RH 2001:9
Vid tolkningen av den särskilda forumregel som intagits i 9 kap. 2 § AB 92 (Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggning- och installationsentreprenader) har den praxis som utvecklats kring 1 kap. 3 d § rättegångsbalken följts.
Scanmix i Lomma Aktiebolag (Scanmix) yrkade i stämningsansökan till tingsrätten att SBS Entreprenad Aktiebolag (SBS) skulle förpliktas att till Scanmix utge 384 780 kr jämte ränta.
Efter det att stämning utfärdats nedsatte Scanmix yrkandet till 363 126 kr jämte ränta.
SBS yrkade därefter att tingsrätten skulle avvisa käromålet. SBS gjorde gällande att AFU 96 (Allmänna bestämmelser för underentreprenader) ingick i avtalet mellan parterna och anförde vidare: Eftersom det i AFU 96 återfinns en hänvisning till 9 kap. AB 92 och det där stadgas att tvist på grund av avtalet skall avgöras genom skiljedom enligt svensk lag om skiljemän, skall talan avvisas. Visserligen stadgas det i 9 kap. § 2 AB 92 att part får väcka talan vid allmän domstol om tvisten uppenbarligen inte avser högre belopp än 10 basbelopp, men talan översteg 10 basbelopp vid talans anhängiggörande. Den omständigheten att Scanmix senare nedsatt sitt yrkade belopp kan inte leda till annan slutsats eftersom även den ackumulerade räntan skall tas i beaktande.
Scanmix bestred yrkandet om avvisning. Scanmix gjorde gällande att parterna träffat avtal utan hänvisning till AFU 96 och att dessa bestämmelser därför inte utgjorde en del av avtalet. Scanmix anförde vidare: Om tingsrätten skulle finna att AFU 96 är tillämpliga mellan parterna är undantagsregeln i 9 kap. § 2 AB 92 tillämplig eftersom Scanmix nu satt ner kapitalyrkandet till 363 126 kr. I sista hand gör Scanmix gällande att en eventuell skiljeklausul skulle vara oskälig pga. styrkeförhållandet mellan parterna.
Göteborgs tingsrätt (2000-04-14, rådmannen Kenneth Ström) avvisade käromålet.
Tingsrätten fann att AFU 96 jämte skiljeklausulen i 9 kap. AB 92 hade blivit gällande mot Scanmix samt att skiljeklausulen inte var oskälig. Därefter anförde tingsrätten följande.
I 9 kap. § 1 AB 92 stadgas att tvist på grund av kontraktet skall avgöras av skiljedom enligt svensk lag om skiljemän. För frågan om Scanmix talan skall avvisas är dock 9 kap. § 2 AB 92 av särskild betydelse. Enligt denna paragraf får part, oberoende av § 1, väcka talan vid allmän domstol om talan uppenbarligen inte avser högre belopp än 10 basbelopp. Vid talans anhängiggörande den 3 augusti 1999 uppgick prisbasbeloppet (tidigare basbeloppet) till 36 400 kr. Det är i målet ostridigt att Scanmix ursprungliga yrkande översteg 10 prisbasbelopp. Efter att ha justerat sin talan uppgår numera det yrkade beloppet till 363 126 kr jämte ränta enligt räntelagen från den 5 november 1998 till dess betalning sker.
Inledningsvis bör här noteras att en ursprunglig föreliggande brist i fråga om behörighet kan botas genom att talan senare ändras (NJA 1974 s. 144). För frågan om avvisning är det därför avgörande om talan efter justeringen uppenbarligen inte avser högre belopp än 10 prisbasbelopp. Med talan bör i mål om fordran avse summan av yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta fram till ansökan om stämning (jämför NJA 1984 s. 290). Eftersom yrkat kapitalbelopp jämte överslagsvis beräknad ackumulerad ränta uppenbarligen avser högre belopp än 10 prisbasbelopp skall talan således avvisas.
Scanmix överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle undanröja beslutet om avvisning och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
SBS bestred ändring.
Såvitt avsåg frågan vilket belopp som skall läggas till grund för bedömningen i avvisningsfrågan anförde Scanmix: Vidare bör det yrkade kapitalbeloppet exklusive ränta vara avgörande vid bedömningen av om tvisten på begäran av part får avgöras av domstol. Räntan är endast en biförpliktelse till huvudförpliktelsen - att betala kapitalbeloppet - och i dagligt tal anges regelmässigt fordringar och skulder till kapitalbeloppet. Därtill kommer att en regel där kapitalbeloppet är avgörande för domstolens behörighet är enklare att tillämpa än en regel där räntan skall inkluderas.
SBS: SBS delar inte tingsrättens bedömning att det för frågan om avvisning är avgörande om talan efter nedsättningen av det yrkade kapitalbeloppet uppenbarligen inte avser högre belopp än tio basbelopp. Det av tingsrätten anmärkta rättsfallet, NJA 1974 s. 144, utgör inte något stöd för en sådan slutsats.
Hovrätten för Västra Sverige (2001-01-25, hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsrådet Kent Jönsson och tf. hovrättsassessorn Jörgen Bengtsson) fastställde tingsrättens beslut om avvisning.
Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att AFU 96 jämte skiljeklausulen i 9 kap. AB 92 blivit gällande mot Scanmix och att en tillämpning av skiljeklausulen inte kunde anses oskälig. Vad gällde frågan om det bör vara det ursprungligen yrkade eller det nedsatta beloppet som är avgörande för om tingsrätten enligt 9 kap. § 2 AB 92 är behörig att uppta tvisten till prövning gjorde hovrätten följande bedömning.
Tingsrätten har, med hänvisning till att det i rättfallet NJA 1974 s. 144 har ansetts att en ursprunglig brist ifråga om behörighet har kunnat botas genom att talan senare ändrats, anfört att det för frågan om avvisning i ifrågavarande fall är avgörande om talan efter justeringen uppenbarligen inte avsett högre belopp än tio basbelopp. Då omständigheterna i nämnda rättfall inte kan anses jämförliga med förhållandena i detta mål delar hovrätten inte tingsrättens bedömning. För det fall rättegångshinder hade ansetts föreligga i 1974 års fall hade käranden på grund av de tillämpliga forumreglerna helt saknat möjlighet att få sin talan rättsligt prövad. Om Scanmix talan avvisas kan Scanmix, genom att påkalla skiljeförfarande, alltjämt få till stånd en rättslig prövning av tvisten. Det kan också konstateras, att rättskraften av ett slutligt avgörande i sak i det nu aktuella målet skulle komma att omfatta hela det ursprungliga yrkandet.
Av 9 kap. § 2 AB 92 framgår att part vid allmän domstol får anhängiggöra talan som uppenbarligen inte avser högre belopp än tio basbelopp. Den angivna bestämmelsens tillämplighet är således beroende av ett visst värde vid en viss tidpunkt i likhet med bestämmelsen i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Hovrätten anser därför att det finns anledning att följa den praxis som utvecklats kring den senare bestämmelsen angående fastställandet av värdet av den väckta talan och den tidpunkt som skall vara utgångspunkt för beräkningen av värdet. I 1 kap. 3 d § tredje stycket anges uttryckligen att det värde som avses är det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. I rättsfallet RH 1980:51 prövades frågan huruvida den då gällande s.k. småmålslagen, vilken hade en motsvarande reglering, var tillämplig. I rättsfallet ansågs det inte vara möjligt att beakta att det yrkade beloppet satts ned till sådan nivå att lagen skulle bli tillämplig trots att nedsättningen ägt rum redan innan stämning utfärdats.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser hovrätten att det avgörande för om tingsrätten enligt 9 kap. § 2 AB 92 är behörig att uppta tvisten är om det ursprungligen framförda yrkandet uppenbart inte överstigit tio basbelopp. Då det av Scanmix i stämningsansökan yrkade beloppet uppgått till 384 780 kr jämte ränta, vilket överstiger tio basbelopp, har det förelegat förutsättning för att avvisa talan. Avvisningsbeslutet skall därför inte ändras.