NJA 1999 s. 788

Dödsboet efter B-O.S. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med upphävande av TR:ns beslut, skulle bifalla dödsboets vid TR:n förda talan eller återförvisa målet till TR:n för fortsatt handläggning.

U.S:s dödsbo och B.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfmarck, hovrättsrådet Ljungqvist, referent, och tf hovrättsassessorn Magnus Eriksson) anförde i beslut d 9 dec 1998: Dödsboet efter B-O.S. gav ostridigt in sin stämningsansökan till TR:n före klanderfristens utgång. I ansökningen yrkades bl a att rätten, med ändring av den av boutredningsmännen i dödsboet efter T.S. verkställda bodelningen, skulle fastställa att bodelning först skulle ske i äktenskapet efter tidigare hustrun Elsa S samt att dödsboet efter B-O.S. därvid skulle tillskiftas hälften av den totala bobehållningen. Saken har i stämningsansökan angetts som klander av bodelning och som svarande har upptagits övriga dödsbodelägare i T.S:s dödsbo.

Trots att det i stämningsansökan framställda yrkandet får uppfattas som något oprecist, finner HovR:n - på grund av vad som ovan antecknats - att det redan genom dödsboets stämningsansökan med tillräcklig grad av tydlighet får anses framgå att talan avsåg klander av bodelning. Sedan TR:n berett dödsboet tillfälle att justera yrkandet inom viss tid, har dödsboet inom denna tid gjort detta på ett sätt så att tvekan därefter inte råder om att fråga är om en klandertalan.

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n att förutsättningar inte föreligger för att avvisa dödsboets talan med stöd av 17 kap 8 § 2 st ÄktB.

HovR:n upphäver TR:ns beslut och visar målet åter till TR:n för fortsatt handläggning.

Dödsboet efter U.S. (ombud advokaten J.S.) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns beslut.

Dödsboet efter B-O.S. (ombud advokaten T.B.) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om HovR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till HovR:n på den grunden att HovR:n inte varit domför. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle fatta följande beslut: Skäl. TR:n har genom beslut i protokoll avvisat en klandertalan som för sent inkommen. Avgörandet har skett utan huvudförhandling. Vid avgörandet har TR:n bestått av tre ledamöter. I HovR:n har endast tre ledamöter deltagit trots att minst fyra ledamöter skall delta i dessa fall. HovR:n har således inte vinit domför

Fråga är om detta fel är sådant att beslutet skall undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning. För detta krävs att felet kan antas ha inverkat på målets utgång och att det inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i högre rätt (50 kap 28 § RB jämförd med 55 kap 15 § RB).

HD har uttalat att förbudet mot undanröjande får anses ha begränsad räckvidd om felet består i att underrätten inte har varit domför (NJA 1991 s 783 och 1994 s.545). Har rätten bestått av färre ledamöter än som är föreskrivet är det ofta vanskligt att göra antagandet att målets utgång inte skulle ha påverkats, om de felande ledamöterna hade ingått i rätten. För att ett sådant antagande skall kunna göras är det i vart fall inte tillräckligt att konstatera att de felande ledamöterna skulle ha kunnat bli överröstade. Detta gav, enligt HD, vid handen att det inte finns något uttryckligt hinder mot högre rätt att undanröja lägre rätts dom på grund av att domförhetsreglerna inte iakttagits. HD uttalade att undanröjande och återförvisning normalt inte borde ske mot parternas önskan vid mindre allvarliga domförhetsfel, varvid även målets art borde beaktas.

Förevarande fall gäller klander av bodelning. TR:n avvisade klandertalan som för sent inkommen på den grunden att yrkandena i stämningsansökan inte kunde uppfattas som en klandertalan och att den ändring av talan som skett senare skett efter klandertidens utgång. HovR:n ändrade TR:ns avvisningsbeslut och ansåg att det med tillräcklig tydlighet framgick av stämningsansökan att talan avsåg en klandertalan.

Sakförhållandena i målet är komplicerade och rör betydande belopp. Även om det nu rör frågor av processuell natur har utgången stor betydelse för parterna. HovR:n och TR:n har kommit till olika slut. Det är därför vanskligt att anta att utgången skulle ha blivit densamma även om rätten hade varit behörigen sammansatt. Felet kan inte avhjälpas i HD. HovR:ns beslut bör därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning.

HD (JustR:n Nyström, Danelius, Nilsson, Victor, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. TR:n har vid sitt avgörande bestått av tre lagfarna domare. HovR:n skall i sådant fall bestå av minst fyra lagfarna domare (se 2 kap 4 § 1 st RB). I avgörandet har emellertid endast tre ledamöter deltagit. HovR:n har således inte varit domför.

Frågan är om HovR:ns beslut på den grunden skall undanröjas och målet återförvisas till HovR:n.

Frågan om i vilka fall en TR:s dom i tvistemål skall undanröjas på grund av bristande domförhet när domen överklagats i ordinär väg regleras i 50 kap 28 § RB. Bestämmelserna i paragrafen är analogt tillämpliga i mål som handläggs enligt bestämmelserna i 52 kap. Enligt 55 kap 15 § 2 st gäller vad som sägs i 50 kap 28 § för HD i fråga om lägre rätts dom.

Regleringen i 50 kap 28 § är konstruerad som ett förbud för högre rätt att på grund av rättegångsfel undanröja lägre rätts dom om inte vissa förutsättningar är uppfyllda. En dom får undanröjas endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i högre rätt. Även om det föreligger förutsättningar för att undanröja en dom har högre rätt ett visst handlingsutrymme vid bedömningen av om så skall ske eller inte.

Om rättegångsfelet, såsom i förevarande fall, består i att lägre rätt haft färre ledamöter än som är föreskrivet kan felet i allmänhet antas ha inverkat på målets utgång. Något skäl för en annan bedömning i detta fall föreligger inte. (Jfr NJA 1991 s 783 och 1994 s 545.)

Bristande domförhet är inte heller ett sådant rättegångsfel som kan anses bli avhjälpt genom att målet prövas i högre rätt (jfr nyssnämnda rättsfall och Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl, s 124 f).

Något hinder föreligger således inte i och för sig mot att undanröja HovR:ns beslut.

I 50 kap 28 § föreskrivs att parterna skall få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande om det inte är uppenbart obehövligt. Föreskriften är ett uttryck för att parternas intressen och uppfattning skall vägas in vid bedömningen av om undanröjande skall ske när förutsättningar för detta föreligger. I många fall kan ett undanröjande och en återförvisning av målet till lägre rätt medföra stora besvär och kostnader för parterna. Mot parternas intressen och önskemål måste vägas bl a intresset av att respekten för domförhetsreglerna upprätthålls. Vid domförhetsfel av mera allvarlig art bör undanröjande ske oberoende av parternas intressen och inställning (jfr prop 1988/89:95 s 81).

Det domförhetsfel som förekommit i HovR:n kan inte anses vara av så allvarlig art att undanröjande måste ske oberoende av parternas vilja. I förevarande fall har emellertid inte framkommit någon samstämmig uppfattning från parternas sida i denna fråga. Det föreligger inte heller i övrigt något skäl mot undanröjande av HovR:ns beslut. HovR:ns beslut skall därför undanröjas och målet visas åter till HovR:n.