RH 2001:63
Handikappersättning har ansetts inte vara att betrakta som en sådan sidoinkomst som bör föranleda att gäldenärens normalbelopp i motsvarande mån minskas vid utmätning av lön m.m.
Kronofogdemyndigheten i Malmö (Helsingborgskontoret) fattade den 20 februari 2001 beslut om utmätning i E.G:s pension, varvid förbehållsbeloppet fastställdes till 5 347 kr per månad och utmätningsbeloppet till 900 kr per månad. Förbehållsbeloppet bestämdes efter tillägg med 225 kr för utgifter p.g.a. sjukdom samt efter avdrag med 1 107 kr för E.G. tillkommande handikappersättning.
E.G. överklagade beslutet och yrkade att tingsrätten skulle fastställa förbehållsbeloppet utan att ta hänsyn till hennes handikappersättning. Hon anförde därvid bl.a. att handikappersättningen var avsedd att täcka de särskilda behov och kostnader hon hade p.g.a. sitt handikapp.
Kronofogdemyndigheten anförde i yttrande över överklagandet bl.a. att handikappersättningen var av sådant slag att den skulle jämställas med annan skattebaserad inkomst och utgöra en del av gäldenärens totala inkomst.
Malmö tingsrätt (2001-04-10, rådmannen Bodil Ryde) lämnade överklagandet utan bifall med motiveringen att tingsrätten inte gjorde någon annan bedömning än den kronofogdemyndigheten gjort.
E.G. överklagade beslutet och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. Hon vidhöll vad hon tidigare anfört och preciserade de särskilda behov hon hade p.g.a. sitt handikapp till att avse bl.a. fotvård, frisör, resor till behandling, ortopediska skor, färdigmat och hjälp med städning.
Riksskatteverket bestred ändring samt hänvisade till vad kronofogdemyndigheten anfört i sitt yttrande med följande tillägg. Såsom fastslagits i praxis vid skilda tillfällen (se bl.a. NJA 1994 s. 429) skall vid utmätning av lön särskild hänsyn tas till om gäldenären är handikappad. I detta fall har kronofogdemyndigheten gjort ett tillägg för "utgifter p.g.a sjukdom" om 225 kr i månaden. E.G. har inte visat att hon p.g.a. sitt handikapp har större utgifter än så.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (2001-06-29, hovrättsrådet Bengt Rosqvist och hovrättsassessorn Lena Juhlin, referent) ändrade på så sätt tingsrättens beslut att den upphävde kronofogdemyndighetens beslut om utmätning.
I sina skäl anförde hovrätten följande. Enligt 7 kap. 4 § utsökningsbalken får pension tas i anspråk genom utmätning endast till den del den överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll. Den del av pensionen som inte får tas i anspråk genom utmätning (förbehållsbeloppet) bestäms enligt 5 § med ledning av vissa normalbelopp. Dessa fastställs av Riksskatteverket med tillämpning av särskilt angivna kronbelopp och beräkningsgrunder. Normalbeloppen skall anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen. Enligt rekommendationer m.m. som utfärdats av Riksskatteverket för bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. (RSV Ex 2000:1) bör till vanliga levnadskostnader räknas i ett hushåll normalt förekommande utgifter såsom för kost, kläder, tvätt, hygien, gas, elektricitet, telefon, TV-avgifter, försäkringsavgifter, fackföreningsavgifter och andra medlemsavgifter samt mindre utgifter för tillfälliga behov.
Normalbeloppen utgör schabloner för normala fall och kan frångås när omständigheterna i det särskilda fallet föranleder det. I Riksskatteverkets rekommendationer anges förhållanden som kan föranleda tillägg till eller avdrag från normalbeloppen. Sålunda rekommenderas att normalbeloppet för en gäldenär som har sidoinkomst minskas med ett belopp som motsvarar denna inkomst efter avdrag för preliminärskatt samt att normalbeloppet för en gäldenär som åtnjuter förmåner minskas med värdet av förmånerna.
Frågan i ärendet gäller om handikappersättning är att betrakta som en sådan sidoinkomst som bör föranleda att gäldenärens normalbelopp i motsvarande mån minskas vid utmätning i lön m.m.
Handikappersättning utgår numera, efter övergången till det reformerade ålderspensionssystemet, som en fristående förmån enligt lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag. Ersättningen har sitt ursprung i bestämmelserna om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg som infördes vid tillkomsten av lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ersättningarna motiverades av de särskilda behov som de som är svårt invalidiserade har på grund av höjda levnadskostnader och försämrade möjligheter till normal livsföring och att dessa behov inte tillgodosågs genom de generella pensionsförmånerna.
Enligt gällande regler har den rätt till handikappersättning som har fyllt 16 år och som innan han eller hon har fyllt 65 år för avsevärd tid har fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han eller hon i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, för att kunna förvärvsarbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller i övrigt har betydande merutgifter på grund av sin nedsatta funktionsförmåga. Ersättningen uppgår, beroende på hjälpbehovets omfattning, till 69, 53 eller 36 % av prisbasbeloppet. Ersättningen är skattefri. Den som uppbär handikappersättning är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till den allmänna försäkringskassan om hans eller hennes förhållanden ändras så att rätten till förmånen påverkas.
Som framgått ovan utges handikappersättning till dem som på grund av sitt funktionshinder har betydande merutgifter. De behov som förmånen är avsedd att tillgodose motsvaras alltså inte av en sådan levnadskostnad som skall täckas inom ramen för normalbeloppet. Med hänsyn härtill och då rätten till ersättning föregås av en individuell prövning och bedömning av den funktionshindrades hjälpbehov och fortlöpande kan omprövas vid ändrade förhållanden bör hänsyn till ersättningen inte tas när gäldenärens förbehållsbelopp vid utmätning i lön m.m. bestäms.
E.G:s förbehållsbelopp bör således fastställas till 6 454 kr i månaden, vilket föranleder att hon inte har något disponibelt överskott som kan tas i anspråk för utmätning.
Hovrättslagmannen Olle Ekstedt var skiljaktig och anförde följande. Handikappersättningen är en ersättning som utgår till E.G. på grund av sådana personliga svagheter som avses i 7 kap. 1 § punkten 5 utsökningsbalken. Ersättningen motiveras av att E.G. har behov av medel för kostnader som de personliga svagheterna ger anledning till. Ersättningen utgör emellertid inte kompensation för särskilt angivna kostnader. Handikappersättningen är sålunda en ersättning som skall räknas in i underlaget för utmätning. I utmätningsförfarandet har E.G. emellertid möjlighet att visa vilka särskilda kostnader hon faktiskt har och det skall därefter prövas i vad mån det kan göras avdrag från inkomstunderlaget när utmätningsbeloppet bestäms.
Kronofogdemyndigheten och tingsrätten har sålunda gjort en riktig bedömning när de räknat in handikappersättningen i inkomstunderlaget. De har emellertid inte fullt ut bedömt vilka avdrag som kan motiveras av E.G:s särskilda kostnader. E.G. har påstått att hon har sådana kostnader och hon borde ha fått tillfälle att styrka dessa innan utmätningsärendet blev avgjort. Eftersom så inte har skett bör utredningen fortsätta hos kronofogdemyndigheten.
Jag anser sålunda att målet bör återförvisas till kronofogdemyndigheten. Överröstad i denna fråga anser jag att tingsrättens beslut skall fastställas.