RH 2001:31
Domstolssekreterare har inte ansetts vara behörig att förordna bodelningsförrättare i tvistigt ärende.
S.B. ansökte hos tingsrätten att rätten skulle förordna en bodelningsförrättare att förrätta bodelning mellan henne och A.B. I ansökan angav S.B. att parterna tidigare varit gifta med varandra, att de sedan äktenskapsskillnad 1994 levt tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och att någon bodelning dem emellan aldrig skett.
A.B. bestred ansökan på den grunden att parterna gjort upp sina tillgodohavanden för sju år sedan och att de nu varken var gifta, sambor eller levde i något som liknade äktenskapligt förhållande.
Sollentuna tingsrätt (2001-06-08, domstolssekreteraren Britt-Marie Stridh) förordnade med stöd av 20 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och 17 kap. 1 § äktenskapsbalken advokaten J.B. i Stockholm att vara bodelningsförrättare vid bodelningen mellan S.B. och A.B.
A.B. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att beslutet skulle undanröjas.
S.B. bestred ändring och tillade att den äktenskapsliknande sammanlevnaden upphört i augusti 2000.
Svea hovrätt (2001-09-14, hovrättslagmannen Olof Forssberg, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Ingela Halvorsen, referent) undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. I beslutet anförde hovrätten följande: Av tingsrättens protokoll framgår att det överklagade beslutet har fattats av en domstolssekreterare. Enligt 17 § första stycket 4 förordningen (1966:381) med tingsrättsinstruktion får lagmannen förordna domstolssekreterare som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar handlägga bl.a. ärenden om förordnande av en bodelningsförrättare. Ett sådant förordnande får emellertid enligt bestämmelsens fjärde stycke endast avse enkla ärenden.
Av handlingarna i ärendet framgår att ärendet med hänsyn till parternas inställning varit tvistigt. Det kan därför enligt hovrättens mening inte anses ha varit av enkel beskaffenhet. Härav följer att en domstolssekreterare inte varit behörig att fatta slutligt beslut i ärendet.
Vid tingsrätten har således förekommit ett rättegångsfel bestående i bristande domförhet. Felet kan antas ha inverkat på ärendets utgång och det är av sådan beskaffenhet att det inte kan avhjälpas i hovrätten (jfr NJA 1999 s. 788). Felet är också av sådan art att det är uppenbart obehövligt att bereda parterna tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande.
Hovrätten undanröjer därför enligt grunderna för 50 kap.28 och 29 §§rättegångsbalken tingsrättens beslut och återförvisar ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling.
Hovrättens beslut får enligt 37 § andra stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden inte överklagas.