Allmän åklagare väckte vid Karlshamns TR åtal mot T.A., född 1965, för grov våldtäkt och mord enligt följande gärningsbeskrivning: T.A. har på kvällen d 23 okt 1989 tvingat S.A., född 1972, till samlag i ett skogsområde i Duveryd, Asarum, i Karlshamns kommun genom att bakbinda S.A:s händer och armar och därefter lägga S.A. på rygg och dra ner hennes byxor och trosor under knäna mot S.A:s stövlar samt införa sin penis i S.A:s slida och utföra samlagsrörelser. S.A. har gjort motstånd genom att sparka med sina ben och riva T.A. med S.A:s fingernaglar på pannan, högra axeln, högra underarmen och händerna. Detta har medfört rivmärken. S.A. har emellertid inte kunnat komma loss i sitt hjälplösa tillstånd, vilket T.A. varit helt medveten om. Brottet bör bedömas som grov våldtäkt med hänsyn till de sadistiska inslagen i samband med T.A. övergrepp eller grovt förnedrande handlingar mot S.A.. T.A. har därför visat särskild råhet. - T.A. har efter samlaget med S.A., som alltjämt varit bunden med snören, på kvällen d 23 okt 1989 sprungit ner till sin bil och där hämtat ett vitt rep. T.A. har med detta rep bundit ihop S.A:s händer och armar bak på hennes rygg och om överkroppen samt hennes hals. S.A. har hotat att hon skulle avslöja T.A. agerande för T.A. sambo P.. T.A. har med båda händerna tagit ett kraftigt strupgrepp på S.A. med uppsåt att döda henne. Detta har orsakat skador på S.A:s hals med blödningar i halsmusklerna samt kring S.A:s högra huvudpulsåder. S.A. har blivit liggande orörlig på marken. T.A. har underlåtit att söka rädda S.A. till liv. T.A. har i stället sprungit ner till sin bil, som stått i närheten, och backat bilen fram till S.A.. T.A. har därefter lastat in S.A:s kropp i fordonets bagageutrymme och kört till Karlshamns kommuns förråd i Mörrum, där T.A. haft sin arbetsplats. T.A. har orienterat sig på platsen för att kunna lasta av S.A:s kropp någonstans vid förrådet. Han har troligen också tagit med sig en yxa för att definitivt beröva S.A. livet. T.A. har emellertid fortsatt bilfärden med S.A. i bakluckan till ett område vid scoutstugan i Munkahus. T.A. har därefter dödat S.A. genom att med upprepade slag med en yxa slå S.A. i huvudet. Slagen har orsakat omfattande krosskador, som medfört att S.A. avlidit. T.A. har senare mot natten d 24 okt 1989 med sin bil och troligen ett släpfordon transporterat den döda kroppen efter S.A. till Munkahusviken och där sänkt henne i vattnet.

Skadestånd yrkades

dels av dödsboet efter S.A. med 15 774 kr för begravningskostnader och gravsten, dels

av S.A:s föräldrar A.A. och L.A. samt hennes syster J.A., född 1976, för psykiskt lidande med 25 000 kr var.

T.A. förnekade att han gjort sig skyldig till våldtäkt. Han vitsordade att han hade haft samlag med S.A. med påstod att det varken hade förekommit tvång från hans sida eller motstånd från hennes sida. Han erkände att han hade bragt S.A. om livet men gjorde gällande att gärningen skulle betraktas som dråp. Han

medgav att utge yrkat skadestånd till dödsboet men

bestred skadeståndsskyldighet gentemot A.A., L.A. och J.A. och förklarade att han inte kunde vitsorda något belopp som i och för sig skälig ersättning.

TR:n (ordf lagmannen Klementsson) meddelade dom d 20 febr 1990.

Enligt domen uppgav T.A. bl a följande. Han lärde känna S.A. någon gång under hösten 1986, när han arbetade som vaktmästare på hennes skola. S.A. var då 14 år gammal. Vid den här tiden bodde han tillsammans med P.. S.A. frågade honom, vad han brukade göra på fritiden. När hon fick höra att han sprang mycket, ville hon att de skulle träna tillsammans. Han hade ingenting emot att springa tillsammans med S.A.. Efter turerna i skogen brukade de dricka kaffe och prata hemma hos S.A.. Under sommaren 1987 träffade P. en annan kille. P:s och hans förhållande tog då slut, men de bodde fortfarande tillsammans. I samband med detta började han och S.A. att träffas lite oftare. De hade aldrig sällskap med varandra "på riktigt" men de träffades en del. De hade även intimt umgänge med varandra på så sätt att de "kramades och kände på varandra", men de hade aldrig samlag med varandra. Efter några månader gjorde P. slut med den andre killen och kom tillbaka till honom. Han sade då till S.A. att han bara ville träffa henne som ren kompis i fortsättningen. De fortsatte att träffas då och då. Han är inte hästintresserad men han var ute och red tillsammans med S.A. vid ett par tillfällen under somrarna 1988 och 1989. - Måndagen d 23 okt 1989 var han ledig på eftermiddagen för att arbeta på Stadsteatern i Karlshamn. Han stannade kvar på teatern till strax före klockan fyra. Sedan körde han först en runda i staden, därefter körde han ut mot Asarum. Han såg en häst ute på en åker. Sedan såg han att det var S.A.. De hälsade på varandra och han såg i backspegeln att S.A. gjorde tecken till honom att han skulle stanna. Hon frågade honom, om han hade lust att rida en runda med henne. Han gick ur bilen, och de fortsatte bort mot hagen, där de skulle rida. Hon hoppade av hästen och tog av sadeln. De klev upp på hästen båda två och red bort mot ett kalhygge. Hästen blev skrämd av någonting. Den stannade och stegrade sig. Han är inte van vid att rida och kom i obalans och trillade av hästen. Han drog S.A. med sig i fallet. Han reste sig upp och ledde fram hästen till S.A., för att hon skulle sadla den. S.A. sadlade hästen. Hon sade till honom att han var en "stor svikare" och att hon skulle säga till P. att de hade varit tillsammans. Han blev arg på henne, när hon sade så. Han tänkte att han skulle skrämma S.A., så att hon inte skulle tycka om honom mer. Han gick fram till S.A. och gav henne en kraftig knuff samtidigt som han satte krokben för henne. S.A. föll omkull på marken. Då tog han loss sina skosnören av läder. Han lade sitt knä på hennes ena arm samtidigt som han lutade sig över henne. Han kommer inte ihåg, om S.A. sade någonting då. Hon försökte inte att komma loss på något sätt. Det hade hon kunnat göra, om hon velat, för S.A. var stark. Han tog därefter tag i hennes andra arm och band ihop hennes händer på ryggen. Han band henne med läderskosnörena och ett nylonsnöre som han hade i byxfickan. Han kan inte säga, om S.A. gick med på att bli bunden. När han väl hade bundit henne, hade hon ingen möjlighet att ta sig upp. S.A. låg på sidan. Han drog ner hennes ridbyxor och trosor "till stövlarna", därefter försökte han tränga in i henne, men det gick inte. Hon rullade då runt, så att hon låg på ryggen. Han tog tag i hennes ben och lyfte upp dem mot sina axlar. S.A. hjälpte till genom att lyfta underlivet mot honom. Då lyckades han genomföra samlaget. Han vet att S.A. ville vara tillsammans med honom, och han uppfattade det, som om hon inte hade något emot att genomföra samlaget. S.A. grät inte. Efter samlaget ville han prata ut om det som hänt med S.A.. Hon "slet och drog" i snörena. Han var rädd att hon skulle springa sin väg, innan de hann prata med varandra. Han sprang därför ner till sin bil och hämtade ett grövre rep, som han tänkte binda S.A. med. När han kom tillbaka till S.A., hade skosnörena nästan lossnat. Han bakhand hennes händer i ett "kryss". Därefter surrade han repet om hennes bröst och armar samt ett varv runt hennes hals. S.A. sade att han var en "svikare" och att hennes pojkvän visste, var hon fanns. Han satte sig vid sidan om S.A.. Han ville fundera ett tag, men han fick ingen tid till det, för S.A. pratade i ett kör. Han lade sina händer över hennes mun för att försöka tysta henne. S.A. försökte då bita honom. Det var då, han tog ett "strypgrepp på hennes hals. Han tryckte till med tummarna och händerna. Han vet inte, hur lång tid han höll kvar greppet. S.A. kastade först med huvudet. Plötsligt "ryckte" det till i hennes kropp. Därefter blev hon livlös. Han hörde inga ljud från henne, så att han trodde att hon var död. Han hade inte haft för avsikt att döda henne. Han blev rädd och visste inte, vad han skulle ta sig till. Han sprang ner och hämtade bilen som han backade upp till platsen. Han lyfte in S.A. i koffertutrymmet. Han hade ingen tanke på att köra iväg med henne till sjukhuset eller polisen, utan han tänkte att han kunde lägga henne i förrådet på sin arbetsplats i Mörrum så länge. När han kom fram till förrådet i Mörrum, såg han att det utrymme där han hade tänkt lägga S.A. var igenspikat. Han fortsatte då ut till scoutstugan i Munkahus. När han kom fram dit, körde han ner bilen mot en bod som finns där. Han lyfte ut S.A. från kofferten och bar in henne i det mittersta utrymmet. Det hade då hunnit bli helt mörkt ute. Han tänkte att han skulle klä av henne naken och gömma henne i vattnet. Han tog därför av S.A. de kläder hon hade på underkroppen. När han höll på med det, råkade han släppa hennes ena ben. Då hördes det ett ljud från S.A.. Det lät som en "rossling". Han trodde ju att hon var död, men han blev osäker, när han hörde ljudet, och visste inte, vad han skulle tro längre. Han fick panik och sprang ut till bilen och hämtade en yxa. Han vände S.A. om och lade plast över hennes huvud. Därefter slog han till hennes huvud med yxans baksida en gång. Då såg han att det kom blod på golvet vid sidan om henne. För att undvika att det kom mer blod i boden, drog han ut S.A. därifrån. När han hade fått ut henne, slog han ytterligare tre eller fyra slag med yxan mot hennes huvud. Därefter lämnade han kvar S.A., som då var täckt med plast ner till knäna, och körde hem. Han stannade sedan hemma till ungefär kl 21.45. Han skulle vara vid teatern igen vid tiotiden. Han körde tillbaka till förrådet i Mörrum, där han hämtade ett släp, som han kopplade till bilen. Han tog även med sig ett brunnsgaller och ett rep. Därefter körde han ut till Munkahus, där han kopplade av släpet. S.A. låg då kvar, som han hade lämnat henne. Sedan körde han vidare till Stadsteatern i Karlshamn. När de var färdiga på teatern, körde han tillbaka ut till Munkahus. När han kom till scoutstugan, körde han ner bilen och kopplade på släpvagnen. Han trädde en plastsäck över S.A:s huvud. För att hålla plasten på plats, lindande han en svart scarf runt hennes hals. Han lyfte upp S.A:s kropp på släpvagnen. Han körde bort till Munkahusbron. Han backade ner bilen, så långt ner det gick vid viken intill bron. Därefter sprang han upp på bron med gallret och repet. Han drog sedan upp S.A:s kropp till bron. Han band fast repet i brunnsgallret. Repets andra ände band han fast i det rep som var surrat runt S.A.. När det var klart, så knuffade han ner gallret och S.A. i vattnet.

A.A. uppgav vid målsägandeförhör bl a följande. S.A. träffade T.A., när han arbetade som skolvaktmästare på hennes skola hösten 1986. T.A. hade sällskap med P. vid den här tiden. När detta förhållande blev dåligt, sökte han upp S.A.. De började att träffas mer. T.A. var hemma hos familjen A en hel del och det hände att han stannade till sent på natten. A.A. och hennes man förstod att S.A. tyckte väldigt mycket om T.A.. Hon tror att S.A. hoppades att det skulle bli hon och T.A. till slut. S.A. trodde på honom när han sade att han skulle flytta från P.. - Tre veckor före d 23 okt 1989 ringde T.A. till S.A. och ville träffa henne på det ställe, där hennes häst sedan påträffades. S.A. hade då börjat träffa en annan pojkvän, som hon verkade vara förtjust i. Hon gick därför inte dit. Den 23 okt slutade S.A. tidigt från skolan. A.A. och S.A. åt middag tillsammans, innan S.A. skulle rida. När S.A. inte kom tillbaka från ridturen, körde A.A:s man ner till stallet för att se, om han kunde hitta henne. Efter en stund kom han tillbaka utan S.A.. Hon själv och S.A:s lillasyster begav sig då ut tillsammans för att leta efter S.A.. De hittade inte heller henne. När de var på väg hem, mötte de hennes man på cykel. Han sade att polisen hade ringt och sagt att man hade hittat S.A:s häst vid ödegården i Duveryd. De körde genast dit alla tre. När de kom fram till hästen, såg de att den inte var svettig. De tänkte då att S.A. inte hade ridit så långt. Polisen kom till platsen en stund efter dem. De sade då till polisen att kontrollera, vad T.A. hade haft för sig. De visste ju att han hade velat träffa S.A. där uppe för tre veckor sedan. A.A. kan egentligen inte förklara, varför de kom att tänka på honom. Det var nog bara "en känsla".

Av ett av rättsläkaren G.S. avgivet utlåtande över rättsmedicinsk obduktion av S.A. framgick att den terminala dödsorsaken var brott på skallen - skador i hjärnan - samt att struptag möjligen kunde ha bidragit till dödsfallet.

Efter att ha redogjort för annan muntlig och skriftlig bevisning i ansvarsdelen anförde TR:n i domskälen: T.A. har detaljerat berättat hur han våldfört sig på S.A. genom att sätta krokben för henne, knuffa omkull henne på marken, lägga sitt ena knä på hennes arm och trycka ner henne mot marken med sin kropp för att därefter bakbinda hennes händer. Han har vidare berättat att han och S.A. aldrig tidigare har haft samlag med varandra. Han har vid förhör under förundersökningen sagt att S.A. grät, när han gjorde detta mot henne. Av obduktionsutlåtandet, den rättsmedicinska undersökningen och förhöret med G.S. framgår dels att S.A. hade sådana skador på båda benens framsidor, som tyder på att hon har försökt att värja sig genom att sparka, dels att T.A., framför allt på höger hand, företedde skador som kan vara rivmärken. T.A. har inte kunnat lämna någon annan förklaring till varför han efter samlaget band S.A. ytterligare än att han ville hindra henne från att lämna platsen, därför att han ville "tala ut" med henne. Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits finner TR:n att T.A. uppgift om att S.A. frivilligt skulle ha gått med på att de hade samlag med varandra är så osannolik att den inte förtjänar någon tilltro. T.A. skall därför dömas för våldtäkt, som med hänsyn till att S.A. varit helt ur stånd att freda sig, skall bedömas som grov.

T.A. egna uppgifter stämmer väl överens med undersökningsfynden, obduktionsutlåtandet och den tekniska utredningen. Hans uppgifter bör därför läggas till grund för bedömningen. Även om han inte haft uppsåt att döda S.A., när han tog strupgrepp på henne, så har han i vart fall därefter fullföljt gärningen genom att uppsåtligen döda S.A. medelst upprepade yxslag mot hennes huvud. Fotografierna i målet vittnar om ett grymt och avskyvärt dåd. T.A. skall därför dömas för mord. I skadeståndsdelen anförde TR:n i domskälen följande.

På målsägandenas begäran har A.A. även hörts om familjen A:s reaktioner inför S.A:s död. I denna del har även sjukhusprästen D.G.D. hörts. A.A. har berättat: Familjen A har alltid varit en mycket harmonisk familj. Hon och hennes man har haft en jättefin kontakt med S.A. och de andra tre barnen. Familjen har alltid gjort saker tillsammans. Det går inte att beskriva, vad de vuxna familjemedlemmarna upplevde, när S.A:s häst påträffades utan henne. Det var en fasansfull känsla. Hon och hennes man samt S.A:s lillasyster var ute och letade efter S.A. hela den natten. De fortsatte att leta de följande dagarna. De slets hela tiden mellan hopp och förtvivlan, trots att de, allteftersom dagarna gick utan att S.A. påträffades, innerst inne förstod att hon måste vara död. Själv orkade hon inte vara med i skallgångskedjorna de sista dagarna, men både hennes man och S.A:s lillasyster fortsatte att leta. De hoppades alla att de i alla fall skulle hitta S.A., så att de fick se henne en sista gång och ta farväl av henne. De två minsta barnen förstod inte riktigt, vad som hände runtomkring dem, men resten av familjen mådde mycket dåligt. Ovissheten var fruktansvärd. Hennes bror, D.G.D., som är präst kom hem till dem och stöttade dem under den här veckan. Han såg även till så att de fick kontakt med överläkaren A.L., som är specialist i barn- och ungdomspsykiatri och som vid ett flertal tillfällen kom hem till familjen för krissamtal. Om familjen inte hade haft det stödet då, så hade familjen inte klarat av situationen. Kriminalinspektören K.E. på polisen i Karlshamn ringde hem till dem på lördagskvällen den här veckan. Det var hon, som svarade. K.E. sade att T.A. hade bragt S.A. om livet. Hon hade ett block, som hon skrev "T.A." på. Hon sprang sedan upp till S.A:s lillasyster, som hade lagt sig. Hon berättade för henne att T.A. hade dödat S.A.. Systern blev alldeles hysterisk och hon sade: "Det kan inte vara han, mamma, han tyckte ju om S.A.. Jag har ju sett, när han pussade och kramade henne, det kan inte vara han". Hon fick då för sig att hon hade hört fel, så hon sprang ner igen och skulle titta på lappen, där hon skrivit namnet. Hennes man och bror sade till henne att det var rätt, det var T.A. som hade dödat S.A.. De blev förtvivlade över dödsbudet men tänkte att nu skulle de i alla fall snart få se S.A. igen. Dagen efter hörde de på radion att polisen draggade efter S.A:s kropp. Vid tretiden på eftermiddagen ringde polisen igen och berättade att man hade hittat S.A. och frågade, om familjen hade någon, som kunde komma och identifiera henne. Hon och hennes man sade att de skulle komma genast. De fick då besked om att det var bäst, om någon annan utanför familjen kom dit i stället, så en kamrat till dem gjorde det. Det var S.A., man hade hittat. Hennes bror åkte ner till Lund efter obduktionen för att göra i ordning S.A. inför begravningen. De tänkte att de skulle få se henne efter det. Hennes bror ringde emellertid till dem och sade att S.A. var så illa tilltygad att han avrådde dem från att se henne. Ingen av dem fick alltså ta ett ordentligt farväl av S.A.. Till och med det har T.A. tagit ifrån dem. Hon har varit sjukskriven ända sedan S.A. försvann. Hennes man har försökt att börja arbeta igen men inte klarat av det. Han är också sjukskriven nu. S.A:s lillasyster mår mycket dåligt. S.A:s två yngre bröder har nu börjat förstå att S.A. aldrig mer kommer tillbaka. Det påverkar dem också. Hon, hennes man och S.A:s lillasyster har haft regelbunden kontakt med A.L. och dennes kollega. S.A:s lillasyster får dessutom hjälp i skolan genom att hon en timme om dagen får komma till skolpsykologen. Där har hon möjlighet att prata om S.A., så mycket hon behöver. Hela familjen sover mycket dåligt och har ofta mardrömmar. Det händer att någon av familjen vaknar mitt i natten och springer in i S.A:s rum för att se, om hon är där. De saknar S.A. oerhört mycket.

D.G.D. har berättat: Han är bror till A.A. och var alltså morbror till S.A.. Han arbetar som sjukhuspräst på lasarettet i Kristianstad. Han har därför stor erfarenhet av sorgearbetet vid en nära anhörigs död. Han har alltid haft mycket god kontakt med sin systers familj och han har träffat familjen regelbundet. Det har aldrig tidigare funnits några psykiska problem i familjen. Han fick veta att S.A. var försvunnen på morgonen d 24 okt. Det var hans mor, som ringde och berättade det. Han åkte till Asarum, så fort han kunde. A.A. och hans svåger talade om vad som hänt. Vid den här tidpunkten fanns det fortfarande hopp kvar att man skulle hitta S.A. vid liv. Han hjälpte själv till med sökandet, tillsammans med S.A:s lillasyster. Han tog tjänstledigt från sitt arbete resten av veckan, för att han skulle kunna vara hos familjen A. Ju längre tiden gick utan att man fann S.A., desto mer led A.A., hans svåger och S.A:s lillasyster. De två minsta pojkarna förstod inte, vad som skedde. Familjen svävade i ovisshet, vilket är oerhört psykiskt påfrestande. Hoppet om att hitta S.A. vid liv försvann så småningom. I stället växte det fram ett hopp om att de åtminstone skulle få ta farväl av S.A., när man hade funnit henne. Han insåg att familjen behövde läkarvård, så han bad överläkaren A.L. att komma dit på onsdagen, vilket denne också gjorde. Denne kom sedan dit vid flera tillfällen, eftersom han bedömde att situationen var så pass påfrestande för familjen att den behövde ha den kontakten. När familjen på lördagskvällen fick bekräftelse på att S.A. var död, väcktes förhoppningen att man snart skulle få se henne igen. Han var själv nere i Lund för att hämta S.A. och göra henne i ordning för begravningen. Han avrådde familjen från att se S.A., trots att han vet att han därmed undandrog den en möjlighet att bearbeta sorgen, något som är mycket viktigt vid oväntade dödsfall. A.L. gjorde samma bedömning som han och familjen lydde dem. Familjereaktionen kan beskrivas som en genomgripande ångest på gränsen till outhärdligt lidande. Det blir hela tiden värre. I början var de vuxna familjemedlemmarna chockade, men nu konfronteras de med verkligheten. Det är i det dagliga vardagslivet, som S.A. saknas. Det är en vanlig reaktion för anhöriga vid sådana här tillfällen. Det fordras hjälp, om familjen ska kunna klara sig ur det här. A.A., hennes man och S.A:s lillasyster går i regelbunden samtalsterapi. Det är nödvändigt för dem. Hans syster var tidigare mycket levnadsglad, men nu har hon förlorat livsviljan och livsmodet har ebbat ut. A.L. har bedömt att det föreligger en uppenbar suicidrisk för hennes del.

TR:n gör följande bedömning.

För att ersättning skall kunna utgå för psykisk skada genom chock i samband med någon anhörigs död krävs enligt svensk rättspraxis i princip att den psykiska skadan står i direkt och nära samband med brottet. Om den chockade själv befunnit sig i fara att lida fysisk skada vid brottstillfället anses sådant samband föreligga. Då någon, som själv inte varit närvarande vid brottstillfället, fått en chock vid underrättelsen av någon nära anhörigs död har däremot nämnda samband i princip inte ansetts föreligga. I nu aktuellt fall har visserligen A.A., L.A. och J.A. inte befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för gärningen. De har emellertid kommit till brottsområdet, så snart S.A:s häst påträffats. Vilka psykiska påfrestningar de alltsedan dess utsatts för framgår av A.A:s och D.G.D:s berättelser, vilka i alla hänseenden bär trovärdighetens prägel.

Till stöd för sina yrkanden har A.A., L.A. och J.A. vidare åberopat två av överläkaren A.L. d 11 dec 1989 och d 6 febr 1990 utfärdade intyg.

Av det första intyget framgår att A.L. träffade familjen A första gången tre dygn efter S.A:s försvinnande, att han under den närmaste tiodagarsperioden därefter företog sammanlagt fem besök hos familjen för krissamtal, att därefter båda föräldrarna och dottern J.A. vid tre tillfällen varit på mottagningsbesök för krissamtal, att det kan konstateras att familjen utsatts för extraordinära påfrestningar på grund av de förhållanden som förevarit runt S.A:s försvinnande och därefter följande vetskap om på vilket sätt hon bragts om livet, att det alltid är svårt att värdera kris- och sorgereaktioner men att familjen A otvivelaktigt utsatts för oerhörda påfrestningar, koncentrerade till en mycket kort tidrymd, att det kan förmodas att de tre vuxna familjemedlemmarna kommer att behöva en omfattande psykoterapeutisk kontakt med anledning av det skedda samt att enligt familjens egna uppgifter och även uppgifter från omgivande släktingar inga tidigare psykiska besvär föreligger i familjen.

Av det senare intyget framgår att båda föräldrarna samt J.A. har en regelbunden psykoterapeutisk kontakt, på grund av en alltmer djupnande sorgereaktion, som yttrar sig i förtvivlan, stundtals kaotiska tankar med självmordsfunderingar, främst hos A.A., att samtliga har matproblem med avmagring, insomningsbesvär, varje natt förekommande mardrömmar med täta uppvaknanden, att alla tre uppvisar tecken till reaktiv depression med f n starka aggressiva inslag, som naturligtvis stör familjelivet och även påverkar de båda pojkarna i hög omfattning, samt att familjen kommer att behöva en mycket lång terapeutisk kontakt.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits finner TR:n att det får anses föreligga ett så direkt och nära samband mellan det psykiska lidande som A.A., L.A. och J.A. utsatts för och mordet på S.A. att ersättning för deras psykiska lidande kan utgå. Vad de härutinnan fordrat är skäligt. Deras skadeståndsyrkanden ska därför bifallas.

Domslut. TR:n dömde T.A. för mord, grov våldtäkt och viss annan brottslighet att överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

T.A. ålades att utge skadestånd

till dödsboet efter S.A. med 15 774 kr samt

till envar av A.A., L.A. och J.A. med 25 000 kr.

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot H.P., född 1952, för mord med påstående att H.P. d 2 nov 1991 i sin lägenhet i fastigheten Industrigatan 8, Lomma, hade berövat B.H., född 1982, livet genom kvävning och/eller strypning.

Skadestånd yrkades.

dels av dödsboet efter B.H. med 18 298 kr för begravningskostnader och gravsten, dels

av B.H:s föräldrar P.H-O. och E.H. för psykiskt lidande med vardera 50 000 kr.

H.P. förnekade att han begått den av åklagaren påstådda gärningen och bestred skadeståndsskyldighet. Yrkandena om ersättning för psykiskt lidande bestreds även på den grunden att det inte förelåg sådant samband mellan gärningen och personskadan att denna skada var ersättningsgill. H.P. ville inte ta ställning till beloppen avseende psykiskt lidande som sådana. Han bestred dock inte att P.H-O. och E.H. drabbats av psykiskt lidande som följd av vad som hänt B.H..

TR:n (ordf chefsrådmannen Heuman) meddelade dom d 16 april 1992.

Av domen framgår att B.H:s föräldrar P.H-O. och E.H. var skilda, att P.H-O. hade vårdnaden om B.H. och att E.H. hade umgängesrätt med henne samt att E.H. var bosatt på Industrigatan 10 och H.P. på Industrigatan 8 i Lomma.

H.P. uppgav att han inte hade träffat B.H. den aktuella dagen och att han större delen av dagen hade varit borta från sin bostad.

E.H. uppgav enligt TR:ns dom bl a följande. Han hade umgängesrätt med B.H. bl a vartannat veckoslut. B.H. lekte ganska ofta med H.P:s dotter N. under de veckoslut som hon var hos E.H.. Före den nu aktuella helgen hade E.H. träffat H.P. endast vid några tillfällen. En gång hade han hämtat B.H. hos H.P. när hon hade lekt med H.P:s barn. - Den aktuella helgen lämnade P.H-O. B.H. hos E.H. fredagen d 1 nov. Nästa dag närmare kl 11.00 gick B.H. ut för att leka. Hon sa till E.H. att hon skulle gå till H.P:s barn eller, om de inte var hemma, till en kamrat som heter E.. När B.H. var borta hos kamrater och lekte brukade hon normalt höra av sig framåt eftermiddagen. Då hon inte hade ringt vid 17-tiden blev E.H. orolig. Efter ett tag började han ringa runt till olika personer, där hon kunde tänkas vara. Ungefär kl 19.00 gick han till H.P. och ringde på. Ingen öppnade emellertid och inga ljud hördes från lägenheten. E.H. fortsatte letandet utan resultat. Han ringde till polisen första gången kl 21.33. Polisen uppmanade honom att på nytt försöka få kontakt med H.P.. E.H. gick därför igen till H.P.. Denna gång var han hemma. Klockan var då 21.45. H.P. verkade förvånad över att se E.H.. På E.H:s fråga om H.P. hade sett B.H. svarade han något i stil med "skulle hon vara här". H.P. sa vidare att han hade åkt hemifrån vid 10-tiden. Därefter gick E.H. hem och ringde på nytt till polisen och gjorde en formell anmälan om B.H:s försvinnande. Klockan hade då hunnit bli 21.54.

E.H. berättade härefter om fortsatt sökande efter B.H. under kvällen.

Den 3 nov kl 9.20 hittades B.H. död på en parkeringsplats vid Östra Farmvägen i Malmö.

E.H. uppgav ytterligare enligt domen: På söndag eftermiddag identifierade han B.H. på rättsläkarstationen i Lund. Den 4 nov togs han på grund av chocken över vad som hade hänt B.H. in på psykiatriska akutmottagningen, S:t Larsområdet, i Lund. Han vårdades på den psykiatriska kliniken till d 21 nov. Numera behandlas han med krisbearbetande samtal hos en kurator på dagvårdsenheten Fyrklövern. Han har normalt samtal en eller två gånger per vecka med kuratorn. E.H. har ännu inte förmått sig att flytta hem till bostaden på Industrigatan. Han bor för närvarande hos olika vänner. Han har tidigare arbetat med blommor, bl a bundit blombuketter. Nu saknar han både kreativitet och glädje, varför arbetet inte fungerar. Han har inte formellt varit sjukskriven.

Omfattande skriftlig och muntlig bevisning förebragtes i målet.

Enligt ett av rättsläkaren P.K. avgivet utlåtande över rättsmedicinsk obduktion av B.H. talade gjorda fynd för att hon hade bragts om livet genom kvävning och/eller strypning. Vidare hade konstaterats att hon haft läkemedlen Propavan och Mallorol i blodet då hon dog. Det fanns enligt P.K. anledning att förmoda att hon varit påverkad av läkemedlen, t ex att hon blivit slö och eventuellt också somnat. P.K. uppgav vid förhör ytterligare följande. B.H. hade omfattande skador i underlivet. Slidmynningen var vidgad och slidan var sprucken långt upp mot ändtarmen. Det går inte att säkert säga om hon har fått dessa skador då hon var i livet. Avsaknaden av inflammation och blödningar i vävnader i slidan tyder närmast på att hon har tillfogats skadorna efter döden. Erfarenheter från andra fall talar för att det, när det är fråga om så allvarliga skador som B.H. hade, år något främmande föremål som har förts in i hennes slida.

Enligt domen hade i H.P:s lägenhet påträffats bl a läkemedlet Propavan och en läkemedelspåse som enligt anteckning skulle innehålla läkemedlet Mallorol men som i själva verket innehöll en annan medicin. H.P. medgav vid förhör att han hade haft tillgång till de båda läkemedlen. Vidare hade tillvaratagits papperslappar med bl a texten "tyst du måste vara" och "jag dödat mannen". Enligt utlåtande från statens kriminaltekniska laboratorium härrörde skriften från H.P. och lapparna från ett block som påträffats i hans lägenhet. TR:n fann enligt domskälen att B.H. inte hade dött någon naturlig död utan berövats livet av en annan person. Vidare förklarade sig TR:n vid en sammanvägning av den omfattande bevisningen finna det ställt utom rimligt tvivel att det var H.P. som hade berövat B.H. livet.

TR:n anförde ytterligare i domskälen: Den gärning som H.P. har gjort sig skyldig till har enligt TR:n inslag av särskilt stor hänsynslöshet. En sådan omständighet är att B.H. uppenbarligen att döma av de skador hon hade i underlivet har blivit utsatt för ett grovt sexuellt övergrepp. Den hänsynslöshet som H.P. på så sätt har visat blir inte nämnvärt mindre även om han har förgripit sig på B.H. först efter hennes död. Vidare menar TR:n att de tidigare nämnda lapparna med hotelser (dessa hade enligt TR:n uppenbarligen varit avsedda för B.H.) måste ha försatt B.H. i en dödsångest som har inneburit ett synnerligen stort lidande för henne. Ett särskilt allvarligt inslag i gärningen är också att B.H. har drogats med olika mediciner. Sammanfattningsvis menar TR:n att gärningen skall bedömas som mord.

I skadeståndsdelen anförde TR:n i domskälen:

På grund av utgången i ansvarsdelen skall dödsboets skadeståndsyrkande bifallas.

Vad gäller det av E.H. och P.H-O. yrkade skadeståndet avser det ersättning till efterlevande för psykiskt lidande på grund av underrättelse om anhörigs död (s k tredjemansskada). Frågan om och i vilken utsträckning ersättning kan utgå i sådana fall synes något tveksam. HovR:n över Skåne och Blekinge har emellertid i en dom så sent som d 7 maj 1991 (* Det under I refererade fallet. *) tagit upp frågan om det är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa de situationer där en ersättningsrätt bör godtas beträffande depression till följd av underrättelse om ett grovt våldsbrott begånget mot en nära anhörig. HovR:n angav fyra förutsättningar för att skadestånd skulle kunna utgå. En förutsättning rör brottets svårhet; ju grövre brott desto större möjlighet till ersättning. En annan förutsättning är kravet på nära tidssamband mellan brottet och den tidpunkt då tredje mannen fick kännedom om detta. För det tredje bör det fordras någon form av anknytning till brottsplatsen. För det fjärde bör det tillmätas betydelse om gärningsmannen har haft särskild anknytning till den avlidnes anhöriga. Det skall här tilläggas att domen är överklagad och att HD har meddelat prövningstillstånd.

TR:n anser sig i allt väsentligt kunna ansluta sig till de principer som HovR:n har givit uttryck för i den ovan redovisade domen. Enligt TR:ns mening är med de angivna principerna förutsättningarna för skadestånd uppfyllda. Den omständigheten att H.P. och E.H. är grannar och att deras barn har lekt ihop får anses innebära att det finns en tillräcklig anknytning mellan H.P. och B.H:s föräldrar. H.P. skall således utge skadestånd till E.H. och P.H-O.. Skadeståndet bör bestämmas till yrkat belopp.

Domslut. TR:n dömde H.P. för mord att överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt till utvisning ur riket med förbud att återvända hit.

H.P. ålades att utge skadestånd

till dödsboet efter B.H. med 18 298 kr samt

till vardera av P.H-O. och E.H. med 50 000 kr.

En nämndeman var skiljaktig och ville bestämma påföljden till fängelse på livstid.

Talan fullföljdes i HovR:n över Skåne och Blekinge

dels av åklagaren med yrkande att påföljden skulle bestämmas till fängelse dels

av H.P. med yrkande att HovR:n skulle

upphäva förordnandet om utvisning samt

ogilla P.H-O:s och E.H:s skadeståndsyrkanden.

P.H-O. och E.H. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, hovrättsrådet Orton Åqvist, referent, t f hovrättsassessorn Perklev samt nämndemännen Persson och Jonsell) anförde i dom d 26 juni 1992 att H.P. i enlighet med TR:ns dom gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. HovR:n fann i likhet med TR:n att gärningen skulle bedömas som mord. I skadeståndsfrågan förklarade sig HovR:n i domskälen inte ha någon annan uppfattning än TR:n.

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

Nämndemannen Persson var skiljaktig i påföljdfrågan och bestämde påföljden till fängelse på livstid.

H.P. (ombud advokaten O.A.) sökte revision med samma yrkanden som i HovR:n.

HD meddelade prövningstillstånd i skadeståndsfrågan men fann ej skäl att meddela provningstillstånd i målet i övrigt.

P.H-O. och E.H. (ombud advokaten N.G.) bestred ändring.

Till styrkande av uppkomna skador åberopades beträffande P.H-O. intyg av en sjukhuspräst och en socionom samt beträffande E.H. intyg av en läkare och en psykolog.

Vid föredragning av målet beslöt HD att detta skulle avgöras av HD i dess helhet.

HD (samma ledamöter som i målet under I) beslöt följande dom:

Domskäl. P.H-O. och E.H. har yrkat ersättning för psykiskt lidande. I den mån detta yrkande avser ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen är emellertid att märka att den bestämmelsen tar sikte på den integritetskränkning som någon har utsatts för genom ett brott mot dennes personliga frihet, frid eller ära och inte kan anses ge rätt till ersättning för det lidande som därigenom tillfogas någon annan (jfr SOU 1992:84 s 208 f).

Av utredningen i målet framgår att P.H-O. och E.H. till följd av B.H:s död tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada. Deras talan innefattar yrkande om ersättning enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen för denna personskada.

Frågan om - - - se under I - - - uppsåtligen dödad.

På grund av det anförda bör H.P., som har dömts för mord på B.H., förpliktas att utge ersättning till P.H-O. och E.H. för sveda och värk med anledning av de psykiska besvär som tillfogats dem genom denna handling. Den utredning som förebragts om dessa besvär ger inte stöd för att - med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag - uppskatta skadeståndet för envar av dem till högre belopp än 25 000 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt nu är i fråga förpliktar HD H.P. att utge skadestånd till envar av P.H-O. och E.H. med 25 000 kr.

JustR Bengtsson tillade, med instämmande av JustR:n Solerud och Danelius: Domen innebär att skadestånd till de efterlevande inte lagligen kan utgå för lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. I stället får de, i strid med tidigare praxis, ersättning enligt allmänna regler för personskada, i detta fall för sveda och värk. Mot ett sådant rättsläge kan man invända, utom att redan begreppet sveda och värk passar mindre väl i sammanhanget, att de belopp som kan utdömas enligt gällande normer för ideellt skadestånd blir ganska låga i fall som det aktuella; man kan sätta i fråga om dessa normer, som tillkommit väsentligen med sikte på fysiska skador, allmänt sett leder till rimliga resultat vid sådana psykiska sjukdomstillstånd som målet rör. När jag ansluter mig till domens ståndpunkt också i fråga om skadeståndets beräkning, utgår jag från att man i det pågående lagstiftningsarbetet överväger vilka möjligheter som finns att förbättra närståendes rätt till skadestånd i dessa situationer.