RH 2002:10

BAKGRUND

Någon gång under den 8 eller 9 augusti 1988 dödades P.Ö:s mor, M.Ö., av Ö.Ö. Denne dömdes för mord. M.Ö. hade bragts om livet genom att Ö.Ö. utsatte henne för ett mycket kraftigt och brutalt våld. Ö.Ö. hade misshandlat henne genom att tilldela henne ett stort antal knytnävsslag mot ansiktet och bruka avsevärt våld mot hennes bakhuvud. Därefter hade han utövat kraftigt strypvåld mot henne och slutligen ett mycket kraftigt våld mot hennes bål vilket åsamkade henne en leverskada av vilken hon dog.

P.Ö. yrkade vid Gällivare tingsrätt att Ö.Ö. skulle förpliktas att till henne utge skadestånd med sammanlagt 197 582 kr, varav 120 000 kr för psykiskt lidande, 24 263 kr för terapikostnader och 53 319 kr för vård- och resekostnader. Ö.Ö. bestred käromålet. Som skälig ersättning i och för sig vitsordade han 15 000 kr för psykiskt lidande och högst sammanlagt 7 325 kr för vård, terapi och resa, varav 3 500 kr avsåg resekostnad.

Till utveckling av sin talan anförde P.Ö. följande: Hon är enda barnet till M.Ö. och växte upp med henne. Kontakten var väldigt god mellan henne och modern, som hade alkoholproblem, och även efter det att P.Ö. flyttade hemifrån fortsatte nämnda kontakt att vara god. För att få hjälp med den situation, som hon försatts i på grund av moderns alkoholproblem tog P.Ö. kontakt med terapeuten L.B.K. för att erhålla behandling enligt den s.k. Minnesota-modellen. P.Ö. hade i princip gått igenom halva programmet när hon fick beskedet att hennes mor hade mördats på ett brutalt sätt. Kontakterna mellan P.Ö. och modern hade under viss tid före ifrågavarande händelse varit sporadiska och beskedet om modens död hade till följd, att P.Ö:s värld "rasade samman". Hon tog det hela mycket hårt och hamnade i ett chocktillstånd med åtföljande mardrömmar och koncentrationsstörningar. Tankar om det lidande, som modern hade genomgått gjorde att P.Ö. inte orkade fullfölja påbörjade universitetsstudier. Hon hade suicidtankar och tog i det skedet förnyad kontakt med L.B.K., som efter viss tids terapibehandling rådde henne att söka vård vid ett behandlingshem - Fountain Center - i Minnesota, USA, eftersom ingen likvärdig hjälp fanns att få i Sverige. P.Ö. följde rådet och uppsökte nämnda behandlingshem, där hon blev kvar i ungefär en månad. Kostnaderna för vården vid behandlingshemmet betalades i två omgångar med - omräknat till svensk valuta - tillhopa 53 319 kr; i vilket belopp ingick flygresa med 7 000 kr. Även i tiden därefter har hon varit i behov av och fortsatt terapibehandling. Som grund för sin talan åberopade P.Ö., att hon till följd av Ö.Ö:s gärning drabbats av skada bestående i svårt psykiskt lidande samt att hon till följd härav även haft kostnader för terapi och vård med det yrkade beloppet.

Ö.Ö. anförde följande: Yrkandet om ersättning for psykiskt lidande bestrids i första hand på den grunden, att någon påvisbar skada hos P.Ö. inte föreligger. Skulle emellertid visas att skada föreligger hävdas att skadeståndsskyldighet likväl inte kan åläggas honom. Visserligen har genom HD-avgöranden 1993 slagits fast, att tredjemansskada av nu ifrågavarande slag under vissa förutsättningar kan vara ersättningsgill. Rättstillämpningen i tiden dessförinnan lämnade emellertid inte utrymme för någon ersättningsskyldighet för sådan påstådd skada varom nu är fråga och det hävdas att nuvarande rättstillämpning inte kan ges retroaktiv verkan på förhållanden som inträffat redan 1988. Om rätten, trots allt skulle finna att P.Ö. åsamkats skada som i och för sig skulle kunna vara ersättningsgill bestrids likväl skadeståndsskyldighet på den grunden att skadan inte är kausal i förhållande till mordet på P.Ö:s mor. Skadan förelåg redan före ifrågavarande händelse och har haft sin orsak uteslutande i det tidigare förhållandet mellan modern och P.Ö. med avseende på moderns alkoholism. Ö.Ö. kan inte vitsorda att mor och dotter stod varandra nära. P.Ö. flyttade hemifrån redan när hon var i 15-årsåldern och från hennes sida förelåg därefter ett avståndstagande gentemot modern. Sedan lång tid före dödsfallet förekom inte någon kontakt mellan dem och P.Ö. befann sig vid moderns död på annan ort. Hon har således inte bevittnat dödsfallet och hon såg sin mor först senare på en sjukvårdsinrättning. Vad gäller yrkandet om ersättning för terapi- och vårdkostnader ifrågasätter han inte att de med yrkandena avsedda kostnaderna har erlagts av P.Ö. Bestridandet i hithörande delar grundar sig på enahanda omständigheter, som han framfört vad gäller yrkandet om ersättning för psykiskt lidande. Sålunda hävdas beträffande terapin hos L.B.K., med vilken P.Ö. hade kontakter med redan från mitten av 1987, att denna avsåg emotionell behandling föranledd av skuldkänslor avseende moderns alkoholism. Vidare hävdas att behandlingen hos L.B.K. och vården i USA inte bör vara ersättningsgilla eftersom P.Ö. underlåtit att söka vård och behandling inom Sverige. Det är mot bakgrund härav som vitsordandet av terapi- och vårdkostnaderna bestämts till 3 825 kr, motsvarande vad som skulle ha utgetts enligt det svenska allmänna försäkringssystemet. Till sagda belopp skall läggas skäliga ansedda 3 500 kr för USA-resa.

Gällivare tingsrätt (1999-04-01, lagmannen Roland Åkne samt rådmännen Ingemar Taavola och Birgitta Johansson) förpliktade Ö.Ö. att till P.Ö. utge 152 582 kr jämte ränta varav 75 000 kr för psykiskt lidande samt 24 263 kr för terapikostnader och 53 319 kr för vårdkostnader och resekostnad. Under rubriken Domskäl anförde tingsrätten följande:

Envar av parterna har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv. Vidare har P.Ö. åberopat vittnesförhör med terapeuten L.B.K. och chefspsykologen B.L.

P.Ö. har lämnat en berättelse huvudsakligen av följande innehåll: Hon är född i X-stad, dit hennes mor dessförinnan hade flyttat från Stockholm. När hon var i fem-sexårsåldern hade hon ibland svårt att väcka sin mor och förstod nog redan då att modern hade börjat dricka alkohol. Dessförinnan hade inte förekommit några alkoholproblem. När P.Ö. var 11 år hade moderns drickande tilltagit och P.Ö. fick börja att ta hand om henne. P.Ö. blev härigenom själv tidigt mogen och hade kommit att byta roll så att det var barnet, som tog hand om sin mor. Moderns alkoholberoende ökade och P.Ö. led av situationen. Den som stöttade henne var fadern, som vid den tiden - P.Ö. var då 15 år - bodde först i Gällivare och sedan i Skellefteå. Han hjälpte henne genom att ordna en resa för henne till en släkting i USA, där hon sedan bodde fram till 1982 då hon återvände till Sverige och bosatte sig i Stockholm. Under hela denna tid hade P.Ö. kontinuerlig, kontakt med sin mor, vars förhållanden ledde till att P.Ö. drabbades av ätstörningar och stresskänslor. Hon var väldigt fäst vid sin mor. När drickandet tilltog satte sig P.Ö. i kontakt med Arkaden, en alkoholpoliklinik i X-stad, vilken kontakt ledde till att hennes mor, troligen 1987, sökte sig in på ett behandlingshem där P.Ö. sedan besökte henne. Hon kände hopp om att hennes mor skulle komma till rätta med sitt missbruk och själv började P.Ö. under hösten 1987 att en gång i veckan besöka föreningen Anonyma Alkoholister (AA) för samtal rörande moderns alkoholism. Hon besökte också andra institutioner i vårdsyfte. Det var i anslutning till sådana samtal, som P.Ö. kom i kontakt med L.B.K. Kontakten ledde till att P.Ö. började deltaga i en terapibehandling som bedrevs av L.B.K. - Den sista gången som P.Ö. sammanträffade med sin mor var under julen 1987. P.Ö. klargjorde då för henne att om hon fortsatte att dricka skulle P.Ö. bege sig därifrån. Hennes mor kunde dock inte förhålla sig nykter, varför P.Ö. lämnade henne och tog in hos en släkting. Efter nämnda besök fortsatte P.Ö. och modern att hålla regelbunden kontakt med varandra per telefon. P.Ö. kände då ännu inte till moderns relation till Ö.Ö. P.Ö:s avsikt var att besöka sin mor under påskhelgen 1988. Hon ringde upp sin mor och kunde därvid höra att hon var full, varför P.Ö. beslutade sig för att inte åka upp till sin mor. Dock fortsatte de att hålla kontakt med varandra per telefon. - Under sommaren 1988 åkte P.Ö. till Kina. Dagen före avresan ringde hennes mor upp henne och önskade henne lycka på färden. P.Ö. klargjorde i det sammanhanget att hon inte ville prata om moderns problem och att hon inte längre ville vara "mor till sin mor". När P.Ö. en månad senare återvände från Kina fick hon veta att hennes mor åter drack och att hon även hade träffat en man. P.Ö:s förhoppning i detta skede var, att hennes mor skulle komma till insikt om att hon kunde klara sig utan P.Ö., som av den anledningen inte tog någon vidare kontakt med modern. P.Ö. befann sig således i den situationen att hon ville få sin mor att bli oberoende av henne när P.Ö:s mormor per telefon underrättade henne om mordet. Allt rasade samman för P.Ö. som haft förhoppningar om att hennes mor skulle lyckas ta sig ur sitt alkoholberoende. Modern hade nämligen vid ifrågavarande tid kontakter med AA och varit "på väg att bli nykter". P.Ö. åkte till X-stad ett par dagar senare för att ta hand om sin mors lägenhet och tillhörigheter. Hon tror att hon vid beskedet om dödsfallet hamnade i ett chocktillstånd, som sedan varade i fyra-fem månader och tog sig uttryck i depression, rädsla för att vara ensam på kvällarna, mardrömmar och svettningar. Det värsta som kunde hända hände. Vid den tidpunkt, då hennes mor skulle sluta att vara beroende av henne, blev modern dödad. Hon ansattes av tankar om hur mordet hade gått till och om det lidande som hennes mor hade fått utstå och hon kunde inte bli av med dessa tankar. Hon avbröt sina studier och började tänka på att ta sitt eget liv. - Direkt efter det hon fått besked om mordet kontaktade hon L.B.K. varjämte hon fick till stånd ett sammanträffande med chefspsykologen B.L. på Skandia Kriscenter. Denne förklarade att man inte kunde lämna henne någon hjälp rörande den speciella problematik som uppkommer i det fall att någon anhörig blivit dödad. P.Ö. försökte också förgäves få hjälp på annat håll. Följden blev att samtal i terapisyfte fortsatte hos L.B.K. Under hösten 1989 förvärrades P.Ö:s tillstånd. Hennes tankar var hela tiden fixerade vid mordet och L.B.K. förklarade att hon inte kunde göra någonting ytterligare för att hjälpa P.Ö. I stället fick P.Ö. rådet att söka vård i USA på ett behandlingshem avseende bl.a. akuta kristillstånd och således inte endast gällande alkohol- och anhörigproblematik. Innan hon bestämde sig för att åka till USA besökte hon försäkringskassan för att efterhöra om någon annan hjälp kunde erbjudas henne eller om hon kunde få bistånd för betalning av vårdkostnaderna i USA. Någon sådan hjälp fick hon emellertid inte varför hon åkte på egen bekostnad med pengar, som hon fått ut på en försäkring efter sin mor. Behandlingen, som pågick en månad, bestod i dels gruppterapi två gånger per dag, dels ensamterapi tre gånger per vecka. Den första tiden stod hon under övervakning dygnet runt, för att hon inte skulle ha någon möjlighet att skada sig själv. Den största hjälpen som hon fick var att inse att hon var maktlös när det gällde sin mors död och att acceptera detta. Efter behandlingen hade hon inte längre tankar på självmord. Det tog dock henne drygt sex år innan hon slutade att sörja och viss terapi pågår fortfarande. På grund av mordet har hon blivit tvungen att börja om från början när det gäller terapi avseende hennes mors alkoholproblem. Hon har skrivit boken "Att komma till ro med det allra värsta" mest för sin egen del och för att på så sätt dels kunna bearbeta framförallt mordet på hennes mor, dels kunna hjälpa andra. Samma avsikt hade hon med tidningsartiklarna. Hon har hållit mellan 10 och 15 föreläsningar. Totalt har hennes företag haft en inkomst om ungefär 90 000 kr.

Ö.Ö. har under sanningsförsäkran uppgett i huvudsak följande: Han och M.Ö. träffades någon gång i början av 1988. De hade var sin bostad men de brukade övernatta hos varandra. Sedermera flyttade de ihop och bodde tillsammans i ett par månader. Vid endast ett tillfälle ringde M.Ö. upp P.Ö. Han känner inte till om M.Ö. och P.Ö. i övrigt hade några kontakter.

Terapeuten L.B.K. har i sitt vittnesmål berättat i huvudsak följande: Hon sammanträffade med P.Ö. första gången 1987 i Stockholm i samband med ett möte, där de båda var mötesdeltagare. När P.Ö. fick reda på att hon var terapeut ville P.Ö. träffa L.B.K. yrkesmässigt. Det framkom att P.Ö. hade problem med sin mors alkoholism och leverne. P.Ö. hade svårt att släppa ansvaret for sin mor och kände att hon inte var mycket värd om hon inte gjorde någonting, for att hjälpa modern. Det bestämdes att P.Ö. skulle gå i terapi hos L.B.K., till en början en gång varannan vecka. P.Ö. älskade sin mor och hade känslomässigt och tankemässigt svårt att skilja sig från henne. Hon visade inte något hat gentemot modern på grund av dennas alkoholism men vad P.Ö. måste övervinna var sina sårade känslor och sitt beroende i förhållande till modern. Under terapins gång hjälpte L.B.K. P.Ö. att bearbeta sina känslor; P.Ö. kunde hata alkoholen men inte sin mor. Terapin gick inte bara ut på att samtala med P.Ö. utan hon fick även utföra vissa uppgifter som syftade till att ändra hennes beteende. Terapin hade pågått 6-8 månader när P.Ö:s mor blev dödad. L.B.K. hade dessförinnan förväntat sig att det skulle krävas ungefär samma tid för att terapibehandlingen skulle kunna avslutas. Underrättelsen om moderns död ledde till att terapin återupptogs och sammanträffanden ägde rum två-tre gånger i veckan. P.Ö:s trauma visade sig inte genast men när det började gå upp för P.Ö. vad som hänt blev hon hjälplös, kraftlös och L.B.K. kände sig oroad för P.Ö:s liv. Några förbättringar vad gällde P.Ö. skedde inte och det framstod för L.B.K. som tydligt att P.Ö. behövde mera hjälp än vad hon kunde erbjuda henne. L.B.K. bad P.Ö. kontakta vårdcentraler eller dylikt med förfrågan om hon kunde få någon hjälp. L.B.K. föreslog henne även ett auktoriserat behandlingshem i Minnesota, som var känt för en hög grad av framgångar inom området "Akut reaktion mot extrem stress", speciellt riktat mot familjer som har alkoholberoende familjemedlem. Eftersom P.Ö. innan denna behandling "hängde med naglarna i ett stup" och det var osäkert hur länge hon kunde hålla sig fast, var den här behandlingen enligt hennes mening viktig. P.Ö. lärde sig under vistelsen på behandlingshemmet att det inte var hennes fel att hennes mor dödats. Om modern inte hade dödats hade P.Ö. inte behövt denna behandling. Efter USA-vistelsen återupptogs terapibehandling hos L.B.K. Man kunde dock inte fortsätta där man slutat utan man nödgades börja "några steg bakifrån". Numera går P.Ö. inte i terapi hos henne men hon tror, att P.Ö. fortfarande har vissa problem att bearbeta i anledning av moderns död.

Chefsöverläkaren B.L. har lämnat en redogörelse av huvudsakligen följande innehåll: Han är chefspsykolog på Skandias Kriscenter, där man för närvarande tar hand om patienter som drabbats av skiftande slag av kriser. Han har sammanträffat med P.Ö. vid två tillfällen Det senaste sammanträffandet ägde rum helt nyligen och avsåg frågan hur P.Ö. mådde inför den kommande rättegången. Det första sammanträffandet skedde 1988 eller 1989, då P.Ö. besökte honom för rådgivning i anledning av att hennes mor blivit mördad. Troligen frågade hon om det fanns någon behandling i Sverige. Så som han uppfattade situationen hade det i P.Ö:s fall krävts heldygnsvård och sådan vård stod inte att få i Sverige vid den tiden. Vad Skandia kunde erbjuda var korttidsterapi i traumatiska situationer, genomsnittligt vid 5-7 tillfällen och maximalt vid 10 tillfällen. Föregångsländer i sådana fall som det här var fråga om var USA och England. Det är klart att P.Ö. lidit psykiskt på grund av mordet på hennes mor - det har rört sig om sekundär traumatisering. P.Ö. befann sig i ett utsatt läge redan tidigare och detta har påverkat situationen. Han tror att det i förevarande fall varit viktigt med rehabilitering fullt ut - livskvaliteten är för alltid skadad och man måste leva med detta. I den situation som P.Ö. befann sig är det hans uppfattning att det i detta fall var befogat att söka behandling i USA.

Tingsrättens överväganden.

Med utgångspunkt till en början från de grunder, som Ö.Ö. åberopat till stöd för sitt bestridande vad gäller skada i form av psykiskt lidande kan inledningsvis konstateras genom P.Ö:s egna uppgifter och L.B.K:s vittnesmål, att P.Ö. redan före moderns död hade sådana problem i anledning av moderns alkoholism att hon sett sig nödsakad att hos L.B.K. börja viss terapibehandling. Såvitt får anses utrett genom L.B.K:s vittnesmål synes nämnda behandling ha utvecklat sig positivt för P.Ö:s del fram till dess att P.Ö. fick underrättelsen om moderns död och det sätt på vilket hon dött.

P.Ö. har under sanningsförsäkran lämnat en mycket sammanhängande och detaljerad berättelse om sitt förhållande till sin mor, de kontakter som förekommit dem emellan och de åtgärder som P.Ö. vidtagit för att om möjligt bereda modern hjälp mot dennas alkoholberoende. Vidare konstaterar tingsrätten att de av P.Ö. lämnade uppgifterna rörande den reaktion och de känslor som drabbade henne efter underrättelsen om moderns död och det sätt på vilket hon bragts om livet vinner stöd av vad såväl L.B.K. som B.L. omvittnat. Det får med hänsyn härtill anses ställt utom varje rimligt tvivel att P.Ö. i anledning av det inträffade drabbats av skada som varit kausal till mordet och som yttrat sig i ett länge bestående psykiskt lidande. Den omständigheten att P.Ö. vid tiden för moderns död vistats på annan ort och därför inte bevittnat dödsfallet förändrar inte tingsrättens bedömning vad gäller kausalitetsfrågan.

Det nu redovisade innebär att i varje fall Ö.Ö:s förstahandsgrund för bestridandet ävensom det på kausalitetsfrågan grundade bestridandet i och för sig inte kan befria Ö.Ö. från skadeståndsskyldighet.

Det får anses ostridigt i målet, att tredjemansskada av det slag varom nu är fråga inte ansågs ersättningsgill vid tiden för dödsfallet. Genom Högsta Domstolens avgöranden den 24 februari 1993 (NJA 1993 s. 41 I och II) ändrades emellertid rättspraxis såtillvida, att skadestånd tillerkändes i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad.

I förevarande mål har Ö.Ö. som en grund för sitt bestridande hävdat, att den rättstillämpning, som blivit följden av Högsta domstolens nyss nämnda avgöranden inte kan ges retroaktiv verkan varför Ö.Ö. inte kan åläggas skadeståndsskyldighet gentemot P.Ö.

I hithörande fråga gör tingsrätten den bedömningen att prövningen, huruvida tredjemansskada skall vara ersättningsgill eller ej, rimligen skall ske med utgångspunkt från gällande praxis vid tiden för rättens avgörande av målet (se härom Lars Hellman: "Finna rätt" 2:a upplagan s. 112). På grund av det nu anförda finner tingsrätten således att den nu ifrågavarande, av Ö.Ö. åberopade grunden för bestridande inte bör kunna befria denne från skyldighet att utge skadestånd.

Vid en sammanfattning av det redovisade finner tingsrätten således att Ö.Ö. skall åläggas skadeståndsskyldighet gentemot P.Ö. for psykiskt lidande.

Fråga uppkommer då huruvida Ö.Ö. skall åläggas betalningsskyldighet också beträffande de kostnader som P.Ö. ostridigt erlagt för terapi och vård omfattande även resa till USA och åter.

Av P.Ö:s icke vederlagda uppgifter samt B.L:s vittnesmål får anses klarlagt att P.Ö:s psykiska tillstånd efter mordet på modern varit sådant att terapibehandling får bedömas ha varit nödvändig och B.L:s vittnesmål får vidare anses ge vid handen att några möjligheter till krisbehandling i den omfattning som det var fråga om i förevarande fall inte stod till buds vid nu ifrågavarande tid i Sverige. Anledning saknas att ifrågasätta P.Ö:s uppgifter att hon dessutom utan resultat varit i kontakt med vårdcentraler och försäkringskassa för att om möjligt få hjälp i Sverige.

Mot bakgrund härav och då annat inte framkommit än att vård eller behandling måste anses ha varit påkallad för P.Ö:s del är det tingsrättens uppfattning att de utlägg som P.Ö. haft i rehabiliterande syfte rimligen bör utges av Ö.Ö.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten sålunda att Ö.Ö. skall förpliktas att till P.Ö. utge skadestånd för dels psykiskt lidande och dels för uppkomna terapi-, behandlings- och resekostnader.

Vad gäller ersättningen för psykiskt lidande finner tingsrätten dock att denna bör bestämmas till skäliga ansedda 75 000 kr. Ö.Ö. skall därför förpliktas att till P.Ö. utge ersättning med tillhopa 152 582 kr.

Ö.Ö. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle sätta ned skadeståndet till 18 825 kr.

P.Ö. bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (2001-11-29, hovrättspresidenten Anna-Karin Lundin samt hovrättsråden Gunnar Sjöblom, Anders Carlbaum, referent, och Kristina Johnsson) ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten förpliktade Ö.Ö. att till P.Ö. utge skadestånd med 127 582 kr jämte ränta.

I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten. P.Ö. har därutöver anfört såvitt avser yrkandet om ersättning för psykiskt lidande, att det vid tingsrätten yrkade beloppet har grundats på en skälighetsbedömning utifrån det sammanlagda psykiska lidandet från mordet fram till den tidpunkt då hon kände att hon "kom igen", vilket hon gjorde omkring sex år efter mordet. Hon har vidare anfört att det yrkade beloppet om 24 263 kr avser ersättning för kostnader för terapi under tiden hösten 1988 - mars 1992 samt att resan till USA ägde rum i januari 1990.

Utredningen i hovrätten har varit i huvudsak densamma som vid tingsrätten.

P.Ö. och Ö.Ö. samt vittnena L.B.K. och B.L. har hörts på nytt. Samtliga har därvid berättat väsentligen i överensstämmelse med vad som för var och en av dem antecknats i tingsrättens dom med följande förtydliganden.

P.Ö.: Enligt B.L. fanns det när hon behövde det hösten 1989 inte någon i Sverige som hade kompetens att kunna hjälpa henne med de problem hon hade. Hon litade på B.L:s uppgift och hennes kontakter med läkare vid vårdcentraler och försäkringskassan bekräftade denna uppgift. Hon bekostade därför själv resan till USA. - Efter hemkomsten från USA- vistelsen fortsatte hon i terapi hos L.B.K. Hon blev långsamt bättre men det tog fem-sex år innan hon började känna igen sig själv. Hon slutade att gå i terapi hos L.B.K. 1993. Därefter har hon fortsatt att gå i annan terapi.

L.B.K.: Hon arbetade på Ersta sjukhus, Vändpunkten, när P.Ö. först tog kontakt med henne. - Efter mordet kontaktade P.Ö. henne igen. Hon kände till - utan att undersöka på djupet - vad de större sjukhusen i Sverige hade att erbjuda i form av terapihjälp. Ingen av dem kunde hjälpa P.Ö. med de speciella problem som P.Ö. hade. - Den terapi som P.Ö. behövde hade en annan inriktning efter mordet. - P.Ö. behövde terapeutisk kontakt 24 timmar om dygnet. Någon sådan vård fanns inte att erbjuda i Sverige.

B.L.: Kriscentrum startade 1985. Dit vänder sig personer som har drabbats av brott och som har försäkring hos Skandia. Kriscentrum skickar inte någon till USA för behandling. Han arbetar för närvarande vid Sofiahemmet med personer som traumatiserats på grund av brott. - Vid den tidpunkt då P.Ö. kontaktade honom fanns det inte någon i Sverige som hade resurser att ta hand om en person med de problem P.Ö. då hade. Hon behövde hjälp med det underliggande problemet och traumat. Det var, som han såg det, fråga om ett totalt omhändertagande och i Sverige fanns det inte någon institution som kunde erbjuda detta. Han utgick från att det fanns sådan hjälp att tillgå i USA.

Hovrättens bedömning.

Vad som förekommit i hovrätten ger inte anledning till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort att P.Ö. i anledning av mordet på hennes mor drabbats av skada som varit kausal till mordet och som yttrat sig i ett länge bestående psykiskt lidande. På de skäl tingsrätten anfört finner hovrätten - i likhet med tingsrätten - att Ö.Ö. är skadeståndsskyldig gentemot P.Ö. för psykiskt lidande.

P.Ö. har således tillfogats en personskada och hennes rätt till ersättning härför regleras i 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt detta lagrum omfattar ersättning för personskada bl.a. ersättning för vissa utgifter och ersättning för sveda och värk.

Ersättningen för psykiskt lidande utgår, som framgår av pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II, i form av ersättning för sveda och värk. I de nämnda avgörandena fann Högsta domstolen bl.a. utrett att de anhöriga hade tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som var att hänföra till personskada. Även härefter har det i rättspraxis ansetts vara en förutsättning att psykiska besvär är medicinskt påvisbara för att de skall utgöra personskada (se NJA 2000 s. 521 och däri angivna hänvisningar). Som bevisning om skadan brukar åberopas underlag för sjukskrivning eller annan medicinsk utredning. Högsta domstolen anförde i NJA 2000 s. 521 bl.a. att när någon dödas genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling kommer dödsfallet plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt, vartill kommer den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne bragts om livet genom brott och att det ligger i sakens natur att de som har stått den avlidne nära då drabbas av psykiska besvär utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra samt att i sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförluster bör man utan närmare utredning kunna presumera att dessa besvär är att hänföra till personskada.

Genom avgörandet kan Högsta domstolen sägas ha infört en bevislättnad för en skadelidande som tillfogats psykiska besvär på grund av att en nära anhörig dödats genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Högsta domstolen har i avgörandet fastställt att ersättning normalt inte behöver styrkas med läkarintyg eller liknande utredning intill ett schablonbelopp om 25 000 kr. Den lägsta ersättningen som bör utgå till P.Ö. är därför 25 000 kr. För att högre ersättning skall kunna utgå måste krävas att hennes besvär styrks genom läkarintyg eller annan utredning.

I förevarande fall saknas läkarintyg om P.Ö:s psykiska besvär till följd av att hennes moder bragts om livet. P.Ö. har inte varit sjukskriven då hon saknat arbete. En uppskattning får därför göras av akut sjuktid. De uppgifter som lämnats av L.B.K. om hur länge P.Ö. gått i terapi hos henne samt P.Ö:s egna uppgifter om den behandling hon genomgått får godtas. Hovrätten anser mot den bakgrunden att akut sjuktid bör motsvara den tid under vilken P.Ö. gått i terapi hos L.B.K. efter mordet - cirka tre år.

När det sedan gäller storleken på den ersättning som skall utgå bör den bestämmas med ledning av Trafikskadenämndens hjälptabeller. Enligt tabellerna bestäms ersättning med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad. Grundbeloppet varierar beroende på vårdtyp, skadetyp och vårdtidens längd. Med hänsyn till vad som är upplyst om P.Ö. i dessa avseenden bör skadeståndet bestämmas till 50 000 kr.

Vad sedan gäller de anspråk P.Ö. framställt för de kostnader hon haft för terapi och vård omfattande även resa till USA och åter föranleder vad som förekommit i hovrätten ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Det får anses vara klarlagt att P.Ö:s psykiska tillstånd efter mordet på modern varit sådant att terapibehandlingen får anses ha varit nödvändig. Genom vad som framkommit vid förhören med L.B.K. och B.L. får P.Ö. anses ha gjort vad som på henne ankommit för att undersöka möjligheterna till adekvat vård inom Sverige. Vid sådant förhållande - och då tvist inte råder om beloppens storlek - bör P.Ö. tillerkännas yrkad ersättning för gjorda utlägg.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att Ö.Ö. skall utge skadestånd till P.Ö. med 127 582 kr, varav 50 000 kr avser ersättning för sveda och värk.

Målnummer T 52/99