RH 2002:12

J.A. och S.A., som tidigare varit gifta, ägde med hälften vardera fastigheten Hushållerskan 12 i Enskededalen, Stockholms kommun. Fastigheten utgjorde giftorättsgods i äktenskapet och var parternas gemensamma bostad fram till dess att de separerade i oktober 1997. S.A. hade i samband med separationen förvärvat bostadsrätten till en lägenhet i Skarpnäck, Stockholms kommun. Dom på äktenskapsskillnad mellan parterna vann laga kraft den 29 januari 1999. En bodelningsförrättare utsågs och bodelning förrättades den 4 mars 1999, varvid J.A. tillskiftades nämnda fastighet. S.A. klandrade bodelningen och yrkade att tingsrätten skulle tillskifta henne fastigheten.

J.A. bestred yrkandet.

Till utveckling av sin talan anförde parterna följande.

S.A.: Efter ett äktenskap som varit stormigt och olyckligt under många år flyttade hon och barnen i slutet av 1997 temporärt ut ur parternas gemensamma bostad till en lägenhet i Skarpnäck. Eftersom barnen till övervägande delen bor hos S.A. har hon ett större behov av att bo kvar i det gemensamma hemmet än vad J.A. har.

J.A.: Äktenskapsskillnaden initierades av S.A. under hösten 1997. Han ville själv inte skiljas trots att äktenskapet gick på sparlåga. Det är inte riktigt att förhållandena inom äktenskapet varit kaotiska. De hade bott i huset sedan 1984. Parterna överenskom i oktober 1997 om att J.A. skulle bo kvar i hemmet och ungefär samtidigt härmed tecknade S.A. kontrakt på en bostadsrätt i Skarpnäck där hon alltsedan december 1997 har haft eget boende. Barnen tillbringar ungefär lika mycket tid hos honom som hos S.A. J.A. är mycket fäst vid huset och tillbringar all sin lediga tid där. Han har därför ett större behov av bostaden än vad S.A. har.

Parterna hördes under sanningsförsäkran. Vittnesförhör hölls på J.A:s begäran med P.A. och N.F. och på S.A:s begäran med C.S. och K.K.

Stockholms tingsrätt (2000-02-18, rådmannen Gunnar Jacobsson) biföll käromålet och ändrade bodelningen på så sätt att S.A. tillskiftades fastigheten Hushållerskan 12.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.

Enligt 11 kap. 8 § äktenskapsbalken skall den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad ha rätt att få denna egendom tillskiftad sin lott. Det avgörande vid prövningen är således vem av parterna som har störst behov av bostaden.

Av den sammantagna utredningen framgår att i vart fall S.A. under hösten 1997 upplevt förhållandena i hemmet som sådana att hon bl.a. med tanke på barnen inte kunde bo kvar i det gemensamma hemmet. Det har inte framkommit någonting av vikt som tyder på att hennes flytt till Skarpnäck på något sätt varit definitiv i den bemärkelsen att hon skulle ha avstått från att hävda sin rätt att framgent bo i huset tillsammans med barnen. Vid den behovsprövning som skall ske fäster tingsrätten således inte någon avgörande betydelse vid den omständigheten att S.A. faktiskt flyttade från huset i samband med separationen.

Vid bedömningen av vem av S.A. och J.A. som skall anses ha det största behovet av huset får därför barnens boende stor betydelse. Det råder inte några delade meningar om att barnens behov bäst tillgodoses genom att de har sitt huvudsakliga boende i parternas tidigare gemensamma hem.

J.A:s ståndpunkt är att alla tre barnen vistats hos honom ungefär lika mycket som hos S.A. Det har framkommit att döttrarna vill bo lika mycket hos båda föräldrarna. Beträffande I. ger emellertid den utredning som åberopats otvetydigt vid handen att I. ända sedan separationen har haft sitt huvudsakliga boende hos modern. Tingsrätten kan inte heller undgå att ta visst intryck av vad K.K. omvittnat angående dottern S:s uppfattning om att den bästa lösningen är att J.A. flyttar från huset. Det sagda leder till att S.A. får anses ha det största behovet av bostaden.

Det har framkommit att det har mycket stor betydelse för J.A. personligen att få bo kvar i huset. Enligt tingsrättens mening får detta intresse vika för det behov som tingsrätten konstaterat föreligger för S.A. Käromålet skall därför bifallas och S.A. tillskiftas fastigheten Hushållerskan 12.

J.A. överklagade domen och yrkade att han skulle tillskiftas fastigheten Hushållerskan 12.

S.A. bestred ändring.

Parterna åberopade samma omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten.

Förhör hölls på nytt med parterna och med vittnena N.F., P.A. och K.K.

Svea hovrätt (2001-11-20, hovrättslagmannen Birgitta Widebäck samt f.d. hovrättsråden Lennart Grobgeld, referent, och Jan-Olov Swahn) ändrade tingsrättens domslut och tillskiftade J.A. fastigheten Hushållerskan 12.

I domskälen anförde hovrätten följande.

I målet råder tvist i frågan vem av J.A. och S.A. som vid bodelningen skall tillskiftas bostaden på fastigheten Hushållerskan 12.

Av 11 kap. 8 § första stycket äktenskapsbalken framgår bl.a. följande. Den av makarna som bäst behöver den gemensamma bostaden har rätt att erhålla denna i avräkning på sin lott. En förutsättning för att en make skall få överta en bostad som tillhör den andra maken är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. - Vid behovs- och skälighetsbedömningen skall hänsyn tas till samtliga omständigheter (prop. 1986/87:1 s. 179 och Lars Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990, s. 395).

Hovrätten prövar först frågan om vilken tidpunkt som skall vara avgörande vid behovs- och skälighetsprövningen. J.A. har hävdat att enbart de förhållanden som rådde från separationen i oktober 1997 fram till bodelningen i mars 1999 skall beaktas. S.A. har däremot gjort gällande att prövningen skall göras med beaktande av parternas förhållanden då målet nu bedöms av hovrätten.

Det saknas uttryckliga lagbestämmelser som reglerar den nu berörda frågan. I 9 kap. 2 § äktenskapsbalken anges bl.a. att bodelningen skall göras med utgångspunkt i makarnas egendomsförhållanden den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes. - Vad avser värderingstidpunkten för i boet ingående egendom anses gälla - om parterna inte har avtalat annat - att värderingen skall baseras på de förhållanden som var aktuella vid tillfället för bodelningen eller när boet är utrett (prop. 1986/87:1 s. 159 f., Lars Tottie, a.a. s. 243 ff. och Örjan Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 3 uppl. 1998, s. 102 ff. samt NJA 1997 s. 674). - I hovrättsfallet RH 1994:59, som gällde bodelning enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, ansågs att det inte borde vara möjligt att utan stöd i lag genom klandertalan få till stånd en behovsavvägning efter delvis andra grunder än de som gällde vid bodelningstillfället. Eftersom sådant stöd saknades, fann hovrätten att såväl behovs- som skälighetsavvägningen skulle ske med utgångspunkt i förhållandena från samboförhållandets brytning fram till bodelningen. - Det synsätt som kommit till uttryck i 1994 års avgörande synes ha accepterats i litteraturen (Örjan Teleman a.a. s. 210 och Eva Ryrstedt, Bodelning och bostad, 1998, s. 229).

Hovrätten gör i denna del följande bedömning. Det kan bl.a. från processekonomisk synpunkt vara mindre lämpligt att ge utrymme för förändring av förutsättningarna för behovs- och skälighetsprövningen. Det föreligger därför skäl att enbart beakta sådana omständigheter som förelåg senast vid tidpunkten för bodelningen. Det finns å andra sidan skäl som talar för att låta även senare inträffade förhållanden få betydelse vid den avvägning som skall göras. Detta gäller i ett fall som det förevarande, när barns boende får betydelse vid behovsprövningen. Att ett sådant behov, som har undergått väsentliga förändringar på grund av omständigheter som inträffat först efter bodelningen, villkorslöst och i alla lägen lämnas helt utan avseende, kan medföra att avvägningen leder till resultat som i det enskilda fallet ter sig stötande. Hovrätten anser att övervägande skäl talar för att det i förevarande fall bör vara möjligt att nu beakta inte bara de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för bodelningen, utan även vad som inträffat senare. Att skriven lag inte reglerar frågan, bör inte utgöra hinder häremot.

I målet är utrett att det var S.A. som tog initiativet till separationen och som var den som flyttade från parternas gemensamma bostad till en egen bostad. I likhet med tingsrätten finner hovrätten att detta inte bör ha någon avgörande betydelse för bedömningen av parternas behov av den tidigare gemensamma bostaden. Härvid kan också beaktas, att den bostad som S.A. flyttade till, inte kan anses fullt ut ha motsvarat de behov som hon då hade, med hänsyn framför allt till de tre barnen. - Inte heller de båda handlingar, tingsrättens aktbilagor 10 och 21, som kom till i samband med separationen, bör nu tilläggas någon särskild betydelse.

Vid angivna förhållanden blir, som också tingsrätten angivit, barnens boende av stor betydelse. Därvid skall dock konstateras att situationen är annorlunda än vid tiden för tingsrättens dom, eftersom E. och S. numera är myndiga. Frågan om behovet av bostaden med hänsyn till barnen bör därför nu inte inriktas på annat än I:s förhållanden. Härvid bör till en början beaktas att det i en dom har förordnats att parterna skall ha gemensam vårdnad om I. och att han på visst sätt skall bo växelvis hos dem.

När det gäller frågan om var I. i verkligheten har bott under senare tid präglas utredningen dock av viss osäkerhet. J.A:s och S.A:s uppgifter går så till vida isär att S.A. har påstått att I. har vistats mer hos henne än hos J.A., medan J.A. har gjort gällande att I. har bott hos dem båda lika mycket. Vittnesutsagorna i hovrätten baseras på uppgifter som huvudsakligen lämnats av respektive part och på vad vittnena uppfattat på grundval av ett fåtal sammanträffanden.

Hovrätten anser till följd av det anförda att utredningen i målet inte ger stöd för någon helt säker slutsats rörande omfattningen av I:s boende hos respektive förälder. Annat kan inte anses utrett än att I. numera bor växelvis i ungefär samma omfattning hos båda föräldrarna. Det får vidare antas att dessa förhållanden har bestått under en längre tid och att förhållandena kommer att bestå under en överskådlig framtid. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt anförts ovan, kan inte heller I:s boende ges någon helt avgörande betydelse för vem av parterna som skall tillskiftas den aktuella bostaden.

I hovrätten har framkommit att J.A. och S.A. torde ha i det närmaste likvärdiga ekonomiska förutsättningar såväl för att i förekommande fall behålla fastigheten Hushållerskan 12 som att skaffa annat lämpligt boende i närheten av den skola i Skarpnäck där I. går. Inte heller i övrigt föreligger några särskilt beaktansvärda omständigheter som från behovssynpunkt talar för att den ena parten i skiftesfrågan bör ges företräde framför den andra.

Det anförda leder till att hovrätten vid en samlad bedömning finner att parternas behov av bostaden är likvärdiga.

Parterna äger fastigheten Hushållerskan 12 till hälften vardera. Det krävs därför enligt 11 kap. 8 § äktenskapsbalken att ett övertagande av den andres hälftenandel kan anses skäligt.

S.A. har inte åberopat någon omständighet som med styrka talar för att det nu är skäligt att hon tillskiftas den ifrågavarande bostaden. - J.A. har i målet åberopat det "affektionsvärde" som bostaden har för honom med hänsyn till det arbete som han lagt ned på den. Hovrätten anser dock att denna omständighet inte kan tillmätas någon större vikt vid skälighetsbedömningen. Annorlunda kunde ha varit om den gemensamt ägda bostaden t.ex. hade utgjort en släktgård eller av den ena maken egenhändigt uppfört bostadshus eller motsvarande (a. prop. s. 179).

Såvitt är utrett har J.A. sedan separationen i oktober 1997 oavbrutet bott kvar i den ifrågavarande bostaden. Med hänsyn härtill och till vad som ovan anförts, finner hovrätten att det inte kan anses skäligt att nu tillskifta S.A. bostaden och därmed ändra på parternas boendeförhållanden. J.A:s yrkande att tillskiftas fastigheten Hushållerskan 12 skall således bifallas.

Målnummer T 1762-00