RH 2001:49

Bräcke HB Derome (handelsbolaget) yrkade att tingsrätten skulle förplikta F.S. att utge 37 161 kr jämte ränta.

F.S. bestred yrkandet och gjorde gällande dels att handelsbolagets fordran var preskriberad enligt 12 kap. 61 § jordabalken, dels att han hade en kvittningsgill motfordran som i vart fall uppgick till det omstämda beloppet.

Handelsbolaget bestred att dess fordran var preskriberad med åberopande av att denna grundade sig på en fristående skuldförbindelse, varför reglerna om specialpreskription i 12 kap. 61 § jordabalken inte var tillämpliga. Handelsbolaget gjorde gällande att en eventuell motfordran från F.S:s sida var preskriberad med hänvisning till samma bestämmelse.

Efter begäran av parterna prövade tingsrätten genom mellandom frågan om parternas anspråk gentemot varandra var preskriberade.

Handelsbolaget anförde till utveckling av sin talan följande. F.S. har i en skriftlig skuldförbindelse daterad den 18 september 1995 förbundit sig att betala 37 161 kr till handelsbolaget på anvisat konto. Förbindelsen anger att betalning skall ske med 1 000 kr i månaden och med start den 28 september 1995 till dess full betalning sker. Vidare anges att om betalning inte erlägges rättidigt skall en avtalad ränta, motsvarande den som yrkats, utgå på kapitalbeloppet. F.S. har inte erlagt någon betalning under förbindelsen. Den utestående fordran korresponderar med i målet yrkat belopp.

F.S. anförde till utveckling av sin talan följande: Handelsbolagets fordran är preskriberad. Fordran grundar sig på ett hyresförhållande mellan parterna och bolaget måste därför enligt 12 kap. 61 § jordabalken framställa krav inom två år. Handelsbolaget har inte någon gång före denna process framställt krav på grund av skuldförbindelsen och verkar ha avvaktat med detta till dess att eventuell preskription på grund av hans skadeståndskrav inträtt. - Han har en kvittningsgill motfordran på handelsbolaget som i vart fall uppgår till omstämt belopp jämte rättegångskostnader. Han hyrde tidigare en lägenhet av handelsbolaget. Elsystemet i fastigheten var bristfälligt och trots flera klagomål åtgärdades inte detta av bolaget. Detta fick till följd att hyresfastigheten brann i juni 1995, varvid hela hans bohag och tillhörigheter blev totalförstörda. Han har därför rätt till skadestånd av handelsbolaget, vilket skäligen kan bestämmas till ett belopp som motsvarar det av bolaget yrkade beloppet jämte rättegångskostnader.

Handelsbolaget genmälde: Genom att upprätta skuldförbindelse har F.S. erkänt och åtagit sig betalningsförpliktelse, vilket är ett självständigt betalningsåtagande som är fristående från den fordran som är underkastad specialpreskription. Bolaget kan därvid med åberopande av skuldförbindelsen som rättsgrund få F.S. förpliktad att betala oberoende av tidsfristen för specialpreskription i hyreslagen. - F.S:s yrkande om skadestånd utgör fordringsanspråk på grund av hyresförhållande avseende lägenheten Åsbyvägen 2 i Derome. Enligt 12 kap. 61 § jordabalken förlorar parterna i ett hyresförhållande sin rätt till talan om fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet, om talan inte väcks inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten. Han har därför haft att väcka talan i saken inom två år från det att hyresförhållandet upphörde, vilket det gjorde i månadsskiftet juni/juli 1995. Hans talan är därför preskriberad. Därutöver framhålles att även rätten till kvittning i 12 kap. 61 § sista meningen jordabalken förutsätter att huvudfordran grundar sig på hyresförhållande. Om huvudfordran inte grundas på hyresförhållande kan en preskriberad fordran inte åberopas kvittningsvis.

Handelsbolaget åberopade skuldförbindelsen som skriftlig bevisning.

Varbergs tingsrätt (2000-12-14, tingsfiskalen Anna Trulsson) förklarade att handelsbolaget på grund av preskription förlorat sin rätt till talan mot F.S.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Tingsrätten prövar först frågan om handelsbolagets fordran mot F.S. preskriberats enligt reglerna om preskription på grund av hyresförhållande. I målet är ostridigt att F.S. av bolaget hyrt en lägenhet på Åsbyvägen 2 i Derome. Enligt bolaget har hyresförhållandet upphört i månadsskiftet juni/juli 1995, vilket inte emotsagts av F.S. och därför får anses vara ostridigt. Det är vidare ostridigt att F.S. den 18 september 1995 undertecknat en skuldförbindelse till handelsbolaget, genom vilken han åtagit sig betalningsförpliktelse för en hyresskuld om 37 161 kr. Den av F.S. undertecknade skuldförbindelsen har uppenbarligen sin grund i ett hyresförhållande mellan honom och bolaget. Frågan är om upprättandet av skuldförbindelsen har inneburit att det uppkommit en ny förpliktelse som skall bedömas helt fristående från det rättsförhållande som föranlett förbindelsens upprättande. Domstolarna, i någon mån även lagstiftaren, har visat en tydlig strävan att begränsa verkningarna av överlämnande eller utbyte av skuldebrev. Skuldebrevslagen 1 § uppställer sålunda en presumtion mot att överlämnande av skuldebrev skulle avskära gäldenären från att åberopa invändningar grundade på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande, såvitt annat inte avtalats (se Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl., sid. 272). Med hänsyn till vad som nu anförts samt till att annat inte synes ha avtalats mellan parterna finner tingsrätten F.S. oförhindrad att åberopa de invändningar han kunnat göra om skuldebrevet inte hade upprättats, däribland invändning om preskription.

Enligt 12 kap. 61 § jordabalken skall hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, väcka talan därom inom två år från det att hyresgästen lämnade lägenheten. Avflyttar hyresgästen från lägenheten före avtalstidens utgång, anses preskriptionstiden börja löpa först när avtalstiden går ut, om det inte visas att hyresförhållandet upphört dessförinnan (se NJA 1998 s. 252). I målet saknas närmare utredning om när avtalstiden gått ut eller när F.S. lämnat lägenheten. Då det är ostridigt att hyresförhållandet i vart fall upphört vid månadsskiftet juni/juli 1995 skall preskriptionstiden räknas från denna tidpunkt. Med hänsyn till vad som nu anförts, samt till att handelsbolaget väckt talan först i januari 1999, skall F.S:s invändning om preskription bifallas.

Med hänsyn till att handelsbolaget förlorat sin rätt till talan i målet har möjligheten för F.S. att kvittningsvis framställa skadeståndsanspråk bortfallit, oavsett om anspråket preskriberats eller inte. Tingsrätten finner därför inte skäl att ingå i prövning av huruvida F.S:s skadeståndsanspråk är preskriberat.

Handelsbolaget överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle fastställa att bolagets fordran i målet inte var preskriberad. Vidare yrkade bolaget att hovrätten skulle fastställa att F.S. på grund av preskription förlorat sin rätt till talan om fordringsanspråk på grund av hyresförhållande avseende lägenheten Åsbyvägen 2 i Derome.

F.S. bestred ändringsyrkandena.

Hovrätten för Västra Sverige (2001-11-06, hovrättslagmannen Staffan Levén och tf. hovrättsassessorn Göran Nilsson) förklarade, med ändring av tingsrättens dom, att handelsbolaget inte förlorat sin rätt till talan i målet på grund av preskription samt att F.S. på grund av preskription förlorat sin rätt att göra gällande de kvittningsvis framställda motfordringar han åberopat i målet.

I domskälen anförde hovrätten följande.

I målet är ostridigt att hyresförhållandet upphörde genom att F.S. avflyttade från lägenheten på Åsbyvägen 2 i Derome i månadsskiftet juni/juli 1995. Vidare är ostridigt att F.S. den 18 september 1995 undertecknade den handling - "skuldförbindelsen" - som bilagts tingsrättens dom. Den första fråga hovrätten har att ta ställning till är huruvida det genom F.S:s undertecknande av skuldförbindelsen uppkommit en ny förpliktelse gentemot handelsbolaget som skall bedömas fristående från det tidigare hyresförhållandet.

Stadgandet i 12 kap. 61 § jordabalken förutsätter enligt sin ordalydelse att talan väcks vid domstol för att preskriptionsfristen skall avbrytas (se även Grauers, Nyttjanderätt, 11 uppl. 2001, s. 186). I doktrinen har dock antagits att en åtgärd från gäldenären innefattande ett erkännande av fordringen bör vara tillräckligt för preskriptionsavbrott i ett fall som det förevarande (se t.ex. Forsström, Preskription av fordringar, 1982, s. 20, samt Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. 1986, s. 283). Frågan har inte varit föremål för behandling i förarbetena till 12 kap. 61 § jordabalken eller till dess föregångare 3 kap. 29 § (senare 3 kap. 61 §) lagen om nyttjanderätt till fast egendom, men har diskuterats i motiven till andra stadganden om specialpreskription. I förarbetena till 21 § andra stycket atomansvarighetslagen (1968:45) uttalas att, om en överenskommelse mellan den skadelidande och anläggningsinnehavaren träffas, ett nytt avtalsmässigt skuldförhållande inträder. Detta anges få som rättsföljd att därigenom "avbrytes givetvis den här avsedda preskriptionen" (NJA II 1960 s. 397 f). I målet har inte påståtts av bolaget att fordran grundas på hyresavtalet, varför frågan om preskriptionsavbrott inte är föremål för hovrättens prövning. Enligt hovrättens mening utgör dock den beskrivna situationen inte ett preskriptionsavbrott i den mening som anges i preskriptionslagen, dvs. att en ny preskriptionsfrist löper från dagen för preskriptionsavbrottet under i övrigt oförändrade förhållanden, utan tar sikte på att det tidigare fordringsförhållandet ersatts av ett avtal mellan parterna som inte är underkastat de särskilda regler som gäller inom speciallagstiftningen, utan primärt enbart allmänna avtalsrättsliga regler. Det är alltså fråga om s.k. novation av fordringen. Även vad som uttalas i förarbetena till 41 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport, att gäldenärens erkännande av fordran får anses ge upphov till en ny fordran (prop. 1974:33 s. 126), ger stöd för antagandet att ett erkännande, i vart fall av ett visst belopp, medför att ett nytt skuldförhållande, fristående från det bakomliggande, uppkommer mellan parterna (se även Lindskog, Preskription, 1990, s. 264 f).

Hovrätten finner sålunda att genom F.S:s erkännande av fordringen genom skuldförbindelsen ett nytt fordringsförhållande, fristående från det bakomliggande hyresförhållandet, har uppkommit. Den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 12 kap. 61 § jordabalken är därför inte tillämplig i målet, utan frågan om handelsbolagets fordran mot F.S. är preskriberad skall avgöras utifrån allmänna preskriptionsbestämmelser.

Enligt 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Enligt andra stycket är preskriptionstiden dock tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Handelsbolagets fordran på F.S. har uppkommit genom att F.S. den 18 september 1995 undertecknat skuldförbindelsen. Detta datum utgör därför utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden.

Handelsbolagets fordran på F.S. har ostridigt sin grund i det hyresavtal som tidigare gällt mellan parterna. Eftersom hyresavtalet avsett en bostadslägenhet som bolaget i sin näringsverksamhet upplåtit åt F.S. för dennes enskilda bruk är fordringar som bolaget kan tänkas ha mot F.S. till följd av hyresavtalet - i den mån den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 12 kap. 61 § jordabalken inte är tillämplig - underkastade treårspreskription enligt 2 § andra stycket preskriptionslagen (se Holmqvist, Hyreslagen, 6 uppl. 2000, s. 576). Med hänsyn till att bolagets talan i målet avser den fordran som uppkommit genom F.S:s erkännande av den tidigare hyresskulden efter att hyresförhållandet upphört, finner hovrätten dock att denna nya fordran inte kan sägas avse en tjänst eller annan nyttighet som bolaget i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit F.S. Fordringen är därför underkastad tioårig preskriptionstid enligt 2 § första stycket preskriptionslagen. Eftersom bolaget väckte talan mot F.S. den 27 januari 1999 är fordringen inte preskriberad.

Vad gäller F.S:s kvittningsvis framställda motfordringar mot handelsbolaget har det inte framkommit annat än att dessa har sin grund i det tidigare mellan parterna gällande hyresförhållandet. De är således underkastade den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 12 kap. 61 § jordabalken. Enligt sista meningen i nämnda stadgande gäller att om en part väckt talan i rätt tid den andra parten har rätt till kvittning fastän hans rätt till talan är förlorad. I enlighet med vad hovrätten funnit grundas handelsbolagets anspråk gentemot F.S. inte på hyresavtalet utan på det fordringsförhållande som uppkommit genom att F.S. erkänt skulden. Det har inte ens påståtts att parterna träffat någon överenskommelse i fråga om motfordringarna på sådant sätt att ett nytt fordringsförhållande uppkommit även avseende dessa. På grund härav, och då F.S. ostridigt inte väckt talan angående motfordringarna inom två år efter att hyresförhållandet upphört, finner hovrätten att F.S. enligt 12 kap. 61 § sista meningen jordabalken inte har rätt till kvittning. Hans anspråk gentemot handelsbolaget är sålunda preskriberat.

Hovrättsrådet Pär Zelano var skiljaktig och fastställde tingsrättens domslut på följande skäl:

I målet är ostridigt att hyresförhållandet upphörde genom att F.S. avflyttade från lägenheten på Åsbyvägen 2 i Derome i månadsskiftet juni/juli 1995. Vidare är det ostridigt att F.S. den 18 september 1995 undertecknade den handling - "skuldförbindelsen" - som bilagts tingsrättens dom. Att någon preskriptionsbrytande handling därefter vidtagits innan talan väcktes i målet i januari 1999 har inte gjorts gällande.

Mot kravet har F.S. gjort gällande att handelsbolagets fordran är preskriberad. Mot bakgrund av bestämmelsen om två års preskriptionstid i 12 kap. 61 § jordabalken tar jag först ställning till om preskriptionen enligt den bestämmelsen har avbrutits genom F.S:s undertecknande av skuldförbindelsen.

Stadgandet i 12 kap. 61 § jordabalken förutsätter enligt sin ordalydelse att talan väckts för att preskriptionsfristen skall avbrytas (se även Grauers, Nyttjanderätt, 11 u. s. 186). Detta är den åtgärd som borgenären/hyresvärden måste vidta för att själv åstadkomma ett preskriptionsavbrott. I doktrinen har hävdats att även dessa fall, där väckande av talan stadgats som krav för preskriptionsavbrott, en åtgärd från gäldenärens sida innefattande ett erkännande av fordringen, i vart fall i form av utfärdande av ett skuldebrev, bör vara tillräcklig för att åstadkomma preskriptionsavbrott (se Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 u. s. 283 och Forsström, Preskription av fordringar, 1982 s. 20). Frågan har inte varit föremål för behandling i förarbetena till 12 kap 61 § jordabalken eller till dess föregångare, 3 kap. 29 § (senare 3 kap. 61 §) lagen om nyttjanderätt till fast egendom, men har diskuterats i motiven till andra stadganden om specialpreskription. I förarbetena till 21 § andra stycket atomansvarighetslagen (1968:45) uttalas att, om en överenskommelse mellan den skadelidande och anläggningsinnehavaren träffas, ett nytt avtalsmässigt skuldförhållande inträder. Detta anges få som rättsföljd att därigenom "avbrytes givetvis den här avsedda preskriptionen" (NJA II 1960 s. 397 f.). Härtill kommer att det inte kan anses vara rimligt att i fall där parterna är överens framtvinga stämning och ett efterföljande medgivande för att preskriptionsavbrott skall kunna åstadkommas. Mot denna bakgrund finner jag att den tvååriga specialpreskriptionen enligt 12 kap 61 § jordabalken avbrutits genom F.S:s erkännande av skulden i skuldförbindelsen. Följden av detta är enligt 1 och 6 §§preskriptionslagen (1981:130) att ny allmän preskriptionstid börjar räknas från dagen för skuldförbindelsens undertecknande, den 18 september 1995.

Frågan blir då, eftersom annat inte framgår av tingsrättens förberedelseprotokoll och handlingarna i tingsrätt och hovrätt än att F.S. rent allmänt gjort gällande att fordringen är preskriberad, om den allmänna preskriptionstiden skall vara den kortare tre år, som gäller konsumentskulder, eller den längre tio år, som annars gäller. Av utredningen i målet framgår att handelsbolagets krav mot F.S. grundar sig på en yrkesmässig uthyrning av en lägenhet för bostadsändamål. Detta medför att den kortare allmänna preskriptionstiden om tre år är tillämplig om inte F.S:s undertecknande av skuldförbindelsen innebär att ett helt nytt skuldförhållande, fristående från det bakomliggande, uppkommit mellan parterna. Att det sistnämnda skulle kunna vara fallet stöds av vissa uttalanden i doktrin (Lindskog, Preskription, 1990 s. 264 f) och angående likartad fråga i förarbetena till 41 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport (prop. 1974:33 s. 126). I preskriptionslagen har emellertid den avvägningen gjorts att endast sådana konsumentskulder som manifesterats i löpande skuldebrev skall undantas från treårspreskription. Den av F.S. undertecknade skuldförbindelsen är ett enkelt skuldebrev. Vidare anges uttryckligen i skuldförbindelsen att det är fråga om en hyresskuld. Jag finner därför att handelsbolagets fordran mot F.S. enligt skuldförbindelsen är en sådan fordran mot en konsument som omfattas av bestämmelsen om tre års preskriptionstid i 2 § andra stycket preskriptionslagen.

Således är handelsbolagets fordran mot F.S. preskriberad. Vid denna bedömning föreligger inte skäl att pröva om F.S:s kvittningsvis framställda skadeståndsanspråk är preskriberat.

Målnummer T 1223-01