RH 2001:78

AB Visby Motorcentral (Motorcentralen) bedriver försäljning av person- och lastbilar. Den 6 juni 1997 förvärvade T.J. Express AB (T.J.) med säte i Visby genom två avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll en lastbil samt ett släp. Avtalsenligt överlät Motorcentralen all rätt till fordonen till AB Volvo Finans. Sedan T.J. inte erlagt avbetalningar återtog Motorcentralen kontrakten från AB Volvo Finans i början av år 1999. Enligt en faktura från Bil AB L.L. av den 18 januari 1999 till SEB Finans Aktiebolag (SEB) har fordonen samma dag sålts till SEB för 1 050 000 kr exklusive mervärdesskatt. Bil AB L.L. har sedermera ändrat firma till Outbreak i Stockholm AB (Outbreak).

Motorcentralen yrkade att tingsrätten skulle förplikta SEB att utge 1 050 000 kr, motsvarande fordonens värde exklusive mervärdesskatt, jämte ränta.

SEB bestred käromålet.

Som grund för talan åberopade Motorcentralen att SEB inte förvärvat någon äganderätt till fordonen, eftersom vare sig T.J. eller Outbreak ägt rätt att sälja fordonen. SEB har inte varit i god tro. SEB har förfogat över fordonen och är skyldig att utge ersättning för det värde som fordonen hade vid tiden för förvärvet.

SEB gjorde i första hand gällande att omständigheterna vid förvärvet varit sådana att SEB inte hade skälig anledning misstänka att Bil AB L.L./Outbreak inte hade rätt att förfoga över fordonen. För det fall det anses att omständigheterna varit sådana att SEB hade skälig anledning att misstänka att säljarföretaget inte hade rätt att förfoga över fordonen påstås att SEB fullgjort sin undersökningsplikt.

Till utveckling av sin talan anförde Motorcentralen bl.a. följande.

Vid en kontroll med bilregistret som Motorcentralen gjorde visade det sig att tre nya ägare registrerats för fordonen den 18 januari 1999. Först registrerades Outbreak i Stockholm AB, därefter SEB och slutligen A.R.T. Moving AB, varvid det samtidigt antecknades att fordonen leasades av sistnämnda bolag. Efter utredning kom Motorcentralen fram till att T.J. velat sälja fordonen till A.R.T. Moving AB, men att detta bolag saknade finansieringsmöjligheter. Av denna orsak kontaktades Bil AB L.L., som enligt kvitto av den 18 februari 1999 köpte fordonen av T.J. för 1 005 972 kr. Trots att Bil AB L.L. bytt firma till Outbreak i Stockholm AB hade förstnämnda firma angivits på kvitto.

Motorcentralen sålde de i målet aktuella fordonen till T.J. den 6 juni 1997 på avbetalning med äganderättsförbehåll. T.J. gjorde korrekta avbetalningar under hela 1997 och 1998 men i början av 1999 upphörde betalningarna. Motorcentralen tog då kontakt med T.J., varvid det framkom att T.J. redan under hösten 1998 i strid med kontraktet och utan Motorcentralens medgivande och vetskap hyrde ut fordonen till A.R.T. Moving AB. Det kom till Motorcentralens kännedom att avsikten varit att A.R.T. Moving AB skulle förvärva fordonen men att så inte skett på grund av att A.R.T. Moving AB saknade kapital. Det kom vidare till Motorcentralens kännedom att A.R.T. Moving AB fått i uppdrag av H & M att frakta ett klädparti under förutsättning att A.R.T. Moving AB kunde visa att bolaget hade äganderätt till fordonen. För att kunna göra det tog sannolikt A.R.T. Moving AB kontakt med bilfirman Bil AB L.L., företrädd av J.L. Bil AB L.L. bytte under senhösten 1998 namn till Outbreak i Stockholm AB (Outbreak), vilket var det namn som angavs i bilregistret. Genom J.L:s försorg fördes den 18 januari 1999 genom direktregistreringar i bilregistret de aktuella fordonen över först till Outbreak och därefter till SEB och slutligen till A.R.T. Moving AB. Registreringen skedde vid ett och samma uppkopplingstillfälle utan någon föregående materiell prövning och utan något medgivande från Motorcentralen. Motorcentralen hade dock redan en tid före den 18 januari 1999 fått antydningar om att överlåtelser av fordonen var planerade genom telefonsamtal från såväl T.J. som J.L. T.J. ställde frågor beträffande restskulderna på fordonen och J.L. begärde en faktura. Motorcentralen uppgav att fordonen inte kunde köpas på grund av restskulderna och att fakturering således var utesluten. Överlåtelsen av fordonen från T.J. till Outbreak fanns dokumenterad i ett kvitto, vilket T.J. företett. Kvittot innehöll en äganderättsklausul samt är daterat den 18 februari 1999. Den 18 januari 1999 utställde J.L. en faktura för Outbreaks räkning, vilken tillställdes SEB. På fakturan fanns antecknat att försäljningen avsåg de två fordonen. Vidare hade priset på 1 050 000 kr antecknats. Namnbytet från Bil AB L.L. till Outbreak framgick inte av fakturan. På fakturan gjordes även avräkning för den hyra som A.R.T. Moving AB betalat till T.J. Det är klarlagt att SEB betalat 850 000 kr samt mervärdesskatt (totalt 1 062 000 kr) till Bil AB L.L. Det är dock inte klart när betalning skedde. SEB kan inte åberopa att man förvärvat fordonen i god tro, eftersom SEB underlåtit att göra vederbörliga kontroller för att förvissa sig om att Outbreak ägt rätt att förfoga över fordonen. Den enda kontroll SEB påstår att man vidtagit är kontrollen i bilregistret, som företagits först den 20 januari 1999, alltså två dagar efter det att överlåtelsen till SEB gjorts upp. Motorcentralen hävdar att SEB för att uppfylla sin undersökningsplikt borde ha vänt sig till Bil AB L.L. och efterfrågat inköpsavtal samt verifikation på att köpeskillingen erlagts. Bil AB L.L. handlar endast med personbilar och inte med tunga fordon, varför SEB inte med framgång kan hävda att man på grund av åtskilliga tidigare affärer med bilfirman inte hade någon anledning att misstänka att Bil AB L.L. inte var rätt ägare. Av registreringsbeviset avseende Bil AB L.L. framgår att bolaget endast handlade med personbilar, varför det förelåg en särskild anledning att kontrollera äganderätten till fordonen. Tunga fordon säljs regelmässigt med äganderättsförbehåll och stora avbetalningsskulder, varför det måste åligga en köpare att vara särskilt uppmärksam på att en säljare har rätt att förfoga över fordonet. SEB skulle ha kontaktat tidigare ägare för att få besked om eventuella restskulder samt även ha vänt sig till Patent- och Registreringsverket för att erhålla uppgift om Bil AB L.L:s verksamhetsområde. SEB skulle vidare ha gjort kontroller med Upplysningscentralen, varvid man skulle ha fått information om att Bil AB L.L. hade betydande skulder sedan en längre tid, att bolaget hade vidtagit en namnändring den 23 november 1998 samt att en konkursansökan hade ingivits mot bolaget den 13 januari 1999. Alla dessa uppgifter hade gett SEB anledning att misstänka att Bil AB L.L. inte var rätt ägare till fordonen. Samtliga åtgärder som Motorcentralen angett skulle SEB ha vidtagit för att vara i god tro.

SEB anförde i huvudsak följande.

SEB förvärvade fordonen och leasade ut dem samma dag efter en sedvanlig kreditbedömning. SEB fick med anledning av förvärvet en faktura från säljaren Bil AB L.L. med vilken SEB gjort sammanlagt 33 affärstransaktioner under flera år. Detta förvärv följde samma rutiner som tidigare transaktioner. Säljaren var auktoriserad återförsäljare av Motorbranschens riksförbund och var behörig att själv utföra direktregistreringar i bilregistret. Det fanns inte någon anledning för SEB att misstänka att säljaren inte ägde förfoga över fordonen. Transaktionen gick till så att godset levererades till leasingtagaren A.R.T. Moving AB den 18 januari 1999, varvid leveransen samma dag skriftligen bekräftades till SEB som fick leasingavtalet för undertecknande den 19 januari 1999. SEB var inte förrän denna dag förpliktigad att fullfölja sin betalningsprestation till leverantören och därmed att fullgöra köpet. Vid kontroll i bilregistret den 20 januari 1999 kunde SEB konstatera att leverantören per den 18 januari 1999, då köpet gjordes upp, var behörig att förfoga över fordonen och att fakturera SEB för dessa. Anledningen till att kontrollen gjordes vid detta tillfälle var att det den 19 januari 1999 fanns ett leasingavtal och att SEB hade att kontrollera att leasingtagaren hade registrerats som brukare av fordonen. Nämnda kontroll var alltså knappast aktuell förrän SEB fått vetskap om att leveransen var fullgjord och godkänd av leasingtagaren. SEB hade heller inte anledning att före detta datum kontrollera att leverantören var behörig att förfoga över fordonen. Det viktiga var att leverantören hade sådan behörighet när fakturan utställdes. SEB:s vetskap om leverantörens auktorisation, dennes behörighet att utföra direktregistreringar och parternas långvariga affärsrelation innebar att SEB inte hade anledning att misstänka att leverantörsbolaget inte hade rätt att förfoga över fordonet.

I tingsrätten hölls vittnesförhör på Motorcentralens och SEB:s begäran med J.L. samt på SEB:s begäran med C.A. Parterna åberopade dessutom viss skriftlig bevisning.

Stockholms tingsrätt (2001-03-28, rådmännen Mona Tjulander, Anders Kinberg och Runar Viksten) biföll käromålet och förpliktade SEB att utge 749 555 kr jämte ränta till Motorcentralen. Tingsrätten anförde i domskälen följande.

Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre gäller att en förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Lagrummet har fått sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1999. Därigenom har kravet för att god tro skall anses föreligga skärpts.

Av förarbetena (prop. 1997/98:168 s. 11 ff.) till ändringen framgår bl.a.: När det gäller omständigheter som har med egendomens beskaffenhet att göra krävs en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt har visat sig känslig, t.ex. sådan egendom som ofta säljs på kredit med äganderättsförbehåll. Vidare krävs ett större mått av aktsamhet än annars vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Beträffande övriga omständigheter som bör beaktas gäller att särskild försiktighet krävs när förhållandena avviker från vad som kan anses vara normalt. I regel måste strängare krav ställas på en förvärvare som är yrkesmässigt verksam inom den ifrågavarande branschen än på en privatperson. Att det för god tro numera krävs att omständigheterna vid förvärvet skall ha varit sådana att förvärvaren inte ens borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen innebär att varje skäl till misstanke om överlåtarens bristande behörighet utesluter ett godtrosförvärv.

De fordon som målet rör utgör särskilt värdefull egendom, och fordon av detta slag säljs oftast på kredit med äganderättsförbehåll eller leasas ut. Av utredningen har vidare framgått att SEB och Bil AB L.L. visserligen hade gjort åtskilliga affärer avseende bilar men att det inte i något tidigare fall varit fråga om tunga fordon. Det måste också ha varit känt för SEB att bilföretaget inte handlade med tunga fordon och att den transaktion som målet gäller därför avvek från vad som var normalt i parternas affärsrelation.

Med hänsyn till det anförda kan det inte anses sannolikt att omständigheterna var sådana att SEB, som är yrkesmässigt verksamt som leasinggivare i branschen, inte borde ha misstänkt att Bil AB L.L. saknade rätt att förfoga över fordonen om inte SEB har ingående kontrollerat överlåtarens rätt att förfoga över dessa. Den åtgärd som SEB vidtog i detta avseende, nämligen att först efter sitt förvärv kontrollera att Bil AB L.L., SEB och A.R.T. Moving fanns i bilregistret, kan givetvis inte anses tillräcklig. SEB kan följaktligen inte anses ha varit i god tro vid sitt förvärv av fordonen och är därför skyldig att utge ersättning till Motorcentralen för fordonens värde.

Vid bedömningen av fordonens värde för Motorcentralen bör utgångspunkten vara den förlust som Motorcentralen gjort genom att avbetalningskontraktet inte kommit att fullföljas. För det fall att fordonens restvärde skall läggas till grund för skadeståndsberäkningen har Motorcentralen åberopat en beräkning av restskulden som gjorts av Volvo Finans. Denna beräkning ger vid handen att restskulden per den 14 mars 2001 uppgick till 749 555 kr. Tingsrätten finner att Motorcentralen därmed får anses ha visat att fordonens restvärde per nämnda dag uppgick till detta belopp. SEB bör därför förpliktas utge beloppet till Motorcentralen. På beloppet bör utgå ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 mars 2001.

SEB överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla Motorcentralens talan vid tingsrätten. Motorcentralen bestred ändring.

Svea hovrätt (2001-10-10, hovrättsråden Ulla Erlandsson, Per Eklund, referent, och Måns Edling samt hovrättsassessorn Gunilla Lundholm) fastställde tingsrättens domslut och anförde följande.

Parterna har åberopat samma grunder, omständigheter och bevisning som vid tingsrätten med den ändringen att SEB Finans endast numera gjort gällande att omständigheterna vid bolagets förvärv av de omtvistade fordonen varit sådana att SEB Finans inte hade anledning att misstänka att Bil AB L.L. (L:s bil) saknade rätt att förfoga över fordonen, till följd varav någon undersökningsplikt inte åvilat SEB Finans.

Sedan den 1 januari 1999 gäller beträffande godtrosförvärv av lösöre att en förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Tidigare räckte det för godtrosförvärv att förvärvaren inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Den nuvarande lydelsen av det aktuella lagrummet - 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre - innebär såväl en skärpning av som ett förtydligande av det relativt stränga aktsamhetskrav som tidigare ställdes för att en förvärvare skulle anses vara i god tro (se prop. 1997/98:168 s. 12 f.). När omständigheterna är sådana att det finns anledning till misstanke om överlåtarens rätt att förfoga över egendomen krävs således att förvärvaren närmare undersöker hur det verkligen förhåller sig. Detta krav gäller vid varje skäl till misstanke om överlåtarens bristande behörighet. Omständigheter att beakta är t.ex. att egendomen är särskilt värdefull eller ofta säljs på kredit med förbehåll om återtaganderätt. En helhetsbedömning skall göras av omständigheterna i det enskilda fallet. I regel måste strängare krav ställas på en förvärvare som är yrkesmässigt verksam inom den aktuella branschen än på en privatperson.

I målet är fråga om förvärv av fordon under olika former och för olika ändamål mellan näringsidkare. Det första förvärvet gjordes genom avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll medan de två efterföljande gjordes genom försäljning och köp som medförde äganderättens övergång till förvärvarna, varvid den siste förvärvaren (SEB Finans) leasade ut egendomen.

De aktuella fordonen var ganska nya vid tiden för SEB Finans förvärv av dem.

Fordon av det slaget liksom nyare personbilar säljs ofta med återtagandeförbehåll eller leasas ut. För att köparen av sådan egendom skall anses ha varit i god tro har förutsatts (se bl.a. NJA 1995 s. 337 och NJA 1998 s. 29) att han har vidtagit tämligen långtgående åtgärder för att kontrollera säljarens behörighet. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det många gånger vara tillräckligt att inhämta bilregistrets uppgifter om fordonet, en kontrollåtgärd som med hjälp av den nya tekniken kan utföras rutinmässigt både enkelt och snabbt utan vare sig nämnvärda administrationskostnader eller något försvårande av en smidig omsättning av fordon mellan näringsidkare.

Hovrätten finner att de omständigheter som SEB Finans åberopat inte kan godtas som skäl för underlåtenheten att kontrollera om L:s bil eller tidigare förvärvare hade rätt att förfoga över egendomen genom att i vart fall inhämta uppgifter från bilregistret. Att som SEB Finans gjort utföra en sådan kontroll först efter köpet kan som tingsrätten konstaterat inte anses tillräckligt. Vid en kontroll i förväg skulle SEB Finans sannolikt ha kunnat finna förhållanden som gett anledning till misstanke om att överlåtaren kanske saknat behörighet att förfoga över fordonen och som därför tvingat bolaget att undersöka saken vidare. Sådana förhållanden skulle exempelvis ha kunnat vara att L:s bil bytt bolagsnamn (Outbreak i Stockholm AB) men behållit sitt gamla namn vid faktureringen av försäljningen till SEB Finans, att L:s bil under sitt dåvarande eller nya namn inte funnits upptaget i registret som ägare av fordonen eller att L:s bil under sitt nya bolagsnamn köpt och sålt fordonen samma dag, den 18 januari 1999. Eftersom SEB Finans inte gjort någon som helst kontroll före förvärvet kan SEB Finans följaktligen inte anses ha varit i god tro vid sitt förvärv av fordonen. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall och tingsrättens domslut fastställas.

Målnummer T 3279-01