RH 2001:44

Svenska Jöli Aktiebolag yrkade vid tingsrätten att H-G.L. skulle förpliktas till bolaget utge skadestånd med 27 032 kr.

H-G.L. bestred yrkandet.

Bolaget åberopade till grund för sin talan följande. Parterna har ingått ett leasingavtal avseende ett dokumentskåp. H-G.L. har genom att inte lösa ut säkerhetsskåpet och genom att inte erlägga avtalad leasingavgift brutit mot avtalsvillkoren. I enlighet med punkt 16 b i leasingavtalet sades avtalet upp. H-G.L. är bunden av avtalet, varför han enligt de allmänna avtalsvillkoren är skadeståndsskyldig gentemot bolaget på grund av avtalsbrottet.

H-G.L. åberopade som grund för bestridandet, såvitt nu är i fråga, att avtalet med hänsyn till omständigheterna vid dess ingående skulle såsom oskäligt lämnas utan avseende i sin helhet enligt 36 § avtalslagen. Om avtalet var bindande för honom gjorde han gällande att avtalsvillkoren i punkterna 16 2 st. och 17 i allmänna villkoren skulle jämkas såsom oskäliga.

Bolaget anförde till utveckling av sin talan: Den 19 januari 1997 träffades ett leasingavtal mellan bolaget och H-G.L:s lantbruk. Avtalet gällde ett 24-månaders hyresavtal på ett dokumentskåp. Som en bonus ingick ett vapenskåp. Vid leveransen skulle en första förhöjd hyra om 6 900 kr jämte mervärdesskatt erläggas varefter 917 kr jämte mervärdesskatt skulle erläggas varje månad under 24 månader. Därefter skulle restvärdet uppgå till en krona. Avisering skulle ske kvartalsvis. Bolaget har levererat skåpen enligt avtalet. Skåpen löstes emellertid aldrig ut av H-G.L. Bolaget sade upp avtalet den 18 mars 1997. H-G.L. har köpt skåpet i sin egenskap som näringsidkare, vilket han medgett genom att sätta sin signatur vid den rutan i köpekontraktet. Leasingkontraktet är den relevanta avtalshandlingen, vilken bolaget grundar sin talan på. Köpekontraktet fungerar i första hand som en följesedel och är ämnad för bolagets administration. Att avtalet är antedaterat för att H-G.L. skulle komma i åtnjutande av ett erbjudande gör bara att han fått ett bättre erbjudande än han egentligen var berättigad till. Den omständigheten kan inte utgöra grund för att avtalet inte skall vara bindande för honom eller vara grund för jämkning av det. Bolaget har lidit skada trots att skåpen har kunnat säljas till annan. Skåpen är lagervaror och bolaget lever på att sälja så många skåp som möjligt. Ett annullerat avtal innebär en ersättningsgill kostnad för bolaget. Att det annullerade avtalet är ett leasingavtal innebär att kostnaden blir större eftersom finansieringen också kostar. Förlusten uppgår till det yrkade beloppet.

H-G.L. anförde till stöd för sitt bestridande: Även om hemförsäljningslagen inte är tillämplig är hans ställning i avtalsförhållandet mycket lik en konsuments. För andra näringsidkare finns det en klar gräns när de är konsumenter och näringsidkare. För lantbrukare som arbetar och bor på samma ställe är gränsen mer flytande. Detta faktum får dock inte innebära att en lantbrukare aldrig kan uppträda som konsument. Försäljaren har satt i system att genom att fråga efter vägen bereda sig tillträde till kundernas hem. När försäljaren väl är inne är han mycket envis. Kunden kommer i en situation där det känns som om man måste bryta mot god ton för att bli av med försäljaren utan att avtal blivit slutet. För att försäljaren skulle gå undertecknade han därför de redan ifyllda kontrakten där försäljaren pekade. Den så kallade mässförmånen skulle han endast komma i åtnjutande av om han bestämde sig direkt. Han gavs inte skäligt rådrum för att ta ställning till avtalsvillkoren eller om han hade behov av skåpen. Någon genomgång av de allmänna villkoren gjordes inte av försäljaren. De uppgifter i kontrakten som indikerar att avtalet ingicks i näringsverksamheten var ifyllda av försäljaren. Om avtalet ändå är bindande skall avtalet jämkas. Redan två dagar efter avtalets ingående meddelade han bolaget att han ville annullera avtalet. Trots att bolaget dittills inte haft några kostnader med anledning av avtalet fick han inte annullera det. Bolaget befraktade sedan skåpen trots att han givit tillkänna att han inte längre ville ha dem. Skåpen var oanvända och har kunnat säljas igen.

På begäran av bolaget hölls vittnesförhör med J.S. som berättade följande. Han har arbetat på bolaget i fyra år. Hans kunder är små och medelstora företag och han säljer mycket till lantbrukare. Den aktuella kvällen kom han till H-G.L:s bostad för att fråga efter vägen till en kund som han skulle besöka. När han knackade på öppnade en kvinna, antagligen H-G.L:s sambo eller fru. Hon släppte in honom och han gick in i rummet där H-G.L. låg och vilade sig på soffan. Han frågade om H-G.L. hade något dokumentskåp och om han fick visa kataloger med bl.a. dokumentskåp. De talade om produkterna och han förklarade vad de används till. H-G.L. valde modell 9, vilket är ett ganska stort skåp i vilket man kan få plats med både privata handlingar etc. och företagets papper. De kom överens om att ingå ett leasingavtal. De flesta kunder vill leasa skåpen i stället för att köpa kontant. Avtalet innebar att H-G.L. skulle betala 917 kr per månad i tjugofyra månader och en första förhöjd hyra uppgående till 6 900 kr. Det är riktigt att han antedaterade avtalen för att H-G.L. skulle komma i åtnjutande av en aktivitet som bolaget hade haft. Någon direkt mässa hade han inte varit på men om kunden bestämmer sig direkt får han varan till ett förmånligare pris än om han väntar. I erbjudandet ingick fri frakt och vapenskåpet. Vapenskåpet var en bonus. H-G.L. tvekade inte att sluta avtalet. J.S. överlämnade ingen ångerblankett eftersom han inte säljer till privatpersoner. Ett skåp på 140 liter är alldeles för stort för en privatperson. Hans uppfattning är att H-G.L. köpte skåpet för näringsverksamheten men även tänkte ha en del privata saker i det. Att flera uppgifter saknas i H-G.L:s kopia av köpekontraktet har ingen betydelse, eftersom det är i leasingkontraktet som avtalet mellan parterna återfinns. Köpekontraktet är ett internt arbetsmaterial för bolaget. Han hade fyllt i kontrakten så att det bara var för H-G.L. att skriva under. Någon genomgång av de allmänna villkoren hade han inte med H-G.L., utan de flesta känner till att det finns allmänna vilkor kopplade till avtal av detta slag.

H-G.L. hördes på egen begäran under sanningsförsäkran och berättade därvid följande. Han driver sedan 1979 ett jordbruk med köttproduktion och skogsbruk. Den 22 januari 1997, den dag han fick besök av bolagets representant, började han arbeta kl. 07.00 med att mata djuren. Han hade sedan ett möte med en avstämningsförrättare i skogen mellan kl. 09.00 och 16.00. När han kom hem åt han middag och slumrade till på soffan. Vid halv sex-tiden väcktes han av att det knackade på dörren. När han öppnade stod där en för honom obekant man, som sedan visat sig vara bolagets försäljare J.S. J.S. frågade efter vägen till en granne. Det var mörkt och kallt och han ville hjälpa den främmande personen varför han släppte in denne för att beskriva vägen. J.S. ville genom kataloger visa vad han sålde. Inte förrän då förstod han att J.S. var försäljare. Hade han fått reda på det direkt hade han varit mer avvaktande. Han hade inga planer på att köpa något dokumentskåp, men J.S. var en bra försäljare. J.S. visade bilder på bränder och sade att efter en brand kommer försäkringsbolaget och skattemyndigheten hand i hand. Han kände sig trängd och ville inte bestämma sig direkt. J.S. ville dock att han skulle skriva på, annars skulle han gå miste om det mässpris som erbjöds. J.S. uppgav att han kom från en mässa i Göteborg, Skydd 97, och han kunde ordna så att mässpriserna gällde även vid detta tillfälle. H-G.L. blev övertalad att köpa skåpet direkt. Han kommer inte ihåg om han upplystes om totalkostnaden, men han såg inget skriftligt angående det. Det enda han minns som diskuterades var månadskostnaden och den första förhöjda avgiften. Kontantköp var det aldrig tal om. J.S. gick inte igenom de allmänna villkoren med honom och han läste inte igenom dem själv. På avtalsblanketterna hade J.S. redan fyllt i allt och pekade var han skulle sätta sin underskrift. Någon information om ångervecka fick han inte. Han anlitar en redovisningsbyrå som tar hand om hans räkenskaper och han får högst en pärm verifikationer om året, varför det skåp han köpte var alldeles för stort för näringsverksamhetens behov. Han valde emellertid den modellen eftersom J.S. sade att det var den vanligaste. Han hade tänkt att ha värdesaker, fotografier, minnessaker och viktiga papper i dokumentskåpet. Ganska omgående ångrade han köpet och ringde redan två dagar efter besöket och pratade med både J.S. och R.N, men han fick inte annullera avtalet. Det har hänt tidigare att han ångrat ett köp men då har det alltid gått att annullera. Han fick aldrig någon uppfattning om att vapenskåpet var en rabatt utan han såg priset som ett enhetspris för båda skåpen.

På begäran av H-G.L. hölls vittnesförhör med J.L. och S-Å.S.

J.L. berättade: Han har ett jordbruk med mjölkkor. Någon gång i slutet av november eller början av december 1996 fick han besök av en försäljare från bolaget. Försäljaren frågade efter vägen till en granne. Sedan försäljaren fått vägbeskrivningen frågade han om J.L. var intresserad av att titta på de dokumentskåp som försäljaren sålde. Han var visserligen inte intresserad men lät försäljaren visa sina kataloger. Denne började att prata om bränder och den skyldighet man som näringsidkare har att spara papper i tio år. Försäljaren uppgav att han kom från en mässa i Göteborg. Genom att datera avtalet några dagar tidigare skulle det se ut som om avtalet träffats på mässan för att han skulle komma i åtnjutande av de rabatter som getts på mässan. J.L. ville vänta med att bestämma sig men för att få rabatten var han tvungen att skriva på direkt. Till slut gick han med på ett leasingavtal. Skåpet kostade cirka 18 000 kr. Ganska snart efteråt ångrade han köpet och försökte få tag i försäljaren. Han har sett att andra likvärdiga skåp endast kostar hälften så mycket. Han hade aldrig köpt skåpet om han inte fått besök av försäljaren. Skåpet har han inte ens packat upp utan det står i ett uthus.

S-Å.S. berättade: Han är lantbrukare och har mjölkkor. Omkring den 20 januari 1997 fick han besök av en försäljare från bolaget när han var ute på gården. Försäljaren visade broschyrer med skåp och priser. Det fanns flera olika storlekar på skåp men försäljaren ville sälja de största. Han var intresserad men när han hörde priserna var de alltför höga. Försäljaren menade emellertid att det inte handlade om pengar och ville att han skulle skriva på för att de senare skulle diskutera villkoren. Försäljaren sade inte att alla skall ha ett dokumentskåp men däremot att det är en nödvändighet. Försäljaren stannade hos honom i ungefär en timme, men han köpte inget skåp. Försäljaren frågade om vägen till ett flertal fraktfirmor och även om vägen till H-G.L.

Bolaget åberopade som skriftlig bevisning Leasing-/Hyresavtal nr 5158, Köpekontrakt nr 5158, Rapport saldoförändring från ASG, frakthandling från HÅBECO samt uppsägningsbrev. H-G.L. åberopade som skriftlig bevisning sin kopia av köpekontrakt 5158.

Arvika tingsrätt (1998-02-27, lagmannen Bertil af Klinteberg, rådmannen Paul Rebane och tingsfiskalen Klas Lohmander) förpliktade H-G.L. att till bolaget utge skadestånd med 25 390 kr jämte ränta.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Tingsrätten finner till en början att parterna ingått ett leasingavtal avseende bl.a. ett dokumentskåp. Hyrestiden avtalades till 24 månader och hyran till 917 kr i månaden med en första förhöjd hyra uppgående till 6 900 kr. Det är utrett i målet att leverans har skett men att H-G.L. avstått från att hämta godset varför det återgått till bolaget. Leasingavtalet sades upp av bolaget den 18 mars 1997. Vid avtalets ingående upprättades förutom leasingavtalet en handling benämnd köpekontrakt. Handlingen är undertecknad av parterna. Av handlingen framgår bl.a. att H-G.L. signerat en uppgift om att han är näringsidkare och att köpet avser användning i hans yrkesmässiga verksamhet. På grund härav och med beaktande av att storleken av skåpet tyder på att användningen var avsedd att ske i den yrkesmässiga verksamheten finner tingsrätten att köplagen är tillämplig i målet. De omständigheter som åberopats av H-G.L. till stöd för hans påstående att det skulle strida mot tro och heder att göra avtalet gällande är alls inte av påstådd beskaffenhet. Inte heller finner tingsrätten att de åberopade omständigheterna har varit av sådan beskaffenhet att avtalet skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. Då det inte heller i övrigt har förekommit något som befriar H-G.L. från avtalet finner tingsrätten att han är skadeståndskyldig mot bolaget.

H-G.L. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla bolagets talan.

Bolaget bestred ändring.

Parterna åberopade samma grunder som vid tingsrätten och utvecklade sin talan i allt väsentligt i enlighet med vad som framgick av tingsrättens dom.

I hovrätten hördes H-G.L. och vittnet J.S. på nytt. De berättade i huvudsak på samma sätt som framgår av tingsrättens dom. J.L:s vittnesmål vid tingsrätten föredrogs ur domen medan S-Å:S:s vittnesmål förebragtes genom banduppspelning. Parterna åberopade samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (2000-05-30, hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Ella Nyström och hovrättsassessorn Christer Ranch) ogillade bolagets talan.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Av H-G.L:s uppgifter framgår att hans avsikt med att ingå avtalet om dokumentskåpet var att där kunna förvara såväl handlingar rörande jordbruksrörelsen som personliga saker. Han har vidgått att J.S. som försäljningsargument hänvisade till att det kan bli problem med skattemyndigheten i fall där handlingar förstörts genom brand, vilket får antas ta sikte på bokföringsmaterial hänförligt till rörelsen, samt att det var tal om att ett kryss i köpekontraktets ruta för näringsidkare innebar att H-G.L. kunde göra avdrag för mervärdesskatt. Även med beaktande av att med avtalet följde ett vapenskåp, uppenbarligen avsett för H-G.L. personligen, finner hovrätten att det inte är visat att H-G.L:s avsikt med det leasade dokumentskåpet, var att - i strid med vad handlingarna faktiskt ger uttryck för - använda det huvudsakligen för enskilt bruk. - Enligt 36 § första stycket avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid prövning av om så är fallet skall enligt andra stycket särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Enligt nu aktuellt avtal skall hyreskunden vid avtalets upphörande såsom ersättning vid avtalsbrott erlägga - utöver förfallna belopp - 3/4 av summan av icke förfallna hyror. Ett avtalsvillkor med detta innehåll är enligt hovrättens mening i sig sådant att det i vissa fall bör kunna anses som oskäligt, eftersom det innebär en oproportionerlig ersättning för utebliven betalning, och därmed falla inom tillämpningsområdet för 36 § avtalslagen (se t.ex. prop. 1994/95:17 s. 47 och Hellner, Leasing, allmänna avtalsvillkor och jämkning, Festskrift till Sjur Braekhus, 1988, s. 220).

Rörande omständigheterna vid avtalets ingående framgår av J.S:s uppgifter i förening med övrig utredning i målet följande. Han beredde sig tillträde till H-G.L:s bostad på kvällstid under förevändning att han sökte vägen till en annan person. H-G.L., som inte tidigare hade övervägt att skaffa ett dokumentskåp, förmåddes därefter att snabbt ingå avtalet genom att J.S. oriktigt påstod att han kom från en mässa och att H-G.L. kunde få förmånen av ett "mässpris" - innebärande bl.a. att han skulle få ett vapenskåp som bonus - om han skrev på ett antedaterat kontrakt omedelbart. Företagsnamnet "H.G. L:s Lantbruk" fylldes i av J.S. på därför avsedd plats i avtalshandlingarna medan H-G.L. endast skrev sitt namn och en signatur. Varken det totala priset eller avtalsvillkoret om uppsägning diskuterades vid tillfället. Dessa omständigheter visar enligt hovrätten att de försäljningsmetoder som bolaget har använt sig av måste bedömas som mycket tveksamma, för att inte säga otillbörliga, och att bolaget i avtalsförhållandet har intagit en klart överlägsen ställning i förhållande till H-G.L., inte minst när det gällt möjligheterna att utforma avtalsvillkoren till sin fördel.

Endast två dagar efter avtalets ingående, innan de båda skåpen ännu hade levererats, meddelade H-G.L. bolaget att han ville annullera avtalet. Trots detta sände bolaget skåpen till H-G.L.; de återgick emellertid sedermera oanvända till bolaget.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner hovrätten vid en helhetsbedömning att omständigheterna är sådana att leasingavtalets villkor om ersättning vid avtalsbrott bör såsom oskäligt lämnas utan avseende. Bolagets talan skall därmed ogillas.

Hovrättsrådet Peder Baagoe, referent, var skiljaktig och fastställde tingsrättens domslut på följande skäl: Omständigheterna är enligt min mening inte sådana att ifrågavarande avtalsvillkor skall lämnas utan avseende eller jämkas. Jag beaktar därvid bl.a. att J.S:s besök varade ca en och en halv timme och att, enligt vad han uppgett, hans kundkrets - lantbrukare - ofta är svåra att anträffa under dagtid.

Målnummer T 163-98