NJA 2000 s. 521

Psykiska besvär, ersättningsgilla som sveda och värk, har med hänsyn till omständigheterna presumerats uppkomma hos vuxna syskon, vilka ej sammanbodde med den som bragts om livet genom uppsåtligt brott.

Varbergs TR

Allmän åklagare yrkade vid Varbergs TR ansvar å C.Å., född 1966, och R.J., född 1958, för mord, alternativt grovt rån, försök till grov misshandel, vållande till annans död, grovt brott, och medhjälp till vållande till annans död, grovt brott, enligt följande:

C.Å. och R.J. har vid Syllingevägen, Veddige, Varbergs kommun d 13 mars 1998 tillsammans och i samråd - sedan de medelst vapenhot tvingat K.S. att till dem överlämna sin plånbok - berövat K.S. livet genom att skjuta honom i ryggen med ett avsågat hagelgevär.

Alternativt göres gällande att C.Å. och R.J. på tid och plats som ovan tillsammans och i samråd dels medelst vapenhot, som för K.S. framstått som trängande fara, tvingat K.S. att till dem överlämna sin plånbok och dels påbörjat utförande av försök till grov misshandel av K.S. genom att, sedan rånet avslutats och med uppsåt att misshandla, fatta tag i K.S.. Fara har förelegat för sistnämnt brotts fullbordan. – C.Å. har därjämte vid samma tillfälle av oaktsamhet orsakat K.S:s död genom att rikta ett osäkrat avsågat hagelgevär mot K.S. och föra ett finger till avtryckaren så att ett skott avlossats. Oaktsamheten har bestått i att dels vapnet varit laddat och dels C.Å. inte uppmärksammat att vapnet varit osäkrat. R.J. har, med insikt om att vapnet kunde komma att användas, av oaktsamhet främjat sistnämnt brott genom att skjutsa C.Å. och vapnet till brottsplatsen. - Rånet är att bedöma som grovt enär dels ett laddat avsågat hagelgevär begagnats och dels K.S:s utsatta ställning som taxiförare utnyttjats. Vållandebrottet är att bedöma som grovt enär C.Å. riktat ett skarpladdat osäkrat vapen mot K.S..

Dödsboet efter K.S., hans föräldrar A. och E.S., hans syskon F.S., J.S., B.J., B.S., M.L. och J.N. samt hans fästmö M.T. yrkade förpliktande för C.Å. och R.J. att solidariskt utge skadestånd till dem med följande belopp:

Dödsboet: 46 884 kr för begravningskostnader och kostnader för gravsten.

A. S: 75 300 kr, varav 75 000 kr för sveda och värk samt 300 kr för sjukvårdskostnader,

E.S.: 75 375 kr, varav 75 000 kr för sveda och värk samt 375 kr för sjukvårdskostnader,

F.S.: 51 475 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk, 1 400 kr för inkomstförlust och 75 kr för sjukvårdskostnader,

J.S.: 52 094 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk, 1 344 kr för inkomstförlust och 750 kr för sjukvårdskostnader,

B.J.: 50 375 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk samt 375 kr för sjukvårdskostnader,

B.S.: 51 400 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk samt 1 400 kr för inkomstförlust,

M.L.: 52 841 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk, 2 016 kr för inkomstförlust och 825 kr för sjukvårdskostnader,

J.N.: 52 521 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk, 2 296 kr för inkomstförlust och 225 kr för sjukvårdskostnader,

M.T.: 75 360 kr, varav 75 000 kr för sveda och värk samt 360 kr för sjukvårdskostnader.

Ränta yrkades på fordrade belopp, dödsboet från d 14 maj 1998 och övriga från d 13 mars 1998, allt tills betalning sker.

Skadeståndsanspråk framställdes även mot Jack F och Sten G vilka åtalats för viss medhjälp till C.Å:s och R.J:s brottslighet. Dessa skadeståndsyrkanden ogillades av TR:n och domen överklagades inte i den delen. I referatet beröres ej vidare dessa delar av målet.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Petersson) meddelade dom d 24 juli 1998. Ansvarsfrågan.

C.Å. erkände att han d 13 mars 1998 medelst vapenhot tvingat K.S. att till honom och R.J. överlämna sin plånbok och att han hållit i hagelgeväret när skottet som medförde K.S:s död gick av. C.Å. bestred ansvar för mord och gjorde därvid gällande att han inte haft för uppsåt att beröva K.S. livet. Han erkände att han vållat K.S:s död. Han gjorde gällande att den av honom förövade gärningen var att bedöma som grovt rån och att särskilt ansvar enligt bestämmelserna för försök till grov misshandel och vållande till annans död ej skulle utdömas.

R.J. förnekade att han tillsammans och i samråd med annan berövat K.S. livet och att han av oaktsamhet främjat K.S:s död. Han förnekade vidare försök till grov misshandel enär något sådant försök inte påbörjats. Han erkände att han tillsammans och i samråd med C.Å. medelst vapenhot, som för K.S. framstått som trängande fara, tvingat K.S. att till dem överlämna sin plånbok. Han medgav ansvar för rån.

Av vad som upptagits under rubriken domskäl framgår följande. K.S. drev tillsammans med sina syskon taxirörelse under firma Bua Taxi AB. I hans arbetsuppgifter ingick bl a att köra taxi. M.T. var anställd i rörelsen som chaufför. Under hösten 1997 inledde K.S. och M.T. ett förhållande och d 6 febr 1998 förlovade de sig. M.T:s mor, C.T., ogillade starkt dotterns relation till K.S. och att hon hade flyttat hemifrån. I början av år 1998 erhöll C.Å. och R.J. ett uppdrag av C.T. innefattande brott riktat mot K.S.. För utförande av uppdraget skulle de erhålla tillhopa 30 000 kr. Den 13 mars 1998 tvingade C.Å. och R.J. genom att hota med ett hagelgevär K.S. att till dem överlämna sin plånbok. Några minuter senare träffades K.S. i ryggen av ett skott som avlossades från hagelgeväret medan C.Å. höll i vapnet. K.S. avled inom någon minut till följd av de skador han tillfogades genom skottet.

TR:n fann att uppdraget till C.Å. och R.J. innefattat att döda K.S. eller i vart fall skada honom så allvarligt att han tillfogades men för livet. TR:n fann vidare att det inte rådde något tvivel om att såväl C.Å:s som R.J:s uppsåt omfattat att beröva K.S. livet och att R.J. medverkat vid brottet i sådan mån att även han var att anse som gärningsman.

Beträffande rubriceringen av gärningen anförde TR:n: C.Å. och R.J. dödade K.S. på uppdrag av annan och mot betalning. De hade själva inget otalt med K.S.. Brottet föregicks av en längre tids planering och det hade därför funnits goda möjligheter för dem att frivilligt tillbakaträda från att genomföra brottet. På brottsplatsen tilltvingade de sig pengar av K.S. genom att hota med hagelgeväret. Det får hållas för visst att de därigenom försatte K.S. i svår dödsångest.

Gärningen kan därför inte anses som mindre grov. C.Å:s och R.J:s brott är därför att bedöma som mord.

Skadeståndsfrågan.

TR:n anförde i domskälen: C.Å. har medgett att utge skadestånd till dödsboet efter K.S. med 46 884 kr jämte yrkad ränta, till A.S. med 25 300 kr, varav 25 000 kr för sveda och värk och 300 kr för sjukvårdskostnader, till E.S. med 25 375 kr, varav 25 000 kr för sveda och värk och 375 kr för sjukvårdskostnader samt till M.T. med 25 360 kr, varav 25 000 kr för sveda och värk och 360 kr för sjukvårdskostnader. Han har medgett att utge ränta på beloppen till A.S., E.S. och M.T. enligt 6 § räntelagen från d 26 juni 1998, dagen för delgivning av anspråken till dess betalning sker.

C.Å. har bestritt att utge skadestånd till F.S., J.S., B.J., B.S., M.L. och J.N. men vitsordat skäligheten i yrkade belopp såvitt avser sjukvårdskostnader och inkomstförlust jämte ränta från d 26 juni 1998.

R.J. och --- har bestritt att utge yrkade skadestånd. De har som skäliga belopp i och för sig vitsordat yrkade belopp avseende sjukvårdskostnader och inkomstförlust samt dödsboets kostnader för begravning och gravsten jämte yrkad ränta för dödsboets kostnader. De har vidare för sveda och värk vitsordat 25 000 kr till envar av A.S., E.S. och M.T. jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från d 26 juni 1998 tills betalning sker. Övriga skadeståndsyrkanden har inte vitsordats såvitt avser kapitalbelopp men väl ränta från d 26 juni 1998.

Dödsboet har som grund för sitt enskilda anspråk anfört: C.Å., R.J. - - - har uppsåtligen eller i vart fall av oaktsamhet vållat den personskada som medfört K.S:s död. Dödsboet är i enlighet med 2 kap 1 § och 5 kap 2 §skadeståndslagen berättigat till ersättning för yrkade utlägg.

K.S:s föräldrar och syskon samt M.T. har som grund för sina enskilda anspråk anfört följande: C.Å., R.J. - - - har genom brottslig gärning uppsåtligen eller av oaktsamhet förorsakat K.S:s död och därigenom tillfogat dem personskada i form av sveda och värk bestående i psykiskt lidande. Syskonen är på grund av den nära relation och den ovanligt starka sammanhållning som rådde mellan dem och K.S. att anse som närstående och som sådana berättigade till skadestånd för det lidande de tillfogats genom K.S:s död. De skadelidande är därför i enlighet med 5 kap 1 § skadeståndslagen berättigade till skadestånd med yrkade belopp.

R.J. har bestritt skadeståndsskyldighet under åberopande av sin inställning i ansvarsfrågan.

De tilltalade har vidare anfört: A.S., E.S. och M.T. har inte visat att deras besvär i anledning av K.S:s dödsfall motiverar en högre ersättning än 25 000 kr. K.S:s syskon är inte att anse som närstående och de är därför inte berättigade att erhålla skadestånd som efterlevande. Syskonen har inte drabbats av några medicinskt påvisbara besvär. De har därför inte heller av denna anledning rätt till skadestånd.

I skadeståndsdelen har förhör hållits med K.S:s syskon, M.T., chefspsykologen A-S.E. och revisorn K.J.. C.Å. och R.J. har med uppsåt berövat K.S. livet. När någon på så sätt berövats livet har efterlevande syskon som vid tiden för dödsfallet bodde tillsammans med den som avlidit och föräldrar tillerkänts skadestånd (se NJA 1993 s 43 I och II). K.S. bodde vid tiden för dödsfallet inte tillsammans med något av sina syskon. De tilltalade har gjort gällande att K.S:s syskon inte är sådana efterlevande som är berättigade till skadestånd.

HD har inte i 1993 års rättsfall och ej heller senare prövat huruvida även syskon som vid tiden för dödsfallet inte bodde tillsammans med den avlidne också kan vara berättigade till skadestånd för de psykiska besvär som de drabbats av genom brottet. I Statens offentliga utredningar, SOU 1992:84, uttalas på s 392 att skadestånd i särskilda fall bör kunna utgå även till den som inte har bott tillsammans med den avlidne, om det av andra skäl har rått en sådan samhörighet mellan dem som normalt finns mellan samboende personer. HD har visserligen i rättsfallet NJA 1996 s 377 uttalat att frågan om lagstiftning på grundval av ett framlagt betänkande ännu inte är slutligt avgjord och att det alltjämt finns goda skäl att vara restriktiv med att ytterligare utvidga skadeståndsmöjligheterna genom praxis. Detta uttalande synes dock inte ta sikte på vilka efterlevande som är att hänföra till gruppen närstående. TR:n finner att det är rimligt att även syskon som vid tiden för dödsfallet inte bodde tillsammans med den avlidne i särskilda fall skall ha rätt till skadestånd för åsamkade psykiska besvär och för åsamkade kostnader. När det gäller huruvida det finns särskilda skäl att tillerkänna K.S:s syskon skadestånd har av utredningen i målet framkommit följande.

Taxirörelsen, som numera bedrivs under firma Bua Taxi AB, startades för åtskilliga år sedan av A.S. och E.S.. Deras barn har sedan ungdomsåren arbetat aktivt i företaget. K.S. arbetade i rörelsen som taxichaufför. Han hade dessutom hand om arbetet med att utifrån innehållet i företagets bilars taxametrar förbereda inför revisorns bokföring och han var den enda inom företaget som behärskade detta arbete. Aktiebolaget bildades 1985 och sedan dess är alla barnen delägare i bolaget. Även K.S:s syskon arbetade i rörelsen som chaufförer samt med andra sidouppgifter. Syskonen var bosatta nära K.S. och de umgicks med honom nästan dagligen. Syskonen har själva berättat om den nära relation som rådde mellan dem. A-S.E. och K.J. har bekräftat att syskonen haft en för vuxna syskon ovanligt nära relation. K.J., som skött taxiföretagets bokföring sedan 1978, har berättat att han träffat familjen S sedan dess flera gånger varje år och att han lagt märke till att familjemedlemmarna aldrig talade illa om varandra utan i stället "höll varandra högt". En omständighet som visar på en särskild samhörighet mellan syskonen är den oro de sagt sig känna när K.S. saknades men ännu inte hade påträffats död.

Den utredning som förebringats i målet visar att det rått en sådan samhörighet mellan K.S. och hans syskon att det föreligger sådana särskilda skäl att skadestånd för sveda och värk skall utgå till syskonen om förutsättningar för skadestånd i övrigt är uppfyllda.

En ytterligare förutsättning för att efterlevande skall vara berättigade till skadestånd för sveda och värk är att de till följd av dödsfallet tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada.

Genom förhören med K.S:s syskon, M.T. och A-S.E. samt åberopade intyg har i denna del framkommit.

Redan samma dag som K.S. dödades upprättades en s k krisgrupp för att hjälpa de efterlevande att bearbeta det trauma som inträffat för dem. K.S:s föräldrar och syskon har alla deltagit i flera möten med krisgruppen. Samtliga av dessa utom A.S. och B.S. har om än i olika omfattning genomgått individuell samtalsterapi hos kurator eller psykolog. A.S. lider av cancer i halsen, vilken medfört att han drabbats av svåra talproblem. Han har därför i anledning av dödsfallet erhållit individuell hjälp genom logoped. M.T. och alla syskon utom M.L., som just hade anträtt en semesterresa, reagerade med stark oro när K.S. inte infann sig till arbetet på morgonen. De närstående drabbades av chock när de samma dag som dödsfallet erhöll beskedet att K.S. hade dödats genom ett skott i ryggen. De har därefter drabbats av ångest, oro och rädsla som tagit sig olika uttryck. De har alla drabbats av sömnproblem och rädsla för att vara ensamma. Rädslan har delvis varit betingad av den oro de känt för sin egen säkerhet innan motivet för brottet stod klart för dem. Andra besvär som förekommit är spänningshuvudvärk, brist på tillit till andra människor, koncentrationssvårigheter och oförmåga att sköta sitt arbete. A-S.E. behandlar bl a E.S. för hennes besvär i anledning av K.S:s dödsfall. Av hennes uppgifter framgår att E.S. drabbats av nedstämdhet, oro och sömnbesvär som hon med tanke på sin höga ålder har särskilda svårigheter att komma till rätta med och att hon fortfarande är i behov av behandling för dessa besvär. Förutom M.T. har inte någon av de närstående till K.S. varit sjukskriven på grund av besvär förorsakade av dödsfallet. Enligt A-S.E., vars uppgifter det inte finns anledning att ifrågasätta, hade K.S:s syskon och föräldrar blivit sjukskrivna om de så önskat men är sjukskrivning inte någonting att rekommendera ur behandlingssynpunkt- K.S:s föräldrars och syskons reaktioner efter dödsfallet är enligt A-S.E. att beteckna som en krisreaktion och om man vill ställa en diagnos på deras besvär vore de riktiga posttraumatiskt stressyndrom och depression.

Genom den i målet förebringade utredningen är visat att såväl M.T. som K.S:s föräldrar och syskon tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada. Vid bestämmande av skadeståndens storlek är förutom det redan anförda att beakta för J.N:s och M.T:s vidkommande att de oförberedda anträffat den mördade K.S. på brottsplatsen och för den sist nämnda även att hon identifierat K.S:s döda kropp på sjukhuset; bilder som torde komma att följa dem resten av deras liv.

De skadestånd som fastställts vid avgöranden hos HD och Brottsoffermyndigheten är förhållandevis låga. Utredningen om de psykiska besvär som tillfogats de närstående ger stöd för att - med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag - uppskatta skadeståndet för A.S., E.S., J.N. och M.T. till 40 000 kr samt för övriga efterlevande syskon till 25 000 kr.

C.Å. har medgett att betala yrkade sjukvårdskostnader för A.S., E.S. och M.T.. C.Å. och R.J. har vitsordat skäligheten av yrkade belopp för sjukvårdskostnader och inkomstförlust för K.S:s syskon. Yrkade belopp skall på grund av medgivande och vitsordande dömas ut.

På utdömda skadestånd skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen. Enligt 4 § 4 st samma lag skall skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott, frånsett livränta, alltid utgå från den dag då skadan uppkom. De närståendes psykiska besvär har uppkommit redan samma dag som K.S. berövades livet. Ränta på skadestånd för sveda och värk skall därför utgå från d 13 mars 1998. I målet har inte förebringats någon utredning om när sjukvårdskostnader uppkommit. När det gäller inkomstförluster framgår inte av åberopade intyg när löneutbetalning skulle ha skett. Ränta på sjukvårdskostnader och inkomstförluster skall därför utgå från den av C.Å. och R.J. vitsordade dagen, dvs d 26 juni 1998.

Domslut

Domslut. TR:n dömde, enligt 3 kap 1 § BrB, C.Å. för mord till fängelse på livstid och R.J. för mord till fängelse 10 år. C.Å. och R.J. förpliktades att solidariskt utge skadestånd till

dödsboet efter K.S. med 46 884 kr jämte ränta från d 14 maj 1998, A.S. med 40 300 kr jämte ränta å 40 000 kr från d 13 mars 1998 och å 300 kr från d 26 juni 1998,

E.S. med 40 375 kr jämte ränta å 40 000 kr från d 13 mars 1998 och å 375 kr från d 26 juni 1998,

F.S. med 26 475 kr jämte ränta å 25 000 kr från d 13 mars 1998 och å 1 475 kr från d 26 juni 1998,

J.S. med 27 094 kr jämte ränta å 25 000 kr från d 13 mars 1998 och å 2 094 kr från d 26 juni 1998,

B.J. med 25 375 kr jämte ränta å 25 000 kr från d 13 mars 1998 och å 375 kr från d 26 juni 1998,

B.S. med 26 400 kr jämte ränta å 25 000 kr från d 13 mars 1998 och å 1 400 kr från d 26 juni 1998,

M.L. med 27 841 kr jämte ränta å 25 000 kr från d 13 mars 1998 och å 2 841 kr från d 26 juni 1998,

J.N. med 42 521 kr jämte ränta å 40 000 kr från d 13 mars 1998 och å 2 521 kr från d 26 juni 1998, samt

M.T. med 40 360 kr jämte ränta å 40 000 kr från d 13 mars 1998 och å 360 kr från d 26 juni 1998.

Räntan på utdömda belopp skulle utgå enligt 6 § räntelagen.

TR:ns dom överklagades i HovR:n för Västra Sverige.

C.Å. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för mord och i stället döma honom för grovt rån och bestämma påföljden till ett kortare fängelsestraff.

C.Å. yrkade vidare att HovR:n skulle nedsätta skadeståndsskyldigheten beträffande A.S. till 25 300 kr, beträffande E.S. till 25 375 kr och beträffande M.T. till 25 360 kr samt att HovR:n skulle ogilla F.S:s, J.S:s, B.J:s, B.S:s, M.L:s och J.N:s skadeståndsyrkanden, alternativt kraftigt jämka skadeståndsbeloppen avseende sveda och värk.

R.J. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för mord och i stället döma honom för rån samt att HovR:n skulle avsevärt nedsätta fängelsestraffet. Han yrkade vidare att HovR:n skulle ogilla målsägandenas skadeståndsyrkanden.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma R.J. till fängelse på livstid.

A.S., E.S., F.S., J.S., B.J., B.S., M.L., J.N. och M.T. yrkade att C.Å. och R.J. solidariskt skulle förpliktas att utge skadestånd med de belopp som yrkades vid TR:n.

Parterna bestred varandras yrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Levén, hovrättsrådet Olsson, tf hovrättsassessorn Gustafsson, referent, samt nämndemännen Dahlgren och Holmström) meddelade dom d 19 febr 1999.

Ansvarsfrågan.

HovR:n fann det inte visat att uppdraget till C.Å. och R.J. innefattat att döda K.S. men väl att det avsåg att misshandla honom. HovR:n fann att det kunde uteslutas annat än att C.Å. avlossat skottet uppsåtligen. Som skottet träffat K.S. i hjärtat måste C.Å. i skottögonblicket haft uppsåt att döda. HovR:n anförde att det inte kunde uteslutas att C.Å. först tämligen sent under rånförloppet haft uppsåtet att döda samt att R.J. inte omfattat detta uppsåt.

HovR:n anförde vidare: K.S. har berövats livet när han var föremål för rån på en öde plats på natten. Även om det inte kan uteslutas att C.Å. vid själva dödandet handlat oplanerat är omständigheterna inte sådana att gärningen kan bedömas som annat än mord.

Med hänsyn till att C.Å. och R.J. i vart fall avsett att utföra ett rån och att de för ändamålet medfört ett laddat avsågat hagelgevär måste R.J. ha insett att det förelåg en betydande risk för att vapnet kunde komma att användas och att K.S. kunde komma att dödas. Genom sitt handlande har R.J. av oaktsamhet medverkat till att K.S. bragts om livet. Han skall därför fällas till ansvar för medhjälp till vållande till annans död som är att bedöma som grovt brott. Dessutom skall han fällas till ansvar för rån som är att bedöma som grovt.

C.Å. har fällts till ansvar för mord. För mord är stadgat fängelse i tio år eller på livstid. Normalstraffet torde numera vara fängelse i tio år (jfr NJA 1985 s 510). HovR:n har inte funnit styrkt att mordet på K.S. utfördes på uppdrag av C.T. mot betalning. Däremot dödades K.S. uppsåtligen i samband med ett rån som C.Å. åtagit sig att utföra. Denna omständighet är naturligtvis försvårande och talar för att ett livstidsstraff skall utdömas. HovR:n har emellertid inte kunnat utesluta att C.Å:s uppsåt att döda K.S. inträffat först strax före eller i själva skottögonblicket. Övervägande skäl talar därför för en tidsbestämd påföljd.

R.J. skall dömas till fängelse. Straffets längd bör bestämmas till fängelse sex år.

Skadeståndsfrågan.

I domskälen anförde HovR:n: En av grundsatserna inom den svenska skadeståndsrätten är att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan handling och en inträffad skada för att skadestånd skall kunna utgå. Genom kravet på adekvat kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts.

Det ansågs länge att den som tillfogats personskada i form av psykiska besvär av en underrättelse om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling inte hade rätt till ersättning för dessa besvär.

Genom pleniavgörandena NJA 1993 s 411 och 11 ändrade HD tidigare gällande praxis när det gäller personskada i form av psykiska besvär som tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad. HD anförde härvid att psykiska besvär hos en nära anhörig är en typisk och närliggande skadeföljd när en person dödats genom en uppsåtlig handling och ansåg därför att det fanns anledning att inta en mindre restriktiv hållning än hittills beträffande möjligheterna för närstående att få ersättning. HD förpliktade således gärningsmännen i de bägge fallen att utge skadestånd till den avlidnes föräldrar för psykiska besvär och i ett av fallen till ett underårigt syskon. HD anförde dock att en långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna lämpligen borde ankomma på lagstiftaren.

Genom rättsfallet NJA 1996 s 377 fastslog HD att skadestånd för psykiska besvär i vissa fall även kan utgå vid ett oaktsamt handlande. Även i denna dom uttalade HD att det finns goda skäl att vara restriktiv med att ytterligare utvidga skadeståndsmöjligheterna genom praxis.

Det får genom HD:s avgöranden anses klarlagt att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kan utdömas till den avlidnes föräldrar, make eller sambo samt underåriga sammanboende syskon. Vad som i övrigt gäller, bl a beträffande vuxna icke sammanboende syskon, är däremot oklart.

Med hänsyn till kravet på adekvat kausalitet mellan handling och den inträffade skadan är HovR:n inte beredd att, trots den starka samhörighet som enligt vad som framkommit funnits mellan K.S. och hans syskon, utvidga skadeståndsskyldigheten till att även omfatta vuxna syskon som inte var sammanboende med den avlidne.

Med hänsyn till det ovan anförda och till utgången i ansvarsdelen är C.Å. och R.J. skyldiga att utge skadestånd till A.S., E.S. och M.T.. HovR:n finner att skäl saknas att frångå det av TR:n bestämda beloppet för sveda och värk. R.J. är dessutom skyldig att betala skadestånd till dödsboet efter K.S..

F.S:s, J.S:s, B.J:s, B.S:s, M.L:s och J.N:s skadeståndsyrkanden skall däremot ogillas.

Domslut

Domslut.

HovR:n ändrade på så sätt TR:ns dom i ansvarsdelen att HovR:n bestämde påföljden för C.Å. till fängelse 10 år och dömde R.J. för grovt rån enligt 8 kap 6 § BrB och medhjälp till vållande till annans död enligt 3 kap 7 § 2 st och 23 kap 4 § BrB till fängelse 6 år.

HovR:n ändrade på så sätt TR:ns dom i skadeståndsdelen att HovR:n ogillade F.S:s, J.S:s, B.J:s, B.S:s, M.L:s och J.N:s skadeståndstalan.

M.L., B.S., B.J., J.S., F.S. och J.N. (ombud, tillika målsägandebiträde för samtliga advokaten Gunilla Johansson) överklagade. De yrkade att HD skulle förplikta C.Å. och R.J. att solidariskt till envar av dem utge skadestånd för sveda och värk med 50 000 kr. Därutöver yrkade de ersättning för sjukvårdskostnader och inkomstförlust jämte ränta å skadeståndet; dessa yrkanden överensstämmer med vad HD utdömde i domen.

C.Å. (ombud och biträde enligt rättshjälpslagen advokaten Lars Brandel) och R.J. (ombud och biträde enligt rättshjälpslagen advokaten Thomas Wilander) bestred ändring men vitsordade ersättningsbeloppen avseende sjukvårdskostnader och inkomstförlust samt ränteberäkningen.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Nyström, Munck, Blomstrand, Håstad, referent, Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Klagandena har gjort gällande att personskada i form av psykiska besvär har tillfogats dem till följd av K.S:s död samt att C.Å. och R.J., som har bragt K.S. om livet, är skyldiga att som skadestånd betala dem ersättning för sjukvårdskostnader, inkomstförlust samt sveda och värk.

I pleniavgörandena NJA 1993 s 411 och 11 slog HD fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kan tillerkännas närstående till den som har dödats genom en uppsåtlig handling. I rättsfallet NJA 1996 s 377 ansåg HD att skadestånd borde utgå också när dödsfallet hade orsakats genom en grov vårdslöshet som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande. Däremot förklarade HD i rättsfallet NJA 1999 s 632 att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär inte kunde tillerkännas närstående till den som hade dödats genom en vårdslös handling som inte hade utgjort grov vårdslöshet.

Genom den lagakraftvunna domen i brottmålet är utrett att C.Å. uppsåtligen dödat K.S. och att R.J. vid sin medverkan till gärningen måste ha insett att det förelåg en betydande risk att det medförda vapnet kunde komma att användas och att K.S. kunde komma att dödas. Såvitt gäller gärningens art kan således både C.Å. och R.J. åläggas skadeståndsskyldighet mot K.S:s syskon.

Enligt rättsfallen NJA 1993 s 41 och 1996 s 509 kan skadestånd för psykiska besvär utgå även om den skadelidande inte var närvarande vid skadehändelsen utan underrättats i efterhand (jfr tidigare NJA 1979 s 620). Fastän endast ett syskon, J.N., såg K.S. sitta död i taxibilen när hon var den första som anlände till mordplatsen, är således inget av syskonen uteslutet från skadestånd med hänsyn till det sätt på vilket de fått kännedom om K.S:s död.

I målet är emellertid fråga dels huruvida K.S:s syskon har drabbats av psykiska besvär av sådant slag som är att hänföra till personskada, dels huruvida syskonen stod K.S. så nära att skadestånd bör tillerkännas dem.

I de tidigare nämnda pleniavgörandena fann HD utrett att de anhöriga hade tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som var att hänföra till personskada. Även härefter har det i rättspraxis ansetts vara en förutsättning att psykiska besvär är medicinskt påvisbara för att de skall utgöra personskada (se SOU 1995:33 s 61 och 129 f samt Brottsoffermyndighetens praxissamling 1998 s 15). Som bevisning om skadan brukar åberopas underlag för sjukskrivning eller annan medicinsk utredning. I förevarande fall är den medicinska utredningen ofullständig.

När någon dödas genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling kommer dödsfallet plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt, vartill kommer den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne bragts om livet genom brott. Det ligger i sakens natur att de som har stått den avlidne nära då drabbas av psykiska besvär utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra. I sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna presumera att dessa besvär är att hänföra till personskada.

En sådan bevislättnad är motiverad bara när den skadelidande är så nära anhörig till den avlidne att det är naturligt att utgå från att dödsfallet leder till psykiska besvär. Detta är fallet i första hand när en medlem i en etablerad hushållsgemenskap rycks bort genom dödsfallet. I hittillsvarande rättspraxis har också kretsen av nära anhöriga som har tillerkänts skadestånd för psykiska besvär begränsats främst till make, sambo, förälder, barn och sammanboende syskon.

I förevarande fall är förhållandena speciella. K.S. var vid sin död 30 år och bodde sedan några år i egen lägenhet. Syskonen var 36-53 år och hade alla utom J. egna familjer. Vissa av syskonen hade aldrig bott tillsammans med K.. Alla bodde emellertid på samma ort eller i en ort alldeles intill. De arbetade alla i samma taxiföretag, som hade startats av deras föräldrar, vilka fortfarande bodde i anslutning till rörelsens lokaler. Syskonen träffades dagligen i samband med sina arbeten. K. var där - såvitt framgår av förhör med syskonen - en central person, eftersom han var den datakunnige, som alla hade kontakt med i samband med hantering av taxametrar och fakturering. Som ensamstående lillebror fanns han dessutom alltid till hands för skiftande arbetsuppgifter. Den äldsta systern, M., har uppgivit att hennes första barn var jämnårigt med K. och att hon betraktade sig som en extramamma åt honom. Flera av syskonen har uppgivit att de, förutom vid sedvanliga familjehögtider, umgicks med K. på fritiden.

Vad som sålunda framkommit om syskonens relation till K.S. ger tillräckligt underlag för att det kan presumeras att alla syskonen har drabbats av skadeståndsgrundande psykiska besvär. Det finns inte anledning att göra skillnad mellan syskonen när det gäller storleken av ersättningen för sveda och värk. I enlighet med rådande praxis bör beloppet bestämmas till 25 000 kr för varje syskon. Yrkade belopp för sjukvårdskostnader och inkomstförlust är vitsordade.

Tyngdpunkten i målet i HD har legat på frågan om syskonen över huvud taget har rätt till skadestånd, medan beloppen varit vitsordade vad gäller inkomstförlust och utgifter samt uppskattats efter skälighet vad gäller sveda och värk; i sistnämnt avseende har syskonen tillerkänts hälften av vad som yrkats. Med hänsyn härtill bör C.Å. och R.J. förpliktas att ersätta staten för hela kostnaden för målsägandebiträde i HD (jfr NJA 1978 s 307 och 1980 s 311).

Domslut

Domslut.

Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD C.Å. och R.J. att solidariskt utge skadestånd till

M.L. med 27 841 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 000 kr från d 13 mars 1998 och på 2 841 kr från d 26 juni 1998, allt till dess betalning sker,

B.S. med 26 400 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 000 kr från d 13 mars 1998 och på 1 400 kr från d 26 juni 1998, allt till dess betalning sker,

B.J. med 25 375 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 000 kr från d 13 mars 1998 och på 375 kr från d 26 juni 1998, allt till dess betalning sker,

J.S. med 21 094 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 000 kr från d 13 mars 1998 och på 2 094 kr från d 26 juni 1998, allt till dess betalning sker,

F.S. med 26 475 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 000 kr från d 13 mars 1998 och på 1 475 kr från d 26 juni 1998, allt till dess betalning sker, och J.N. med 27 521 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 000 kr från d 13 mars 1998 och på 2 521 kr från d 26 juni 1998, allt till dess betalning sker.

För det biträde G.J. lämnat klagandena i HD fastställs ersättning enligt lagen om målsägandebiträde till 43 790 kr, --

C.Å. och R.J. skall solidariskt till staten återbetala kostnaden för målsägandebiträdet i HD med 43 790 kr. De skall därjämte solidariskt till envar av klagandena utge ersättning för tidsspillan med 1 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för HD:s dom till dess betalning sker. --

HD:s dom meddelades d 17 okt 2000 (mål nr T 2546-99).