NJA 1999 s. 702
Uttalanden som innefattat missaktning för folkgrupp genom anspelning på hudfärg eller etniskt ursprung har inte ansetts utgöra hets mot folkgrupp enligt 16 kap 8 § brottsbalken, eftersom uttalandena inte spritts i den mening som avses i denna bestämmelse.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Helsingborgs TR åtal mot M.E., född 1981, för olaga hot enligt 4 kap 5 § och hets mot folkgrupp enligt 16 kap 8 §, allt BrB, enligt följande gärningsbeskrivning: M.E. har d 11 maj 1997 på bl a Kurirgatan i Helsingborg hotat målsägandena H.S., Y.J. och J.T. enligt följande. M.E. har i en buss och så småningom i anslutning till busshållplats på Kurirgatan gjort uttalanden som innefattat missaktning för folkgrupp genom anspelning på hudfärg eller etniskt ursprung. M.E., som suttit nära H.S., Y.J. och en tillfällig gäst från Indien - som för övrigt alla tre är mörkhyade - har bl a uttalat hur skönt det var att se på då någon dödade en neger. Vidare har M.E. vänd mot H.S. uttalat bl a orden: "Vad fula dom är, stick hem till ert hemland" och "vi är rasister och gillar inte svartingar". Dessutom har M.E. kort därefter, på Kurirgatan, där även J.T. befann sig, åter sökt kontakt med målsägandena och hotat envar av dem genom att hytta med ett slagträ samtidigt som han uttalat ytterligare verbala hot såsom t ex "jävla neger ni skall ut härifrån". Hoten har varit ägnade att hos målsägandena framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.
Åklagaren förtydligade sitt yrkande genom att ange att hela händelseförloppet utgör hets mot folkgrupp, även påståendet i meningen som börjar "Dessutom", samt att sistnämnda påstående jämväl utgör olaga hot, för vilket brott skall dömas i konkurrens.
Målsägandena H.S. och Y.J. biträdde åtalet.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Strömberg) anförde i dom d 18 nov 1998: Domskäl. M.E. har bestritt ansvar för hets mot folkgrupp och förnekat att han sagt såsom påståtts i gärningsbeskrivningen. Han har förklarat att han varken kan erkänna eller förneka olaga hot eftersom han inte minns. Han vidgår att han i det senare skedet av händelseförloppet kan ha uttalat "svartskalle" eller "jävla neger" men först sedan han hade fått ta emot skällsord. Han har förnekat att han uttalat de ord som anges i stämningsansökningen. ---.
Målsägandena H.S., Y.J. och J.T. har hörts, liksom M.E..
TR:ns bedömning.
Genom H.S:s och Y.J:s uppgifter finner TR:n utrett och styrkt att M.E. under bussfärden och sedan de stigit av på Kurirgatan gjort de uttalanden som åklagaren påstått. Det är vidare utrett och styrkt - i den delen även av J.T:s utsaga - att M.E. något senare uttalat verbala hot mot H.S. och Y.J. medan han höll upp en kö till ett couronne-spel. Det har genom bl a förhöret med J.T. framkommit att det inte varit fråga om ett slagträ, såsom antecknats i beslagsprotokollet och angetts i gärningsbeskrivningen.
Det är således visat att M.E. i samtal med en kamrat på bussen uttalat bl a hur skönt det var att se på då någon dödade en neger samt "Vad fula dom är, stick hem till ert hemland" och "vi är rasister och gillar inte svartingar". TR:n anser att uttalandena innefattat missaktning för folkgrupp genom anspelning på hudfärg eller etniskt ursprung. H.S. och Y.J. är mörkhyade och var vid tillfället i sällskap med en kamrat från Indien, som inte förstod svenska.
Den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse skall dömas för hets mot folkgrupp. Frågan är om M.E. genom uttalandet på bussen och genom uttalandena när han stigit av bussen kan anses ha spritt dessa i den bemärkelse som avses i bestämmelsen. För att så skall ha skett krävs enligt lagstiftaren att ett uttalande skall ha nått ut till en grupp av personer, som utgör mer än ett fåtal, utan att man behöver säga att det sker offentligt eller bland allmänheten (se NJA II 1988 s 541). I detta sammanhang uttalas också att uttalanden som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären. M.E. har vidgått att han och hans kompis satt och pratade och att de kan ha kommit att tala om Klippan-mordet; han har dock inte angett varför. Målsägandena har uppgett att de satt ett par rader snett framför M.E. och hans kamrat. Det har vidare framkommit att mellan tio och femton passagerare fanns ombord på bussen och att dessa satt längre fram. Av målsägandenas uppgifter framgår att M.E. skrattade högt men att samtalet mellan honom och kamraten inte fördes i någon hög ton; de förstod dock att det var meningen att de tre skulle höra vad M.E. och kamraten sade. Målsägandena har förklarat att de blev rädda och inte vågade säga något; bussturen varade mellan fem till tio minuter. De har vidare uppgett att de inte vet om övriga busspassagerare hörde något; de märkte inga reaktioner och ingen lade sig i. Det innebär i och för sig inte att de inte kan ha hört uttalandet. Det måste dock konstateras att det i målet inte är visat att uttalandet helt eller delvis avlyssnades av busspassagerarna - utom av dem som uttalandet var riktat mot. Med beaktande av att regeln i 16 kap 8 § BrB utgör ett undantag från den grundlagsfästa yttrandefriheten måste försiktighet iakttas vid tolkningen, så att det straffbara området inte vidgas. TR:n tolkar det åberopade lagrummet så att det inte är tillräckligt att det föreligger en risk för att ett uttalande sprids. TR:n anser inte att omständigheterna är sådana att man kan anta att busspassagerarna tog del av uttalandet (jfr HovR:ns över Skåne och Blekinge dom d 26 okt 1998 i mål B 483/98). Vid en samlad bedömning av vad som framkommit finner TR:n inte styrkt att uttalandet, fällt i samtal mellan två kamrater, nått ut till en grupp personer, som utgör mer än ett fåtal. Under de två efterföljande händelserna, som utspelades sedan H.S., Y.J. och deras kamrat stigit av bussen på Kurirgatan tillsammans med M.E. och hans kamrat, har inte ens påståtts att andra människor än de uttalandena var riktade till befunnit sig i närheten. Dessa uttalanden har inte spritts till en grupp personer som utgör mer än ett fåtal. Mot bakgrund härav kan åtalet såvitt ansvar för hets mot folkgrupp inte vinna bifall.
Såsom TR:n konstaterat ovan är M.E:s avslutande handlande - innan han avväpnades av J.T. - att bedöma som ett olaga hot, riktat mot H.S. och Y.J.. Det har inte framkommit att M.E. har blivit provocerad av uttalanden som H.S. gjort; det har framgått av hennes uppgifter att hon enbart har velat prata med M.E. om varför han uppträdde som han gjorde. Av J.T:s uppgifter framgår att han ställde sig mellan M.E. och Y.J. för att skydda honom och H.S., att han uppfattade M.E. som helt hysterisk samt att ilskan var riktad mot målsägandenas hudfärg, men att han själv inte kände sig hotad eller blev rädd. TR:n finner inte att M.E. gjort sig skyldig till olaga hot riktat mot J.T.. ---.
M.E. var när brottet begicks inte fyllda 16 år. Servicenämnd Filborna har i yttrande enligt 11 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare uttalat att vård inom socialtjänsten i nuläget inte kan bedömas som en realistisk åtgärd. Med hänsyn härtill och till innehållet i övrigt i yttrandet anser TR:n - trots att det finns anledning att hysa oro om M.E:s fortsatta utveckling - att den lämpligaste påföljden för M.E. är dagsböter. Med hänsyn till att brottet har rasistiska motiv och förövats med hjälp av tillbygge skall antalet dagsböter vara högt.
Domslut
Domslut. TR:n ogillade åtalet för hets mot folkgrupp men dömde M.E. enligt 4 kap 5 § 1 st BrB för olaga hot till 120 dagsböter å 30 kr. Ett i beslag taget föremål förklarades förverkat.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle helt bifalla åtalet och skärpa straffet.
M.E. bestred ändring.
H.S. och Y.J. förklarade att de även i HovR:n biträdde åtalet avseende olaga hot.
HovR:n (hovrättsråden Ohlsson och Bergforsen, referent, hovrättsassessorn Lidström samt nämndemännen Johansson och Jannerstig) anförde i dom d 21 april 1999: HovR:ns domskäl. I HovR:n har M.E. hörts på nytt, varjämte förnyade målsägandeförhör ägt rum med H.S., Y.J. och J.T.. Det i beslag tagna föremålet har företetts.
M.E. har i enlighet med TR:ns i dessa delar inte överklagade dom gjort sig skyldig till olaga hot riktade mot H.S. och Y.J..
Genom målsägandeutsagorna är utrett att M.E. betett sig så som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen.
Det är sålunda klarlagt att M.E., samtidigt som han uttalat hotelser, hytt med det senare beslagtagna föremålet även mot J.T.. Även om denne, som han själv uttryckt det, var alldeles för onykter för att bli rädd, har hotet tvivelsutan varit ägnat att hos honom framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. M.E. bör därför dömas för olaga hot riktat även mot J.T..
Vad gäller åtalet för hets mot folkgrupp är det, som TR:n angett, en förutsättning för fällande dom att M.E:s uttalanden nått ut till flera än ett fåtal personer. H.S. och Y.J. har i HovR:n angett övriga busspassagerares antal till cirka tio och uppgett att de inte vet om dessa hörde M.E:s uttalanden men att de tror att så var fallet. Det råder alltså ovisshet om uttalandena nått flera än ett fåtal personer. Ovissheten skall räknas M.E. tillgodo och åtalet för hets mot folkgrupp är följaktligen inte styrkt.
Oaktat HovR:n dömer M.E. för mera än vad TR:n gjort, anser HovR:n att det av TR:n utmätta bötesstraffet utgör tillräcklig påföljd för vad denne gjort sig skyldig till.
HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på det sättet att HovR:n dömer M.E. enligt 4 kap 5 § 1 st BrB för olaga hot riktat även mot J.T..---.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att M.E. skulle fällas till ansvar även för hets mot folkgrupp.
M.E. (offentlig försvarare advokaten J.H.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Astrid Eklund).
HD (JustR:n Gregow, Lind, Nyström, Nilsson, referent, och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Rasistiska yttranden som riktar sig mot enskilda personer straffbeläggs enligt 5 kap BrB. Rasistiska yttranden kan föranleda straffansvar även om de inte riktar sig mot någon viss eller vissa personer. I 16 kap BrB finns bestämmelser om brott mot allmän ordning. Enligt 8 § skall den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp.
För straffansvar krävdes ursprungligen att gärningen skedde offentligen varmed såvitt avser muntliga uttalanden avsågs att dessa gjordes "inför menighet eller folksamling". Utanför straffansvaret föll däremot att ett uttalande spreds bland allmänheten genom upprepade privata samtal. (Jfr NJA II 1948 s 357 ff.) I samband med att Sverige tillträdde FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering utvidgades offentlighetsrekvisitet till att förutom offentliga uttalanden även omfatta andra uttalanden som spreds bland allmänheten. Härigenom skulle enligt förarbetena olika former av propagandakampanjer som fördes i det fördolda genom upprepade uttalanden vid t ex privata samtal bli straffbara. För straffbarhet skulle dock krävas att gärningsmannens uppsåt omfattade spridning bland en obestämd krets. Straff skulle inte inträda om uppsåtet varit inriktat på en krets bekanta även om denna varit vidsträckt. (Jfr NJA II 1970 s 523f och 531.)
Efter en lagändring år 1988 krävs numera inte att ett uttalande görs offentligen eller sprids bland allmänheten utan det är tillräckligt att uttalandet sprids. Syftet med lagändringen angavs i förarbetena vara att förhindra inte endast utåtriktad verksamhet från rasistiska organisationer utan också intern verksamhet. Genom lagändringen avsågs att spridning av rasistiska och liknande uttalanden även inom en förening skulle bli straffbar. (Jfr prop 1986/87:151 s 104 och 108 ff)
Som domstolarna funnit har M.E. yttrat sig på det sätt som åklagaren påstått. Klart är också att han genom dessa yttranden gett uttryck för en sådan missaktning för folkgrupp som kan föranleda ansvar för hets mot folkgrupp. Frågan i målet är om uttalandena har spritts på ett sådant sätt som förutsätts för ansvar.
Yttrandena har fällts vid tre tillfällen. De första har gjorts under bussfärden i samtal mellan M.E. och en kamrat till denne. De följande har gjorts på busshållplatsen efter bussfärden och riktats mot H.S., Y.J. och deras indiske kamrat. De avslutande har gjorts i samband med det förfarande som bedömts som olaga hot efter det att M.E. åter sökt kontakt med målsägandena.
Vad gäller M.E:s uttalanden vid de senare två tillfällena har det inte påståtts att andra varit närvarande än de som uttalandena riktat sig till. För att ett uttalande skall kunna anses vara spritt måste emellertid i princip krävas att det nått ut till fler än ett fåtal personer (jfr prop 1986/87:151 s 110). Då så inte varit fallet kan M.E. inte dömas till ansvar för hets mot folkgrupp såvitt avser dessa yttranden.
Vad därefter angår uttalandet på bussen har Riksåklagaren gjort gällande att detta fällts i en sådan miljö och på ett sådant sätt att budskapet har varit tillgängligt för flera utomstående. Huruvida någon av dessa hört vad som sagts saknar enligt Riksåklagaren betydelse med hänsyn till att bussen är ett allmänt kommunikationsmedel och att det typiskt sett måste finnas möjlighet för utomstående att höra vad som sägs.
Spridning av skriftligt meddelande förutsätter inte att en viss större grupp faktiskt tagit del av meddelandet. För att meddelandet skall anses spritt är det i princip tillräckligt att det gjorts tillgängligt för en sådan grupp. För att det ursprungliga offentlighetsrekvisitet i bestämmelsen om hets mot folkgrupp beträffande muntligt uttalande skulle vara uppfyllt torde det på motsvarande sätt ha varit tillräckligt att uttalandet fälldes inför en folksamling på ett sätt som gjort det ägnat att uppfattas av denna. I vad mån de i folksamlingen ingående personerna också lyssnat och tillgodogjort sig innehållet i uttalandet torde inte ha påverkat ansvarsfrågan. Förändringarna av offentlighetsrekvisitet ger inte anledning till någon ändrad uppfattning i detta hänseende. Spridningsrekvisitet kan inte tilläggas någon mera långtgående innebörd än nu sagts.
Av utredningen får anses framgå att M.E. insett att hans uttalande i bussen skulle höras av de tre som satt närmast honom och hans kamrat. Det är emellertid inte visat att hans uttalande uppfattats eller kunnat uppfattas av fler personer. Inte heller i denna del är det därför visat att M.E. gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
JustR Victor tillade för egen del: Den i regeringsformen 2 kap 1 § skyddade yttrandefriheten innebär bl a att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad rätten att i tal uttrycka tankar, åsikter och känslor. Under de förutsättningar som anges i 2 kap 12 § 2 st regeringsformen kan yttrandefriheten begränsas genom lag. Bestämmelsen i 16 kap 8 § BrB om hets mot folkgrupp utgör en sådan begränsning som tar sikte på bl a rasistiska och andra yttranden genom vilka någon ger uttryck för missaktning mot folkgrupp.
Rasistiska yttranden kan emellertid föranleda straffansvar även om förutsättningarna för ansvar för hets mot folkgrupp inte är uppfyllda.
I 5 kap BrB straffbeläggs vissa former av yttranden som riktar sig mot enskilda personer. Bestämmelsen i 1 § om förtal tar sikte på yttranden som lämnas till annan än den som angrips genom yttrandet. Enligt bestämmelsen är det under vissa förutsättningar straffbart att lämna uppgifter om någon som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Så kan uppenbarligen vara fallet med bl a olika yttranden med rasistisk innebörd. Uppgiften att en viss person tillhör en viss folkgrupp eller liknande kan dock inte i sig anses vara ägnad att utsätta denne för andras missaktning (jfr Jareborg, Brotten, första häftet, 2:a uppl, s 293).
Vidare kan yttranden som riktar sig direkt mot den det gäller, om de inte samtidigt utgör förtal, bestraffas som förolämpning enligt 3 §. För förolämpning straffas den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom. I motsats till vid förtal förutsätter straffbarhet inte att gärningsmannen genom yttrandet lämnar någon viss bestämd uppgift. För att en smädelse skall anses föreligga är det tillräckligt att yttrandet ger ett klart uttryck för kränkande personlig missaktning av den som berörs. Så kan vara fallet med rasistiska tillmälen. Som exempel kan NJA 1989 s 374 nämnas där tillmälet "jävla svartskalle" ansågs vara att bedöma som förolämpning. Noteras bör också den särskilda åtalsregeln i 5 kap 5 § 3 enligt vilken åklagare under vissa förutsättningar får väcka allmänt åtal för sådan förolämpning som riktats mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.
Rasistiska yttranden kan få betydelse inom ramen för en brottmålsprocess även på annat sätt. Enligt 29 kap 2 § 7 BrB skall rätten vid bedömningen av ett brotts straffvärde som försvårande omständighet särskilt beakta om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (jfr NJA 1996 s 509). Bestämmelsen innebär inte förbud mot att yttra sig på visst sätt och utgör inte i den meningen någon begränsning av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Det utesluter inte att rasistiska uttalanden kan vara av avgörande betydelse för bedömningen av om bestämmelsen är tillämplig i ett visst fall. Detta gäller oberoende av om yttrandet i sig varit sådant att det skulle kunna föranleda ett självständigt straffansvar. Även om yttrandet varit av detta slag torde yttrandet normalt inte bedömas som ett särskilt brott om det gjorts i direkt samband med det andra brottet och också riktat sig till den som utsatts för detta.
M.E. har i underrätterna dömts för olaga hot. I HD har Riksåklagaren yrkat att M.E. skall dömas till ansvar jämväl för hets mot folkgrupp. Som, målet här föreligger till bedömning (jfr vidare NJA 1981 s 513 och NJA 1992 s 150) saknas förutsättningar för att pröva i vad mån M.E:s yttranden skulle kunna vara straffbara på annat sätt än såsom hets mot folkgrupp eller av betydelse för bedömningen av den brottslighet som han dömts för i underrätterna.
HD:s dom meddelades d 12 nov 1999 (mål nr B 2245-99).