepp än reklam genom att däri innefattas också platsannonser, familjeannonser m.m. Bestämmelsen i sin nuvarande lydelse kommer därför inte att kunna stödjas på den grundlagsbestämmelse som jag nyss har föreslagit och som avses ge möjlighet att i vanlig lag meddela föreskrifter om reklam i radio och TV. Bestämmelsen i lagen om radiotidningar bör därför ändras så att kravet på kodning eller förvanskning 1 stället avser reklam. Jag återkommer till denna fråga i samband med följdlagstiftningen.

Reklam i filmer, videogram och fonogram Vad jag har kommit fram till såvitt avser förhällandet mellan tryckfriheten och reklamen bör gälla också för de andra medier, med undantag för radio och TV som skall omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. För dessa

medier skall ju i princip samma regler gälla som för tryckta skrifter. Detta

innebär att det regelsystem som numera har utvecklats och som jag närma-

re har redogjort för i det föregående såvitt gäller reklam i tryckta skrifter bör tillämpas också på reklam i de andra medierna, dvs. främst filmer och

videogram där reklam ju är vanlig.

Det sagda innebär att den som överväger ett ingripande mot t. ex. en framställning i en reklamfilm mäste ta ställning till budskapets syfte. Om

brottet innebär ett missbruk av den yttrandefrihet som TF avses värna,

kan ingripande endast ske om det är fråga om ett yttrandefrihetsbrott (se

avsnitt 3.6) och dä endast i de former som TF medger. Om brottet inte är

av den beskaffenheten, kan det Jeda till påföljd enligt vanlig lag trots att en bildupptagning ingår som ett led i det brottsliga förfarandet. Vidare får vad

jag anfört om ensamansvar och meddelarskydd avseende även beträffande de övriga medierna.

Som jag längre fram skall redogöra för (avsnitt 3.3) anser jag att grundla-

gen skall innehålla ett särskilt undantag från censurförbudet i fråga om

lag meddela föreskrifter om förhandsgranskning av rörliga bilder som jag anser skall finnas kommer säledes att avse även visning av reklam i rörliga

bilder. Jag kan emellertid i sammanhanget nämna att reklamfilm och reklamvideogram fr. o. m. den 1 januari 1986 är undantagna från förhandsgranskning (SFS 1985:990).

3.2.5¶Den lagtekniska lösningen

Mitt förslag: TF behålls som grundlag för regleringen av tryckfriheten. Samma grundlag skall också innehälla de särskilda grundlags-

reglerna om de andra medier som skall få ett motsvarande grundlagsskydd, dvs. radio och TV samt ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder.

Utredningens förslag: Tryckta skrifter skall också i fortsättningen skyddas av bestämmelserna i TF. Yttranden som har gjorts offentliga i de andra medier som skall ges ett liknande grundlagsskydd skall skyddas genom

bestämmelser i en ny yttrandefrihetsgrundlag efter mönster från TF. Remissinstanserna: Frågan om den lagtekniska lösningen har tilldragit

sig en förhållandevis stor uppmärksamhet bland remissinstanserna. Remissutfallet är splittrat. Det finns dock en viss övervikt för kommitténs förslag om att en ny yttrandefrihetsgrundlag skall finnas vid sidan av TF.

Skälen för mitt förslag: Frågan om den särskilda grundlagsregleringen av yttrandefriheten i vissa uttrycksformer skall ske i en eller två författningar

på konstitutionell nivå har ägnats betydande uppmärksamhet såväl av

YFU som av remissinstanserna. Också jag anser att den har stor vikt.

Grundlagarna intar en särställning i beståndet av författningar, och det är naturligt att stor omsorg läggs ned på utformningen av det konstitutionelia regelverket. I karaktären av grundlag ligger att författningen skall

kunna bestå åtminstone i huvudsak under längre tid än andra lagar. Den

utgör också en markering av regleringens betydelse och innebär att denna blir överordnad vanlig lagstiftning, något som bl.a. betyder att en föreskrift i vanlig lag skall sättas åsido av de offentliga organen, om föreskriften strider mot grundlagsregleringen (11 kap. 14 § RF). 1 övrigt gäller att en grundlag rent juridiskt-formellt inte i sig har annan bindande kraft i tillämpningen än en annan lag. Det som skiljer en grundlag från en annan författning som beslutas av riksdagen är ju framför allt det särskilda förfarandet

som gör att den inte kan ändras eller upphävas med ett enkelt riksdagsbe-

slut.

YFU har i huvudbetänkandet diskuterat två lösningar: en ny, sammanhållen grundlag eller ett bibehållande av TF med en parallell reglering i en yttrandefrihetsgrundlag för de ”nya” uttrycksformerna. YFU har stannat för det sistnämnda alternativet men samtidigt uttalat sympatier för en lösning i det längre perspektivet med en enda, sammanhållen grundlag.

Remissutfallet kan sägas spegla den tvekan som sålunda har kommit till uttryck redan i utredningsbetänkandet.

Enligt min mening finns det nackdelar förenade med båda de lösningar som har presenterats av YFU. Som jag redan har anfört i mina allmänna utgångspunkter (avsnitt 3.1) anser jag att det egentligen bara är systematiska och lagtekniska skäl som talar för tanken att ersätta TF med en ny grundlag. Som framgår av mina ställningstaganden i andra frågor som jag

behandlar kommer i mitt förslag vissa viktiga avvikelser från det skydd TF

nu ger att finnas beträffande de andra medier som skall ges ett särskilt grundlagsskydd. Förhandsgranskning skall vara möjlig i fråga om filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning (se avsnitt 3.3 och 3.6.2). Radio- och TV-sändningar till allmänheten kommer inte att omfattas av

någon grundlagsskyddad etableringsfrihet (se avsnitt 3.4). Dessa förhållan-

den talar emot att man försöker skapa en ”enhetlig” reglering av alla de aktuella medierna. Jag anser därför att alternativet med en enda, samman-

hällen ny grundlag inte bör väljas.

Å andra sidan ser jag fog för den kritik som har framförts mot YFU:s förslag. Redan det förhållandet att man skulle få två grundlagar med en nära nog parallell reglering kan inte undgå att ge ett egendomligt intryck, och en sådan ordning skulle nog vara ägnad att skapa viss förvirring inte bara från systematisk synpunkt utan också för rättsullämpningen. Det skall vidare uppenbarhgen föreligga mycket starka skäl innan man inför

ytterligare en grundlag.

tredje lösning som har nämnts i ett remissyttrande och som delvis har framskymtat i andra. Den gär ut på att man kompletterar TF med grundlagsbestämmelser om de andra medier som bör ges ett särskilt grundlags-

skydd. Med en sådan lösning undviker man de nackdelar som de andra

alternativen har. Grundlagsregleringen av tryckfriheten kan behållas oförändrad i allt väsentligt, och tryckfrihetens särställning markeras. I en

sådan lösning bör man kunna utnyttja den teknik som har använts i den

särskilda regleringen av yttrandefriheten på radio- och TV-området och som bygger på hänvisningar till TF. Man slipper då två parallella regelsystem med åtföljande risk för olikheter i rättstillämpningen. Några beaktans-

värda olägenheter med denna teknik har inte uppkommit. och den bör

kunna fungera lika bra i en grundlag som i en vanlig lag.

En invändning som kan göras mot mitt förslag är att rubriken på grundlagen blir oegentlig, eftersom den kommer att reglera också annat än tryck-

friheten. Som har uttalats i flera remissyttranden framstår dock tryckfrihe-

ten under överskådlig tid som det mest väsentliga. Vidare gäller att TF

redan f.n. reglerar även bl. a. frågan om allmänna handlingars offentlighet,

som visserligen har ett klart samband med tryckfriheten men som inte återspeglas i grundlagsrubriken. Det kan f.ö. hävdas att även den av YFU

föreslagna beteckningen yttrandefrihetsgrundlag skulle vara oegentlig liksom ”massmediegrundlag”. som MMU föreslog. Det torde förhålla sig så

att ingen rubrik på en ny grundlag, oavsett vilken lösning som väljs, kan bli heltäckande, om den samtidigt skall bibehålla den pregnans som bör krävas när det gäller namnet på en grundlag. Till detta kommer att på samma

sätt som när det gäller regeringsformen starka historiska skäl talar för att

behålla den hävdvunna rubriken. Jag förordar alltså den lagtekniska lösning som jag nu har skisserat.

3.3¶Förbudet mot censur m. m.

I

Mitt förslag: Förbudet i TF mot censur och sådana andra hindrande

åtgärder som inte har stöd i grundlagen utsträcks till att omfatta

också de medier som nu skall ges et särskilt grundlagsskydd. Från

detta censurförbud görs ett undantag i fråga om offentliga före visningar av rörliga bilder. Något motsvarande censurförbud införs däremot inte i RF. Inte heller skall det införas någon generell grund-

lagsregel om att det allmänna skall iaktta neutralitet vid stöd till offentliga framställningar eller nägon uttrycklig grundlagsregel om rätt att inneha tryckta skrifter och andra s.k. informationsbärare m.m.

Utredningens förslag: I fråga om de uttrycksformer som enligt utredningen skall ha ett särskilt grundlagsskydd införs förbud mot censur och andra hindrande åtgärder från det allmännas sida. I fråga om filmer och videogram görs ett undantag som delvis avviker från det i mitt förslag. Ett allmänt förbud införs i RF mot censur och andra hindrande åtgärder i fråga om "offentliga" yttranden. Där skall också finnas bestämmelser om rätt att inneha informationsbärare m. m. för privatbruk samt om förbud för det allmänna att vid stödgivning ull offentliga framställningar gynna eller miss-

gynna någon på grund av dennes åskådning eller ställningstaganden. Remissinstanserna: Remissutfallet är positivt i fråga om utredningsförslaget om censurförbud m.m. Vissa instanser är dock kritiska mot undantaget beträffande offentligt förevisade filmer och videogram. Övervägande

kritisk är inställningen hos de remissinstanser som har uttalat sig om

förslaget till grundlagsbestämmelser om rätt att inneha informationsbärare m.m. och om åsiktsneutralitet vid samhällelig stödgivning till offentliga

framställningar.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande princip för tryckfrihetslagstift-

ningen i vårt land är att ingripanden mot tryckta skrifter får göras först sedan de har publicerats. För att denna princip skall upprätthållas är det nödvändigt att det finns spärrar mot olika former av åtgärder från det

allmännas sida före publiceringen. Ett centralt inslag bland dessa spärrar är det förbud mot förhandsgranskning som sedan länge ingår i grundlagsregleringen av tryckfriheten. På radio- och TV-området finns ett motsva-

rande förbud i 8 § radiolagen. En bestämmelse med samma syfte återfinns

också I 5 § lagen om allmänna sammankomster.

Bara på ett område finns det föreskrifter om att förhandsgranskning skall

ske av framställningar som är avsedda att spridas bland allmänheten: enligt biografförordningen får filmer och vidcogram inte förevisas offentligt, om de inte dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå.

När jag nu skall ta ställning till de olika frågorna som gäller förbud mot censur m. m. behandlar jag dem för överskädlighetens skull under olika rubriker. Jag börjar med frågan om ett censurförbud för de medier som enligt mitt förslag skall ges ett särskilt grundlagsskydd. Sedan tar jag upp tanken på ett allmänt förbud i RF mot censur och andra hindrunde ätgärder. Till sist gär jag in på förslaget till grundlagsregler om äsiktsneutralitet vid det allmännas stödverksamhet och om rätt att inneha informationsbä-

rare m.m.

Två spörsmål som jag till skillnad mot YFU inte berör i detta samman-

hang är frågan om ett förbud mot yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda och frågan om förbud mot tillståndstvång beträffande allmänna

sammankomster och demonstrationer. Den förra frågan har jag redan tagit upp i avsnitt 3.2.2 och den senare återkommer jag till i avsnitt 3.4.

Förbud mot censur m.m. i fråga om radio och TV samt ljud- och bildupptagningar I ett förstärkt grundlagsskydd för andra medier än tryckta skrifter bör ett censurförbud ingå som en central beständsdel. Också andra hindrande atgärder av det allmänna bör vara förbjudna, om de inte uttryckligen är tillåtna i grundlagen. Jag delar säledes YFU:s principiella inställning, vilken har ett brett stöd bland remissinstanserna.

Som framgått finns det f.n. bara ett område där förhandsgranskning är föreskriven, nämligen i fråga om filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning. Frågan är om censurförbudet bör förses med ett undantag

för detta område och hur detta undantag i så fall bör vara utformat.

Eftersom denna fråga är nära förknippad med utformningen av bestämmelserna om efterhandsingripanden mot väldsskildringar m. m. skall jag ta upp bäda dessa frågor när jag behandlar yttrandefrihetsbrotten (avsnitt 3.6.2). Som kommer att framgå där förordar jag nu inga mera grundläggande förändringar i det nuvarande regelsystemet. Det betyder att grundlagen skall tilläta bestämmelser 1 vanlig lag om nuvarande förhandsgranskning. Liksom f.n. bör i fråga om sådan lagstiftning gälla det som sägs i 2 kap. 12 § andra—-femte styckena och 13 § RF om rättighetsbegränsande lagstiftning. Det betyder bl. a. att det särskilda uppskovsförfarande som regleras där kommer att vara tillämpligt. Vidare kommer de allmänna ramar som

anges för begränsningar av yttrande- och informationsfriheterna att gälla.

Ett allmänt censurförbud

YFU:s förslag om ett generellt förbud mot censur i fråga om de uttrycks-

former som inte skall ges ett särskilt grundlagsskydd har vunnit ett tämligen utbrett stöd under remissbehandlingen. Delade meningar har yppats bara i fråga om förhandsgranskningen av filmer och videogram. Utformningen av ett sådant förbud har emellertid inte närmare diskuterats i YFU:s huvudbetänkande eller i remissyttrandena.

Också jag delar naturligtvis uppfattningen att det skulle vara en förstärk-

ning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten, om man inför ett allmänt 60

censurförbud i RF. Jag anser det emellertid tveksamt om utredningsförslaget upplyller de krav på tydlighet som bör ställas på en sådan grundlagsre-

gel. En oklar regel med svårbestämbar räckvidd kan vara till mera skada

än nytta. |

En oklar punkt är om man. som utredningen har föreslagit. undantagslöst kan förbjuda sådana hindrande åtgärder från det ullmännas sida som

grundas på det kända eller förväntade innehållet i en framställning och som

vidtas av myndigheter och andra allmänna organ. Jag kan erinra om att motsvarande grundlagsregel + TF inte är undantagslös. eftersom den

tillåter sådana åtgärder som har stöd i TF. Man kan inte gärna ha ett längre gående förbud i RF. Eftersom denna grundlag inte uttryckligen anger vilka

hinder som fär ställas upp i vanlig lag, är det inte möjligt att utforma en

regel i RF på samma sätt som TF:s. Inte heller finns det underlag för att i

detta ärende lägga fram förslag till en uttömmande reglering i RF som skulle ange vilka slags hindrande åtgärder lagstiftningen bör tillåta. Ett alternativ är då att rent allmänt tillåta sådana hindrande åtgärder som har stöd i lag. En regel av detta slag skulle emellertid inte få annan reell

innebörd än bestämmelsen i 2 kap. 12 5 RF om att begränsningar i yttran-

defriheten skall lagregleras.

Till dessa problem med utformningen av ett förbud i RF mot hindrande åtgärder kommer svärigheten att kunna överblicka vilka konsekvenser en sådan regel skulle få på alla de områden där den skulle vara tillämplig.

Riktigt lika stora problem är inte förenade med ett allmänt förbud i RF som enbart avser förhandsgranskning av yttranden. Men också här ger

grundlagsregelns närmare utformning upphov till probiem.

En fråga som inställer sig är hur den regel som YFU förordar förhåller

sig till de bestämmelser som finns om granskning av brev och andra

försändelser 1. ex. från intagna i kriminalvårdsanstalter (25—27 §§ lagen

1974:203 om kriminalvård i anstalt). Samma frågeställning uppkommer

naturligtvis också när det gäller motsvarande regel i TF. Eftersom det där främst är fråga om rätten att granska försändelser till medieföretag o. d. på de aktuella områdena, finns det större möjligheter för myndigheterna att beakta grundlagens förbud mot förhandsgranskning än om det är fråga om en regel som tar sikte på alla möjliga slags offentliga framställningar.

En annan invändning som kan göras mot utredningsförslaget är att det

gör skillnad mellan ”offentliga” yttranden och andra. Som jag har anfört i avsnitt 3.2.1 ter sig en grundlagsreglering på tre "nivåer (en efter mönster

av TF. en för ”offentliga” yttranden och en för ”privata”) alltför kompli-

cerad. Utredningen har som framgått själv I annat sammanhang gett ut-

tryck för samma uppfattning, men dess förslag i den här delen innebär just en sadan tredelning. Ett alternativ som då kan övervägas är ett allmänt grundlagsförbud mot förhandsgranskning som omfattar alla yttranden oav-

sett om de är riktade till allmänheten eller inte. Därmed skulle man undgå

det gränsdragningsproblem som otvivelaktigt skulle följa av en begränsning till yttranden som är avsedda att framföras ”offentligen”. Ä andra sidan är det svårt att överblicka konsekvenserna av ett så vidsträckt förbud. Jag vill därför inte förorda en sådan lösning.

Det anförda leder mig till den uppfattningen att den ifrågasatta grund- 61

lagsregleringen av flera skäl skulle bli mycket vansklig, och dess fördelar

är uppenbarligen tämligen begränsade. Med hänsyn härull anser jag mig

inte kunna tillstyrka att det i RF införs en bestämmelse av det slåg som YFU har föreslagit.

Åsiktsneutralitet vid samhällelig stödgivning Jag har redan tidigare tavsnitt 3.2.2) framhållit betydelsen av att stat och kommun inte bara avhäller sig från ingrepp i yttrandefriheten utan också aktivt stöder olika medier, t.ex. dagspressen, bokutgivning, filmer och teater. Det är därvid ett starkt intresse att det allmänna vid sin stödgivning inte i praktiken hindrar vissa yttranden att nå offentligheten, därför att innehället i yttrandena anses oacceptabelt av det ena eller andra skälet. Det är därför en viktig princip att det allmänna vid stöd tull verksamhet för framförande av framställningar till offentligheten inte utformar stödet eller

fördelar detta så att nägon gynnas eller missgynnas på grund av sin åskåd-

ning i politiskt. religiöst, kulturellt eller annat liknande hänseende eller på grund av sina ställningstaganden i särskilda frågor. Det är denna princip som YFU vill se grundlagsfäst.

Remissyttrandena visar emellertid på en rad svårigheter när det gäller att omsätta denna princip till en undantagslös grundlagsregel. En majoritet av de remissinstanser som har tagit upp denna del av YFU:s förslag är kritiskt inställda.

Till en början ligger det uppenbarligen mycket nära till hands att anta att man från olika håll skulle söka kringgå ett så allmänt påbud om åsiktsneutralitet. För att undvika att stödja t.ex. rasistiska framställningar skulle

man kanske 1 praktiken ställa upp olika kriterier för stödet som inte uttryckligen gäller innehållet men som får den effekt som grundlagsregeln skall hindra.

En grundlagsregel av det slag som YFU har föreslagit kommer dessutom lätt i motsatsförhållande till de grundlagsbestämmelser som finns i I kap. 2 § RF och som anger olika mål för den samhälleliga verksamheten, såsom

exempelvis att verka för demokratins idéer och tillförsäkra män och kvin-

nor lika rättigheter. I den mån man frän det allmännas sida vill ge ett

särskilt stöd åt framställningar med denna målsättning kan ju stödet inte

karaktäriseras som åsiktsneutralt. Det har varit en genomgående strävan i

reformarbetet på fri- och rättighetsområdet att söka undvika grundlagsregler som står i konflikt med varandra. Det system för kontroll av författningars grundlagsenlighet som finns i vårt land är inte avpassat för att lösa den typ av konflikter som lätt uppstår om man har grundlagsregler som står

1 viss motsättning till varandra. Enligt min mening ligger det vidare åtskilligt i argumentet att en grund-

lagsregel om åsiktsneutralitet kan anses överflödig, eftersom det indirekt

av RF och TF följer att principen gäller i all rimlig utsträckning. De regler i ämnet som finns I förordningen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar kan på goda grunder anses utgöra bara en bekräftelse på nägot som

följer redan av TF.

En oklarhet som ligger i YFU:s förslag är vad som avses med stöd i detta

sammanhang. Motiven tyder på att det är ekonomiskt stöd i form av bidrag. krediter osv. som åsyftas. Begreppet stöd får emellertid anses

omfatta också sådant som att det allmänna ställer lokaler till förfogande på förmånliga villkor eller att man på andra sätt underlättar för framställningar att nå offentligheten. För min dél anser jag det riktigt att en princip om äsiktsneutralitet skall omfatta stödverksamhet i denna vidsträckta bemärkelse. Samtidigt innebär dock detta att tillämpningsområdet för en grundlagsregel i ämnet blir så obestämt att man kommer i konflikt med principen

att grundlagsregleringen skall vara klar och otvetydig.

Sammantaget anser jag att invändningarna mot YFU:s förslag i denna del är så betydande att detta inte bör genomföras. Jag vill dock understry-

ka att detta ställningstagande inte på något sätt rubbar den neutralitetsprincip som är nedlagd i såväl TF som RF och som har kommit till författningsmässigt uttryck i bestämmelserna om presstödet.

Rän att inneha informationsbärare m.m. Även om det inte uttryckligen är föreskrivet i TF får det anses följa av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annal än av ordnings- och säkerhetsskäl på

sådana institutioner som t. ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminal-

vårdsanstalter. Utsträcks det särskilda grundlagsskyddet för tryckta

skrifter till att omfatta också andra medier kommer motsvarande princip

att gälla för dem. I fråga om dessa medier kommer detsamma att bli fallet med sådan apparatur som är nödvändig för att ta del av innehållet i radiooch TV-sändningar och i ljud- och bildupptagningar. Det är alltså inte möjligt att utan grundlagsändring förbjuda innehav av radio- och TV-

apparater, bandspelare och liknande teknisk utrustning annat än i de

undantagsfall som jag nyss berörde.

YFU har föreslagit att den princip som alltså redan kan anses ligga i det utvidgade grundlagsskyddet skall komma till uttryck i en ny bestämmelse i RF. som också skall avse andra yttranden till allmänheten än dem som

omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. Förslaget går ut på att var och

en gentemot det allmänna skall vara tillförsäkrad rätt att för privat bruk inneha tryckta skrifter, mottagare för eter- eller trådsändningar, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning eller återgivning av sådana upptagningar samt andra föremål avsedda att ta

emot eller återge yttranden riktade till allmänheten. Ett relativt fåtal re-

missinstanser har behandlat detta förslag, men en majoritet bland dessa ställer sig avvisande till det. De anser att en generell författningsreglering av rätten att inneha informationsbärare m. m. är både onödig och vilseledande.

Också för min del anser jag att YFU:s förslag ger upphov till en rad invändningar. Som jag redan har berört följer ett betydande skydd redan indirekt av TF på dess utvidgade tillämpningsområde enligt mitt förslag.

Det väsentliga i YFU:s förslag får därför anses tillgodosett utan någon

uttrycklig grundlagsregel. Som vissa remissinstanser har anfört skulle den bestämmelse YFU har förordat kunna läsas motsättningsvis så att det

skulle vara tillåtet eller rent av godtagbart att t.ex. begränsa rätten att inneha dessa för annat än ”privat bruk” eller rätten att ha utrustning som

används för att ta emot och lagra yttranden som inte riktar sig ull allmänhe-

ten. Jag har därför gjort den bedömningen att fördelarna hos den föreslagna grundlagsregeln inte uppväger de nackdelarna. Förslaget avstyrks därför.

3.4¶Etableringsfriheten m. m.

Mitt förslag: Etableringsfriheten grundlagsfästs för de medier som skall omfattas av det nya grundlagsskyddet. Undantag görs dock för radio och TV. Vissa regler skall finnas i grundlagen som rör utformningen av koncessionssystem för radio och TV och som skall stärka yttrandefriheten i dessa. Nägot förbud införs inte I grundlag mot tillståndskrav i fråga om möten och demonstrationer.

Utredningens förslag överensstämmer I princip med mitt när det gäller att grundlagsfästa etableringsfriheten i fråga om de uttrycksformer som skall få ett särskilt grundlagsskydd. Undantag från etableringsfriheten skall dock gälla bara för etersändningar. I fråga om trådsändningar föreslås alltså en sändningsfrihet. men denna får begränsas genom vanlig lag om det sker för att främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser eller för att möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som

är ensidigt inriktat på våldsframställningar eller pornografiska skildringar. ERF tas in föreskrifter som innebär att tillstånd inte får krävas för att få

anordna demonstrationer och allmänna sammankomster.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Även om yttrandena är övervägande positiva finns invändningar i flera frågor. Vissa remissinstanser uttalar sig till förmån för en friare etableringsrätt i fråga om etersändningar. Andra förordar ett koncessionssystem även för trådsändningar. Också när det gäller nya regler i RF till skydd för mötes- och demonstrationsfriheten förekommer olika meningar.

Skälen för mitt förslag: TF garanterar varje svensk medborgare och

svensk juridisk person rätten att framställa och sprida tryckta skrifter (4 kap. I $ resp. 6 kap. I $). I fråga om det tryckta ordet råder med andra

ord etableringsfrihet. Den har inte alltid varit självklar.

Från första början ställdes boktryckarkonsten under kontroll av överhe-

ten. Kontrollen har i värt land efter hand givits upp. En av de sista kvarlevorna kan sägas ha försvunnit i och med att skyldigheten att till länsstyrelsen anmäla inrättandet av ett boktryckeri avskaffades vid 1976

ärs partiella revision av TF.

Etableringsfriheten utgör nu sedan länge en hörnsten i skyddet för tryckfriheten. Den innebär tillsammans med förbudet mot censur att det allmänna inte kan hindra ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning som förmedlas genom tryckta skrifter.

Rätten att driva verksamhet för att sprida åsikter och information genom 64

regler i RF (se avsnitt 2.1). Utöver dessa regler innehåller lagstiftningen

inte några särskilda garantier för friheten för svenska medborgare och

svenska juridiska personer att driva verksamhet som går ut på att sprida

åsikter och information tull offentligheten genom andra medier än tryckta skrifter. På ett undantag när finns å andra sidan inte heller några regler om

tillständstvång. Undantaget avser radioprogram enligt radiolagen (5 8

m. fl. lagrum som paragrafen hänvisar till). Också på ett annat. närbesläk-

tat område finns föreskrifter om krav på tillstånd för att få meddela sig med allmänheten. Jag tänker då på allmänna sammankomster på allmän plats

(3 § lagen om allmänna sammankomster).

YFU föreslår att var och en skall i grundlag ullförsäkras rätt gentemot det allmänna att framställa och importera ljudupptagningar och

upptagningar av rörliga bilder samt att sprida sådana upptagningar bland allmänheten. Samma rätt skall gälla i fråga om trådsändare, mottagare för eter- eller trådsändning samt apparatur för inspelning eller återgivning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Var och en skall vidare tillförsäkras rätt gentemot det allmänna att bedriva verksamhet för

offentligt framförande av sceniska framställningar, trådsändningar till allmänheten, offentlig visning av filmer och videogram., offentlig uppspelning av ljudupptagningar samt utställningar. Också i fråga om rätten att anordna

möten och demonstrationer föreslås att grundlagsskyddet skall stärkas genom att det inte längre skall vara möjligt att kräva tillstånd för allmänna sammankomster.

Av mina ställmingstaganden I avsnitt 3.2.1 följer att jag inte har anledning att här gå närmare in på frågan om ctableringsfrihet när det gäller sceniska framställningar och utställningar i vidare mån än dessa berörs av frågan om ett stärkt grundlagsskydd för möten och demonstrationer.

När jag nu skall redogöra för mina överväganden i anslutning till YFU:s

förslag behandlar jag först ljud- och bildupptagningar och därefter radio och FTV. Avslutningsvis tar jag upp skyddet för möten och demonstratio-

ner.

Ljud- och bildupptagningar

likhet med YFU och remissinstanserna anser jag att det särskilda grund-

lagsskydd, som efter mönster av TF bör gälla för filmer, videogram och fonogram, bör innefatta också en etableringsfrihet. Produktionen av filmer, videogram och fonogram sker på ett sätt som i det här sammanhanget kan sägas nära överensstämma med framställningen av tryckta skrifter. Några skillnader som kan motivera att dessa medier inte skulle omfattas av en grundlagsfäst etableringsfrihet kan inte anses finnas. Det är självklart av värde från yttrandefrihetssynpunkt att det införs en rätt att framställa och sprida ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. En motsvarande etableringsfrihet bör finnas i fråga om offentlig visning av rörliga bilder och offentlig uppspelning av ljudupptagningar.

Till skillnad från YFU anser jag att det inte bör anges särskilt i

grundlagstexten att etableringsfriheten omfattar också rätten att importera

5 Riksdagen 198687. 1 saml. Ni I51

ljud- och bildupptagningar och viss apparatur. Några bestämmelser i TF

som uttryckligen ger en motsvarande rätt på tryckfrihetens område finns inte. Det måste emellertid anses följa av det skydd TF ger att det allmänna

inte får hindra framställning och spridning av tryckta skrifter genom att t.ex. förbjuda import av sådana skrifter eller av tryckeriutrustning. Det är därför enligt min mening onödigt att beträffande de andra medier som ges ett särskilt grundlagsskydd införa regler om en sådan rätt. Sådana regler skulle dessutom kunna välla den missuppfattningen att någon motsvarande

rätt inte finns på tryckfrihetens område.

Rudio och TV Som jap har nämnt i avsnitt 3.2.1 skiljer sig villkoren för yttrandefriheten i fråga om radio och TV från vad som gäller för övriga uttrycksformer

genom att det inte råder någon etableringsfrihet beträffande sändningar till

allmänheten. Huvudregeln är att regeringen bestämmer vem som har rätt att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet (5 § radiolagen, 2 3 lagen om radiotidningar och I & lägen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram). I andra fall ger en förvaltningsmyndighet tillstånd till rundradiosändningar (3 §& lagen om lokala kabelsändningar och 2 § närradiolagen).

Det koncessionssystem som sålunda gäller har sin grund i nödvändigheten av att fördela utrymmet för sändningar i etern. Samtidigt har det funnits en önskan att låta den centrala radio- och TV-verksamheten handhas av ett enda företag I allmänhetens tjänst (prop. 1966:149 s. 29). Denna önskan torde också vara orsaken till att reglerna i radiolagen har gjorts tillämpliga även på sändningar av radioprogram till allmänheten genom tråd. De ändringar i radiolagen som gjordes är 1978 för att möjliggöra att

radio- och TV-verksamheten 1 Sverige skulle kunna bedrivas av fyra programflöretag inom Sveriges Radio-koncernen har inte rubbat detta grund-

läggande förhållande (jfr prop. 1977/78:91 s. 162). Även i fråga om andra sändningar än sådana som kan räknas till den centrala radio- och TV-verksamheten gäller koncessionssystemet. När det angår etersändningar har funnits behovet av att fördela tillgängligt utrymme. Bakom kravet på

tillstånd för Jokala kabelsändningar ligger bedömningen att ett sådant sy-

stem ger bättre förutsättningar för en vid yttrandefrihet (prop. 1984/85:199 s. 28).

När man vill införa ett grundlagsskydd för vissa medier, vilket skall utformas efter mönster av TF, måste det finnas mycket starka skäl för att man skall göra avsteg från de grundläggande principerna i det tryckfrihets-

rättsliga regelsystemet. En av dessa grundläggande principer är etable-

ringsfriheten, och det är därför viktigt att noga överväga om man bör ha kvar det koncessionssystem i fråga om rudio- och TV-sändningar som nu gäller. Eftersom förutsättningarna I praktiken är ganska olika för eter- och trådsändningar, börjar jag med att diskutera vad som bör gälla

etersändningarna för att sedan ta upp trådsändningarna. Som YFU konstaterar är en oinskränkt etableringsfrihet för

etersändningar en omöjlighet på grund av att utrymmet i etern är begrän- 66

sat. Någon form av etableringskontroll är därför enligt min mening ofrånkomhg. oavsett om det gäller etersändningar som avser hela landet eller bara delar av detta. Den remisskritik som förekommer mot YFU:s förslag

om ett undantag från etableringsfriheten beträffande etersändningarna jä-

var inte denna uppfattning eftersom kritiken är principiell. Den går huvud-

sakligen ut på att de regler som skyddar nyhetsförmedlares och opinionsbildares verksamhet i massmedieföretagen bör balanseras av en etableringsfrihet som ger konkurrerande röster möjlighet att göra sig hörda. Som jag närmare skall gå in på när jag behandlar trådsändningarna anser

Jag emellertid att man inte bör fästa överdriven vikt vid motsatsförhållan-

det mellan etableringsfrihet och koncessionssystem. Någon mera djupgående kritik i sak av det sätt på vilket etermediet har tagits i bruk i vårt land

har inte heller kommit fram i lagstiftningsärendet. För min del anser jag det därför inte befogat att avvika från det som YFU har föreslagit på denna punkt.

Jag ansluter mig alltså ull ståndpunkten att de nya grundlagsreglerna bör tillåta ett system med krav på koncession för etersändningar. I enlighet med en under remissbehandlingen framförd synpunkt bör dock detta undantag från etableringsfriheten framgå av en uttrycklig bestämmelse i lagtexten, och inte — som utredningen har föreslagit — endast av att etersändningarna har utelämnats vid uppräkningen av de uttrycksformer som omfattas av etableringsfriheten.

YFU har inte föreslagit några särskilda grundlagsregler som ställer krav på hur ett koncessionssystem för etersändningarna skall vara utformat.

Eftersom jag anser det viktigt att yttrandefriheten ges ett så starkt grund-

lagsskydd som möjligt. kommer jag strax att behandla frågan om sådana regler.

Hittills har etersändningarna varit den mest betydelsefulla formen för

sändning av radio och TV. Vid sidan av dem förekommer emellertid också träådbundna sändningar. Den tekniken utvecklas nu snabbt. Till skillnad

från vad som kanske kan anses ha gällt tidigare är det därför numera inte

utan vidare naturligt att behandla trådsändningarna på samma sätt som etersändningarna.

Som YFU har påpekat består frågan om etableringsfrihet för trådsänd-

ningar i realiteten av två delfrågor. Den första rör rätten att anlägga eu ledningsnät för sådana sändningar. Den andra avser rätten att bedriva verksamhet för sändning i ett nät.

Den som vill anlägga ett trådnät måste beakta åtskilliga förhållanden för att kunna genomföra företaget. Han kan behöva tillgång till annans mark, enskild eller allmän. Hänsyn till bebyggelseplancring, försvarssynpunkter, den allmänna samfärdseln osv. kan också behövas. Förutsättningarna för anläggandet av ett ledningsnät kan följaktligen vara beroende av regler i olika lagar, t.ex. jordabalken och byggnadslagstiftningen. Men något särskilt tillständ att anlägga ett trådnät behövs inte. I den bemärkelsen råder alltså etableringstrihet redan i dag. Nägon grundlagsregel till skydd för denna etableringsfrihet har inte föreslagits av YFU. Inte heller mässmedie-

kommittén, som senare behandlat samma fråga 1 betänkandet (SOU

1984:65) Via satellit och kabel, har förestagit någon särskild lagsuftning 67

om rätten att anlägga trådnät. Jag ser mig nu inte ha anledning att vidare gå Prop. 1986/87: 151

in på det ämnet.

Dagens teknik och säkerligen än mer morgondagens ger starkt ökade

möjligheter att sända på tråd. Samma tekniska skäl mot en sändningstrihet i trädmediet föreligger därmed inte som i fråga om etersändningarna. YFU har mot bakgrund av detta förhållande föreslagit ati varje svensk medbor-

gare eller svensk juridisk person gentemot det allmänna skall vara berättigad att bedriva verksamhet för sändning tull allmänheten av ljud, bilder eller text genom träd. Sändningsfriheten är dock inte utan undantag. Den får enligt förslaget begränsas genom föreskrifter i vanlig lag, om dessa

syftar till att främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser

eller att möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på väldsframställningar eller pornografiska skildringar. Dessa begränsningar i sändningsfriheten skall vara tillåtna för att säkra Sveriges Radios möjligheter att fullgöra sin funktion som public-serviceföretag. dels genom att tillåta regler som förhindrar att Sveriges Radios programföretag genom avtal mellan andra parter utestängs från att sända vissa evenemang av dagshändelse-karaktär, dels genom att tillåta regler som garanterar att koncernens rikstäckande programutbud förmedlas också via tråd. Begränsningarna skall också möjliggöra att den som har begagnat sändningsfriheten till att distribuera ett ensidigt utbud av väldsskildringar och pornografi fråntas sin rätt att sända.

Bland remissinstanserna råder delade meningar beträffande YFU:s för-

slag om sändningsfrihet i fråga om trådmediet. I flera av yttrandena framhålls att frågan inte borde bedömas innan resultatet av massmediekommit-

téns vid tiden för remissbehandlingen pågående utredning förelåg. I övrigt är åsikterna ungefär jämnt fördelade mellan dem som är för och dem som är cmot ett koncessionssystem för trådsändningarna.

Massmediekommittén har numera slutfört sitt uppdrag genom att avge det nyss nämnda betänkandet Via satellit och kabel. På grundval av betänkandet har regeringen lagt fram prop. 1984/85:199 om radio- och TV-sänd-

ningar i kabelnät. I propositionen föreslogs att lokala kabelsändningar i

princip skulle kräva tillstånd. Riksdagen godtog denna princip när den

beslutade lagen om lokala kabelsändningar (KU 1984/85:37 s. 13, rskr.

398). Regleringen där bygger på massmediekommitténs förslag. I propositionen anslöt sig föredragande statsrådet i allt väsentligt till kommitténs argumentering för ett koncessionssystem (prop. 1984/85:199 s. 28).

I en sammanfattande bedömning framhöll kommittén att det skulle kom-

ma att kunna uppstå trängsel också i kabelnäten även om dessa byggdes ut.

Skillnaden i förhållande till det utrymme som kan användas för etersänd-

ning skulle inte komma att bli så stor att den kunde anföras som skäl för sändningsfrihet i trädsändning. Kommittén ansåg vidare bl.a. att en fri sändningsrätt gentemot det

allmänna skulle ge nätägaren en monopolställning som i praktiken kunde begränsa vttrandefriheten och yttrandemöjligheterna avsevärt. Med ett koncessionssystem kunde nätägarfunktionen skiljas från ansvaret för den

lokala programsättningen. Därmed kunde man undvika att operatören

skaffar sig en monopolställning utan möjlighet för andra att påverka utbu- 68

kabelsändningsverksamheten talade enligt kommittén också för att endast ett fåtal aktörer skulle vara verksamma inom varje nät.

Föredragande statsrådet framhöll härutöver bl. a. att garantier behövde skapas för att kabelnäten skulle bli ullgängliga för sådan verksamhet som inte i första hand kunde bedrivas med lönsamhetsmål. På så sätt skapades

förutsättningar att den ökade sändningskapaciteten verkligen skulle komma att leda till förbättrade yttrandemöjligheter.

Konstitutionsutskottet pekade på ett annat skäl för att ha koncessionssystem, nämligen behovet att kunna ställa upp vissa villkor för sändnings-

rätt i syfte att skapa garantier för att Sveriges Radios sändningar och de s.k. egensändningarna nådde ut till alla som var anslutna till kabelnäten.

Utskottet hänvisade vidare ull vad kulturutskottet yttrat om vikten av att de vidgade möjligheterna till programutbud i radio och TV sågs i ett större sammanhang. eftersom dessa medier hade en mycket stor genomslagskraft.

För egen del finner jag det till en början uppenbart att det i fräga om trädsändningar finns helt andra både principiella och praktiska förutsättningar för etableringsfrihet än när det gäller etersändningar. Samtidigt

mäste man givetvis även i detta ärende beakta de skäl som har föranlett

statsmakterna att helt nyligen besluta om ett koncessionssystem för trådsändningar. De nya grundlagsreglerna om yttrandefriheten bör därför med-

ge att ett krav på tillstånd för trådsändningar upprätthålls genom vanlig lag.

Det behöver inte betyda att de koncesstonsregler som gäller nu skall förbli oförändrade. I prop. 1985/86:109 föreslås bl. a. att tillstånd inte skall krävas för trådsändningar som inte riktar sig till bostäder utan bara till andra lokaler. Också andra ändringar i koncessionssystemet kan behöva

göras. En grundlagsreglering i ämnet bör inte hindra att sådana frågor

prövas i den ordning som gäller för stiftande av annan Jag än grundlag.

Om man, som jag förordar. utformar grundlagsregleringen av radio- och TV-sändningar till allmänheten så att det blir möjligt att också i fortsätt-

ningen kräva tillstånd för både eter- och trådsändningar, är det viktigt att

man försöker att i grundlagen ge vissa garantier för att ett Koncessionssystem inte innebär alltför stora ingrepp i möjligheterna att använda trådmediet som massmedium. Där bör därför ställas upp vissa grundläggande krav på utformningen av koncessionssystem på radio- och TV-området.

De gäller vem som får besluta om tillstånd och återkallelse av ett sådant

och förfarandet vid återkallelse. De krav som bör ställas innebär i vissa avseenden att nuvarande regler i vanlig lag behöver ändras i syfte att förstärka skyddet för yttrandefriheten.

När det gäller tillståndsfrågor som gäller rätt att sända i hela landet eller

stora delar av detta är det svårt att se något lämpligt alternativ till att ge regeringen beslutanderätten i första instans. Eftersom regeringen handlar under ansvar inför riksdagen bör en sådan ordning även i fortsättningen kunna behållas. Genomförs ewt förslag som nyligen lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1986:3) Europakonventionen och rätten till domstolsprövning, kommer regeringens beslut i sådana ärenden att kunna

överprövas av domstol. I övrigt bör tillståndsprövningen ligga på antingen 69

en domstol eller en sådan nämnd som kan jämställas med domstol, nämli-

gen en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande

skall vara eller ha varit ordinarie domare Gfr 2 kap. 9 & RF).

Vidare bör i grundlagen anges att tillstånd får återkallas på grund av

missbruk av yttrandefriheten bara i den ordning som gäller för tryckfrihets-

mål. Detta krav bör dock inte gälla vid återkallelse som grundas på att ett

förbud mot reklam har överskridits e. d. ffr avsnitt 3.2.4). Jag kommer att beröra den frågan även i specialmotiveringen (16 kap. 2 8).

Det som nu har sagts om återkallelse av tillstånd gäller också andra

ingripanden av samma karaktär som riktar sig mot rätten att sända.

Vad jag nu har förordat innebär i viss mån att man grundlagsfäster några viktiga grunddrag i det ansvarssystem som riksdagen lade fast när den antog lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar (KU 1985/86:7). Mitt förslag innebär alltså också att systemet med krav på tillstånd för trådsändningar ges möjlighet att bestå. Som jag förut har antytt anser jag emellerud att man inte bör fästa överdriven vikt vid skillnaden mellan etableringsfrihet och koncessionssystem när det gäller trådsändningarna. Det numera rällande regelverket grundas främst på nödvändigheten att åstadkomma en praktisk ordning som ger möjlighet för även andra än nätägarna att sända. På ett sätt som närmast liknar det som gäller för närradion öppnar systemet i princip möjlighet för vem som helst att begagna ett trådnät för att förmedla sändningar till allmänheten. Tillståndsreglerna är inte avsedda att bära upp någon ensamrätt för ett enda företag att bedriva de lokala trådsändningarna. Samtidigt innehåller regleringen viktiga garantier för yttrandefriheten. I enlighet med vad konstitutionsutskottet uttalade vid lagstiftningens tillkomst ligger reglerna om lokala kabelsändningar nu i linje med YFU:s förslag till lösning av de aktuella frågorna (KU

1985/86:7 s. 9). Jag ser därför inte någon större saklig motsättning mellan

mitt förslag och YFU:s.

Vad jag nu har sagt utesluter inte att den närmare utformningen av lagen om lokala kabelsändningar och den därtill knutna ansvarighetslagen kan behöva ses över. Som riksdagen har uttalat bör lagstiftningen ses som en tillfällig lösning i avvaktan på att beredningen av YFU:s förslag skall avslutas. För min del anser jag att det skulle vara värdefullt. om man först får en viss tids erfarenhet av denna lagstiftning, som bara har varit 1 kraft en kort tid. innan man överväger ändringar i den. Jag vill därför att man väntar med att ta ställning till behovet av sådana ändringar till beredningen av frågan om följdlagstiftning till de nya grundlagsreglerna.

Även i andra avseenden bör man enligt min mening överväga att i grundlag närmare reglera förutsättningarna för koncessionssystem på detta

område. Det system vi nu har i fråga om radio och TV i värt land innebär att rikstäckande sändningsverksamhet f.n. bedrivs endast av företagen inom Sveriges Radio-koncernen. Det sker med stöd av tillstånd enligt radiolagen. Företagen utövar i enlighet med avtal med staten en självständig verksamhet t allmänhetens tjänst. Sändningar med mera begränsad räck-

vidd bedrivs av sammanslutningar och andra enskilda efter tillstånd enligt lagen om lokala kabelsändningar, närradiolagen eller lagen om 70 radiotidningar.

Säväl de lokala kabelsändningarna som närradion omfattas enligt mitt Prop. 1986/87: 151

förslag av ett stärkt skydd för yttrandefriheten. Det sker genom grundlagsfästandet av principerna om censurförbud, speciellt ansvarssystem, sär-

skild reglering av yttrandefrihetsbrotten, skydd för meddelare m. fl. och

särskild rättegångsordning. Endast i fråga om ctableringsfriheten görs ett undantag från de principer som skall gälla för övriga medier. Någon ytterligare reglering I grundlag av de lokala kabelsändningarna och närradion är

inte påkallad.

För radiotidningarnas del förordar jag att nuvarande ordning grundlags-

fästs. Det innebär i stort sett att TF:s skydd för förlagan till en radiotidning utsträcks till att omfatta också den radiosända versionen. Också här är det bara etableringsfriheten som avviker från de tryckfrihetsrättsliga princi-

perna. Inte heller för radiotidningarna finns det någon anledning att ha andra grundlagsregler än de jag redan har berört.

När det gäller den rikstäckande verksamheten för radio- och TV-sändningar finns det däremot enligt min mening skäl för en närmare uppmärk-

samhet. Den ordning för verksamheten på detta område som har vuxit

fram i vårt land har byggt på att endast Sveriges Radios programföretag skall ha en riksomfattande sändningsrätt. Grundlagen bör vara neutral i

frågan om denna ordning skall bibehållas för framtiden eller ej. En särställ-

ning av den art som Sveriges Radio har kräver emellertid uppenbart särskilda regler. Grundlagen bör följaktligen ge utrymme för sådana.

Sveriges Radio-koncernens ställning som enda programföretag med en rikstäckande verksamhet balanseras av bestämmelser i radiolagen om att rätten till rundradiosändningar skall utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt vttrandefribet och informationsfrihet skall

råda i rundradion (6 § första stycket radiolagen). Radiolagen ålägger vidare

företagen att i programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (6 § andra stycket). För programföretagen gäller i övrigt vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och företaget om bl. a. skyldighet att på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, skydd för enskilds privatliv och skyldighet att sända beriktigande och genmäle (6 § tredje stycket radiolagen).

Det har vidare ansetts att en möjlighet måste finnas att genom ett från Sveriges Radio-koncernen fristående organ få prövat om ett visst program överensstämmer med de grundläggande krav som gäller för programverksamheten. Enligt 7 § radiolagen har radionämnden cn sådan uppgift. Radionämndens granskning sker först efter det att ett program har sänts.

Den verksamhet som bedrivs av Sveriges Radio-koncernen skall vara

självständig. Ett publicistiskt oberoende i förhållande till staten såväl som

andra maktcentra är grundläggande för tanken på en programverksamhet i allmänhetens tjänst. Censurförbudet i 8 § radiolagen kompletteras därför med cn föreskrift om att programföretagen cnsamma avgör vilka program som skall förekomma i rundradiosändningar som de anordnar (5 § andra stycket radiolagen).

Det nu befintliga systemet för eter- och trådmediets användning som rikstäckande massmedium som jag nu har översiktligt beskrivit bygger 71

alltså på att företagen inom Sveriges Radio-koncernen har tillagts vissa rättigheter och skyldigheter. Inom deras ram skall företagen verka som organ i allmänhetens tjänst. Som jag nyss har anfört bör grundlagen lämna utrymme för en sådan organisation av radio- och TV-verksamheten även i framtiden. Liknande bedömningar gjordes i samband med radiolagens

tillkomst år 1966 (prop. 1966:149 s. 27, ifr SOU 1975:49 s. 86). Det bör därför slås fast att det är ullåtet att genom lag upprätthälla en rätt för ett enda eller några företag att bedriva sådan verksamhet för eter-

och trädsändningar som omfattar hela landet och att staten får träffa avtal

med ctt sådant företag om utövandet av sändningsrätten.

Vidare bör en grundlagsmässig förankring ges åt vissa delar av det nu rådande systemet, dvs. förutom censurförbudet främst rätten för ett programföretag att inom ramen för de villkor som gäller enligt lag eller avtal ensamt avgöra vilka program som skall förekomma i de rundradiosändningar som företaget anordnar. Radionämndens existens och ställning hör också till de inslag i systemet som bör komma till uttryck i grundlagen.

Som redan bör ha framgått innebär de regler jag förordar inte att grundlagen slår fast att en nationell radio- och TV-verksamhet skall vara organiserad enligt de principer som gäller nu. Men grundlagen bör klart och tydligt tillåta ett system av den arten. Och den bör säkerställa det publicistiska oberoende och den självständighet som är kärnan i den ställning som ett radio- och TV-företag I allmänhetens tjänst bör ha.

Möten och demonstrationer Bland de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. I $ RF ingår mötesfriheten och demonstrationsfriheten. Dessa friheter får enligt 2 kap. 14 § RF begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säker-

het vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för att motverka farsot. De allmänna villkor för begränsningar i de grundläggande

fri- och rättigheterna som anges i 2 kap. 12 § RF gäller också. Dessa

innebär bl. a. ati en sådan begränsning i princip skall ske genom lag.

Närmare regler om mötesfriheten och demonstrationsfriheten finns i lagen om allmänna sammankomster. Enligt huvudregeln i 3 § i den lagen

får en allmän sammankomst inte hållas på allmän plats utan tillstånd av

polismyndigheten. Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast

om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning.

Om det är påkallat av hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot, kan regeringen enligt 2 § förordna

att allmänna sammankomster inte får hållas inom ett visst län eller del av

länet. Regeringen kan överlåta denna befogenhet till länsstyrelsen.

Polismyndigheten får enligt 10 8 lagen om allmänna sammankomster inställa eller upplösa en allmän sammankomst, om den hålls i strid med ett förbud enligt 2 § mot allmänna sammankomster eller ett beslut att den inte får äga rum. Rätt att upplösa en sammankomst föreligger också. om den orsakar svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra

åtgärder har visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller skydda de närvarande.

YFU anser att kravet på tillstånd för att anordna en sammankomst eler

en demonstration är otillfredsställande från principiell synpunkt. Blotta möjligheten att på förhand förbjuda en sammankomst eller en demonstra-

tion kan inbjuda till en tvivelakug ullämpning. Utredningen föreslår därför att tillståndsreglerna avskaffas. Intresset av allmän ordning och säkerhet bör enligt utredningen i stället kunna tillgodoses genom regler om anmälningsskyldighet och rätt för myndigheterna att ge föreskrifter i ordningsfrä-

gor, t.ex. tilldelning av tid och plats för olika sammankomster. Vad gäller

rätten för myndigheterna att upplösa allmänna sammankomster eller demonstrationer är det enligt utredningen uppenbart att om sådana hälls under krig etc. i strid med ett förbud måste de kunna upplösas. Överträdelser av ordningsföreskrifter för cen sammankomst eller demonstration bör däremot inte utgöra grund för upplösning. Att anmälningsplikten har försummats bör ej heller vara en tillräcklig grund för upplösning. I övrigt har utredningen dragit den slutsatsen att lagen om allmänna sammankomster i stort innebär en rimlig avvägning. YFU förordar att bestämmelser i RF utformas i enlighet med det sagda.

Remissutfallet i fråga om det som YFU har föreslagit beträffande de-

monstrationer och allmänna sammankomster är oenhetligt. Några remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller föreslagit ytterligare förstärkningar av skyddet för mötes- och demonstrationsfriheterna. Andra har avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma till det, särskilt när det gäller förslaget att

avskaffa tillständstvånget.

Parallellt med att YFU har lagt fram sitt grundlagsförslag har reglerna om allmänna sammankomster setts över av ordningsstadgeutredningen. Utredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag föreslagit bl. a. en ny lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Den är avsedd att ersätta de regler om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som nu finns i lagen om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstadgan (1956:617). Regleringen av allmänna sammankomster och offentliga ullställningar skall enligt förslaget i allt väsent-

ligt överensstämma med vad som gäller i dag. Detta innebär bl.a. att tillståndskravet skall behållas för sammankomster på allmän plats.

Enligt ordningsstadgeutredningens mening ger ett anmälningsförfarande kombinerat med möjligheter att utfärda ordningsföreskrifter inte tillräckliga garantier för att allmänna sammankomster skall kunna hållas på allmän

plats utan fara för ordning och säkerhet. De nu gällande bestämmelserna

innebär däremot att polismyndigheten har en viss möjlighet att sätta ”kraft bakom orden”, om en överenskommelse med en sökande om t. ex. tid eller plats för sammankomsten inte kan uppnås. Polismyndigheten kan då vägra att ge tillstånd till sammankomsten eller upplösa den om den ändock

kommer till stånd. Utredningen anser att man inte kan bortse från att

polisens befogenheter i inte ringa grad har bidragit till att mötes- och demonstrationsfriheterna har kunnat utövas på ett i huvudsak smidigt och friktionsfritt sätt. Bestämmelser som omöjliggör en tillståndsprövning kan därför enligt utredningen snarare befaras motverka yttrandefrihetens och 73 mötesfrihetens intressen (SOU 1985:24 s. 349 f).

Ordningsstadgeutredningens betänkande har remissbehandlats. Förslaget övervägs f.n. i regeringskanshet.

För min del ser jag ett betydande värde i YFU:s förslag 1 syfte att förebygga ett tvivelaktigt handhavande av myndigheternas befogenheter gentemot medborgare som vill utöva sin frihet att ordna och delta i demonstrationer och sammankomster. Den faktiska innebörden av vad som redan gäller torde emellertid i själva verket inte ligga långt från vad YFU har föreslagit. Utredningen anser själv att föreskrifter i ordningsfrågor kan behövas för att tillgodose allmän ordning och säkerhet vid demonstrationer

och sammankomster. Under remissbehandlingen har påpekats att sådana

ordningsregler måste kunna avse 1. ex. tid och plats för en demonstration.

Den reella innebörden av en sådan reglering ligger i praktiken mycket nära en ordning med krav på tillständ. Någon kritik av den hittillsvarande tillämpningen av de regler som nu

gäller i fråga om demonstrationer och allmänna sammankomster har inte kommit fram i lagsuftningsärendet. Dei finns goda skäl som talar för den nuvarande ordningen med krav på tillstånd — skäl som inte kan avfärdas utan vidare. De kommer att prövas ytterligare vid den fortsatta beredningen av ärendet om cn översyn av allmänna ordningsstadgan och angränsande författningar på grundval av ordningsstadgeutredningens betänkan-

de. Frågan huruvida tillståndskravet skall upprätthållas i vanlig lag bör

prövas I det sammanhanget. I det här ärendet vill jag endast göra det ställningstagandet att jag anser att övervägande skäl talar mot att man i grundlag inför ett förbud mot krav på tillstånd för demonstrationer och allmänna sammankomster.

Inte heller bör enligt min mening utredningens övriga förslag om änd-

ringar av de materiella reglerna i RF om mötes- och demonstrationsfrihe-

ten genomföras. De begränsningar i fråga om inskränkningsändamålen

som framgår av 2 kap. 14 § RF får anses tillräckliga. Den närmare regle-

ringen inom dessa ramar bör iksom hittills göras i vanlig lag.

YFU har pekat på att den möjlighet som finns för regeringen och länsstyrelserna att förbjuda sammankomster och demonstrationer inte har annat stöd i RF än punkt 6 i övergängsbestämmelserna. Utredningen har därför föreslagit en komplettering av föreskrifterna i RF som skall ge ett sådant stöd. Jag kan I huvudsak ställa mig bakom förslaget.

Däremot behövs inte här någon möjlighet att begränsa dessa friheter

genom föreskrifter om förhandsgranskning av filmer och videogram som

skall visas offentligt. I den mån sådan förevisning sker vid en allmän sammankomst kommer enligt mitt förslag TF att vara tillämplig och inte

RF. Den bestämmelse i övergångsbestämmelserna till 1976 års ändringar i RF (SFS 1976:871) som nu ger stöd åt sådana begränsningar kan därför

upphävas.

Mitt förslag: Systemet med ensamansvar för en utgivare på radiooch TV-området skrivs in i grundlag. Ett motsvarande ensamansvar införs också för de övriga uttrycksformer som omfattas av grund-

lagsförslaget. Ansvaret skall i första hand ligga på cn särskilt utsedd

utgivare. I andra hand skall den ansvara som bedriver verksamheten. Denne skall också utse utgivaren. I fråga om ljudupptagningar skall ansvaret dock inte tvunget ligga på en utgivare annat än om

detta är särskilt föreskrivet i lag. Det skadeståndsrättsliga ansvaret

utformas efter mönster av det som gäller i fråga om tryckta skrifter.

Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt. Dock skall det

vara obligatoriskt att utse en utgivare även i fråga om ljudupptagningar.

Remissinstanserna: YFU:s förslag har i sina huvuddrag mottagits positivt av remissinstanserna. En viss tveksamhet framkommer emellertid i fråga om vissa nva medier, t. ex. telefaksimil.

Skälen för mitt förslag: Det speciella ansvarighetssystemet är ett av de bärande inslagen i TF. |

Principen att en person ensam skall stå det straffrättsliga ansvaret för innehållet i en tryckt skrift motiveras i främsta rummet av att hot om straff för medverkan till tryckfrihetsbrott skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De som är verksamma vid tillkomsten av tryckta skrifter kan befaras dra sig för att lämna sin medverkan till skrifter som kan ådra dem straff. Det kan särskilt gälla skrifter med ett samhällskritiskt innehåll.

Ensamansvaret medför å andra sidan också att beivrande av tryckfri-

hetsbrott underlättas. Ett ingripande behöver i allmänhet inte föregås av

några tidsödande utredningar om vem som i en given situation är den ansvarige.

Med ensamaänsvaret sammanhänger TF:s regler om ansvarsfrihet för meddelare och anonymitetsskydd för medverkande. Regelsystemet syftar till att säkerställa att nyhetsmaterial och upplysningar när offentligheten även I de fall då innehället är känsligt eller åsikterna obekväma.

Det speciella ansvarighetssystem som har utvecklats i fråga om tryckta skrifter har sedan år 1966 efterbildats genom lagstiftning för de olika formerna av radio- och TV-sändningar. Ett principiellt ensamansvar gäller nu enligt radioansvarighetslagen, lagen om ansvarighet för närradio, lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar och lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar. Enligt min mening är det närmast självklart att

ett sådant ensamansvar på radio- och TV-området nu bör bli föremål för

grundlagsreglering.

För övriga medier råder inte något undantag från allmänna regler om straffrättsligt ansvar. Om ett straffbart yttrande förmedlas genom en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder, är alltså den av de medverkande ansvarig som gärningsman som enligt gängse föreställningssätt och språkbruk naturligen kan anses stå närmast brottet. Ingenting utesluter att flera är gärningsmän. De som inte är gärningsmän kan straffas för sin delaktighet enligt reglerna om ansvar för medverkande.

Det kan hävdas att den särskilda ansvarighetsordningen och de med den

förbundna reglerna om meddeltarskydd och rätt till anonymitet inte bör

gälla för andra uttrycksformer än dem som är viktigast för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen, dvs. pressen samt radio och TV. En utvidgning av reglernas tillämplighet utöver dessa medier kan tänkas leda till att

hela systemet sätts i fråga också på de områden där det nu gäller. Frågan har ställts i vad män pressens och uppgiftslämnares omdöme när det gäller

att hantera ömtåligt material har sin motsvarighet inom andra medier.

Ä andra sidan kan sägas att framställningar med ett känsligt eller obekvämt innehåll bör skyddas även om de framförs i ett medium som till största delen används på ett sätt som gör att skyddet inte behöver tas i

anspråk. Man kan som YFU påpekar inte heller bortse från möjligheten att

tekniska och ekonomiska förändringar styr över nyhetsflödet från ett medium till ett annat. Inte heller bör man glömma att behandlingen av känslig information sker under straffrättsligt ansvar.

Jag fäster stor vikt vid de skäl som kan anföras för ett ensamansvar. Det

kan också framhållas att ensamansvaret enligt TF gäller inte bara i fråga

om periodiska skrifter utan också andra tryckta skrifter som ju ofta inte har samma betydelse för nyhetsförmedling och opinionsbildning som tidningspressen. Det finns alltså enligt min mening goda skäl att införa ett

sådant ansvar för de uttrycksformer där det nu saknas men kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt.

Möjligheterna att utforma ett ensamansvar beror som YFU framhåller främst på om den ansvarige kan på förhand kontrollera de yttranden som

framförs. Förutsättningarna för det är uppenbarligen bäst i sådana fall där

yttrandena sprids i tekniskt fixerad form. Som framgår av avsnitt 3.2.1 anser jag att det speciella ansvarighetssystemet bör reserveras för sådana uttrycksformer. Jag behandlar nu de olika uttrycksformerna i tur och ordning. Sist berör jag det skadeståndsrättsliga ansvaret.

Filmer och videogram

Offentlig visning av filmer och videogram spelar f.n. en underordnad roll som nyhetsmedium. Detsamma gäller annan direkt spridning av bildupp-

tagningar till enskilda. Framställningsformerna rymmer dock en möjlighet

till nyhetsförmedling. Den kan visa sig både nödvändig och effektiv. Redan nu har bildupptagningarna uppenbarligen betydelse för opinionsbildningen i mera vidsträckt bemärkelse. Som konstnärlig uttrycksform har filmerna

och videogrammen särskilt stor betydelse.

I fråga om filmer och videogram är möjligheterna att genomföra ett särskilt ansvarighetssystem goda. Innehållet är tekniskt fixerat. Den an-

svarige har därför goda möjligheter att överblicka vad som offentliggörs. Det kan utan större svårighet klargöras för utomstående vem som bär

ansvaret för framställningen.

Det speciella ansvarighetssystemet skulle givetvis även i fråga om filmer

och videogram tjäna till att undanröja hinder för upplysningar som kan

vara värda att befordra till offentligheten som nyheter. Men även en annan

fördel står att vinna. Jag tänker på möjligheterna att komma till rätta med vissa avarter inom framställningsformerna. 76

videogram. Mitt förslag i ämnet redovisas närmare I avsnitt 3.6.2. Den nu gällande ordningen att filmer och videogram inte får förevisas offentligt

utan godkännande av statens biografbyrå rubbas inte av vad jag där före-

slår. Grundlagen skall alltså tilläta att biografcensuren fortsätter. Möjligheterna att motverka extrema våldsskildringar och pornografi skall också förbättras enligt vad jag föreslår i detta ärende. Jag syftar på

förslagen om straff för offentliggörande av vissa sådana skildringar i stillbilder och rörliga bilder. De inskränkningar i yttrandefriheten som alltså

skall få förekomma bl. a. i fråga om filmer och videogram är avsedda att ge möjligheter att stävja spekulation i extrema våldsskildringar och pornografiska framställningar med våldsinslag. Behovet av medel mot en sådan spekulation har tilltagit i takt med att videotekniken slagit igenom som ett sätt att sprida bildframställningar till

hemmen. Missförhållandena på området — främst bestående i att barn och ungdom alltför lätt kom åt videogram med grova våldsskildringar — ledde

till att videovåldslagen infördes år 1981. År 1985 beslutades vissa skärp-

ningar i lagen (prop. 1984/85:116, KU 1985/86:11. rskr. 40, SFS 1985:989).

I det sammanhanget berörde jag frågan om ansvarig utgivare för filmer och videogram. Jag ansäg att frågan krävde noggranna överväganden som

inte lämpligen borde göras i det begränsade ärende som var aktuellt då. I

stället avsåg jag att återkomma till frågan i samband med behandlingen av

YFU:s huvudbetänkande i dess helhet. När jag nu på nytt tar upp frågan om att införa det speciella ansvarighets-

systemet för filmer och videogram kan jag först konstatera att YFU:s förslag i den delen har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna. Många tillstyrker förslaget eller lämnar det uttryckligen utan erinran. Några framför meningar som går ut på att åtal i producent-, importörs- eller distributionsledet förmodligen är effektivare som medel mot brottsliga våldsskildringar än att ställa den enskilde videogramuthyraren till svars.

I samband med 1985 års ändringar i videovåldslagen nämnde jag de

farhågor för missbruk med bulvaner m.m., som företrädare för videobranschen fört fram. Om ensamansvaret införs i sammanhang med att TF:s system efterbildas mera fullständigt i fråga om filmer och videogram, anser

jag dock att det bör gå att komma till rätta med dessa olägenheter. Det förslag till ansvarighetsregler som YFU har lagt fram bygger i likhet med

TF bl.a. på att utgivaren skall ha ett bestämmande inflytande över fram-

ställningens innehåll och offentliggörande. Saknar han det eller är han

utsedd för skens skull, faller ansvaret för framställningens innehåll på den

som har ansvaret för att utse utgivaren. Kan det inte fastställas vem det är, ansvarar den som offentligen återger framställningen eller sprider denna på annat sätt. Ett genomförande av det speciella ansvarighetssystemet i enlig-

het med YFU:s förslag bör alltså kunna leda till en väl fungerande ansva-

righetsordning.

För ett införande av ensamansvar för filmer och videogram talar också det sätt på vilket framställningar i dessa medier vanligen kommer till. En upptagning av rörliga bilder som är avsedd för spridning bland allmänheten

är i regel en produkt av många medverkandes insatser. Under sådana 7

förhållanden är det inte alltid självklart vem eller vilka som enligt allmänna

straffrättsliga regler skall anses som ansvariga för brottet. Om detta i

stället är klart på förhand, underlättas ingripanden mot framställningar som överskrider yttrandefrihetens gränser. Ställningen som utgivare kan därtill såvitt gäller det stora flertalet videogram stärka den utseddes känsla

av ansvar för produkten, så att han avstår från att offentliggöra framställ-

ningar som saknar annat syfte än att exploatera våldsskildringarna och pornografin.

Enhgt YFU:s förslag skall utgivaren utses av den som driver verksamheten. Verksamhet för utgivande av ljud- och bildupptagningar torde i de allra flesta fall bedrivas i ordnade associationsrättsliga former. Ansvaret för att en utgivare utses ligger alltså på det företag som producerar framställningen. I fråga om importerade framställningar ligger ansvaret på den som här i riket lämnar ut upptagningen för spridning eller offentlig återgivning. dvs. normalt importören.

De regler som har föreslagits av YFU leder alltså till att ansvaret för innehållet i upptagningar av rörliga bilder fästs så högt som möjligt i spridningskedjan. Detta bör bidra tll att möjligheterna att ingripa mot spridning av filmer och videogram med extrema våldsskildringar förbätt-

ras.

Möjligheterna att genomföra ett ensamansvar för filmer och videogram är goda. Skälen för en sädan ordning är enligt min mening starka. Därför är min uppfattning att det straffrättsliga ansvaret för framställningar som offentliggörs genom filmer och vidcogram bör bäras av en ensam, på

förhand bestämd person. Det mest ändamålsenliga sättet att uppnå detta är

att föreskriva att varje upptagning av detta slag skall ha en särskild utgiva-

re. Jag förordar därför ett sådant system, där ansvaret i andra hand bör ligga på den som driver verksamheten och i tredje hand på spridaren.

Utgivaren bör vara densamme, oavsett i vilken form en film eller ett videogram hälls allmänheten till handa — genom offentlig visning, sprid-

ning av exemplar genom försäljning eller uthyrning eller på annat sätt. En

förutsättning för att utgivaren skall ha ett sådant ansvar bör vara att hans identitet anges antingen i själva filmen eller videogrammet (1. ex. på samma säll som en Översättares namn anges) eller — i fråga om exemplar som sprids till allmänheten — på en etikett eller jämförbart sätt på exemplaren av upptagningen.

För utgivarens behörighet bör gälla samma krav som i fråga om utgivare av periodiska skritter och radio- och TV-program.

Ljudupptägningar Inte heller ljudupptagningar, dvs. bandinspelningar, grammofonskivor och liknande, spelar i dag någon stor roll som nyhetsmedium. Men på samma

sätt som bildupptagningarna är de av väsentlig betydelse för opinionsbild-

ningen I vidare bemärkelse, samtidigt som de rymmer en möjlighet för nyheter att nå offentligheten på nya vägar. Jag kan i det sammanhanget erinra om de s.k. kassettidningarna, dvs. ljudupptagningar med samma eller likartat innehåll som periodiska skrifter. Vidare har ljudupptagningarna stör betydelse som konstnärlig uttrycksform. 78

Samma Skäl som beträffande bildupptagningarna talar för att man skall

införa ensamansvarighet för framställningar i ljudupptagningar. Även i fråga om ljudupptagningarna finns goda möjligheter att genomföra ett

ensamansvar. Upptagningarna offentliggörs i tekniskt fixerat skick och innehållet kan kontrolleras av den ansvarige. Det kan dock övervägas att

av prakuska skäl avvika något från vad som föreslagits i fråga om bildupp-

tagningarna.

Ett ensamansvar som bygger på att en utgivare utses för med sig vissa administrativa bestyr. En utgivare skall utses och hans namn skall göras tillgängligt för allmänheten. En stor del av ljudupptagningarna innehäller musik, som mycket sällan kan ge anledning till ingripanden i yttrandefri-

hetsrättslig ordning. Med tanke på det framstår en skyldighet utt för varje

upptagning utse och tillkännage en utgivare som en föga meningsfull belastning.

I fråga om tryckta skrifter föreligger skyldighet att utse en utgivare endast för den periodiska pressen. Andra tryckta skrifter behöver inte ha någon utgivare. För dem ansvarar i stället författaren, om han har givit sig till känna. Har skriften utgivits anonymt. ansvarar normalt förläggaren. I andra hand ansvarar I så fall tryckaren eller utspridaren för innehållet. Bortsett från vad som gäller om antologier svarar utgivaren, dvs. i dessa sammanhang den som tillhandahållit skriften för tryckning och utgivning,

för innehållet i en icke periodisk skrift endast om författaren var avliden

när skriften utgavs.

I fråga om ljudupptagningar skulle en lämplig ordning kunna vara att den som medverkar som t. ex. vokalist själv bär det straffrättsliga ansvaret för vad han framför i en ljudupptagning, om hans identitet anges i upptagningen eller på exemplaren av denna. Har en särskild utgivare utsetts och finns uppgift om vem som är ansvarig utgivare i upptagningen eller på exemplaren av denna, bör dock utgivaren bära första-handsansvaret i stället för

övriga medverkande under förutsättning att han liksom särskilt utsedd utgivare i andra fall inte är utsedd för skens skull e. d. och att han uppfyller

de behörighetsvillkor som bör gälla. I annat fall bör den ansvara i vilkens verksamhet utgivningen sker. Det kan innebära att en företrädare för ett

skivbolag blir ansvarig. I sista hand bör ansvaret falla på den som sprider

upptagningen.

Den ordning som jag nu har skisserat skulle i viss mån motsvara den som enligt 4 § andra stycket radioansvarighetslagen gäller för vissa direktsändningar hos Sveriges Radios programföretag. Det skulle alltså vara möjligt för den som bedriver verksamheten att bestämma om ett särskilt utgivar-

ansvar skall gälla eller om var och en som medverkar i upptagningen skall

bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår genom att vara så att säga upphovsman 1 den delen. En skillnad mellan ljudupptagningarna och radio- och TV-programmen skulle dock vara att i det förra fallet den medverkande skulle ha ansvaret i de fall någon särskild utgivare inte har detta, medan det 1 det senare är programmets utgivare som är ansvarig, om ansvaret inte I särskild ordning har överförts på de medverkande.

Med den av mig angivna ordningen i fråga om ansvaret för ljudupptagningar kan man uppnä den fördelen att utgivarsystemet kan användas i de 79

fall där detta är motiverat, medan man slipper det onödiga krånglet med att utse och ange utgivare i det stora flertalet fall där det i praktiken aldrig kan bli aktuellt med något särskilt ansvar. Jag vill dock understryka att mitt förslag innebär ett undantagslöst mordnande av ljudupptagningarna under det detaljerade grundlagsskydd för yttrandefriheten som jag föreslår i detta ärende. Den ansvarige är alluid utpekad på förhand och en ljudupptagning omfattas alltid av grundlagsskyddet. Förslaget skiljer sig därför på avgörande punkter från den valfrihet som YFU föreslagit för utställningarnas

och de sceniska framställningarnas del och som jag ställt mig avvisande till i det föregående. En speciell fråga är vilka medverkande som bör komma i fräga som

ansvariga. Man kan urskilja olika kategorier av medverkande. Vissa är upphovsmän i den mening detta begrepp har i t.ex. 7 kap. 3 & TF. Det avser där författare, illustratörer, fotografer och andra därmed jämförbara personer (prop. 1975/76:204 s. 130). I fråga om ljudupptagningar är det författare och tonsättare som står i förgrunden. I praktiken är det författärna som det är aktuellt att ställa till ansvar.

En annan kategori medverkande är vad som kan kallas utövande konstnärer, dvs. de som i egenskap av sång- och musikartister, uppläsare osv. återger upphovsmannens framställning genom att framträda i upptagning-

en.

De två nu angivna kategorierna bör enligt min mening bära det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för upptagningar utan särskilt utsedd utgivare. En förutsättning för deras ansvar bör dock vara att de är att anse som gär-

ningsmän enligt allmänna regler. Vidare bör de inte vara anonyma, dvs.

deras identitet skall anges i upptagningen eller på exemplar av denna. Givetvis bör ljudupptagningen också ha offentliggjorts med deras samtycke.

Ansvaret för yttranden av anonyma medverkande av nu angivet slag bör

vila på den som därefter står i tur i ansvarskedjan, dvs. den som bedriver

verksamheten i fråga, t. ex. en företrädare för ett skivbolag.

Övriga kategorier av medverkande till att en ljudupptagning får ett visst innehåll — producenter. inspelningspersonal, tillverkare av exemplar m. fl.

— bör däremot inte komma i fråga för något yttrandefrihetsrättsligt ansvar i första hand.

Den ordning med ett frivilligt utgivaransvar som jag således förordar kan

emellertid i vissa fall vara mindre lämplig. Jag tänker då på t. ex. sådana

kassettidningar som inte har bara en enda periodisk skrift som förlaga. Enligt lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar skall en kassettidning som innehåller en sammanställning av material ur flera periodiska

skrifter under vissa förutsättningar ha en särskild utgivare. En sådan reglering kan visa sig lämplig också i andra fall. Jag föreslår därför att

grundlagen skall ge möjlighet att i vanlig lag föreskriva om ett obligatoriskt utgivaransvar.

I fråga om kassettidningar med bara en periodisk skrift som förlaga bör — som YFU föreslår — ansvarigheten regleras direkt i grundlag och med samma sakliga innehåll som f. n. Det betyder att de bör jämställas med en

tidningsbilaga eller en löpsedel. Om det blir vanligare än i dag att böcker 80

kommer ut också i form av ljudupptagningar, kan en motsvarande regle- Prop. 1986/87: 151 ring tänkas bli aktuell för andra än periodiska skrifter som trycks.

Liksom i fråga om filmer och videogram bör det vara en förutsättning för att utgivaren skall anses ansvarig att hans identitet anges antingen i själva

upptagningen eller på de exemplar som sprids till allmänheten. Vidare bör han givetvis uppfylla de sedvanliga behörighetsvillkoren m. m.

Radio och TV samt andra sändningar till allmänheten Som jag förut har nämnt gäller I dag ensaumansvar för sådana radio- och TV-sändningar som är tillståndspliktiga därför att de riktas till allmänheten. Den ordningen har växt fram med början för de rikstäckande sändningarna. Den har senare införts också för de mera begränsade eter- och trådsändningarna. Ansvarighetsordningen har byggts upp efter mönster av TF. Vissa undantagsregler för direktsändningar saknar dock förebild i TF.

YFU föreslår att varje program i eter- eller trädsändning skall ha en utgivare. Utgivaren skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott i programmet. Undantag för direktsändningar skall kunna föreskrivas i vanlig lag.

Förslaget innebär att de radio- och TV-sändningar som nu sker under ensamansvar skall göra det också i fortsättningen. Enligt den begreppsbildning som ligger till grund för utredningens förslag innebär det emellertid också att sådana nya medier som text-TV. teledata och telefaksimil läggs under ensamansvar för en utgivare.

Förslaget att ensamansvaret på radio- och TV-området till allmänheten skall grundlagsfästas svarar mot en tanke som länge har varit aktuell. Radio och TV har numera en sådan betydelse för samhällslivet att det yttrandefrihetsrättsliga skyddet för dessa medier har allmänt ansetts böra ges samma styrka som det som gäller för tryckta skrifter.

Det speciella ansvarighetssystemet är i dag en väl fungerande ordning på det radiorättsliga området. Inga skäl talar för något annat än att det bör bestå. Förslaget att ge huvuddragen av ansvarighetsordningen ett fäste i grundlag bör därför genomföras.

Liksom f.n. bör gälla att vissa sändningar inte omfattas av ett krav i

grundlag på att utgivare skall finnas. Jag tänker då t.ex. på satellitsändningar och vidaresändningar från satelliter i fast trafik (3 § lagen om

ansvarighet för lokala kabelsändningar) och av TV- program från Finland (3 § lagen 1986:3 om rundradiosändning av finländska televisionsprogram). Sådana sändningar bör undantas från det speciella unsvarighetssystemet och över huvud taget från huvudparten av de grundlagsregler som enligt mitt förslag skall gälla för eter- och tradsändningar.

Ansvarighetsordningen är något olika utformad i de olika radiorättsliga ansvarighetslagarna. Enligt radioansvarighetslagen skall varje radioprogram ha en utgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Enligt lagen om ansvarighet för närradio skall utgivaren utses för hela programverksamheten. Lagen om ansvarighet för Jokala kabelsändningar ger möjlighet att utse en utgivare för ett kabelsändarföretags hela programverksamhet eller för en viss kanal. Lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar innehåller olika regler om utgivarskapet för sådana radiotidningar 81

6 Riksdagen 1986!87. 1 saml. Nr IS1

som är versioner av en enda förlaga och för radiotidningar som innehåller

en semmanställning av material ur mer än en förlaga. För en förlagetrogen

radiotidning ansvarar den som är utgivare för den periodiska skrift som utgör förlagan. För en sammanställning ur flera förlagor skall en särskild utgivare utses.

De radiorättsliga ansvarighetslagarna — utom radioansvarighetslagen — innehåller vidare regler om ställföreträdare för utgivaren. Sådana regler finns även i TF.

Det förslag ull grundlagsreglering av det särskilda ansvarighetssystemet som YFU har lagt fram lämnar utrymme för de lösningar som har valts för de olika typerna av eter- och trådsändningar till allmänheten, vilkas yttrandefrihetsrättsliga villkor nu framgår av de skilda radiorättsliga ansvarighetslagarna. YFU anser att skillnaderna gäller detaljer som inte behöver regleras i grundlag. YFU föreslår dock att reglerna om utgivaransvaret för förlagetrogna radiotidningar skall regleras direkt i grundlagen med samma sakliga innebörd som i dag.

Jag finner förslaget i detta avseende i huvudsak väl avvägt. Det väsentliga är att principen om ett ensamansvar grundlagsfästs. Jag anser dock att grundlagsregleringen av utgivarsystemet bör vara något mera utförlig än i utredningsförslaget. Mindre skillnader i utformningen, som kan vara be-

tingade av praktiska behov, bör kunna framgå av vanlig lag. Jag återkom-

mer till dessa frågor i samband med följdlagstiftningen.

Något som däremot bör klargöras på ett annat sätt än vad YFU har gjort

är att regler om ställföreträdare för utgivare får ges i vanlig lag. YFU:s förslag utgår från att sådana regler skall kunna ges, men detta har inte

kommit till klart uttryck i den föreslagna grundlagstexten. Jag anser att reglerna bör ges en tydligare avfattning.

Som jag nyss nämnde leder YFU:s förslag till att ett ensamansvar införs också för vissa nya typer av sändningar. Enligt YFU gäller det närmast text-TV, teledata och telefaksimil.

De nu nämnda medierna är nya företeelser som ännu inte kan sägas ha

funnit några slutliga användningsformer eller tekniska lösningar. För en

närmare beskrivning av dem får jag hänvisa till YFU:s betänkande (SOU

1983:70 s. 120 ff).

Sändningar i de nya framställningsformer som jag nu talar om kan ske till allmänheten via etern eller genom tråd. Medierna kan tänkas få betydelse för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen. Det finns därför goda skäl att låta det speciella ansvarighetssystemet gälla för dem.

Bland remissinstanserna har en viss tveksamhet kommit till uttryck i

fråga om förutsättningarna för att grundlagsreglera de nya mediernas villkor. JO menar att det är nödvändigt att avvakta utvecklingen på det tekniska området. TT pekar särskilt på de svårigheter som kan vara förenade med ett ensamansvar för teledata. I extremfallet med mycket stora databaser med information från många uppgiftslämnare blir svårigheterna att överblicka innehållet nästan oöverstigliga. Som alternativ till ett obligatoriskt ensamansvar pekar TT på möjligheten att delegera ansvaret till

varje uppgiftslämnare. En liknande synpunkt har framförts av televerket.

För egen del finner jag möjligheterna att genomföra det speciella ansva-

righetssystemet goda när det gäller text-TV och telefaksimil. I fråga om Prop. [986/87: 151 dessa medier kan också behovet av ett yttrandefrihetsrättsligt skydd tframträda särskilt påtagligt. Text-TV används redan nu som ett komplement till

vanlig TV och bör när så sker följa samma principer i fråga om ansvarighet.

Text-TV som fungerar som teledata bör följa samma regler som detta

medium i övrigt. Beträffande telefaksimil i form av förlagetrogna versioner

av en periodisk skrift bör gälla detsamma som 1 fråga om motsvarande slag av rädio- och kassetudningar.

När det gäller teledata — eller med en kanske vanligare term ”videotex”

—- är det inte lika lätt att ta ställning för ett ensamansvar. Teledata kan

antas komma att till stor del användas för att ge allmänheten tillgång till

uppgifter som normalt är utan större intresse från yttrandefrihetssynpunkt. Jag tänker nu på sådant som tidtabeller, prisuppgifter och adresser. I den

mån uppgifter i teledata sprids från mycket stora databaser kan man vidare

komma till en gräns där det inte längre är rimligt att låta ansvaret bäras av en person ensam. Det kan sägas även med hänsyn tagen till att en utgivare i

praktiken ofta är hänvisad att i ganska betydande utsträckning förlita sig på

medarbetares kunskaper och omdöme när det gäller att undvika lagbrott i en publicistisk verksamhet. Särskilt betänkligt framstår ett ensamansvar för databaser där också utomstående får föra in uppgifter. Också när det gäller behovet av att i efterhand kunna ta del av vad som har förmedlats möter vissa svårigheter i fråga om teledata. Skyldighet att för efterhandsgranskning bevara inaktuellt material i en databas, vars innehåll förnyas med korta intervall, kan medföra kostnader som påtagligt försvårar verksamheten.

Sammantagna gör de förhållanden som jag nu har pekat på att jag inte finner förslaget att genomföra det speciella ansvarighetssystemtet för tele-

data självklart. Samtidigt måste erkännas att önskemålet att skapa goda

förutsättningar för nyhetsförmedling och opinionsbildning är angeläget även I fräga om teledata.

En utväg skulle som TT har pekat på kunna vara att låta ansvaret för vad

som förmedlas från en databas vila på den som har lämnat uppgiften för

spridning från basen. Men detta skulle leda till att en databas kunde ha ett stort antal utgivare. 1 själva verket har man i så fall avlägsnat sig från ensamansvaret i så hög grad att det är oegentligt att tala om ett sådant

ansvar.

En annan lösning skulle kunna vara att göra ensamansvaret för databaslagrad information som är tullgänglig för allmänheten frivilligt. En sådan utväg har förordats av massmediekommittén (SOU 1984:65 s. 424).

Enligt massmedickommittén kan information med en opinionsbildande

roll i viss mån komma att spridas till allmänheten från databaser. Den

övervägande delen av vad som förmedlas på sådant sätt kan dock väntas

bli av annat slag. Obligatoriska regler om ensamansvar skulle därför innebära att onödiga krav ställdes på ägarna av de databaser som framför allt förmedlar från yttrandefrihetssynpunkt okontroversiell information.

En invändning som kan riktas mot förslaget om ett frivilligt ensamansvar är att det gör meddelarskyddet mindre verkningsfullt. Den som sitter inne med känsliga upplysningar kan tänkas dra sig för att meddela dem för

publicering om han först mäste kontrollera att förutsättningarna för meddelarskydd är uppfyllda beträffande mediet. Man kan inte heller bortse från risken att en meddelare felaktigt förlitar sig på att ensamansvar gäller i fråga om en viss teledatabas. Sådana misstag kan undergräva heta teledatateknikens ställning som nyhetsmedium och kanal för förmedling av obekväma eller känsliga upplysningar.

Mina överväganden om ensamansvaret för teledata har lett till den slutsatsen att osäkerheten om hur teledata i framtiden kommer att använ-

das är så stor att man nu inte i grundlag bör läsa fast något visst ansvarssystem. Jag föreslår därför att detta medium lämnas utanför grundlagsreg-

leringen. Eftersom mediet f.n. knappast har någon betydelse från informationstrihets- och opinionsbildningssynpunkt kun detta inte anses äventyrligt av hänsyn till yttrandefrihetens intresse. Skulle det visa sig att teledatas betydelse i detta hänseende kommer att öka — exempelvis på det sättet att man genom detta medium kommer att förmedla innehållet i tidningar — mäste emellertid frågan övervägas på nytt. Det finns då möjlighet att till en början reglera ansvaret för yttranden i sådana datasystem i vanlig lag.

Skadestånd Det speciella ansvarighetssystemet enligt TF och radiolagstiftningen gäller

inte bara i fråga om straff. Också möjligheterna att få skadestånd för

rättskränkningar som skett genom yttranden i press, radio och TV är

begränsade på så sätt att anspråk inte kan riktas mot någon annan medver-

kande än den som är straffrättsligt ansvarig. Vid sidan om honom ansvarar emellertid också den som driver utgivnings- eller sändningsverksamheten

för skadeståndet.

Enligt YFU:s förslag skall dessa principer grundlagsfästas för alla yttrandeformer som omfattas av det nya grundlagsskyddet. Jag kan ansluta mig till YFU:s ståndpunkt sävitt gäller de medier som enligt mitt förslag skall falla under grundtagens skydd.

3.6¶Yttrandefrihetsbrotten

3.6.1 Grundlagsregleringen av yttrandefrihetsbrotten

Mitt förslag: I grundlagen skall regleras i vilka fall ingripande får ske

mot missbruk av yttrandefriheten i de medier som skall omfattas av

det särskilda skyddet. Däremot skall TF inte uttryckligen ange grän-

sen för exklusivitetsprincipens tillämpningsområde. De gärningar

som i dag är straffbara som tryckfrihetsbrott skall vara straffbara :

som yttrandefrihetsbrott I samma omfattning I de andra medierna.

Kravet på dubbel täckning skall gälla även för brott i dessa medier. Uppdelningen av tryckfrihetsbrotten i otillåtna yttranden och

otillåtna offentliggöranden skall upphöra.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. 84

remissinstanser som uttalar sig i frågan tillstyrker YFU:s förslag eller lämnar det uttryckligen utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnde inledningsvis är ett av inslagen i skyddet för tryckfriheten att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrowu föreligger. Jag nämnde då också att det finns två olika slags tryckfrihetsbrott: otillåtet yttrande (7 kap. 4 8 TF)

och otillåtet offentliggörande (7 kap. 5 & TF). I ett otillåtet yttrande är det tankeinnehället som är lagstridigt, medan det brottsliga i ett otillåtet offentliggörande ligger i publiceringen av något som skall hållas hemligt. För att någon skall kunna fällas till ansvar för tryckfrihetsbrott' krävs att gärningen är straffbar också enligt vanlig lag, dvs. i praktiken BrB. Genom

detta krav på s.k. dubbel täckning uppnäs den värdefulla effekten att det straffbara området inte kan utvidgas utan grundlagsändring men däremot inskränkas redan genom en ändring i vanlig lag. Kravet att gärningen skall vara straffbar även enligt vanlig lag har dock fått en något annorlunda utformning beträffande brottet otillåtet yttrande än beträffande otillåtet

offentliggörande.

Vilka gärningar som kan bestraffas som otillåtet yttrande framgår av de detaljerade brottsbeskrivningarna 17 kap. 4 § TF, den s.k. brottskatalogen. I TF beskrivs här fullständigt de olika brotten. I 7 kap. 5 § saknas däremot motsvarande detaljerade brottsbeskrivningar. Vad som skall anses som otillåtet offentliggörande bestäms därför i stor utsträckning av regler i vanlig lag. Jag återkommer till brottet otillätet offentliggörande i avsnitt 3.6.5.

I brottskatalogen uppräknas under tolv punkter ett antal brott som skall anses som otillåtet yttrande. Det är fråga om högförräderi, krigsanstiftan

och andra sådana brott mot staten samt uppvigling, hot mot eller missakt-

ning för folkgrupp, ärekränkning och barnpornografibrott. Rekvisiten för

brotten är angivna efter förebild i motsvarande beskrivningar i BrB. Jag har också redan nämnt att det på det radiorätisliga området finns ett

skydd liknande det som gäller för tryckta skrifter, nämligen för radio- och TV-sändningar från Sveriges Radio-koncernen, för lokala kabelsändningar. för närradion samt för radio- (och kassctt-) tidningar. För samtliga

dessa former av eter- eller trådsändningar finns särskilda ansvarighetslagar

I vilka det sägs att missbruk av yttrandefriheten i program medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Med yttrandefriheisbrott avses framställning eller offentliggörande som enligt 7 kap. 4 eller 5 § TF skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott om gärningen begålts genom tryckt skrift (se 2 § radioansvarighetslagen, 2 § lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar, I & lagen om ansvarighet för närradio samt 2 och 16 §§ lagen om ansvarighet för radiooch kassettuidningar).

I likhet med YFU och en här enhällig remissopinion anser jag att princi-

pen bör vara att straff- och skadeståndsrättsliga sanktioner på grund av

missbruk av yttrandefriheten I medier som skall omfattas av det utvidgade grundlagsskyddet i fortsättningen endast skall få tillgripas inom samma ram som gäller för tryckta skrifter. Härigenom uppnås en angelägen för-

stärkning av skyddet för yttrandefriheten. Visserligen innebär det i dagsläget i sak inga förändringar såvitt gäller de medier som omfattas av de särskilda ansvarighetslagar jag just redogjort för. Genom att bestämmelserna i fortsättningen kommer att vara av grundlags karaktär blir dock skyddet väsentligt starkare. eftersom det inte går att utan grundlagsändring utvidga det straffbara området. Regelsystemet utsträcks också så att filmer och videogram samt ljudupptagningar kommer att omfattas av det. Detta

innebär att ingripanden på straff- eller skadeståndsrättslig grund mot framställningar i dessa medier i fortsättningen kan ske endast om det är fråga om ett yttrandefrihetsbrott. Jag har i avsnittet om yttrandefriheten och reklamen (avsnitt 3.2.4)

redan diskuterat frågan om TF:s räckvidd. Som jag berörde där innebär Y FU:s förslag generellt sett att grundlagens räckvidd "ven i fortsättningen skall avgöras med ledning av grundlagens syfte. Förslaget bygger alltså på den nuvarande ordningen att räckvidden av det skydd som TF ger mot ingripanden med stöd av bestämmelser i vanlig lag inte uttryckligen framgår av TF Gfr avsnitt 2.1). Det innebär att ingripanden även i fortsättningen kan ske enligt vanlig lag för brott begångna i de grundlagsskvddade medierna, om brottet inte berör yttrandefriheten, t.ex. om bedrägeri begås med hjälp av en framställning i tryckt skrift. YFU:s förslag har på denna

punkt kritiserats av ett par remissinstanser.

För min del kan jag instämma 1 dessa remissinstansers uppfattning att det skulle vara värdefullt om man kunde ge uttryck åt avgränsningen av TF:s exklusivitetsprincip genom en särskild regel i grundlagen. Men som

föredragande statsrådet framhöll 1 1948 års proposition om TF är det knappast möjligt. MMU föreslog en regel av innebörd att det utan hinder

av grundlagen skulle gälla vad som var föreskrivet i lag för det fall att framställningen i ett grundlagsskyddat medium begagnades endast som ett led i ett förfarande som var straffbart I annat hänseende än som ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Förslaget kritiserades och ledde inte till lagstiftning. Man kan invända mot det att det inte gick så mycket längre i tydlighet än den ordning som nu gäller. Jag finner — i likhet med Y FU och, som jag uppfattar det. det alldeles övervägande antalet remissinstanser — att man mäste godta att grundlagsskyddets räckvidd även i fortsättningen bestäms med ledning av grundlagens syfte.

Beträffande de medier som jag föreslår skall omfattas av det särskilda

skyddet uppkommer inte nägra andra gränsdragningsproblem än de som

redan är kända på det tryckfrihetsrättsliga området. De nya mediernas

karaktär möjliggör inte några andra slag av brottsliga framställningar än sådana som kan förekomma i tryck. Jag återkommer dock strax till frågan

om våldsskildringar i rörliga bilder. I de nu angivna fallen kan alltså inga

särskilda svårigheter följa av att TF:s princip om en särskild, exklusivt tillämplig brottskatalog skall gälla. Brottsbeteckningen bör vara yttrande-

frihetsbrott för denna brottskategori. Som kommer att framgå av avsnitt 3.6.5 förordar jag att de tryckfrihets-

brott som innefattar otillåtna offentliggöranden i fortsättningen i ökad utsträckning skall regleras mera utförligt i TF än f.n. Med hänsyn härtill är det inte längre lika motiverat att skilja mellan de två kategorierna av 86

skaffas och att termen tryckfrihetsbrott används för att beteckna båda dessa brott.

I frågan om vilka gärningar som skall kunna bestraffas som tryckfrihets-

eller yttrandefrihetsbrott har YFU haft att väsentligen utgå från gällande rättsläge. Det var endast på två punkter som YFU skulle ta upp denna

fråga särskilt. Den ena gällde ingripanden mot väldsframställningar och pornografi. Den andra gällde brottet hets mot folkgrupp. YFU:s förslag i dessa delar tar jag upp i särskilda avsnitt i det följande (avsnitt 3.6.2—- 3.6.4). I fråga om otillåtet offentliggörande har jag redan nämnt att jag behandlar den brottstypen i avsnitt 3.6.5. I övrigt har varken YFU eller —

med några få undantag — remissinstanserna några förstag till ändringar av brottskatalogen. Inte heller jag vill förorda nägra sådana ändringar. Beträf-

fande viss anpassning tull ändrad lydelse av BrB hänvisas till specialmotiveringen till 7 kap. 4 § TF.

3.6.2 Väldsskildringar i filmer, videogram m. m.

Mitt förslag: Kravet på förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentligt — med rätt för statens biografbyrå att förbjuda visning — skall finnas kvar för alla ålderskategorier. För filmer och videogram som sprids på annat sätt skall ingripande

kunna ske i efterhand om utgivaren gjort sig skyldig till olaga välds-

skildring som skall vara ett särskilt yttrandefrihetsbrott. Härigenom

förbjuds sådana våldsskildringar i filmer och videogram som i dag är

förbjudna enligt lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och vidcogram med våldsinslag. Nuvarande möjligheter behälls att

inskränka rätten till lokala kabelsändningar, om det i en TV-kanal

vid upprepade tillfällen förekommit våldsskildringar eller om kanalen varit ensidigt inriktad på sådana skildringar.

Utredningens förslag: Den nuvarande filmcensuren skall omvandlas när

det gäller offentlig visning för vuxna. Förhandsgranskningen skall finnas

kvar men inte längre vara förenad med någon möjlighet för biografbyrån

att förbjuda visning av en film eller ett videogram för vuxna. Biografbyråns

uppgift blir att avge ett utlåtande i frågan om en framställning innefattar

olaga våldsskildring. Byråns utlåtande skall inte vara bindande för domsto-

larna vare sig byrån anser att en framställning innefattar olaga väldsskildring eller inte. Frågan om ett brott har begätts genom visningen skall i båda fallen kunna prövas i efterhand av domstol i yttrandefrihetsrättslig ordning. När det gäller offentlig visning för barn skall grundlagen medge att

den bindande förhandsgranskningen behålls och utsträcks till att gälla också uthyrning och försäljning. Förhandsgranskningen skall få omfatta

filmer och videogram för barn och ungdom upp till 18 år.

Remissinstanserna: Remissutfallet är mycket splittrat i frågan om förhandsgranskning för vuxna skall förekomma och om förhandsgranskning- 87

av åldersgränsen för barncensuren till 18 år är meningarna delade. Flera remissinstanser, som i och för sig önskar censurens avskaffande, anser att det nuvarande systemet är bättre än det som har föreslagits. I frågan om förhandsgranskning över huvud taget skall finnas av filmer avsedda att visas för vuxna är meningarna delade. De remissinstanser som företräder barn och ungdom, de festa kvinnoorganisationerna liksom de kyrkliga organisationerna anser att förhandsgranskningen skall finnas kvar och utsträckas till att också omfatta uthyrning och försäljning. Däremot anser film- och videobranschens företrädare, de flesta kulturföreträdarna

och flertalet av de juridiska instanserna att tiden nu är mogen att avskaffa filmcensuren för vuxna. Också biografbyrån har den uppfattningen. Den nya 18-årsgränsen är de flesta remissinstanserna kritiska till. Skol-

överstyrelsen, biografbyrån. statens filmgranskningsråd och statens barn-

filmnämnd är dock positiva.

Bakgrunden till mitt förslag: Möjligheter att ingripa mot väldsskildringar har sedan länge förelegat främst genom reglerna om filmcensuren i biografförordningen. Där föreskrivs bl. a. att filmer inte får godkännas för offentlig visning, om deras förevisande ”på grund av det sätt, varpå händelserna skildras. och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott”. Filmcensuren är omdebatterad, vilket inte är förvånande. I ett öppet samhälle väcker varje censurmöjlighet självfallet betänkligheter; i Sverige

saknas också censurregler på andra områden. Frågan om filmcensurens

avskaffande har därför utretts flera gånger och varit föremål för övervä-

ganden i olika sammanhang.

Filmcensurutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1969:14) Filmen — censur och ansvar att filmcensuren skulle avskaffas för vuxna men behållas för filmer som visas offentligt för barn under 15 år. Utred-

ningens förslag remissbehandlades men ledde endast till ätgärder när det

gällde vissa frågor om barncensurens organisation (prop. 1972:1 bil. 10, KrU 18. rskr. 210). Förslaget överlämnades i övriga delar utt MMU. I sitt huvudbetänkande föreslog den utredningen som jag tidigare redovisat en samlad grundlag för

yttrandefriheten i tryckt skrift, radio, TV och film. Utredningen tog emellertid inte ställning i sakfrågan om filmcensur skulle finnas eller inte.

I direktiven till YFU anförde departementschefen att det borde ankomma på den kommittén att överväga om det föreligger tillräckliga skäl att

behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Att viss barncen-

sur behövs ansågs ganska klart. Tidigare var det filmen som vid sidan av televisionen var det medium

som dominerade i fråga om visning av rörliga bilder. Under åren kring 1980

ctablerades i takt med att det blev allt vanligare med videobandspelare i

hemmen en verksamhet med uthyrning av videogram för privat bruk.

Eftersom reglerna om förhandsgranskning i biografförordningen då endast gällde offentlig visning av biograffilm och det vid den tiden inte heller gällde några andra regler för vidcouthyrningen, började det till allmänheten spridas väldsskildringar av ett slag som tidigare i praktiken inte varit 88 tillgängliga i Sverige på grund av reglerna om förhandsgranskning.

kom att tilldra sig stor uppmärksamhet. Diskussionerna om videotekni-

kens utveckling har sedan dess i stor utsträckning kommit att handla om

hur denna leder till en spridning blånd allmänheten av våldsskildringar,

framför allt om problemet att barn och ungdomar relativt lätt kan komma att se videogram med sådant innehåll. Missförhållandena på detta område

ledde tll att riksdagen antog lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med väldsinslag, den s. k. videovåldslagen (omtryckt

1986:18). I lagen straffbeläggs yrkesmässig spridning av vissa extrema våldsskildringar. När videovåldslagen beslutades pågick fortfarande

YFU:s utredningsarbete. Det betonades därför 1 lagstiftningsärendet att lagen var ett provisorium I avvaktan på resultatet av YFU:s överväganden

(KU 1980/81:28 s. 33).

Frågan om filmcensuren och våldsskildringarna i filmer och videogram är utförligt behandlad i YFU:s huvudbetänkande (s. 273—28&4). Den har också tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet under remissbehandlingen av betänkandet. Utöver remissvar från dem som av departementet anmodats eller beretts tillfälle att yttra sig har ett stort antal yttranden kommit in från olika organisationer m. m. Vidare har det förekommit opinionsyttringar I form av namninsamlingar, uppvaktningar m. m. Merparten av dessa

går ut på att YFU:s förslag för att komma till rätta med de extrema

våldsskildringar som förekommer i videogram är otillräckliga och att förhandsgranskningen bör omfatta även filmer och videogram som sprids på annat sätt än genom offentlig visning. Videovåldslagen — som ju endast medger ingripande i efterhand — är enligt dessa åsiktsyttringar inte tillräckligt effektiv mot skildringarna. Kritiken avser också den tidigare olika behandlingen av film och videogram i granskningshänseende.

I syfte att sä snart som möjligt förbättra möjligheterna att ingripa mot väldsskildringar i videogram har riksdagen under år 1985 på förslag av

regeringen beslutat dels en ändring i RF (prop. 1984/85:83, KU 20, rskr.

17, KU 1985/86:1, rskr. I. SFS 1985:862), dels ändringar i videovåldslagen och biografförordningen (prop. 1984/85:116, KU 1985/86:11, rskr. 40, SFS 1985:989—-991). Ändringarna, som delvis har utformats mot bakgrund

av YFU:s förslag, har trätt i kraft den I januari 1986. De innebär främst

följande.

RF tillåter numera förhandsgranskning av säväl filmer som videogram som skall förevisas offentligt. I biografförordningen jämställs film och videogram. Kriterierna i I $ videoväldslagen har skärpts för vad som skall anses vara otillåtna våldsskildringar så att rekvisiten närmare stämmer

överens med den praxis biografbyrån tillämpar vid förhandsgranskningen.

Efter ändringen gäller att filmer och videogram med skildringar av sexuellt väld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller annars i

förvärvssyfte får spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande

eller genom visning, om inte spridandet är försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

rande att filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstro- 89

inte I yrkesmässig verksamhet eller annars I förvärvssyfte får lämnas ut till barn under femton är eller spelas upp vid en särskilt anordnad visning när något sädant barn är närvarande.

Andra ändringar avser ansvarssystemet. Inte endast detaljister utan

också grossister och andra leverantörer har uttryckligen gjorts straffrätts-

ligt ansvariga som gärningsmän för spridningen av filmer och videogram med våldsinslag. En ny bestämmelse innebär att en detaljist undgår ansvar om han hyr ut en film eller ett videogram som har försetts med ett intyg om att innehållet motsvarar ett exemplar som godkänts av statens biografbyrå. Den regeln skall ses i samband med en annan föreskrift som anger att filmer och vidcogram som har godkänts av biografbyrån är undantagna

från videoväåldslagens tillämpning. Avsikten med den angivna ändringen är

bl.a. att underlätta möjligheterna till frivillig förhandsgranskning. Vidare bör nämnas en annan ny bestämmelse som innebär att allmänt åtal för brott

mot videoväldslagen får väckas endast efter medgivande av statens bio-

grafbyrå. Tanken bakom denna regel är att man skall få en mer enhetlig

praxis och kunna spara resurser. En av olägenheterna med videovåldsla-

gen har ansetts vara att vid varje ingripande polis, åklagare och domstolar mäste göra en egen bedömning av videogrammet.

Som jag redan har nämnt (avsnitt 2.3) har också en särskild utredare tillkallats för att utreda frågor om åtgärder mot våldsskildringar i inspelningar av rörliga bilder. Utredaren har antagit namnet våldsskildringsutredningen.

Utredaren skall kartlägga hur utvecklingen av nya medier för att återge inspelningar av rörliga bilder påverkar risken för att framför allt barn och ungdomar utsätts för skadeverkningar genom våldsskildringar i sådana inspelningar. Utredaren skall vidare bedöma om utvecklingen kan väntas leda till att det behövs nya eller ändrade regler för att motverka sådana skador. Utredaren skall i så fall avge förslag till lämpliga regler. Alternativet med förhandsgranskning av alla filmer och vidcogram skall belysas

ingående. Utredaren skall vidare behandla vissa frågor rörande barncen-

suren samt se över biografförordningen med tillhörande författningar i tekniskt hänseende.

Utredningsarbetet pågår. Utredaren räknar med att bli klar med sitt

arbete under den senare delen av år 1987.

Slutligen vill jag här nämna att det i lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar finns föreskrifter om att sändningsrätten i lokala kabelnät kan inskränkas, om det i en TV-kanal vid upprepade tillfällen har förekommit program med skildringar av det slag som avses i videovåldslagens extremvåldsparagraf eller om en TV-kanal har varit ensidigt inriktad på våldsskildringar. Beslut härom meddelas i ett förfarande som i princip överensstämmer med den tryckfrihetsrättsliga processordningen.

De nu redovisade möjligheterna att ingripa mot våldsskildringar har det

gemensamt att de avser rörliga bilder i olika medier. I övrigt saknas det bestämmelser som särskilt tar sikte på just våldsskildringar, även om

bestämmelserna i BrB om barnpornografibrott (16 kap. 10 a §), otillåtet förfarande med pornografisk bild (16 kap. 11 §) och förledande av ungdom 90

ställningar.

Skälen för mitt förslag: Möjligheter att ingripa mot våldsskildringar som sprids ull allmänheten finns i huvudsak enbart i fråga om framställningar i

olika former av rörliga bilder. För filmer och videogram gäller f.n. flera principiellt olika system. Ett innebär att filmer och videogram som skall

visas offentligt granskas på förhand av en myndighet. medan möjligheterna att ingripa straffrättsligt i efterhand är små. På filmer och videogram som sprids till allmänheten på annat sätt tillämpas i stället videovåldslagens ansvarsbestämmelser, som alltså avser straffrättsliga ingripanden i efterhand.

Sprids filmer och videogram tll allmänheten i form av TV-program finns

det ytterligare regelsystem för vissa typer av sändningar.

När man skall i grundlag skapa en så enhetlig reglering av yttrandefriheten i olika medier som möjligt, är det flera frågor av principiell natur som inställer sig. Skall man ha kvar särskilda möjligheter att ingripa mot våldsskildringar i rörliga bilder? Är den nuvarande uppdelningen av möjligheterna att ingripa mot våldsskildringar på olika system lämplig? Skall man ge avkall på principen att offentliga framställningar inte får underkastas en

granskning på förhand?

Behovet av restriktioner i fråga om våldsskildringar

När man skall diskutera vilka möjligheter som bör finnas att ingripa mot

väldsskildringar som sprids till allmänheten. är den grundläggande frågan vilket behovet är av sådana ingripanden. Utgångspunkten mäste vara att det skall finnas ett starkt behov av att samhället motverkar framställningar av detta slag för att man över huvud taget skall begränsa yttrandefriheten i detta syfte.

Nuvarande lagstiftning om ingripanden mot väåldsskildringar i rörliga bilder har motiverats med den risk för allvarliga skadeverkningar som

sådana framställningar kan medföra. Jag är ense med YFU om att det är

detta skäl som kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Forskning om

effekten på åskådaren av film- och TV-seende har bedrivits länge och har

främst varit inriktad på om dessa medier bidrar till att skapa aggressiva attityder och beteenden. Det är främst barn och ungdomar som har stude-

rats. De teorier som oftast framförs av vissa forskare gär ut på att filmer med aggressivt innehåll har i huvudsak tre slags effekter. De kan för det första

verka mönsterbildande genom att åskådarna imiterar beteenden och handlingsmönster i filmerna. Beteenden kan gälla nya sätt att slåss eller nya vapen, handlingsmönstren kan gälla nya situationer då det är berättigat och naturligt att ta till väld. För det andra kan filmerna ha en utlösande effekt på så sätt att aggressioner som ligger latenta i äskädarna ger upphov till våldshandlingar då åskådarna t. ex. provoceras i anslutning till filmförevis-

ningen. Den tredje sortens effekt är en mera långsiktig avtrubbning som innebär att den åskådare som har sett många våldsinriktade filmer så 91

småningom blir likgiltig för våld i omvärlden och för andra människors lidanden.

De vetenskapliga resultaten är säkrast när det gäller kortsiktiga påverkningar som har studerats i laboratoricexperiment. Vid sädana undersök-

ningar kvarstår emellertid alltid en stor osäkerhet om i vilken grad resulta-

ten kan generaliseras och tillämpas på situationer i det verkliga livet.

Undersökningar som syftar till att studera påverkningar i verkliga livet

brottas ä andra sidan med svåra metodproblem, nägot som blir särskilt

märkbart vid studier som sträcker sig över längre tidsperioder. Det blir

svårt att hålta olika påverkande faktorer under kontroll och därigenom att

uttala sig med säkerhet om orsak och verkan.

På senare tid har forskningen mindre intresserat sig för de isolerade effekterna av våldsfilmer än för dessa filmers roll i en ungdomlig motkultur

som i övrigt innehåller avståndstagande från vuxenvärldens värderingar, trots mot skolan, avvikande klädsel, utseende och musiksmak och ibland kriminalitet och missbruk. Det är alltså inte våldsfilmernas individualpsykologiska verkningar som i första hand är av intresse, utan deras funktion i en fortgående ”utstraffning” ur det etablerade samhället.

Med dessa förutsättningar är det givet att uppfattningarna går starkt isär om vad forskningsresultaten egentligen bevisar om effekterna av våldsin-

nehåll i filmer, TV och videogram. De som hävdar att egentligen ingenting

är bevisat om att aggressivitet i film skulle leda till aggressivitet eller väld i verkligheten — eller t.o.m. att verkningarna till en del skulle vara rakt

motsatta — åberopar bl. a. metodiska svagheter eller bristande generaliserbarhet i de enskilda undersökningarna. De som hävdar motsatt ståndpunkt pekar på att flertalet undersökningar som publicerats har visat positiva

samband mellan medicaggressivitet och verklig aggressivitet.

Själv vill jag peka på att filmer och numera också vidcogram i andra sammanhang utgör erkänt starka påverkningsmedel, 1. ex. i fråga om kläd-

moden, musik och vissa yttre attityder i övrigt. Även om det kanske inte

föreligger full vetenskaplig bevisning i fråga om deras förmåga att påverka

när det gäller aggression, våld och skrämsel, måste det ligga mycket nära

till hands att anta att de åtminstone för vissa grupper eller individer har betydelsefulla verkningar även i dessa hänseenden. Denna påverkan mäste

i så fall förutsättas äga rum i ett samspel mellan mediet, den enskilde

åskådaren och hans omgivning, som antagligen är alltför komplicerat för

alt helt kunna fångas med de metoder som är ullgängliga för forskarna.

Filmer och videogram kan alltså sällan antas vara den enda orsaken till beteenden som 1. ex. råa gängslagsmål eller övergrepp mot okända personer. Å andra sidan bör man inte underskatta betydelsen av filmerna och

videogrammen i den process som lett fram till eller utlöst sådana beteen-

den.

Sammantaget anser jag att det finns starka skäl för att staten inte avhänder sig möjligheten att inskrida mot spridningen till allmänheten av upptlagningar av rörliga bilder som, på det sätt jag nu angivit, kan ha en skadlig inverkan på åskådarna. Det finns därför alltjämt behov av möjlig-

heter att kunna ingripa mot väldsskildringar i dessa medier. Däremot saknas det lika starka skäl när det gäller sådana uttrycksformer som

grafin.

Det finns emellertid självfallet anledning att varna för uppfattningen att man enbart med hjälp av restriktiva ingripanden mot filmer och videogram skulle kunna komma till rätta med problem som har sin grund bl.a. i

utslagningsmekanismer i samhället och där filmerna och videogrammen endast utgör en del i ett komplicerat sammanhang. För mig står det klart

att generella åtgärder mot väldsbrottsligheten bör vara en av huvudpunkterna I samhällets kriminalpolitik. Jag vill här hänvisa till regeringens

skrivelse 1986/87:21 om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott.

Formerna för ingripanden mot våldsskildringar

Eftersom jag således anser att det bör finnas särskilda möjligheter att

ingripa mot våäldsskildringar i rörliga bilder som sprids till allmänheten, skall jag nu gå in på frågan om vilka former sådana ingripanden bör ha.

Framför allt gäller det möjligheterna till förhandsgranskning visavi utrymmet för straffrättsliga ingripanden i efterhand. Man kan här tänka sig tre huvudalternativ: enbart förhandsgranskning. enbart efterhandsingripanden eller en kombination av bäda metoderna. Man kan också ha olika alternativ för olika spridningsformer för rörhga bilder.

Nuvarande reglering innebär som framgått i praktiken enbart förhandsgranskning i fråga om offentlig visning av filmer och videogram. Annan yrkesmässig spridning av filmer och videogram kan leda till efterhandsin-

gripanden på straffrättshig väg. TV-program är i praktiken undantagna från

båda dessa former av ingripanden och följer i stället den radiorättsliga regleringen.

Jag börjar med att diskutera frågan om det bör finnas någon form av förhandsgranskning av rörliga bilder i syfte att motverka spridningen av

väldsskildringar till allmänheten.

Viktiga principiella invändningar kan resas mot att rörliga bilder skall underkastas en granskning på förhand. Det krävs därför enligt min mening

mycket starka skäl för att vi skall ha kvar censur i någon form. Jag vill

dock framhålla att censurfrågan inte kommer i ett väsentligt nytt läge bara därför att regleringen av yttrandefriheten i vissa bildmedier skall ske mera utförligt I grundlag än f.n. Enligt min mening är det de sakliga skälen för och emot förhandsgranskning som skall vägas mot varandra. Den naturliga utgångspunkten är därvid att undersöka om skälen för ett sådant system är tillräckligt starka för att man skall överbrygga de principiella invändningarna mot detta.

När det gäller TV-program anser jag att det inte finns anledning att gå ifrån nuvarande ordning att förhandsgranskning inte skall förekomma. Denna ståndpunkt har jag redan tagit i avsnitt 3.3. I specialmotiveringen berör jag frågan om gränsdragningen mellan TV-program och offentlig visning av filmer och videogram.

Frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids på annat sätt än genom offentlig visning utreds som jag tidigare nämnt av våldsskildringsutredningen. I väntan på resultatet av det arbetet, som inte

kan föreligga i sådan tid att det kan beaktas i förevarande lagstiftningsärende, anser jag mig inte ha underlag för att nu föreslå någon grundlagsregel som tillåter annan censur än den som avser offentlig förevisning. Skulle på grundval av resultatet av våldsskildringsutredningens arbete det ställningstagandet göras att förhandsgranskning skall omfatta mer än f.n. kommer det vid denna bedömning att krävas ett nytt förslag till grundlagsändring. Eftersom utredningsarbetet beräknas vara klart först under hösten 1987, är det uteslutet att ett eventuellt sådant förslag skall kunna föreläggas riksdagen för ett första grundlagsstiftningsbeslut under innevarande mandatperiod i sådan tid som krävs enligt huvudregeln i 8 kap. 15 & RF. nämligen tio

månader före 1988 ärs allmänna val. Detta behöver dock inte innebära att

lagändringar på grundval av utredningens arbete försenas i tre år, eftersom det finns en möjlighet för konstitutionsutskottet att medge undantag från tiomånadersregeln så att grundlagsförslag i ämnet skall kunna läggas fram av regeringen våren 1988 för riksdagsbeslut före och efter 1988 års val.

I likhet med YFU och de allra flesta remissinstanserna anser jag det helt klart att det bör finnas en förhandsgranskning av filmer och videogram

avsedda för offentlig förevisning för barn. De principiella betänkligheterna mot censur gör sig inte särskilt starkt gällande här, samtidigt som det måste

anses mycket angeläget att skydda barn mot psykiska skador av olämpliga

filmer. Frågan om vilka åldersgränser som skall gälla ingår bland de frågor

som väldsskildringsutredningen skall överväga. F avvaktan på resultatet av detta arbete anser jag att de nuvarande åldersgränserna bör finnas kvar. Detta betyder att grundlagen i vart fall bör tillåta förhandsgranskning av filmer och videcogram för barn under 15 är.

Utredningens förslag om rådgivande förhandsgranskning av filmer och videogram avsedda för offentlig visning för vuxna har utsatts för mycket kritik. Förslaget innebär att förhandsgranskning även i fortsättningen alltid

skall ske. Skillnaden är att biografbyråns utlåtande i dag är bindande

medan det enligt förslaget skulle vara endast rådgivande; ingripande skall dock kunna ske i efterhand. Jag instämmer i den kritik som riktats mot förslaget i denna del. Det skulle vara olämpligt och både för allmänheten och berörda företag innebära en närmast förvirrande ordning. om en film som av en statlig myndighet förklarats inte innefatta olaga våldsskildring

ändå skulle fällas för detta brott av en domstol. Vidare kan domstolen fria

en film som biografbyrån har ansett brottslig. Rätten för det allmänna att i förväg ta del av en meningsyttring avsedd att spridas till allmänheten med hjälp av film finns kvar även i utredningens förslag, låt vara att den

principiellt framstår som mindre ingripande enligt detta. I praktiken torde

det dock inte föreligga någon större skillnad mellan de båda formerna. Man

kan heller inte helt bortse från risken att biografbyråns utlåtande att en film

innehåller olaga våldsskildring kommer att användas som argument vid marknadsföring av filmen eller videogrammet. De skadeeffekter som för-

handsgranskningen har till syfte att motverka kan då hinna uppstå innan ett

ingripande har kunnat komma till stånd.

Av dessa skäl är jag inte beredd att förorda YFU:s förslag om rådgivande förhandsgranskning. Frågan är då om man skall välja att helt avskaffa förhandsgranskningen 94

för vuxna eller om den skall finnas kvar i sin nuvarande form. Meningarna i

denna fråga är delade hos remissinstanserna. Min ståndpunkt i frågan är

följande.

Intresset av att kunna ingripa effektivt mot våldsskildringar i rörliga bilder har inte minskat. och den nuvarande granskningen anses av många

som mera verkningsfull än möjligheterna att ingripa i efterhand. Det är

denna uppfattning som ligger till grund för tanken på en förhandsgranskning av alla filmer och videogram som sprids till allmänheten. Regeringen har gett våldsskildringsutredningen i uppdrag att utreda bl. a. ett alternativ med en sådan generell granskning. Det skulle då vara inkonsekvent och

dessutom i strid med en kraftig opinion att nu avskaffa förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas offentligt för vuxna. Även om den nuvarande ordningen kan ge upphov till principiella betänkligheter kan det knappast på allvar hävdas att den utgör en fara för yttrandefriheten

i vart land.

Jag anser därför sammanfattningsvis att den obligatoriska förhandsgranskningen av filmer och videogram som är avsedd för offentlig förevisning skall kunna finnas kvar. Ställning får senare tas till vilka grundlagsändringar som våldsskildringsutredningens arbete kan motivera. Förhandsgranskningen skall kunna vara förenad med en möjlighet att helt eller delvis förbjuda visningar av den granskade produkten.

För min del finner jag att den lösning som jag således förordar sakligt

sett ligger ganska nära YFU:s förslag. Som jag redan har varit inne på bör

man inte övervärdera skillnaderna mellan den rådgivande förhandsgransk-

ningen i det förslaget och den nuvarande förhandsgranskningen. Båda

regleringarna är avsedda att motverka spridning av grova våldsskildringar som inte syftar till något annat än ckonomisk vinning genom spekulation i sensationslystnad (SOU 1983:70 s. 279).

Jag övergår nu till att behandla möjligheterna till efterhandsingripanden

mot våldsskildringar.

Videovåldslagen har helt nyligen fått sin nuvarande utformning. bl. a. mot bakgrund av förslag av YFU. Jag anser därför att det inte nu finns anledning att i sak göra några andra grundläggande förändringar i regelsystemcet på detta område än de som följer av att det skall införas ett grund-

lagsskydd efter mönster av TF. Våldsskildringsutredningens arbete kan framdeles medföra att frågan får tas upp på nytt.

För filmer och vidcogram som skall spridas till vuxna på annat sätt än genom offentlig förevisning bör således nu gällande regelsystem i stort sett bestå. I dag är det spridningen som är kriminaliserad, i fortsättningen bör det dock — eftersom den ansvarige utgivaren skall bära ansvaret — vara

innehållet. (Jag återkommer i avsnitt 3.8 till frågan om rättegången i mål om sådant ansvar.)

När videovåldslagen infördes diskuterades om man skulle göra en särskild lag eller om bestämmelserna skulle tas in i BrB. Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska karaktär infördes en särskild lag. I viss utsträckning blir den ordning jag nu förordar också ett provisorium i väntan på resultatet av väldsskildringsutredningens arbete. Jag anser ändå att bestämmelserna nu bör tas in i BrB. Övriga bestämmelser i TF:s brottska-

melserna I vanlig lag finns samlade där. Brottet olaga våldsskildring bör

därför bli ett särskilt brott i 16 kap. BrB. Beskrivningen av vilka våldsskildringar som skall vara otillätna bör vara densamma som i I $ videovåldslagen.

Liksom i fråga om andra yttrandefrihetsbrott bör principen om dubbel

täckning gälla. I fråga om vad som skall anses vara yttrandefrihetsbrott är

det min avsikt att de nva grundlagsbestämmelserna för bl. a. filmer och videogram skall hänvisa ull 7 kap. 4 och 5 §§ TF. För att olaga våldsskildring skall vara ett yttrandefrihetsbrott krävs härutöver att videoväldslagens extremväldsparagraf får en motsvarighet bland de nva yttrandefri-

hetsbrotten i TF. Ansvaret också för detta yttrandefrihetsbrott bör åvila

den ansvarige utgivaren av filmen eller videogrammet.

Detta skulle kunna tänkas innebära att den ansvarige utgivaren kan

ställas till svars för en skildring som påstås innefatta olaga våldsskildring

trots att filmen godkänts av biografbyrån. Biografbyrån kan ju t.ex. ha ansett att en våldsskildring bör få finnas kvar därför att den är konstnärligt motiverad. medan domstolen i en yttrandefrihetsprocess kan komma till motsatt uppfattning. Nuvarande ordning innebär att det gäller ett undantag

från videovåldslagens tillämplighet för motsvarande situation. Däremot

saknas det sådana undantag från tillämpligheten av de ansvarsbestäm-

melser som nu finns i BrB och som också kan tänkas utgöra grund för

förbud mot offentlig visning t.ex. därför att en framställning strider mot

lag, låt vara att dessa situationer saknar nämnvärd praktisk betydelse.

Det kan diskuteras om man bör ha kvar det nuvarande undantaget i videoväldslagen. En viktig skillnad mellan mitt förslag och videoväldsla-

gen är att åklagaruppgiften centraliseras till JK och inte längre skall ligga på landets alla åklagarmyndigheter. Genom detta kan man få en enhetlig

bedömning, och risken minskar för åtal för brott mot extremvåldsförbudet

i den situationen att biografbyrån har godkänt innehållet i framställningen

för offentlig visning för vuxna. Jag anser likväl att man bör behålla ett undantag från straffansvaret för denna situation. Det förhållandet att den som avser att visa en film offentligt skall kunna förlita sig på bedömningen hos biografbyrån i frågan om en upptagning innefattade olaga våldsskildring eller ej var ju en av de starkare invändningarna mot den rådgivande förhandsgranskningen. Det vore otillfredsställande att behöva räkna med

en möjlighet att en domstol fäller en film som biografbyrån har godkänt för

visning. Något praktiskt behov av en motsvarande regel i fråga om andra

yttrandefrihetsbrott kan inte anses föreligga. Även bestämmelsen i 2 § videovåldslagen om förbud att sprida vissa våldsskildringar till barn under 15 år bör tas in i 16 kap. BrB. samtidigt

som det I grundlagen bör öppnas möjlighet att begränsa rätten att sprida

filmer och videogram med sådant innehåll. Liksom f.n. bör uthyrning och

försäljning av filmer och videogram av detta slag vara förbjuden, om den sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärssyfte. I den nuvarande

bestämmelsen finns också intaget ett förbud att spela upp denna typ av filmer och videogram vid särskilt anordnade visningar där barn är närva-

rande. När lagen infördes angavs i propositionen att man härigenom avsåg 96

att träffa bl.a. offentlig förevisning av videogram (prop. 1980/81:176 s. 15). Videvogram omfattades då inte av biografförordningens bestämmelser. Då detta numera är fallet har detta skäl för denna del av bestämmelsen fallit bort. Vidare avsågs särskilt anordnade visningar i slutna sällskap under förutsättning att visningen skedde i vrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte. Visningar i pauser på diskotek eller andra dansställen nämndes i motiven. Sådana slutna tillställningar som drivs i förvärvs-

syfte torde i praktiken inte vara särskilt vanliga. I allmänhet är sådana

tillställningar allmännåa sammankomster eller offentliga tillställningar och omfattas då av biografförordningens bestämmmelser. För att få visa ett

videogram på ett diskotek dit allmänheten har tillträde krävs alltså att

videogrammet är förhandsgranskat. Detsamma gäller visningar på ung-

domsgärdar m. m. Jag anser att man kan avvara denna del av bestämmel-

sen då behovet av den i de fall den hade störst praktisk betydelse numera

är tillgodosett på annat sätt.

Också från straffbarheten för brott mot förbudet i vidcovåldslagen att sprida filmer och vidcogram till barn gäller ett undantag som avser filmer som har godkänts av biografbyrån för offentlig visning. I likhet med vad jag anförde nyss om ”vuxenväldet” anser jag att undantaget bör få en motsvarighet i den nya regleringen. Också de regler som nu finns om möjligheten

att undgå ansvar för det fall att det finns ett intyg om biografbyråns

godkännande av en barnfilm bör i sak överföras till en kommande lagstiftning.

Övriga undantag från ansvarsbestämmelserna i videoväldslagen bör

kunna undvaras. Ett av dessa avser filmer och videogram som visas vid biografföreställningar. Detta undantag infördes för att den som offentligt visar en inte godkänd film inte skulle kunna straffas både enligt videovåldsiagen och biografförordningen (prop. 1980/81:176 s. 16). Med den nya

ordningen kommer det normalt att vara olika personer som har det stratfrättsliga ansvaret i de båda fallen. Om en film eller ett videogram med

extrema våldsskildringar visas offentligt utan att först ha granskats. kommer i första hand den ansvarige utgivaren eller — vilket kanske är det praktiska fallet — den som svarar i hans ställe enligt ansvarighetskedjan att straffas för innehållet, medan den som ordnar förevisningen straffas enligt biografförordningen därför att han visar en icke godkänd film. Jag anser därför att detta undantag inte längre är motiverat. Skulle det inträtfa att det är samma personer som skall ansvara enligt de båda regelsystemen får situationen bedömas enligt allmänna principer.

Vidare undantas i videoväldslagen sändningar av TV-program som sänds av något av programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen eller

av ett lokalt kabelsändarföretag. YFU har föreslagit att brottet olaga

våldsskildring skall omfatta inte bara filmer och videogram utan även TV-program oavsett om de sänds via etern eller tråd.

I dag gäller ett allmänt censurförbud för TV-sändningar. Enligt ett förslag som f.n. behandlas av riksdagen skall dock vissa trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och videogram vara undantagna från censurförbudet. Dessa skall förhandsgranskas enligt biografförordningen (prop. 1985/86:109). Reglerna för programverksamheten hos företagen inom Sve- 97

7 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Ni 151

riges Radio-koncernen är en spärr mot TV-sändningar som innehåller

extremvåldsinslag (fr prop. 1977/78:91 s. 194). Nägon möjlighet att ingripa

mot ett program på grund av att det innehäller våldsinslag finns dock inte

annat än inom ramen för radionämndens verksamhet. Som yttersta sank-

tion kan avtalet med staten omprövas. För lokala kabel-TV-sändningar kan sändningsrätten begränsas, om det i en TV-kanal vid upprepade tillfällen har förekommit program med skildringar av det slag som avses i videovåldslagens extremvåldsparagraf eller om en kanal har varit ensidigt

inriktad på våldsskildringar.

När nu i princip samma regler skall gälla för tryckta skrifter, eter- och trådsändningar samt filmer och videogram anser jag att möjligheterna till

ingripande bör vara desamma för alla medierna, eftersom det inte finns någon saklig anledning att TV-program skall vara undantagna från extremväldsbestämmelsen. Jag förordar alltså att brottet olaga våldsskildring

skall avse även TV-program. Undantaget för dessa i videoväldslagen bör

då inte få någon motsvarighet i den nya lagstiftningen.

Jag har redan förordat att den bestämmelse i videovåldslagen som avser möjligheterna för grossister att utfärda intyg om att innehållet i en film eller ett videogram avsedd för barn stämmer överens med en granskad kopia skall få en motsvarighet i brottsbalken. Med ett system med ansvarig utgivare är det inte motiverat att behålla dessa möjligheter såvitt gäller film för vuxna.

Ifrågavarande bestämmelser i videcovåldslagen blir alltså överflödiga. Detsamma gäller den nyligen införda bestämmelsen om krav på biograf-

byråns medgivande till åtal, då det är JK som skall väcka åtal i fortsättning-

en. Den särskilda förverkandebestämmelsen bör få en motsvarighet i grundlagen genom föreskrifter om konfiskation.

Sammanfattningsvis innebär detta att videoväldslagen kan upphävas.

3.6.3¶Pornografi

Mitt förslag: Det förbud som 1 dag finns mot skildringar av sexuellt våld och tvång i filmer och videogram utvidgas till att omfatta alla bilder med sådant innehåll. Nuvarande möjligheter behålls att in-

skränka rätten till lokala kabelsändningar om det i en TV-kanal vid

upprepade tillfällen förekommit skildringar av sexuellt våld eller tvång eller om kanalen varit ensidigt inriktad på sändningar av

pornografiska bilder.

Utredningens bedömning: Utredningen anser att några nya, särskilda lagstiftningsätgärder mot pornografiska alster inte bör komma i fråga.

Remissinstanserna: Frågan har berörts i mycket begränsad omfattning. Några remissinstanser anser dock att även spridning av pornografiska

stillbilder bör vara kriminaliserad. Bakgrunden till mitt förslag: Tidigare fanns en bestämmelse i 16 kap.

11 § BrB om sårande av tukt och sedlighet. Enligt bestämmelsen gällde ett 98

allmänt förbud mot att framställa, saluhålla, förevisa eller på annat sätt sprida skrifter eller bilder som ansågs sära tukt och sedlighet. En motsvarande bestämmelse fanns i 7 kap. 4 & TF.

De sexualliberala strömningar som växte fram under 1960-talet ledde dock till att synen på sexual- och samlevnadsfrågor markant förändrades.

Den allmänna debatten i dessa frågor kom aut präglas av allt större öppenhet. Detta avspeglade sig i att lagstiftning och framför allt rättspraxis gick i

riktning mot en större tolerans inom detta område.

Mot den bakgrunden framstod straffbudet om sårande av tukt och sedlighet som föråldrat och otidsenligt. År 1965 tillkallades därför en kommitté med uppgift att se över bl. a. den straffbestämmelsen. I kommittédirektiven uttalades särskilt att översynen borde företas med utgångspunkt från en i princip obegränsad yttrande- och tryckfrihet.

I sitt slutbetänkande (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser föreslog kommittén en ny lydelse av stadgandet i 16 kap. 11. 8 BrB. Förslaget innebar ett allmänt förbud mot att publicera eller sprida framställningar som var så grovt sedlighetssårande eller uppenbart förräande att de kränkte den allmänna känslan för anständighet. Denna bestämmelse kompletterades med ett förbud mot att offentligen utställa, förevisa eller sprida sedlighetssårande framställningar. Motsvarande ändringar föreslogs i TF.

Under det påföljande lagstiftningsarbetet ansåg emellertid dåvarande departementschefen att utgångspunkten borde vara att den enskilde i vi-

daste möjliga omfattning själv borde få bestämma vilka framställningar i skrift, bild och andra medier han ville ta del av. Mot den bakgrunden fann han det inte befogat att behålla ens en sådan yttersta gräns för yttrandefri-

heten i dessa frågor som kommittén hade förordat. Straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet med dess motsvarighet it TF upphävdes

därför helt. Däremot ansågs att vissa begränsningar när det gällde själva

spridningsrätten borde behållas. Ingen borde påtvingas pornografiska

framställningar mot sin uttalade önskan (prop. 1970:125 s. 68 ff). Med den

motiveringen infördes det s.k. skyltningsförbudet (16 kap. 11 § BrB och 6 kap. 2 § första stycket I TF). De nya bestämmelserna trädde i kraft i början av år 1971.

Skyltningsförbudet innebär att det är förbjudet att på eller vid allmän

plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisa pornogra-

fiska bilder på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt samt att med

posten sända eller på annat sätt tillställa någon pornografiska bilder utan föregående beställning. Brottet benämns otillätet förfarande med porno-

grafisk bild.

Efter dessa ändringar var rätten att publicera pornografi praktiskt taget obegränsad. De restriktioner som fanns avsåg spridandet, dels genom

skyltningsförbudet. dels genom bestämmelserna om förledande av ungdom

i 16 kap. 128 BrB och 6 kap. 2 § första stycket 2 TF. Enligt det först

nämnda lagrummet är det belagt med straff att bland barn eller ungdom sprida skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Såvitt är känt har bestämmelsen knappast kommit att tillämpas i praktiken.

Det fanns nog inte många som vid denna tid räknade med att pornografin 99

skulle utvecklas så som den sedan gjorde. både vad gäller omfattning och former.

Försäljningen av pornografiska udskrifter ökade kraftigt för att nå en

toppnotering just är 1971. Även om marknaden sedan dess har krympt

nägot — bl. a. till följd av frivilliga överenskommelser inom 1. ex. dagligva-

ruhandeln och bojkottaktioner — är omfattningen fortfarande mycket bety-

dande. Man beräknar att det ar 1984 säldes ca 13,6 miljoner s. k. herrtidningar i landet och i den siffran är varken utländska sådana herrtidningar eller rena pornografimagasin inkluderade. Läsarna är många — enligt branschens egna undersökningar räknar man med i genomsnitt 2,5 läsare per inköpt cxemplar.

I takt med att utbudet av pornografika ökade kunde även iakttas att

framställningarna blev allt grövre. De sexuella skildringarna blev successivt mer utmanande och avancerade — ofta med inslag av våld, tvång, sadism 0. d.

Denna utveckling ledde till att frågan om att på nytt införa ett förbud mot framför allt grövre former av pornografi tilldrog sig ett allt starkare intres-

se. Vid åtskilliga tillfällen under det senaste decenniet har således porno-

grafifrågorna varit föremål för diskussion I riksdagen och i den allmänna debatten. Särskilt uppmärksammmat blev att barn i allt större utsträckning framställdes i pornografiska bilder.

Frågan om att utvidga det straffbara området beträffande pornografiska

framställningar togs också särskilt upp av den dåvarande chefen för justitiedepartementet i direktiven till YFU. Departementschefen framhöll där-

vid att den utveckling som hade skett på pornografiområdet med bl. a. bilder av barn i sexuella situationer visade att en viss försiktig utvidgning

av det straffbara området kunde vara motiverad också vad gällde framställningar i andra medier än film, t.ex. tryckta skrifter och videogram. Det framhölls vidare att kommittén under en första utredningsetapp lämpligen borde överväga om en straffbestämmelse rörande bl. a. pornografi borde

införas. I september 1978 avgav kommittén delbetänkandet (Ds Ju 1978:2) Barnpornografi som innnehöll förslag till en straffbestämmelse om burnpornografibrott i 16 kap. 10 a § BrB med en motsvarighet i 7 kap. 4 & 12 TF. Förslaget ledde till lugsuftning som trädde i kraft den I januari 1980 (prop. 1978/79:179, KU 33. rskr. 317, KU 1979/80:1, rskr. 2, SFS 1979:375, 936).

Enligt BrB-bestämmelsen kan den som skildrar barn i pornografisk bild

med uppsåt att bilden sprids eller som sprider en sådan bild av barn dömas

för barnpornografibrott om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Som framgått anser YFU i sitt huvudbetänkande att några lagstiftningsåtgärder mot pornografiska alster inte bör komma i fråga utöver de gältande begränsningarna och vad utredningen föreslår i fråga om våldsskildring-

arna i rörliga bilder.

Frågan har uppmärksammats I mycket ringa grad av remissinstanserna.

Majoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse samt Sveriges frikyrkoräd m.fl., Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges social-

demokratiska kvinnoförbund. Kooperativa konsumentgillesförbundet och 100

Rikstörbundet för sexuell upplysning (RFSU) hävdar dock att även spridning av pornografiska stillbilder bör. vara kriminaliserad.

Efter remissbehandlingen av YFU:s betänkande har emellertid frägan om ett vidgat förbud mot pornografi kommit att tilldra sig stor uppmärksamhet.

Som exempel kan nämnas att de politiska kvinnoförbunden i Stockholm har gått ut med ett gemensamt krav på förbud mot våldspornografi. I mars

1985 har Folkaktionen mot pornografi bildats som en partipolitiskt och

religiöst obunden sammanslutning som vill samla organisationer och en-

skilda med den gemensamma målsättningen att bekämpa pornografin.

Vidare har RFSU aktivt engagerat sig i arbetet på ett förbud mot pornogra-

fi som förbundet menar är kvinnodiskriminerande och avhumaniserande

och utgör ett hot mot jämställda kärleks- och sexualrelationer mellan

människor. Även den s.k. idégrupp, som tillsattes av statsrådet Anita

Gradin år 1983 och som antog namnet Arbetsgruppen om mansrollen, tar i sin publikation Mannen i förändring avständ från pornografin och uttalar sig för att våldspornografi kriminaliseras.

De politiska Kkvinnoförbunden och andra summanslutningar av kvinnor men även andra organisationer som t.ex. RFSU framhåller med skärpa hur pornografin på ett djupt kränkande sätt skildrar kvinnor som viljelösa

objekt utan eget värde och på så sätt vidmakthåller ett kvinnoförakt som försvårar strävandena att främja jämställdheten mellan könen i samhället. I riksdagen togs frågan om samhällets syn på pornografin upp när jag

besvarade en interpellation den 12 april 1985. Jag uttalade i det sammanhanget bl. a. att det enligt min uppfattning förekom yttringar av pornografi som klart överskred gränsen för vad som rimligen kunde accepteras av

samhället. Jag försäkrade även att frågan skulle ägnas stor uppmärksamhet

under den fortsatta beredningen av yttrandefrihetsutredningens betänkande (prot. 1984/85:117 s. 24).

Skälen för mitt förslag: En allmän princip inom strafflagstiftningen är att ett beteende inte bör förbjudas genom straffsanktionerade lagbestäm-

melser, om det inte kan påvisas eller framstår som övervägande sannolikt

att beteendet i fråga kan ge skadeverkningar för det allmänna eller någon enskild. Denna princip har givetvis särskild bärkraft på TF:s område. Här är särskild varsamhet påkallad. YFU har uttryckt sin inställning så att begränsningar av yttrandefriheten inte är godtagbara, om de har till enda syfte att värna om en viss attityd, moraluppfattning eller etisk norm hur

allmänt spridd och hur allvarligt upplevd denna än är. Detta synsätt leder till att man mäste acceptera att produkter som av många uppfattas som t.ex. anstötliga eller smaklösa fritt kan framställas och spridas bland allmänheten.

Beträffande eventuella skadeeffekter av pornografiska stillbilder ger forskningen ännu mindre underlag än i fråga om rörliga bilder (se avsniu 3.6.2). För det första är den s.k. påverkansforskningen när det gäller

pornografiska framställningar mycket sparsam. Dessutom torde det vara svärt att vetenskapligt belägga att det finns ett samband mellan konsumtion av pornografi och t.ex. benägenhet att tillgripa sexuellt våld. Än större blir naturligtvis svårigheterna att kartlägga vilka psykiska effekter 101 pornografiska framställningar kan ha på betraktaren.

Å andra sidan måste man utgå från att negativa återverkningar kan

uppstå till följd av att mänga personer tar del av pornografiska framställningar på samma sätt som människors värderingar rent allmänt kan påver-

kas av massmedierna. Enligt min mening är den kanske allvarligaste faran med pornografrutbudet att framför allt ungdomen kan få en vrängbild av sexuallivet. kärleken och förhållandet mellan könen. Därtill kommer att ätskilliga yttringar av den pornografi som publiceras i dag av stora delar av

befolkningen uppfattas som kränkningar av både kvinnor och män.

För egen del står jag fast vid den uppfattning jag gav uttryck för i interpellationsdebatten är 1985. Inte minst på grund av vad som under den senaste tiden har förekommit i den allmänna debatten anser jag att det finns all anledning att utgå från att min uppfattning är väl förankrad i en bred allmän opinion. Jag kan i detta sammanhang också nämna att jag sammanträffat med företrädare för dels de politiska kvinnoförbunden i Stockholm, dels Folkaktionen mot pornografi.

Man mäste dock ställa tfrägan om i vilken utsträckning strafflagstiftning är ett lämpligt och verksamt medel mot den människokränkande pornografin. Enligt min mening är svaret på frågan inte utan vidare givet. För det första står det klart att opinionsbildning och folkrörelsearbete är vida viktigare än lagstiftning. För det andra kan man inte bortse från att en

svärtillämpad lagstiftning — som man lätt riskerar att få på ett område som detta — t. o. m. kan få negativa effekter. Därmed är inte sagt att lagstiftning

helt skall undvikas utan bara att den måste utnyttjas med urskillning och i medvetande om dess olägenheter och begränsade effekter.

Som jag tidigare har framhållit förekommer emellertid nu pornografiska

skildringar som klart går över gränsen för vad som rimligen kan accepteras och mot vilka även lagstiftning bör tillgripas, trots den tvekan man allmänt

sett kan hysa mot den formen av åtgärd. Vad jag tänker på är sådana

framställningar i bild där sexucta motiv kombineras med våldshandlingar eller inslag av sadistiska beteenden, t.ex. avbildningar av sexuella övergrepp, tortyrscener eller liknande tvångssituationer. I denna typ av bilder skildras regelmässigt den avbildade kvinnan på ett grovt kränkande och mänskhet nedvärderande sätt.

Att sådana skildringar också mäste vara ägnade att negativt påverka

framför allt kanske uppväxande pojkars men även vuxna mäns syn på och

värdering av kvinnan måste anses uppenbart. Samhällets strävanden att på

olika sätt främja jämställdhet mellan könen motverkas av att dessa alster

fritt kan spridas. Som jag har framhållit i regeringsskrivelsen (1986/87:21)

om ätgärder mot vålds- och egendomsbrott är det angeläget att med all kraft motverka utbredningen av en kultur där våld uppfattas som ett mer eller mindre naturligt inslag. Det finns enligt min mening inga rimliga skäl att — vad gäller just sådana produkter — behålla den nu rådande synnerligen generösa friheten att publicera pornografiska bilder. I likhet med de

remissinstanser som har kritiserat YFU:s ställningstagande att inte införa nägon ytterligare inskränkning beträffande pornografiska stillbilder anser

jag av det är av särskild vikt att man ställer upp en straffsanktionerad gräns

även för sådana alster. Jag vill gärna i detta sammanhang säga att jag tillmäter de politiska kvinnoorganisationernas eniga inställning i denna 102

fråga en mycket stor betydelse. En sådan gräns gäller ju redan för skild- Prop. 1986/87:15 I

ringar av sexuellt väld och tvång m. m. i filmer och videogram. En begränsning av vttrandefriheten av detta slag anses således tillåten enligt 2 kap. 13 § första stycket RF. |

I fråga om den närmare utformningen av ett straffsanktionerat spridningsförbud av pornografiska stillbilder vill jag anföra följande:

Skildringar 1 rörliga bilder uppfattas i regel som mera påtagliga och suggestiva än när ett motiv med motsvarande innehåll återges i en stillbild.

Man bör därför inte gå längre i kriminaliseringen av här berörda pornografiska skildringar i sullbilder än vad som gäller för sexuella skildringar enligt det extremväldsförbud som jag har behandlat i föregående avsnitt. Å andra sidan bör ett sådant straffbud när det gäller stillbilder heller inte göras mera

begränsat än vad som nu gäller för filmer och videogram. Om det för

straffbarhet ställs upp alltför höga krav. finns nämligen anledning befara alt ett förbud framstar som tämligen verkningslöst. Det ter sig också från tillämpningssynpunkt rationellt att dra gränsen för det straffbara området på ett så likartat sätt som möjligt i båda de här aktuella avseendena, låt vara att det för tillämpningen av en straffbestämmelse i ämnet kan få betydelse om fråga är om rörliga bilder eller stillbilder.

Med hänvisning till det sagda förordar jag således att det i BrB införs en

straffbestämmelse som kriminaliserar framställning och spridning av skildringar av sexuellt våld eller tvång i bilder som inte ingår i filmer eller videogram. Bestämmelsen bör lämpligen samordnas med det av mig föror-

dade straffbudet om olaga våldsskildring i 16 kap. BrB och ges en motsva-

righet 17 kap. 4 § TF. Bestämmelserna bör utformas så att skildringar av sexuellt väld eller tvång i alla typer av bilder kan bestraffas, om skildringen är avsedd att spridas. Likaså bör det vara möjligt att särskilt bestraffa

också själva spridningen av sådana skildringar (jfr 16 kap. 10 a § BrB). om

dessa faller utanför det grundlagsreglerade området.

Den lösning jag förordat medför att gränsen för den totalförbjudna pornografin blir snävare än enligt det s. k. skyltningsförbudet i 16 kap. 11 § BrB. Enligt den straffbestämmelsen är det som jag redan nämnt straffbelagt att på eller vid allmän plats förevisa pornografisk bild på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Härunder faller även ”mjukare” pornografiska framställningar, såsom t. ex. vissa sådana bilder som brukar förekomma i de s.k. herrtidningarna. Jag vill i det sammanhanget erinra om att också skyltningsförbudets utformning och tillämpning tidigare har blivit föremål för kritik. Jag har övervägt frågan om ändringar även i den straffbestämmelsen kan vara påkallade. Efter samråd med bl. a. företrädare för detaljhandelsbranschen har jag dock funnit att de självsanerande åtgärder som numera företagits på området har fått sådan praktisk betydelse att tanken på en skärpning av straffbestämmelsen åtminstone inte för närva-

rande bör aktualiseras. Jag tar därför inte upp den saken i detta ärende.

Avslutningsvis kan nämnas att den föreslagna grundlagsregleringen inte hindrar att man behåller nuvarande möjligheter att inskränka sändningsrätten i lokala kabelsändningar. om en kanal har innehållit pornografiska skildringar.

3.6.4 Hets mot folkgrupp m. m.

Mitt förslag: I syfte att förhindra verksamhet av rasistiska organisa-

tioner skall ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärpas.

Det skall sålunda inte längre krävas att ett uttalande görs offentligt

eller sprids bland allmänheten för att det skall kunna vara straffbart.

Enligt förslaget är det tillräckligt att yttrandet sprids t.ex. inom en

organisation. Något särskilt undantag för yttranden som kan anses

försvarliga av hänsyn till yttrandefriheten eller omständigheterna i

övrigt införs inte. Nägot direkt förbud mot rasistiska organisationer som sådana skall inte heller införas. |

YFU:s förslag: Beskrivningen av brottet hets mot folkgrupp preciseras genom au ett virande för att vara straffbart skall vara grundat på ras e. d. i stället för som nu anspela på deua. Den nya brottsbeskrivningen skall förenas med en föreskrift om prövning av försvarligheten I yttranden som uttrycker missaktning för en folkgrupp eller någon annan liknande grupp

av personer.

Remissinstanserna: YFU:s förslag har fått ett blandat mottagande. Flertalet remissinstanser är i princip positiva. Dock finns det även bland dessa kritiska synpunkter på försvarlighetsrekvisitets utformning.

Diskrimineringsutredningens förslag: Bildande av eller deltagande i orga-

nisationer vilkas verksamhet främjar etter uppmanar till förföljelse på

etnisk grund skall kriminaliseras.

Remissinstanserna: Många är positiva till diskrimineringsutredningens förslag och åberopar då i allmänhet att Sverige enligt FN:s rasdiskrimine-

ringskonvention måste lagstifta i frågan. Något färre är negativa och hänvi-

sar till vikten att värna föreningsfriheten. (En sammanställning av remiss-

svaren finns i prop. 1985/86:98 om invandrarpolitiken, bil. 12, s. 296.)

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 16 kap. 8 § BrB skall den som offentligen eller eljest i ett uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp. Straf-

fet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Brottet hets

mot folkgrupp ingår också i TF:s brottskatalog (7 kap. 4 § 8). Sin nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1982 (prop. 1981/82:58, KU 24, rskr. 221, JuU 41, rskr. 222, KU 1982/83:1, rskr. 1).

En allmän straffbestämmelse om hets mot folkgrupp tillkom år 1948. Bestämmelsen överfördes sedermera till BrB. Som framgår av det följande är paragrafens senare historia sammankopplad med Sveriges tillträde år

1971 till den konvention som FN:s generalförsamling antog år 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt artikel 4 b i kon-

ventionen förbinder sig konventionsstaterna att förbjuda organisationer

som främjar och uppmuntrar till rasdiskriminering samt att förklara delta-

gande i sådana organisationer som en brottslig handling.

Inför Sveriges tillträde till FN:s rasdiskrimineringskonvention gjordes

en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes för att den

svenska lagsuftningen skulle stå i överensstämmelse med de krav konventionen ställde. Utredningen angående förbud mot rasdiskriminering konstäterade sälunda att möjligheter att förbjuda organisationer som främjade

rasdiskriminering saknades i svensk rätt. Utredningen fann vidare att förhällandena I Sverige inte motiverade kriminalisering redan av bildande eller deltagande i sådana sammanslutningar (SOU 1968:68 s. 62).

I det lagstiftningsärende som föregick Sveriges ratificering av rasdiskri-

mineringskonventionen föreslogs inte heller något organisationsförbud.

Föredragande statsrådet hänvisade till en början till att det enligt artikel 2

punkt I d i konventionen krävs lagstiftning mot rasdiskriminering som

utövas av personer, grupper eller organisationer endast i den mån de

faktiska förhållandena i vederbörande stat är sådana att de påkallar lagstiftning. Enligt föredraganden innebar detta att. även om vissa föreskrifter i konventionen inte hade full täckning i svensk rätt, en ratificering inte

krävde lagstiftning på samtliga dessa punkter (prop. 1970:87 s. 60). När det gällde rasistiska föreningar pekades på att främjande av eller uppvigling till

straffbar rasdiskriminering kunde beivras med stöd av BrB:s regler om

medverkan och bestämmelsen om uppvigling: den effekt man ville nå med ett uttryckligt förbud kunde man i viss utsträckning vinna genom de förslag

om bl. a. utvidgat straffansvar för hets mot folkgrupp som samtidigt lades

fram. Föredraganden ansåg därför inte att något starkt behov av kriminali-

sering då förelåg i Sverige (prop. s. 64). Någon annan mening framfördes inte heller under riksdagsbehandlingen (LU 1970:41). Rasdiskrimineringskonventionen fick betydelse också för utformningen

av fri- och rättighetsskyddet i RF. Det ena av de två fall där det är tillåtet att i vanlig lag begränsa föreningsfriheten gäller nämligen sådana samman-

slutningar vilkas verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras,

med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung (2 kap. 14 § andra stycket RF). Detta undantag från grundlagsskyddet för föreningsfriheten motiverades med hänvisning till FN-konventionen. Det kan noteras att JK i grund-

lagstiftningsärendet hade satt i fråga om det var nödvändigt att göra ett

undantag för rasistiska föreningar. Enligt JK tvingade nämligen lagstiftningen om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering eventuella föreningar med rasistiskt program till passivitet. JK menade därför att konventionens krav på organisationsförbud i praktiken kunde anses i allt väsentligt uppfyllt (prop. 1975/76:209 s. 235). Föredragande statsrådet

förklarade att han var närmast benägen att instämma med JK men ansåg

att man borde undvika att utforma grundlagen så att det kunde hävdas att

denna lägger hinder i vägen för etwt fullständigt uppfyllande av Sveriges

konventionsåtaganden (prop. s. 113). Uttalandet berördes inte vid riksdagsbehandlingen (KU 1975/76: 56).

Den möjlighet till lagstiftning som RF sålunda ger har inte utnyttjats.

Den svenska ståndpunkten har föranlett kritik i den särskilda FN-kommitté som övervakar tillämpningen av konventionen. Tonen har successivt skärpts i de rapporter rasdiskrimineringskommittén avgett till generalför-

samlingen. Från att år 1979 ha noterat att den svenska synpunkten föranledde olika kommentarer inom kommittén, har i 1981 års rapport framhål- 105

lits att ledamöter har uttryckt oro över att svensk lag inte helt täckte konventionens krav vad gällde organisationer med rasistiskt syfte och att man hoppades att Sverige skulle ändra lagen. År 1983 erinrades om att Sverige var bundet av konventionen att förklara organisationer som främjade rasdiskriminering olagliga.

I mars i år avlämnade Sverige sin periodiska rapport till FN-kommittén. I samband därmed uttalade enskilda ledamöter av kommittén att de inte delade Sveriges uppfattning i fråga om innebörden av konventionsbestämmelsen om införande av ett organisationsförbud. Man förklarade att artikel

4 bi konventionen är en tvingande regel som inte kimnar något utrymme

för konventionsstaterna att pröva behovet av lagstiftning. Kommittén har

ännu inte avgett någon rapport till gencralförsamlingen efter den svenska

rapporteringen.

År 1981 avgav diskrimineringsutredningen betänkandet (SOU 1981:38) Om hets mot folkgrupp. Utredningen ansäg att reglerna om hets mot folkgrupp i BrB och TF gav tillräckligt skydd mot rasistiska organisationer eftersom deras medlemmar straffas, om de för ut organisationernas budskap. Det förelåg enligt betänkandet (s. 76) inte något behov av förbud.

Däremot förordade diskrimineringsutredningen 1 betänkandet att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp borde ändras så att även sådana Kollektiv av folkgrupper som exempelvis invandrare eller utlänningar skulle skyddas av den. I praxis hade det nämligen visat sig att bestämmelserna inte ansetts tillämpliga på yttranden som uttrycket hot mot eller missaktning för invandrare i allmänhet. Vid remissbehandling av betänkandet hävdade YFU att rekvisitet "missaktning, som vid lagändringen år 1970 hade ersatt ”förtal eller smädelse”, var alltför vidsträckt. YFU menade att lagtexten vid en strikt tolkning inte garanterade något utrymme för saklig kritik och föreslog att missaktning” skulle bytas ut mot ”för-

akt”. I prop. 1981/82:58 tog föredragande statsrådet fasta på YFU:s för-

slag. Vid riksdagsbehandlingen ansåg emellertid riksdagen att frågan borde bli föremål för ytterligare överväganden inom YFU (KU 1981/82:24 s. 5 f

och JuU 41 s. 6 f). Detta gavs regeringen till känna (rskr. 1981/82:221 och 222). Sedan regeringen överlämnat frågan tull YFU har utredningen i sitt

slutbetänkande på nytt behandlat utformningen av ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Enligt YFU är kärnfrågan hur man skall förhindra att någon etnisk grupp

blir behandlad och betraktad som mindervärdig i förhållande till andra grupper utan att man samtidigt inkräktar på det vidsträckta utrymme som behövs för en allsidig debatt. Utredningen framhåller som sin uppfattning

alt endast sådana omdömen som syftar till att förringa en etnisk grupps människovärde eller att motarbeta dess jämställdhet med andra grupper

och som grundas på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse bör omfattas av kriminaliseringen. Utredningen anser att lösningen är att införa en försvarlighetsprövning. En sådan behövs emellertid bara vid yttrande som innefattar missaktning för en grupp som

skyddas av kriminaliseringen; att hota en folkgrupp kan nämligen aldrig vara försvarligt. 106

mellan hotet eller missaktningen och det för gruppen särskiljande draget

bör uttryckas tydligare. Utredningen förestår därför att uttrycket ”med anspelning på” ersätts med ”som är grundat på ”.

Även diskrimineringsutredningen har på nytt tagit upp utformningen av

de bestämmelser som skall hindra rasism. I sitt slutbetänkande (SOU 1984:55) I rätt riktning redovisar utredningen en annan uppfattning än

tidigare i frågan om förbud mot organisationer som främjar etnisk diskrimi-

nering. I slutbetänkandet föreslås nämligen att ett sådant förbud införs. Huvudskälet för ett förbud är enligt diskrimineringsutredningen vårt

konventionsåtagande och de allt kraftigare anmärkningar som FN-kommittén riktat mot Sverige och som kan ha effekt på vär allmänna trovärdighet i

internationella sammanhang. Utredningen pekar också på att föreningar

som genom närradiosändningar upprepade gånger har gjort sig skyldiga till hets mor folkgrupp inte har kunnat fråntas sin rätt att sända i närradion. Föreningsbildningen är enligt utredningen en förutsättning för förmåner exempelvis I samband med kommunala lokalupplåtelser (SOU 1984:55 s. 189).

Skälen för mitt förslag: Som redan framgått finns det ett samband mellan ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp och frågan om ett förbud mot rasistiska organisationer. Jag tar därför upp båda ämnena till en gemensam behandling. Eftersom den senare frågans lösning är beroende av den förra börjar jag med brottet hets mot folkgrupp. Jag vill redan här anmäla att jag i

dessa frågor har samrått särskilt med statsrådet G. Andersson.

Hets mot folkgrupp

I likhet med YFU anser jag att det är en svår och grannlaga avvägning som måste göras mellan å ena sidan etniska gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen och yttranden och å andra sidan utrymmet för den allmänna debatten och däri möjligheterna att anföra kritik. Det är också så att invandrarfientlig verksamhet inte förebyggs bäst genom straffboestämmelser utan genom information, upplysning och den fria opinionsbildningen. Därför är det viktigt att de straffbestämmelser som trots allt är nödvän-

diga inte är utformade så att de blir ett hinder för den upplysning, informa-

tion och sakliga debatt som behövs för att skapa kunskap om och förståel-

se för invandrarnas förhållanden och för att motverka rasism. De positiva

attityder som man strävar efter kan skapas genom öppen debatt eller annat meningsutbyte inom ramen för bl.a. den fackliga verksamheten eller i föreningslivet. Folkrörelserna spelar självfallet en viktig roll i detta sammanhang. Genom straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp begränsas otvivelaktigt den medborgerliga yttrandefriheten. Frågan om hur bestäm-

melsen skall vara utformad måste ses mot denna bakgrund.

Det har under frågans behandling inte framkommit att yttrandefriheten är inskränkt på ett oacceptabelt sätt genom straffbestiämmelsens nuvarande utformning. Antalet väckta åtal på området har varit ytterligt begränsat. Stockholms tingsrätt, som har prövat en del av de mål som faktiskt före-

kommit, har i sitt remissvar över YFU:s förslag ansett att några tolknings- 107

problem av det slag utredningen har antytt inte har uppkommit i de mål Prop. 1986/87: 151 tingsrätten har avgjort. Detta styrker mig i min uppfattning att den nuvarande bestämmelsen i och för sig ger tillräckliga garantier för att saklig kritik på detta område kan framföras straffritt.

Mot intresset av en fri samhällsdebatt står intresset av att värna om

enskilda människors och gruppers integritet och värdighet. Det har med

den växande andelen invandrare blivit alltmer betydelsefullt att samhället med kraft markerar sitt avståndstagande mot försök att sprida föreställningar om vissa folkgruppers mindervärdighet. Jag är därför inte beredd att

föreslå en begränsning av det straffbara området så att enskilda folkgrupper erhåller vad som skulle kunna uppfattas som ett sämre skydd än de har i dag. Inte heller finner jag det lämpligt att i övrigt justera lagtexten på det

sätt YFU har föreslagit.

Däremot anser jag att det finns anledning att ta upp frågan om en ändring

av bestämmelsen från en annan utgångspunkt.

Som jag redan har nämnt tillkom bestämmelsen år 1948. Den skärptes i

samband med att Sverige tillträdde rasdiskrimineringskonventionen och

därefter år 1982, då den kom att omfatta även kollektiv av invandrare. Av dessa ändringar har endast den som skedde år 1970 gällt det rekvisit i

bestämmelsen som nu anger att ett yttrande skall ha gjorts offentligen eller

annars i ett uttalande eller meddelande som har spritts till allmänheten för att det skall vara straffbart.

Före år 1970 måste hotet eller förtalet ha skett offentligen, vari får anses

ligga att det skulle direkt rikta sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets. Utvidgningen skedde för att även olika former av propagandakam-

panjer som skedde i det fördolda genom upprepade uttalanden skulle vara straffbara. Meddelandet behöver alltså sedan dess inte på ett direkt sätt vända sig till allmänheten. Det är tillräckligt om det sprids bland allmänhe-

ten. Detta kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden i privata

samtal (prop. 1970:87 s. 62 f).

Det krävs emellertid för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en obestämd krets. Straff skall alltså inte inträda, om

hans uppsåt varit inriktat på en krets av bekanta eller exempelvis medlem-

mar i en organisation, även om denna krets har varit vidsträckt. Med uttrycket sprider uttalande avses såväl att göra ett uttalande som att sprida

vad man hört av annan. Stadgandet omfattar inte bara muntlig och skriftlig

framställning utan även 1. ex. åtbörder eller framställning i bild som inte kan anses som skrift.

Praxis beträffande hets mot folkgrupp är sparsam. Enligt en kartläggning som diskrimineringsutredningen har gjort (Ds A 1984:7 s. 108) meddelades

åtta fällande domar under drygt tio år. Utredningen har också framfört

kritik mot tillämpningen av lagrummet. Den ansåg att polis och åklagare i

alltför hög grad skrev av ärendena i stället för att väcka åtal.

I det regeringsförslag om invandrarpolitiken som presenterades för riks-

dagen i mars 1986 har jag visserligen förklarat att jag har svårt att se att det finns fog för någon mer allvarlig kritik av rättsväsendets handläggning av

ärendena rörande etnisk diskriminering (prop. 1985/86:98 s. 113). Propositionen har antagits av riksdagen (SfU 1985/86:20. rskr. 301). Detta hindrar 108

emellertid inte att det kan finnas anledning att i detta sammanhang över- Prop. 1986/87: 151 väga om det straffbara området bör ändras med hänsyn till att det mäste

anses vara ett starkt samhälleligt intresse att med all kraft motverka rasistiska organisationer. .

Den nuvarande utformningen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp

begränsar i praktiken kraftigt möjligheterna till utåtriktad verksamhet från

rasistiska organisationer. En ändring av bestämmelsen vad gäller offent-

lighetsrekvisitet skulle kunna innebära ytterligare ett steg i skärpande

riktning och på liknande sätt lägga hinder i vägen också för intern verksam-

het. Enligt min mening är det angeläget att ändra spridningsrekvisitet i

detta syfte så att det utrymme, som nu finns för här avsedda organisationer

att verka, i praktiken försvinner. Det är dock uppenbart att kriminaliseringen inte bör gå så långt att den

omfattar vitranden inom den helt privata sfären. Det bör 1. ex. fortfarande vara straffritt att till en nära anhörig uttrycka en i och för sig förgriplig

åsikt. Något annat skulle komma att innebära en alltför långtgående in-

skränkning av yttrandefriheten och dessutom vara omöjligt att övervaka

på ett nägorlunda rimligt sätt.

Utanför denna privata sfär bör det dock enligt min mening vara otillåtet

att sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras ce. d. Detta kan bli fallet, om kravet på att uttalandet måste ske offentligt eller spridas till allmänheten tas bort. Också spridning av rasis-

tiska och liknande uttalanden inom en förening skulle härigenom bli straffbar.

En sådan ändring som jag nu har diskuterat är motiverad också av andra skäl.

Diskrimineringsutredningen har pekat på att det förekommit att rasistisk (nazistisk) propaganda har spritts på en skola men att förundersökningen har lagts ned. eftersom gärningsmannen inte unsägs ha haft för avsikt att sprida skriften utanför skolan (SOU 1981:38 s. 42 f). Enligt utredningen

skulle detta visa på en bristande överensstämmelse mellan rättstillämp-

ningen och interionerna med lagstiftningen. Statens invandrarverk har

mot den bakgrunden framhållit att eventuella oklarheter med offentlighets-

rekvisitet bör undanröjas, om Sverige skall kunna hävda att lagstiftningen uppfyller FN-konventionens krav.

Det anförda visar att gränsdragningen mellan vad som är och vad som inte är att bedöma som straffbar spridning bland allmänheten kan ge upphov till problem. Det är inte helt lätt att säga när en avgränsad sluten krets övergår till att bli en större obegränsad krets som kan anses representera allmänheten. Dessa tveksamheter bör elimineras.

Sammanfattningsvis anser jag att man helt bör slopa kravet på att ett uttalande mäste ske offentligt eller spridas bland allmänheten. Det skall

räcka att uttalandet sprids. Samhället skulle därigenom slå fast att uttalan-

den som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären.

Ett liknande ”rent” spridningsrekvisit finns redan i bestämmelserna om barnpornografibrott (7 kap. 4 § 12 TF och 16 kap. 10 a § BrB). Paragrafen, som trädde i kraft den 1 januari 1980, straffbelägger den som skildrar 109

barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn. Av förarbetena framgår att det för att bilden skall anses

spridd krävs något mera än att bilden gjorts tillgänglig för endast ett fåtal

personer (prop. 1978/79:179 s. 59 ff och 62). De förslag rörande tryckfrihets- och yvttrandefrihetsbrotten som jag lägger fram I detta lagsuftningsärende innebär ingen förändring i detta avseende.

Det straffbara området i bestämmelsen i 16 kap. & $ BrB om hets mot

folkgrupp kommer i konsekvens med det sagda att omfatta även uttalanden eller meddelanden som när ut till en grupp av personer. som utgör mer än ett fåtal, utan att man kan säga att det sker offentligt eller bland allmänhe-

1en.

Någon motsvarande ändring av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 7 kap. 4 & 8 TF behövs inte, eftersom något spridningsrekvisit över huvud

taget inte ingår i den bestämmelsen (jfr I kap. 6 § TF).

Avslutningsvis bör i detta sammanhang nämnas att några organisationer som har yttrat sig över YFU:s förslag anser att även missaktning på grund av kön skall vara kriminaliserat enligt BrB-bestämmelsen. Syftet med en sådan ändring skulle vara att komma till rätta med vissa pornografiska skildringar som av kvinnor upplevs som kränkande. Jag förordar i avsnitt 3.6.3 att pornografiska skildringar skall kriminaliseras i ökad utsträckning. Syftet med den föreslagna ändringen i bestämmelsen om hets mot folk-

grupp får i väsentliga delar anses tillgodosett på det sättet. Att härutöver

införa en allmän kriminalisering av uttryck för missaktning på grund av

kön i den nu aktuella paragrafen bedömer jag som alltför vanskligt. Gräns-

dragningsproblemen skulle bli ytterligt svårbemästrade och bestämmelsen skulle förlora sin inriktning på minoritetsskydd.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att jag inte i detta ärende går in på det förslag om ändring i bestämmelserna om hets mot folkgrupp som har

lagts fram av utredningen om homosexuellas situation i samhället i betän-

kandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. Betänkandet i fråga är efter remissbehandling föremål för beredning inom regeringskansliet.

Förbud mot rasistiska organisationer Jag förordar alltså att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärps

på det sätt som angetts. Frågan är då om en sådan skärpning av strafflagstiftningen undanröjer de tvivel som har yppats om att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt rasdiskrimineringskonventionen eller om det behövs ytterligare åtgärder. Det som i så fall i första hand är aktuellt att diskutera är om det i svensk lagstiftning skall införas ett uttryckligt förbud mot

bildande av eller deltagande i rasistiska organisationer.

Jag vill först understryka att organisationer som främjar rasdiskriminering givetvis saknar allt berättigande. Det är viktigt att samhället tydligare

markerar sitt avståndstagande från sådana organisationer. Så sker genom den ändring jag nyss har föreslagit. Vidare skulle det, som diskriminerings-

utredningen har föreslagit, kunna ske genom en bestämmelse som generellt

gör det straffbart att över huvud taget verka i en organisation som ägnar sig 110

åt förföljelse av folkgrupper på etnisk grund. Jag är emellertid inte beredd Prop. 1986/87: 151

att föreslå nägon sådan bestämmelse. Skälen till detta är följande. Visserligen förekommer det emellanåt rasistiska aktiviteter i mer eller

mindre organiserad form och det finns anledning att noga följa utvecklingen på området. Men även om man beaktar de enstaka oroande händelser som förekommit på senare tid. kan man konstatera att det knappast finns några mera betydande sammanslutningar med rasförföljelse på program-

met. De öppet rasistiska organisationerna har mycket Jiten anslutning. och

de är inbördes splittrade och utan inflytande. Varhelst de uppträder möts

de av starka reaktioner av avsky från omgivningen, nägot som f.ö. torde vara betydligt viktigare och mer effektvvt än lagstiftning.

Genom den ändring i reglerna om hets mot folkgrupp i BrB som jag likväl förordar kommer emellertid också rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida ett rasistiskt budskap att förbättras avsevärt. I praktiken torde härigenom det utrymme komma att försvinna som har funnits för organisationer av här aktuellt slag att agera. Redan denna reglering är alltså tillräcklig för att tvinga dessa organisationer till total passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något egentligt behov av att tillföra lagstiftningen även eu direkt organisationsförbud.

Härutöver finns det emellertid särskilda skäl som starkt talar emot att ett sådant förbud införs. Själva förbudet skulle ge organisationerna en ökad

uppmärksamhet, något som inte är önskvärt. Ingripandena mot dem kan

av grupperna själva upplevas som ett spänningsmoment och ge allmänheten en överdriven föreställning om deras betydelse. Ett formellt förbud skulle vidare kunna uppmuntra organisationerna till underjordisk verksamhet vilket i sin tur leder till att verksamheten blir farligare och svårare att kontrollera. Svårigheterna att tillämpa en förbudsregel av detta slag kan även föra med sig att en organisation efter ett rättsligt förfarande oförtjänt kommer att uppfattas som godkänd av samhället. Erfarenheter från andra länder som har en förbudsreglering visar också att den är föga verkningsfull. Till detta kommer de principiella aspekterna mot en lagstiftning som tar omedelbart sikte på en begränsning av föreningsfriheten.

Med den lagändring jag här har föreslagit anser jag vidare att det står klart att det inte kan göras gällande att lagstiftningen på området ej skulle

motsvara våra åtaganden enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention. Varje

främjande celler uppmuntrande av rasdiskriminering kommer ju i fortsätt-

ningen praktiskt sett att vara förbjudet.

1 sammanhanget vill jag också nämna att närradiolagen nyligen har ändrats så att sändningstillstånd kan återkallas interimistiskt redan efter en fällande men inte lagakraftvunnen dom, om den som har sändningstillstånd

gjort sig skyldig till exempelvis hets mot folkgrupp. Det innebär att ett av

de skäl diskrimineringsutredningen har anfört för en kriminalisering inte

längre har bärkraft. Ett annat skäl som utredningen förebär är att myndig-

heter skulle vara tvingade att lämna förmåner även till organisationer som bedriver rasistisk verksamhet. Som JK framhållit i sitt remissvar med

anledning av diskrimineringsutredningens betänkande förefaller utredning-

en ha missbedömt möjligheterna att underlåta att ge sådana organisationer kommunala förmåner vid exempelvis lokalupplåtelser. Om man på goda 111

grunder misstänker rasistisk verksamhet mäste det redan nu anses klart att man inte är tvungen att ge utrymme ät sådana förmåner.

3.6.5¶Otillåtet offentliggörande

Mitt förslag: Detaljerade brottsbeskrivningar införs i TF såvitt avser otillåtet offentliggörande av uppgifter rörande förhållanden vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet. Om landet är ; krig eller omedelbar krigsfara skall dock nuvarande ordning gälla. En begränsning skall vidare göras såvitt gäller möjligheterna att straffbelägga publicering av allmänna handlingar som är hemliga.

Utredningens förslag överensstämmer I huvudsak med mitt förslag. Något undantag för krigsförhällanden skall dock inte göras i fråga om brotten mot rikets säkerhet. Inte heller skall det göras någon begränsning i fråga

om möjligheterna att kriminalisera publicering av allmänna handlingar.

Remissinstanserna är genomgående positiva till YFU:s förslag. Alla remissinstanser som uttalar sig i frågan tillstyrker sålunda förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som nämnts tidigare är principen om dubbel täckning inte helt genomförd beträffande brottet otillåtet offentliggörande.

I praktiken bestäms vad som skall anses som otillåtet offentliggörande av

regler i vanlig lag: BrB och sekretesslagen. TF begränsar dock möjligheterna till inskränkningar i tryckfriheten genom att det skall vara fråga om antingen brott mot rikets säkerhet eller sekretessbrott. Inom dessa ramar kan det straffbara området vidgas redan genom en ändring i BrB eller sekretesslagen. Någon grundlagsändring är således inte nödvändig.

I motiven till TF anfördes som skäl för den olika behandlingen av de båda brotten de olägenheter som skulle uppstå — särskilt under krigsförhållanden — om regleringen i TF i alltför hög grad var bunden vid detaljformuleringar. Bestämmelsen i 7 kap. 5 § TF gavs därför en något allmännare

formulering. Härigenom kan jämkningar i de motsvarande allmänna bestämmelserna. omedelbart bli tillämpliga även på tryckfrihetens område

(prop. 1948:230 s. 102).

MMU ansåg att denna uppdelning från principiell synpunkt knappast var motiverad redan med hänsyn till att vissa brott kunde utgöra såväl otillåtet yttrande som otillåtet offentliggörande (t. ex. landsförräderi) och att gränsdragningen mellan de olika momenten i brotien saknade avgörande betydelse. Vad angick önskemålet att vid krigsförhållanden kunna utvidga

räckvidden av vad som enligt TF skulle straffas som otillåtet offentliggörande framhöll MMU att som yttrandefrihetsbrott enligt MMU:s förslag —

liksom enligt TF — skulle anses bl.a. obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift. Härigenom straffbelades publicering av uppgifter rörande vissa angivna förhållanden av betydelse för

försvaret under förutsättning att uppgifterna rörde förhållanden av hemlig

natur. I sistnämnda hänseende skulle det bli av betydelse vilka bestämmelser som vid krigsförhållanden gällde rörande tystnadsplikt och sekretess.

MMU ansåg att grundlagen i förevarande hänseende inte borde göra någon principiell skillnad mellan otillåtet yttrande ocn otillåtet offentliggörande. Alla yttrandefrihetsbrotten borde sålunda i grundlagen anges med sina rekvisit (SOU 1975:49 s. 235).

I den proposition med förslag till grundlagsändringar angående tryckfriheten som förelades riksdagen med anledning av bl.a. MMU:s förslag

(prop. 1975/76:204) anförde föredragande statsrådet att MMU:s förslag att i fortsättningen inte skilja mellan sådana brott som utgjorde otillåtet yttran-

de och sådana som innebar otillåtet offentliggörande hade goda skäl för sig, liksom tanken att i grundlag namnge och beskriva de brott mot rikets

säkerhet som innefattade otillåtet offentliggörande. Det fanns emellertid

inte då tillräcklig anledning att göra den ganska omfattande omarbetning av 7 kap. TF som förslagets genomförande skulle påkalla (s. 170 f).

I direktiven till YFU anförde föredragande statsrådet att det var uppenbart att den begränsning av handlingsfriheten i fråga om allmän lag som skulle bli en följd av MMU:s förslag skulle innebära en förstärkning av yttrandefrihetsskyddet såvitt gällde de brott som betraktades som otillåtet offentliggörande. YFU borde därför på denna punkt arbeta efter de principer som hade förordats av MMU.

YFU har i sitt förslag följt MMU:s uppläggning. Någon uppdelning mellan vad som skall anses som otillåtet yttrande och vad som skall anses som otillåtet offentliggörande görs inte. De brott mot rikets säkerhet som kan komma i fråga arbetas in i brottskatalogen. Jag anser i likhet med remissinstanserna att den förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten som det innebär att i grundlagen ange rekvisiten för de brott mot rikets säkerhet, som i dag bestraffas som otillåtet offentliggörande, är angelägen. Efter en sådan förändring skulle det straffbara området för dessa brott inte kunna vidgas utan grundlagsändring.

Å andra sidan kan man inte blunda för att de skäl, som vid TF:s tillkomst anfördes för att grundlagen för krigsförhållanden inte alltför mycket bör binda utformningen av regleringen, alltjämt har betydande styrka.

För min del anser jag att man skulle kunna nå en rimlig avvägning mellan de starka intressen som här bryts mot varandra, om man låter den ordning som f.n. gäller generellt bara tillämpas när landet är i krig eller omedelbar krigsfara Gfr 13 kap. 7 § RF). För andra situationer bör YFU:s förslag genomföras.

Lagtekniskt bör mitt förslag utformas på följande sätt. Brottskatalogen i 7 kap. 4 & TF bör utvidgas med brotten spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift. Vidare bör brottsbeskrivningarna där för brotten landsförräderi eller landssvek kompletteras så att de omfattar även de moment som kan vara otillåtet offentliggörande. 1 7 kap. 5 § bör som tryckfrihetsbrott anges också andra brott mot rikets säkerhet, som innefattar otillåtet offentliggörande och som enligt lag utgör straffbar gärning när riket är i krig eller omedelbar krigsfara.

I punkt 2:17 kap. 5 & TF anges som otillåtet offentliggörande uppsåtligt offentliggörande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar. Av

8 Riksdagen 1986187. I saml. Nr IS1

hetsrättsliga ansvaret enligt TF — t.ex. tidningens ansvarige utgivare eller bokens icke anonyma författare — som kan drabbas av ansvar för otillåten

publicering av en hemlig handling. Denna punkt blir därmed tillämplig bara

i det fall att denne själv har en skyldighet att inte lämna ut handlingen. Han måste alltså ha fätt tillgång till den i egenskap av offentlig funktionär (1 kap. 6 § sekretesslagen). Har han fått del av den på nägot annat sätt, t.ex. av misstag eller på grund av att någon annan har handlat brottsligt, kan han inte straffas. Det beror emellertid inte på grundlagsregelns formulering utan på avfattningen av den nuvarande regeln i 20 kap. 3 & BrB enligt vilken bara den kan bestraffas som röjer uppgifter han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning m.m. Eftersom bestämmelserna i 7 kap. 5 § ger utrymme för en mera omfattande kriminalisering än i dag genom en ändring i vanlig lag kan kravet på dubbel täckning ej sägas

vara fullt ut uppfvilt.

Jag kan inte finna att en sådan skärpning kan vara motiverad annat än för krigsförhållanden. Den specialregel som jag nyss har förordat bör vara tillräcklig för dessa situationer. För andra fall bör bestämmelsen ändras så att det där anges vilka fall det kan vara fråga om. Bestämmelsen bör således omfatta dem som har fätt tillgäng till handlingen i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt (jfr 2 kap. 12 § fjärde stycket I och 8 kap. 7 § första stycket I RF), dvs. de offentliga funktionärerna. Med offentliga funktionärer bör här jämställas de som är verksamma hos de enskilda

organ där offentlighetsprincipen enligt lag (1 kap. 8 § sekretesslagen) är tillämplig (se vidare avsnitt 3.9).

Det kan nämnas I sammanhanget att det fallet att den tryckfrihetsrätts-

ligt ansvarige har fått tillgång till en hemlig allmän handling med förbehåll

att inte publicera den (14 kap. 9 och 10 §§ sekretesslagen) eller efter förordnande av domstol med samma verkan (5 kap. 4 5 RB) täcks av kvalificerade tystnadsplikter enligt punkt 3 (punkt 21 mitt förslag) i 7 kap.

S & TF och 16 kap. sekretesslagen (jfr prop. 1975/76:204 s. 171 f).

Som jag kommer att redogöra närmare för i avsnitt 3.7.4 föreslår YFU att de tystnadsplikter som bryter igenom meddelarfriheten. de s. k. kvalifi-

cerade tystnadsplikterna. fullständigt skall anges i ett särskilt kapitel i

grundlagen. Dessa bestämmelser återfinns i dag i 16 kap. sekretesslagen.

YFU har i linje med detta också föreslagit att den bestämmelse om otillåtet

offentliggörande som rör röjande av en uppgift vilken omfattas av de

kvalificerade tystnadsplikterna (p. 3 i 7 kap. 5 § TF) inte längre skall

hänvisa till vanlig lag (sekretesslagen) utan i stället till dessa bestämmelser i grundlagen. Härigenom kommer även denna del av bestämmelsen att

omfattas av kravet på dubbel täckning. Som framgår av avsnitt 3.7.4 anser

jag det emellertid inte möjligt att ange undantagen från meddelarfriheten i grundlag. Detta får ull följd att hänvisningen avseende de kvalificerade

tystnadsplikterna även i fortsättningen får ske till vanlig lag, dvs. 16 kap.

sekretesslagen.

3.7.1¶Meddelarskyddet för offentliga funktionärer och andra m. m.

Mitt förslag: Samma meddelarskydd som i dag gäller enligt TF skall gälla 1 fråga om de medier som nu skall ges et särskilt grundlagsskydd. Någon annan utvidgning av meddelarskyddets omfattning görs inte. vilket betyder att detta skydd liksom hittills kommer att gå

längre inom den offentliga rättens område än utanför detta, dvs. i förhållandet mellan enskilda.

Utredningens förslag skiljer sig från mitt i följande delar. Meddelarfriheten utvidgas när det gäller förhållandet mellan enskilda. Den skall sålunda

gälla när en tystnadsplikt åvilar någon i en enskild befattning eller på grund av något annat åtagande, t. ex. avtal. Vissa undantag från denna utvidgade

meddelarfrihet skall anges i grundlag. Bl.a. skall meddelartriheten inte

avse enskildas yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur. Den utvidgade meddelartriheten kompletteras med ett förbud för personer i

ledande ställning inom företag och organisationer att efterforska den som

har lämnat uppgifter med stöd av sin meddelarfrihet.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot att meddelarskyddet enligt TF utvidgas till de medier som skall få ett särskilt grundlagsskydd. Remissutfallet i fråga om meddelarskydd utanför den offentliga rättens

område är splittrat. Den största gruppen av remissinstanser stöder YFU:s förslag och anser att det bör genomföras nu. En nästan lika stor grupp är kritisk till förslaget i sak och anser att reglerna om meddelarfrihet inte skall utvidgas när det gäller förhållandet mellan enskilda. En tredje grupp bland

remissinstanserna stöder förslaget i princip men anser att frågorna bör

övervägas ytterligare innan man tar slutlig ställning.

Bakgrunden till mitt förslag: Med meddelarskydd brukar man avse det

komplex av regler i TF (och radiolagstiftningen) som skall skydda den som medverkar vid tilll. omsten av en tryckt skrift (eller ett radio- eller TV-pro-

gram) genom att lämna uppgifter för offentliggörande. Skyddet åstadkoms

genom bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd.

Meddelarfriheten är ett viktigt inslag i den reglering som avser att förverkliga offentlighetsprincipen. Den innebär att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV.

Meddelarfriheten har utvecklats ur en av de principer på vilka tryckfrihetslagstiftningen vilar — principen att bara en person har det straff- och skadeständsrättsliga ansvaret för en tryckt skrift. De nu gällande bestämmelserna om detta ensamansvar går i sina huvuddrag tillbaka på 1812 års

tryckfrihetsförordning och fick sin nuvarande utformning i samband med

den reform av TF som riksdagen beslöt är 1976.

Enligt I kap. I $ tredje stycket TF har var och en rätt att lämna medde-

lande i vilket ämne som helst för publicering i tryckta skrifter. Meddetan-

det skall lämnas till skriftens författare, till någon annan upphovsman till

en framställning i skriften, ull dennas utgivare, till skriftens redaktion (om Prop. 1986/87: 151 det finns en sådan) eller till en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att uppgiftslämnaren går fri från ansvar och skadeståndsskyldighet, även om meddelandet normalt skulle vara straffbart som brott mot en tystnadsplikt. Undantag från denna huvudregel gäller bara i den mån sådana är angivna i

TF.

Vidare har enligt I kap. I $ fjärde stycket TF var och en rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att antingen själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i paragrafens tredje stycke. Också undantag från detta skydd för anskaffare

av uppgifter för publicering skall ha stöd i TF. I I kap. 3 8 TF föreskrivs att ingen får tilltalas eller dömas till ansvar

eller ersättningsskyldighet för medverkan till missbruk av tryckfriheten i

någon annan ordning eller i något annat fall än TF bestämmer.

Bestämmelser om undantag från principerna om meddelarfrihet och skydd för anskaffare finns 17 kap. 3 & TF. I re fall får meddelare dömas till straff eller skadestånd (ifr 11 kap. 1 § tredje stycket TF). Det är sålunda inte tillåtet att lämna ett meddelande, om uppgiftslämnaren därigenom gör sig skyldig till något av de allvarliga brott mot rikets säkerhet som räknas upp. t.ex. spioneri och grov obehörig befattning med hemhg uppgift.

Vidare är det inte tillåtet att uppsåtligen lämna ut en allmän handling som

omfattas av sekretess. Slutligen är det inte tillåtet att uppsåtligen åsidosätta sin tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag. Den särskilda lag” som avses är 16 kap. sekretesslagen. Där anges de s.k. kvalificerade tystnadsplikterna genom hänvisningar främst till bestämmelser i lagens 2— 9 och 12 kap. men också till vissa andra lagar. Dessa tystnadsplikter för främst offentliga funktionärer har alltså försteg framför principen om med-

delarfrihet.

Samma undantag från meddelarfriheten som nu har angetts gäller också för den som — utan att ha det tryckfrihetsrättsliga ansvaret enligt 8 kap. TF — medverkar till en framställning som är avsedd att införas i en tryckt

skrift genom att vara författare, annan upphovsman eller utgivare.

För anskaffare av uppgifter för publicering gäller samma undantag från

skyddet som i fråga om meddelare m.fl. som begår något av de särskilt

uppräknade brotten mot rikets säkerhet.

I sak samma reglering av meddelarfriheten och skyddet för anskaffare

gäller enligt 5 § andra stycket radioansvarighetslagen och motsvarande

lagrum i den övriga radiolagstiftningen.

I de fall då undantagsregleringen i 7 kap. 3 § TF är tillämplig kan ingripande alltså ske såväl mot en meddelare som mot den som bär det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för själva publiceringen enligt 8 kap. TF.

Viktiga komplement för att förverkliga de syften som bär upp meddelar-

friheten är reglerna 1 3 kap. TF om anonymitetsskyddet. Motsvarande

regler finns I radiolagstiftningen. Jag nämner dock inte dem i den fortsatta redogörelsen.

Anonymitetsskyddet består av flera komponenter. En är rätten till ano-

nymitet som Innebär att bl. a. författare. meddelare samt utgivare av icke

periodiska skrifter inte är skyldiga att låta sina namn sättas ut på skriften 116 (3 kap. I $ TF).

Ett centralt moment I anonymitetsskyddet utgör vidare bestämmelserna Prop. 1986/87: 151

| 3 kap. 3 § TF om tystnadsplikt för dem som har tagit befattning med

tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som har varit avsedd att införas i tryckt skrift och för dem som har varit verksamma vid 1. ex. bokförlag och nyhetsbyråcer. Dessa får enligt huvud-

regeln inte röja vem som är författare. meddelare eler utgivare av en icke periodisk skrift.

En annan väsentlig del i anonymitetsskyddet är efterforskningsförbudet 13 kap. 4 & TF. Detta innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får efterforska författaren till en framställning som har införts eller

varit avsedd att införas i en tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett meddelande för publicering.

Författaren, meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då detta behövs för åtal eller annat ingripande som är tillåtet enligt TF. Vid sådan efterforskning skall den förut nämnda tystnadsplikten beaktas.

Meddelarskyddet för offentliga funktionärer Som offentliga funktionärer brukar man beteckna dels de anställda hos myndigheterna, dels sådana andra personer som deltar i en myndighets verksamhet på grund av uppdrag, tjänsteplikt eller annan liknande grund.

För denna kategori av personer kan meddelarskyddet sägas gälla fullt ut. De kan utsättas för sanktioner för att de har lämnat ett meddelande för publicering enligt 1 kap. I $ tredje stycket TF bara i de fall och i den ordning TF anvisar. I de undantagsfall som anges i 7 kap. 3 § TF kan de dömas till straff eller skadestånd i ett tryckfrihetsmål. Däremot kan de inte

utsättas för andra sanktioner, t.ex. disciplinära påföljder. eftersom en sädan påföljd inte kan åläggas i ett tryckfrihetsmål.

Eftersom begränsningar i offentliga funktionärers yttrandefrihet anses kunna ske endast genom föreskrifter som i princip skall ha formen av lag (2 kap. 12 & RF) är det inte aktuellt att för denna personkategori behandla frågan om sanktioner för brott mot tystnadsplikter som uppkommer genom

avtal eller på liknande civilrättslig grund. Det är alltså alltid här fråga om

en offentligrättslig tystnadsplikt som har ålagts av det allmänna.

Meddelarskyddet för andra än offentliga funktionärer För dem som inte är offentliga funktionärer anses det delvis oklart i vilken utsträckning de har ett lika omfattande meddelarskydd som de offentliga funktionärerna. Så mycket är säkert att rätten till anonymitet och tystnads-

plikten för tidningspersonal m. fl. gäller också till förmån för dem. Också

förbudet för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som är t. ex. meddelare skyddar dem som inte är offentliga funktionärer.

Vidare har vissa tystnadsplikter för enskilda tagits med bland de tystnadsplikter som i 16 kap. sekretesslagen ges företräde framför principen

om meddelarfrihet. Dessa tystnadsplikter skiljer sig i princip inte från de tystnadsplikter som åvilar offentliga funktionärer, eftersom de är lagstad-

gade och straffsanktionerade. Härav bör slutsatsen kunna dras att andra 117

jämförbara tystnadsplikter inte ”bryter igenom” meddeltarfriheten (se

SOU 1983:70 s. 159).

Som YFU anmärker är rättsläget mer eller mindre oklart beträffande andra typer av tystnadsplikter.

När det först gäller sådana lagstadgade tystnadsplikter som inte är

straffsanktionerade har YFU framhällit att det får anses ovisst om de har

företräde framför meddelarfriheten eler inte. Utredningen kommer dock efter en diskussion fram till uppfattningen att varje lagstadgad tystnadsplikt som inte är straffsanktionerad torde få anses vika för meddelarfriheten (SOU 1983:70 s. 159—161). Jag kan ansluta mig till denna uppfattning, som inte har kritiserats av remissinstanserna. Också dessa tystnadsplikter

är ålagda genom ett ensidigt beslut av det allmänna. Det är alltså fråga om ett förhållande mellan det allmänna och en enskild. även om dessa tystnadsplikter ibland främst kan anses skydda enskilda intressen. Härigenom skiljer de sig dock inte från andra offentligrättsliga tystnadsplikter.

I fråga om en tystnadsplikt kan man dock ifrågasätta YFU:s resonemang. Jag avser då den tystnadsplikt som en domstol kan besluta enligt 21 5 lagen (1976:580) om medbestämmande 1 arbetslivet. Tystnudsplikt enligt denna paragraf skall i första hand förhandlas fram mellan arbetsgi-

var- och arbetstagarsidan. Kan någon enighet om tystnadsplikten inte nås

vid förhandlingen, kan ena parten väcka talan vid domstol om tystnadsplikt. Enligt min mening bör man se denna situation som ett fall av avtalsreglerad tystnadsplikt. låt vara att det här är domstolen som bestämmer avtalets innehäll vid oenighet mellan parterna. Denna tystnadsplikt bör därför jämställas med andra tystnadsplikter i avtalsförhållanden mellan

enskilda (jfr prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 508).

När det så gäller dessa avtalade tystnadsplikter har YFU kommit till den slutsatsen att de sannolikt bryter igenom meddelarfriheten (SOU 1983:70 s. 161-163). Utredningen pekar bl.a. på ett rättsfall (arbetsdomstolens dom 1961:27) och uttalanden vid tillkomsten av lagen om medbestämmande i arbetslivet (se nyss angivna ställe i prop. 1975/76:105).

Å andra sidan kan det sägas att I kap. 3 § TF inte uttryckligen gör någon skillnad mellan skadestånd på grund av brott och skadestånd i avtalsförhål-

landen. Enligt förarbetena (SOU 1947:60 s. 212) avser lagrummet inte

talan om skadestånd på annan grund än missbruk av yttrandefriheten. Skadestånd på grund av gärningar som inte betraktas som missbruk av tryckfriheten torde därför falla utanför det område som regleras av TF.

Hur man skall betrakta brott mot avtalade tystnadsplikter i detta sammanhang tycks däremot ha lämnats öppet (jfr SOU 1947:60 s. 174). Det har hävdats att man då bör tolka I kap. 3 & TF efter ordalagen så att skadestånd på grund av avtalsbrott inte får dömas ut (Hans-Gunnar Axberger. Tryckfrihetens gränser s. 324).

YFU:s uppfattning har emellertid inte mött några invändningar under remissbehandlingen. och själv är jag benägen att instämma i utredningens slutsats. Enligt min mening kan man resonera på följande sätt. Eftersom reglerna om meddelarfriheten inte ger någon närmare ledning, bör man undersöka vad reglerna om ansvar för dem som bär det tryckfrihetsrättsliga ansvaret enligt 8& kap. TF innebär för det fallet att någon bryter mot en 118

står som författare till. Som utgångspunkt för en sådan undersökning bör tas I kap. 3 § TE. Är

det fråga om ett missbruk av tryckfriheten i det angivna fallet, torde

skadestånd inte kunna dömas ut på kontraktsrättslig grund. Är det däremot inte ett sådant missbruk, kan skadestånd äläggas på grund av att fallet

ligger utanför det område där TF är exklusivt tillämplig. Liksom i fråga om

reklamen (se avsnitt 3.2.4) bör man här tolka begreppet "missbruk av tryckfriheten” utifrån syftet med denna frihet. Man kan då konstatera att TF inte anses kunna ge handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfri-

hetens utövning motsvarande dem som gäller för myndigheterna (SOU 1947:60 s. 49). TF bygger alltså på principen att tryckfriheten skyddas bara gentemot det allmänna. Ur TF kan därför inte utläsas att grundlagen skulle hindra en enskild från att genom avtal med en annan enskild inskränka sin rätt alt yttra sig i tryckt skrift så som han kan begränsa sin frihet att yttra sig i andra former. Som det heter i förarbetena till TF (prop. 1948:230 s. 91) är principen att yttrandefriheten bör vara av samma utsträckning vare sig det är fråga om en framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Av det anförda kan anses följa att det inte utgör ett missbruk av tryckfriheten i TF:s mening när någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt genom att

yttra sig I tryckt skrift.

Det skulle vara inkonsekvent och stridande mot TF:s utformning i övrigt om skadeståndspåföljd för brott mot en avtalad tystnadsplikt skulle kunna tillgripas mot den som står som författare till en tryckt skrift men vara principiellt utesluten, om samma person lämnar uppgifter för publicering i en skrift för vilken någon annan har det tryckfrihetsrättsliga ansvaret enligt 8 kap. TF.

Det resonemang som jag nu har fört styrker uppfattningen att övervägande skäl talar för att avtalade tystnadsplikter generellt bryter meddelarfriheten.

Skälen för mitt förslag: Jag har i ett föregående avsnitt (3.5) behandlat frågan Om ensamansvar i fråga om de medier som skall ges ett särskilt grundlagsskydd. Liksom YFU och remissinstanserna anser jag att detta ensamansvar bör kompletteras med grundlagsregler om meddelarfrihet och anonymitetsskydd för den som medverkar vid tillkomsten av en framställning i dessa medier. En reglering av meddelarskyddet efter mönster av TF:s nuvarande bestämmelser ter sig här som en följdriktig konsekvens av grundlagens utvidgade tillämpningsområde.

YFU har emellertid inte stannat vid denna utvidgning utan förordat en utökning av meddelarskyddet så att detta skall gälla mera generellt i

förhållandet mellan enskilda. Denna del av utredningens förslag är mera omstritt, och jag vill nu ta upp det till en ingående diskussion.

Ett karaktäristiskt inslag i den svenska rättsordningen är offentlighets-

principen. Denna har länge varit nästan unik för vårt land men har på senare år fått tillämpning också i ett flertal andra stater. Genom den insyn

offentlighetsprincipen ger främjas rättssäkerhet och effektivitet hos myndigheterna och skapas underlag för medborgarnas deltagande i folkstyret. Offentlighetsprincipen har av tradition varit tillämplig på myndighetsområ- 119

det, dvs. hos domstolar och andra myndigheter och hos riksdagen och andra beslutande politiska församlingar. Från början var det den statliga verksamheten som underkastades denna insyn. vilket framstår som natur-

ligt med tanke på att det då framför allt var där som makt utövades. Med

den utveckling som skedde på det kommunala området ansågs det för snart

50 år sedan angeläget att slå fast att principen gällde också inom den

kommunala sektorn.

Under den tid som har gått därefter har olika enskilda företag och organisationer fått sådan ökad betydelse i Sverige att det ter sig följdriktigt att också dessas verksamhet läggs under den insyn från medborgarnas sida som kännetecknar värt styrelseskick. Som YFU framhåller kan enskilda företag träffa avgöranden som får ingripande följder för medborgarna. Besluten kan vara av väsentlig betydelse för enskildas liv och hälsa, för miljön och för det ckonomiska livet i orter eller regioner eller kanske i hela landet. Flyttningar och nedläggningar av produktionen kan få effekter som måste kunna granskas. Även intresseorganisationerna har fått en allt starkare ställning. De har numera uppgifter som är förgrenade till stora delar av samhällslivet. Beslut av dessa organisationer kan ha verkningar jämförbara med dem som meddelas av myndigheter och företag.

Företag och organisationer avgör tull skillnad mot myndigheterna i stor utsträckning själva vad som skall komma till allmän kännedom. Det finns visserligen en del regler i bolags- och föreningslagstiftningen om att vissa handlingar skall registreras hos myndigheterna och där vara offentliga. Företagen är också 1 stor utsträckning skyldiga att lämna uppgifter till myndigheterna för olika ändamål — uppgifter, som i den mån de ej skyddas av sekretess, står under allmänhetens insyn. Möjligheterna till insyn är dock avsevärt mindre i enskilda företag och organisationer än i statliga och kommunala myndigheter.

Under senare år har det också i den allmänna debatten rests krav på en

vidsträckt offentlighet också inom näringslivet och organisationsväsendet. Den ofta långt drivna sekretessen inom företagen har särskilt i journalist-

kretsar framhållits som en avgörande nackdel, därför att den inte ger den

möjlighet till insyn i och kritik av de privata maktkoncentrationerna som borde finnas med hänsyn tll dessas betydelse för medborgarna. Det är mot

denna bakgrund som YFU har diskuterat en utvidgning av offentlighets-

principens tillämpningsområde till andra än myndigheter och vissa andra

allmänna organ. Det kan här också nämnas att frågor om allmänhetens möjligheter till insyn och inflytande i bl. a. det privata näringslivet behand-

las t. ex. i regeringens direktiv till folkstyrelsekommittén (Ju 1984:05) och

maktutredningen (Ju 1985:02). Den svenska offentlighetsprincipen förverkligas på flera olika sätt. Ett centralt inslag är grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet. Denna grundsats är tillämplig bara på myndigheter och några få därmed jämställda allmänna organ. Framför allt på det område där det allmänna bedriver verksamhet i form av aktiebolag, suftelser och andra privaträttsliga sub-

jekt kan det te sig naturligt att samma handlingsoffentlighet skall råda som

på det traditionella myndighetsområdet. Jag kommer i avsnitt 3.9 att lägga

fram förslag om en sådan utvidgning av principen om allmänna handlingars

ligger närmast myndighetsområdet mycket svårt att nå särskilt långt med en utökad handlingsoffentlighet. Problemen är ändå större, om man skulle överväga att införa denna princip-generellt inom enskilda företag och organisationer.

För att skapa en ökad insyn utanför myndighetsområdet har YFU tagit fasta på en annan beståndsdel i offentlighetsprincipen, nämligen meddelar-

friheten. Genom cen utvidgad meddelarfrihet anser utredningen att man kan få betydande vinster i form av riktigare information och därmed en bättre underbyggd debatt i frågor som rör företag, organisationer och andra

sammanslutningar. För egen del vill jag först ansluta mig till uppfattningen att det är synnerligen önskvärt att offentlighetsprincipen ges ett så stort tillämp-

ningsområde som möjligt. I detta ligger att jag anser att det skulle vara en betydelsefull förstärkning av denna princip, om meddelarskyddet i TF kan utvidgas utanför det område där det gäller i dag.

Å andra sidan går det inte att bortse från att ett stort antal remissinstanser har haft invändningar mot YFU:s förslag. Vissa av dessa remissinstanser är i sak emot den föreslagna utvidgningen av meddelarfriheten. medan andra anser att utredningsförslaget inte är tillräckligt väl underbyggt.

Själv har jag den grundläggande åsikten att en sådan utvidgning av

meddelarfriheten som jag anser önskvärd inte bör genomföras utan att man har tillräckligt underlag för att kunna säga att de vinster som görs är större

än de nackdelar som kan följa av en reform på detta område.

När det gäller vinsterna kan jag instämma i att man skulle skapa förutsättningar för ett riktigare informationsflöde och därigenom en bättre underbyggd debatt i frågor som rör det enskilda näringslivet, organisations-

väsendet och andra sektorer utanför myndighetsområdet. Som framgått av min redogörelse för bakgrunden till mitt förslag är det emellertid så att meddelarskyddet till en de! redan gäller på det område

som jag diskuterar här. Rätten till anonymitet gäller fullt ut också för den som lämnar uppgifter från ett enskilt företag eller annat rättssubjekt. Den tystnadsplikt som är föreskriven skyddar kanske rent av bättre en medde-

lare utanför myndighetsområdet eftersom det är troligt att undantagen från

tystnadsplikten är mindre aktuella där. Efterforskningsförbudet för myndigheter och allmänna organ är också här verksamt, låt vara att det i praktiken torde vara andra än myndigheter och därmed jämställda organ

som kan ha intresse av att ta reda på vem som har lämnat ut uppgifter.

Det kan visserligen sägas att det skydd, som sålunda redan finns och som skall få tillämpning i fråga om fler medier än f.n.. bara är en del av meddelarskyddet. Anonymitetsskyddets betydelse skall dock inte underskattas, och det kan hävdas att detta är den viktigaste komponenten i TF:s skydd för nyhetskällorna (prop. 1975/76:204 s. 95). YFU:s förslag innebär därför snarare en förstärkning av skyddet för meddelare utanför myndighetsområdet än en genomgripande nyordning. Man får för den skull inte underskatta värdet av också en begränsad utökning av meddelarskyddet. Varje utvidgning av detta skydd är som sagt angelägen.

Det måste emellertid framhållas att meddelarfriheten som en bestånds-

del i offentlighetsprincipen inte har samma betydelse som en utökning av handlingsoffentlighetens tillämpningsområde. Meddelarfriheten fungerar närmast som ett slags säkerhetsventil som mjukar upp den stelhet i regleringen av offentlighet och sekretess, som följer av att regleringen är utfor-

mad med tanke på normala fall men utan hänsyn till att det i andra fall kän

finnas ett särskilt intresse av att uppgifter lämnas ut Gfr prop. 1979/80:2

Del A s. 104 f). Meddelarfriheten skapar härigenom ett visst utrymme för

information men endast på meddelarens villkor. Det ligger i hans hand att avgöra om cen uppgift bör lämnas ut eller inte. Detta gäller givetvis lika mycket utanför myndighetsområdet som inom detta.

De vinster som är förenade med ett utökat meddelarskydd skall som jag

sagt förut ställas mot de problem som en sådan utvidgning kan vålla. Som jag ser det är det inte så mycket principiella svårigheter som avgränsningsoch tillämpningsproblem som YFU:s förslag ger upphov till.

En första svårighet som möter när man överväger en utökning av meddelarskyddet utanför myndighetsområdet är att avgränsa tillämpningsomrädet på et lämpligt sätt. Av motiven att döma tar utredningens förslag främst sikte på de stora maktkoncentrationerna och på att medge insyn i

dessa. Som det har utformats skulle det emellertid få verkningar längt

härutöver. Rätten att lämna publiceringsmeddelanden skall således enligt utredningens förslag gälla generellt i förhållandet mellan enskilda. Någon begränsning till de subjekt som utredningen närmast har haft i åtanke har inte gjorts. Tvärtom skulle meddeltarfriheten komma att gälla även i de mycket små företagen med kanske bara ett fåtal anställda. Vidare omfattas alla föreningar, t. ex. politiska, fackliga. kulturella och idrottsliga, av förslaget. Men verkningarna skulle inte upphöra härmed utan sträcker sig än längre. Meddelarfriheten skulle i princip gälla t.o.m. i den rent privata

sfären, t. ex. i familjekretsen eller i grannförhållanden. Enligt min mening för en sådan utvidgning av meddelarfriheten för långt.

Redan det som jag nu har sagt antvder vidden av de konsekvenser som ett genomförande av utredningens förslag kan få. Jag har därför övervägt om man på något annat sätt än utredningens kunde avgränsa kretsen av enskilda så att regleringen endast kom att omfatta den egentliga målgruppen — de stora maktcentra. Jag har emellertid funnit att det på det underlag

som nu föreligger inte är möjligt att på ett lämpligt sätt lösa de avgräns-

ningsproblem som uppkommer, om man vill inskränka regleringen till

någon viss utpekad grupp av enskilda. Även om man trots dessa redovisade svårigheter skulle lyckas finna en

lämplig avgränsning av meddelarfriheten utanför myndighetsområdet, finns det andra avgränsnings- och tillämpningsproblem.

Utredningen har som jag nämnt föreslagit att den utökade meddelarfriheten skall kompletteras av ett efterforskningsförbud. Den som intar en ledande ställning i ett företag eller en sammanslutning skall inte få efterforska källan till en uppgift, som har offentliggjorts eller varit avsedd att publiceras, om uppgiften rör företaget eller sammanslutningen eller någon

som är verksam eller utövar inflytande där. Ett sådant förbud är ett givet komplement till en utökad meddelarfrihet.

Att i praktiken avgränsa den krets som kan anses inta en ledande 122

vara svårt för de personer som kan tänkas vara skyldiga att iaktta förbudet att veta om de får forska efter en meddelares identitet eller inte. Härtill kommer att man knappast kan gardera sig mot olika möjligheter att kringgå ett sädant efterforskningsförbud. Det skulle vara svärt att komma ät olika ”bulvansituationer”. En direktör i ett företag från vilket uppgifter läckt ut skulle bl.a. kunna anlita en utomstående för att anställa undersökningar.

Man kan också tänka sig att en kollega till direktören i ett närstående

företag med gemensamma intressen av att vissa uppgifter inte när allmän-

heten skulle kunna göra efterforskningen.

Det torde vidare vara förenat med betydande svårigheter att bedöma omfattningen av det föreslagna efterforskningsförbudet i ett annat avseen-

de. Det skulle ofta vara svårt att, som YFU:s förslag förutsätter, avgöra

om en uppgift rör företaget eller sammanslutningen eller någon som är verksam eller utövar mflytande där eller om det är en sådun uppgift angäende rent personliga förhållanden eller relationer som skulle hällas utanför det föreslagna efterforskningsförbudet.

Om jag ätergar till meddelarfriheten enligt YFU:s förslag. vill jag peka på att det kan innebära problem att urskilja de fall då nägon har åsidosatt en avtalad tystnadsplikt och därigenom lämnat ut yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur. Vederbörande skall ju då enligt utredning-

ens förslag kunna bli föremål för rättsliga sanktioner, eftersom dessa

tystnadsplikter skall ha företräde framför meddelarfriheten. Efterforsk-

ningar skulle däremot inte få ske om den uppgift som lämnats enbart

framstår som obekväm för företagaren eller för någon annan person med anknytning till företaget. Också här kan uppenbarligen tillämpningsproblem förutses.

Ytterligare en invändning mot att genomföra utredningens förslag är att tillräckligt underlag för att bedöma behovet av bl. a. undantag från meddelarfriheten till skydd för andra än företag inte föreligger i ärendet.

Man kan också mot YFU:s förslag rikta den invändningen att värdet av en meddelarfrihet som inte omfattar yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur är begränsad.

Det kan också uppstå svärigheter när det gäller att bedöma vilka åtgärder som en arbetsgivare får vidta mot en anställd. Det mäste vara svårare utanför myndighetsområdet att bedöma tillåtligheten av sådana åtgärder. eftersom det där inte finns samma välutvecklade regelsystem för anställ-

ningsförhållandena som på myndighetsområdet.

På den privata arbetsmarknaden saknas också det sanktionssystem som

gäller inom den offentliga sektorn t.ex. genom straffbestämmelserna i

20 kap. BrB för brott i myndighetsutövningen och reglerna om disciplinpåföljder i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Vidare finns möjligheten att hos olika tillsynsorgan som JK och JO påtala och få prövade åtgärder som en överordnad vidtagit mot en meddelare och som kan misstänkas ha ett obehörigt syfte. Möjligheterna att ingripa mot den privata arbetsgivare som överträtt det föreslagna meddelarskyddet och vidtagit en repressiv

åtgärd måste anses vara betydligt mindre väl utvecklade.

Som YFU har utformat sitt förslag bygger detta på att man i grundlag

närmare reglerar vilka tystnadsplikter som skall ha företräde framför meddelarfriheten. Som kommer att framgå av ett senare avsnitt (3.7.4) lägger

jag inte fram något sådant förslag. Det är då svårt att finna en lämplig

lagteknisk utformning av regler om en utökad meddelarfrihet.

De nu berörda svårigheterna att ge en utökad meddelarfrihet en lämplig utformning är kanske var för sig inte avgörande. Sammantagna gör de dock att det i betydande grad mäste sättas i fråga, om en reglering nu kan

åstadkommas som tillgodoser de krav på klarhet som bör vara uppfyllda och som särskilt på meddelarskyddets område är av stor vikt.

När regleringen av den nuvarande meddelarfriheten har utformats. har det ansetts önskvärt att regelsystemet uppfyller kravet att regleringen skall vara enkel, otvetydig och lättillämpad. Detta är nämligen av intresse både för den som avser att lämna en uppgift t. ex. till en journalist och för den som överväger att efterforska en meddelare. Klarhet i gränsdragningen har

således ansetts främja både informationsfriheten och sekretesskyddet

(prop. 1975/76:204 s. 102. jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 109). När man överväger utformningen av ett meddelarskydd utanför det offentligrättsliga

området har dessa krav samma giltighet. Det är således viktigt att reglerna

är sådana att den enskilde i varje särskilt fall utan större svårighet kan avgöra om meddelarfrihet föreligger eller inte. Det kan knappast sägas att utredningens förslag uppfyller de krav som bör ställas i detta hänseende. Inte heller finns det tillräckligt underlag för att åstadkomma någon annan reglering, som kan anses vara tillfredsställande från denna synpunkt.

Härtill kommer att ett genomförande av utredningsförslaget skulle föra med sig ett behov av en invecklad rättegångsordning (jfr SOU 1983:70 s. 204 f, 319 f), som skulle strida mot önskemålet om en snabb handläggning av mål på detta område. Detta utgör i sig ett tungt vägande skäl mot förslaget om en vidgad meddelarfrihet utanför myndighetsområdet.

Sammanfattningsvis vill jag anföra följande. I likhet med utredningen och aätskilliga remissinstanser finner jag att övertygande skäl i och för sig kan anföras för tanken att utvidga meddelarfriheten utanför myndighetsområdet. Vid närmare övervägande av möjligheterna att genomföra en

sådan utvidgning har jag emellertid funnit att det föreligger avgörande

invändningar mot att man nu genomför förslaget. Vidare har jag bedömt

det inte vara möjligt att på grundval av materialet i detta lagstiftningsärende lägga fram något annat förslag för riksdagen som tillgodoser de krav som bör ställas på en reglering på detta område. Jag anser därför att frågan om en vidgad meddelarfrihet utanför myndighetsområdet inte kan få någon lösning i detta sammanhang. Det kan i stället vara lämpligt att ta upp den på nytt t.ex. i samband med maktutredningens arbete.

3.7.2 Meddelarfriheten vid brott mot rikets säkerhet

Mitt förslag: Den principiella frihet från ansvar, som nu gäller med-

delare och vissa andra medverkande vid tryckta skrifters och radio-

och TV-programs tillkomst och som skall gälla också de andra uttrycksformer som ges ett särskilt grundlagsskydd i TF, begränsas genom undantag som avser bl. a. vissa brott mot rikets säkerhet. Undantaget skall omfatta både offentliga funktionärer och andra personer.

Utredningens förslag stämmer överens med mitt utom så till vida som den nuvarande möjligheten att ingripa mot andra än offentliga funktionärer

som lämnar försvarshemligheter för publicering i tryckt skrift eller i radioceller TV-program föreslås slopad. : Remissinstanserna har gett förslaget att vidga nuvarande meddetarfrihet ett blandat mottagande. Skälen till mitt förslag: I föregående avsnitt har jag redogjort för medde-

larskyddet. Som framgår där är det inte tillåtet att lämna ett meddelande om uppgiftslämnaren därigenom gör sig skyldig till något av de allvarliga brott mot rikets säkerhet som räknas upp, t.ex. spioneri eller grov obe-

hörig befattning med hemlig uppgift. Samma undantag från meddelarfriheten som nu har angetts gäller också för den som — utan att ha det

tryckfrihetsrättsliga ansvaret enligt 8 kap. TF — medverkar till en framställning som är avsedd att införas i en tryckt skrift genom att vara författare, annan upphovsman eller utgivare. Motsvarande undantag från meddelarfriheten gäller enligt 5 § andra stycket radioansvarighetslagen.

Enligt mitt förslag skall meddelarfrihet och frihet från ansvar för medverkan till vitrandefrihetsbrott gälla i fråga om alla de uttrycksformer som ges ett särskilt grundlagsskydd i TF. Det betyder en utvidgning av det

straffria omrädet till att avse också andra medier än tryckta skrifter och

radio- och TV-program. Samma begränsningar av dessa friheter bör då gälla oavsett vilket medium det är fråga om, bl. a. det undantag som avser brott mot rikets säkerhet.

För möjligheten att ingripa mot en meddelare, som har gjort sig skyldig till ett brott mot rikets säkerhet, saknar det i princip betydelse om vederbörande är en offentlig funktionär eller inte. Denna ordning har gällt sedan 1965 och infördes på förslag av straffrättskommittén som utarbetade förslaget till en ny brottsbalk. Enligt TF:s ursprungliga lydelse kunde åtal väckas bara mot offentliga funktionärer för sådant meddelande av uppgifter som innebar brott mot rikets säkerhet eller brott mot någon lagstadgad tystnadsplikt. Såvitt gällde brott mot rikets säkerhet ansågs detta

emellertid inte tillfredsställande och en begränsning av meddelarfriheten genomfördes. Straffrättskommitténs motiv härför var att ”de värden, som

i en för riket kritisk situation äventyrades genom en sådan handling, vore

så stora att det icke kunde anses tillfredsställande att värdet av anonymi-

tetsskyddet skulle väga över, så att ansvaret uteslutande lades på den ansvarige utgivaren av den tryckta skriften eller att ansvar över huvud icke kunde utkrävas” (SOU 1953:14 s. 469 jfr prop. 1964:133 s. 8 och KU 1964:13 s. 6).

Det kan inte gärna råda några delade meningar om vikten av att kunna förebygga och beivra allvarliga brott mot rikets säkerhet som spioneri och grov olovlig befattning med hemlig uppgift. Vad som skulle kunna diskuteras är om det räcker att kunna ingripa mot den som bär det yttrandefrihets-

rättsliga ansvaret för publiceringen som sådan, om denna innefattar ett

otillåtet offentliggörande eller ett otillåtet yttrande i en tryckt skrift eller i något av de andra särskilt skyddade medierna. Varken YFU eller remissinstanserna föreslår emellertid att man helt skall avskaffa det undantag från meddelarfriheten m.m. som gäller allvarliga brott mot rikets säkerhet. 125

Olika uppfattningar har däremot framkommit om vilken personkrets detta undantag bör avse.

YFU har för sin del gjort bedömningen att det räcker med att kunna ingripa mot sådana meddelare och andra medverkande som är offentliga funktionärer (eller som kan jämställas med sådana) när de begår ett av de angivna brotten mot rikets säkerhet. Bland remissinstanserna är uppfatt-

ningarna delade i denna fråga. Som jag ser det ligger det ett mycket betydande värde i att TF inte

föreskriver några särskilda begränsningar i tryckfriheten under krig eller krigsfara (bortsett från att en periodisk skrift kan få utgivningsförbud, jfr

också avsnitt 3.6.5). Skall man kunna upprätthålla denna principiella in-

ställning är det nödvändigt att TF ger tillräckliga möjligheter till ingripan-

den under sådana förhållanden. Jag har stor förstäelse för YFU:s befogade

strävan att avskaffa en inskränkning i meddelarfriheten som kan te sig

långtgående. Jag har cmellertid svårt att komma ifrån att YFU:s bedöm-

ning, även om denna kan anses vara motiverad med tanke på normala förhällanden, ter sig mindre välgrundad om man ser till ett läge där landet

är i krig eller krigsfara. Risk finns i sådan situation att personer försöker

utnyttja den frihet TF ger för att straffritt kunna lämna ut viktiga, hemliga uppgifter I andra syften än dem som TF är avsedd att tillgodose. Denna synpunkt ökar i betydelse när TF ges ett utvidgat tillämpningsområde.

En svårighet som är förenad med YFU:s förslag är att man inte kan låta

alla som inte är offentliga funktionärer få meddelarfrihet vid de här diskuterade gärningarna. YFU har också fört fram tanken att vissa enskilda bör jämställas med offentliga funktionärer i detta sammanhang. YFU har pekat på enskilda som får del av hemliga uppgifter med förbehåll enligt sekretesslagen eller som omfattas av sekretessregleringen i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar. För min del anser jag att också andra kategorier enskilda i så fall skulle få jämställas med offentliga funktionärer. t.ex. väktare, lokalvårdare och andra utomstående som i sin tjänstgöring har tillträde till arbetplatser där hemliga handlingar förvaras samt anställda

inom privata företag som tillverkar militär materiel eller som annars har

viktiga uppgifter inom totalförsvaret. Det torde därvid vara mycket svårt

att finna någon lämplig avgränsning av personkretsen.

Ett skäl för YFU:s ställningstagande synes ha varit uppfattningen att

straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. husrannsakan och beslag, inte bör kunna tillgripas mot massmedieredaktioner för att spåra hemlig informa-

tion som omfattas av TF:s anonymitetsskydd då otillåtna meddelanden har

lämnats för publicering.

Konflikten mellan anonymitetsrätten och de straffprocessuella tvångs-

medlen undanröjs emellertid inte med den av utredningen föreslagna ord-

ningen. Som YFU själv anmärker skulle den ju även fortsättningsvis kunna

aktualiseras vid utredning om t.ex. en offentlig funktuonärs brott mot

tystnadsplikt genom meddelande för publicering.

Enligt min mening skulle man därför bara i viss utsträckning nå den av YFU önskade effekten aut stärka TF:s anonymitetsskydd genom en begränsning av den personkrets som kan komma i fråga för ansvarstalan mot meddelare för brott mot rikets säkerhet. Det problem som utan tvekan

tvångsmedlen får i stället angripas på unnat sätt. Tvångsmedelskommittén

har i betänkandet (SOU 1984:54) Tvängsmedel — anonymitet — integritet

föreslagit bestämmelser som skall stärka anonymitetsskyddet vid användningen av processuella tvångsmedel. Betänkandet har remissbehandlats och förslagen övervägs f.n. i regeringskansliet. Frägan om hur konflikten kan lösas bör därför behandlas i samband med den vidare beredningen av

detta betänkande.

Jag förordar sammanfattningsvis att den nuvarande meddelarfrihetsregleringen utvidgas till att omfatta också de nya medier som ges ett särskilt grundlagsskydd och att man därvid behåller det undantag som nu gäller vid

brott mot rikets säkerhet för både offentliga funktionärer och andra personer.

Det som jag har sagt nu gäller också i fråga om rätten att anskatfa uppgifter för publicering och den begränsning i denna rätt som gäller vid brott mot rikets säkerhet (1 kap. I 8 fjärde stycket och 7 kap. 3 §& andra stycket TF samt 5 § andra stycket radioansvarighetslagen).

3.7.3¶Meddelarfriheten vid utlämnande av hemliga handlingar

Mitt förslag: Samma undantag som i dag gäller från principen om meddelardrihet i fråga om uppsåtligt utlämnande av allmänna hand-

lingar skall finnas beträffande nya medier som ges ett grundlagsskydd i TF. Det skall därför även i fortsättningen vara straffbart att uppsåtligen lämna ut eller tillhandahålla en hemlig handling för

publicering även om denna innehåller uppgifter som inte omfattas av en s.k. kvalificerad tystnadsplikt.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har endast i några fall berört förslaget närmare. Åsik-

terna går därvid isär om det befogade i förslaget.

Skälen för min bedömning: Jag har nyss redogjort för meddelarfriheten. Förutom för vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet görs undantag från principen om meddelarfrihet i fråga om uppsätligt utlämnande av en allmän handling, som omfattas av sekretess, eler tillhandahållande av en sådan handling i strid med ett förbehåll som en myndighet har ställt upp vid handlingens utlämnande (7 kap. 3 § första stycket 2 TF). Det är heller inte

tillåtet att uppsätligt åsidosätta en tystnadsplikt i de fall som räknas upp i

J6 kap. sekretesslagen — de kvalificerade tystnadsplikterna (7 kap. 3 § första stycket 3). Motsvarande reglering finns i 5 § andra stycket radioan-

svarighetslagen. Innebörden av regleringen är att uppgifter som omfattas av sekretess aldrig uppsåtligen får lämnas ut i form av en allmän handling

men ibland får lämnas ut på annat sätt, vanligen då muntligen.

Den som överträder dessa bestämmelser kan dömas ”enligt vad i lag är stadgat”, dvs. för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Man kan fråga sig om den skillnad som ibland alltså finns mellan att 127

lämna ut cn hemlig, allmän handling och att lämna samma uppgifter på annat sätt är sakligt motiverad. Jag kan erinra om att ett av syftena med den genomgripande revidering som låg bakom den nya sckretesslagstiftningen just var att åstadkomma en enhetlig reglering av handlingsoffentligheten och tystnadspliktsregleringen. Den tidigare skillnaden mellan

brottet otillätet utlämnande av allmän handling och brott mot tystnadsplikt

har också undanröjts i den ”vanliga” lagstiftningen.

YFU har i enlighet med sina direktiv prövat om ett enhetligt sekretess-

begrepp skulle kunna införas också i fråga om de regler som avser meddelarfriheten. Utredningen har emellertid funnit att den nuvarande ordningen inte bör frångås. Endast få remissinstanser har satt denna bedömning i fråga.

För egen del vill jag erinra om att meddelarfriheten har sin grund i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressen. Detta innebär att önskemålet om insyn i eu särskilt fall kan vara starkare än det sekretessintresse som

har föranlett en sekretessregel. Det kan vidare förhålla sig så att en regel

om skydd 1. ex. för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas fullt ut om de offentliga funktionärerna i

situationer av det nämnda slaget hindrades från att bidra med uppgifter till

den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är bl. a. avsedda att motverka sådana icke önskvärda resultat av sekretessregleringen. Man kan som YFU uttrycka saken så att meddelarfriheten utgör en ”säkerhets-

ventil”.

I detta synsätt ligger att meddelarfriheten får ses som ett undantag från vad som gäller normalt i fråga om offentlighet och sekretess. Härav följer att de undantagsregler som bestämmelserna om meddelarfrihet utgör måste utformas med viss försiktighet så att ambitionerna att stärka yttrandefriheten inte får motsatt effekt genom att utsätta systemet för alltför stora

påfrestningar.

För den offentliga debatten och de möjligheter till kontroll och insyn i myndigheternas verksamhet, som meddelarfrihetsreglerna avser att garantera, är det knappast nödvändigt att tillåta publicering av hemliga handlingar. Förbudet mot sådan publicering kan tvärtom ses som en garanti för att

publicisten inte av vårdslöshet eller bekvämlighet avslöjar mer av hemligt

material än vad som är nödvändigt för förverkligandet av de syften som jag nyss nämnde. Det kan inte heller anses att nuvarande ordning har lett till

att uppgifter har lämnats för publicering i massmedierna i allför begränsad omfattning. När en tystnadsplikt viker för grundsatsen om frihet att lämna medde-

landen för publicering offras som framgått ett intresse för ett annat, t. ex. hänsynen till den personliga integriteten. Det skulle ofta i sådana fall utsätta den enskilde för en starkare kränkning av integriteten om inte bara

uppgifter om honom lämnas ut utan också den hemliga handling där uppgif-

terna finns återges i massmedierna.

Främst av dessa skäl föreslår jag inte någon ändring av den nuvarande ordningen.

Mitt förslag: Det särskilda lagstiftningstförfarande för rättighetsbegränsande lagstiftning som i dag gäller enligt 2 kap. 12 § RF görs tillämpligt ocksä när ett förslag att begränsa meddelarfriheten ge-

nom ett tillägg till de kvalificerade tystnadsplikterna behandlas av

riksdagen. Det betyder att en minoritet i riksdagen som bestär av tio ledamöter kan få förslaget vilande i tolv månader, om inte det finns en fem sjättedels majoritet som röstar för att förslaget antas omedelbart. Någon saklig förskjutning görs inte av gränsen mellan de

tystnadsplikter som har företräde framför meddelarfriheten och öv-

riga tystnadsplikter.

Utredningens förslag: I grundlagen skall ställas upp hinder mot att meddelarfriheten inskränks genom vanlig lag. För att en tystnadsplikt skall bryta igenom meddelarfriheten beträffande nägot visst slag av uppgifter skall krävas att detta är uttryckligen medgivet i grundlagen. Detta uppnäs

genom att de fall där sådana kvalificerade tystnadsplikter skall få förekom-

ma avgränsas genom detaljerade grundlagsregler. Avgränsningen stämmer

till stora delar överens med gällande rättsläge. BL. a. på skatteomrädet, på

hälso- och sjukvårdsområdet och inom socialtjänsten skall meddelarfrihe-

ten dock få ett större utrymme än f. n.

Remissinstansernas åsikter är delade. Många är positiva till att området för de kvalificerade tystnadsplikterna skall anges i grundlagen. En del av

dessa instanser anser dock att lagstiftningen genom den föreslagna lösningen blir alltför detaljerad och svåröverskådlig. De förordar i stället att

principerna för gränsdragningen kring de kvalificerade tystnadsplikterna anges i grundlag medan reglerna i detalj anges i vanlig lag. Andra remissinstanser avstyrker förslaget helt eftersom det bedöms vara för komplicerat. En majoritet bland de remissinstanser som har uttalat sig i den delen är kritiska mot den föreslagna utvidgningen av meddelarfriheten när det

gäller skatteärenden samt hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Skälen för mitt förslag: Bland de tre undantagen från meddeltarfriheten har genom åren det som avser vissa tystnadsplikter orsakat mest diskussion och intresse. Vid TF:s tillkomst löstes frågan så att lagstadgade tystnadsplikter för offentliga funktionärer gavs försteg framför meddetarfriheten. Efter förslag av MMU valdes vid 1976 års ändringar av TF en

annan lösning: de tystnadsplikter — för offentliga funktionärer och andra — som anges I en särskild lag har företräde. Den särskilda lager är 16 kap. sekretesslagen där ett antal tystnadspliktsbestämmelser räknas upp,

främst bestämmelser i 2—12 kap. sekretesslagen, men också några före-

skrifter som gäller andra än offentliga funktionärer. Avsikten med denna reglering är att den bättre än den tidigare skall ge riksdagen en möjlighet att

i praktiken direkt ta ställning till om en tystnadsplikt skall bryta igenom

meddelarfriheten eller inte.

Samtidigt uttalade föredragande statsrådet sympati för tanken att TF borde dra upp särskilda ramar för de fall då tystnadsplikter får ges företräde framför meddelarfriheten (prop. 1975/76:204 s. 103 f). Den frågan skulle

9 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 151

utredas av YFU på grundval av den utformning som 16 kap. sekretessla-

gen skulle få.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny sekretesslag förutsatte riksdagen att YFU skulle göra en noggrann genomgång av de enskilda sekretessbestämmelsernas — förhållande till - meddelarfriheten (KU

1979/80:37 s. 19).

När det gäller förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsphikterna är det alltså två olika men sammanhängande frågor som aktualiseras. Den ena är om man i grundlag på något sätt kan begränsa möjligheterna att i vanlig lag inskränka meddelarfriheten när man där anger vilka tystnads-

plikter som skall ha försteg framför principen om meddelarfrihet. Den

andra frågan är om det finns skäl att göra en annan avvägning än den nuvarande mellan det område där meddelarfrihet råder och det där tyst-

nadsplikterna har företräde. Man kan uttrycka saken så att den förra

frågan gäller utformningen av grundlagsreglerna och den senare den materiella utformningen av de regler som nu finns samlade i 16 kap. sekretesslagen. Mellan frågorna finns det sambandet att ändrade grundlagsregler givetvis kan päverka regleringen i vanlig lag. Eftersom det ändå rör sig om två olika frågor behandlar jag dem var för sig, och jag börjar med den mera övergripande.

Grundlagsregleringen av förhållandet mellan meddelurfriheten och tystnadsplikterna Frägan om en lämplig utformning av grundlagsreglerna om vilka tystnadsplikter som skall bryta igenom meddelarfriheten har visat sig vara svårlöst. En mängd olika lösningar har under årens lopp presenterats. Jag kan erinra om att det vid 1976 års ändringar av TF förelåg flera alternativ (prop. 1975/76:204 s. 99-104). Av dessa valdes det som innebar att man i vanlig

lag särskilt anger i vilka fall tystnadsplikter har företräde framför medde-

larfriheten. Enligt min mening finns det ingen anledning att gå ifrån den principiella lösning som då valdes. Det betyder att jag i likhet med YFU

avvisar tanken på att reglera frågan helt i grundlag.

Skall man mera utförligt än f.n. i grundlagen reglera området för de

kvalificerade tystnadsplikterna blir det alltså fråga om att åstadkomma ramar för den vanliga lagstiftningen på detta område.

En möjlighet är då den som JK pekade på i 1976 års lagstiftningsärende och som innebär att man i grundlagen anger de principer enligt vilka

gränsen mellan meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter och andra sådana skall dras i vanlig lag. Tanken är att man på detta område skulle få en grundlagsreglering som motsvarar uppräkningen av de s.k. sekretessgrun-

derna i 2 kap. 2 § TF (ifr prop. 1975/76: 204 s. 54).

YFU har inte tagit fasta på detta förslag, och inte heller jag vill ansluta

mig till det. Om man tar 2 kap. 2 § TF som förebild, uppnår man inte någon skyddseffekt i praktiken. Att hitta några andra ramar av liknande slag går knappast. Om man inte gör några större förändringar avgränsen mellan de

meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna och de andra, vilket inte är aktuellt här. kan man inte ange några sådana principer som att tystnads-

phikterna alltid skall ha företräde när uppgifter har lämnats i förtroendesi- Prop. 1986/87: 151

tuationer. medan de alltid skall vika om det är fråga om uppgifter i ärenden av myndighetsutövning mot enskilda.

En tredje möjlighet är då att grundlagen — efter viss förebild i regleringen av tryckfrihetsbrotten — mer eller mindre självständigt anger de fall då tystnadsplikter ”tar över” meddelarfriheten. En sådan lösning har YFU

förordat.

Den lösning som utredningen har stannat för innebär att inskränkningar i

meddelarfriheten aldrig skall få gå längre än vad som uttryckligen är

medegivet i grundlagen. Detta vill utredningen i princip uppnå genom en

förteckning som beskriver de undantagssituationer då meddelarfriheten får vika för de kvalificerade tystnadsplikterna. Beskrivningen är i flertalet fall

så detaljerad att den nära överensstämmer med de bestämmelser i sekretesslagen och andra lagar i vilka tystnadsplikter föreskrivs. Några tystnadsplikter. främst sådana som gäller skydd för enskilda intressen, ges dock en mera sammanfattande beskrivning i grundlagstexten och förutsätter en utfyllnad i vanlig lag.

YFU har så längt det är möjligt försökt att uppnå den s.k. principen om dubbel täckning. Förutsättningen för att en tystnadsplikt skall ha företräde framför meddelarfriheten skall således vara att detta är föreskrivet både i grundlag och i vanlig lag. Härigenom har utredningen velat vinna den fördelen att en tystnadsplikt kan upphävas eller inskränkas genom en ändring av den grundläggande tystnadspliktsbestämmelsen. Däremot kan någon ny kvalificerad tystnadsplikt, som inte ryms inom grundlagens ramar, inte införas utan ändring av själva grundlagen. Utredningen anser visserligen att de föreslagna grundlagsbestämmelserna blir ganska omfattande och inte särskilt lättförståeliga. Med hänsyn till det stora värdet av

en grundlagsreglering av meddelarfriheten menar dock YFU att man utan

avgörande nackdelar bör kunna välja den av utredningen förordade lösningen.

YFU:s förslag har fått ett blandat mottagande.

För egen del vill jag först än en gång understryka det stora värde som meddelarfriheten i vårt land har för den fria debatten och den offentliga granskningen av myndigheternas verksamhet. För att meddelarfriheten skall tillgodose sitt syfte krävs att regleringen av den är enkel, otvetydig

och lättillämpad. Detta underströks också av föredraganden i 1976 års

lagstiftningsärende (prop. 1975/76:204 s. 102). Att sådana grundläggande krav uppfylls är nämligen av intresse både före den som avser att lämna en uppgift, t. ex. till en journalist, för en myndighet som överväger att efterforska en meddelare och för den som lämnar upplysningar till annan i förlitan på ett undantagslöst sekretesskydd. Klarhet i gränsdragningen främjar således både informationstriheten och sekretesskyddet. Också i förarbetena till sekretesslagen framhölls att värdet av en reglering i hög grad blir beroende av hur bestämmelserna utformas. Om regleringen görs

så klar att den knappast ger upphov till några tolkningssvårigheter, kom-

mer t. ex. benägenheten att utnyttja den sannolikt att bli större än om den är så utformad att en tilltänkt meddelare aldrig med säkerhet kan förutse om hans meddelande kommer att vara straffritt eller inte (prop. 1979/80:2

Del A s. 108).

Jag kan till fullo instämma I dessa synpunkter. De krav som jag nu nämnt Prop. 1986/87:15 1 måste givetvis också ställas när man överväger att genom en grundlagsreglering styra utformningen i vanlig lag av gränsdragningen mellan de kvalificerade tystnadsplikterna och de andra. Jag vill erinra om mina uttalanden i avsnitt 3.1 om att det har varit en strävan i reformarbetet på fri- och

rättighetsområdet att skapa ett skydd som är så otvetydigt som möjligt och

som kan tillämpas av alla de myndigheter och andra allmänna organ som

har att se till att skvddet inte sätts äsido. Också de som vill utnyttja någon

av de fri- och rättigheter som grundlagen reglerar skall veta vad de har att

hålla sig till. Man måste på en grundlagsreglering på detta område ställa

upp särskilt stränga krav på klarhet och lättillgänglighet.

Enligt min och många remissinstansers mening uppfyller inte YFU:s

förslag de krav som således måste ställas. Det kan hävdas att redan den

nuvarande regleringen av förhållandet mellan meddelarfriheten och tyvst-

nadsplikterna är tämligen svårtillgänglig. Med den av utredningen förorda-

de ordningen skulle regleringen bli än mer komplicerad. Bestämmelserna

måste som YFU själv i viss mån har erkänt betecknas som mycket svärtill-

gängliga även för den som behärskar nuvarande bestämmelser. En sådan lagstiftningsteknik inger så starka betänkligheter att jag anser övervägande skäl tala mot att man genomför utredningens förslag. Jag kan i sammanhanget hänvisa till att en snarliknande, men likväl mindre invecklad lösning avvisades vid sekretesslagens tillkomst (prop. 1979/80:2 Del A s. 109).

Jag konstaterar alltså att det inte synes vara en framkomlig väg att

genom vad som kan kallas en materiell metod styra innehållet i den vanliga lag som skall ange undantagen från meddelarfriheten på tystnadspliktsområdet. Mot bakgrund av det reformarbete som har bedrivits på fri- och

rättighetsområdet kan det då finnas anledning att överväga om man kan

förstärka grundlagsregleringens skyddsverkan genom bestämmelser om ett särskilt, s.k. kvalificerat förfarande, som skall iakttas när meddeltarfriheten skall inskränkas. Ett sädant förfarande har ansetts vara en väsentlig förstärkning av RF:s rättighetsskydd (prop. 1978/79:195 s. 35).

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har det också pekats

på denna metod att stärka skyddet för meddelarfriheten. Bl.a. JO har

föreslagit att förfarandereglerna i 2 kap. 12 § RF görs tillämpliga vid en

ifrågasatt ändring av bestämmelserna om de kvalificerade tystnadsplik-

terna i 16 kap. sekretesslagen. En sådan lösning har den fördelen att den inte är behäftad med samma lagtekniska komplikationer som de alternativ

jag förut har diskuterat.

Bestämmelserna i 2 kap. 12 § tredje stycket RF innebär att ett förslag till

lag som angår begränsning av vissa grundläggande fri- och rättigheter,

bl.a. yttrandefriheten, på begäran av lägst tio riksdagsledamöter skall vila

hos riksdagen 1 minst tolv månader innan det får antas. Undantag görs

dock för det fallet att ett förslag vid omröstning i riksdagens kammare får stöd av minst fem sjättedelar av de röstande. I så fall är förslaget omedelbart antaget.

Jag har i ett annat sammanhang (prop. 1984/85:83 s. 4 f) anmält att en

ändring av dessa regler övervägs av folkstyrelsekommittén (Ju 1984:05). ta

Det är dock därvid fråga om en justering av tidsfristen och inte någon mera genomgripande förändring.

Tanken bakom detta särskilda beslutsförfarande är att man kan få ett uppskov med det slutliga ställningstagandet i riksdagen. Man fär då bl. a. td att noggrannare behandla den föreslagna rättighetsbegränsningen. Det skapas också ett större utrymme för den allmänna debatten i frågan. Det

finns dock en möjlighet att få till stånd ett snabbt avgörande utan att man

för den skull släpper kravet på en skyddseffekt. Garantin ligger här i att

beslutet i sådana fall måste fattas med mycket stor majoritet. Förfarandet enligt 2 kap. 12 & RF tillgodoser alltså i betydande mån samma syften som

reglerna om grundlagstiftning i 8 kap. 15 & RF. I praktiken når man en skyddseffekt som inte är så mycket sämre än den som en fullständig grundlagsreglering av förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnads-

plikterna skulle ge.

Tystnadspliktsregler, som ju begränsar yttrandefriheten, omfattas inte f.n. av det särskilda förfarandet i RF i den mån de avser offentliga funktionärer och tillgodoser sekretessgrunderna i 2 kap. 2 § TF (2 kap. 12 § fjärde

stycket RF). Detta hänger samman med det s.k. bihangsproblemet fr

prop. 1978/79:195 s. 36 f). Detta aktualiseras t.ex. i det fallet att en rätlighetsbegränsning måste företas vid en reform som i övrigt inte har något med rättighetsskyddet att göra. Det kan t. ex. gälla en social eller ekonomisk reform som kräver en tystnadsplikt för de offentliga funktionärer som skall administrera reformen. Skulle en föreskrift om tystnadsplikt vara underkastad det särskilda lagstiftningsförfarandet skulle detta kunna

påverka genomförandet av hela reformen. Då cn sådan ordring inte kunde godtas undantogs bl. a. lagstiftning angående tystnadsplikter från förfaran-

det när detta infördes. Inte heller lagregler om vilka tystnadsplikter som har företräde framför meddelarfriheten omfattas av det särskilda förfarandet (a. prop. s. 62). Detta beror på att TF och inte RF reglerar normgivningen i fråga om meddelarfriheten (jfr 2 kap. I $ andra stycket och 8 kap.

I $ RF).

Enligt min mening kan det nu inte komma i fråga att rubba grundvalarna för rättighetsskyddet i RF. Det bör därför inte göras någon ändring i det förhållandet att flertalet tystnadspliktsföreskrifter inte omfattas av det särskilda lagstiftningsförfarandet. Detta ställningstagande hindrar emellertid inte att de särskilda förfarandereglerna för rättighetsbegränsande lagstiftning kan göras tillämpliga också på regleringen i vanlig lag av meddelarskyddet. Som JO har påpekat finns det nämligen ingenting som hindrar att man särskiljer frågan, huruvida en tystnadsplikt skall vara av kvalificerat slag, från frågan huruvida en tystnadsplikt över huvud taget skall

införas. Det särskilda förfarandet kan med andra ord tillämpas vid en

ifrågasatt ändring av de bestämmelser som är intagna i 16 kap. sekretesslagen, fastän vanliga regler för lagstiftningen gäller vid ändring av de materiella sekretessbestämmelserna i övrigt. Att frågan, om en tystnadsplikt skall vara kvalificerad eller ej, i ett lagstiftningsärende kan frikopplas från frågan om en tystnadsplikt över huvud taget skall införas eller ändras har för övrigt erkänts redan tidigare (prop. 1975/76:204 s. 103).

Fördelen med denna ordning är att meddelarfriheten fär ett starkare

förebygger man att meddelarfriheten begränsas på grund av ullfälliga opinioner eller dagshändelser. Om inte en kvalificerad riksdagsmajoritet ger sitt stöd ät ett förslag att låta en tystnadsplikt bryta igenom meddelarfrihe-

ten, kan en minoritet åstadkomma att förslaget får vila i ett år. Under

denna vd ges rådrum för ytterligare överväganden om det önskvärda i den föreslagna begränsningen av meddelarfriheten.

Det särskilda lagstftningsförfarande, som jag alltså förordar för förslag till vanlig lag som begränsar meddelarfriheten i förhåHande till en tystnadsplikt. bör regleras exklusivt i TF. Regleringen kan göras enklare än förebilden i2 kap. 12 & RF.

Att den särskilda regleringen inte är avsedd att tillämpas vid lagstiftning som berör vanliga materiella bestämmelser om tystnadsplikt har jag tidiga-

re sagt. Detta kommer också att framgå av att undantaget i 2 kap. 128 fjärde styckei I RF lämnas orubbat.

Nägon tvekan om huruvida det särskilda lagstiftningsförfarandet skall tillämpas då det är fråga om en ändring av bestämmelser som rör meddelarfriheten kommer inte att behöva uppstå. Tillämpningsområdet bör därför bestämmas så att det omfattar bara förslag till lag som begränsar meddelarfriheten och inte förslag som innebär att en inskränkning tas bort. Någon särskild prövning av konstitutionsutskottet. motsvarande den som kan ske enligt 2 kap. 12 § femte stycket RF, torde inte heller behövas, eftersom det inte gärna kan råda någon oklarhet i fråga om förslagets konsekvenser för meddelarfriheten.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. 18 & RF bör lagrådets yttrande bl. a. inhämtas innan riksdagen beslutar grundlag om tryckfriheten och lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar. Gällande regler om inskränkningar i meddelarfriheten omfattas emellertid inte av RF:s regler om grundläggande fri- och rättigheter och därmed heller

inte av föreskrifterna i 8 kap. 188 RF om lagrådets hörande. Någon

anledning att ändra denna ordning anser jag inte finnas med det av mig nu

framlagda förslaget (jfr SOU 1983:70 s. 137).

Sekretesslagens gränsdragning mellan kvalificerade tystnadsplikter och andra Vid tllkomsten av sekretesslagen ägnades stor uppmärksamhet åt den avvägning som borde göras mellan intresset av sekretess och intresset av

offentlig insyn när meddelarfrihetens omfattning bestämdes. Ett flertal olika faktorer skulle beaktas enligt föredragande statsrådet (prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f), t.ex. om en uppgift lämnats av en enskild i en

förtroendesttuation eller om uppgiften hänförde sig till ett ärende om myndighetsutövning. 1 det förra fallet borde meddelarfrihet normalt vara utesluten. När det gällde uppgifter av det senare slaget borde däremot

meddelarfrihet ofta föreligga. Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till ny sekretesslag godtogs i

allt väsentligt vad som anförts i propositionen. Konstitutionsutskottet uttalade därvid (KU 1979/80:37 s. 19) bl.a. att utskottets grundläggande 134

inställning var att meddelarfriheten skall sträcka sig så långt det är möjligt. Prop. [986/87:15 Utskottet ställde sig därför inte främmande till att det kunde finnas utrymme för en vtterligare utvidgning av meddelarfriheten + förhållande till propositionens förslag. Utskottet kunde emellertid inte bortse från risken

att den meddelarfrihet som föreslagits 1 propositionen i vissa fall kunde sträcka sig för långt i förhållande till i första hand den enskildes berättigade

integritetskrav. Utskottet förutsatte att YFU skulle komma att göra en

noggrann genomgång av de enskilda sekretessbestämmelsernas förhållande till meddelarfriheten. Riksdagen lämnade dessa uttalanden utan erinran. YFU har numera gjort en sådan genomgång som riksdagen förutsatte.

Utredningen har i stort sett godtagit den nuvarande omfattningen av un-

dantagen från meddelarfriheten på tvstnadspliktsområdet. Utredningens

analys har emellertid lett fram till en del ändringsförslag. Dessa innebär bl. a. följande.

På skatteområdet föreslås att meddelarfriheten skall få större utrymme

ån f.n. I och för sig sekretessbelagda uppgifter skall få lämnas ut för publicering, om det står klart att röjandet kan ske utan fara för att någon part utsätts för men. Vid förvaltningsdomstolarna skall meddelarfriheten gälla om det inte kan antas att ett röjande av en uppgift innebär fara för att

någon part utsätts för men. I sådana förvaltningsärenden på hälso- och sjukvårdens och socialtjän-

stens område som gäller omhändertagande eller vård utan samtycke föreslås meddelarfrihet få råda, om det inte finns anledning att anta att fara för

att någon enskild utsätts för men skall uppkomma om en uppgift röjs. I mål

och ärenden hos domstolar och vissa domstolsliknande nämnder skall meddelarfriheten därutöver gälla beträffande uppgifter om enskildas per-

sonliga förhällanden utan något särskilt förbehåll för fall där skada kan befaras. YFU föreslår också 'att meddelarfriheten för den som under särskilt beslutad tystnadsplikt får del av hemliga uppgifter under rättegång eller förundersökning i brottmål eller på grund av särskilt utlämnandebeslut i förening med förbehåll utvidgas så att den får motsvarande omfattning som

för offentliga funktionärer.

Vidare föreslår YFU en del ytterligare smärre ändringar som jag inte närmare redovisar här. När det gäller utredningens ändringsförslag nöjer jag mig här med att hänvisa till huvudbetänkandet s. 137-154.

Flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig i dessa frågor är

kritiska till den föreslagna utvidgningen av området för meddelarfrihet när

det gäller skatteärenden samt hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Denna kritik drabbar också förslaget att samma inskränkningar i meddelar-

friheten som gäller för offentliga funktionärer skall gälla också för den som

åläggs särskild tystnadsplikt under rättegång m.m. eller genom särskilt förbehåll. En återkommande invändning är att utredningsförslaget inte

tillräckligt beaktar hänsynen till den enskildes personliga integritet.

De särskilda sekretessbestämmelser som jag har tagit upp i det föregående är exempel på sådana fall där tungt vägande skäl kan anföras såväl för intresset av offentlig insyn som för intresset att skydda uppgifter av hänsyn till enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. YFU har föga 'n

överraskande utifrån utgångspunkten att vidast möjliga yttrandefrihet bör råda stannat för bedömningen att insynsintressena skall ges företräde. Remisskritiken har å sin sida visat att hänsynen till skyddet av den enskildes förhällanden väger tungt.

Som jag inledningsvis nämnde gjordes ingående överväganden om gränsdragningen kring de kvalificerade tystnadsplikterna i samband med sekretesslagens tillkomst. Även med beaktande av de argument som YFU anfört för att en viss utvidgning av meddelarfriheten skulle vara tänkbar.

har jag på grund av den tämligen omfattande remisskritiken mot förslaget

inte blivit övertygad om att man nu bör göra någon ändring av gränsdragningen mellan de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna och de andra.

På en punkt, där nuvarande reglering framstår som inkonsekvent och som gäller den enskilda hälso- och sjukvårdspersonalen, är jag dock beredd at

tillstyrka utredningens förslag. Jag återkommer till detta i specialmotive-

ringen till den ändring i 16 kap. sekretesslagen som jag föreslår.

3.8¶Rättegången

Mitt förslag: De huvudregler för rättegången som gäller enligt TF skrivs in i grundlag för alla de medier som skall omfattas av det nya grundlagsskyddet. I samma utsträckning som nu skall juryn pröva också vissa bevisfrågor som kan förekomma i en process. Reglerna

om valen av jurymän ändras inte, vilket innebär att det inte införs en

ordning med proportionellt val av juryledamöter. Det skall alltjämt vara möjligt att i lag ge allmänna åklagare befogenhet att besluta om beslag av tryckta skrifter m. m.

Utredningens förslag: Den rättegångsordning som gäller för tryckfrihetsmål skall skrivas in i grundlag också för övriga uttrycksformer som omfattas av grundlagsskyddet. I mål om ansvar skall frågan huruvida ett yttrande i en av de grundiagsskyddade uttrycksformerna är brottsligt alltså kunna prövas av en jury. Bevisfrågor skall i större utsträckning än f.n. avgöras enbart av rätten. De frågor som skall prövas enbart av rätten skall vara avgjorda genom lagakraftägande beslut innan juryn tar ställning till

om ett brott har förövats. Ett system med proportionella val av jurymän

införs. Möjligheten enligt TF att genom vanlig lag överlämna åt andra

åklagare än JK att besluta om användning av tvångsmedel slopas. Remissinstanserna: Remissutfallet är ganska splittrat. Några remissin-

stanser är kritiska till jurysystemet och önskar inte se det utsträckt till fler

områden. Den handläggningsordning som kommittén har föreslagit möter

viss kritik. Flera remissinstanser uppfattar den som alltför komplicerad

och utdragen. Kritiska synpunkter förekommer också i några andra hänseenden, bl. a. i fråga om sättet att välja jurymän och regleringen av tvångsmedelsanvändningen I tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Skälen för mitt förslag: Grundläggande för mina överväganden om en

förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten är att det skydd TF i dag ger det tryckta ordet bör utsträckas till också andra jämförbara ut-

trycksformer. En viktig beståndsdel i TF:s regelsystem är den särskilda

rättegängsordning som gäller för tryckfrihetsmål och som skall tillämpas

också i mäl om yttrandefrihetsbrott enligt de radiorättsliga ansvarighetsla-

garna. Jag vill här nämna att frågan om man bör bibehålla särskilda forum-

regler för bl. a. tryckfrihetsmål f.n. övervägs av rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Även om det framdeles kan finnas skäl att förutsättningslöst pröva frågan om koncentrationen av de nu aktuella målen, ser jag i det här sammanhanget ingen anledning att ändra den nuvarande ordningen i fräga om tryckfrihetsmålen. Jag anser att det utvidgade grundlagsskyddet bör bygga på samma prin-

ciper som den nuvarande processrättsliga regleringen. En fördel med att införa den tryckfrihetsrättsliga rättegängsordningen för de medier som nu skall ges ett särskilt grundlagsskydd är att bedömningen av om en vålds-

skildring i en film eller ett videogram innefattar det nya yttrandefrihets-

brouet i princ:> kommer att göras av endast en domstol, nämligen tryckfrihetsdomstolen i utgivarens hemlän. Den nuvarande ordningen där motsvarande bedömning ankommer på domstolarna för de orter där en film eller ett videogram t. ex. har hyrts ut, har kritiserats eftersom bedömningen kan bli olika hos skilda domstolar.

Mot denna bakgrund kan jag i detta avsnitt nöja mig med att behandla de punkter som det finns anledning att ta upp särskilt. Eftersom själva jury-

systemet i viss mån har satts i fråga vill jag dock först gå in på denna

centrala del av rättegångsordningen.

Jurysystemet Juryinstitutionen infördes i den svenska tryckfrihetsprocessen år 1815. Motiven för det kan ha varit blandade. Juryinstitutionen har emellertid kommit att bli ett bestående inslag i det skydd för yttrandefriheten som

upprätthålls genom TF. I sin nuvarande utformning bärs jurysystemet upp av önskemålet att så

långt som möjligt tillgodose yttrandefrihetens intressen. Juryn uppfattas som en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den politiska yttrandefriheten (jfr prop. 1948:230 s. 97). Samma jurysystem finns i rätte-

gångsordningen på det radiorättsliga området.

Den särskilda rättegångsordningen med jury saknar motsvarighet på annat håll i den svenska rättsordningen. Med hänsyn till juryrättegångens

speciella karaktär är det i och för sig inte förvånande att det tid efter annan

har förts fram förslag att juryprövningen skall ersättas med andra process-

former. MMU föreslog i sitt huvudbetänkande att alla yttrandefrihetsmål skulle koncentreras till en enda för hela riket gemensam vyttrandefrihets-

domstol, knuten till Stockholms tingsrätt. Den domstolen skulle döma utan medverkan av jury.

Vid remissbehandlingen av MMU:s förslag var meningarna i hög grad delade i fråga om förändringen av rättegångsordningen. Kritiken ledde till att den delen av förslaget inte genomfördes. 137

I direktiven till YFU framhölls att det är av synnerlig vikt att det allmänna lek mannainflytandet får spela en avgörande roll när det gäller att bedöma om ett yttrande överskrider gränsen för vad som är tillåtet. En naturlig utgängspunkt för kommitténs arbete borde vara att ett särskilt rättegångssystem skulle gälla. åtminstone för alla de viktigare mediernas

del. Den nuvarande instruktionen i I kap. 4 § TF borde självfallet också i

fortsättningen utgöra den principiella grundvalen för avgöranden i yttrandefrihetsmäl.

YFU berörde i sitt debattbetänkande (SOU 1979:49 s. 88 ff) diskussionen om jurvsystemet. Kommittén anförde att det är av yttersta värde att det organ som skall bedöma brottsligheten av ett yttrande som innefattar kritik mot statsmakterna eller nägon av deras företrädare står fritt från styrning av det allmänna. Efter att ha diskuterat betydelsen av prejudikatbildning på det yttrandefrihetsrättsliga området kom utredningen till den slutsatsen att juryn borde behällas och om möjligt medverka vid prövningen av alla mål om vyttrandefrihetsbrott oavsett vilket medium som använts.

Remissutfallet visade att meningarna var delade i fråga om bibehållande

av jJurysystemet men att YFU:s uppfattning hade stöd bland fler remissinstanser än uppfattningen att yttrandefrihetsmål borde prövas i annan ordning. HF sitt huvudbetänkande har YFU därefter huvudsakligen uppehållit sig vid möjligheterna att införa juryprövning i fråga om medier där den inte förekommer i dag och vid frågan om i vilken utsträckning juryn bör medverka 1 processen.

Även under remissbehandlingen av YFU:s huvudbetänkande har kri-

tiska synpunkter på jurysystemet framförts av flera instanser. Kritiken

gäller främst svårigheten att förutse utgången av en rättegång med juryprövning. Svårigheten hänger samman bl. a. med att jurysystemet endast i

mycket begränsad utsträckning leder till prejudikatbildning. Vidare ges enligt kritiken bristande rättsligt skydd för målsäganden i tryckfrihetsmål.

För min det vill jag inte bortse från den kritiken. Möjligheterna att stärka

skyddet för målsägandena vid olika slags brott är allmänt sett något som bör ägnas stor uppmärksamhet i lagstiftningsarbetet. Detta gäller naturligt-

vis även i fråga om rättskränkningar genom yttranden i massmedier.

När det gäller juryinstitutionen har dock enligt min mening de bärande skälen kvar sin fulla styrka, särskilt med tanke på orostider. I likhet med

YFU anser jag därför att lekmannainslaget i de domstolar som skall döma i

yttrandefrihetsrättsliga mål i princip bör utgöras av en jury. Det är knappast möjligt att begränsa juryns medverkan till enbart mål med någon form av politisk anknytning. Även t. ex. förtalsmål där målsäganden har väckt

åtal kan ju vara av sådant slag att juryprövning är starkt motiverad. Frågan är därför i första hand om den för tryckta skrifter avpassade rättegångsformen kän tas som mönster också för prövningen av andra yttrandefrihets-

rättsliga mål. Jag återkommer strax till frågan om vilket område juryprövningen bör omfatta i sådana mål. I mål om ansvar för innehållet i en tryckt skrift uppkommer i praktiken aldrig frågor om lydelsen av det yttrande som påstås vara brottsligt. Den tryckta skriften är ett självklart bevis. Detta är bakgrunden till att juryns

uppgift har kunnat i huvudsak renodlas till en prövning av yttrandets 138

laglighet.

Den normala formen för lekmunnamedverkan i prövningen av bl.a. bevistragor är enligt den svenska rättegångsordningen att nämndemän

deltar i domstolarnas avgöranden. Nämndemännen tar ställning var för sig

tillsammans med yrkesdomare och är skyldiga att redovisa skälen för sina

ställningstaganden. Juryns ställning är en annan. Dess överläggning sker utan medverkan av yrkesdomare. Utslaget skall inte motiveras. Det är kollektivt och ano-

nymt.

Som jag förut har berört är juryprövningen ägnad att vara ett särskilt

värn för yttrandefriheten. Som företrädare för en allmänt medborgerlig uppfattning har juryn ansetts vara mera skickad än en domstol för den svåra och grannlaga uppgiften att avgöra var gränsen skall dras mellan

befogad kritik och straffvärda yttranden (prop. 1948:230 s. 96 f). Ett sådant avgörande sker genom ett beslut om tillämpningen av ett lagbud. I mål om ansvar för förtal kan det förutsätta att juryn tar ställning också till viss bevisning. Detsamma gäller f.n. i mål om ansvar för meddelare och anskaffare. Men normalt kan juryns beslut fattas helt utan att juryn behöver göra någon bevisvärdering.

Det nu anförda pekar på utt avsikten med jurymedverkan inte i första hand har varit att juryn skall ägna sig ät bevisprövning. Iuryrättegången

har gestaltats utifrån andra motiv. Frågan om den kan införas på nya

områden bör prövas från den utgångspunkten.

YFU anser att den principiellt riktiga lösningen skulle vara att juryn fick delta i prövningen av alla yttrandefrihetsmål oavsett i vilken form yttran-

dena har fällts. Men det finns enligt kommittén också skäl mot att ge juryn en så vidsträckt uppgift. I mål där bevisfrågor spelar en stor roll kan

jurysystemet inte införas utan komplikationer.

Enligt YFU är en rimlig avvägning mellan önskemålet om ctt så vidsträckt område för juryprövningen som möjligt och intresset av en praktiskt hanterbar processordning att använda juryn vid prövning av mål där ansvarighetsfrågan som regel är klar på förhand. Därigenom faller normalt sett behovet av bevisning i den delen bort. Utredningen föreslår att det skall vara juryns uppgift att delta i prövningen av yttrandefrihetsmål som rör framställningar i tryckt skrift, radio, TV. teledata och liknande överföringar, film, videogram och fonogram samt sådana tcaterföreställningar och utställningar som har en utgivare. Förslaget innebär att juryrättegången skall vara tillämplig i fråga om alla de uttrycksformer som enligt YGL skall åtnjuta ett detaljerat yttrandefrihetsrättsligt skydd i grundlag.

Som YFU själv har påpekat kan det dock hävdas att inslaget av bevis-

prövning även med den avgränsningen blir för stort. Juryprocessen förut-

sätter i sin nuvarande form att de yttranden som skall bedömas är så väl

dokumenterade att några bevissvårigheter inte uppkommer. Det är fallet i fråga om yttranden i tryckta skrifter, radio och TV, film, videogram och

fonogram. Jag har redan i avsnitt 3.2.1 pekat på att motsvarande krav inte kan uppfyllas i fråga om sceniska framställningar och utställningar. I enlighet med mitt förslag där bör de lämnas utanför området för juryprövning.

Såvitt gäller radio och TV är jurysystemet redan genomfört i vanlig lag.

Det saknas anledning att nu sätta den ordningen i fråga. Enligt min mening Prop. 1986/87: 151 är det i stället en självklar angelägenhet att befästa den i grundlag. Den form av trådsändningar till allmänheten som utgörs av teledata bör dock lämnas utanför det utvidgade grundlagsskyddet i enlighet med vad jag har sagt i avsnitt 3.5. Även YFU har här uttalat tvekan om möjligheterna till jurvprövning.

Också i fråga om ljudupptagningarna och upptagningarna av rörliga bilder finns starka skäl att införa det speciella skydd för yttrandefriheten

som ligger i juryrättegången. En sådan ordning stöter inte heller på några

större praktiska hinder.

På grund av det nu anförda föreslår jag att mål om ansvar, skadestånd

och konfiskation på grund av vttranden i radio, TV. film. videogram och fonogram enligt grundlag skall prövas i yttrundefrihetsrättslig ordning i en

rättegång med tillgång till jury.

Uppdelning av rättegången

Med det tillämpningsområde som juryrättegången skulle få enligt YFU:s

förslag är det oundvikligt att behovet av bevisning skulle öka i jämförelse med vad som förekommer i tryckfrihetsprocessen. För att undvika de olägenheter som kan anses förenade med det föreslår YFU att frågorna om vad som har yvyttrats och — när den frågan undantagsvis kan uppkomma — om den tilltalade är ansvarig för yttrandet skall bedömas av rätten. Den prövningen skall vara slutförd genom ett lagakraftägande beslut innan juryn underställs frågan om yttrandets laglighet.

Kommitténs förslag innebär att den yttrandefrihetsrättsliga processen

delas i två skeden.

Under det första skall frågan om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig för yttrandet avgöras. Den prövningen ankommer på rätten ensam. Dess avgörande skall kunna överklagas till hovrätten, men inte längre.

När de frågor som skall prövas enbart av rätten är rättskraftigt avgjorda inträder det andra skedet. Då skall yttrandets laglighet prövas av juryn.

Därefter vidtar rättens handläggning på samma sätt som enligt TF. Det betyder att ett friande juryutslag skall leda till en frikännande dom medan

ett fällande utslag skall överprövas av rätten.

Förutom de ändringar i den nuvarande tryckfrihetsprocessen som jag nu

har beskrivit föreslår YFU ett särskilt förfarande för mål om meddelarskydd utanför den offentliga rätten. Som en konsekvens av mina ställningstaganden i avsnitt 3.7.1 i fråga om meddelarskyddet för andra än offentliga funktionärer saknar jag dock anledning att här gå in närmare på detta förslag.

Den uppdelning av processen som YFU har föreslagit hänger samman

med kommitténs förslag om yttrandefrihetsrättsligt skydd för uttrycksfor-

mer där yttrandena inte alltid framträder i tekniskt fixerat skick. Den har mött ganska omfattande kritik. På de skäl som jag har anfört i avsnitt 3.2.1

har jag för min del stannat för att inte lägga fram något sådant förslag. De

komplikationer som skulle följa för den yttrandefrihetsrättsliga processen 140

har varit en viktig bidragande orsak till det. Med den omfattning som grundlagsreglerna får enligt mitt förslag faller det huvudsakliga behovet av

en uppdelning av rättegången bort. Den nuvarande ordningen att rätten

ensam prövar vem som bär det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret bör

dock behållas. Mitt förslag innebär därför att de principer som nu gäller för prövningen av tryckfrihetsmål sträcks ut till att gälla även ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Det innebär också att principerna skrivs in i

grundlag för sådana upptagningar samt för radio, TV och andra sådana överföringar (utom teledata).

Val av jurymän m.m. Enligt 12 kap. 4 § TF utses jurymän genom val för en tid av fyra kalenderår. Jurymännen väljs av landstinget eller, om det inom länet finns någon kommun som inte tillhör landstingskommunen, av landstinget och kommunfullmäktige i den eller de fristående kommunerna. För varje län skall utses 24 jurymän. fördelade på två grupper. Den första gruppen skall bestå av 16 jurymän, den andra av åtta. Jurymännen i den andra gruppen skall

vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt (12 kap. 3 8). Till jurymän skall enligt 12 kap. 5 § TF utses myndiga svenska medbor-

gare, som är bosatta inom länet. De bör enligt lagrummet vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. I paragrafen föreskrivs

också att skilda samhällsgrupper och meningsniktningar samt olika detar av länet bör vara företrädda bland jurymännen.

Y FU har föreslagit en regel om proportionella val av jurymän på samma sätt som redan nu gäller för val av närnndemän enligt 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Den fördel som står att vinna är enligt kommittén att företrädare

för en majoritet av väljarna inte kan driva fram att jurymannakären består

av enbart egna sympatisörer. YFU har själv anfört viss tveksamhet beträffande sitt förslag (jfr SOU 1983:70 s. 2051.

Jag vill för egen del först erinra om att den nuvarande regeln i 12 kap. 5 §

TF såvitt nu är av intresse har gällt alltsedan TF trädde i kraft. I lagförsla-

get I prop. 1948:230 fanns dock inte med någon regel om att skilda meningsriktningar borde vara företrädda.

I motiven till sitt förslag anförde föredragande statsrådet (prop 1948:230

s. 99) bl. a. att de farhågor som hade framförts i lagstiftningsärendet för att

valen skulle medföra att juryns avgöranden präglades av politiska syn-

punkter inte utgjorde ett tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för juryns bildande. ”Yttrandefrihetens vidmakthållande är icke en partipolitisk fråga. Det är ett gemensamt intresse för alla partier, som erkänna de demokratiska grundsatser på vilka vårt samhälle är byggt” uttalade före-

draganden. Någon avsevärd risk att partipolitisk trängsynthet skulle komma att göra sig gällande i rättskipningen förelåg knappast enligt hans mening. En viktig garanti för rättssäkerheten låg i så fall däri att juryn enligt förslaget inte kunde åstadkomma en fällande dom annat än om domstolen biträdde dess mening. Självklart var även att en majoritet inom landsting eller stadsfullmäktige inte hade rätt att missbruka sin ställning 141

och ge jurymannakåren en helt ensidig sammansättning. I förslaget hade uttryckligen angetts att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet skulle vara företrädda bland jurymännen. Föredraganden ansåg det inte

vara riktigt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell

valmetod.

Under riksdagens behandling av propositionen uttalade konstitutionsut-

skottet med anledning av en motion att proportionella val väl skulle ha det värdet att ensidiga val förhindrades. Emellertid skulle den proportionella valmetoden kunna medföra att jurymännen på ett icke önskvärt sätt be-

traktade som sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljargrupper. Utskottet hänvisade också till att nämndemän då utsågs genom majoritets-

val. Utskottet ansåg att valet av jurymän i enlighet med propositionen borde ske genom majoritetsval men att det i lagtexten borde komma till uttryck att bland jurymännen olika meningsriktningar borde vara företrädda (KU 1948:30 s. 35).

Jag kan alltså konstatera att den nu gällande lydelsen av 12 kap. 5 & TF avses hindra det som YFU vill förebygga med regler om proportionella jurymannaval. Ändamålet med utredningens förslag bör sålunda vara tillgodosett redan nu. Den föreslagna ordningen är enligt YFU:s egen mening inte heller idealisk. och remissutfallet visar att det inte är något mera påtagligt att vinna med vad kommittén har föreslagit i denna del.

Visserligen kan den övergång till proportionella valregler som har genomförts i fråga om nämndemän i allmänna domstolar (prop. 1975/76:64, JuU 18, rskr. 124, SFS 1975:1288) ses som ett skäl att genomföra samma ordning när det gäller jurymännen. Men den ordning som nu gäller i fråga om jurymannavalen saknar inte förtjänster vid en jämförelse med det proportionella valsättet. Föreskriften att skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av fänet bör vara företrädda bland jury-

männen ger grund för att angripa ett ensidigt valresultat genom kommunal-

besvär. I enlighet med vad KU anförde vid TF:s tillkomst är det inte självklart att ett proportionellt valsätt är bättre ägnat att förebygga en icke önskvärd politisering av jurymannarollen än den ordning som gäller nu. Vad som emellertid framför allt synes vara av avgörande betydelse för frågans bedömning är att det inte har gjorts gällande att den nuvarande regleringen vid något enda tillfälle har gett upphov till missbruk eller andra olägenheter under den långa tid som den har tillämpats.

Jag anser därför att övervägande skäl talar för att behålla nuvarande valsätt i fråga om jurymän.

Behörigheten att vara juryvman

Som YFU har föreslagit bör reglerna om juryns sammansättning ändras så att jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän

vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Med den ordningen blir inte som nu bara tingsrätternas utan även hovrätternas och de allmän-

na förvaltningsdomstolarnas nämndemän behöriga att vara jurymän i andra gruppen. Jag anser alltså i likhet med utredningen att alla nämndemän 142

av hänsyn till beredskapen för krig och krigsfara.

Jag vill i detta sammanhang ta upp också en annan fråga som har aktualiserats med tanke på beredskapen för krig. Jag syftar på ett förslag om rätten att frånträda ett jurymannauppdrag som har lagts fram i en

promemoria (Ds Ju 1983:8) med titeln De offentliga organens verksamhet vid krig eller krigsfara. 2 Domstolar. Bakgrunden till det förslaget är

följande.

I 4 kap. rättegångsbalken finns bl.a. regler om val av nämndemän. För

valbarhet föreskrivs i 6 § bl.a. en övre åldersgräns på 70 år. Enligt 6 8 tredje stycket är vidare den som har avgått som nämndeman ej skyldig att

åter inträda förrän efter sex år. Enligt 8 § första stycket får den som har fyllt 60 är avgå ur nämnden.

De regler som nu har nämnts kan sättas ur tillämpning genom regeringsföreskrifter med stöd av lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (sär-

skilda rättegångslagen). I promemorian föreslås att den ordningen skall

förbli oförändrad i sak i en ny beredskapslagstiftning. Inom regeringskansliet pågår f.n. arbetet på en sådan lagstiftning.

Bestämmelserna i särskilda rättegångslagen är inte tillämpliga på jury-

män. Enligt vad som uttalas i promemorian behövs särskilda åtgärder för

att det inte skall bli svårt att upprätthålla lekmannainflytandet i tryckfri-

hetsmål eller mål om yttrandefrihetsbrott m.m. under beredskap och i

krig. Bl. a. borde den rätt som nu enligt 12 kap. 6 & TF finns för en juryman

att avsäga sig sitt uppdrag av åldersskäl när han har fyllt 60 år skäras av.

Det skulle stämma överens med vad som redan gäller i fråga om nämndemannauppdrag. Även andra åtgärder kunde enligt promemorian behöva

vidtas. I promemorian uttalades att frågan vilka särskilda anordningar som

var mest ändamålsenliga lämpligen borde utredas av YFU.

YFU:s betänkande innehåller inte något annat förslag som syftar särskilt till att säkra möjligheterna att upprätthålla rättegångsordningen för tryck-

frihets- och yttrandefrihetsmål under beredskap och i krig än det förut

nämnda om en vidgning av behörigheten att vara juryman i den grupp som skall ha erfarenhet äv nämndemannauppdrag. Det finns dock inget hinder att nu ta upp den fråga som har berörts i promemorian.

Promemorian har remissbehandlats. Frågan om rätten att frånträda jurymannauppdrag av åldersskäl har dock inte föranlett några särskilda utta-

landen av remissinstanserna.

För min del anser jag att det är angeläget att såvitt möjligt säkerställa att juryinstitutionen kan verka på det sätt som är avsett även under beredskap och i krig och därav föranledda utomordentliga förhållanden. Jag föreslår

därför att TF skall medge att det i vanlig lag föreskrivs undantag från rätten

att avsäga sig jurymannaskap efter 60 års ålder för fall när riket befinner sig I krig eller krigsfara eller eljest i sådana utomordentliga förhållanden

som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig.

Tillsyn och åtat Nuvarande ordning för tillsynen över tryckta skrifter har vissa grunddrag

som är av stort värde för tryckfriheten. Dessa grunddrag är systemet med

ett centralt tillsynsorgan och en diskretionär prövningsrätt i fråga om

ingripanden mot tryckfrihetsbrott i stället för övervakning genom den

vanliga polis- och åklagarorganisationen (prop. 1975/76:204 s. 123). Samma grunddrag återfinns i den radiorättsliga ansvarighetsregleringen. Enligt

min mening är värdet av detta system sådant att det inte bör komma i fråga all lägga om det i nägot mera väsentligt hänseende. Tvärtom är det angeläget att motsvarande system skall gälla också för de medier som skall ges ett

särskilt grundlagsskydd men som i dag står utanför denna särreglering på det tryckfrihets- och radiorättsliga området.

YFU föreslär att JK också i fortsättningen skall vara ensam åklagare i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Den skyldighet att ”vaka över” tryckfrihetens gränser som nu ävilar honom enligt 9 kap. I & TF skall dock tas bort enligt förslaget. Någon särskild organisation för JK:s tillsyn före-

slås ej.

De remissinstanser som berör frågorna har skiftande meningar. Allmänhetens pressombudsman ansluter sig till förslaget att JK skall vara åklagare i yttrandefrihetsmål. medan Stockholms tingsrätt anser att åklagaruppgiften i stället borde anförtros ät RÅ. Bland det fåtal instanser som uttalar sig i frågan finns en viss övervikt för förslaget att ta bort tillsynsplikten.

För min del finner jag inte orsak att gå ifrån den nuvarande ordningen med JK som åklagare i tryckfrihetsmål och mål om ansvar inom radiorätten. Det är då naturligt att även uppgiften att vara åklagare i övriga

yttrandefrihetsmål läggs på JK. Jag biträder alltså YFU:s förslag såvitt

gäller de medier som omfattas av det särskilda grundlagsskyddet i mitt förslag.

Däremot anser jag att det saknas anledning att upphäva föreskriften i 9 kap. 1 § TF om JK:s övervakning på tryckfrihetens område. Föreskriften kan närmast ses som en s. k. portalparagraf som inleder de bestämmel-

ser som ger tlllsynsfunktionen dess egentliga innehåll. Någon motsvarighet

till föreskriften är enligt min mening dock knappast befogad för de andra uttrycksformer som nu bör ges ett förstärkt grundlagsskydd. På det radio-

rättsliga området finns inte heller någon sådan nu.

Tvängsmedel

I 10 kap. TF finns bestämmelser om särskilda tvångsmedel i tryckfrihets-

mål. Bl. a finns i I $ regler om beslag som kan tillgripas för att säkerställa

kommande konfiskation (som motsvarar förverkande enligt BrB). I 14 §

föreskrivs om beslag I syfte att säkra bevisning. Det är JK som beslutar om

beslag i båda fallen, men TF ger möjlighet att i vanlig lag föreskriva att allmän åklagare får besluta interimistiskt. Denna möjlighet har emellertid inte utnyttjats hittills.

YFU föreslår att möjligheterna att förordna om konfiskation och beslag enligt TF skall bestå. Möjligheten att enligt 10 kap. 14 §& TF ta tryckta 144

plar. Vidare föreslår utredningen att bestämmelsen i 10 kap. 2 §& TF, som gör det möjligt att i vanlig lag föreskriva att även allmän åklagare får förordna om beslag, upphävs.

När det gäller övriga framställningsformer föreslär YFU regler om be-

slag och konfiskation endast för ljud- och bildupptagningar. Beslag i syfte

att säkra bevisning föreslås få läggas endast på ett exemplar av upptagning-

en. I fråga om andra medier torde det enligt utredningen vara svårt att skilja ut sådana föremål som endast kan användas för spridning av det brottsliga yttrandet. Utredningen bedömer också behovet av konfiskation för att motverka fortsatt spridning som litet.

Regleringen av tvångsmedlen berörs endast av några få remissinstanser. RÅ och Stockholms tingsrätt anser att möjligheten att i lag föreskriva att

även allmän åklagare äger förordna om beslag bör få finnas kvar. Förening-

en Folket i Bild/Kulturfront är positiv till att endast tio exemplar av en tryckt skrift skall kunna tas i beslag i bevissäkringssyfte.

För min del finner jag YFU:s förslag i fråga om tvängsmedlen i huvudsak

väl avvägda. På två punkter är jag emellertid tveksam. De allmänna åklagarna har f.n. inte getts befogenhet att förordna om

beslag enligt TF. Några mera betydande olägenheter har knappast visat sig vara förenade med denna ordning. Å andra sidan kan behovet av att kunna fatta beslut utan dröjsmål öka när reglerna görs tillämpliga också på ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Jag anser att övertygande skäl inte har anförts för en ändring av nuvarande reglering på denna punkt. Motsvarande bestämmelser bör gälla också för de nämnda upptagningarna. Jag har emellertid inte för närvarande för avsikt att föreslå att man skall utnyttja möjligheten att genom vanlig lag ge allmänna åklagare befo-

genheter på området.

När det gäller beslag i bevissäkringssyfte i fråga om tryckta skrifter är

givetvis utgångspunkten att inte fler exemplar än som är oundgängligen

nödvändigt får tas i beslag. Det får anses vara innebörden av gällande rätt Gfr prop. 1975/76:204 s. 183). Mot den bakgrunden framstår YFU:s gräns

på tio exemplar som alltför hög i praktiskt taget alla fall. Någon nämnvärd

skyddseffekt ger därför inte förslaget. Tvärtom kan det inge föreställning-

en att så många som tio exemplar kan få tas i beslag, även om bara ett

mindre antal är strängt taget nödvändigt från bevissynpunkt. Ett genomfö-

rande av YFU:s förslag kan därför få en effekt som är motsatt den åsyf-

tade. Ä andra sidan kan det tänkas att YFU:s förslag om att ett enda exemplar av en film e.d. eller ljudupptagning fär tas i beslag i bevissäkringssyfte är alltför begränsat. Jag vill därför inte tillstyrka utredningsförslaget i denna del.

Sammanfattningsvis anser jag att YFU:s förslag bör genomföras utom så till vida att möjligheten att genom vanlig lag överlämna beslutanderätten i beslagsfrågor behålls och får avse också fonogram samt filmer, videogram m. m. Vidare bör det inte i lagtexten anges något visst antal exemplar som beslag i bevissäkringssyfte får omfatta.

10 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 151

Mitt förslag: Principen om allmänna handlingars offentlighet ges en mer vidsträckt tillamplighet utanför myndighetsområdet. Den skall tillämpas hos vissa aktiebolag, föreningar, stiftelser och andra enskilda organ. Utmärkande för denna grupp av organ är att de på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning eller liknande. Det är i princip bara i denna verksamhet offentlighet skall vara huvudregel. Utvidgningen av offent-

lighetsprincipens tillämpningsområde görs genom tillägg till sckre-

tesslagen. Bl.a. skall bestämmelserna i 2 kap. TF om allmänna handlingars offentlighet härigenom bli tillämpliga på handlingar hos dessa enskilda organ. Någon särskild grundlagsregel om detta införs dock inte.

Kommunalföretagskommitténs förslag stämmer överens med mitt utom t följande hänseenden. Offentlighetsprincipen skall gälla hos delvis andra enskilda organ än enligt mitt förslag. Handlingsoffentligheten skall hos de berörda organen regleras genom en särskild lag, medan begränsningar i offentligheten hos organen skall regleras i sekretesslagen på samma sätt som i fråga om myndigheterna. I TF skall införas en hänvisning till denna reglering i vanlig lag.

Remissinstanserna: Förslaget att utvidga offentlighetsprincipen till en-

skilda organ med statliga myndighetsutövande förvaltningsuppgifter har

fått ett i huvudsak positivt mottagande. Däremot har ett relativt stort antal

remissinstanser en kritisk inställning till urvalet av de organ som föreslås omfattade av regleringen. Många av dessa organ avstyrker sålunda försla-

get såvitt det berör dem själva.

Bakgrunden till mitt förslag: Principen om handlingsoffentlighet, dvs. att

de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter är

allmänt tillgängliga, är ett karaktäristiskt inslag i den offentliga rätten i vårt land. De grundläggande bestämmelserna återfinns i 2 kap. TF. som fick helt ny lydelse år 1976 (prop. 1975/76:160, KU 54, 1976/77:1, SFS

1976:954). Föreskrifter som begränsar handlingsoffentligheten finns i sek-

retesslagen. Principen om handlingsoffentlighet ingår som en beståndsdel i den mera allmänna grundsats om en fri insyn i det allmännas angelägenheter som

betecknas offentlighetsprincipen och som kommer till uttryck också genom grundlagsregler om offentliga funktionärers yttrande- och meddelar-

frihet och om offentlighet vid domstolsförhandlingar. Ofta använder man

dock uttrycket offentlighetsprincipen i mera snäv bemärkelse just för

principen om handlingsoffentlighet, eftersom denna av ålder har varit det

centrala inslaget i den lagstiftning som skall förverkliga allmänhetens insyn

1 myndigheternas verksamhet. Principen om allmänna handlingars offentlighet omfattar emellertid inte alla organ som i någon form utövar verksamhet för det allmänna. En handling är enligt TF allmän endast om den förvaras hos en myndighet 146

eller därmed jämställda beslutande församlingar, t. ex. riksdagen och kommunfullmäktige (se 2 kap. 5 §). Med myndighet avses enligt förarbetena (prop. 1975/76:160 s. 134) organ inom den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen. Om en förvaltningsuppgift har överlämnats till ett bolag eller till en förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ. vilket kan ske med stöd av I1 kap. 6 & RF, faller detta organ utanför

tillämpningsområdet för 2 kap. TF. Detta gäller även om organet anförtrotts uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Regeln att principen om handlingsoffentlighet gäller endast hos myndigheter är dock inte undantagslös. Sekretesslagen innehåller nämligen i I kap. 8 § en bestämmelse enligt vilket denna princip — låt vara i mycket

begränsad omfattning — gjorts tillämplig också utanför den offentligrätts-

liga organisationen. Enligt den paragrafen skall vad som föreskrivs i TF om

rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos notarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon. AB Svensk Bilprovning. Dessa organ skall vidare vid tillämpningen av sekretesslagen jämställas med myndighet. Att reglerna om handlingsoffentlighet och sekretess har gjorts tillämpliga beträffande dessa organ hänger samman med att offentlighetsprincipen tidigare varit

tillämplig på dem och att man inte önskade inskränka principens tillämp-

ningsområde i samband med att 2 kap. TF fick ny lydelse (prop.

1977/78:38 s. 41 och prop. 1979/80:2 Del A s. 125). Undantagen från regeln att principen om allmänna handlingars offent-

lighet endast gäller inom myndighetsområdet är alltså få. Frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet har emellertid diskuterats flera gånger.

Bl.a. vid TF:s tillkomst pekades på svårigheter att genom allmänna

bestämmelser reglera offentlighetsprincipens tillämplighet på privata rätts-

subjekts handlingar. Övervägande skäl ansågs då tala för att denna fråga liksom dittills borde regleras utanför grundlagens ram (SOU 1947:60 s. 71

D.

I det förslag till nya grundlagsregler om allmänna hkandlingars offent-

lighet som offentlighetskommittén lade fram år 1966 föreslogs att med

myndigheter i detta sammanhang skulle jämställas enskilda organ såvitt deras årgärder kunde överprövas av en myndighet (SOU 1966:60 s. 133). Förslaget ledde inte till lagstiftning, utan en ny utredning — offentlighetsoch sekretesslagstiftningskommittén — tillsattes. Enligt denna kommitté var det vanskligt att överblicka konsekvenserna av en regel om handlingsoffentlighet hos enskilda organ vilkas verksamhet var offentligrättsligt reglerad. Någon motsvarighet till den förra kommitténs förslag förordades

därför inte (SOU 1975:22 s. 141). Kommittén tänkte sig dock möjligheten

av en framtida utvidgning, något som krävde en särskild utredning (bet. s. 132). Under remissbehandlingen av kommitténs förslag vann denna tanke anslutning av flera remissinstanser.

I prop. 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet tog föredragande statsrådet fasta på kommitténs tankegång och ansäg det också för sin del befogat att överväga en utvidg-

ning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde. Överflyttningen av en

förvaltningsuppgift från ett myndighetsorgan till annat organ, t.ex. ett 147

privaträttsligt subjekt, borde inte automatiskt få den verkan att handlingsoffentligheten i motsvarande mån begränsas. Enligt föredraganden låg det särskilt nära till hands att behålla insynen i fråga om handlingar som rör

myndighetsutövning även sedan denna har tillagts ett enskilt subjekt.

Frågan rymde emellertid enligt föredraganden komplikationer som inte utan särskild utredning kunde överblickas och bemästras. En särskild kommitté borde därför tillkallas för uppgiften (prop. 1975/76:160 s. 74). Föredragandens uttalanden i denna del mötte inte nägon erinran under riksdagsbehandlingen (KU 1975/76:48 och 1976/77:1). Utredningsuppdraget lämnades till kommunalföretagskommittén som har behandlat frågan i

betänkandet Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet.

Skälen för mitt förslag: Handlingsoffentligheten har till syfte att utgöra

en garanti för rättssäkerhet och för effektivitet i förvaltningen och i folkstyret. I ett samhälle som vårt där den offentliga makten utgår från folket

är det givetvis nödvändigt att allmänheten kan få en sädan insyn i de allmänna angelägenheterna att det finns underlag för en fri åsiktsbildning och ett fritt informationsflöde. För denna insyn är rätten att ta del av allmänna handlingar av stor betydelse. De allmänna handlingarnas betydelse som informationskälla har otvivelaktigt ökat allteftersom stat och kommun i växande omfattning påtagil sig ansvaret för skilda uppgifter i samhällsgemenskapens intresse. Offentlighetsprincipens tillämpningsområde har härigenom kommit att växa.

Det kan med fog hävdas att intresset av insyn i offenthg verksamhet gör sig gällande med likartad styrka oavsett den yttre form som valts för

verksamheten. I takt med att den offentliga förvaltningen har kommit att få

delvis nya mål, och i högre grad än tidigare inriktas på bl. a. plancring och produktion, har emellertid förvaltningsuppgifter i allt större utsträckning kommit att läggas på organ som står utanför det traditionella myndighetsområdet. I en inte obetydlig omfattning har man härvid valt att för den offentliga verksamheten använda associationsrättsliga former. Denna utveckling kan sägas gå i motsatt riktning mot den faktiska utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde som jag berörde nyss.

Att staten eller en kommun driver verksamhet i privaträttslig form eller

överlåter en offentligrättslig uppgift till ett enskilt rättssubjekt kan ha

många olika orsaker. Valet av den privaträttsliga formen för offentlig

verksamhet kan t. ex. ha motiverats av att verksamheten skall bedrivas i

organiserat och permanent samarbete med utomstående intressenter. Skälet kan också vara att det är fråga om affärsverksamhet eller annan ckono-

misk självbärande verksamhet som inte lämpligen kan ombesörjas av en

myndighet. En snabbare beslutsprocess och det skydd mot insyn och

inblandning utifrån som de privaträttsliga verksamhetsformerna ger kan vara tänkbara motiv till att en förvaltningsuppgift har förts över tull ett

enskilt rättssubjekt.

När sädana enskilda organ har fått uppdrag av staten att ombesörja

förvaltningsuppgifter kan det synas vara ett naturligt krav att allmänhetens

insyn i verksamheten skall vara densamma som om uppgiften handlagts av

en myndighet. Ett av skälen till att en uppgift lagts på ett enskilt organ kan emellertid som nämnts ibland vara just att man velat undvika den offent- 148

föreligger alltså en konflikt mellan den otfentlighetsprincip som bör råda

inom den offentliga sektorn och den relativa stutenhet som kännetecknar privaträttens juridiska personer.

De praktiska och principiella problem som denna motsättning innebär bör få sin lösning som resultat av en avvägning mellan insynsintresset och

de intressen som står mot detta. Någon sädan avvägning har emellertid knappast gjorts hittills annat än i enstaka fall. Nuvarande rättsläge är

därför inte resultatet av nägra överväganden av systematisk natur utan beror i varje fall till betydande del på slumpen. En sådan ordning kan inte

anses tillfredsställande.

Den naturliga utgångspunkten, när man överväger vilket tillämpningsområde offentlighetsprincipen bör ha utanför myndighetssektorn, kan med hänsyn till principens syfte synas vara att denna bör gälla i allmänna angelägenheter, oavsett om dessa handhas av myndigheter eller enskilda. Vill man förverkliga denna grundsats stöter man emellertid på mänga och

svårlösta problem.

Ett sådant är att avgöra när en angelägenhet som handhas av ett enskilt organ skall anses vara allmän till sin karaktär. Det rättsliga begrepp som det i så fall skulle ligga närmast till hands att utgå från är förvaltningsuppgifter. som enligt RF kan anförtros åt enskilda. Begreppet förvaltningsuppgift är emellertid inte så klart avgränsat att det är möjligt att använda det som grund för att ange offentlighetsprincipens tillämpningsomräde. Jag anser nämligen att ett ofrånkomligt krav när det gäller att utvidga detta

område är att det av lagstiftningen tillräckligt klart skall framgå i vilken

utsträckning handlingar som förvaras hos andra än myndigheter är offentliga.

En annan metod att skilja ut allmänna angelägenheter är den som offent-

lighetskommittén använde och som byggde på förhållandet att beslut i

verksamheten hos det enskilda organet kan överprövas av en myndighet. Remissbehandlingen av förslaget visade emellertid att inte heller detta är en framkomlig väg.

Som jag ser det går det inte att genom en generell formel tillräckligt klart skilja ut vilka angelägenheter hos enskilda organ som är ”allmänna” och vilka som inte är det. Inte ens om man använder ett så pass etablerat och ofta begagnat begrepp som myndighetsutövning för att åtminstone fånga de i detta sammanhang mest centrala förvaltningsuppgifterna uppnår man den tydlighet i avgränsningen som måste eftersträvas. Någon generell regel som med utgångspunkt i offentlighetsprincipens syfte anger hos vilka enskilda organ denna princip är tillämplig är alltså inte möjlig. Med den

angivna utgångspunkten blir man därför hänvisad till att från fall till fall

avgöra om ett visst enskilt organ skall tillämpa offentlighetsprincipen eller inte.

Även bortsett från denna avgränsningsfråga finns det problem förenade med cn ordning enhigt vilken vissa enskilda organs handlingar blir tillgängliga för allmänheten. Offentligheten förutsätter erfarenhetsmässigt särskilda administrativa rutiner och för också oundvikligen med sig vissa ökade kostnader. Att införa en ordning som innebär sådana konsekvenser för ett 149

enskilt rättssubjekt bör inte övervägas utan att man får en offentlighet som Prop. 1986/87: 151

har nägon praktisk betydelse. Det kan t. ex. vara fråga om ett enskilt organ som endast i mycket liten omfattning har fått i uppgift att sköta en offentlig

ungelägenhet, medan verksamheten till den alldeles övervägande delen är rent privat. Det skulle då te sig oproportionerligt och föga rationellt att

belasta ett sådant organ med kostnader för en offentlighet av ringa praktisk

betydelse för någon del av verksamheten.

Det kan vidare finnas sådana fall då det visserligen kan åberopas principiella goda skäl att göra ett visst enskilt rättssubjekts handlingar offentliga,

men där det skule vara nödvändigt att genom sekretessregler kraftigt begränsa eller rent av i praktiken helt upphäva insynen. Detta skulle av lätt insedda skäl behöva bli fallet t.ex. i sådana enskilda organ där staten

driver affärsverksamhet i konkurrens med andra privata företag. Det kan

också vara svärt att hos ett enskilt organ hälla isär sådan verksamhet där

offentlighet bör råda från annan verksamhet så att insynsrätten kan funge-

råa i praktiken.

Vidare kan förhållandena vara olika inom skilda sektorer. Som jag nämnt inledningsvis behandlar jag inte det kommunala området här, men

även på den statliga sektorn varierar förhållandena mellan företag som

bedriver affärsverksamhet, handhar kulturella uppgifter elter utövar offentlig makt mot enskilda. Ägarförhållandena e.d. kan också vara i hög grad olika. Det ter sig mera näraliggande med handlingsoffentlighet hos enskilda organ som helt ägs eller drivs av staten än hos sådana där det statliga inslaget bara är ett bland en rad andra.

Ett skäl mot att nu införa offentlighet hos ett enskilt organ kan vara att organcets verksamhet ses över och att det därför är ovisst om offentlighetsprincipen bör gälla där också i ett längre perspektiv. En utvidgad offent-

lighet kan knappast komma i fråga, om man inte kan förutse att den skall bestå under överskädlig tid.

Ytterligare ett problem som man måste beakta är att det på myndighetsområdet finns en mängd regler som bildar den rättsliga bakgrunden till offentlighetsprincipens tillämpning och som oftast saknar motsvarighet hos enskilda organ. Jag tänker på sådana offentligrättsliga regler som

föreskrifter om arkivvård, bestämmelser om förfarandet vid ärendehand-

läggning, föreskrifter om straff- och disciplinrättsligt ansvar samt regler om tillsyn genom JO och JK. Enligt min mening måste man tveka inför tanken

att bygga upp motsvarande regelsystem för enskilda rättssubjekt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till samma slutsats som kommunalföretagskommittén: en utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpning utanför myndighetsområdet bör inriktas på de organ

som det framstår som mest angeläget att reglera från offentlighetssyn-

punkt, nämligen sådana som handhar myndighetsutövning mot enskilda.

Som jag förut har konstaterat bör frågan om vilka organ som skall omfattas

av en sådan utvidgning avgöras efter en prövning av de specifika förhållan-

den som råder på varje särskilt område. Jag vill redan här påpeka utt en

sådan utvidgning av offentlighetsprincipen inte i sig innebär att det allmänna ikläds några nya förpliktelser i fråga om arkivvärd. De frågor som utvidgningen aktualiserar i fråga om arkivläggning, gallring och arkivvård

lagstiftningsärende. Jag har i denna del samrått med statsrådet Göransson.

Kommittén har närmast av tidsskäl inte haft möjlighet att gå vidare men

uttalar att det inte finns skäl att begränsa införandet av offentlighetsprincipen till enbart myndighetsutövningsområdet. För min del har jag angett att min grundinställning är att offentlighet så långt möjligt bör råda i allmänna

angelägenheter. Med hänsyn till de stora svårigheter som är förenade med

att utvidga offentlighetsprincipen utanför myndighetsomrädet vill jag emellertid avvakta erfarenheterna av de förslag jag lägger fram i det följande innan jag är beredd att överväga någon längre gående utvidgning. Jag skall nu gå in något närmare på vilka enskilda organ beträffande

vilka jag anser man nu kan överväga att göra offentlighetsprincipen tilllämplig. De organ som jag tar upp kan indelas i ett antal huvudgrupper efter karaktären av den myndighetsutövning som har anförtrotts dem. Jag behandlar dem under skilda rubriker i det följande. Sist i detta avsnitt berör jag den lagtekniska utformningen av mina förslag. Jag har beträffande de olika organen samrått med de statsråd till vilkas ansvarsområde resp. organ hör.

Obligatorisk kontroll genom teknisk provning e.d.

Obligatorisk kontroll (ett begrepp som enligt SFS 1985:1105 har ersatt den tidigare officiella provningen) utförs vid riksprovplatser och auktoriserade

provplatser. Förutom tre statliga myndigheter, som är riksprovplatser och där offentlighetsprincipen såiedes redan gäller i dag, finns det fyra aktiebolag i vilka staten har ett bestämmande inflytande och som i egenskap av riksprovplats svarar för obligatorisk kontroll. Uppgiften att fatta beslut om en produkt skall godkännas för ett visst ändamål eller inte innefattar utan tvekan myndighetsutövning (prop. 1974:162 s. 17). Hos ett av de bolag som svarar för sådan provning — AB Svensk Bilprovning — gäller som jag tidigare nämnt offentlighetsprincipen redan nu. I fråga om de tre övriga

bolag som är riksprovplatser anser jag i likhet med kommittén att AB

Statens anläggningsprovning och Apoteksbolaget AB bör omfattas av offentlighetsprincipen. Nägra bärande skäl som talar emot detta ställningstagande har inte framkommit under remissbehandlingen, och de berörda

bolagen har inte heller själva haft något att erinra mot detta. När det

däremot gäller SEMKO, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten. som är riksprovplats för elektriskt material, anser jag att det bolaget tills vidare bör lämnas utanför ett förslag om ökad offentlighet. SEMKO:s

verksamhet är föremål för översyn (ifr Ds I 1986:1). Frågan om offentlig-

hetsprincipen bör utvidgas till att omfatta även SEMKO bör därför 1. v. få anstä i avvaktan på resultatet av översynen.

De auktoriserade provplatser som kan utses enligt lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. har inte myndighetsutövningsuppgifter och bör därför inte omfattas av offentlighetsprincipen.

Viss likhet med den provning som nu har berörts har den besiktning och tillsyn som Kungl. Svenska Aeroklubben (KSAK) utför av segelflygplan med stöd av bestämmelser i luftfartslagen (1957:297, omtryckt 1986:166)

m. fl. författningar. På samma sätt som den obligatoriska kontrollen vid Tiksprovplatser i princip bör omfattas av offentlighet bör offentlighet gälla

också I besiktnings- och tillsynsärenden hos KSAK. Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att offentlighetsprincipen införs

hos AB Statens anläggningsprovning. Apoteksbolaget AB och KSAK. Den bör gälla beträffande själva besluten i ärenden om obligatorisk kontroll resp. ärenden om besiktning eller tillsyn och de andra handlingar som

ingår i sådana ärenden. Liksom hos de statliga myndigheter som har

likartad verksamhet och hos AB Svensk Bilprovning finns det behov av att kunna sekretessbelägga uppgifter om enskildas affärs- och driftförhällanden m.m. hos de organ som offentlighetsprincipen således bör vara till-

lämplig på. Jag äterkommer senare till hur detta bör ske.

Fördelning av statliga medel

Vissa privaträttsliga subjekt har tillagts uppgiften att till enskilda fördela statligt stöd i olika former. Det föreligger ett starkt intresse av offentlighet i sådana ärenden där allmänna medel skall fördelas.

När det först gäller sådana organ som fördelar statliga medel till Aultur-

aktiviteter m.m. eller delar ut statliga stipendier anser jag i likhet med kommittén och remissinstanserna att oifentlighetsprincipen bör gälla i

sådan verksamhet hos Handelshögskolan i Stockholm, Musikaliska akademicn, Stiftelsen Svensk- norska samarbetsfonden. Föreningen Norden.

Folkbildningsförbundet, länsbildningsförbunden, Svenska institutet i Rom

samt Stiftelsen Svenska institutet.

Något behov av sekretesskydd för uppgifter i sådana ärenden som jag nu

nämnt torde normalt sett inte föreligga.

Kommitén har för sin del föreslagit att offentlighetsprincipen skall införas också hos ytterligare nägra organ som kan hänföras till denna grupp. Även om goda skäl i och för sig kan anföras för kommitténs uppfattning anser jag emellertid att de bör lämnas utanför regleringen. Jag nämner i det följande de organ som nu åsyftas och anger i anslutning härtill skälen för mitt ställningstagande.

Stiftelsen Institutet för rikskonserter kommer att omorganiseras vilket innebär förändringar i fråga om dess verksamhetsuppgifter (prop.

1985/86:114). Frågan om offentlighetsprincipens tillämpning hos stiftelsen bör därför anstå t.v. Det stöd som Sveriges Hantverks- och Industrior-

ganisation — Familjeföretagen tidigare har haft om hand för granskning av

gesällprov har numera upphört, och frågan om offentlighet hos organisationen får därmed anses ha fallit. Riksföreningen mot cancer skall enligt tidigare riksdagsbeslut inte pröva frågor om anslag av statliga medel för forskning inom föreningens versamhetsområde efter utgången av budget-

året 1985/86 (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 578). Riksdagen har emellertid för budgetåret 1986/87 1 stället anvisat medel till föreningens informations-

verksamhet (UbU 1985/86:33 s. 5 och 10). I avvaktan på ett slutligt ställningstagande om föreningens roll i hithörande frågor bör den lämnas

utanför regleringen. Den verksamhet hos Sveriges exportråd som består i fördelning av statligt stöd till språkutbildning (Svensk-Franska Språkfon-

till projekt-export. Endast om denna senare verksamhet omfattas av of-

fentlighet, bör språkutbildningsstödet bli föremål för allmän insyn. Jag aterkommer strax till den senare frågan. Det stöd som Sveriges författarförbund förmedlar till författare och översättare äger samband med utformningen av biblioteks- och talboksersättningen. Den frågan övervägs

f.n. av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02) som kan komma att föreslå

andra grunder för utgivandet av sådan ersättning. Denna verksamhet bör

därför inte t. v. omfattas av offentlighetsprincipen. Svenska Riksteaterns

befattning med frågor om statsbidrag till finsk amatörteaterverksamhet i Sverige kan väntas bli föremål för omprövning inom regeringskansliet. Också denna verksamhet. som utgör en mycket liten del av Riksteaterns

uppgifter, bör därför nu lämnas utanför regleringen.

När det härefter gäller fördelning av allmänna medel i form av statligt stöd till näringslivet har sådana uppgifter anförtrotts en rad enskilda juri-

diska personer. De medel som fördelas på detta sätt uppgår årligen till

avsevärda belopp och intresset av insyn i verksamheten gör sig I många fall starkt gällande. I likhet med kommitténs och remissinstanserna anser jag därför i princip att det finns goda skäl att vidga offentlighetsprincipen till

de enskilda organ som sysslar med denna form av stödverksamhet. Remissbehandlingen av kommitténs förslag har emellertid gett vid han-

den att behovet av sekretess hos de berörda organen gör sig gällande med

betydligt större styrka än vad kommitténs undersökningar syntes utvisa. Hänsynen till enskildas affärsintressen skulle således, hos samtliga de

organ som utredningen 1 denna del föreslagit omfattade av offentlighets-

principen, innebära att man måste införa en mycket längtgående sekretess.

Denna skulle medföra att offentligheten skulle begränsas kraftigt eller rent av upphävas helt. I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör det inte ifrågakomma att införa offentlighetsprincipen i sådana fall där man redan

på förhand kan se att detta inte skulle få någon praktisk betydelse. I

motsats tull kommittén är jag därför inte beredd att förorda att offentlig- ' hetsprincipen skall gälla i sådan verksamhet som avser statligt stöd till

näringslivet och som bedrivs av AB Svensk Exportkredit. Bokbranschens

Finansieringsinstitut AB. Fonden för industriellt samarbete med u-länder, Fonden för industriellt utvecklingsarbete, Fonden för Svenskt-norskt in-

dustriellt samarbete, Norrlandsfonden, de regionala utvecklingsfonderna

och Sveriges exportråd. När det gäller det stöd och de bidrag som i marknadsreglerande syfte fördelas på jordbrukets och fiskets områden av åtta fristående regleringsföreningar anser jag i likhet med kommittén att dessa föreningar utan beaktansvärda olägenheter kan omfattas av mitt förslag. Offentlighetsprincipen bör således införas i den del av föreningar-

nas verksamhet som består i förmedling av statligt stöd. När det gäller

föreningarnas rent affärsdrivande verksamhet föreslår jag däremot ingen

förändring. De föreningar som omfattas av mitt förslag är Föreningen för

mejeriprodukter, Svensk kötthandel, Sveriges oljeväxtintressenter, Sveriges potatisintressenter, Svensk sockerhandel, Svensk spannmålshandel och Svensk ägghandel samt Svensk fisk.

Det finns behov av sekretess i den verksamhet som sålunda bör omfattas av offentlighetsprincipen. Jag återkommer till hur detta bör tillgodoses.

Stiftelsen Samhällsföretag skiljer sig i viss mån från de hittills nämnda organen som ger statligt stöd i olika former. Suftelsen fungerar som ett slags moderbolag till regionala stiftelser för skyddat arbete genom att ha tillsyn över dessa och fördela anslag till deras verksamhet. Enligt min mening är det olämpligt att behandla stiftelserna i ”koncernen” på olika sätt från offentlighetssynpunkt. Behovet av sekretess i den affärsverksamhet som bedrivs är påtagligt. och det har inte föreslagits att offentlighet skulle införas i de regionala stiftelserna. Enligt min mening talar därför övervägande skäl för att offentlighetsprincipen inte bör göras tillämplig på Stiftelsen Samhällsföretag.

När det slutligen gäller det statliga stöd som genom de erkända arbets-

löshetskassorna förmedlas till de arbetslösa finns det principiella skäl som

talar för en utvidgad offentlighetsprincip. Främst med hänsyn till det sekretessbehov som kan förutses uppstå och till praktiska skäl — närmast kassornas organisation på lokal nivå — anser jag emellertid att man bör avstå från att låta offentlighetsprincipen omfatta de erkända arbetslöshetskassorna.

Beslut om statligt reglerade anställningar Vissa enskilda organ skall beträffande sin personal tillämpa lagen (1976:600) om offentlig anställning, bl.a. i frågor som rör avskedande,

disciplinpåföljd, avstängning, åtalsanmälan och läkarundersökning. När

det berörda organet fattar beslut i sådana ärenden blir det fråga om myndighetsutövning. Det finns inga beaktansvärda skäl mot att införa offentlighet i dessa fall. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag därför att Nordiska museet, Sveriges tekniska museum och Svenska språknämnden bör omfattas av en utvidgad offentlighetsprincip. Detsamma gäller andra enskilda organ som har statligt reglerade anställningar,

främst vissa skolor med enskild huvudman (jfr 12 kap. 9 § skollagen

1985:1100). Dessa är riksinternatskolor, skolor som omfattas av privatskolförordningen (1967:270), två lanthushållsskolor (Vackstanässkolan

och Apelrydsskolan), Bergsskolan i Filipstad och vissa fristående särsko-

lor samt folkhögskolor som omfattas av folkhögskoleförordningen (1977:551). Vidare bör av samma skäl Stockholms internationella freds-

forskningsinstitut (STPRD, Stiftelsen WHO Collaborating Center on Inter-

national Drug Monitoring samt Skogs- och lantbruksakademien omfattas

av offentlighetsprincipen. Liksom i myndigheternas personaladministrati-

va verksamhet finns det ett visst behov av sekretess i de nu avsedda fallen.

Jag återkommer till denna fråga.

Utseende av offentliga funktionärer

Befogenheten att utse ledamöter i styrelserna för vissa myndigheter har

anförtrotts ett flertal organ utanför den statliga och kommunala förvalt-

ningsorganisationen. Denna uppgift innefattar myndighetsutövning. Detta

talar i och för sig för insyn i verksamheten. Å andra sidan kan man inte bortse ifrån att uppgiften att utse en styrelseledamot ofta är en mycket

begränsad del av det berörda organets hela verksamhet. Om organet inte i Prop. 1986/87: 151

övrigt har anförtrotts offentligrättsliga uppgifter, bör det som jag udigare har framhållit inte komma i fråga att ålägga organet att tillämpa offentligh-

etsprincipen för en marginell del av verksamheten. Till skillnad från kom-

mittén menar jag således att följande organ bör lämnas utanför en utvidgning av denna princips tillämpningsområde: arbetstagarorganisationer,

Föreningen svenska tecknare, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, Konstnärernas riksorganisation. Svenska fotografers förbund och Sveriges författarförbund Gfr vad som tidigare sagts under

fördelning av statliga medel).

Beslut om betygssättning m.m. Inom det enskilda utbildningsväsendet förekommer inslag som kan anses utgöra myndighetsutövning mot elever, 1. ex. betygssättning och beslut om

disciplinära åtgärder. Det är i viss mån oklart vilka beslut i de enskilda skolornas verksamhet som får anses innefatta myndighetsutövning. F.n.

pågår inom regeringskansliet en översyn av vissa författningar som har anknytning till det enskilda utbildningsväsendet. Jag anser för min del att

frågan om offentlighetsprincipens utvidgning inom detta område lämpligen bör behandlas i samband med den översynen. Jag avstår därför från att i

detta lagstiftningsärende lägga fram förslag som rör myndighetsutövning mot elever i de enskilda skolorna.

Beslut om medlemsskap m.m. i offentligrättsliga korporation eslut om medlemsska .m. i offentligrättsliga korporationer I befogenheten att besluta om medlemsskap I vad kommittén har betecknat som offentligrättsliga korporationer samt om disciplinåtgärder beträffande deras medlemmar ingär moment som kan ses som former av myndighetsutövning. De organ som enligt kommittén bör omfattas av offentlighetsprincipen är i detta sammanhang Sveriges advokatsamfund, Stockholms fondbörs och de erkända arbetslöshetskassorna.

I likhet med kommittén anser jag mycket tala för att handlingar som rör inträde i eller uteslutning ur advokatsamfundet eller som rör dess disciplinära verksamhet bör vara underkastade den insyn som offentlighetsprinci-

pen innebär. Samfundet har emellertid motsatt sig kommitténs förslag. De skäl som samfundet har åberopat är visserligen beaktansvärda men knap-

past starkare än de som i regel kan anföras mot en tillämpning av offentlighetsprincipen. Å andra sidan hyser jag ändå tvekan inför tanken på att förorda kommitténs förslag. De regler som f.n. ger sekretess hos JK och högsta domstolen och som det skulle ligga närmast till hands att göra tillämpliga också hos samfundet. om offentlighetsprincipen skall gälla där, ger knappast ett tillräckligt skydd för uppgifter om advokater. En längre gående sekretess skulle därför vara motiverad. Den skulle emellertid minska värdet av en utvidgning av offentlighetsprincipen. Vidare finns det

under alla förhållanden en risk för att det underlag som disciplinnämnden

skulle ha tillgång till i sina ärenden skulle bli sämre.

En minskad effektivitet i samfundets tillsyn över advokatkåren skulle i

så fall bli följden. Detta vore en mycket olycklig effekt. Min samlade bedömning blir därför att jag inte vill tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

Beträffande fondbörsen delar jag kommitténs åsikt att huvuddelen av

verksamheten får anses vara av sådan art som ligger myndighetsutövningen mycket nära, vilket talar för den insynsmöjlighet som offentlighetsprincipen erbjuder. Häremot står att behovet av sekretessreglering kan förutses bli mycket längtgående om den väsenthiga börsetiska funktion som börsstyrelsen utövar skall kunna upprätthällas med full effektivitet. Jag har därför stannat för att inte lägga fram något förslag som berör fondbörsen. I samband med att ändringar i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs

kan komma att aktualiseras i framtiden kan frågan emellertid tas upp på

nytt.

I samband med mina överväganden om en vidgad insyn hos organ som sysslar med stödgivning uttalade jag mig mot att offentlighetsprincipen skulle omfatta de erkända arbetslöshetskassorna. Det bör då inte heller komma i fråga att tillämpa principen i den del av kassornas verksamhet

som rör medlemskap i dessa.

Den lagtekniska utformningen Lagtekniskt kan de förslag som jag för fram lämpligen genomföras genom alt området för den utvidgade handlingsoffentligheten anges i sekretesslta-

gen på i princip samma sätt som nu görs i I kap. 8 §. Detta bör ske i form av en bilaga till lagen av i stort sett det slag som kommittén har förordat. Någon särskild ny lag behövs då inte. Vidare anser jag till skillnad från

kommittén att man inte behöver göra någon erinran i 2 kap. TF om att allmänna handlingar kan finnas hos också andra organ än myndigheter (fr prop. 1975/76:160 s. 135). Inte heller är jag beredd att tillstyrka kommit-

téns förslag om en särskild straffbestämmelse i fråga om den som uppsåtli-

gen eller av grov oaktsamhet underlåter att lämna ut en allmän nandling enligt de nya reglerna. Jag har inte blivit övertygad om det praktiska

behovet av en sådan bestämmelse.

Det behov av sekretess hos andra organ än myndigheter som uppstår,

om handlingsoffentlighet införs hos dessa organ, bör tillgodoses genom

kompletteringar av bestämmelserna i sekretesslagen. I vissa fall behövs dock inte några sådana tillägg. En konsekvens av den reglering som jag sålunda förordar blir att inte bara handlingssekretess kommer att gälla hos de enskilda organen utan också en motsvarande tystnadsplikt. Min grunduppfattning, som jag redan här vill redovisa, är att sekretessen hos de

enskilda organen i princip bör vara densamma som hos myndigheter med

motsvarande verksamhet. Detsamma bör gälla i fråga om meddelarfrihe-

ten. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

4¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät-

tats förslag till

2. lag om ändring i regeringsformen,

3. lag om ändring i brottsbalken, 4, lag om ändring i sekretesstagen (1980:100), 5. lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 7.

5¶Specialmotivering

5.1¶Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Enligt förslaget indelas TF i två avdelningar, en första avdelning som omfattar regleringen för de tryckta skrifterna, alltså TF:s nuvarande tilllämpningsområde, och en ny andra avdelning som innehåller bestämmelser om de andra medierna.

Den andra avdelningen innehåller tio kapitel. Systematiken är i stort sett densamma som i första avdelningen. 15 kap. motsvarar I och 3 kap. och 16 kap. 4 och 6 kap. I 17, 18 och 19 kap. finns de bestämmelser som motsvarar 5, 7 resp. 8 kap. Föreskrifterna i 20 kap. avser samma ämnen som 9 och 10 kap. I 21—24 kap. finns bestämmelser som svarar mot I1—

14 kap. Någon motsvarighet till 2 kap. är inte aktuell.

1 kap.

7§

Det nya andra stycket skall i första hand bevara det enhetliga ansvar som nu gäller när innehållet i en dagstidning eller annan periodisk skrift distri-

bueras också i form av en radio- eller kassettidning. Enligt lagen om

ansvarighet för radio- och kassettidningar är utgivaren för den tryckta förlagan ansvarig även för den version som sprids genom radiosändning i etern eller via tråd eller i form av en ljudupptagning. Som förlaga för radiotidningar får enligt lagen om radiotidningar förekomma allmänna nyhetstidningar som trycks, har dagspresskaraktär och ges ut här i landet (1 § första stycket 3). Förlaga för en kassettidning kan vara vilken periodisk

skrift som helst. som ges ut här i landet (1 § andra stycket lagen om

ansvarighet för radio-och kassettidningar).

Eftersom radio- och kassettidningar sprids genom etcr- eller trådsänd-

ning eller genom ljudupptagningar skulle enligt de nya grundlagsreglerna om utgivarskap som jag föreslår (17 kap. TF) en särskild utgivare behöva

utses för sådana versioner av en periodisk skrift, om inga särbestämmelser meddelas. Genom den regel som finns i förevarande lagrum uppnås att

ansvaret enligt grundlag skall falla på utgivaren för den tryckta förlagan.

Därmed hälls också rätten att bestämma över vad som publiceras samlad hos utgivaren för den periodiska skriften (5 kap. 3 § TF).

Regeln innebär att en förlagetrogen version av en periodisk skrift som sprids på något av de sätt som anges i paragrafen skall behandlas på samma

sätt som en bilaga till den tryckta skriften. Den skall följaktligen anses som

en del av tryckalstret och omfattas av det skydd som TF ger periodiska skrifter. De bestämmelser som finns i 1—14 kap. TF skall alltså tillämpas på programmet eller upptagningen i fråga. Några särskilda tolkningspro-

blem bör inte uppkomma med denna ordning. Det kan anmärkas att be-

greppet utgivning it. ex. I kap. 6 § och 9 kap. 3 § får anses avse sändning-

en av programmet eller utlämnandet av upptagningen för spridning.

I ett avseende gäller dock ett avsteg från TF:s tryckfrihetsrättsliga principer. Det gäller etableringstriheten. Etersändningar för distribution av

periodiska skrifters innehåll kan inte ske helt fritt. Ordningen i radiotrafi-

ken kräver ett tillståndssystem. Spridning genom träd bör kunna ske under samma förutsättningar som i övrigt gäller för trådsändningar. Lagtexten

innehåller därför en hänvisning till reglerna om krav på tillstånd i 16 kap.

Avfaltningen av lagtexten ger principen om samlat ansvar för periodiska skrifter och på annat sätt än genom tryck spridda versioner av dessa ett

vidare giltighetsomräde än det som gäller i dag. Det sker genom att princi-

pen görs tillämplig på spridning av innehållet i alla slags periodiska skrifter

genom eter- eller trådsändningar, även sådana som saknar dagstidnings-

karaktär. I fråga om radiotidningar kommer den vidare att gälla oavsett om det finns sändningstillstånd eller inte. Inte heller krävs att det är fräga om

version som är avsedd för synskadade.

5 kap. Loch 2 §§ Ändringarna är huvudsakligen redaktionella. Syftet med att ändra lagtex-

ten är att förebygga missförstånd, som ansetts kunna uppstå med den gällande lydelsen Gfr SOU 1983:70 s. 324). Som nu anges i lagen

(1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område föreskrivs i I $ att en utländsk ägare skall ha hemvist här i landet.

8§

Bestämmelsen i andra stycket om att ändring av utgivningsplanen eller

utgivningsorten skall anmälas är ny. Som YFU har påpekat behövs den för

att göra anmälningsskyldigheten enligt 5 § verkningsfull. Avsaknaden av

en sådan regel framstår som en uppenbar lucka i den nuvarande regleringen. Anmälningsskyldigheten straffsanktioneras i 14 §.

Genom det nya första stycket straffbeläggs underlåtenhet att enligt 8 &

anmäla ändring av utgivningsorten eller utgivningsplanen.

Bötesskalans maximum anges i paragrafens båda stycken till 1 000 kr. i enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av den nuvarande lydelsen

av 25 kap. I $ andra stycket brousbalken (prop. 1980/81:38 s. 16). Sedan

minsta bötespåföljd enligt brottsbalken numera höjts ull 50 kr. (SFS

1980:1133) kan angivelsen av bötesminimum i TF slopas. 158

6 kap. 38

Ändringen innebär att bötesskalan enligt första stycket justeras på samma sätt som i 5 kap. 14 8.

7 kap.

IS I enlighet med vad som har sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.1) har uppdelningen av tryckfrihetsbrotten i otillåtna yttranden och

otillåtna offentliggöranden slopats. Av praktiska skäl anges tryckfrihetsbrotten dock fortfarande i två paragrafer (4 och 5 88), av vilka den senare avser enbart sådana brott som tidigare betecknades otillåtna offentliggöranden. Kravet att gärningarna skall vara straffbara enligt vanlig lag framgår nu redan av I $.

3§

I första stycket I har ordningsföljden mellan brotten ändrats så att den blir densamma som i den nya lydelsen av 4 §&. Motiven till det nya tredje

stycket finns i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.7.4.

4§

I brottskatalogen har arbetats in de brott mot rikets säkerhet som f.n. utgör otillåtet offentliggörande enligt 7 kap. 5 § 1. Skälen för denna änd-

ring redovisas i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.5. De brott som avses är spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet

med hemlig uppgift. Vidare har brottsbeskrivningarna för brotten landsförräderi och landssvek kompletterats så att de omfattar även de moment som

kan vara otillåtet offentliggörande.

Några av brottsbeskrivningarna har anpassats till den nya lydelse vissa ansvarsbestämmelser i BrB erhållit i samband med lagstiftningen om disciplinförseelser av krigsmän m. m. (prop. 1985/86:9, JuU 24, rskr. 213, SFS 1986:645). Det gäller brotten landsförräderi, landssvek, ryktesspridning

till fara för rikets säkerhet och uppvigling.

Vissa redaktionella ändringar har gjorts beträffande brotten hets mot

folkgrupp och förtal.

I brottskatalogen har också tagits in det nya brottet olaga våldsskildring i den del det avser bilder i tryckta skrifter. Jag har utförligt redogjort för

denna ändring i avsnitt 3.6.3. De olika brottens ordningsföljd har också modifierats.

58§

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.5.

Uttrycket ”därmed jämförbart förhållande” syftar på de personer som i 159

sekretesslagen behandlas som offentliga funktionärer därför att de organ där de är verksamma där jämställs med myndigheter.

6 och & $$

Ändringarna är av redaktionell natur.

12 kap. 3 och6 §§ Beträffande dessa ändringar hänvisas till den allmänna motiveringen, av-

snitt 3.8.

Andra avdelningen 15 kap. Kapitlet är det första i den nya avdelning av TF som föreslås behandla andra offentliga framställningar än tryckta skrifter. I detta kapitel finns bestämmelser som motsvarar I och 3 kap TF.

18 Första stycket anger de medier som omfattas av det nya grundlagsskyddet.

Som gemensam beteckning på dessa används i enlighet med YFU:s förslag

termen offentliga framställningar Gfr 5 §).

1 överensstämmelse med vad YFU har föreslagit används beteckningar-

na eter- och trådsändning för sådana sändningar som i dagligt tal avses med

radio och TV. Departementsförslaget överensstämmer vidare med YFU:s

förslag så till vida att nya medier som text-TV och telefaksimil blir hänför-

liga under eter- och trådsändningar (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5). I den mån telefaksimil används för förlagetrogen distribution av

periodiska skrifter, blir framställningsformen hänförlig under 1 kap. 7 § andra stycket TF. I andra fall där tekniken används som massmedium blir sändningarna att anse som offentliga framställningar enligt 5 § i detta

kapitel. Av 5 § följer också att teledata inte omfattas av det nya grundlagsskyddet.

Grundlagen innehåller inte någon definition av begreppen etersändning och trådsändning (jfr SOU 1983:70 s. 294). Vad som avses med etersänd-

ning är det som i radiolagen f.n. benämns radiosändning, dvs. ”ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor

vilkas frekvenser äro lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreda sig i rymden utan särskilt anordnad ledare”. Termen etersändning har valts därför att radiosändning i det allmänna språkbruket har kommit att beteckna endast den traditionella fljud-dradion, till skillnad från TV. Användningen av termen utesluter inte att radiolagens beskrivning av vad som avses med radiosändning jämkas något som ett resultat av pågående utrednings-

arbete i ämnet (jfr avsnitt 2.3).

Med trådsändning menas detsamma som avses med samma term i radio- 160

lagen: "ljud. bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka äro bundna vid särskilt anordnad ledare”. Att endast sådan användning av trädmedier som kan anses som massmedial

faller under grundlagsreglerna framgår av 5 8.

YFU har i sitt grundlagsförslag begagnat termerna ljudupptagning och upptagning av rörliga bilder. Den av utredningen föreslagna lagtexten anger dock inte närmare vad som avses med dessa uttryck. Enligt utredningens motiveringar åsyftas med ”ljudupptagning” grammofonskivor och ljudkassetter och med "upptagning av rörliga bilder” filmer, videokasset-

ter och videoskivor. Departementsförslaget är inte avsett att avvika från

vad YFU har föreslagit. Emellertid används genomgående termen film i

stället för begreppet upptagningar av rörliga bilder. ”Film” är ett kortare

och enklare uttryck än ”upptagningar av rörliga bilder” och därför bättre lämpat för användning i lagtext. I tredje stycket anges därför att det som sägs om film i FTF avser även andra upptagningar av rörliga bilder.

I andra stycket anges det nya grundlagsskyddets syfte genom en hänvisning till tryckfriheten. vars ändamål i I kap. I $ andra stycket förklaras vara ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”.

2§

Friheten att anskaffa och lämna meddelanden för publicering i de skyddade medierna är densamma som när det gäller tryckta skrifter. Lagtexten

har avfattats som en hänvisning till motsvarande regler i I kap. De perso-

ner till vilka den som vill lämna ett publiceringsmeddelande kan vända sig skall följaktligen svara mot beskrivningen i I kap. I $ tredje stycket. Till skillnad från program i eter- och trådsändningar torde filmer och ljudupptagningar sällan produceras vid något som kan betecknas som en redaktion. Det innebär att den krets till vilken meddelanden kan lämnas för publicering i sådana framställningar blir mera begränsad. I denna del överensstämmer departementsförslaget med YFU:s förslag.

I detta sammanhang finns anledning att beröra ett beslut av JO den 14 december 1984 med anledning av klagomål från Svenska journalistför-

bundet m.fl. (dnr 759—-1984 och 1029-1984). JO har pekat på ett par

punkter där de nu gällande reglerna om friheten att anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering kan anses lämna utrymme för ovisshet.

Den fråga som JO främst har aktualiserat gäller huruvida straff får

dömas ut om någon har fotograferat ett objekt som skyddats från sådan

avbildning genom ett förbud enligt lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. (skyddslagen) och fotograferingen har skett i publiceringssyfte men utan att fotografen har gjort sig skyldig tll ett brott som avses i 7 kap. 3 § andra stycket TF. I 7 kap. 3 § andra stycket avses vissa grova brott mot rikets säkerhet när de begås genom anskaffande av uppgifter för publicering. I sådana fall får enligt lagrummet straff dömas ut i överensstämmelse med vanlig lag. I de andra fallen beror möjligheten att inskrida med straff på om TF i övrigt medger det. I 1 kap. 9 §3 TF förklaras att vad i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldig- 161

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I51

het som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats gäller Prop. 1986/87: 151 utan hinder av TF:s regler i övrigt.

JO har fäst uppmärksamheten på att fotografering inte i sig är någonting olagligt och att ett brott i de diskuterade fallen kommer till stånd först

genom att den fotograferande bryter mot ett förbud enligt skyddslagen.

Straffet gäller med andra ord inte enbart det sätt på vilket det som är avsett för publicering anskaffas utan har också ett samband med att anskaffandet gäller en viss typ av uppgifter. Detta skulle enligt JO kunna ges den

betydelsen att straff inte kan komma i fråga.

JO har dock också konstaterat att mycket talar för att det enligt 1 kap.

9. $& 3 TF är möjligt att döma till straff i de diskuterade fallen men att ett

bindande avgörande av den frågan kan meddelas endast av allmän domstol. För min del är jag benägen att instämma i det av JO:s två tolkningsal-

ternativ som innebär att det är fråga om ett sådant fall som avses i I kap.

9 83 TF, vilket också förefaller ge den sakligt sett rimligaste lösningen. Givetvis får förevarande paragraf anses ha samma innebörd. Tillräcklig

anledning saknas därför att nu ta upp reglerna om friheten att anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering till förnyat övervägande i Jagstiftningssammanhang. Det kan tilläggas att skyddstagen f.n. ses över av utredningen (Fö 1982:03) om tillträdesskydd.

3§

Paragrafens första stycke innehåller förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i fråga om de skyddade medierna. Det har utformats efter förebild av I kap. 2 §.

Andra stycket öppnar den möjlighet till lagstiftning om förhandsgransk-

ning som jag har förordat i avsnitt 3.6.2 i fråga om offentlig förevisning av filmer och videogram. Det ges härigenom utrymme för förhandsgranskning enligt biografförordningen. Såsom har framhållits i den allmänna motive-

ringen skall lagstiftning om sådan granskning vara underkastad reglerna i 2 kap. 12 § andra—femte styckena och 13 & RF. Med offentlig förevisning avses i förevarande paragraf sådana förevisningar som riktar sig till en

öppen krets, såsom är fallet framför allt vid offentliga tillställningar eller

allmänna sammankomster (jfr prop. 1984/85:116 s. 14).

Om en offentlig förevisning av en film eller ett videogram e.d. sker med hjälp av en eter- eller trådsändning är andra stycket tillämpligt under förutsättning att det inte är fråga om ett program som sänds till cn större allmänhet utan att det huvudsakliga syftet är att det skall spridas just i form av offentlig förevisning. Det betyder att rundradiosändningar enligt den

terminologi som har föredragits i prop. 1985/86:109 om ändringar i radiola-

gen m.m, och som har tillstyrkts i KU 1986/87:6 inte omfattas av undanta-

get från censurförbudet. Inte heller faller under andra stycket program i sändningar från satelliter i fast trafik annat än om de är avsedda att nå

allmänheten just genom offentlig förevisning. Trådsändningar till bostäder

enligt 5 § andra stycket eller 5 a § radiolagen i den avsedda nya lydelsen av dessa paragrafer eller enligt lagen om lokala kabelsändningar faller likaså 162

anledning av prop. 19857/86: 109 väntas inom kort.

Den närrmare avgränsningen av området för förhandsgranskning får ske i vanlig lag inom det utrymme som denna paragraf lämnar.

4§

Genom hänvisningarna till I kap. 3 och 4 §§ kommer den tryckfrihetsrättsliga exklusivitetsregeln och instruktionen för prövningen av tryckfrihetsmål och annan tillämpning av TF att gälla också i fråga om de medier som

skyddas av reglerna it andra avdelningen. Detsamma gäller föreskriften i I kap. 4 § andra stycket TF om att hänsyn vid påföljdsbestämning skall tas till rättelse av oriktiga uppgifter (jfr avsnitt 3.2.3).

Som ett komplement till motsvarigheten till I kap. 4 § första stycket TF i YFU:s förslag förordade utredningen, att en bestämmelse skulle införas i YGL och TF om att samma förhållningssätt som den nuvarande instruktionen ger anvisning om skall iakttas i vanliga brottmål där gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose dessa grundlagars ändamål. Avsikten med bestämmelsen var att ge de rättstillämpande organen ett uttryckligt stöd för att i sådana mål beakta yttrandefrihets- och informationsintressena. Det ansågs betydelsefullt inte minst när det gäller demonstrationer och

sammankomster liksom i fråga om teaterföreställningar och utställningar

som saknar utgivare (SOU 1983:70 s. 197).

Förslaget mottogs relativt positivt av remissinstanserna och tillstyrktes av de flesta av dem som tog upp frågan. Bl.a. RÅ var dock negativ. RÅ menade att ett påbud i grundlag om att ett specifikt intresse generellt skall beaktas i alla brottmål oberoende av eljest tillämpliga stadganden borde underkastas mer noggranna överväganden. Vidare ansåg RÅ att det var ovisst om bestämmelsen var tänkt som en straffrihetsgrund eller straffmätningsregel. Slutligen anförde han att det ur legalitetssynpunkt fanns skäl att motsätta sig denna typ av regler.

Med hänsyn till bl. a. vad RÅ anfört föreslås inte att instruktionen skall

utvidgas till att omfatta även övriga brottmål. Domstolarna har ju alltid

möjlighet att vid straffmätningen ta hänsyn till att den tilltalade i sitt

handlande har styrts av angelägna motstående intressen. Brottsbalken

innehåller f.ö. också en särskild bestämmelse som ger möjlighet att ådöma

lindrigare straff än vad som stadgats för brottet, om det finns synnerliga skäl till detta (33 kap. 4 §). I sammanhanget kan nämnas att högsta domstolen i en dom (NJA 1985 s. 893) som gällde brott mot upphovsrättslagen begånget i en tryckt skrift behandlat fallet att ett yttrandefrihets- och informationsintresse stär mot ett upphovsrättsligt intresse.

58 Paragrafen anger vad som avses när grundlagen talar om offentliga framställningar, jfr I $.

Första stycket klargör vid vilken tidpunkt en framställning skall anses

vara offentlig. Därefter är den en offentlig framställning. Stycket motsvarar I kap. 6 §.

Offentliggörandet har betydelse framför allt som utgångspunkt för det allmännas möjligheter att ingripa mot en framställning. Innan offentliggö-

rande har skett får det allmänna inte vidta några åtgärder mot en framställ-

ning i andra fall än som avses 13 §. Förslaget överensstämmer i sak med vad YFU har föreslagit (jfr SOU 1983:70 s. 11, 293).

Andra stycket anger vad som avses med program i eter- och trådsändningar. Genom definitionen fastläggs för det första att allt innehåll i en sändning omfattas av grundlagens skydd, dvs. även s. k. enkla meddelanden, som enligt den nu gällande radiolagstiftningen till största delen faller utanför skyddsreglerna (1 § radiolagen och 1 § radioansvarighetslagen, jfr

SOU 1983:70 s. 294).

Vidare framgår av andra stycket att grundlagsskyddet för program avser endast sådana sändningar som riktas till allmänheten och som är avsedda

att tas emot av denna med tekniska hjälpmedel. Genom denna beskrivning

särskiljs de sändningar som omfattas av grundlagsskyddet från andra på

två sätt.

Det första är att sändningarna skall riktas till allmänheten. Därmed menas att den sändande utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som önskar ta emot den. Det typiska fallet är givetvis rundradiosändning genom etern. En sådan sändning kan tas emot av alla som skaffar sig en mottagare. På ett i princip likartat sätt riktas trådsända radio- och TV-program till allmänheten. I båda fallen är det den

som sänder som svarar för den huvudsakliga aktiviteten. Mottagaren var-

ken kan eller behöver påverka sändningen. Hans medverkan begränsas till att koppla på mottagarapparaten och välja kanal.

Denna egenskap skiljer de typiska rundradiosändningarna från vissa andra tillämpningar av tekniken för eter- och trådsändningar som på senare

år har fått allt större aktualitet. Med den snabba utvecklingen på datatekni-

kens område och bättre teletekniska hjälpmedel har nya sätt att förmedla information blivit möjliga. Som nämnts i den allmänna motiveringen (3.5) kan sådant som tidtabeller, prisuppgifter och adresser antas komma i fråga

för spridning genom sändningar från databaser i s.k. teledata. En sådan teknik kan dock i princip användas för att förmedla meddelanden av vilket

innehåll som helst. Sändningar av det nu berörda slaget skiljer sig från de typiska rundradiosändningarna genom att den som önskar ta del av sänd-

ningen själv tar kontakt med sändaren och begär en viss information. Han har på så sätt en möjlighet att påverka sändningen genom att välja bland olika meddelanden som samtidigt är tillgängliga för honom hos samma källa. Det kan inte sägas att en sändning som på detta sätt styrs av mottagaren riktas till allmänheten på samma sätt som en rundradiosänd-

ning. Den faller därför utanför grundlagens tillämpningsområde.

Det andra kännetecknet på sändningar som omfattas av grundlagsskyddet är att de är avsedda att tas emot av allmänheten med tekniska hjälpmedel. Härigenom särskiljs de skyddade sändningarna från andra som också

kan begagna etcer- eller trädsändningsteknik men inte har sådan karaktär av massmedium att de behöver skyddas av ett detaljerat grundlagssystem i64

med utgivaransvar. Här åsyftas t. ex. användning av högtalaranläggningar på estrader och idrottsarenor och användning av TV-monitorer för att en

estraddebatt eller ett scenframträdande skall kunna följas av en publik också utanför det rum där framträdandet äger rum. I sådana sammanhang kan tekniken för eter- och trådsändningar komma till användning utan att mottagaren själv behöver begagna något tekniskt hjälpmedel för att kunna

uppfatta vad som sänds. Av lagtexten framgär att sändningar som inte är avsedda att tas emot av var och en med egna tekniska hjälpmedel faller utanför tillämpningsområdet för det nya grundlagsskyddet. Det kan gälla

t.ex. överföringar av sportevenemang till särskilda visningslokaler på en annan ort.

De framställningsformer som närmast berörs av gränsdragningen mellan grundlagsskyddade sändningar och sådana som faller utanför skyddet är som YFU har anfört text-TV, teledata och telefaksimil.

Det sätt på vilket text-TV används, som ett komplement till vanlig TV,

svarar mot villkoren för grundlagsskydd enligt denna paragraf. I enlighet

med vad som har anförts i den allmänna motiveringen följer denna fram-

ställningsform alltså principerna för grundlagsskydd i TF.

Som nyss har antytts är användningen av teledata olik de typiska rundra-

diosändningarna när det gäller mottagarnas medverkan. Sändningar i den framställningsformen faller därför utanför grundlagens skyddssystem. Detta gäller också när text-TV fungerar som teledata (se avsnitt 3.5).

Vad gäller telefaksimil kan den tekniken tänkas komma till användning på skilda sätt. I den mån det blir fråga om distribution av förlagetrogna

versioner av periodiska skrifter faller framställningsformen under 1 kap.

7 § andra stycket TF. I andra fall får med ledning av förevarande paragraf avgöras om en användning av tekniken utgör en eter- eller trådsändning som riktas till allmänheten och därmed skall behandlas enligt TF.

Den frågan kan uppkomma också när det gäller andra spridningssätt. Det är inte något nytt. Också de nuvarande reglerna om tryckta skrifter kan ge upphov till vissa tolkningsfrågor. De kan t. ex. gälla huruvida olika tekniska framställningssätt skall anses som tryckning. Det ligger i sakens natur att sådana frågor inte alltid kan besvaras helt entydigt genom lagstift-

ning utan måste överlämnas för avgörande i rättstillämpningen. När det nu gäller de nya tekniska möjligheterna att begagna eter- och trådsändningar för olika slags kommunikation bör frågorna om deras ställning i yttrande-

frihetsrättsligt avseende kunna bemästras med ledning av den regel som

här föreslås.

Självfallet kan den tekniska utvecklingen komma att orsaka nya frågor. Det kan då uppstå behov av att justera lagstiftningen. Detta synsätt har ;

den allmänna motiveringen anlagts på teledatamediet. Givetvis kan också

den översyn av den radiorättsliga lagstiftningen som har uppdragits åt radiolagsutredningen (se avsnitt 2.3) ge anledning till jämkningar av grundlagsregleringen i fråga om eter- och trådsändningar.

68 I första stycket undantas etersändningar från satelliter i princip från de nya grundlagsreglernas tillämpningsområde (jfr avsnitt 3.5). Undantaget omfat-

tar även direkt vidarespridning av satellitsändningar genom eter eller tråd. Regleringen stämmer överens med vad som nu gäller enligt lagstiftningen om lokala kabelsändningar. Grunden för undantaget är att ett system med

utgivare som råder över vad som sänds och ansvarar för innehållet inte kan upprätthållas i fråga om satellitsändningar (se avsnitt 3.5). Vidare fär i

vanlig lag föreskrivas om motsvarande undantag t. ex. beträffande sådana sändningar som i dag sker enligt lagen om rundradiosändningar av finländska televisionsprogram. Den vidareutsändning av utländska radio- och

TV-program som f.n. sker inom Sveriges Radios verksamhet skall givetvis

också I fortsättningen falla under det särskilda skyddet.

Den nu berörda begränsningen behöver inte nödvändigtvis gälla svenska

sändningar som förmedlas hit via satellit. Inget hindrar att man i fråga om

sådana sändningar genom vanlig tag föreskriver ett skydd som motsvarar

det i TF.

I ett avseende skall dock de nya grundlagsreglerna gälla även för de sändningar som åsyftas i paragrafen. Det gäller skyddet för meddelare m. fl. Av 23 kap. 2 § framgår att samma regler skall gälla i detta avseende som för tryckta skrifter.

I 1 § andra stycket radioansvarighetslagen undantas program och delar av program. som består i direktsändningar av en dagshändelse eller av en sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget, från tillämpningen av huvuddelen av den yttrandefrihetsrättsliga särregleringen i lagen. Undantaget innebär att yttranden som förmedlas genom sådana sändningar skall bedömas enligt allmänna regler

om straff och i vanlig rättegång. I fråga om skadestånd gäller dessutom

vissa särskilda regler.

YFU:s förslag innehåller inte något undantag från det yttrandefrihetsrättsliga systemet för direktsändningar av den nu avsedda typen. Å andra

sidan har YFU inte i sitt betänkande diskuterat frågan om att avvika från den ordning som nu råder enligt radioansvarighetslagen. Enligt andra stycket behålls i sak gällande rätt på denna punkt. Många trådnät är mycket små. De kan finnas i ett bostadsområde, på ett

hotell etc. Deras betydelse som medium för nyhetsförmedling och opinionsbildning är begränsad. Det bör därför inte krävas att sändningar i sådana nät alltid skall ha en utgivare. Frågan hur omfattande ett nät får vara innan dess betydelse som massmedium påkallar skydd av TF:s regler

lämpar sig dock i vart fall f.n. inte för lösning genom grundlag. I tredje stycket medges därför att vanlig lag undantar trådsändningar som inte är avsedda för någon större allmänhet från TF:s tillämpningsområde.

7§

Det undantag från TF:s tillämpningsområde som enligt 1 kap. 8 § gäller i fråga om upphovsrätten utvidgas genom hänvisningen i första stycket till

att omfatta också de medier som skyddas av de nya grundlagsreglerna. Det innebär t. ex. att intrång i upphovsrätt kan bestraffas även om det sker

genom publicering i en offentlig framställning enligt andra avdelningen i TF. 166

kationer i förhållande till TF, främst från informationssynpunkt (SOU 1983:70 s. 188). Med hänvisning till en pågående rättegång som gällde

denna fråga har dock YFU avstått från att lägga fram något förslag i ämnet.

Den rättegång YFU åsvyftat har avslutats genom den dom av högsta dom-

stolen som omnämnts under 4 §. Den fråga som YFU har berört gäller

upphovsrätten snarare än tryckfriheten. Denna fråga får därför övervägas i annat lämpligt sammanhang. Det kan nämnas att den f.n. är föremål för behandling i riksdagen med anledning av två motioner (1985/86:L 245 och L 254).

Första stycket innebär vidare att reglerna i I kap. 9 § om alkohol- och tobaksreklam, om begränsningar I friheten att bedriva yrkesmässig kredit-

upplysningsverksamhet och om straff och skadestånd för brottsliga sätt att anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering skall tillämpas även

på de medier som omfattas av det utvidgade grundlagsskyddet.

Förbud mot reklam råder i dag i fråga om radio och TV. Andra stycket

medeger att ett sådant förbud upprätthålls också i framtiden enligt vad som

har anförts i avsnitt 3.2.4. Bemyndigandet innebär en rätt inte bara att förbjuda reklam utan även att närmare reglera under vilka former reklam kan få förekomma. Med reklam avses inte bara kommersiell reklam utan

också t. ex. åsiktsannonsering.

Under denna paragraf finns anledning att beröra en fråga som har an-

knytning till medgivandet i I kap. 9 § 2 TF att utan hinder av TF i vanlig

lag föreskriva om förbud mot vissa offentliggöranden i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet. Frågan har aktualiserats genom en skrivelse den

15 maj 1984 från datainspektionen (dnr 1335-84).

Det är enligt 3 § andra stycket kreditupplysningslagen tillåtet att bedriva kreditupplysningsverksamhet utan tillstånd om det sker genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. Datalagen är inte tillämplig på regist-

rering av juridiska personer. I datainspektionens skrivelse pekas på att det

till följd av dessa bestämmelser är möjligt att utan något tillstånd bedriva

kreditupplysningsverksamhet genom att databehandla upplysningar om juridiska personer och sprida upplysningarna i form av en fotokopierad

utskrift av dataregistrets innehåll, om denna har försetts med sådana uppgifter om mångfaldigandet att den enligt I kap. 5 § TF skall jämställas med en tryckt skrift.

Datainspektionens skrivelse har remissbehandlats. Av de remissinstanser som har yttrat sig har JK inte funnit någon anledning till ändring av de nu gällande reglerna som fick sin utformning år 1981 (prop. 1980/81:10 s. 71 f). Jag delar denna bedömning.

8§

Genom denna paragraf blir anonymitetsskyddet i 3 kap. tillämpligt också på författare och andra upphovsmän. på meddelare och på dem som framträder såvitt gäller sådana radio- och TV-program och bild- och ljudupptagningar som faller under TF:s nya tillämpningsområde. 167

16 kap.

Kapitlet motsvarar både 4 och 6 kap.

IS

I första stycket fastslås etableringsfrihetens princip för film, videogram och ljudupptagningar. Etableringsfriheten innefattar rätt att framställa sådana produkter och att sprida dem på vad sätt som helst, 1. ex. genom att filmer visas offentligt inför publik eller att ljudupptagningar spelas upp

under motsvarande förhållanden. En erinran görs i andra meningen om

föreskrifterna i 15 kap. 3 § om förhandsgranskning av filmer, videogram o.d.

Friheten att t. ex. sprida en film eller en ljudupptagning genom att sända den som ett program i radio eller TV är beroende av reglerna om tillstånd till eter- och trådsändningar. Detta följer av andra stycket. Grunderna för

detta lagrum har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnit 3.4.

Enligt andra stycket är det möjligt att i vanlig lag närmare ange de villkor som skall gälla. Sådana villkor bör inte få ges vilken innebörd som helst. Att närmare ange vilka slags villkor som får ställas upp är knappast möjligt i grundlagen. För att inte ge större möjligheter än f.n. att på detta sätt begränsa vttrandefriheten föreskrivs emellertid att reglerna om inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF skall vara tillämpliga 1 fråga om normgivning som sker med stöd av andra stycket i denna paragraf.

2§

Grunderna för denna paragraf har redovisats i den allmänna motiveringen,

avsnitt 3.4. Regeln att frågor som gäller missbruk av yttrandefriheten skall prövas av domstol under medverkan av jury tar sikte på andra ingripanden

än straff och andra sådana rättsverkningar av yttrandefrihetsbrott som enligt 22 kap. skall behandlas i yttrandefrihetsmål, dvs. med tillgång till

jury. Vad som avses i denna paragraf är t, ex. återkallelse av tillstånd till

lokala kabelsändningar och förbud mot fortsatt vidaresändning av programkanaler från satellit i sådana sändningar. Jag återkommer i samband med följdlagstiftningen till frågan i vad mån den här föreslagna regeln påkallar ändringar i andra lagar, t. ex. i fråga om sändningar i närradio. Såvitt gäller sändningar som bedrivs av programföretag som stöder sig på tillstånd eller avtal med staten innebär den omprövning av förutsättningarna för verksamheten som görs vid förnyelse av sändningstillståndet eller avtalet inte ett sådant ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten som skall föranleda prövning i juryrättegång enligt andra meningen. I stället finns den möjlighet att få en prövning till stånd som avses i första meningen. Att frågor om överträdelser av regler om reklam inte skall prövas i

juryrättegång har framgått av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2.4.

Samma ståndpunkt intogs av riksdagen när lagen om ansvarighet för lokala 168

riksdagens ställningstagande rör det sig här visserligen om sändningarnas

innehåll, men några yttrandefrihetsrättsliga frågor i egentlig mening som

moliverar en juryprövning blir ej aktuella.

3§

Första stycket öppnar möjlighet för ett Koncessionssystem av det slag som

nu gäller i fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen.

Lagtexten ger stöd för ett system med flera tillståndshavare än dem som nu finns. Den medger också att tillstånd avser endast delar av landet. I stycket tillåts också uttryckligen att staten träffar avtal med tillståndshavare om

villkor för sändningsverksamheten. Det gäller både vid sådana begränsade koncessionssystem som avses i styckets första mening och i övrigt. I den mån sådana avtal innebär inskränkningar i yttrandefriheten bör de nämligen ha stöd i lag Gfr prop. 1977/78:91 s. 230). Beträffande sådan lag gäller

detsamma som i fråga om annan lag om villkor vid sändningstillstånd (1 § andra stycket). Härav följer att reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF är

tillämpliga.

I andra stycket fastslås programföretagens självständighet i fråga om programverksamheten. Därigenom säkerställs det publicistiska oberoende, vars grundläggande betydelse berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4). Programföretagens rätt att utan påverkningar från utomstående avgöra vilka program som skall sändas utesluter — såsom också har påpekats i den allmänna motiveringen — självfallet inte att allmänna regler om programverksamhetens utformning fastställs genom lag eller avtal (jfr

också 18 kap. 2 § andra stycket).

45 Första stycket innebär att de förfaranden som enligt 6 kap. 2 § första

stycket får bestraffas utan hinder av TF kan vara brottsliga också om de begås i något av de medier som omfattas av det nya grundlagsskyddet i andra avdelningen. På motsvarande sätt blir undantaget från spridningsrätten i den paragrafens andra stycke tillämpligt på kartor m. m. som återges i t. ex. en film.

Andra stycket innehåller ett medgivande till att i vanlig lag straffbelägga

yrkesmässig spridning av våldsskildringar till barn under 15 år. Denna regel har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.2.

5§

Genom hänvisningen till bestämmelsen i 4 kap. ges möjlighet att i vanlig lag föreskriva om bl.a. pliktexemplar av offentliga framställningar. Vidare

är förbudet i 6 kap. mot s. k. transportförbud m. m. tillämpligt också i fråga

om dessa medier. 169

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 §. Syftet med bestämmelsen är att underlätta utkrävande av det subsidiära ansvaret för yttrandefrihetsbrott i framställningen enligt 19 kap. Det är den som bedriver verksamheten för framställning av filmer e.d. eller ljudupptagningar som avses, inte annan som har hand enbart om den tekniska produktionen.

Regeln är undantagslös och saknar alltså motsvarighet till regeln i 4 kap.

2 § i fråga om tillfällighetstryck. Närmare föreskrifter om hur uppgiften skall lämnas får meddelas genom vanlig lag.

7§

Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § och 6 kap. 3 §. Straffansvaret för underlåtenhet alt ange ursprungsuppgifter enligt 6 § har dock lagts på den som har lätit framställa en film eller en ljudupptagning utan att uppgifterna har blivit angivna.

17 kap. Bestämmelserna i kapitlet har motsvarigheter i 5 kap.

18 Beträffande grunderna för första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5.

Utgivaren skall utses av den som bedriver verksamheten. Det kan knap-

past antas vålla några svårigheter att avgöra vem som är skyldig att utse utgivaren. I fråga om eter- och trådsändningar kan det antas så gott som undantagslöst stå klart vem som bedriver verksamheten. Detsamma kan

sägas om filmer och ljudupptagningar. Att närmare regler om utseende av

utgivare kan ges i vanlig lag framgår av 3 §.

Kraven för behörighet att vara utgivare är enligt andra stycket desamma som för periodiska skrifter. Andra stycket tillägger också utgivaren för

sådana offentliga framställningar som avses i andra avdelningen samma befogenheter som utgivaren för en periodisk skrift. Enligt tredje stycket skall uppgift om vem som är utgivare vara tillgänglig för allmänheten. Närmare bestämmelser om detta får enligt 3 § medde-

las i vanlig lag.

2§

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5. 170

3§ Paragrafen tilläter att det i vanlig lag föreskrivs om hur utgivare skall utses m.m. I andra meningen klargörs att utgivare av radio- och TV-program kan utses både för varje program och för hela eller delar av programverksamheten. Vilken ordning som skall gälla bestäms i vanlig lag.

4+$

Paragrafen saknar motsvarighet i YFU:s förslag. Den svarar närmast mot

5 kap. 9 8.

5§ Första stycket motsvarar första ledet av 5 kap. 12 §. Andra ansvarsbestämmelser av det slag som återfinns i övriga delar av den paragrafen får meddelas i lag, eftersom de sanktionerar regler i sådan lag.

18 kap. Kapitlet motsvarar 7 kap.

18 I paragrafens första stycke anges vad som skall anses som yttrandefrihetsbrott genom en hänvisning till motsvarande bestämmelser i 7 kap. Termen yttrandefrihetsbrott svarar mot tryckfrihetsbrott. Även för yttrandefrihetsbrotten gäller ett krav på dubbel täckning.

I fråga om brottet olaga våldsskildring har brottskatalogen i 7 kap. 4 §

kompletterats med de moment som är straffbara endast såvitt gäller rörliga bilder, dvs. de extrema våldsskildringarna. Dessa har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 3.6.2.

Andra och tredje styckena innehåller hänvisningar till 7 kap. 2 och 3 8§.

Dessa innebär att vissa brott genom annonser o. d. faller utanför yttrandefrihetsbrotten och att samma undantag från ensamansvaret skall gälla för offentliga framställningar som för tryckta skrifter.

2 och 3 §§

Bestämmelserna motsvarar 7 kap. 6 och 7 §§.

1 7 kap. 6 8& andra stycket finns en bestämmelse som på grund av hänvisningen i denna paragraf ger domstol möjlighet att förordna att en fällande dom för ärekränkningsbrott skall sändas i radio eller TV. Eftersom det ofta skulle vara alltför betungande för sändarföretaget att återge hela domen kan domstolen begränsa åläggandet till att gälla ett sammandrag av domen. Eftersom det inte kan anses lämpligt att sändarföretaget skall göra ett sådant sammandrag är det rätten som själv skall göra detta.

Det som föreskrivs i 7 kap. 6 § kan ses som en inskränkning i utgivarens 171

rätt att ensam bestämma över innehållet i cn periodisk skrift utan att det har kommit till något särskilt uttryck i lagtexten. På samma sätt innebär skyldigheten att offentliggöra en fällande dom i radio eller TV en begränsning i utgivarens bestämmanderätt. Den kan på motsvarande sätt betraktas som en begränsning av den självständighet som enligt 16 kap. 3 § skall tillkomma programföretag. Liksom när det gäller de tryckta skrifterna har det dock ansetts obehövligt att i lagtexten särskilt nämna detta förhållande.

Enligt bestämmelsen i 3 § andra stycket andra meningen skall ett beslut om konfiskering medföra att alla föremål som kan användas ”uteslutande

för mångfaldigande” görs obrukbara för fortsatt mångfaldigande. I 7 kap.

7 § andra stycket finns en exemplifiering på de föremål som där avses: "formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika uteslutande för tryckningen av skriften använda materialier”. I fråga om filmer och ljud-

upptagningar motsvaras detta av t.ex. matriser och s.k. masterband. Däremot omfattas inte t.ex. inspelningsapparater, eftersom dessa kan användas även i andra sammanhang.

Av lagtexten framgår att färdiga exemplar av den film eller ljudupptagning som konfiskationsbeslutet gäller och som är avsedda för spridning skall förstöras. Såvitt gäller de föremål som är till enbart för att mångfaldiga framställningen är det däremot tillräckligt att de behandlas så att de inte kan användas för att framställa ytterligare exemplar av upptagningen. Det öppnar en möjlighet att använda föremålen, om det brottsliga avsnittet elimineras, t. ex. vid kopiering från ett masterband. En film eller en ljud-

upptagning som mångfaldigas och sprids efter en sådan åtgärd är att anse

som en ny offentlig framställning.

19 kap. Kapitlet motsvarar 8 kap.

18 Första stycket innehåller regler om vem som i första hand ansvarar för yttrandefrihetsbrott i en offentlig framställning. Det är enligt första stycket utgivaren (eller dennes ställföreträdare, om han har inträtt i utgivarens

ställe). I fråga om direktsända radio och TV-program kan enligt andra

stycket det i lag föreskrivas en ordning som motsvarar 4 § andra stycket

radioansvarighetslagen. I tredje stycket finns föreskrifter om första-handsansvaret i fråga om

ljudupptagningar som saknar utgivare. Ansvaret vilar på upphovsmannen

till det som framförs och på den som framträder i upptagningen. En förutsättning för att de skall vara ansvariga är att de är att betrakta som

gärningsmän i allmänt straffrättslig mening. Den som enligt straffrättsliga

principer skulle vara att bedöma som anstiftare eller medhjälpare är alltså

inte ansvarig enligt detta lagrum. Genom att ange ensamansvaret på detta sätt utesluter grundlagen t. ex. en ackompanjerande orkester från ansvarigheten, när det brottsliga består i en sångtext för vilken författaren och sängaren blir ansvariga. En annan förutsättning är att upphovsmannen och 172

t.ex. den utövande konstnären namnges i upptagningen. Det bör anses tillräckligt för att ansvarigheten skall inträda att deras namn anges på en etikett på upptagningen eller på något jämförligt sätt. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5.

28 Paragrafen innehåller regler om det ansvar i andra hand som åvilar den

som bedriver verksamhet i fråga om offentliga framställningar som skall ha utgivare.

Om en utgivare utses för skens skull i fråga om en ljudupptagning celler uppgift om hans namn inte hålls tillgänglig eller han inte kan påträffas

under en rättegång bör samma regler gälla som i motsvarande fall i fråga om övriga uttrycksformer. Detsamma gäller om en utgivare har utsetts men han inte längre var behörig när framställningen offentliggjordes eller

hans uppdrag hade upphört. Ansvaret bör alltså falla på den som har utsett

utgivaren. Att låta upphovsmannen eller den utövande konstnären bära ansvaret skulle inte vara rimligt. eftersom de kan ha medverkat till utgåvan i förlitan på att ansvaret skulle falla på utgivaren. Inte heller bör i de i 2 och 4 angivna fallen ansvaret läggas på den som sprider ljudupptagningen, eftersom denne bör kunna ta fasta på uppgiften att en utgivare har utsetts. För det fall att utgivarens namn inte har tillkännagivits enligt

17 kap. I & tredje stycket kunde övervägas att låta ansvaret falla på spri-

daren. Emellertid kan i detta fall upphovsmannen och den som framträder i

upptagningen ha gått med på att låta sina namn framgå av upptagningen. Då kan spridaren förledas att tro att ansvaret faller på dem, trots att det

enligt vad jag nyss har anfört inte rimligen bör göra det. Följaktligen bör ansvaret falla på den som har utsett en utgivare även i det fallet att utgivarens namn inte har angivits. Det finns inte anledning att befara att

det i praktiken vanligen skulle möta några hinder att under en rättegång nå

fram till ett klarläggande av frågan om vem som bär ansvaret i en situation

av det slag som nu har berörts. Andra stycket har utformats i enlighet med det anförda.

I tredje stycket finns bestämmelser om ställföreträdare som motsvarar första styckets regler om utgivare.

3§

Paragrafen innehåller regler om andrahandsansvaret för ljudupptagningar

för vilka någon utgivare inte har utsetts. Om den eller de som i första hand

skulle bära ansvaret enligt I & tredje stycket, dvs. upphovsmannen och

den utövande konstnären, inte kan göras ansvariga därför att deras identi-

tet inte framgår av upptagningen eller de hade avlidit innan framställningen lämnades ut för spridning, skall ansvaret i stället falla på den som har låtit

framställa upptagningen, dvs. den som driver den verksamhet i vilken utgivningen sker. Andrahandsansvaret inträder också på samma sätt som i fråga om framställningar för vilka en utgivare skolat ansvara. om första-

handsansvaret inte kan utkrävas därför att den ansvarige inte är bosatt i Sverige och inte heller kan påträffas här under rättegången.

4§

Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 och 9 §§. Enligt reglerna om ansvarighet för ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder faller dock aldrig ansvaret på framställaren, om denne är en annan än den som bedriver verksamheten för spridning av upptagningen till allmänheten. Ansvaret faller följaktligen alltid direkt på spridaren, om en ljudupptagning utan vare sig känd utgivare eller ansvarig upphovsman eller utövande konstnär sprids till allmänheten. Detsamma gäller om en film har spritts utan att ansvaret kan utkrävas av utgivaren eller den som ansvarat för utseende av utgivare. Det ansvar som enligt 8 kap. 3 § kan utkrävas av en tryckare har alltså inte någon motsvarighet här. Jag ser inte detta som någon olägenhet. Det som från effektivitetssynpunkt är viktigt i detta sammanhang torde vara att man kan vända sig mot den som sprider upptagningar med ett

straffbart innehåll.

58§

Reglerna i 8 kap. 11 och 12 §§ kan tillämpas också i fråga om de uttrycks-

former som nu får sitt detaljerade grundlagsskydd.

20 kap.

Kapitlet motsvarar både 9 och 10 kap.

!1§

Reglerna i 9 kap. om åtal skall tillämpas också på de nya uttrycksformer

som förs in under TF. Den skyldighet att vaka över att tryckfrihetens gränser inte överskrids som i 9 kap. I $ åläggs justitiekanslern har dock

inte någon motsvarighet i fråga om den yttrandefrihet som skall skyddas av de nya reglerna. Den tid inom vilken ätal skall vara väckt i mål om ansvar

för program i eter- eller trådsändning är liksom f. n. sex månader.

När det gäller övriga offentliga framställningar är preskriptionstiden i enlighet med YFU:s förslag ett år. Det är samma tid som enligt 9 kap. 3 §

gäller för tryckta skrifter som inte är periodiska. Efter den tiden skall det

alltså stå klart att en viss framställning kan spridas utan risk för åtal eller

andra ingripanden.

I fråga om olaga våldsskildring är dock en särreglering påkallad. Med en

så förhållandevis kort tid för åtalspreskription som ett år kan det inte

uteslutas att filmer med sådant innehåll offentliggörs under former som väcker föga uppmärksamhet och att spridning i större skala vidtar först när

straff inte längre kan ådömas. För att detta skall motverkas har preskriptionstiden för olaga våldsskildring i film gjorts längre än för andra yttrandefrihetsbrott, nämligen densamma som i allmänhet gäller för brott med den 174

anges att preskriptionstiden bestäms i vanlig lag. Därmed kommer BrB:s regler att gälla, vilket innebär att preskriptionstiden blir två år. Under den

tiden är det alltså möjligt att ingripa med åtal. Hänvisningen till allmän lag avses vidare innebära att även BrB:s regler om preskription av förverkandetalan blir tillämpliga. vilket bl. a. innebär att. om till följd av åtalspreskription åtal ej kan väckas. konfiskation likväl kan beslutas på talan som delgivits inom fem år från brottet (36 kap. 9 § BrB).

De medel som TF alltså ställer till förfogande för att motverka spekula-

tiva våldsskildringar och pornografi i film bör härigenom kunna bli effekti-

va. Under en tid av två år bör rimligen de filmer som inte kan tolereras ha hunnit uppmärksammas och föranleda ingripanden enligt TF: skulle så

undantagsvis inte ha skett kan i vart fall filmerna konfiskeras inom fem år.

I den mån spridningen av kopior fortsätter efter ett beslut om konfiskation

är det straffbart enligt 16 kap. 7 § tredje stycket. Det bör också hållas i

minnet att den som driver utgivningsverksamheten inte kan undgå ansvaret för innehållet i filmen genom att utse en bulvan som utgivare (19 kap. 2 8). Det är ändock inte möjligt att helt bortse från risken att den nu föreslagna regleringen kan kringgås. Utvecklingen på området bör därför även i fortsättningen följas uppmärksamt. Om det visar sig erforderligt, bör möjligheterna att ingripa mot olaga våldsskildringar kunna övervägas på

nytt i samband med behandlingen av det förslag som är att vänta från

våldsskildringsutredningen. Med hänsyn bl.a. härtill har som framgått paragrafen avfattats på det sättet att en eventuell ändring av preskriptionstiden kan göras utan grundlagsändring.

2§

I första hand hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.8. Reglerna i denna paragraf om beslag berör endast ljudupptagningar och upptagning-

ar av rörliga bilder, inte eter- och trådsändningar. Upptagningar hos sändarföretag kan alltså inte bli föremål för tvångsmedel enligt detta kapitel, om de inte är avsedda för spridning på annat sätt än genom sändning. Paragrafen hänvisar i stort sett till 10 kap. I andra och tredje styckena görs dock vissa nödvändiga modifikationer i reglerna om tryckta skrifter. I

andra stycket nämns inte beslag av band, eftersom den termen används beträffande tryckta skrifter i 10 kap. 6 § och där givetvis avser något som inte kan förekomma i fråga om ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Även termen nummer, som används i 10 kap. 6 § är mindre

lämplig att använda här, eftersom dess huvudsakliga betydelseområde

torde ha avseende endast på tryckta skrifter. I stället aivänds här termerna

skivor och rullar, vilka givetvis i första hand syftar på grammofonskivor

och filmrullar men som också torde kunna anses som adekvata beteckningar på ett antal andra bärare av ljud- och bildupptagningar, t. ex. videoskivor och fonogramrullar.

Tredje stycket motsvarar 10 kap. 8 § andra stycket.

21 kap.

18 Paragrafen motsvarar H1 kap. 1 § första stycket första meningen och tredje

stycket.

25 Paragrafen motsvarar IH kap. 1 § första stycket andra meningen och 2 §.

3§

Paragrafen motsvarar 11 kap. I & första stycket tredje meningen.

48 Uppsåtspresumtionen enligt hänvisningen i 11 kap. 1 § andra stycket till 8 kap. J2 § och de återstäende reglerna om skadestånd i H kap. kan

tillämpas i fråga om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i fram-

ställningar som omfattas av det nya grundlagsskyddet. Paragrafen hänvisar därför till dessa.

22 kap.

Kapitlet motsvarar 12 kap. och hänvisar helt till detta. Som beteckning svarande mot tryckfrihetsmål används som i YFU:s

förslag uttrycket yttrandefrihetsmål. Departementsförslaget skiljer sig från YFU:s förslag i så måtto att yttrandefrihetsmål skall tas upp av tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen har sitt säte. Enligt YFU:s förslag (SOU 1983:70 s. 25) skulle yttrandefri-

hetsmål tas upp av någon av tingsrätterna inom det län där framställningen

offentliggjordes eller där brottet annars förövades. Någon saklig skillnad i förhållande till regeln i 12 kap. I $ TF torde inte vara åsyftad med YFU:s

förslag. Regleringen blir enklare om samma kompetensregler väljs i de två avdelningar som TF nu skall innehålla.

23 kap.

I och 2 §§

I paragraferna, som motsvarar 13 kap. 1—5 §§, finns bestämmelser om de

nya grundlagsreglernas tillämplighet på utländska framställningar.

I 18 behandlas de filmer e.d. och ljudupptagningar som framställs

utomlands och som offentliggörs här i landet. Dessa upptagningar jämställs

i princip med inhemska framställningar. De uppgifter och det ansvar som för svenska upptagningar ligger på den som bedriver den verksamhet vari

offentliggörandet sker ligger i fråga om de importerade upptagningarna i stället på den som här lämnar ut framställningen för spridning, dvs. på

importören. 176

H andra stycket av I $ modifieras denna huvudregel om likställdhet så till vida att friheten att meddela och anskaffa uppgifter och rätten till anonymitet i fråga om dessa utländska upptagningar får samma omfattning som

enligt motsvarande bestämmelser i 13 kap.

I 2 § finns föreskrifter om andra utländska offentliga framställningar än dem som avses i I $. Det är alltså fråga om dels filmer e. d. och ljudupptagningar som framställs utomlands men som inte offentliggörs här. dels program i eter- eller trådsändning från sändare utomlands, t.ex. i direkt-

sändning från satellit (jfr 15 kap. 6 § första stycket). Beträffande dessa upptagningar och program bör det särskilda svenska yttrandefrihetsrätts-

liga regelsystemet inte tillämpas annat än såvitt gäller meddelar- och anskaffarfrihet och anonymitetsrätt. Motsvarande regler gäller i dag i fråga

om skrifter som tryckts utomlands och som inte ges ut här i landet (13 kap.

5 8 TF) och i fråga om utländska radioprogram (1 § andra stycket radioansvarighetslagen).

24 kap. Av kapitlets enda paragraf följer att reglerna i 14 kap. skall tillämpas också i fråga om de medier som omfattas av det nya grundlagsskyddet.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna i TF föreslås träda i kraft den 1 januari 1989,

dvs. vid årsskiftet efter utgången av det år när förslagen kan bli slutligt

antagna av riksdagen.

När det gäller behovet av övergångsbestämmelser får det anses givet att de nya grundlagsreglerna skall tillämpas på sådana program i eter- eller trådsändning som sänds efter ikraftträdandet. I fråga om filmer, videogram

o.d. och ljudupptagningar skall på motsvarande sätt de nya reglerna tillämpas på sådana upptagningar som offentliggörs efter samma tidpunkt.

Vad som kan vålla tvekan är om framställningar som har gjorts offentliga före den 1 januari 1989 också skall falla under det nya grundlagsskyddet, helt eller delvis.

Sävitt gäller program i eter- eller trådsändning finns det knappast anled-

ning att låta de nya grundlagsbestämmelserna vara tillämpliga; i stället kan nuvarande reglering gälla, eftersom den i sak ligger mycket nära den nya ordningen. I punkt 2 i övergångsbestämmelserna föreskrivs därför att gamla radio- och TV-program inte omfattas av den nya grundlagsregleringen. Det betyder visserligen att ett reprisprogram kan omfattas av andra

regler än det först sända. Några olägenheter av detta bör dock inte uppstå.

I samband med följdlagstiftningen får övervägas hur de nu angivna principerna skall komma till uttryck i regleringen av övergången till ny lagstiftning om ansvarigheten på det radiorättsliga området.

Svårare är att avgöra hur man skall behandla gamla” filmer, videogram o.d. och ljudupptagningar. En nära till hands liggande lösning skulle vara alt på samma sätt som i fråga om eter- och trådsändningarna förklara att 177

12 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr [51

äldre regler fortfarande skall tillämpas på framställningar som har gjorts offentliga före de nya grundlagsreglernas ikraftträdande. Det skulle inne-

bära att brott som begåtts genom framställningar i äldre upptagningar

fortfarande skulle kunna beivras enligt allmänna regler om straff och

skadestånd. Det skulle också innebära att det nu gällande förbudet mot

spridning av filmer och videogram med våldsinslag även i fortsättningen

skulle tillämpas på äldre sådana upptagningar. Spridningen av filmer och

andra upptagningar fortsätter emellertid under lång tid. Följaktligen skulle det länge komma att finnas säväl ljudupptagningar som filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder som faller under olika regelsystem.

Den nu diskuterade lösningen är inte fullt tillfredsställande, låt vara att

de olägenheter som den skulle välla i huvudsak torde vara begränsade till

frågan om ansvaret för spridning av filmer och videogram med väldinslag. Om cn upptagning saknar uppgift om när den har framställts, skulle det inte utan vidare vara klart vilka regler som gäller om den. Och svårigheterna att uppnå en enhetlig bedömning enligt videovåldslagen av en viss våldsskildring skulle bestå. Det kan också te sig mindre tullfredsstältande att inte de nya reglerna om juryrättegång m. m. får gälla även äldre upptagningar.

Tanken att låta äldre regler gälla i fråga om filmer o. d. samt ljudupptag-

ningar. om de har offentliggjorts före de nya grundlagsreglernas ikraftträdande, möter alltså betänkligheter. Dessa får anses vara så starka att den

diskuterade lösningen inte bör väljas, om någon annan godtagbar möjlighet erbjuder sig. Den andra utväg som står till buds är att göra de nya grundlagsreglerna

tillämpliga på äldre upptagningar. En sådan ordning kan visserligen inte innebära att en utgivare får bära ansvaret. Någon sådan har ju inte utsetts enligt TF:s nya regler, och den bristen kan knappast botas i efterhand. Men ansvaret för innehållet i upptagningarna bör kunna bäras av dem som både är ansvariga enligt de nuvarande reglerna och har ett ansvar enligt de nya bestämmelserna i 'FF. En ordning enligt vilken TF skall tillämpas på filmer, videogram m. m. och ljudupptagningar, även om de har offentlig-

gjorts redan före ikraftträdandet, får emellertid inte öppna någon ny möjlighet att utdöma straff för innehållet i äldre upptagningar (2 kap. 10 §& RF, jfr 5 § lagen 1964: 163 om införande av brottsbalken). De brott som tas upp som yttrandefrihetsbrott i TF:s brottskatalog i dess föreslagna lydelse är straffbara också enligt nu gällande rätt. De kan begås genom framställningar i filmer och videogram m.m. liksom i ljudupptagningar. Såväl upphovsmän som utövande konstnärer kan i princip vara straffbara som gärningsmän i fråga om brott som utförts på sådant sätt, med undantag för olaga våldsskildring. Både den som har lämnat ut upptagningen för spridning och den som säljer eller på annat sätt sprider

den i detaljistledet kan göras ansvarig. Ett likadant ansvar som det, som de

nu nämnda kategorierna alltså kan bära för ett brott som består i en framställning i en ljud- eller bildupptagning, kan utkrävas också enligt de

nya reglerna i TF.

Beträffande brottet olaga våldsskildring föreligger i förhållande till övri- 178

ga yttrandefrihetsbrott enligt TF:s föreslagna lydelse den skillnaden att i

former av våld och handlingar med sexuell innebörd är inte straffbar. Såvitt gäller de rekvisit som avser skildringarnas innehåll är förutsättning-

arna för straffbarhet dock desamma som enligt de nu gällande reglerna i

videovåldslagen. En annan skillnad är att ansvaret för yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring enligt de nya bestämmelserna i första hand vilar på utgivaren, i andra hand på den som har låtit framställa eller importera upptagningen och i sista hand på den som sprider den. Det ansvar som f.n. kan utkrävas enligt videovåldslagen för detta slags framställningar avser spridningen. Det vilar på samma personer som enligt de nya grundlagsreglerna kan bära ett subsidiärt ansvar för yttrandefrihetsbrottet, dvs. på dem

som lämnar ut framställningarna för spridning och på importörer och

detaljister.

Som förut har anförts kan något ensamansvar för en särskilt utsedd utgivare inte komma i fråga för olaga våldsskildring i äldre filmer och andra upptagningar av rörliga bilder. Däremot får det subsidiära ansvaret enligt de nya reglerna i TF i sak anses överensstämma med det ansvar som åvilar spridare på olika nivåer enligt videovåldslagen. De personer som kan straffas enligt videovåldslagen bör alltså efter de nya grundlagsreglernas

ikraftträdande i stället kunna göras ansvariga för otaga våldsskildring enligt

de nya reglerna utan hinder av att dessa kriminaliserar själva skildringen och inte spridningen. Vid bedömningen av brottets straffvärde i det särskilda fallet bör självfallet utan hinder av en sådan konstruktion hänsyn kunna tas till vilket slags spridning som gärningsmannen har gjort sig skyldig till och de omständigheter som i övrigt föreligger på den subjektiva och objektiva sidan.

I enlighet med det nu anförda står det klart att de nya reglerna i TF om ansvarighet för offentliga framställningar i princip bör kunna tillämpas

också på filmer och ljudupptagningar som har gjorts offentliga redan före

den 1 januari 1989. Detta bör dock inte ske fullt ut. Om man utan några begränsningar skulle tillämpa den ordning som enligt de nya reglerna föreskrivs för det fall att utgivare saknas. skulle detta nämligen innebära att särskilt de nu befintliga straffrättsliga spärrarna mot spridning av bildupptagningar som innehåller grova våldsskildringar luckrades upp ganska avsevärt I detaljistledet. Ansvar för spridning av en äldre upptagning med sådant innehåll skulle ju enligt de nya ansvarsreglerna inte kunna utkråvas av någon annan än den som bedrivit den verksamhet i vilken filmen framställts eller. såvitt gäller alster framställda i utlandet, lämnats ut för spridning (17 kap. 1 §, 17 kap. 2 § och 23 kap. I $). om det av upptagningen framgår vem denne är. Därtill kommer att det kan finnas en viss risk för svårigheter i tillämpningen av en sådan ordning, eftersom de ursprungsuppgifter som kan finnas på äldre upptagningar inte har kommit till med tanke på att uppfylla de krav som den nya ordningen innebär. Vid införandet av de nya reglerna bör därför i fråga om äldre filmer och vidcogram det avstleget göras från huvudprinciperna att den som sprider framställningen, vare sig det är i grossist- eller detaljistledet, skall kunna straffas om framställningen innehåller olaga våldsskildring.

För sådan spridning av videogram med våldinslag som har ägt rum före 179

ikraftträdandet och som varit straffbar enligt videovåldslagen bör den lagen och inte de nya reglerna tillämpas. Detta kan inte anses komma i konflikt med de principer som har kommit till uttryck i 2 kap. 10 5 RF eller grundtankarna bakom 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken. Den nya regleringen blir nämligen närmast en lagteknisk omgestaltning av ansvarigheten och inte ett uttryck för en ändrad mening i fråga om våldsskildringarnas straffvärde. Inte heller i övrigt kan den här föreslagna

övergångsordningen komma i konflikt med de angivna principerna. Den övergångsordning som jag i enlighet härmed föreslår bör gälla inte

bara för filmer och videogram med väldsinslag utan även för andra brott som kan begås genom filmer, videogram o. d. och ljudupptagningar.

Även i fortsättningen gäller att den som sprider en äldre film som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreställning eller enligt 5 § videovåldslagen för spridning på annat sätt inte kan straffas för olaga våldsskildring. Det följer av de nya 10 b och 10 c §§ i 16 kap.

brottsbalken.

I övrigt bör de nya reglerna kunna tillämpas på äldre upptagningar med de undantag som betingas av vad som sägs 1 det följande. Frågorna behandlas I huvudsak i samma ordningsföljd som i 15—24 kap. TF.

Upphovsmän och meddelare samt de som har framträtt i en offentlig framställning skall enligt 15 kap. 8 § ha rätt att förbli anonyma. Någon sådan rätt tillkommer dem inte på grund av nu gällande lag. Det är inte godtagbart att i efterhand t. ex. ålägga dem som har tagit befattning med

tillkomsten eller utgivningen av ljud- eller bildupptagningar eller i nyhets-

förmedlande verksamhet enligt vad som sägs i 3 kap. 3 § en straffsanktionerad tystnadsplikt till skydd för anonymitetsrätten. Reglerna om denna

bör därför inte gälla i fråga om äldre upptagningar.

Den ansvarsfrihet som enligt grundlagsreglerna tillkommer dem som har anskaffat eller meddelat uppgifter för publicering bör däremot kunna få gälla även om uppgifterna har offentliggjorts eller varit avsedda för offentliggörande genom en äldre framställning. En sådan ordning innebär visserligen att möjligheterna att beivra äldre gärningar går förlorade. Men den konsekvensen torde i praktiken inte ha någon större betydelse. En viktig fördel med en sådan ordning är att regleringen blir enklare, om de nya föreskrifterna får gälla utan inskränkningar i detta hänseende. Den är vidare bäst förenlig med det system med begränsning av ansvarigheten till

vissa särskilt utpekade personer som nu föreslås.

Enligt 16 kap. 6 § skall filmer och ljudupptagningar förses med tydliga

uppgifter om vem som har låtit framställa dem samt om när och var det har skett. Den som låter framställa en film eller en ljudupptagning och åsidosätter vad som föreskrivs i 6 § skall enligt 7 & 1 samma kapitel dömas till

straff. Också den som sprider en upptagning som saknar en föreskriven

uppgift eller som spridaren veterligt utvisar en oriktig sådan uppgift skall

straffas. Dessa regler saknar såvitt gäller de avsedda uttrycksformerna

motsvarigheter i gällande rätt. De kan därför inte göras tillämpliga på äldre filmer och ljudupptagningar. Det innebär att den som sprider filmer och ljudupptagningar inte sällan i

sin verksamhet kan få att ta befattning med upptagningar som saknar 180 sådana uppgifter om ursprunget som är föreskrivna i de nya grundlagsreg-

lerna. I ett sådant fall bör detaljisten vara berättigad att utgå från att

upptagningen har offentliggjorts före den 1 januari 1989, om inte nägot annat framgår eller kan anses allmänt veterligt. Det skulle betyda att han är fri från det ansvar som föreskrivs i 16 kap. 7 § för spridning av upptagningar som saknar korrekt ursprungsmärkning men enligt vad förut har sagts

bär det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för innehållet.

Ettersom den straffrättskiga ansvarigheten för innehället i äldre filmer inte helt följer de nya reglerna bör vissa särskilda bestämmelser införas

också i fräga om skadestånd.

Som jag förut har berört kan enligt nu gällande regler straffrättsligt

ansvar göras gällande mot dem som, utan att själva vara gärningsmän I

fråga om ett brott som innefattas i framställningen, i olika led medverkar i spridningen av en film eller en ljudupptagning med ett brottsligt innehåll. När det gäller äldre upptagningar torde ofta preskription ha inträtt i fråga

om ansvarstalan mot dem som 1 första hand kan antas vara att anse som

gärningsmän, dvs. upphovsmän, utövande konstnärer och andra som stått resultatet av inspelningsarbetet särskilt nära. De nu gällande reglerna kan å andra sidan knappast anses med säkerhet utesluta straff för spridning av upptagningen som sker efter sådan preskription.

Enligt de nu gällande reglerna i videovåldslagen är spridning av filmer

och videogram med vissa kvalificerade våldsskildringar kriminaliserad.

Eftersom det är spridningen som är straffbelagd begås ett nytt brott vid varje spridningstillfälle. När nu de nya reglerna skall tillämpas på äldre upptagningar som innehåller våldsskildringar av kvalificerat slag innebär

det att i fortsättningen själva skildringen i filmen eller videogrammet är det

som straffhotet avser. Den har inte utgjort något brott förut. Följaktligen har inte heller någon preskriptionstid löpt i fråga om framställningens innehåll. För att de äldre filmer och videogram som innehåller framställ-

ningar som nu blir kriminaliserade som olaga våldsskildring skall kunna

fogas in i det nya regelsystemet krävs alltså att en utgångspunkt för preskriptionstiden fastställs.

Det nu anförda visar att den yttrandefrihetsrättsliga ansvarighet som

enligt de nya reglerna kommer att vila på dem som sprider äldre filmer, videogram o.d. samt äldre ljudupptagningar måste begränsas i tiden genom en preskriptionsregel. Eftersom upptagningarna redan är i omlopp framstår den dag då den nya regleringen börjar gälla som den naturliga utgångspunkten för preskriptionstiden. Jag har i specialmotiveringen till 20

kap. I & berört den särskilda reglering som föreslås i fråga om preskription

av ansvars- och konfiskationstalan när det gäller filmer som innefattar

olaga våldsskildring.

Äldre regler bör fortsätta att gälla beträffande mål där talan redan har väckts när de nya grundlagsreglerna träder i kraft. Det gäller i fråga om

ansvarigheten såväl som rättegången. Om den nya lagen skulle ha lett till

frihet från straff eller lindrigare straff för den tilltalade skall dock principen 1 58 andra stycket andra meningen lagen (1964:163) om införande av brottsbalken gälla.

Väcks talan för äldre brott först efter det att de nya grundlagsreglerna har trätt i kraft bör däremot de nya reglerna tillämpas. Detta betyder bl. a.

att JK skall överta de förundersökningar som pågår vid ikraftträdandet och 181

pröva åtalsfrågan i stället för den allmänne åklagaren.

har berörts tidigare. Det fallet kan naturligtvis tänkas förekomma att

lagföring skall ske för att en film med otillåtna våldinslag har spritts både före och efter ikraftträdandet. I ett sädant fall måste talan föras om ansvar för brott mot videovåldslagen. såvitt gäller spridningen före ikraftträdan-

det, och för olaga våldskildring i fråga om den spridning som förekommit

därefter. Självfallet bör åtalen i så fall handläggas i samma rättegång: se

nuvarande regler i I b $ lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om

rättegången i tryckfrihetsmål.

Enligt 23 kap. I & vilar skyldigheten att utse utgivare i fråga om importerade framställningar på den som här i riket lämnar ut upptagningen för spridning. Lika litet som när det gäller äldre inhemska upptagningar kan emellertid en regel om skyldighet att utse utgivare tillämpas på utländska upptagningar som redan har importerats och lämnats ut för spridning här i

landet när de nya reglerna träder i kraft. Därför kan inte 23 kap. I $ första

stycket andra meningen göras tillämplig på äldre upptagningar.

Punkt 3 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med det anförda.

5.2¶Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

2 kap.

18 Den nya lydelsen av andra stycket innebär att friheten att yttra sig i de medier som omfattas av det nya detaljerade grundlagsskyddet undantas från RF:s regelsystem på samma sätt som tryckfriheten. Att vissa regler i 2 kap. RF ändock skall tillämpas framgår av 7 kap. 3 § tredje stycket, 15 kap. 3 § andra stycket samt 16 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket TF.

128 Tredje meningen i första stycket ger ett uttryckligt stöd i RF för de :möjligheter som finns att genom författning av lägre valör än lag förordna

om inskränkningar i mötes- och demonstrationsfriheterna (jfr avsnitt 3.4 under rubriken Möten och demonstrationer).

148 Första stycket har delats upp i två meningar med anledning av ändringen i

12 §. Det betyder att mötes- och demonstrationsfriheterna alltjämt kan

begränsas av lagregler om krav på tillstånd som grundas på t.ex. hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen.

Det har gjorts gällande att uttrycket ”vid sammankomsten eller demonstrationen”' gör att det inte är möjligt att begränsa mötes- och demonstra-

tionsfriheterna på grund av bullerstörningar som inträder som en följd av

cn sammankomst men inte drabbar dem som deltar i sammankomsten utan

endast andra som vistas i närheten (JO 1983/84 s. 85 och SOU 1985:24 s. 290). Uttrycket ”vid sammankomsten eller demonstrationen” måste dock anses ge ett vidare utrymme för begränsningar av dessa friheter. Inte bara ordningen och säkerheten bland just de personer som deltar i samman-

komsten utan också ordnings- och säkerhetsproblem som samtidigt uppstär i sammankomstens omedelbara omgivning och är en direkt följd av

sammankomsten bör kunna ligga till grund för begränsningar av mötesoch demonstrationsfriheterna tjfr justitiedepartementets PM dnr 1862—985, remitterad tillsammans med SOU 1985:24).

5.3¶Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap.

8§

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.4.

l0b§

I denna paragraf har tagits in de nya bestämmelser som generellt förbjuder bilder med våldsskildringar av sexuell karaktär, dvs. i första hand den s.k. våldspornografin. Bestämmelserna kompletterar det förbud mot extrema våldsskildringar i rörliga bilder som f.n. finns i en särskild lag, den s.k.

videovåldslagen.

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

3.6.2 och 3.6.3.

I princip alla slags bilder som visar sexuellt våld etler tvång omfattas av förbudet oberoende av om det är fråga om stillbilder eller rörliga bilder. Hit hör dels bilder 1 tryckta skrifter, fotografier, teckningar o.d., dels filmbilder, videogram och bilder som förmedlas med hjälp av TV-teknik.

I fråga om vilka skildringar som skall omfattas av förbudet såvitt avser rörliga bilder hänvisas till förarbetena till videovåldslagen och ändringarna

i den (prop. 1980/81:176, KU 28, prop. 1984/85:116).

Vad som i de tidigare förarbetena sägs om sexuellt våld och tvång i

rörliga bilder har avseende även på skildringar av sådant våld och tvång i

stillbilder. Alla sexuella skildringar i bild som innehåller våld i någon form avses således komma att träffas av förbudet. Det ställs inte något krav på

att det skall framgå av bilden att våldet kan återföras till en människa: även

våld som härrör från djur eller tekniska anordningar o.d. förekommer

också. Något krav på att våldet skall vara grovt e.d. gäller inte heller. Klart är dock att det beträffande stillbilder i praktiken måste vara fråga om

våld av någorlunda kvalificerat slag för att det skall kunna konstateras att bilden faller under straffbestämmelsen.

Förutom våld omfattas sexuella situationer som innehåller tvångsmo-

ment. Hit räknas främst skildringar av sadistiska beteenden eller likartade förfaranden som är ägnade att uppfattas så att någon mot sin vilja blir utsatt för kränkande eller nedvärderande behandling. Det förekommer inte sällan att modellen har avbildats på ett sätt som av betraktaren är avsett att 183

uppfattas så att den betvingande eller förnedrande behandlingen är njutbar. Även sådana situationer skall naturligtvis omfattas av bestämmelsen,

om brottsrekvisiten i övrigt är uppfyllda.

Försvarlighetsrekvisitet har utformats på samma sätt som i bestämmel-

sen om barnpornografi. I fråga om innebörden av begreppet hänvisas till

prop. 1984/85:116 s. 19 och där gjorda hänvisningar.

Undantaget i tredje stycket för filmer och videogram som har godkänts av biografbyrån har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.2.

En motsvarande bestämmelse finns i dag i videcovåldslagen (jfr prop. 1984/85:116 s. 22 ff).

1008 I denna paragraf har förbudet att sprida filmer och videogram tll den som är under 15 år tagits in. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen. avsnitt 3.6.2.

Undantaget för filmer och videogram som har godkänts av biografbyrån

och möjligheten för distributören att förse filmerna och videogrammen

med intyg om sådant godkännande har överförts från videovåldslagen (se

prop. 1985/86: 116 s. 22 ff).

5.4¶Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

En utvidgning av principen om handlingsoffentlighet till vissa organ utan-

för myndighetsområdet medför — som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) — ett behov av vissa kompletteringar av reglerna i sekretesslagen. Behovet av nya sekretessregler blir dock förhållandevis

begränsat. De organ som skall tillämpa offentlighetsprincipen men som

inte nu är myndigheter jämställs vid tillämpningen av sekretesslagen med

dessa. Sekretessen hos de enskilda organen bör nämligen som jag har framhållit vara densamma som hos myndigheter med motsvarande verksamhet. Nägra tillägg till sekretesslagen behövs över huvud taget inte i

vissa fall. Så t.ex. kommer sekretessen i 7 kap. 11 § med bestämmelser

om sekretess i myndigheternas personaladministrativa verksamhet också att täcka behovet av sekretess hos andra organ som har statligt reglerade tjänster.

Svenska institutet har begärt att bestämmelserna i 9 kap. 5 § om sekretess för bl. a. uppgifter om studiestöd skall utvidgas till att omfatta även uppgifter om stipendier celler andra bidrag. Institutet har framhållit att dess

stipendieärenden ofta innehåller uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden vilka kan vara i behov av skydd. Detta skulle inte minst gälla uppgifter som rör utländska sökande.

Det bör emellertid inte komma i fråga att generellt införa sekretess för

uppgifter i stipendieärenden. Någon sådan sekretess för dessa uppgifter gäller inte i dag på myndighetsområdet och bör heller inte gälla med hänsyn till att insynsintressena gör sig starkt gällande i ärenden om fördel-

ning av statliga medel.

Som institutet har anfört kan det emellertid ibland finnas anledning att 184

anta att utlänningar som söker och erhåller stipendier för vistelse i Sverige blir föremål för ett politiskt betingat intresse bland andra grupper av utlänningar här. Det erinras om bestämmelsen i 7 kap. 14 &, enligt vilken sekretess gäller för uppgift som rör utlänning om det kan antas att röjande

av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller

annat allvarligt men i vissa situationer. Denna s.k. utlänningssekretess är inte inskränkt till något visst verksamhetsområde utan gäller inom hela den offentliga förvaltningen. Sekretessen i 7 kap. 14 8, som således skulle komma att gälla också hos Svenska institutet, fär anses väl täcka det behov av skydd som kan föreligga för uppgifter i sådana fall som institutet har

pekat på. Behovet av nya sekretessregler inskränker sig därför till en komplette-

ring av bestämmelserna i 8 kap. 7 § för att skydda uppgifter i stödverksamhet.

Nägon ändring av det område där meddelarfriheten i dag har försteg

framför tystnadsplikterna har departementsförslaget i denna del inte ansetts ge anledning till. Det kan dock anmärkas att undantaget i 16 kap. I $

sekretesslagen från meddelarfriheten såvitt gäller 8 kap. 7 § samma lag kommer att avse också sådana uppgifter i stödverksamhet som nu föreslås

bli skyddade av sekretessen enligt den paragrafen. Som framgår under 16 kap. I $ förordas dock en viss utvidgning av undantagen från meddelarfriheten såvitt gäller uppgifter som lämnas av anmälare m.fl. inom den

enskilda hälso- och sjukvården. Vidare föreslås en följdändring till den

föreslagna nya lydelsen av TF.

I kap. 8 § och bilagan till lagen

Dessa bestämmelser har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.9.

Området för den utvidgade handlingsoffentligheten bestäms i huvudsak genom en uppräkning av de organ som skall omfattas av de nya reglerna. Denna uppräkning görs i en bilaga som anknyts till I kap. 8 §. I bilagan anges också den verksamhet hos organet i vilken TF:s regler om rätt att ta del av allmänna handlingar skall gälla. Där hänvisas också i förekommande fall till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet. Notarius publicus och AB Svensk Bilprovning, vilkas verksamhet redan i dag helt eller delvis omfattas av handlingsoffentligheten nämns inte längre i I kap. 8 § utan i bilagan.

Genom den lagtekniska konstruktion som har valts kommer formellt samtliga bestämmelser i 15 kap. sekretesslagen att bli tillämpliga även hos de organ som räknas upp i bilagan men som inte är myndigheter. Vissa

bestämmelser i kapitlet är dock sådana att de inte kan tillämpas på andra organ än myndigheter. Det kan t. ex. inte bli fråga om att tillämpa delega-

tionsreglerna i 15 kap. I och 2 §§ på sådana organ. Det finns också andra exempel på sådana bestämmelser, t.ex. de i 15 kap. 6 § första stycket angivna reglerna om att endast vissa myndigheter skall pröva frågan om utlämnande av allmän handling (jfr 2 kap. 14 § TF och 7 § sekretessförordningen 1980:657). 185

Att den lagtekniska konstruktionen således kommer att innefatta en

något för vid hänsyftning på bestämmelserna i 15 kap. bör inte vålla några

problem i den praktiska tillämpningen. Notarius publicus och Svensk Bilprovning AB har ju såvitt känt utan problem kunnat tillämpa de nuvarande reglerna i I kap. 8 § som är I sak desamma som de nu föreslagna. Alternativet, att tynga lagtexten med en uttrycklig hänvisning till tillämpliga lagrum i 15 kap., är därför inte behövligt för att uppnå erforderlig klarhet om vad som avses.

8 kap. 7 §

I 8 kap. 7 § regleras för närvarande sekretessen dels i kommunala myndigheters tillsyns- och stödverksamhet med avseende på näringslivet, dels i

AB Svensk Bilprovnings obligatoriska kontrollverksamhet. Paragrafen har

sin motsvarighet på det statliga myndighetsområdet i 8 kap. 6 8.

Enligt avsnitt 3.9 skall även sådan obligatorisk kontroll m. m. som utförs av andra än myndigheter och AB Svensk Bilprovning omfattas av hand-

lingsoffentligheten. Den sekretess som f. n. gäller enligt 8 kap. 7 § kommer då även utan något tillägg att gälla också hos AB Statens Anläggnings-

provning, Apoteksbolaget AB och Kungl. Svenska Aeroklubben. Vidare föreligger motsvarande behov av sekretess i sådan stödverksamhet med avseende på näringslivet som handhas av regleringsföreningarna på jord-

brukets och fiskets områden. Behovet av sekretess i denna stödverksam-

het har tillgodosetts genom ett tillägg till förevarande paragraf.

16 kap. I 8

Ingressen Hänvisningarna till TF har ändrats i konsekvens med de föreslagna grundlagsändringarna.

Förhållandet mellan ingressen och vissa delar av punkt 3 i paragrafen är tämligen komplicerat. I ingressen erinras om att vissa undantag från meddelarfriheten m. m. anges direkt i 7 kap. 3 och 5 §& TF, medan de s.k. kvalificerade tystnadsplikterna räknas upp i 16 kap. I & sekretesslagen.

Svårigheterna är särskilt stora när det gäller att i regleringen klargöra vilka

uppgifter av betydelse för rikets säkerhet som inte får röjas. Bland de brott

som avses i 7 kap. 3 och 5 §& TF återfinns bl. a. spioneri (19 kap. 5 och

6 §& BrB) och grov obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 8 & BrB) och i 7 kap. 5 §& också obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 § BrB), vårdslöshet med hemlig uppgift (19 kap. 9 & BrB) samt

landsförräderi och landssvek (22 kap. 1 §). Dessa ansvarsbestämmelser kan betraktas som en form av tystnadspliktsföreskrifter (jfr prop. 1979/80:2 del A s. 369). De omfattar delvis samma uppgifter som är

sekretessbelagda enligt 2 kap. I och 2 §§ (utrikes- resp. försvarssekretess)

och 5 kap. I & sekretesslagen (förundersökningssekretess). Den som läser

punkt 3 i 16 kap. I & återfinner emellertid där bara 2 kap. I $ och 5 kap.

I 8 — och den senare paragrafen enbart i den del den sekretessbelägger 186

förledas att tro att det är tillåtet att lämna ut uppgifter som omfattas av försvarssekretessen och huvuddelen av förundersökningssekretessen fastän meddelarfriheten här är inskränkt genom de undantag som anges direkt i TF. Det har också visat sig att den nuvarande utformningen av bestäm-

melserna har lett till missuppfattningar om meddelarfrihetens omfattning.

Eftersom det är angeläget att regleringen på detta område är så tydlig

som möjligt (ifr prop. 1979/80:2 del A s. 108), bör det undersökas om inte

en mera klargörande utformning av bestämmelserna kan åstadkommas,

bl. a. på grundval av den utförligare regleringen i TF i fråga om brotten mot rikets säkerhet som nu föreslås. Detta är emellertid en fråga som behöver

övervägas ytterligare och den får därför tas upp i annat sammanhang.

Punkt 2

Med anledning av det utvidgade grundlagsskyddet för andra medier än tryckta skrifter har i punkt 2 hänvisningarna till tystnadsplikterna enligt radiolagstiftningen ersatts av en hänvisning till 15 kap. 8 & TF.

Punkt 8 I punkt 8 har 6 a § lagen (1980: 11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. lagts till uppräkningen av de tystnadsplikter som har försteg framför meddelarfriheten. Härigenom blir skyddet för uppgifter som lämnats av anmälare m.fl. detsamma inom allmän och enskild hälso- och sjukvård. Motsvarande bestämmelser 1 sekretesslagen, 7 kap. 6 8, åter-

finns nämligen i punkt 3. Något skäl för nuvarande sakliga skillnad mellan

de två sektorerna kan inte anses föreligga.

Ikraftträdande m.m. Ändringarna i sekretesslagen kan i och för sig träda i kraft innan de här

föreslagna grundlagsändringarna gör det. Med tanke främst på att det är

lämpligt att de organ som enligt förslaget nu skall börja tillämpa offentlighetsprincipen bör få viss tid att förbereda detta, föreslås att även detta

lagförslag skall träda i kraft den 1 januari 1989. |

Några särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Handlingar som förvaras hos de organ som anges i bilagan och hör till däri angiven verksamhet blir i och med ikraftträdandet att anse som allmänna handlingar. Någon skyldighet att registrera sådana handlingar föreligger inte. Bestämmelsen i 15 kap. I $ tar sikte enbart på handlingar som kommer in tillreller upprättas hos organet efter lagens ikraftträdande. Eftersom de enskilda organen inte tidigare har haft en laglig skyldighet att registrera sina handlingar eller hålla dessa ordnade på visst sätt, kan svårigheter ibland föreligga att identifiera

efterfrågade handlingar. Av 2 kap. 12 § TF följer emellertid att skyldighet

att tillhandahålla handling på stället inte föreligger, om betydande hinder härför möter. Under en övergångstid kan organen ha anledning att hänvisa 187

till denna bestämmelse om betydande praktiska svårigheter skulle föreligga all få fram icke registrerade handlingar.

5.5¶Förslaget till lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med

våldsinslag

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.2) har de

bestämmelser i videoväldslagen som fortfarande skall gälla förts över till

BrB. Att vidcoväldslagen fortfarande skall vara tillämplig i fråga om gär-

ningar som har begåtts före ikraftträdandet har berörts i specialmotivering-

en till övergångsbestämmelserna till TF (5.1.).

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i regeringsformen,

3. lag om ändring I brottsbalken,

lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

AB . lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinstag.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga I

Yttrandefrihetsutredningens sammanfattning

Skyddet för det tryckta ordet enligt tryckfrihetsförordningen (TF) bygger på sex grundläggande principer, nämligen censurförbud, etableringsfrihet. särskilda regler om ansvarighet för tryckfrihetsbrott, skydd för dem som

anskaffar eller tillhandahåller upplysningar för offentliggörande i tryckt

skrift, uttömmande angivande av de gärningar som kan beivras som tryckfrihetsbrott och särskild rättegångsordning för beivrande av tryckfrihets-

brott. Yttrandefrihetsutredningen lägger nu fram förslag som går ut på att i

grundlag förstärka och befästa skyddet för yttrandefriheten. Rätten att framföra yttranden med hjälp av medier där yttrandefriheten hittills har saknat ett detaljerat grundlagsskydd föreslås bli säkerställd genom ett

regelverk efter TF:s mönster. Det utformas som en särskild, fristående

yttrandefrihetsgrundlag som skall gälla vid sidan av TF och i allt väsentligt själv ange vad som gäller utan att hänvisa till TF. Det trycka ordet behåller

sin ställning enligt TF med förstärkningar i några betydelsefulla avseen-

den.

Ett allmänt förbud mot censur och en bestämmelse om att det allmänna

skall iaktta neutralitet gentemot olika åsiktsriktningar när stöd ges till offentliga framställningar föreslås bli införda i regeringsformen (RF). I RF införs också bestämmelser till skydd för rätten att inneha föremål som bär

eller förmedlar yttranden och regler till skydd för demonstrationer och allmänna sammankomster.

Den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) avser yttranden som görs offentliga i vissa av grundlagen angivna uttrycksformer, nämligen

program i eter- eller trådsändningar, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder samt sådana sceniska framställningar och utställningar som

har en utgivare.

YGL bygger på de bärande principerna i TF.

Förbud mot censur Förbudet mot censur av tryckta skrifter motsvaras i YGL av ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ mot att förhandsgranska yttranden

som är avsedda att framföras genom offentliga framställningar och mot att på grund av det kända eller väntade innehållet i en framställning förbjuda eller hindra dess offentliggörande. .Grundlagen medger dock att vanlig lag föreskriver att upptagningar av rörliga bilder inte får återges offentligt utan

att ha granskats i förväg. Den medger också att vanlig lag förbjuder att sådana upptagningar, utan att tillstånd har lämnats i förväg, sprids till dem som inte har fyllt arton år eller offentligt återges för dem.

Medgivandena öppnar för en förhandsgranskning av filmer och videogram (se nedan). 189

Etableringsfrihet Rätten att framställa, importera och sprida ljudupptagningar och upptag-

ningar av rörliga bilder grundlagsfästs. Detsamma sker i fråga om trådsän-

dare. mottagare för eter- eller trådsändning och apparatur för inspelning eller återgivning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder.

Likaså föreslås att verksamhet för offentligt framförande av yttranden i

olika former skall förses med grundlagsskydd. Det gäller sceniska framställningar. sändningar av ljud, bilder eller text till allmänheten genom tråd, offentlig visning av filmer celler andra upptagningar av rörliga bilder. offenligt uppspelande av ljudupptagningar samt utställningar. Beträffande

rätten att etablera verksamhet för sändning av radio- eller TV-program i

etern föreslås dock inte nägon ändring av vad som gäller nu.

Rätten att bedriva verksamhet för trådsändning till allmänheten av ljud,

bilder eller text skrivs in i grundlagen. Det innebär att en principiell

sändningsfrihet slås fast. Sändningsfriheten hindrar inte att ordningsregler rörande fördelningen av sändningstid m. m. meddelas genom vanlig lag.

Någon grundlagsfäst rätt att anlägga ledningsnät för överföring av yttranden till allmänheten föreslås inte av oss.

Sändningsfriheten kan begränsas i vissa syften. De syftena anges i grundlagen. Sändningsfriheten får begränsas genom vanlig lag om det sker för att främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser eller för att möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på väldsframställningar eller pornografiska skildringar.

Den första medgivna begränsningen av sändningsfriheten syftar till att säkra Sveriges Radios (SR) möjligheter att fullgöra sin funktion som public-service-företag, dels genom att tillåta regler som förhindrar att SR genom avtal mellan andra parter utestängs från att sända vissa evenemang

av dagshändelscekaraktär, dels genom att tillåta regler som garanterar att

SR:s rikstäckande programutbud förmedlas också via tråd.

Det andra medgivandet möjliggör regler som tillåter att den som begagnat sändningsfriheten till att distribuera ett ensidigt utbud av våldsskild-

ringar och pornografi fråntas sin rätt att sända. Meningen är att det skall

ske efter prövning i former som ligger nära den yttrandefrihetsrättsliga

processen.

Ensamansvar

Enligt TF är utgivaren för en periodisk skrift ensam ansvarig för tryckfrihetsbrott. På samma sätt skall enligt förslaget obligatoriskt ensamansvar för en särskilt utsedd utgivare som regel gälta när yttranden offentliggörs i de former som omfattas av YGL. Men i fråga om utställningar och sceniska framställningar föreslås en valfrihet. Där skall ensamansvar gälla bara om den som bedriver verksamheten frivilligt har utsett en särskild person att vara utgivare. Väljer man att inte utse utgivare till en sådan framställning faller den utanför YGL:s skydd. Yttranden i framställningen kan då

vara straffbara enligt vanlig lag utan något särskilt medgivande i grundlag. 190

Mcddelarfrihet och anonymitetsskydd Ensamansvaret möjliggör enligt TF:s konstruktion skyddet för nyhetskällorna, dvs. reglerna om ansvarsfrihet för meddelare och rätt för upphovs-

män och andra medverkande till en framställning i tryckt skrift att förbli anonyma.

Meddelarfriheten innebär enligt TF att uppgifter som är sekretessbe-

lagda ändå i betydande omfattning får lämnas till nyhetsförmedlande företag för publicering i tryckt skrift. Samma princip gäller i dag enligt vanlig lag om uppgifter lämnas för publicering i radio eller TV. Vissa undantag från meddelarfriheten finns. Enligt TF skall ett meddelande, som innefattar något av vissa angivna brott mot rikets säkerhet,

bestraffas enligt vanlig lag. Detsamma gäller brott mot förbudet att lämna

ut hemliga handlingar och brott mot vissa tystnadsplikter, som numera

anges i 16 kap. sekretesslagen (1980: 100).

Rätten till anonymitet innebär enligt TF i huvudsak att författare och uppgiftslämnare inte är skyldiga att framträda med sitt namn i tryckt skrift, all fråga om vem som är författare eller uppgiftslämnare till en framställning i en periodisk skrift inte får väckas i mäl om tryckfrihetsbrott, att de som i sin yrkesutövning vid företag för nyhetsförmedling eller framställning av tryckta skrifter får vetskap om vem som har författat en framställning eller lämnat ett meddelande är skyldiga att inte röja denne och att

myndigheter och andra allmänna organ är förbjudna att forska efter förfat-

tare och meddelare.

Principerna om meddelarfrihet och anonymitetsskydd föreslås nu bli grundlagsfästa också för de yttrandeformer som omfattas av YGL. Meddelarfriheten får sin ställning befäst. Grundlagen ställer upp hinder

mot att den inskränks genom vanlig lag. För att en tystnadsplikt skall få

upphäva meddelarfriheten beträffande något visst slag av uppgifter skall

krävas att detta är uttryckligen medgivet enligt grundlag. Det område där sådana s.k. kvalificerade tystnadsplikter skall få förekomma föreslås bli avgränsat genom detaljerade regler i TF och YGL. Avgränsningen överensstämmer inom den offentliga rätten till stora delar med det rättstillstånd

som nu räder. Men några ändringar föreslås. I fråga om brott mot rikets säkerhet föreslås att den nuvarande möjlighe-

ten att väcka åtal mot andra än offentliga funktionärer för meddelande eller

anskaffande av försvarshemligheter avskaffas. I fråga om personkretsen återförs alltså rättsläget till vad som gällde före brottsbalkens ikraftträ-

dande 1965.

På skatteområdet ges i förslaget meddelarfriheten större utrymme än f.n. Den nuvarande oinskränkta sekretessen vid förvaltningsmyndigheterna inom beskattningsväsendet får lämna plats för en regel som medger

frihet att lämna meddelande för publicering om det står klart att röjandet kan ske utan att någon part utsätts för men. Vid förvaltningsdomstolarna

skall meddelarfriheten gälla om det inte kan antas att ett röjande av en

uppeift innebär fara för att någon part utsätts för men.

I förvaltningsärenden om omhändertagande eller vård utan samtycke

föreslås meddelarfriheten få råda om det inte finns anledning att anta att

fara för att någon enskild utsätts för men skall uppkomma om en uppgift 191

röjs. I mål och ärenden hos domstolar och vissa domstolsliknande

nämnder skall meddelarfriheten tillåtas slå igenom beträffande uppgifter om enskildas personliga förhållanden utan något särskilt förbehåll för fall där skada kan befaras. | Utöver detta medger grundlagsförslaget vissa förskjutningar av medde-

larfrihetens omfattning.

Meddelarfriheten sträcks ut till förhållanden mellan enskilda. Den före-

slås gälla när en tystnadsplikt åvilar någon i en enskild befattning eller på

grund av något annat åtagande. Det innebär att den som lämnar uppgifter

för publicering från exempelvis ett företag eller en organisation går fri från

påföljder även om han på grund av avtal var bunden av tystnadsplikt. Härigenom öppnas en möjlighet till ökad insyn i och mera genomlysande debatt om verksamheten hos viktiga företag och organisationer.

För vissa fall föreslås undantag från meddelarfriheten på det enskilda

området. De fallen anges i grundlag. Ett viktigt undantag avser yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur.

Den principiellt nya meddelarfriheten utanför den offentliga rätten följs upp när det gäller anonymitetsskyddet. Det sker genom ett förbud för personer i ledande ställning inom företag och organisationer mot att efterforska den som har lämnat uppgifter i skydd av meddelarfriheten.

Yitrandefrihets- och tryckfrihetisbrott TF anger uttömmande vilka gärningar som får beivras som tryckfrihetsbrott. Också den principen kommer till uttryck i förslaget till yttrandefrihetsgrundlag.

Principen förankras fastare i grundlag än vad som f.n. gäller. Det sker genom att även de tryckfrihetsbrott som nu kan bestraffas som otillåtet

offentliggörande enligt ett stadgande i TF (7 kap. 5 §), som i fråga om

brottsrekvisiten hänvisar till vanlig lag, beskrivs fullständigt i grundlagstext. Beskrivningarna tas in i TF och i YGL.

Genom att de brott som får bestraffas enligt vanlig lag beskrivs fullständigt i grundlag uppnås en konsekvent genomförd s.k. dubbel täckning. Den innebär att det straffbara området väl kan inskränkas genom lagstiftningsbeslut i vanlig ordning men inte utvidgas utan att grundlagsändring genomförs.

I frågan vilka gärningar som skall kunna bestraffas som yttrandefrihetsbrott har vi enligt våra direktiv haft att väsentligen utgå från gällande rättsläge. På två punkter har vi dock fått anledning att närmare behandla omfattningen av det straffbara området. Den första gäller beskrivningen av brottet hets mot folkgrupp. Vi föreslår där en ändring av lagtexten. Den är avsedd att åstadkomma en precisering av det straffbara området. Den nya brottsbeskrivningen förenas med

en föreskrift om prövning av försvarligheten i yttranden som uttrycker missaktning för en folkgrupp eller någon annan liknande grupp av perso-

ner. Den andra punkten gäller pornografi och väldsframställningar. Vi före-

slår att det nuvarande s.k. extremvåldsförbudet i lagen (1981:485) om

förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag skärps i

vissa avseenden. Så sänks t. ex. tröskeln för ingripanden mot skildringar

av sexuellt våld. Överträdelser av förbudet skall bestraffas som yttrande-

frihetsbrott. Brottet skall benämnas olaga våldsskildring. Utöver vad som

ligger i detta föreslås inte någon skärpning av kriminaliseringen av pornograf.

TF innehåller i I kap. 4 § — den s.k. instruktionen — ett särskilt påbud

om den anda i vilken förordningen skall tillämpas. Därav framgår bl. a. att

tryckfrihetens roll som grundval för ett fritt samhällsskick alltid bör hållas i åtanke. I betänkandet föreslås att det förhållningssättet skall iakttas i

vanliga brottmål lika väl som i tryckfrihetsmål och mål enligt YGL. De

allmänna domstolarna får därmed ett uttryckligt stöd för att ta hänsyn till yttrandefrihetens och informationsfrihetens intressen, när de prövar frågor

om ansvar för brott där det framgår av omständigheterna att gärningsmannen har handlat i syfte att främja sådana värden.

Rättegången Rättegångsordningen för tryckfrihetsmål, med tillgång till jury, lämnas i vårt förslag i huvudsak oförändrad. Vi föreslår endast den ändringen att jurymännen skall väljas proportionellt. Samma rättegångsordning föreslås

för mål enligt YGL. Beträffande mål om sanktioner mot åsidosättanden av tystnadsplikter utanför den offentliga rätten föreslås dock att de särskilda

yttrandefrihetsrättsliga rättegångsreglerna skall gälla endast i fråga om

juryns medverkan. I övrigt skall sådana mål behandlas enligt vanliga rättegångsregler.

Enligt TF åligger det justitiekanslern att vaka över att gränserna för tryckfriheten inte överskrids. Den tillsynsplikten, som synes sakna ett självständigt innehåll. tas bort i förslaget. JK behåller uppgiften att ensam

vara åklagare i tryckfrihetsmål och får motsvarande uppgift i mål enligt

YGL. Möjligheterna enligt TF att genom vanlig lag överlämna åt andra åklagare att besluta om användning av tvångsmedel slopas.

Reklamen och yttrandefriheten Förhållandet mellan reklam och yttrandefrihet regleras. Reklam kan inne-

hålla både ett opinionsbildande och ett avsättningsfrämjande moment. All

reklam skall därför falla under grundlagens skydd. Men grundlagen skall inte hindra att det genom vanlig lag meddelas föreskrifter för näringsidkare om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet.

Med vttranden i näringsverksamhet menas varje yttrande av en närings-

idkare vilket syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls eller efterfrågas i verksamheten. Föreskrifter om sådana yttranden får meddelas i syfte att skydda konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen, att skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa eller att skydda enskilda individers namn eller bild.

För att tillgodose dessa syften fär vidare genom vanlig lag föreskrivas att 193

13 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr I51

näringsidkare skall vara skyldiga att rätta felaktiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i deras näringsverksamhet. I syfte att skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa får också i vanlig

lag förbjudas viss reklam. Enligt det system som föreslås kan ett yttrande komma att prövas både

enligt brottsbestämmelserna i grundlagarna och enligt de regler i vanlig lag om yttranden i näringsverksamhet som får förekomma enligt grundlagarna. För tryckfrihets- eHer yttrandefrihetsbrott svarar utgivaren eller den som i hans ställe bär ensamansvaret. Sanktioner enligt de lagar som kan gälla om yttranden i näringsverksamhet, dvs. närmast den marknadsrättsliga lag-

stiftningen, får riktas mot den som är ansvarig enligt vad som följer av

dessa lagar.

YGL innehåller en regel som medger att de nu gällande restriktionerna

för reklam i program i eter- eller trådsändningar kan upprätthållas med

stöd av vanlig lag.

Integritetsskydd Enligt brottsbalken får en åklagare väcka åtal för ärekränkningsbrott bara om det av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt. För att skyddet för den enskildes integritet skall stärkas, bör enligt vår mening det allmän-

na åläggas en vidare åtalsplikt. Det skall räcka med att åtal är påkallat från

allmän synpunkt.

Förhandsgranskning av filmer och videogram Den nuvarande filmcensuren vid offenlig visning för vuxna omvandlas. Förhandsgranskningen blir kvar men förenas inte med någon möjlighet för biografbyrån att förbjuda visning. Biografbyråns uppgift blir att avge ett

utlåtande i frågan om en framställning innefattar olaga våldsskildring. Om byrån finner att så är fallet, kan filmen eller videogrammet ändå visas.

Frågan om ett brott har begåtts genom visningen får prövas i efterhand av domstol i yttrandefrihetsrättslig ordning om justitiekanslern finner skäl att

väcka åtal.

Syftet med förhandsgranskningen är att förbudet mot olaga våldsskild-

ring skall bli verkningsfullt. I samma syfte åläggs biografbyrån att över-

vaka marknaden av filmer och videogram som är avsedda för tillhandahållande på annat sätt än genom offentlig visning.

Beträffande den underåriga publiken har vi inte funnit någon anledning att frångå den i direktiven gjorda bedömningen att den förhandsgranskning som gäller offentlig visning för barn bör behållas. Den förhandsgranskningen skall som hittills vara förenad med möjlighet att utfärda förbud mot

visning. Den skall vidare utsträckas till att gälla också uthyrning och

försäljning. Vårt förslag innebär att YGL skall medge att det i vanlig lag föreskrivs förbud att utan i förväg lämnat tillstånd sprida upptagningar av rörliga bilder till dem som inte har fyllt arton år eller offentligen återge sådana upptagningar för dem. Den regeln gäller både filmer och videogram. Det 194

skydd mot skadlig påverkan som förhandsgrunskningen skall ge sträcks ut till att omfatta också dem som är äldre än femton är men ännu inte har fyllt

arton år.

Reservationer m.m.

Ledamoten Per Unckel har reserverat sig i följande avseenden: Han anser

att utredningen hade bort föreslå ett system för etersänd radio och TV som

bringat radio och TV så nära de etableringsprinciper som föreslås gälla för andra medier som möjligt. Han vänder sig mot vad kommittén föreslår om möjlighet att genom vanlig lag förbjuda reklam i radio och TV. Han anser inte att utredningens förslag om meddelarfrihet utanför den offentliga

rätten bör genomföras. Han föreslår slutligen en annan lydelse av bestämmelsen om olaga våldsskildring.

Ledamöterna Anders Ehnmark, Anders Ljunggren och Per Unckel har reserverat sig mot förslaget att införa en ny åldersgräns på 18 år vid

förhandsgranskning av film.

Ett särskilt yttrande i frågan om det tryckta ordet och yttranden i andra former borde skyddas genom en enda yttrandefrihetsgrundlag har avgivits av ledamöterna Bertil Fiskesjö och Anders Ljunggren samt Torbjörn Val-

linder, en av kommitténs sakkunniga, och Jan Gehlin, en av dess experter.

De anser att det skulle vara att föredraga att skyddet för yttrandefriheten sammanfördes i en sammanhållen yttrandefrihetsgrundlag.

Ledamoten Lisa Mattson har avgivit ett särskilt yttrande angående frågan om en yttersta gräns för pornografiska framställningar.

Anders Ehnmark har avgivit ett särskilt yttrande om filmcensuren.

Torbjörn Vallinder har avgivit ett särskilt yttrande om filmcensuren. Han anser att någon förhandsgranskning av filmer för vuxna inte bör få

förekomma.

Yttrandefrihetsutredningens lagförslag

1¶Förslag till Yttrandefrihetsgrundlag

I Kap.

Grundläggande bestämmelser 1 & Denna grundlags syfte är att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

28 Varje svensk medborgare har gentemot det allmänna rätt att i enlighet med denna grundlag offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor,

offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt offentligen lämna uppgifter i

vilket ämne som helst.

I dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

I de hänseenden som inte berörs i denna grundlag gäller regeringsformen. Beträffande tryckfriheten gäller dock vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.

3 & Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person har gentemot det allmänna rätt att utan andra begränsningar än dem som följer av denna grundlag framställa, till riket införa och bland allmänheten sprida ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Samma rätt gäller i fråga om

trådsändare, mottagare för eter- eller trådsändning samt apparatur för

inspelning eller återgivning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder.

4 & Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person har gentemot

det allmänna rätt att. utan andra begränsningar än dem som följer av denna grundlag, bedriva verksamhet för

1. offentligt framförande av dramatik, musik. balett eller andra liknande framställningar (scenisk framställning),

. sändning till allmänheten av ljud, bilder eller text genom tråd,

- offentlig visning av filmer eller andra upptagningar av rörliga bilder,

BR - offentlig uppspelning av ljudupptagningar,

vi . offentligt utställande av bilder eller andra föremål (utställning).

I vanlig lag får meddelas föreskrifter om begränsning av den i första

stycket 2 angivna rätten, om föreskrifternas ändamål är

1. att främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser, eller

2. att möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på våldsframställningar eller pornografiska skildringar.

5 8 Varje svensk medborgare har rätt att till författare och andra upphovsmän samt till utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna uppgifter i

vilket ämne som helst för offentliggörande genom eter- eller trådsändningar, ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Han har också

rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande. Dessa rättigheter gäller både gentemot det allmänna och i förhållandet mellan enskilda. I rättigheterna får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag. 196

Bestämmelserna i första stycket om rätt att lämna och anskaffa uppgifter

gäller också när avsikten är att uppgifterna skall offentliggöras genom sådana sceniska framställningar eller utställningar som avses i 2 kap. 18 första stycket.

6 & Myndigheter och andra allmänna organ får inte förhandsgranska

yttranden som är avsedda att framföras.genom offentliga framställningar. Myndigheter och andra allmänna organ får inte heller, utan stöd i denna

grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i en framställning

förbjuda eller hindra dess offentliggörande.

Som villkor för offentlig återgivning av upptagningar av rörliga bilder får dock i vanlig lag föreskrivas att upptagningarna har granskats i förväg. I vanlig lag får också föreskrivas förbud att utan i förväg lämnat tillstånd sprida upptagningar av rörliga bilder till dem som inte har fyllt arton år eller offentligen återge sådana upptagningar för dem.

7 & Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han har yttrat sig i en offentlig framställning eller medverkat till ett sådant yttrande.

8 & Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma

syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla.

Den som i övrigt skall döma i brottmål skall iaktta samma förhållnings-

sätt, om det av omständigheterna framgår att syftet har varit att tillgodose

yttrande- eller informationsfriheten.

2 Kup.

Begrepp och avgränsningar 18 Denna grundlags bestämmelser om offentliga framställningar skall tillämpas på följande slag av framställningar under förutsättning att de har

gjorts offentliga: . program i eter- eller trådsändningar,

bl . ljudupptagningar, tt . upptagningar av rörliga bilder,

4. sceniska framställningar, som har en utgivare, under förutsättning att

en uppgift om vem utgivaren är har hållits tillgänglig på föreskrivet sätt,

5. utställningar, som har en utgivare, under förutsättning att en uppgift

om vem utgivaren är har hållits ullgänglig på föreskrivet sätt. Beträffande sådana bild- och ljudupptagningar samt program i eter- och trådsändningar, genom vilka innehållet i en periodisk skrift hett eller delvis

sprids till allmänheten, gäller vad som är föreskrivet i I kap. 7 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen.

Framställningar är offentliga

1. program i eter- eller trådsändningar, när sändning till allmänheten har

ägt rom,

2. ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder, när de har blivit utlämnade för försäljning eller annan spridning till. allmänheten eller blivit

återgivna för allmänheten, 3. sceniska framställningar och utställningar, när allmänheten har kun-

nat ta del av dem. 197

28 I denna grundlag menas med program i ceter- eller trådsändning innehållet i varje sådan sändning av ljud, bild eller text om sändningen är avsedd för allmänheten.

3 & Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om den rätt som tillkommer upphovsmannen till ett litterärt eller konstnärligt verk eller framställaren av en fotografisk bild eller om förbud mot att återge litterära eller konstnärliga verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen.

4 8 Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter för näringsidkare om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet, om föreskrifterna har till ändamål

1. att skydda konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen.

2. att skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa,

3. att skydda enskilda individers namn eller bild.

I de syften som anges i första stycket fär också i vanlig lag föreskrivas skyldighet för näringsidkare att rätta felaktiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i deras näringsverksamhet.

Med yttrande i näringsverksamhet menas varje yttrande av näringsidkare som syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av varor, tjänster eller andra nyttigheter och som angår hans egen eller någon annan näringsidkares verksamhet eller nyttigheter som tillhandahålls eller efterfrågas i verksamheten.

I det syfte som anges i första stycket 2 får i vanlig lag även meddelas förbud mot att i näringsverksamhet yttra sig om visst slag av nyttigheter.

5 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om förbud mot reklam i program i eter- eller trådsändning.

6 & Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet av sådana upplysningar om enskilda som är oriktiga eller missvisande eller som i övrigt innebär ett otillbörligt intrång i deras personliga integritet.

7 & Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om ansvar för det sätt som uppgifter har anskaffats på och om skyldighet att ersätta den skada som har vållats genom anskaf-

fandet.

3 Kap.

Rätten till anonymitet

18 Upphovsmannen till en offentlig framställning är inte skyldig att röja vem han är. Detsamma gäller den som har framträtt i framställningen och den som har lämnat en uppgift enligt I kap. 5 §. I vanlig Jag får föreskrivas undantag från bestämmelserna i första stycket i fråga om näringsidkares yttranden i näringsverksamhet.

2§& I mål om yttrandefrihetsbrott genom en offentlig framställning får

ingen ta upp frågan om vem som är framställningens upphovsman, vem 198

som har framträtt i den eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap.

58.

Det finns inte något hinder att i en och samma rättegång handlägga både

mål om yttrandefrihetsbrott och mäl om brott enligt 6 kap. 2—7 §§.

3. & Den som har tagit befattning med förberedelser till eller tillkomsten av en offentlig framställning eller den som har varit verksam på en nyhets-

byrå får inte, utan samtycke av den som saken rör, yppa vad han därvid har erfarit om

1. vem som är upphovsman till framställningen eller har framträtt i denna,

2. vem som har lämnat uppgifter enligt I kap. 5 §.

Tystnadsplikten gäller inte i rättegång eller vid vittnesförhör under för-

undersökningen i ett brottmål. om 1. det är fråga om ett brott enligt 6 kap. 7 § 3,

2, det är fråga om ett brott enligt 7 kap. 2 § eller ett annat brott enligt 6 kap. än som anges under 1 och rätten finner det nödvändigt för prövningen av åtalet att uppgiften lämnas,

3. rätten. vid vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran, I andra fall av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

4 & Ingen myndighet eller annat allmänt organ får efterforska

1. upphovsmannen till ett yttrande som har offentliggjorts eller varit avsett att offentliggöras genom en offentlig framställning eller den som har framträtt i en sådan,

2. den som har offentliggjort eller avsett att offentliggöra ett yttrande på

sådant sätt,

3. den som har lämnat uppgifter enligt I kap. 5 §.

Detsamma gäller den som intar en ledande ställning i ett företag eller en

sammanslutning om yttrandet eller uppgifterna rör företaget eller sammanslutningen eller någon som är verksam eller utövar inflytande där.

Dessa förbud hindrar inte efterforskning i fall då denna grundlag medger

åtal eller något annat ingripande. I sådana fall skall den i 3 § angivna

tystnadsplikten beaktas.

5 & Den som bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 § skall dömas till böter

eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som vid offentliggörandet av en offentlig framställning lämnar felaktiga uppgifter om vem som är

framställningens upphovsman eller utgivare, vem som framträder i denna eller vem som har lämnat uppgifter i den.

Den som bedriver efterforskning i strid med 4 § skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsäganden har anmält brottet till åtal.

4 Kap.

Utgivare för offentliga framställningar

1 8 Varje program i eter- och trådsändningar och varje ljud- eller bildupptagning som är en offentlig framställning enligt 2 kap. I $ skall ha en utgivare.

Varje scenisk framställning och varje utställning får ha en utgivare. 199

utgivare, om det medges i vanlig lag. Den som är utgivare skall vara bosatt här i riket. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara utgivare.

Utgivaren utses av den som bedriver verksamheten. Uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för allmänheten.

Utgivaren skall ha befogenhet att utöva tillsyn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara utan verkan.

3 & Närmare bestämmelser om hur utgivare skall utses och om hur uppgiften om vem som är utgivare skall hållas tillgänglig för allmänheten meddelas genom vanlig lag.

Genom vanlig lag får straff föreskrivas för den som bryter mot någon

bestämmelse i detta kapitel eller i en vanlig lag som meddelats med stöd av

en sådan bestämmelse.

5 Kap Framställande och spridande av ljud- och bildupptagningar 138 Sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som framställs i riket för att ges ut här, skall förses med uppgift om vem som

har framställt dem. Närmare bestämmelser meddelas i vanlig lag.

28 Föreskrifter om skyldighet att bevara exemplar av ljud- och bildupptagningar för granskning samt om skyldighet att lämna sådana exemplar till

bibliotek eller arkiv meddelas i vanlig lag.

3 & Vad som sägs i I kap. 2—4 och 6 §§ hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning av kartor, ritningar

eller bilder som återger Sverige helt eller delvis och innehåller upplysning-

ar av betydelse för rikets försvar.

4 §& Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om straff för den som

1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skylt-

ning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka allmän

anstöt,

2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer någon pornografiska bilder,

3. bland barn och ungdom sprider upptagningar av rörliga bilder, som

genom sitt innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara för de unga.

5 & Postverket och andra allmänna trafikinrättningar får inte underlåta

att befordra ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder på grund

av deras innehåll.

En allmän trafikinrättning som för befordran tar emot en sådan fram-

ställning som avses i första stycket skall inte anses som spridare av framställningen.

6 & Den som framställer en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder och bryter mot 1 § skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

7 & Om en upptagning som avses I 18 saknar sådan uppgift som är

föreskriven där, skall spridaren dömas till böter. lägst femtio kronor och högst ettusen kronor. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och spridaren känner till detta.

Den som sprider eller offentligen återger en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder trots att han vet att den enligt denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats skall dömas till böter eler fängelse i

högst ett år.

6 Kap.

Tystnadsplikt och meddelarfrihet

18 Trots vad som sägs i I kap. 5 § kan den som lämnar uppgifter för

offentliggörande i vissa fall fällas till ansvar och dömas till ersättningsskyldighet om han bryter mot en straffbelagd tystnadsplikt. Dessa fall anges i

2—7 88.

2 8 Den som uppsåtligen bryter mot det förbud att röja uppgiftslämnare och utgivare som finns i 3 kap. 3 § svarar för sitt brott.

3 & Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som gäller för

1. dem som är prästvigda inom svenska kyrkan i fråga om det som de har erfarit under bikt eller annat själavårdande samtal,

2. advokater eller biträden på advokatbyråer eller försvarare i brottmål i fråga om vad de har erfarit i samband med hänvändelser från dem som söker hjälp eller råd, 3. dem som har deltagit i handläggningen av tillsynsärenden hos något

organ som är behörigt att utöva tillsyn över advokater i fall då tystnadsplikten gäller till förmån för någon annan än den advokat som avses med

prövningen, svarar för sitt brott om det i en särskild lag, antagen i den ordning som

gäller för vanliga Jagar, har föreskrivits att brottet kan beivras.

4 & Den som är läkare eller i övrigt är verksam inom hälso- och sjukvården och som bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit i samband med hänvändelser från vårdsökande, svarar för sitt brott, om det i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, har föreskrivits att brottet kan beivras.

Detsamma gäller om han uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt i fråga

om vad han har erfarit angående anmälningar och andra utsagor av någon enskild om andras personliga förhållanden, om det dessutom kan antas att

brottet medför fara för att den enskilde eller någon honom närstående

utsätts för våld eller annat allvarligt men.

5 & Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud att utlämna eller tillhan-

dahålla handlingar som ej är tillgängliga för alla svarar för sitt brott om han har fått tillgång till handlingen på grund av allmän befattning, lagstadgad tjänsteplikt eller en myndighets beslut att med förbehåll om tystnadsplikt

lämna ut handlingen till honom.

6 & Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som är angiven i 7 §

svarar för sitt brott under följande förutsättningar. 1. Han har fått kännedom om uppgifterna på grund av allmän befattning

eiler lagstadgad tystnadsplikt, i samband med en rättegång eller en förun- 201

dersökning om brott, varvid förordnande om tystnadsplikt har meddelats, eller till följd av en myndighets beslut att till honom med förbehåll om

tystnadsplikt lämna uppgifter som inte är tillgängliga för alla.

2, Brottet förövas på annat sätt än det som anges i 5 §.

3. Det är föreskrivet i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller

för vanliga lagar. att brottet får beivras.

7 § Bestämmelsen i 6 § gäller följande tystnadsplikter.

1. Tystnadsplikt på grund av beslut enligt 10 kap. 7 § tredje stycket andra meningen regeringsformen.

2. Tystnadsplikt för riksdagens eller riksdagsutskottens ledamöter,

suppleanter och tjänstemän enligt riksdagsordningen, om det kan antas att överträdelsen sätter rikets säkerhet i fara eller på annat sätt skadar riket

allvarligt.

3. Tystnadsplikt om verksamhet för att försvara landet, om planläggning

eller andra förberedelser av sådan verksamhet eller i övrigt om totalförsva-

ret, såvida överträdelsen innefattar högförräderi, uppror. landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

4. Tystnadsplikt om förhållandet till andra stater eller i övrigt om andra staters myndigheter eller medborgare eller om statslösa, om det kan antas att överträdelsen sätter rikets säkerhet i fara eller på annat sätt skadar riket allvarligt.

5. Tystnadsplikt hos riksbanken angående rikets centrala finanspolitik,

penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder.

6. Tystnadsplikt om kvarhållande av försändelser på trafikanstalter eller

om planerad eller pågående hemlig avlyssning, om åtgärderna har beslutats av domstol, undersökningsledare eller åklagare som ett led i en verksamhet med syfte att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott och det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna eller skadar den framtida verksamheten.

7. Tystnadsplikt om det allmännas eller om enskildas åtgärder för att

bevaka eller på annat sätt mot brottsliga angrepp skydda

byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier;

tillverkning, förvaring. utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål eller förvaring eller transport av vapen, ammunition, sprängämnen, kärnämnen eller radioaktivt avfall;

telekommunikationer;

upptagningar för automatisk databehandling eller andra handlingar;

allt i den mån det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna. 8. Tystnadsplikt om chiffer, koder eller liknande metoder att underlätta befordran eller användning i allmän verksamhet av hemliga meddelanden, om det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med metoden. 9. Tystnadsplikt om åtgärder inom polisväsendet eller kriminalvården med syfte att hindra rymning eller fritagning, om det kan antas att överträ-

delsen motverkar syftet med åtgärden.

10. Tystnadsplikt om anmälningar eller utsagor till myndigheter inom socialtjänsten, om det kan antas att överträdelsen medför fara för att anmälaren eller sagesmannen eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men. 11. Tystnadsplikt om uppgifter angående någon utlänning, om det kan

antas att överträdelsen medför fara för övergrepp eller annat allvarligt men

till följd av utlänningens förhållande till någon utländsk stat eller myndig- 202

het eller någon organisation av utlänningar.

12. Tystnadsplikt inom kriminalvården angående den som har dömts att undergå kriminalvård om det kan antas att överträdelsen medför fara för

alt någon utsätts för väld eller annat allvarligt men. 13. Tystnadsplikt om vad som vid psykologiska undersökningar eller vid

utredning eller behandling hos psykologer, kuratorer, studievägledare eller

yrkesvägledare inom utbildningsväsendet eller arbetsmarknadsverket eller hos psykologer, kuratorer eller konsulenter inom försvarets, andra statliga myndigheters eller kommunala myndigheters personalvärd har kommit

fram om enskildas personliga förhållanden.

14. Tystnadsplikt angående enskildas förhållanden i ärenden om för-

handsbesked eller dispens i skatte- och taxeringsfrågor. om patent eller

registrering av mönster eller om rätt till arbetstagares uppfinningar. 15. Tystnadsplikt. i andra fall än dem som avses under 14, till skydd för

enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i ärenden om

taxering, bestämmande av skatt eller underlag för skatt, av skattetillägg

eller förseningsavgifter inom skatteväsendet, av avgifter som avses i

8 kap. 3 § regeringsformen eller av pensionsgrundande inkomst inom s0ocialförsäkringssystemet:;

kompensation för eller återbetalning av skatt eller anstånd med erläg-

gande av skatt:

revision eller annan kontroll inom skatte- eller tullväsendet eller samar-

bete på skatteområdet med andra stater:

rättsliga eller konsulära angelägenheter där enskilda söker det allmännas

bistånd; dels i den mån tystnadsplikten avser att skydda dem som inte är parter i

ärendena, dels, vid förvaltningsmyndigheter, om det inte står klart att

uppgifterna kan röjas utan fara för att någon part utsätts för men, dels, vid

förvaltningsdomstolar, om det kan antas att röjandet innebär fara för att

någon part utsätts för men. 16. Tystnadsplikt, i andra fall än dem som avses i 3 och 4 §§ och här

ovan under 10—15, om enskildas personliga förhållanden eller om deras förhållanden i personliga angelägenheter till varandra eller till det allmänna, med undantag dock för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar eller sådana nämnder som

avses i 2 kap. 9 § regeringsformen;

uppgifter om parters förhållanden i sådana ärenden hos förvaltnings-

myndigheter utanför hälso- och sjukvården och socialtjänsten som innefattar myndighetsutövning;

uppgifter i förvaltningsärenden om omhändertagande eller vård utan

samtycke om det inte finns anledning att anta att röjandet innebär fara för

att någon enskild utsätts för men: uppgifter om verkställigheten av beslut i ärenden om omhändertagande

eller vård utan samtycke.

17. Tystnadsplikt, I andra fall än dem som avses i 3 § och här ovan under

14 och 15, angående enskildas yrkeshemligheter av teknisk eller kommer-

siell natur eller också angående enskildas förhållande till det allmänna i ekonomiska angelägenheter, med undantag dock för uppgifter i mål och ärenden hos domstolar: uppgifter angående parters förhållanden i sådana ärenden hos förvalt-

ningsmyndigheter som innefattar myndighetsutövning.

18. Tystnadsplikt om särskilda postförsändelser eller telefonmeddelanden.

19. Tystnadsplikt om domstolsavgöranden eller juryutslag som ännu inte har meddelats eller om vad som har förekommit vid domstolens eller juryns överläggning inom stängda dörrar. 203

8 §& Trots vad som sägs I I kap. 5§ kan den som genom att lämna uppgifter för offentliggörande uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt, som inte är straffbelagd men som åligger honom i en enskild befattning eller på

grund av något annat åtagande, i vissa fall dömas till ersättningsskyldighet eller någon annan påföljd som enligt vanlig lag eller enligt åtagandet gäller

för överträdelsen. Detta gäller om tystnadsplikten faller under 7 §& 6—8, 13, 16 eller 18. Det gäller också om den faller under 7 § 17 och innefattar

röjande av yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur.

Vad som i de angivna punkterna sägs om allmän verksamhet och myndigheter och om skilda förvaltningsgrenar skall vid tillämpningen av denna paragraf gälla det företag eller den organisation där den tystnadspliktige är verksam.

7 Kup. Yitrundefrihetsbrott 1 & Med beaktande av det i I kap. I $ angivna syftet med denna grundlag skall som yttrandefrihetsbrott bestraffas de gärningar som beskrivs i 3— 18 §§, om de begås genom en offentlig framställning, dock endast om de dessutom är straffbara enligt vanlig lag.

2 & Ett tillkännagivande i en annons eller ett annat liknande meddelande

skall inte anses innebära något yttrandefrihetsbrott, om det inte framgår direkt av innehållet att meddelandet kan vara ett missbruk av yttrandefriheten.

Meddelandet kan bestraffas enligt vanlig lag, om det är straffbart på

grund av bakomliggande omständigheter som inte omedelbart framgår av innehållet.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller även i fråga om meddelanden på chiffer eller annat hemligt språk.

3 & Som högförräderi betraktas att någon, med uppsåt att riket elter del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med ut-

ländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling

som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Detsamma gäller om någon,

med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

4 & Som krigsanstiftan betraktas att någon uppsåtligen med utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter.

5 & Som uppror betraktas att någon, med uppsåt att statsskicket skall

med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen. riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yttrandefri-

hetsbrott.

6 & Som landsförräderi eller landssvek betraktas att någon, då riket är i

krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, uppsåtligen förråder krigsfolk hörande till rikets eller med riket

förbunden stats krigsmakt eller andra som är verksamma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd, kraftanläggning, trafikled, fartyg

eller annat av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen ciler genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten eller begår an-

nan dylik förrädisk gärning som är till men för försvaret eller för folkför-

sörjningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av ffrämmande makt utan att militärt motstånd förekommer, för motståndsverksamheten. Handlingen är landsförräderi. om den är ägnad att medföra avsevärt men för rikets försvarsmakt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen. landssvek om den endast i mindre mån är ägnad att medföra sädant men. |

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

7 & Som landsskadlig värdslöshet betraktas att någon av oaktsamhet

landsförräderi eller landssvck.

8 & Som spioneri betraktas att någon, för att gå främmande makt till handa, obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvars-

verk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar,

beslut eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, och detta oavsett om uppgiften är riktig eller ej.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

9 & Som obehörig befattning med hemlig uppgift betraktas att någon utan

syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbaran-

de för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhål-

landen eller eljest för rikets säkerhet, och detta oavsett om uppgiften är

riktig eller ej.

Även försök och förberedelse är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

Med avseende på grov obehörig befattning med hemlig uppgift är även

stämpling straffbar som yttrandefrihetsbrott. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhällande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

10 & Som vårdslöshet med hemlig uppgift betraktas att någon av grov

oaktsamhet befordrar, lämnar eller röjer uppgift som avses i 9 §.

11 & Som ryktesspridning till fara för rikets säkerhet betraktas att någon, då riket är i krig eller eljest i vanlig lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, uppsåtligen sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till

främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påståen- 205

de.

12 & Som uppvigling betraktas att någon uppsätligen uppmanar eller

eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldig-

het eller ohörsamhet mot myndighet.

13 & Som hets mot folkgrupp betraktas att någon uppsåtligen uttrycker

hot mot folkgrupp eller annan liknande grupp av personer som är grundat på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Som hets mot folkgrupp betraktas också att någon uppsåtligen uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan liknande grupp av personer på någon av de grunder som anges i första stycket, såvida icke gärningen är försvar-

lig av hänsyn till yttrandefriheten eller omständigheterna i övrigt.

14 & Som olaga våldsskildring betraktas att någon uppsåtligen i en upptagning av rörliga bilder eller i ett televisionsprogram skildrar sexuellt våld

eller närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människa eller djur, om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang.

15 & Som barnpornografibrott betraktas att någon uppsåtligen skildrar barn i pornografisk bild, om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till omständigheterna.

16 & Som förtal betraktas att någon uppsåtligen utpekar annan såsom

brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eHer eljest uppsåtligen lämnar

uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om

det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden skall medföra ansvar endast om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan

anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

17 & Som förolämpning betraktas att någon uppsåtligen smädar annan

genom kränkande tillmäle eller genom annat skymfligt beteende mot ho-

nom.

18 & Som otillåtet offentliggörande betraktas att någon i en offentlig

framställning som han svarar för uppsåtligen offentliggör en allmän handling som inte är tillgänglig för alla eller på annat sätt åsidosätter en tyst-

nadsplikt som anges i 6 kap. 2—7 8§.

19 & Vad som är föreskrivet i vanlig lag om påföljd för de brott som avses i 3—18 88 skall gälla också när brotten är yttrandefrihetsbrott.

20 & När en domstol bestämmer straff för ett yttrandefrihetsbrott, skall domstolen särskilt ta hänsyn till om en rättelse har offentliggjorts eller om

någon annan åtgärd har vidtagits i efterhand för att minska skadan.

21 8 Om en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder innefattar ett yttrandefrihetsbrott, får upptagningen konfiskeras.

Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning förstöras. Detsamma gäller de exemplar som är avsedda för offentlig återgivning. Dessutom skall de föremål som kan användas enbart för mångfaldigande av upptagningen behandlas så, att de inte kan användas för framställande

av ytterligare exemplar.

& Kap.

Ansvarighet 1 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i program i eter- eller trådsändningar och för yttrandefrihetsbrott i ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder ligger på utgivaren.

I fråga om direktsända program i eter- och trådsändningar kan i vanlig

lag föreskrivas att ansvaret skall ligga på den som fäller det brottsliga yttrandet.

2 8 Ansvaret för vttrandefrihetsbrott i sådana utställningar och sceniska framställningar som har en utgivare ligger på denne.

3 8 Ansvaret för sådana yttrandefrihetsbrott som avses i I & ligger i följande fall på den som ansvarar för att en utgivare utses. nämligen

1. om det inte finns någon utgivare när brottet förövas,

2. om utgivaren är utsedd för skenets skull eller uppenbarligen inte kan

utöva den befogenhet som han har enligt 4 kap. 2 § tredje stycket,

3. om uppgift om vem utgivaren är inte har hållits tillgänglig för allmänheten, |

4. om utgivaren inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet

förövas och inte heller kan påträffas i riket under rättegången.

Det ansvar som enligt 2 § ligger på utgivaren för en scenisk framställning eller en utställning skall i det fall som anges i första stycket 4 i stället ligga på den som har utsett utgivaren.

4 & Den som sprider eller offentligen återger en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i upptag-

ningen om den saknar den i 5 kap. I $ föreskrivna uppgiften om vem som

har framställt den och det inte kan klarläggas vem som är ansvarig enligt 3 §. Detsamma gäller om upptagningen är försedd med en oriktig uppgift

om framställaren och den som sprider eller offentligen återger upptagning-

en känner till att uppgiften är oriktig.

5 § Den som ansvarar för ett yttrandefrihetsbrott skall anses ha haft kännedom om den brottsliga framställningen. Han skall också anses ha medgivit offentliggörandet.

6 & Om åtal väcks för ett yttrandefrihetsbrott och den tilltalade anser att det finns någon omständighet som medför att han inte skall vara ansvarig, skall han åberopa denna omständighet före huvudförhandlingen. Om han inte gör det, skall han betraktas som ansvarig.

9 Kap.

Om åtal

1 8 Endast justitiekanslern får väcka allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott och inleda förundersökning om sådana brott. Genom vanlig lag får föreskrivas att allmänt åtal för sådana brott får väckas bara efter regeringens

medgivande.

Endast justitiekanslern får väcka allmänt åtal i andra yttrandefrihetsmål än mål om yttrandefrihetsbrott samt i mäl om brott mot bestämmelser i denna grundlag. Genom vanlig lag får dock föreskrivas att riksdagens

ombudsmän fär väcka allmänt ätal i sådana mål. 207

28 Allmänt åtal för ett yttrandefrihetsbrott skall väckas inom ett år från

det att brottet förövades. Om ätalet gäller ett program i eter- eller tråd-

sändning, skall det dock väckas inom sex månader. Om allmänt åtal har väckts inom den tid som anges i första stycket, får

nytt ätal väckas senare mot någon annan som är ansvarig för brottet.

I övrigt gäller bestämmelserna i vanlig lag om åtalspreskription även i

fråga om yttrandefrihetsbrott.

3 & Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats utan att det finns någon som enligt 8 kap. är ansvarig för brottet. får åklagaren eller målsäganden i

stället ansöka om konfiskering. Detsamma gäller om inte stämning här i riket kan delges den som är ansvarig för brottet.

10 Kup.

Särskilda tvångsmedel 18 Om det finns anledning att anta att en hudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder kommer att konfiskeras på grund av ett yttrandefrihetsbrott, får upptagningen tas i beslag i väntan på avgörandet. Beslut om

beslag fattas av rätten. Innan talan har väckts vid domstol får också justitiekanslern fatta beslut

om beslag i fråga om yttrandefrihetsbrott som hör under allmänt åtal. Beslutet upphör att gälla, om inte justitiekanslern inom två veckor väcker

ätal eller ansöker om konfiskering.

2. $ Gäller ett beslut om beslag när rätten avgör målet, skall rätten pröva

om beslutet skall fortsätta att gälla. Om handläggningen avslutas utan att

framställningens brottslighet har prövats och ny talan om konfiskering kan förmodas bli väckt, kan rätten bestämma att beslutet skall fortsätta att gälla under en av rätten bestämd tid. Om talan inte väcks inom denna tid, upphör beslutet att gälla.

3 & Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda band,

nummer eller liknande delar av framställningen, där dessa avsnitt förekom-

mer.

4 & Beslut om beslag skall genast verkställas av polismyndighet.

5 & Beslag enligt I $ av ljud- eller bildupptagningar får verkställas endast

i fråga om de exemplar som är avsedda för spridning eller för offentlig återgivning. Ett bevis att beslag har beslutats skall gratis tillställas den som beslaget

verkställs hos samt den som har framställt upptagningen.

6 & När ett beslag har hävts eller upphört att gälla, skall verkställigheten

genast avbrytas och följderna av de vidtagna åtgärderna undanröjas i

största möjliga utsträckning.

7 & Om nägon, medan riket är i krig eller krigsfara, vid en avdelning av försvarsmakten anträffar en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder som uppenbart är straffbar såsom uppvigling enligt 7 kap. 12 § och som kan förleda någon krigsman att åsidosätta sin tjänsteplikt, får upptag-

ningen tas i förvar i väntan på förordnande om beslag. 208

har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen. I trängande fall får beslutet fattas av nägon annan befattningshavare enligt bestämmelser i vanlig lag. Beslutet skall snarast möjligt anmälas till den befattningshavare som anges i första meningen. Denne skall genast pröva om upptagningen skall förbli i förvar.

8 & Beslut av den befattningshavare som avses i 7 § andra stycket första

meningen skall genast anmälas till justitiekanslern. Denne skall genast

pröva om upptagningen skall tas i beslag. En upptagning som inte tas i

beslag skall genast återlämnas.

9 & För utredning i yttrandefrihetsmål får en ljudupptagning eller en

upptagning av rörliga bilder tas i beslag, dock endast i ett exemplar. Därvid gäller bestämmelserna 1 1, 3, 4 och 6 §§. I övrigt skall bestämmelserna i

vanlig lag om beslag tillämpas.

II Kap. Skadestånd

1 & Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i en offentlig

framställning i andra fall än när framställningen innebär ett yttrandefrihetsbrott.

Om skadestånd på grund av brott eller överträdelser som avses i 6 kap. eller brott som avses i 7 kap. 2 § gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag.

2 8 Den som enligt 8 kap. bär det straffrättsliga ansvaret för en offentlig framställning ansvarar även för skadestånd. Skadeståndet kan krävas ut även av den som bedriver verksamheten; närmare bestämmelser meddelas i vanlig lag.

3 & Om den som skulle bära det straffrättsliga ansvaret inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och inte heller kan påträffas

i riket under rättegången och ansvaret därför övergår på någon annan

enligt 8 kap. 3 §, får skadestånd ändå krävas ut även av den förre, i den

mån vanlig lag medger det.

4 & Om någon ansvarar för skadestånd enligt 2 § i egenskap av ställföreträdare för en juridisk person, får skadestånd krävas ut även av den juridiska personen, i den mån det kan ske enligt vanlig lag. Motsvarande

regel gäller när någon ansvarar för skadestånd i egenskap av förmyndare

eller god man.

5 & Om flera ansvarar för skadestånd med anledning av ett yttrandefrihetsbrott, bär de ansvaret solidariskt. Det inbördes ansvaret fördelas mel-

lan dem enligt vanlig lag.

6 & Bestämmelserna i 7 kap. 20 § och 8 kap. 5 § gäller även vid pröv-

ningen av skadeståndsanspråk.

7 8 Skadestånd med anledning av ett yttrandefrihetsbrott får dömas ut,

även om brottet är preskriberat eller det finns något annat hinder för prövning av åtal.

14 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 151

Rättegången i yttrandefrihetsmål

1& Yttrandefrihetsmål tas upp av någon av tingsrätterna inom det län där framställningen offentliggjordes eller där brottet annars förövades. Som yttrandefrihetsmål betraktas 1. mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott, 2, mål enligt 9 kap. 3 § om konfiskering, 3. mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott som anges i 6 kap. 2-7 88. Som yttrandefrihetsmål betraktas också mål om påföljd enligt 6 kap. 8 8. I fråga om handläggningen av sådana mål finns särskilda bestämmelser i 10 §.

2.8 I mål enligt I $ andra stycket 1, där talan om ansvar förs, skall frågan om framställningen är brottslig eller om ett brott i övrigt har förövats prövas av en jury, om inte parterna på båda sidor avstår från detta. Frågan om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig skall dock prövas enbart av rätten. I mål om ansvar på grund av brott som anges i 6 kap. 2—7 §§, skall rätten pröva om den tilltalade har Jämnat den påstådda uppgiften. I övrigt skall frågan om ett brott har förövats prövas av jury enligt vad som sägs i första stycket.

3 §& Juryn skall ha nio medlemmar. Om minst sex av dessa är ense om att det föreligger ett brott, skall juryns utslag anses fällande. 1 så fall skall också rätten pröva frågan. Rätten får dock inte tillämpa en strängare straffbestämmelse än vad juryn har gjort. Om juryutslaget inte är fällande, skall den tilltalade frikännas. De begränsningar för rättens prövning som anges i andra och tredje styckena gäller även för högre rätt.

4 8 Ifråga om jurymän och val av sådana gäller 13 kap. 3—9 §§ och 16 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

5 & Juryni ett visst mål bildas på följande sätt. Först skall tingsrätten pröva om någon av jurymännen är jävig; bestämmelserna i vanlig lag om jäv mot domare skall tillämpas. Sedan får vardera parten utesluta tre inom den första gruppen och en inom den andra. Slutligen skall rätten lotta bort så många att sex finns kvar i den första gruppen och tre i den andra. De som lottas bort blir suppleanter.

6 § Om det finns flera parter på ena sidan och bara en av dem begagnar sin uteslutningsrätt, gäller den uteslutning han gör för dem alla. Om flera medparter vill utesluta olika jurymän, skall tingsrätten göra uteslutningen genom lottning.

7. & Ingen får utan laga förfall dra sig undan att tjänstgöra i jury. Om jäv eller laga förfall medför att antalet jurymän inte blir tillräckligt, skall tingsrätten för varje juryman som behövs nominera tre behöriga personer, som inte förut har uteslutits i samma mål. Av dessa tre får vardera parten utesluta en. Om detta inte sker, företar tingsrätten lottning. Den återstående skall tjänstgöra som juryman.

8 § Om det i ett mål om ansvar för yttrandefrihetsbrou förs talan om

skadestånd mot någon annan än den tilltalade, skall den tilltalade även för

medpartens räkning vidta de åtgärder som anges i 2 §, 5 § tredje stycket och 7 § andra stycket.

När talan om konfiskering eller skadestånd förs utan samband med åtal

gäller 2, 3 och 5—7 §§.

I mål enligt 9 kap. 3 § om konfiskering skall den uteslutning som skulle

ha ankommit på parterna ersättas av lottning. Denna företas av tingsrätten.

9 & Har frågan om ett brott förövats blivit prövad i ett yttrandefrihetsmål om ansvar för brottet, skall samma fråga inte prövas på nytt i ett yttrandefrihetsmål som rör endast skadestånd eller konfiskering.

10 8 I mål om påföljd enligt 6 kap. 8 § skall frågan huruvida det finns

någon grund för påföljd prövas av jury, om inte parterna på båda sidor

avstår från detta. Frågorna om innehållet i den lämnade uppgiften, huruvi-

da uppgiften har lämnats av den som påstås vara meddelaren och om tystnadspliktens innehåll prövas dock enbart av rätten.

Finner sex eller flera av juryns ledamöter att det finns grund för påföljd,

skall detta anses vara juryns utslag. Detta utslag är inte bindande vid den fortsatta handläggningen av målet. Finner fyra eller fler av juryledamöterna att grund för påföljd saknas, skall detta anses vara juryns utslag. Detta utslag är bindande.

När juryprövning, har ägt rum, skall målet inte längre betraktas som

yttrandefrihetsmål. Detsamma gäller om parterna avstår från jurypröv-

ning.

l övrigt gäller 3 § första stycket och 4—7 §§.

11 & Närmare bestämmelser om rättegången i yttrandefrihetsmål medde-

las i vanlig lag. |

13 Kap.

Offentliga framställningar som har tillkommit utomlands 1 & Denna grundlag är tillämplig på sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som har framställts utomlands, om de har gjorts offentliga här i riket.

28 Varje upptagning av rörliga bilder som är framställd utomlands men gjorts offentlig här i riket skall ha en utgivare. Utgivaren utses av den som här i riket lämnar ut upptagningen för spridning eller offentlig återgivning. I övrigt gäller bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 88.

Varje sådan upptagning skall förses med uppgift om vem som här i riket

har lämnat ut upptagningen för spridning eller offentlig återgivning.

Den som här i riket sprider eller offentligen återger en upptagning av rörliga bilder som är framställd utomlands är ansvarig för yttrandefrihets-

brott i upptagningen, om den saknar en sådan uppgift som avses i andra

stycket och det inte kan klarläggas vem som är ansvarig enligt 8 kap. 3 §.

Detsamma gäller om upptagningen är försedd med en oriktig uppgift enligt

andra stycket och den som sprider eller offentligen återger upptagningen

känner till att uppgiften är oriktig.

Den som här i riket lämnar ut en sådan upptagning som avses i första stycket och därvid bryter mot andra stycket skall dömas till böter eller

fängelse i högst ett år.

Den som sprider eller offentligen återger en sådan upptagning som avses i första stycket skall. om upptagningen saknar uppgift enligt andra stycket. dömas till böter, lägst femtio kronor och högst ettusen kronor. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och han känner till detta.

3 8& Ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som har framställts utomlands skall i vissa fall bevaras för granskning eller lämnas till bibliotek eller arkiv. Föreskrifter om detta finns i vanlig lag.

4 8 Bestämmelserna i I kap. 5 § skall gälla även till förmån för dem som lämnar uppgifter för offentliggörande genom sådana ljudupptagningar eller

upptagningar av rörliga bilder som framställs utomlands eller genom pro-

gram i eter- eller trådsändningar som anordnas av utländska programföretag. Bestämmelserna skall också gälla till förmån för dem som anskaffar uppgifter för sådant uppgiftslämnande.

Den som har lämnat en uppgift enligt första stycket får dock fällas till ansvar enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig till

1. brott mot rikets säkerhet, 2. utlämnande eller tillhandahållande som avses i 6 kap. 5 §,

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Första stycket hindrar inte att den som har anskaffat en uppgift fälls till

ansvar enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig till ett brott

mot rikets säkerhet.

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott enligt andra eller

tredje stycket skall handläggas som yttrandefrihetsmål. Om målet gäller ett

brott som avses i tredje stycket och den som har anskaffat uppgiften varken har offentliggjort den eller meddelat den till någon annan för offent-

liggörande enligt första stycket, skall målet handläggas som yttrandefri-

hetsmål endast om det är uppenbart att han har avsett att uppgiften skulle

offentliggöras på något av de sätt som anges i det senast nämnda stycket.

5 & Bestämmelserna i 3 kap. om rätt till anonymitet för den som har lämnat uppgifter för offentliggörande gäller även om uppgifterna är av-

sedda att offentliggöras utomlands. Det undantag som anges i 3 kap. 3 §

andra stycket I skall dock omfatta också andra brott mot rikets säkerhet än dem som avses där.

6 & I de hänseenden som inte har behandlats i 1—5 §§ i detta kapitel

skall, i fråga om sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som är framställda utomlands och görs offentliga här, gälla vad som är föreskrivet i I kap., 2 kap., 3 kap., 5 kap. 3—5 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1§, 3 § första stycket, 5 och 6 §§ samt 9—12 kap.

14 Kap.

Allmönna bestämmelser

158 Bestämmelserna i regeringsformen och i vanlig lag om resning skall tillämpas i yttrandefrihetsmål även i de fall då jury har deltagit.

Om det beviljas resning i ett mål där jury har deltagit och resningen

grundas på någon omständighet som kan antas ha inverkat på juryns

prövning, skall målet på nytt tas upp inför jury av den tingsrätt som har

dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån, får dock

domen ändras omedelbart om saken är uppenbar.

där jury har deltagit och målet till följd av dettä på nytt tas upp inför jury, skall 12 kap. 5—9 §§ tillämpas.

3 & Yttrandefrihetsmål och andra mål och ärenden enligt denna grundlag

skall behandlas skyndsamt.

48 I alla hänseenden, som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i vanlig lag som har beslutats med stöd av den, gäller vad som är

föreskrivet i vanlig lag eller i förordning.

Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten likställda med svenska medborgare, om inte något annat följer av regeringsformen, av denna grundlag

eller av vanlig lag.

2 Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen

att nuvarande 9 kap. 1 §, 10 kap. 3 §& och 12 kap. 13 § skall upphöra att gälla,

att i förordningen skall införas ett nytt kapitel, 7 kap., av nedan angivna

lydelse,

att nuvarande 7—14 kap. skall betecknas 8—15 kap., att i rubriken till 10 kap. orden ”tillsyn och” skall utgå,

att nuvarande 7 kap. 6—8 §§ skall betecknas 8 kap. 18—20 §§ och att

nuvarande 12 kap. 15 § skall betecknas 13 kap. 16 §, att I förordningen skall införas arton nya paragrafer, 1 kap. 10 §, 5 kap.

15 §, 8 kap. 3—17 §§ och 13 kap. 15 §,

att I kap. I $,4 8.7 § och 9 8,3 kap. I $,2 §,3 §, 4 § och 5 &, 5 kap. I $,

28,5 %.8 8, 12 § och 14 §, 6 kap. 3 § samt de nya 8 kap. 1 §, 2 § och 18—-

20 §§, 10 kap. 5 §, 11 kap. 1§,2§,4 §, 8 §, 11. $ och 14 §, 12 kap. 1 §, 13

kap. 1—5 §§, 14 § och 16 §, 14 kap. 5 § och 15 kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 Kap.

Om tryckfrihet

1§

Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter,

att sedermera endast inför Jagiig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,

och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

I överensstämmelse med de i första stycket angivna grunderna för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Det skali ock stå envar fritt att, I Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela förordning föreskrivet. meddela uppgifter och underrättelser i vad uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggöran- ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift tull författare eller de i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse Som upp- annan som är att anse som upphovsman till framställning i skrif- hovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om ten, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redak- för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för tion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till perio- eller andra meddelanden till periodiska skrifter. diska skrifter. Dessa rättigheter gäller både gentemot det allmänna och i förhållandet enskilda emellan. Vidare skall envar äga rätt att. om ej annät följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i föregående stycke.

4§ Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet. på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Den som i övrigt skall döma i brottmål skall iaktta samma förhållningssätt som har påbjudits i första stycket, om det av omständigheterna framgår att gärningsmannen har handlat i syfte att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rätelse, särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

78 Med periodisk skrift förstäs tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk. Om innehållet i en periodisk skrift helt. eller delvis sprids till allmänheten genom bild- eller ljud-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

upptagningar eller genom program

i eter- eller trådsändningar, skall i

fråga om rätten att lämna medde-

landen för offentliggörande, om

rätten till anonymitet, om tryckfri-

hetsbrott, om ansvaret för innehål-

let, om åtal, om särskilda tvångs-

medel och om rättegången anses

att upptagningen eller programmet är en del av den periodiska skriften.

Detta skall dock icke gälla upptag-

ning eller sändning som återger oli-

ka periodiska skrifter eller delar av

sådana.

9§ Utan hinder av denna förordning gäller vad i lag är stadgat

1. om förbud mot kommersiell

annons i den mån annonsen an-

vändes vid marknadsföring av alko-

holhaltiga drycker eller tobaksvaror;

2. om förbud mot offentliggöran- 1. om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysnings- de i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet av kreditupplysning, verksamhet av sådana upplysning-

som innebär otillbörligt intrång i en- ar om enskilda som är oriktiga eller

skilds personliga integritet eller missvisande eller som i övrigt inne-

som innehåller oriktig eller missvi- bär ett otillbörligt intrång i deras sande uppgift. om ersättningsskyl- personliga integritet;

dighet för sådant offentliggörande samt om rättelse av oriktig eller

missvisande uppgift;

3. om ansvar och ersättningsskyl- 2. om ansvar och ersättningsskyl-

dighet som avser det sätt på vilket dighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaf- uppgift eller underrättelse anskaffats. fats.

10 §

Bestämmelserna i denna förord-

ning hindrar inte att det i vanlig lag

meddelas föreskrifter för näringsid-

kare om innehållet i och utform-

ningen av yttranden i näringsverk-

samhet, om föreskrifterna har till

ändamål:

1. att skvdda konsumenters eller

näringsidkares ekonomiska intres-

sen; 2. att skydda mot allvarlig fara

för personlig säkerhet eller kropps-

lig hälsa;

ro An

3. att skydda enskilda individers namn eller bild. I de syften som anges i första stycket får också i vanlig lag föreskrivas skyldighet för näringsidkare att rätta felaktiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i hans

näringsverksamhet.

Med yttrande i näringsverksamhet menas varje yttrande av näringsidkare som syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av varor, ljänster eller andra nyttigheter och som angär hans egen

eller någon annan näringsidkares

verksamhet eller nyttigheter som

tillhandahålls eller efterfrågas i

verksamheten. I det syfte som anges i första

stycket 2 får i vanlig lag även med-

delas förbud mot att i näringsverksamhet vttra sig om visst slag av nyttigheter.

Föreskrifter eller förbud får i frå-

gå om periodiska skrifter gälla endast sådana yttranden i näringsverksamhet som

1. härrör från skriftens ägare el-

ler utgivare,

2. härrör från någon annan nä-

ringsidkare och framställs i an-

nons.

3 Kap.

Om rätt till anonymitet 18 Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn eller sin pseudonym eller signatur utsättas å skriften. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande den som lämnat meddelande enligt I kap. I $ tredje stycket, så ock i fråga om utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. I vanlig lag får föreskrivas undantag från bestämmelserna i första stycket i fråga om näringsid-

kares yttranden i näringsverksamhet.

2§ I mål som rör tryckfrihetsbrott må fråga ej väckas om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt I kap. I $ tredje stycket, ej heller om vem som är utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Om för skrift, som ej är periodisk, författare eller utgivare har angivits å skriften

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse med namn elier med pseudonym eller signatur, som enligt vad allmänt är

känt åsyftar bestämd person, eller någon i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller utgivaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande, må dock frågan om han är ansvarig behandlas i målet. Fråga om vem som är ansvarig Fråga om vem som är ansvarig för brott enligt 7 kap. 3 § må utan för brott enligt 7 kap. 2—7 §§ fär

hinder av första stycket handläggas utan hinder av första stycket hand-

i samma rättegång som mål som där läggas i samma rättegång som mål angives. som där angives.

3§

Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter må icke röja vad han därvid erfarit om vem

som är författare eller har lämnat meddelande enligt I kap. 1 § tredje

stycket eller är utgivare av skrift som ej är periodisk. om ej

1. denne har samtyckt därtill;

2. fråga därom får väckas enligt 2 § första stycket; 3. fråga är om brott som angives i 3. fråga är om brott som anges i 7

7 kap. 3 § första stycket I; kap. 7§3; 4, fråga är om brott enligt 7 kap. 4, fråga är om brott enligt 8 kap.

2 8 eller 3 § första stycket 2 eller 3 2 § eller ett annat brott enligt 7 kap.

och rätten finner det erforderligt att än som anges under 3 och rätten

vid förhandling uppgift lämnas, hu- finner det erforderligt att vid för-

ruvida den som är tilltalad eller skä- handling uppgift lämnas, huruvida

ligen misstänkt för brottet har läm- den som är tilltalad eller skäligen

nat meddelandet eller medverkat misstänkt för brottet har lämnat till framställningen: meddelandet eller medverkat till

framställningen;

5. rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör med

part under sanningsförsäkran.

48 Myndighet eller annat allmänt organ må ej efterforska författaren till

framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den

som utgivit eller avsett att utgiva framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt I kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än som

erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med

denna förordning. Får efterforskning förekomma, skall därvid beaktas den

13 § angivna tystnadsplikten.

Det som sägs i första stycket gäl-

ler också för den som intar en le-

dande ställning i ett företag eller en

sammanslutning, om yttrandet el-

ler uppgifterna rör företaget eller

sammanslutningen eller någon som

är verksam eller utövar inflytande

där.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5§ Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i I $, mot utgivarens eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn, pseudonym eller signatur eller åsidosätter någon sin tystnadsplikt enligt 3 §, straffes med böter eller fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonymen eller signaturen för annan person än den verkliga författaren, utgivaren eller meddelaren. För efterforskning i strid med 4 8 För efterforskning i strid med 4 § första punkten dömes will böter eller första stycket första meningen eller fängelse i högst ett är. undra stycket döms ull böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal för brott som avses i första stycket må väckas endast om målsäganden anmält brottet till åtal.

5 Kap. Om utgivning av periodisk skrift 18

Ägare till periodisk skrift skall Ägare till periodisk skrift skall

vara svensk medborgare = eller vara svensk medborgare eller svensk juridisk person, om ej annat svensk juridisk person. Om der föreskrives i lag. medges i vanlig lag, får även här bosatta utlänningar vara ägare till sådana skrifter.

2§ För periodisk skrift skall finnas en utgivare. Utgivare skall vara svensk med- Utgivare skall vara svensk medborgare, om ej annat föreskrives 1 borgare. Också utlänning får vara lag. Han skall äga hemvist inom ri- utgivare, om det medges i lag. Den ket. Ej må den vara utgivare som är som är utgivare skall vara bosatt omyndig eller i konkurstillstånd. här i riket. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara utgivare.

5§ Periodisk skrift må icke utgivas, innan bevis utfärdats att hinder enligt denna förordning icke möter för skriftens utgivning. Utgivningsbevis meddelas, på ansökan av ägare, av myndighet som avses i 4 §. I ansökan skola uppgivas skriftens titel och utgivningsort samt utgivningsplanen för skriften. Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 § gjorts. Företer skriftens titel sådan lik- Så snart de i denna grundlag anhet med titeln på skrift, för vilken givna förutsättningarna föreligger. utgivningsbevis tidigare utfärdats, skall myndigheten utfärda utgivatt förväxling lätt kan ske, må ansö- ningsbevis. Företer skriftens titel kan avslås. sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås. 218

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

85 Är utgivaren ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest att upp-

höra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare utses samt att därom göra anmälan hos myndighet som avses i 4 8. Angående sådan

anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämpning; vid anmälan

skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren erhållit del av anmälan.

Om utgivningsorten eller utgiv-

ningsplanen ändras. skall ägaren

genast anmäla det till den myndig-

het som avses id $.

$

Utgiver ägare till periodisk skrift Överträdelser av föreskrifterna sådan skrift utan att utgivningsbe- om utgivning av periodiska skrifter vis finnes eller ägaren är behörig bestraffas med dagsböter i följunde

eller underlåter ägaren att på fall:

sätt [8 § sägs draga försorg om att I. ägaren ger ut ett nummer av ny utgivare utses och göra anmälan skriften utan att han själv är behödärom rig eller utan att det finns utgiv-

eller underlåter utgivare att, i fall ningsbevis för skriften; som avses i 10 § andra stycket, 2. ägaren underlåter att enligt

överlämna sitt uppdrag till ställ- $ utse ny utgivare eller anmäla ny

företrädare utgivare, ny utgivningsort eller ny

eller utgiver någon periodisk utgivningsplan: skrift, för vars utgivning förbud en- 3. utgivaren underlåter att över-

ligt denna förordning meddelats el- lämna sitt uppdrag åt en ställföre-

ler som uppenbart utgör fortsätt- trädare när han enligt 10 § andra

ning av sådan skrift, stycket skall göra det; eller låter någon å periodisk 4. någon överträder ett utgiv-

skrift angiva sitt namn som utgiva- ningsförbud enligt 8 kap. 20 §; re eller ställföreträdare utan att 5. någon låter ange sitt namn på vara behörig, en periodisk skrift som utgivare el-

straffes med dagsböter; har skrif- ler ställföreträdare utan att vara ten förklarats brottslig eller äro behörig. omständigheterna eljest synnerli- Om skriften har förklarats brotts-

gen försvårande, må dömas till lig eller omständigheterna i övrigt fängelse i högst ett år. är synnerligen försvårande, kan

straffet bestämmas till fängelse i

högst ett år.

14 §

Överträder utgivare vad i I1 § är Den utgivare eller ställföreträ-

föreskrivet, vare straffet böter, dare som bryter mot 11 § skall dö-

lägst temtio och högst femhundra mas till böter, lägst femtio och

kronor. Vad nu sagts gälle ock högst ettusen kronor. ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare.

15§

Talan mot beslut av den myndig-

het som avses i 4 § får föras hos

domstol. 219

6 Kap. Om tryckta skrifters spridning

3§

Saknar skrift, som avses i 4 kap. Om en skrift som avses i 4 kap.

2§ första stycket, där föreskriven 2§ första stycket saknar någon

uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift som är föreskriven där, uppgift enligt I kap. 5§ första skall spridaren dömas tll böter,

stycket 2 å skrift, som där åsyftas, lägst femtio och högst ettusen kroutspridaren = veterligt, = oriktig, nor. Detsamma skall gälla om en

straffes utspridaren med böter, sådan uppgift eller en uppgift enligt lägst femtio och högst femhundra I kap. 5 § första stycket 2 är oriktig

kronor. och spridaren känner till detta.

För spridande av tryckt skrift Den som sprider en tryckt skrift som, utspridaren veterligt, lagts un- trots att han vet att den enligt dender beslag eller förklarats konfis- na förordning har tagits i beslag kerad eller utgivits i strid mot för- eller konfiskerats skall dömas till bud som enligt denna förordning böter eller fängelse i högst ett är. meddelats för skriftens utgivning Till samma straff skall den döeller uppenbart utgör fortsättning mas som sprider en periodisk skrift av skrift som avses med sådant för- och vet att skriften har givits ut i bud, vare straffet böter eiler fängel- strid med ett utgivningsförbud ense i högst ett år. ligt 8 kap. 20 §.

7 Kap. Tystnadsplikt och meddelarfrihet

Trots vad som sägs i I kap. 5 § kan den som lämnar uppgifter för offentliggörande i vissa fall fällas

till ansvar och dömas till ersätt-

ningsskyldighet om han bryter mot en straffbelagd tystnadsplikt. Dessa fall anges i 2-7 §§.

2§

Den som uppsåtligen bryter mot det förbud att röja uppgiftslämnare

och utgivare som finns i 3 kap. 3 §

svarar för sitt brott.

3§ Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som gäller för I. dem som är prästvigda inom svenska kyrkan i fråga om det som

de har erfarit under bikt eller annat själavårdande samtal;

2. advokater eller biträden på advokatbyråer eller försvarare i brottmål i fråga om vad de har erfarit i samband med hänvändelser från dem som söker hjälp eller råd: 220

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. dem som har deltagit i handläggningen av tillsvnsärenden hos något organ som är behörigt att ut-

öva tillsyn över advokater i fall då

tystnadsplikten gäller till förmån

för någon annan än den udvokat som avses med prövningen,

svarar för sitt brott om det i en särskild lag, antagen i den ordning

som gäller för vanliga lagar, har föreskrivits att brottet kan beivras.

4§

Den som är läkare eller i övrigt är verksam inom hälso- och sjukvården och som bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit i samband med hänvändelser från vårdsökande, svarar för sitt brott, om det i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, har föreskrivits

att brottet kan beivras.

Detsamma gäller om han uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit angående anmälningar och andra utsagor av någon enskild om andras

personliga förhållanden, om det dessutom kan antas att brottet medför fara för att den enskilde eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.

5§

Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud att utlämna eller tillhandahålla handlingar som ej är till-

gängliga för alla svarar för sitt brott om han har fått tillgång till handlingen på grund av allmän be-

fattning, lagstadgad tjänsteplikt eller en myndighets beslut att med förbehåll om tystnadsplikt lämna ut handlingen till konom.

6§

Den som uppsåtligen bryter mot

en tystnadsplikt som är angiven i

7 § svarar för sitt brott under föl-

jande förutsättningar.

1. Han har fått kännedom om

Nn [NS -— uppgifterna på grund av allmän be-

Nuvurande Iydelse Föreslagen Iydelse Jfaimning eller lagstadgad tystnadsplikt, i samband med en rättegång eller en förundersökning om brott, varvid förordnande om tystnads-

plikt har meddelats. eller till följd

av en myndighets beslut att till honom med förbehäll om tystnadsplikt lämna uppgifter som inte är tillgängliga för alla.

2. Brottet förövas på unnat sätt än det som anges i 5 §.

3. Det är föreskrivet i en särskild

lag, antagen i den ordning som gäl-

ler för vanliga lagar, att brottet får beivras.

7§

Bestämmelsen i 6 § gäller följande tystnadsplikter. I. Tystnadsplikt på grund av beslut enligt 10 kap. 7 § tredje stycket andra meningen regeringsformen. 2. Tystnadsplikt för riksdugens eller riksdagsutskottens ledamöter, suppleanter och tjänstemän enligt

riksdagsordningen, om det kan an-

tas att överträdelsen sätter rikets

säkerhet i fara eller på annat sätt

skadar riket allvarligt. 3. Tystnadsplikt om verksamhet

för att försvara landet, om plan-

läggning eller andra förberedelser av sådan verksamhet eller i övrigt om totalförsvaret, såvida överträ-

delsen innefattar högförräderi,

uppror. landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

4. Tystnadsplikt om förhållandet

till andra stater eller i övrigt om

andra staters myndigheter eller

medborgare eller om statslösa, om det kan antas att överträdelsen sät-

ter rikets säkerhet i fara eller på annat sätt skadar riket allvarligt. 5. Tystnadsplikt hos rikshanken angående rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapo-

litik, om det kan antas att överträ-

delsen motverkar syftet med beslu-

tade eller förutsedda åtgärder. [a] to 6. Tystnadsplikt om kvarhållande

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse av försändelser på trafikanstalter

eller om planerad eller pågående

hemlig avlyssning, om åtgärderna har beslutats av domstol, under-

sökningsledare eller åklagare som

ett led i en verksamhet med syfte att förebygga, uppdaga, utreda eller beivru brott och det kan antas

att överträdelsen motverkar syftet

med åtgärderna eller skadar den framtida verksamheten.

7. Tystnadsplikt om det allmännas eller om enskildas åtgärder för

att bevaka eller på annat sätt mot brottsliga angrepp skydda

byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier;

tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller ändra värdeföremål eller förvaring eller transport av vapen, ammunition, sprängämnen, kärnämnen el-

ler radioaktivt avfall;

telekommunikationer:

upptagningar för automatisk databehandling eller andra handling-

ar,

allt i den mån det kan antas att

överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna. 8. Tystnadsplikt om chiffer.

koder eller likhande metoder att underlätta befordran eller användning i allmän verksamhet av hemligå meddelanden, om det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med metoden.

9. Tystnadsplikt om åtgärder

inom polisväsendet eller kriminalvården med syfte att hindra rymning eller fritagning, om det kan antas att överträdelsen motverkar detta syfte.

10. Tystnadsplikt om anmälningar eller utsagor till myndigheter inom socialtjänsten, om det kan antas att överträdelsen medför fara för att anmälaren eller sagesmannen eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.

Il. Tystnadsplikt om uppgifter

angående någon utlänning, om det

kan antas att överträdelsen medför

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse fara för övergrepp eller annat all-

varligt men till följd av utlänning-

ens förhållande till någon utländsk Star eller myndighet eller någon organisation av utlänningar.

12. Tystnadsplikt inom kriminal-

vården angående den som har

dömts att undergå kriminalvård,

om det kan antas att överträdelsen medför fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men.

13. Tystnadsplikt om vad som vid psykologiska undersökningar eller vid utredning eller behandling hos psykologer, kuratorer, studievägle-

dare eller yrkesvägledare inom ut-

bildningsväsendet — eller arbetsmarknadsverket eller hos psykologer, kuratorer eller konsulenter inom försvarets, andra statliga myndigheters eller kommunala

myndigheters — personalvård har

kommit fram om enskildas person-

liga förhållanden.

14. Tystnadsplikt angående enskildas förhållanden i ärenden om förhandsbesked eller dispens i skatte- och taxeringsfrågor, om pa-

tent eller registrering av mönster

eller om rätt till arbetstagares uppfinningar.

15. Tystnadsplikt i andra fall än dem som avses under 14, till skydd

för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i ärenden om taxering, bestämmande av skatt eller underlag för skatt, av skatte-

tillägg eller förseningsavgifter inom skatteväsendet, av avgifter

som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen eller av pensionsgrundande inkomst inom socialförsäkringssyste-

met;

kompensation för eller återbetal-

ning av skatt eller anstånd med erläggande av skatt;

revision eller annan kontroll inom skatte- eller tullväsendet eller samarbete på skatteområdet med

andra stater;

rättsliga eller konsulära angelägenheter där enskilda söker det all-

männas bistånd, dels i den mån tystnadsplikten avser att skydda 224

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87:15 1

dem som inte är parter i ärendena,

dels, vid förvaltningsmyndigheter,

om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan fara för att

någon part utsätts för men, dels, vid förvaltningsdomstolar, om det

kan antas att röjandet innebär fara för att någon part utsätts för men.

16. Tystnadsplikt, i andra fall än dem som avses i 3 och 4 §§ och här ovan under 10-15, om enskildas

personliga förhållanden eller om deras förhållanden i personliga angelägenheter till varandra eller till det allmänna, med undantag dock för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar eller sådana nämnder som avses i2 kap. 9 § regeringsfor-

men;

uppgifter om parters förhållanden i sådana ärenden hos förvalt-

ningsmyndigheter utanför hälso-

och sjukvården och socialtjänsten

som innefattar myndighetsutöv-

ning;

uppgifter i förvaltningsärenden

om omhändertagande eller vård utan samtycke om det inte finns an-

ledning att anta att röjandet inne-

bär fara för att någon enskild ut-

sätts för men;

uppgifter om verkställigheten av

beslut i ärenden om omhänderta-

gande eller vård utan samtycke.

17. Tystnadsplikt, i andra fall än

dem som avses i 3 § och här ovan

under 14 och IS, angående enskil-

das yrkeshemligheter av teknisk el-

ler kommersiell natur eller också angående enskildas förhållande till

det allmänna i ekonomiska angelä-

genheter, med undantag dock för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar;

uppgifter angående parters förhållanden i sådana ärenden hos förvaltningsmyndigheter som innefattar myndighetsutövning.

18. Tystnadsplikt om särskilda postförsändelser eller telefonmeddelanden.

19. Tystnadsplikt om domstols-

An avgöranden eller jurvutslag som

IS Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ännu inte har meddelats eller om

vuäd som har förekommit vid dom-

stolens eller juryns överläggning inom stängda dörrar.

8§

Trots vad som sägs i I kap. 5§ kan den som genom att lämna uppgifter för offentliggörande uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt,

som inte är straffbelagd men som åligger honom i en enskild befattning eller på grund av något annat åtagande, i vissa fall dömas till ersättningsskyldighet eller någon annan påföljd som enligt vanlig lug

eller enligt åtagandet gäller för överträdelsen. Detta gäller om tystnadsplikten faller under 7 § 6-8,

13, I6 eller 18. Det gäller också om

den faller under 7 § I7 och innefattar röjande av yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur. Vad som i de angivna punkterna sägs om allmän verksamhet och

myndigheter och om skilda förvalt-

ningsgrenar skall vid tillämpningen

av denna paragraf gälla det företag eller den organisation där den tystnadspliktige är verksam.

7 Kap. 8 Kap. Om tryckfrihetsbrott I $ Med tryckfrihetsbrott förstås I $ Med beaktande av det i I kap. i denna förordning brott, som inne- angivna syftet med en allmän tryck-

fattar otillåtet yttrande i tryckt frihet skall som tryckfrihetsbrott

skrift eller otillåtet offentliggör- bestraffas de gärningar som beande genom sådan skrift. skrivs i 3—17 §§, om de begås ge-

nom en framställning i tryckt skrift,

dock endast om de dessutom är

straffbara enligt vanlig lag.

2 § Såsom tryckfrihetsbrott skall 2 § Ett tillkännagivande i en anicke anses tillkännagivande i an- nons eller ett annat likhande mednons eller annat sådant meddelan- delande skall inte anses innebära de, om ej av meddelandets innehåll något tryckfrihetsbrott. om det inte omedelbart framgår att ansvar för framgår direkt av innehållet att sådant brott kan ifrågakomma. Är i meddelandet kan vara ett missbruk

förening med omständighet, som av tryckfriheten.

icke omedelbart framgår av medde- Meddelandet kan bestraffas enlandets — innehåll, meddelandet ligt vanlig lag, om det är straffbart straffbart, gälle vad därom är stad- på grund av bakomliggande om-

gat. Vad nu sagts äge motsvarande ständigheter som inte omedelbart tillämpning i fråga om meddelande framgår av innehållet.

genom chiffer eller på annat sätt, Det sagda gäller även i fråga om som är hemligt för allmänheten. meddelanden på chiffer eller annat

hemligt språk.

3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i I kap. 1§ tredje stycket, eller. utan att svara enligt

8 kap., medverkar till framställ-

ning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, såsom författare eller

annan upphovsman eller såsom utgivare och därigenom gör sig skyl-

dig till

1. högförräderi, uppror, lands-

förräderi, landssvek, — spioneri,

grovt spioneri, grov obehörig be-

fattning med hemlig uppgift eller

försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndig-

hets förbehåll vid dess utlämnande,

när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag,

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses il kap. 1 § fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande para-

grafs första stycke I. gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat. 4§ Med beaktande av det i I kap. 3 § Som högförräderi betraktas

angivna syftet med en allmän tryck- att någon, med uppsåt att riket el-

frihet skall såsom otillåtet yttrande ler del därav skall med våldsamma i tryckt skrift anses sådan enligt lag eller eljest lagstridiga medel eller

straffbar framställning som inne- med utländskt bistånd läggas under fattar: främmande makt eller bringas i be-

1. högförräderi, förövat med roende av sådan makt eller att del uppsåt alt riket eller del därav skall av riket skall sålunda lösryckas,

med våldsamma eller eljest lagstri- företager handling som innebär digu medel eller med utländskt bi- fara för uppsåtets förverkligande.

stånd läggas under främmande Detsamma gäller om någon, med makt eller bringas i beroende av uppsåt att åtgärd eller beslut av sådan makt eller att del av riket statschefen, regeringen. riksdagen skall sålunda lösryckas eller att åt- eller högsta domarmakten skall gärd eller beslut av statschefen, re- med utländskt bistånd framtvingas geringen, riksdagen eller högsta eller hindras, företager handling domarmakten skall med utländskt som innebär fara därför. 227

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bistånd framtvingas eller hindras, Även försök, förberedelse och såframt gärningen innebär fara för stämpling är straffbara som tryck-

uppsåtets förverkligande; frihetsbrott.

försök, förberedelse eller stämp- 4 § Som krigsanstiftan betraktas

ling till sådant högförräderi; att någon uppsåtligen med ut-

2. krigsanstiftan, såframt fara ländskt bistånd framkallar fara för för att riket skall invecklas i krig att riket skall invecklas i krig eller eller andra fientligheter framkallas andra fientligheter.

med utländskt bistånd; 5 § Som uppror betraktas att nå- 3. uppror, förövat med uppsåt gon, med uppsåt att statsskicket

att statsskicket skall med vapen- skall med vapenmakt eller eljest makt eller eljest med våldsamma med våldsamma medel omstörtas medel omstörtas eller att åtgärd el- eller att åtgärd eller beslut av statsler beslut av statschefen, regering- chefen, regeringen, riksdagen eller en, riksdagen eller högsta domar- högsta domarmakten skall sålunda

makten skall sålunda framtvingas framtvingas eller hindras, före-

eller hindras, såframt gärningen in- tager handling som innebär fara för nebär fara för uppsåtets förverkli- uppsåtets förverkligande. gande; Även försök, förberedelse och

försök, förberedelse eller stämp- stämpling är straffbara som tryckling till sådant uppror; frihetsbrott.

4. landsförräderi eller landssvek, 6§ Som landsförräderi eller i vad därigenom, då riket är i krig landssvek betraktas att någon, då eller eljest i lag meddelade bestäm- riket är i krig eller eljest i lag medmelser om sådant brott äga delade bestämmelser om sådant tillämpning, någon förleder krigs- brott äger tillämpning, uppsåtligen folk hörande till rikets eller med ri- förråder krigsfolk hörande till rikets ket förbunden stats krigsmakt eller eller med riket förbunden stats andra som äro verksamma för för- krigsmakt eller undra som är verksvaret av riket till myteri, trolöshet samma för försvaret av riket eller eller modlöshet eller genom osann förleder dem till myteri, trolöshet

framställning sprider misströstan eller modlöshet, förråder befäst-

bland allmänheten eller begår an- ning, krigsmateriel, fabrik, förråd,

nan dylik förrädisk gärning som är kraftanläggning, trafikled, fartyg till men för försvaret eller för folk- eller annat av betydelse för försvaförsörjningen eller, om riket är helt ret eller folkförsörjningen eller ge-

eller delvis ockuperat av främman- nom osann framställning sprider de makt utan att militärt motstånd misströstan bland allmänheten elförekommer, för motståndsverk- ler begår annan dylik förrädisk gärsamheten; ning som är till men för försvaret

försök, förberedelse eller stämp- eller för folkförsörjningen eller, om

ling till sådant landsförräderi eller riket är helt eller delvis ockuperat landssvek; av främmande makt utan att mili-

5. landsskadlig vårdslöshet, i tärt motstånd förekommer, för

vad därigenom någon av oaktsam- motståndsverksamheten.

het begår gärning som avses under Handlingen är landsförräderi, 4;

om den är ägnad att medföra avse-

6. uppvigling, varigenom någon värt men för rikets försvarsmakt el-

söker förleda till brottslig gärning, ler eljest för försvaret av riket eller svikande av medborgerlig skyldig- för folkförsörjningen, landssvek om

het eller ohörsamhet mot myndig- den endast i mindre mån är ägnad het; att medföra sådant men.

7. ryktesspridning till fara för ri- Även försök, förberedelse och 228

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

kets säkerhet, varigenom, då riket stämpling är straffbara som tryckär i krig eller eljest i lag meddelade frihetsbrott. bestämmelser om sådant brott äga :7§ Som landsskadlig vårdslöshet tillämpning, någon sprider falskt betraktas att någon av oaktsamhet rykte eller annat osant påstående, begår gärning som, om den hade Som är ägnat att framkalla fara för förövats uppsåtligen, skulle ha in-

rikets säkerhet, eller till främmande nefattat landsförräderi eller landsmakt framför eller låter framkom- Svek.

ma sådant rykte eller påstående; 8§ Som spioneri betraktas att 8. hot mot eller missaktning för någon, för att gå främmande makt folkgrupp eller annan sådan grupp tillhanda, obehörigen befordrar, av personer med anspelning på ras, lämnar eller röjer uppgift rörande

hudfärg, nationellt eller etniskt ur- försvarsverk, vapen, förråd, imsprung eller med viss trosbekän- port, export, tillverkningssätt, unnelse: derhandlingar, beslut eller något

9. förtal, varigenom någon utpe- förhållande i övrigt, vars uppenbakar annan såsom brottslig eller rande för främmande makt kan klandervärd i sitt levnadssätt eller medföra men för totalförsvaret eleljest lämnar uppgift som är ägnad ler eljest för rikets säkerhet, och ätt utsätta denne för andras miss- detta oavsett om uppgiften är riktig

aktning, dock ej om det med hän- eller ej. Syn till omständigheterna var för- Även försök, förberedelse och Svarligt att lämna uppgift i saken stämpling är straffbara som tryck-

och han visar att uppgiften var frihetsbrott. sann eller att han hade skälig grund 9 § Som obehörig befattning med för den; hemlig uppgift betraktas att någon

10. förral av avliden, om gärning utan syfte att gå främmande makt som avses under 9 är sårande för tillhanda obehörigen befordrar, de efterlevande eller eljest kan lämnar eller röjer uppgift rörande anses kränka den frid, som bör till- något förhållande av hemlig natur. komma den avlidne; vars uppenbarande för främmande

Il. förolämpning, varigenom nå- makt kan medföra men för rikets

gon smädar annan genom krän- försvar eller för folkförsörjningen

kande tillmäle eller beskyllning el- vid krig eller av krig föranledda

ler genom annat skymfligt beteende utomordentliga förhållanden eller mot honom: eller eljest för rikets säkerhet, och detta

12. barnpornografibrott, varige- oavsett om uppgiften är riktig eller

nom någon skildrar barn i porno- ej. grafisk bild med uppsåt att bilden Även försök och förberedelse är

sprides, om inte gärningen med straffbara som tryckfrihetsbrott. hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Med avseende på grov obehörig

befattning med hemlig uppgift är

även stämpling straffbar som tryck-

frihetsbrott. Vid bedömande huru-

vida brottet är grovt skall särskilt

beaktus, om gärningen innefattade

tillhandagående av främmande

makt eller var av synnerligen farlig

beskaffenhet med hänsyn till på-

gående krig eller rörde förhållande

av stor betydelse eller om den 229

brotislige röjde vad som på grund av allmän etter enskild tjänst betrotts honom. 10 § Som vårdslöshet med hemlig uppgift betraktas att någon uv grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller röjer uppgift som avses i9§. II $ Som ryktesspridning till fara Jör rikets säkerhet betraktas att någon, då riket är i krig eller eljest i

vanlig lag meddelade bestämmel-

ser om sådant brott äger tillämpning, uppsåtligen sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkom-

ma sådant rykte eller påstående.

12§ Som uppvigling betraktas att någon uppsåtligen uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.

13 § Som hets mot folkgrupp be-

traktas att någon uppsåtligen uttrycker hot mot folkgrupp eller annan liknande grupp av personer som är grundat på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung el-

ler trosbekännelse.

Som hets mot folkgrupp betrak-

tas också att någon uppsåtligen ut-

trycker missaktning för folkgrupp eller annan liknande grupp av personer på någon av de grunder som anges i första stycket, såvida icke gärningen är försvarlig av hänsyn

till yttrandefriheten eller omstän-

digheterna ti övrigt. 14§ Som barnpornografibrott

betraktas att någon uppsåtligen skildrar barn i pornografisk bild,

om inte gärningen: är försvarlig

med hänsyn till omständigheterna.

15 § Som förtal betraktas att nå-

gon uppsåtligen utpekar annan så-

som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest uppsåtligen lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missakt-

ning, dock ej om det med hänsyn

till omständigheterna var försvar-

ligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann el-

ler att han hade skälig grund för

den. Förtal av avliden skall medfö-

ra ansvar endast om gärningen är

särande för de efterlevande eller

den eljest, med beaktande av den

tid som förflutit sedan den avlidne

var i livet samt omständigheterna i

övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

16 § Som förolämpning betraktas

att någon uppsåtligen småädar an-

nun genom kränkande tillmäle eller

genom annat skymfligt beteende

mot honom.

5§ Såsom otillåtet offentliggö- 17 § Som otillåtet offentliggöranrande i tryckt skrift skall anses så- de betraktas att någon i en offentlig dan enligt lag straffbar gärning framställning som han svarar för som innefattar: uppsåtligen åsidosätter en tyst-

1. offentliggörande av uppgifter nadsplikt som anges i 7 kap. 2rörande förhållanden, vilkas rö- 7§s8. jande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet;

2. uppsåtligt offentliggörande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar;

3. röjande av uppgift, varigenom den som enligt 8 kap. svarar för skriften uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt som avses i den i 3 § första stvcket 3 angivna särskilda lagen.

68 Vad i lag är stadgat an- 18§ Vad som är föreskrivet i gående påföljd för brott, som avses vanlig lag om påföljd för de brott i4 och 5 §§, gälle ock då brottet är som avses i 3—17 §§ skall gälla ockatt anse som tryckfrihetsbrott. så när brotten är tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på Angående enskilt anspråk på

grund av tryckfrihetsbrott stadgas i grund av tryckfrihetsbrott stadgas i IH kap. Fälles den tilltalade för [2 kap. Om någon döms för förtal brott, som avses i 4 § 9, 10 eller I1, eller förolämpning i en periodisk må ock, då fråga är om periodisk skrift, kan domstolen på yrkande av skrift, på yrkande förordnas att do- motparten förordna att domen skall men skall införas i skriften. införas helt eller delvis i skriften.

7 § Tryckt skrift, som innefattar 19 § Om en tryckt skrift innefattryckfriketsbrott, må konfiskeras. tar ett yttrandefrihetsbrott, får

Konfiskering av tryckt skrift in- skriften konfiskeras. nebär att alla för spridning avsedda Vid konfiskering skall alla exemexemplar av skriften skola förstö- plar som är avsedda för spridning ras samt att med formar, stenar, förstöras. Dessutom skall de före-

stereotyper, plåtar och andra dvyli- mål som kan användas enbart för

ka, uteslutande för tryckningen av mångfaldigande av skriften beskriften användbara materialier handlas så, att de inte kan använ-

skall så förfaras att missbruk där- das för framställande av ytterligare med ej kan ske. exemplar.

8 § I samband med konfiskering 20 § Om en domstol konfiskerar av periodisk skrift må, då fråga är en periodisk skrift på grund av nåom otillåtet yttrande, som avses i got av de brott som avses i 3—6 och 4§ 1-4, eller sådant enligt 5 § 1 8 §§ eller på grund av grov obeotillåtet offentliggörande som inne- hörig befattning med hemlig uppfattar spioneri eller grov obehörig gift, får domstolen utfärda förbud befattning med hemlig uppgift, att ge ut skriften eler någon annan meddelas förbud att utgiva skriften skrift som uppenbarligen är en fortunder viss, av rätten bestämd tid, sättning av samma skrift. Förbudet högst sex månader från det domen i får gälla under högst sex månader tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. från det att domen i tryckfrihetsmå- Förbud som nu sagts må dock med- let har vunnit laga kraft. Utgivdelas allenast då riket befinner sig i ningsförbud får meddelas endast krig. när riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av perio- Om ett utgivningsförbud överdisk skrift, som sprides i strid mot träds, kan skriften konfiskeras enutgivningsförbud eller uppenbart ligt bestämmelserna i vanlig lag om utgör fortsättning av skrift som förverkande av föremål på grund avses med sådant förbud, gälle vad av brott. i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på grund av brott.

9 Kap. 10 Kap. Om tillsyn och åtal Om åtal

5§

Finnes ej någon, som enligt 8& Finnes ej någon, som enligt 9 kap. är för brottet ansvarig, eller kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller måls- honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal äganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfis- göra ansökan om skriftens konfiskering. kering.

10 Kap. 11 Kap.

Om särskilda tvångsmedel

1§

Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. & $, ock, i fall som avses i 8 kap. 20 §, meddelas utgivningsförbud för pe- meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift. riodisk skrift.

$

Innan åtal för tryckfrihetsbrott Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten väckts eller ansökan hos rätten gjorts om skriftens konfiskering, gjorts om skriftens konfiskering, 1 [AS

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

må, om brottet hör under allmänt må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande enligt I $ om be- åtal, förordnande enligt I 8 om be-

slag och utgivningsförbud meddelas slag och utgivningsförbud meddelas av justitiekanslern. I lag må före- av justitiekanslern.

skrivas att även allmän åklagare

äger förordna om beslag inom sitt verksamhetsområde.

4§ Då justitiekanslern förordnat om Då justitiekanslern förordnat om beslag eller fastställt beslag varom beslag skall åtal vara väckt eller anallmän åklagare förordnat, skall sökan om konfiskering av skriften

åtal vara väckt eller ansökan om gjord inom två veckor, sedan justikonfiskering av skriften gjord inom tiekanslern meddelade beslutet. två veckor, sedan justitiekanslern Sker det ej, vare beslaget samt, om meddelade beslutet. Sker det ej, utgivningsförbud är därmed förvare beslaget samt, om utgivnings- enat, även förbudet förfallet. förbud är därmed förenat, även förbudet förfallet.

8§

Verkställande av beslag å tryckt Beslag enligt I $ får verkställas

skrift skall uteslutande omfatta de endast i fråga om de exemplar som för spridning avsedda exemplaren är avsedda för spridning.

av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i Ett bevis att beslag eller provisobeslag skall utan avgift tillställas riskt utgivningsförbud hur beslutats

såväl den, hos vilken beslaget verk- skall gratis tillställas den som beställes, som den som tryckt skrif- slaget verkställs hos samt den som

ten. Beviset skall innehålla uppgift har tryckt skriften. Av beviset skall å det eller de stycken i skriften, framgå vilket eller vilka stycken i vilka föranlett beslaget. skriften, som har föranlett beslaget.

118 Är riket i krig eller krigsfara och Är riket i krig eller krigsfara och

anträffas vid avdelning av försvars- anträffas vid avdelning av försvarsmakten tryckt skrift, som uppen- makten tryckt skrift, som uppen-

bart innefattar sådan enligt 7 kap. bart innefattar sådan enligt 8 kap.

4§ straffbar uppvigling att krigs- 12 § straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsido- man därigenom kan förledas åsido-

sätta sin tjänsteplikt, må skriften ef- sätta sin tjänsteplikt, må skriften ef-

ter beslut av befattningshavare, ter beslut av befattningshavare,

som enligt lag har bestraffningsrätt som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen. i av- över personal vid avdelningen, i avbidan på förordnande om beslag ta- bidan på förordnande om beslag ta-

gas 1 förvar. gas i förvar.

Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut som avses i första stycket ätgärd som där sägs vidtagas av annan befattningshavare enligt bestämmel-

ser som meddelas i lag. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos befattningshavare som avses i första stycket. Denne har att genast pröva

om skriften skall kvarbliva i förvar.

[ST '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 8

Exemplar av tryckt skrift. vilket För utredningen 1 ett twryckfriskäligen kan antagas äga betydelse hetsmål får ett antal exemplar, för utredning i tryckfrihetsmål, må högst tio, av en tryckt skrift tas i tagas i beslag. Därvid gäller vad i 2 beslag. Därvid gäller bestämmeloch 3 §§, 5 § första stycket, 6 §, 7 § serna i 2 §, 5 § första stycket, 6 §, första stycket samt 9 § är stadgat. | 78 första stycket och 9 &. I övrigt övrigt skall i tillämpliga delar gälla skall bestämmelserna i vanlig lag vad i allmänhet är föreskrivet om om beslag tillämpas. beslag.

II Kap. 12 Kap.

Om enskilt anspråk

Enskilt anspråk i anledning av Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grun- missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att den skrift, som das allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfri- anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Sådant anspråk må, om hetsbrott. Sådant anspråk må. om ej annat nedan stadgas, icke göras ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan än den som en- gällande mot annan än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på ligt 9 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet. som avses I grund av omständighet, som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å ho- 9 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande nom, må anspråket göras gällande även mot den som före honom haft även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfattning att svara, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande. göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga Vadi 9 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande en- om ansvar gälle ock beträffande enskilt anspråk. skilt anspråk.

Om enskilt anspråk på grund av Om skadestånd på grund av brott brott enligt 7 kap. 2 eller 3 § gäller som avses i 8 kap. 2 § eller brott vad i lag är stadgat. eller överträdelse som avses i 7

kap. gäller vad som är föreskrivet i

vanlig lag.

12 Kap. 13 Kap.

Om rättegången i tryckfrihetsmål

Tryckfrihetsmål upptagas av Tryckfrihetsmål tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets läns- tingsrätt mom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte. Förekommer styrelsen har sitt säle. Regeringen anledning att även annan tingsrätt kan förordna att även någon annan inom länet skall äga upptaga tryck- tingsrätt inom länet skall ha behöfrihetsmål, äger regeringen för- righet att ta upp sådana mål. ordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål Som tryckfrihetsmål betraktas angående ansvar eller enskilt an- 1. mål om ansvar eller skadespråk på grund av tryckfrihetsbrott stånd på grund av tryckfrihetsbrott,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

så ock ansökningsmål, som avses i 2. mål enligt 10 kap. 5 § om kon-

9 kap. 5 §. Till tryckfrihetsmål hän- fiskering,

föras även mål angående ansvar el- 3. mål om ansvar eller skade-

ler enskilt anspråk på grund av stånd på grund av brott som anges i brott enligt 7 kap. 3 §. Är fråga om 7 kap. 2—7 §§.

brott enligt sistnämnda paragrafs Som tryckfrihetsmål betraktas

andra stycke och har den som an- också mål om påföljd enligt 7 kap.

skaffat uppgiften eller underrättel- 8§. I fråga om handläggningen av

sen ej offentliggjort denna i tryckt sådana mål finns särskilda bestäm-

skrift eller meddelat den till annan melser i 15 §.

för sådant offentliggörande, skall dock målet handläggas som tryck-

frihetsmål endast om det är uppen-

bart att anskaffandet skett för of-

fentliggörande i tryckt skrift.

3

pa $

I tryckfrihetsmål, vari talan föres I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar. skall frågan, huruvida om ansvar, skall frågan, huruvida brott föreligger, prövas av en jury brott föreligger. prövas av en Jury

om nio medlemmar, såframt ej par- om nio medlemmar, såframt ej parterna å ömse sidor förklara sig vilja terna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta må- utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Frågan, let till rättens avgörande. Frågan, huruvida den tilltalade enligt 8 kap. huruvida den tilltalade enligt 9 kap.

är ansvarig för skrift, prövas dock är ansvarig för skrift, prövas dock alltid enbart av rätten. Då jury alltid enbart av rätten. I mål om prövar, huruvida brott föreligger, unsvar på grund av brott som

skall så anses vara fallet, om minst anges i 7 kap. 2—7 §§, skall rätten

sex jurymän äro ense därom. pröva om den tilltalade har lämnat

den påstådda uppgiften. I övrigt

skall frågan om ett brott har för-

övuts prövas av jury. Då jury prö-

var, huruvida brott föreligger, skall

så anses vara fallet, om minst sex

jurymän äro ense därom.

Finner juryn att brott icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har

juryn funnit brott föreligga, skall även rätten pröva frågan härom. Är rätten

av annan mening än juryn, äger rätten frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Högre rätt, dit talan mot tingsrättens dom fullföljts, äge ej i vidare mån än

tingsrätten frångå juryns bedömning.

3§

För varje län skola utses jury- I varje län skall det finnas tjugo-

män, fördelade i två grupper med fyra jurymän, fördelade på två

sexton jurvmän i första gruppen grupper med sexton i den första och åtta jurvmän i andra gruppen. gruppen och ätta i den andra. Jury- Jurymännen i andra gruppen skola männen i den andra gruppen skall vara eller hava varit nämndemän vara eller Aa varit nämndemän vid vid allmän underrätt. allmän domstol eller allmän förvalt-

ningsdomstol. [AS An

Nuvarande lIydelse Föreslagen lydelse

4§

Jurymännen utses genom val för Jurymännen väljs för en tid av

en tid av fyra kalenderår. fyra år. Valet förrättas av landsting-

Valet skall förrättas av landsting- et. Om ett län består av en enda et i länet eller, då inom länet finnes primärkommun, väljs jurvmännen kommun som ej tillhör landstings- av kommunfullmäktige. Om det i

kommun, av landstinget och kom- länet finns någon primärkommun

munfullmäktige i förstnämnda som inte tillhör landstingskommukommun. I Gotlands län förrättas nen, förrättas valet av landstinget valet av kommunfullmäktige i Got- och primärkommunens fullmäklands kommun. Skola enligt vad nu tige; länsstyrelsen fördelar antalet sagts jurymännen väljas av mer än Jurymän i vardera gruppen mellan en valmyndighet, fördelar länssty- landstingskommunen och primärrelsen antalet jurymän inom varde- kommunen med ledning av folkra gruppen mellan valmvndighe- mängden. terna med ledning av folkmängden. Valet skall vara proportionellt, Då juryman skall väljas, an- om det begärs av minst så många komme på tingsrätten att göra an- väljande som motsvarar det tal, vilmälan därom till den som har att ket erhålls, då alla väljandes antal föranstalta om valet. delas med det antal personer valet avser, ökat med I. Närmare bestämmelser om val av jurvmän meddelas i vanlig lag.

5§

Till jurymän skola utses myndiga Till jurymän skola utses myndiga svenska medborgare, som äro bo- svenska medborgare, som äro bo-

satta inom länet. De böra vara satta inom länet. De böra vara kända för omdömesgillhet, själv- kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland ständighet och rättrådighet.

jurymännen bör skilda samhällsgrupper och - meningsriktningar samt olika delar av länet vara företrädda.

148 Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den

tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 § första

stycket, 10 § andra stycket och 12 §& andra stycket, ankomma på den

tilltalade.

Då talan utan samband med åtal Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering föres om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk gälle om eller om enskilt anspråk gälle om rättegången i sådant mål vad i 2 och rättegången i sådant mål vad i 2 och 10-13 §§ är föreskrivet; har frågan 10-12 §§ är föreskrivet; har frågan

huruvida brott föreligger tidigare huruvida brott föreligger tidigare

prövats i tryckfrihetsmål avseende prövats i tryckfrihetsmål avseende ansvar för brott, skall dock pröv- ansvar för brott, skall dock prövning av samma fråga ej ånyo äga ning av samma fråga ej ånyo äga

rum. I ansökningsmål! skall den rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av jurymän, som eljest uteslutning av jurymän, som eljest

ankommer på parterna, företagas ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning. av rätten genom lottning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

158 I mål om påföljd enligt 7 kap. & $ skall frågan huruvida det finns nå-

gon grund för påföljd prövas uv

Jury, om inte parterna på båda si-

dor avstår från detta. Frågorna om

innehållet i den lämnade uppgiften,

huruvida uppgiften har lämnats av den som påstås vara meddelaren och om tystnadspliktens innehåll

prövas dock enbart av rätten.

Finner sex eller flera av juryns

ledamöter att det finns grund för påföljd, skall detta anses vara juryns utslag. Detta utslag är inte bindande vid den fortsatta handläggningen av målet. Finner fyra eller fler av juryledamöterna att grund för påföljd suknas, skall detta anses vara juryns utslag. Detta utslag är bindande. När juryprövning har ägt rum, skall målet inte längre betraktas

som yttrandefrihetsmål. Detsamma gäller om parterna avstår från jury-

prövning.

I övrigt gäller 2 § och 3—-12 §§.

158 16§

Närmare bestämmelser om rätte- Närmare bestämmelser om rätte-

gången i tryckfrihetsmål meddelas i gången t tryckfrihetsmål meddelas i

lag. lag.

Äro inom samma län flera tings- Äro inom samma län flera tings-

rätter, vilka äga upptaga tryckfri- rätter, vilka äga upptaga tryckfri-

hetsmål, skola de uppgifter, som hetsmål, skola de uppgifter, som

avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av avses i 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den tingsrätt regeringen bestäm- den tingsrätt regeringen bestäm-

mer. mer.

13 Kap. 14 Kap. Om utrikes tryckta skrifter

Bestämmelserna i I kap. 1 § tredje och fjärde styckena angående medde-

lande och anskaffande av uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift skall gälla även meddelande för offentliggörande i skrift, som

tryckes utom riket, samt anskaffande för sådant meddelande, om ej

1. meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet; 2. meddelandet innefattar utläm- 2. meddelandet innefattar utläm-

nande eller tillhandahållande som nande eller tillhandahållande som avses i 7 kap. 3 § första stycket 2: avses i 7 kap. 5 §;

3. meddelandet utgör uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är meddelandet eller anskaffan- Första stycket hindrar inte att det straffbart i angivet hänseende, den som har anskaffar en uppgift

gäller vad därom stadgat. Mål an- fälls till ansvar eller döms till ergående ansvar eller enskilt anspråk sättningsskyldighet enligt vanlig

på grund av brott som nu sagts lag. om han därigenom har gjort skall handläggas som tryckfrihets- sig skyldig till ett brott mot rikets

mål, när ej I2 kap. 1 § andra säkerhet.

stycket tredje punkten har motsva- Mål om ansvar eller skadestånd rande tillämpning. I fråga om rätt på grund av brott enligt första eller till anonymitet för meddelaren gäl- andra stycket skall handläggas som

ler vad i 3 kap. är stadgat; bestäm- tryckfrihetsmål. Om den som har melsen i 3 & 3 skall dock omfatta anskaffat en uppgift varken hur of-

även annat brott mot rikets säker- fentliggjort den i någon tryckt skrift het än som där avses. eller meddelat den till någon annan

för offentliggörande, skall dock

målet handläggas som tryckfrihets-

mål endast om det är uppenbart att

han har avsett att uppgiften skulle

offentliggöras i en tryckt skrift.

I fråga om rätt till anonymitet för

meddelaren gäller vad i 3 kap. är

stadgat; bestämmelsen i 3 § 3 skall

dock omfatta även annat brott mot

rikets säkerhet än som där avses.

I övrigt skall i fråga om skrift, I övrigt skall i fråga om skrift,

som tryckts utom riket och här ut- som tryckts utom riket och här utgives, i tillämpliga delar gälla vad i gives, I tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 6 kap., 7 kap., 8 kap. I kap., 3 kap., 6 kap., 7 kap., 8 1,2, 5—-7 och 10—12 §§ samt 9—12 kap..9 kap. I, 2,5—7 och 10-12 §§

kap. är föreskrivet. samt 10-13 kap. är föreskrivet.

14 Kap. 15 Kap.

Allmänna bestämmelser

Då på grund av högre rätts beslut Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, skall ånvo upptagas inför jury av skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet, den rätt som först dömt i målet, gälle om juryns tillsättande vad i 12 gälle om juryns tillsättande vad i 13 kap. 10—14 §§ är stadgat. kap. 10—14 §§ är stadgat.

3 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen

att punkt 4 övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om ändring i

regeringsformen skall upphöra att gälla, att i 2 kap. skall införas tre nya paragrafer benämnda 14—16 8§,

att i 2 kap. de nuvarande 14—20 §§ skall benämnas 17—23 §§,

att I kap. 3 §, 2 kap. I och 12 §§, 8 kap. 18 § och 13 kap. 8 § samt den

nya 2 kap. 17 § skall ha nedan angivna lydelse. 238

I Kap.

3§

Regeringsformen, successions- Regeringsformen, successlonsordningen och tryckfrihetsförord- ordningen, tryckfrihetsförordning-

ningen är rikets grundlagar. en och yttrandefrihetsgrundlagen är rikets grundlagar.

2 Kap.

18 Varje medborgare — — — sin religion.

Beträffande tryckfriheten gäller I fråga om friheten att offentlivad som är föreskrivet i tryckfri- gen yttra sig I vissa slag av framhetsförordningen. I denna finns ställningar finns bestämmelser i också bestämmelser om rätt att yttrandefrihetsgrundlagen. Beträftaga del av allmänna handlingar. fande tryckfriheten gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen. I denna finns också bestämmelser om rätt att taga del av allmänna handlingar.

1 §

De fri- och rättigheter som avses De fri- och rättigheter som avses

i 18 1—5 samt i 6 och 8 §§ och i i 18 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i

11 § andra stycket får, i den ut- 11 § andra stycket får, i den ut-

sträckning som 13-16 §§ med- sträckning som 13 och 17—19 §§

giver, begränsas genom lag eller ge- medgiver, begränsas genom lag. Ef-

nom annan författning efter bemyn- ter bemyndigande i lag får de bedigande i lag enligt 8 kap. 7 § första gränsas också genom annan författstycket 7 eller 10 §. ning i de fall som anges 18 kap. 7 8

första stycket 7 och 10 §. De frioch rättigheter som anges i I1§

första stycket 3 och 4 får begränsas

på detta sätt även under farsoter. Begränsning som — — — sådan åskådning. Förslag till — — — om beslutet.

Tredje stycket — — — viss gärning.

Konstitutionsutskottet prövar — — — visst lagförslag.

14§

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i annat fall än det som anges i 17 § tredje stycket förhandsgranska yttranden som är av-

sedda att framföras offentligen.

Myndigheter och andra allmänna organ får inte heller på grund av det kända eller väntade innehållet i en framställning förbjuda eller hindra dess offentliggörande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§

Varje svensk medborgare har gentemot det allmänna rätt att för privat bruk inneha tryckta skrifter,

mottagare för eter- eller trådsänd-

ning, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning eller återgivning av sådana upptagningar samt andra föremål avsedda att ta emot

eller återge vttranden riktade till allmänheten. I fråga om den som är berövad friheten gäller bestäm-

melser i vanlig lag.

16 §

När det allmänna stöder verksamhet för framförande uv framställningar till offentligheten, får

stödet inte utformas eller fördelas

så att någon gynnas eller missgynnas på grund av sin åskådning i

politiskt, religiöst, kulturellt eller

annat liknande hänseende eller på grund av sina ställningstaganden i

särskilda frågor.

14§ 17§

Mötesfriheten och demonstra- Förbud mot sammankomster el-

tionsfriheten får begränsas endast ler demonstrationer får utfärdas av hänsyn till rikets säkerhet, till endast vid krig eller krigsfara eller

ordning och säkerhet vid samman- för att motverka farsot. Anmälkomsten eller demonstrationen el- ningsplikt får dock föreskrivas. Vi-

ler till trafiken eller för att motver- dare får föreskrifter utfärdas som ka farsot. gör det möjligt för en myndighet att meddela bestämmelser om tid och plats för de särskilda demonstratio-

nerna eller sammankomsterna

samt om ordningen vid dessa.

Det får föreskrivas att myndighet eller annat allmänt organ kan upp-

lösa sammankomster eller demon-

sträationer,

om de hålls i strid med ett utfär-

dat förbud;

om de föranleder allvarlig oord-

ning eller avsevärd fara för de när-

varande och andra åtgärder har visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller skydda de

närvarande.

Som villkor för förevisning av

upptagningar av rörliga bilder vid 240

allmänna sammankomster får föreskrivas att upptagningarna har

granskats i förväg.

I övrigt får mötes- och demonstrationsfriheten inte begränsas.

Förceningsfriheten får — — — etniskt ursprung.

8 Kap.

185 För att — — — av riksdagsutskott.

Yttrande av lagrådet bör inhäm- Yttrande av lagrådet bör inhämtas innan riksdagen beslutar grund- tas innan riksdagen beslutar grund-

lag om tryckfriheten, lag om be- lag om yttrandefriheten eller tryckgränsning av rätten att taga del av friheten, lag om begränsning av rätallmänna handlingar, lag som avses ten att sa del av allmänna handlingi 2 kap. 12 §& första stycket, 17— ar eller att lämna meddelande för 19 8§ eller 20 § andra stycket eller offentliggörande på något sätt som

lag som ändrar eller upphäver så- anges i grundlag om yttrandefrihe-

dan lag, lag om kommunal beskatt- ten eller tryckfriheten, lag som ning, lag som avses i2 eller 3 § eller avses I 2 kap. 12 § första stycket, lag som avses i 11 kap., om lagen är 17—19 §§ eller 20 § andra stycket

viktig för enskilda eller från allmän eller lag som ändrar eller upphäver

synpunkt. Vad nu har sagts gäller sädan lag, lag om kommunal be-

dock icke, om lagrådets hörande skattning, lag som avses i 2 eller 3 §

skulle sakna betydelse på grund av eller lag som avses i 11 kap., om frågans beskaffenhet eller skulle lagen är viktig för enskilda eller

fördröja — lagstiftningsfrågans be- från allmän synpunkt. Vad nu har handling så att avsevärt men skulle sagts gäller dock icke, om lagrådets uppkomma. Föreslår regeringen hörande skulle sakna betydelse på riksdagen att stifta lag i något av de grund av frågans beskaffenhet eller ämnen som avses i första meningen skulle fördröja lagstiftningsfrågans

och har lagrådets yttrande dessför- behandling så att avsevärt men

innan inte inhämtats, skall regering- skulle uppkomma. Föreslår rege-

en samtidigt för riksdagen redovisa ringen riksdagen att stifta lag i nå-

skälen härtill. Att lagrådet icke har got av de ämnen som avses i första

hörts över ett lagförslag utgör aldrig meningen och har lagrådets yttranhinder mot lagens tillämpning. de dessförinnan inte inhämtats,

skall regeringen samtidigt för riks-

dagen redovisa skälen härtill. Att

lagrådet icke har hörts över ett lag-

förslag utgör aldrig hinder mot la-

gens tillämpning.

Lagrädets granskning — — — vid tillämpningen.

Närmare bestämmelser — — — i lag.

13 Kap.

Är riket i krig eller omedelbar Är riket i krig eller omedelbar

krigsfara, kan regeringen med stöd krigsfara, kan regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande beslu- av riksdagens bemyndigande besluta att uppgift, som enligt grundlag ta att uppgift, som enligt grundlag 241

16 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr I51

ankommer på regeringen, skall full- ankommer på regeringen. skall full-

göras av annan myndighet. Sådant göras av annan myndighet. Sådant bemyndigande får icke omfatta be- bemyndigande får icke omfatta befogenhet enligt 5 eller 6 &, om cj fogenhet enligt 5 eller 6 §. om cj

fråga är endast om beslut att lag i fråga är endast om beslut att Jag i visst ämne skall börja tillämpas. visst ämne skall börja tillämpas el-

ler att sammankomster eller de-

monstrationer skall förbjudas.

Under krig - — — ordinarie domare.

Bilaga 3

Remissinstanser

Över yttrandefrihetsutredningens (YFU:s) betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten har remissyttranden efter anmodan avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i Jönköping, riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Härnösands tingsrätt, tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06), utredningen

(Ju 1979:09) om skydd för företagshemligheter, överbefälhavaren (ÖB),

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, postverket, televerket, konsumentpolitiska kommittén (Fi 1983:03), riksantikvarieämbetet, skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd. juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, juridiska fakultetshämnden vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskaphga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, journalisthögskolan i Stockholm, journalisthögskolan i Göteborg, statens biografbyrå, statens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd, radionämnden, statens ungdomsråd, närradiokommittén (U 1978:11), taltidningskommittén (U 1982:05), massmediekommittén (U 1982:07), utredningen (U 1983:02) om videogram för döva, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, statens invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Vidare har remissyttranden avgetts av arkivet för ljud och bild, Svenska kyrkans centralstyrelse, justitieombudsmannen Wigelius (JO), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Näringslivets delegation för marknadsrätt. Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges frikyrkoråd, Sveriges industriförbund, Pressens opinionsnämnd, Allmänhetens pressombudsman (PO), Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges författarförbund (SFF), Författarcentrum, Svenska bokförläggareföreningen, Tidningarnas Telegrambyrå AB (TT), AB Piainvest, Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Riksradio AB (RR). Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Lokalradio AB (LRAB). Sveriges Utbildningsradio AB (UR), Radio- och Hemelektronikhandelns Riksförbund. Sveriges Radio- och Hemelektronikleverantörer, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Sveriges kyrkliga studieförbund, Frikyrkliga stu-

dieförbundet, Synskadades riksförbund, Riksföreningen Våra Gårdar,

Föreningen Folket i Bild/Kulturfront, Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Smalfiumdistributörernas Förening, Sveriges Biografägareförbund, Videotekens samarbetsorganisation (Vidsam), Föreningen IFPI-Video (IFPD, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation, Svenska Musiker-

förbundet, Föreningen Musikcentrum, Teatrarnas Riksförbund, Svenska Prop. 1986/87: 151

Riksteatern, Kungl. Dramatiska teatern AB, Stiftelsen Norrbottenstea-

tern, Svenska Teaterförbundet. Teatercentrum, Stiftelsen Riksutställningar, Göteborgs museinämnd, Stockholms kulturnämnd, Kulturnämnden i Södertälje, Svenska Museiföreningen, Länsmuseernas samarbetsråd, Konstnärernas riksorganisation (KRO), Konstnärliga och Litterära Yrkes-

utövares Samarbetsnämnd (KLYS), Centerns Kvinnoförbund (CKF), Folkpartiets K vinnoförbund (FPK), Sveriges Socialdemokratiska Kvinno-

förbund (SSKF), Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors Riksförbund, Kooperativa Konsumentgillesförbundet, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Barnmiljörådet, Svenska Fotografernas Förbund och Medborgarrättsrörelsen. Yttranden har kommit in också från riksskatteverket (RSV), diskrimineringsutredningen (A 1978:06), produktåterkallelsekommittén (H 1982:06), Nämnden för barn- och ungdomsfilm, Ale, Dals-Eds, Gislaveds, Hultsfreds. Luleå, Marks och Mönsterås kommuner, Kalmar läns landsting, Norrbottens läns landsting, Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), studieutskottet av Vänsterpartiet kommunisterna i Östergötland, Kristen Demokratisk Samling i Kalmar län, Kristen Demokratisk Samling i Örebro län, Kristen Demokratisk Samling i Norra Älvsborgs distrikt, Kristen Demokratisk Ungdom, Svenska Missionsförbundets Ungdom. Svenska Alliansmissionens Ungdom, Sveriges Kristna Ungdomsråd, Förbundet för kristen humanism och

samhällssyn, Riksförbundet Hem och Skola, Rädda Barnen, Unga Örnars

Riksförbund, Arbetarnas Bildningsförbund i Motala, Sveriges Arbetares Centralorganisation, Kvinnorättsgruppen, Samarbetskommittén för Alla Kvinnors Hus i Karlstad, Föreningen Kvinnojour i Lidköping. Föreningen Kvinnogemenskap, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet,

Stiftelsen Alla Kvinnors Hus, Kvinnor i Säffle, Piteå Kvinnojourförening,

Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Kvinnliga Läkares Förening, personal

inom barnpsykiatri, barnhabilitering och barnhälsovård i Västmanlands läns landsting, Hälsofrämjandet, Svenska Filmkritikerförbundet, Sveriges

Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudio, Sveriges Förenade Filmstudios, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Offentliganställda journalister, Södermanlands Nyheters Journalistklubb, SAMBU-kommittén i Piteå,

Riksorganisationen Blå Hästen, Arbetsgruppen kring yttrandefrihetsutred-

ningen i Kalmar, Arbetsgruppen mot videovåld i Öckerö kommun samt

Samrådskommittén för Stenungsund, Tjörn och Orust kommuner. Yttranden och opinionsyttringar i frågan om film- och videocensur har därjämte inkommit från ett stort antal organisationer och enskilda personer. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt länsåklagarna i Södermanlands, Malmöhus och Kop-

parbergs län. Rikspolisstyrelsen har bifogat ett yttrande från polismyn-

digheten i Stockholms polisdistrikt. LO har bifogat yttrande från Grafiska Fackförbundet.

Massmediekommittén har inte avgivit något yttrande i sak utan hänvisat till sitt kommande betänkande.

budsmannen Sverne rörande meddelarfriheten inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

Centralorganisationen SACO/SR hänvisar till bilagda yttranden från DIK-förbundet. Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JU- SEK) samt Sveriges läkarförbund, som i sin tur hänvisar till ett yttrande av Svenska skolläkarföreningen.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgivit ett gemensamt yttrande.

Detsamma har Sveriges frikyrkoråd, De fria kristna samfundens råd och Frikyrkliga studieförbundet gjort (SFR/SAMRÅD och FS).

Sveriges industriförbund ansluter sig till yttrandet från Näringslivets Delegation för marknadsrätt men utvecklar vad delegationen anfört under avsnittet om meddelarskydd.

Svenska Fotografernas Förbund hänvisar till yttrandet från KLYS.

Bilaga 4

Kommunalföretagskommitténs sammanfattning

Kommittén behandlar i sitt slutbetänkande frågan om offentlighetsprinci-

pens tillämpning hos privaträttsliga organ som tillagts statliga eller kommunala förvaltningsuppgifter. I sina två tidigare betänkanden har kommittén lagt fram förslag till lagreglering av — enligt kommitténs terminologi — kommunalföretaget och det mellankommunala företaget. Tanken bakom dessa förslag är att den

kommunala resp. den interkommunala verksamhet som drivs i privaträtts-

lig form bör knytas närmare till kommunallagens regler om kommunal förvaltning. Ett viktigt led i en sådan reglering gäller den insyn som

allmänheten bör beredas i de kommunala företagen. Motsvarande behov

gör sig gällande i privaträttsliga organ med statliga uppgifter. Det är för kommittén klart att det inte går att i generella termer ange den krets av organ för vilka offentlighetsprincipen skall gälla. Framför allt varierar behovet av sekretess för uppgifter i organens verksamhet alltefter dennas art. Det blir därför nödvändigt att bedöma möjligheten av att införa

offentlighet för varje organ för sig. En fullständig sådan studie skulle på grund av det stora antal organ som det rör sig om både på den statliga och

den kommunala sidan ta mycken tid att utföra. Då kommittén haft att avsluta sitt arbete omkring halvårsskiftet 1983 har någon fullständig genomgång av samtliga nu avsedda organ inte medhunnits. Kommittén har i första hand koncentrerat sina undersökningar ull enskilda organ som från allmänhetens synpunkt kan bedömas fullgöra särskilt viktiga förvaltningsuppgifter, nämligen sådana som innefattar myndighetsutövning. Sådan verksamhet förekommer i stort sett bara hos organ som fått sitt uppdrag av

staten.

] några av de undersökta organen har staten ett avgörande inflytande

som ägare eller som innehavare av annan bestämmanderätt. Andra organ

domineras helt av enskilda intressenter. Gemensamt för organen är emellertid att de av staten tillagts förvaltningsuppgift som i ett eller annat avseende innefattar myndighetsutövning. I somhga fall utgör denne endast

en obetydlig del av den verksamhet som organet bedriver i övrigt. Offentlighetsprincipen föreslås bli reglerad hos de berörda organen ge-

nom en särskild lag benämnd lagen om allmänna handlingar hos andra organ än myndigheter. Lagen är utformad som en motsvarighet till regler-

na om allmän handling hos myndighet i 2 kap. TF. Lagen bygger på

enumerationsprincipen, dvs. de organ som skall omfattas av lagens be-

stämmelser räknas upp i en bilaga till lagen. Där anges också den verksam-

het hos organet i vilken offentlighet skall gälla. I huvudsak omfattar förteckningen verksamhet med inslag av myndighetsutövning. Lagen knyter an till TF:s väl kända handlings- och offentlighetsbegrepp. En förutsätt-

ning för att en handling skall vara allmän enligt den föreslagna lagen är således dels att den förvaras hos något av de organ som anges i bilagan till

lagen och hör till verksamhet som anges där, dels att den hos myndighet

skulle ha varit att betrakta som allmän handling. I 2 kap. TF föreslås en 246

allmän regel införd om att handlingsoffentlighet kan gälla utanför myndig-

hetsorganisationen.

Begränsningar i offentligheten hos de enskilda organen föreslås bli reglerade i sekretesslagen på samma sätt som fallet är i fråga om myndigheter-

na. Genom några ändringar I sekretesslagen föreslås denna bli utbyggd så att sekretessbehovet hos de enskilda organen som äläggs offentlighet blir täckt.

Frågor om utlämnande av allmän handling hos organen, besvär över beslut att vägra lämna ut sådan handling, registrering av handlingar m. m. föreslås bli reglerade i lagen genom hänvisningar till de bestämmelser som gäller härom hos myndigheter. I lagen har tagits in också en regel om

ansvar för det fall någon som hos det enskilda organet har att besluta om

utlämnande av allmän handling underlåter att göra detta.

Föreskrifter om tystnadsplikt i vissa lagar avseende myndighetsutövande verksamhet hos enskilda organ föreslås skola upphävas eftersom de ersätts av sekretessregler i sekretesslagen.

Inte heller när det gäller kommunalföretag och mellankommunala före-

tag föreslår kommittén nägra generella regler. I stället föreslår kommittén

en regel som ålägger kommunerna att, då kommunalföretag eller mellankommunala företag inrättas, ta ställning till om och i vilken utsträckning offentlighet skall gälla för handlingar hos företagen. Offentligheten blir då

av en annan art än den som går tillbaka på regelsystemet i 2 kap. TF. Det

blir närmast ett privträttsligt åtagande för företaget att gå allmänheten till mötes och tillhandahålla sina handlingar till den som önskar ta del av dessa. Man kan därför tala om en fakuhtativ offentlighet till skillnad från

den lagstadgade. Förslaget innebär att I kap. 4 § KL kompletteras med en

föreskrift för fullmäktige att, när de beslutar att ett kommunalföretag skall komma till stånd, också prövar om och i vilken utsträckning offentlighet av

nyss angiven art skall tillämpas i företaget. På motsvarande sätt föreslås lagen om kommunalförbund bli kompletterad med en föreskrift om att de samverkande kommunerna skall pröva frågan om rätt för allmänheten att ta del av det mellankommunala företagets handlingar. Träffar kommuner-

na överenskommelse i ämnet skall samarbetsavtalet mellan dem om företa-

get innehålla en bestämmelse härom.

Med den lagtekniska lösning som har valts när det gäller enskilda organ med myndighetsutövande verksamhet blir det möjligt att. efterhand som ytterligare erfarenhet av offentlighetsproblematiken kan vinnas på det privaträttsliga området, reglera offentligheten hos ytterligare organ med

statliga eller kommunala förvaltningsuppgifter. Detta kan åstadkommas

genom att den bilaga till lagen som anger lagens tillämpningsområde fylls på med nya organ allteftersom det finns skäl därtill. |

Bilaga 5

Kommunalföretagskommitténs lagförslag

I Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att i tryckfrihetsförordningen! skall införas en ny paragraf, 2 kap. 17 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

17§

Om allmänna handlingars offent-

lighet hos andra organ än myndig-

heter och de beslutande försam-

lingar som anges i 5§ finns be-

stämmelser i lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

2¶Förslag till Lag om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter

18 Denna lag innehåller föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter och de beslutande församlingar som enligt 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen är jämställda med myndighet.

28 Svenska medborgare och utlänningar har rätt att ta det av allmänna

handlingar hos de organ som avses i 3 §.

I fråga om begränsningar i denna rätt och om skyldighet att iaktta sekretess gäller föreskrifterna i 1—14 kap. sekretesslagen (1980: 100).

3 8 En handling är allmän enligt denna lag

1. om den förvaras hos något organ som anges i bilagan till denna lag och hör till den verksamhet hos organet som nämns däri och

2. om den enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen i motsvarande fall skulle vara en allmän handling hos en myndighet.

4 8 I fråga om utlämnande av allmänna handlingar hos de organ som anges i 3 § tillämpas föreskrifterna i 2 kap. 12 §, 13 § och 14 3 första och tredje styckena tryckfrihetsförordningen. Hos dessa organ tillämpas i fråga

om registrering, hemligstämpling och utlämnande av uppgifter i allmänna

handlingar också bestämmelserna i 15 kap. 1 § första och tredje styckena,

2 §& första och andra styckena, 3 § första stycket samt 5 och 13 §§ sckretesslagen.

Mot beslut varigenom någons begäran att få ta del av handling avslagits

eller allmän handling lämnats ut med förbehåll som inskränker sökandens

!Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1982:941. 248

rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får sökanden föra talan genom besvär. I fråga om sådan talan tillämpas 15 kap. 7 § första stycket och 8 § första stycket sekretesslagen.

De organ som avses i 3 § skall vid tillämpningen av de bestämmelser i

tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen som anges i denna paragraf

jämställas med myndighet.

5 & Underlåter någon, som har att besluta enligt denna lag om utlämnande av allmän handling, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet att lämna ut sådan handling till den som har rätt att ta del av den, skall han dömas till

böter eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 3 8 anses en handling som allmän, om

den förvaras hos något av de organ som nämns nedan och hör till där

angiven verksamhet hos organet. Dessutom anges i förekommande fall numret i Svensk författningssamling (SFS) på den lag med stöd av vilken

verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet Aktiebolaget Statens officiell provning (SFS 1975:444) Anläggningsprovning Aktiebolaget Svensk officiell provning av fordon (SFS Bilprovning 1975:444) Aktiebolaget Svensk statligt exportkreditstöd (SFS 1978:403) Exportkredit Apoteksbolaget Aktie- officiell provning av preventivmedel bolag (SFS 1975:444) Arbetstagarorganisation utseende och entledigande av företrädare

för de anställda i styrelse eller annat organ

vid statlig myndighet (SFS 1976:230)

Bokbranschens finansie- statligt kreditstöd till bokhandel (SFS ringsinstitut aktiebolag 1977:485) Erkänd arbetslöshetskassa ersättning vid arbetslöshet samt prövning

av medlemskap i sådan kassa (SFS

1973:370)

Folkbildningsförbundet fördelning av statliga medel till tänsbild-

ningsförbundens verksamhet (SFS

1976: 1046)

Fonden för industriellt statligt stöd till företag i u-länder (SFS samarbete med u-länder 1979:54) Fonden för industriellt statligt stöd till näringsidkare inom fon-

utvecklingsarbete dens verksamhetsområde (SFS 1979:631)

Fonden för svenskt-norskt statligt stöd inom fondens verksamhetsindustriellt samarbete område (SFS 1981:600) Föreningen Norden statligt stöd till resor och utdelning av

statliga stipendier inom föreningens verk-

samhetsområde (SFS 1976: 1046)

tecknare mot och en suppleant dejs i styrelsen för

Sveriges författarfond, dels i styrelsen för

Sveriges bildkonstnärsfond (SFS

1976: 1046)

Föreningen Sveriges utscende och entledigande av två ledakonsthantverkare och möter och två suppleanter i styrelsen för industriformgivare Sveriges bildkonstnärsfond (SFS

1976: 1046)

Handelshögskolan i utdelning av doktorandstipendier och

Stockholm utbildningsbidrag för doktorander till stu-

derande vid högskolan (SFS 1976: 1046) Konstnärernas utseende och entledigande av sex ledariksorganisation möter och sex suppleanter i styrelsen för

Sveriges bildkonstnärsfond (SFS

1976:1046)

Kungliga Svenska besiktning och tillsyn av segelflygplan Aeroklubben samt förnyande av luftvärdighetsbevis

(SFS 1957:297)

Länsbildningsförbunden statligt stöd till kulturverksamhet i folk-

bildningen m. m. (SFS 1976:1046) Musikaliska akademien statligt stöd till musikaktiviteter (SFS

1976:1046)

Nerdiska museet prövning av anställnings- och arbetsvill-

kor i fråga om vid museet anställd perso-

nal (SFS 1976: 1046) Norrlandsfonden statligt stöd för främjande av näringslivets

utveckling i Västernorrlands. Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län Notarius publicus all verksamhet (SFS 1981:1363) Regional utvecklingsfond statligt stöd till näringsidkare inom regio-

nal utvecklingsfonds verksamhetsområde

(SFS 1978:19)

Regleringsföreningar inom statligt stöd i marknadsreglerande syfte jordbrukets område i fråga om jordbruksprodukter (SFS

1967:340)

Föreningen för mejeriprodukter, ekonomisk förening,

beträffande mjölk och mjölk-

produkter

Svensk kötthandel, förening u. p.a., beträffande kött och

fläsk Sveriges oljeväxtintressenter, förening u. p. a., beträffande oljeväxtfrö och vallfrö Sveriges potatisintressenter, ekonomisk förening, beträf-

fande potatis och potatispro- 250

dukter

Svensk sockerhandel, ckonomisk förening. beträffande socker

Svensk spannmälshandel. ekonomisk förening, beträffande spannmål och foder-

medel

Svensk ägghandel, förening

u. p.a.. beträffande ägg, ägg-

produkter och fjäderfäkött

Regleringsföreningen statligt stöd i marknadsreglerande syfte

Svensk fisk, ekonomisk på fiskets område (SFS 1974:226)

förening Riksföreningen mot cancer statligt stöd tll forskning inom förening-

ens verksamhetsområde (SFS 1976: 1046) SEMKO., Svenska officiell provning av elektrisk materiel Elektriska Material- (SFS 1975:444) kontrollanstälten Aktiebolag Stiftelsen Institutet för statligt stöd till musikaktiviteter (SFS rikskonserter 1976:1046) Stiftelsens Samhällsföretag fördelning av statliga medel ull regionala

stiftelser för skyddat arbete (SFS

1979:47)

Stiftelsen Svenska all verksamhet Institutet Stuftelsen Svensk-norska utdelning av statliga stipendier inom

samarbetsfonden fondens verksamhetsområde (SFS 1976: 1046)

Stockholms fondbörs antagande av medlem av fondbörsen,

upphörande av sådant medlemskap, erin-

ran till börsmedlem, godkännande av

börsombud, återkallelse av sådant god-

kännande, erinran till börsombud, inregi-

strering eller avregistrering av fondpapper

eller avbrytande av handel eller notering

hos börsen i fråga om fondpapper (SFS

1979:749) Svenska fotografers utseende och entledigande av en ledamot förbund och en suppleant dels i styrelsen för Sveri-

ges författarfond, dels i styrelsen för Sve-

riges bildkonstnärsfond (SFS 1976: 1046) Svenska institutet i Rom utdelning av statliga stipendier inom insti-

tutets verksamhetsområde

Svenska Riksteatern statligt stöd till finsk amatörteaterverk-

samhet i Sverige (SFS 1976: 1046) Svenska Språknämnden prövning av anställnings- och arbetsvill-

kor i fråga om vid nämnden anställd personal (SFS 1983:512) 251

Sveriges advokatsamfund ärende om inträde i samfundet. om disciplinärt ingripande mot en advokat eller om uteslutning ur samfundet Sveriges exportråd 1. statligt stöd till språkutbildning (SFS 1975:490) 2. statligt stöd till projekt export (SFS 1979:545) Sveriges författarförbund 1. statligt stöd till författare och äversättare (SFS 1976: 1046) ta . utseende och entledigande av åtta leda-

möter och åtta suppleanter i styrelsen

för Sveriges författarfond (SFS

1976:1046)

Sveriges Hantverks- och statligt stöd för granskning av gesällprov Industriorganisation — (SFS 1976: 1046) Familjeföretagen Tekniska museet prövning av anställnings- och arbetsvill-

kor i fråga om vid museet anställd perso-

nal (SES 1983:512)

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980: 100!

dels att I kap. 1 och 8 88, 7 kap. 10 § samt 8 kap. 7 och 11 §§ skall ha

nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 kap. 19 § samt 9 kap.

22 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

1§ Denna lag innehåller bestämmel- Denna lag innehåller bestämmel-

ser om tystnadsplikt i det allmännas ser om tystnadsplikt i det allmännas

verksamhet och om förbud att läm- verksamhet och om förbud att läm-

na ut allmänna handlingar. I sist- na ut allmänna handlingar. I sist-

nämnda hänseende innefattar be- nämnda hänseende innefattar bestämmelserna begränsning i den i stämmelserna begränsning i den tryckfrihetsförordningen stadgade rätt att ta del av allmänna hand-

rätten att ta del av allmänna hand- lingar som är föreskriven i tryck-

lingar. frihetsförordningen och lagen

(1985:000) om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter.

! Lagen omtryckt 1982:1106.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntli-

gen eller genom att allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt

(sekretess).

Lagen innehåller även andra föreskrifter om allmänna handlingar.

1 denna lag finns också bestämmelser om begränsning av den rätt att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram varom grundläggande bestämmelser ges i iryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen (1966:756).

Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas riksda-

gen. kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs i tryckfrihets- Vid tillämpningen av 1—14 kap. förordningen om rätt att ta del av skall de organ som anges i bilagan handlingar hos myndighet skall i till lagen (1985:000) om allmänna tillämpliga delar gälla också hand- handlingars offentlighet hos andra lingar hos notarius publicus och, organ än myndigheter jämställas såvitt avser verksamhet för officiell med myndighet såvitt gäller sådan provning av fordon. Aktiebolaget verksamhet som nämns i bilagan. Svensk Bilprovning. Nu angivna organ skall vid tillämpningen av

denna lag jämställas med myndig-

het.

7 kap. 108 Sekretess gäller i ärende om ar- Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägled- betsförmedling eller yrkesvägled-

ning för uppgift om enskilds per- ning för uppgift om enskilds per-

sonliga förhållanden, om det inte sonliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Mot- honom närstående lider men. Mot-

svarande sekretess gäller i ärende svarande sekretess gäller i ärende om arbetsvård, antagning till ar- om arbetsvård, antagning till ar-

betsmarknadsutbildning, hjälp och betsmarknadsutbildning, medlemstöd vid arbetslöshet eller andra åt- skap i erkänd arbetslöshetskassa, gärder i anställningsfrämjande syfte hjälp och stöd vid arbetslöshet eller

eller för att främja enskilds anpass- andra åtgärder i anställningsfrämning till arbetslivet. Sekretessen jande syfte eller för att främja en-

gäller dock inte beslut i ärende som skilds anpassning till arbetslivet. avses I detta stycke. Sckretessen gäller dock inte beslut i

ärende som avses i detta stycke.

ärende hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket eller försäk-

ringsdomstol gäller 7 §i stället för första stycket.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

8 kap.

7§

Sekretess gäller i kommunal Sekretess gäller i kommunal

myndighets verksamhet, som be- myndighets verksamhet, som be-

står i tillsyn eller stödverksamhet stär I tillsyn eller stödverksamhet ta

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse med avseende på näringslivet och i med avseende på näringslivet, för tillsvnsverksamhet, som annan än uppgift om

statlig eller kommunal myndighet

utövar med avseende på näringsli-

vet, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller dnftför- 1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forsk- hållanden, uppfinningar eller forsk-

ningsresultat, om det kan antas att ningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgif- den enskilde lider skada om uppgif-

ten röjs, ten röjs,

2. andra ekonomiska eller per- 2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som sonliga förhållanden för den, som har trätt i affärsförbindelse eller lik- har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är nande förbindelse med den som är föremål för tillsyns- eller stödverk- föremål för tillsyns- eller stödverk-

samhet som avses I denna paragraf. samhet som avses i denna paragraf.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Sekretess gäller i myndighets Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende internatio- verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistånd för uppgift nellt utvecklingsbistånd eller för om enskilds affärs- eller driftförhål- främjande av företag i u-länder för landen, om det av särskild anled- uppgift om enskilds affärs- eller ning kan antaås att den enskilde lider driftförhållanden, om det av särskada om uppgiften röjs. Regering- skild anledning kan antas att den en kan för särskilt fall förordna om enskilde lider skada om uppgiften undantag från sekretessen, om den röjs. Regeringen kan för särskilt fall

finner det vara av vikt att uppgiften förordna om undantag från sek-

lämnas. retessen, om den finner det vara av

vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Beträffande handling som anger villkoren i avtal, slutet mellan enskild och

myndighet, gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från

det avtalet slöts.

198 Sekretess gäller i sådan verksam-

het hos annan än statlig eller kom- '

munal myndighet, som består i till-

ståndsgivning, tillsyn eller stöd-

verksamhet med avseende på nä-

ringslivet, för uppgift om enskilds

affärs- eller driftförhållanden, upp-

finningar eller forskningsresultat,

om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän hand-

ling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

228 Sekretess gäller hos Stockholms fondbörs i ärende om antagande av börsmedlem, upphörande av sådant medlemskap eller erinran till börsmedlem, om godkännande av

börsombud, återkallelse av sådant

godkännande eller erinran till börsombud, om inregistrering eller avregistrering hos börsen av fondpapper eller om avbrytande av handel eller notering hos börsen i fråga om fondpapper för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

4¶Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

Härigenom föreskrivs att I kap. 4 §& kommunallagen (1977:179) skall ha nedan angivna lydelse.