RH 2002:18

Sedan hovrätten, efter ansökan av borgenären, med stöd av Luganokonventionen förklarat en tysk dom verkställbar här i landet mot gäldenären, har denne ansökt om ändring av verkställighetsbeslutet. Han har sedermera återkallat sin ändringsansökan, varefter borgenären yrkat ersättning för rättegångskostnader avseende såväl det ursprungliga verkställighetsärendet som ändringsärendet. Hovrätten har funnit att gäldenären kan förpliktas att ersätta borgenärens rättegångskostnader endast såvitt de avser ändringsärendet, dvs. för det andra skedet av exekvaturförfarandet.

På begäran av ett bolag förklarade Svea hovrätt med stöd av Luganokonventionen en tysk dom verkställbar här i landet mot bl.a. B.F.

Sedan B.F. ansökt om ändring av hovrättens beslut om verkställighet av domen mot honom, återkallade han sin ansökan om ändring.

Bolaget yrkade ersättning av B.F. för rättegångskostnader. Bolaget åberopade därvid "den princip Högsta domstolen tillämpade i beslut meddelat den 12 november 2001 i mål Ö 1245-01".

B.F. vitsordade i och för sig skyldighet att utge ersättning för rättegångskostnader "för exekvaturförfarandet i hovrätten" men invände att det yrkade ombudsarvodet var uppenbart oskäligt och medgav endast att utge ett mindre belopp.

Svea hovrätt (2002-03-15, hovrättsrådet Lars Hesser, f.d. hovrättsrådet Jan-Olov Swahn, referent, och tf. hovrättsassessorn Kerstin Norman) avskrev målet på grund av återkallelsen och förpliktade B.F. att ersätta bolagets rättegångskostnader endast till viss del.

I sina beslutsskäl anförde hovrätten följande.

Eftersom B.F. har återkallat sin ansökan om ändring skall målet avskrivas.

Hovrätten övergår härefter till rättegångskostnadsfrågan.

Bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnader avser till större delen kostnader hänförliga till ansökan om verkställighetsförklaring. B.F:s i sig gjorda vitsordande av skyldighet att utge sådan ersättning avser också delvis kostnader i detta skede av exekvaturförfarandet.

Oaktat parternas inställning i nu angivet hänseende gör hovrätten följande bedömning av frågan om skyldigheten att ersätta rättegångskostnader.

Hovrätten kan först konstatera att Luganokonventionen inte innehåller några bestämmelser som ger part möjlighet att få ersättning av motparten för sina kostnader.

Frågan är då om bestämmelserna i 18 kap.rättegångsbalken om rättegångskostnader i tvistemål kan vara tillämpliga. Enligt 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden är dessa bestämmelser tillämpliga i de domstolsärenden enligt ärendelagen där enskilda är motparter till varandra. Emellertid är ärendelagen inte tillämplig på ärenden som tas upp av hovrätten som första instans.

Till det anförda kommer dock att det i praxis finns exempel på att bestämmelserna i 18 kap.rättegångsbalken under vissa förutsättningar kan vara tillämpliga även i ärenden som inte handlagts enligt ärendelagen (jfr NJA 1994 s. 33 och s. 749 samt i förstnämnda rättsfall gjorda hänvisningar till tidigare rättsfall). En grundförutsättning har då varit att det i ärendet uppkommit ett egentligt partsförhållande.

Med hänsyn till vad nu sagts står det klart att ersättning inte kan utgå för rättegångskostnader hänförliga till det första skedet, dvs. hovrättens handläggning av ansökan om verkställighetsförklaring. Enligt uttrycklig bestämmelse i Luganokonventionen skall nämligen motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Detta innebär alltså att det i detta skede ännu inte uppkommit något partsförhållande, varför den angivna grundförutsättningen för en eventuell tillämpning av de ifrågavarande bestämmelserna i rättegångsbalken saknas. Bolagets yrkande till den del som det hänför sig till nu angivet skede kan därför inte bifallas.

Vad därefter gäller bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnader till följd av B.F:s ansökan om ändring av hovrättens beslut, dvs. det andra skedet av exekvaturförfarandet, finner hovrätten att det har uppstått ett sådant partsförhållande att bestämmelserna i 18 kap.rättegångsbalken bör tillämpas, även om Luganokonventionen inte heller i fråga om detta skede av förfarandet innehåller några bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad. Härvidlag anser sig hovrätten dock kunna analogiskt tillämpa den princip som har kommit till uttryck i Högsta domstolens två beslut den 12 november 2001 i målen nr Ö 599-01 och nr Ö 1245-01.

B.F. har återkallat sin ansökan om ändring. Han är därigenom enligt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken skyldig att ersätta bolagets rättegångskostnader, om inte särskilda omständigheter föranleder en annan fördelning av rättegångskostnadsansvaret. Någon sådan omständighet föreligger ej i målet. Enligt 8 § samma kapitel skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Av bolagets ersättningsyrkande har 8 750 kr uppgivits avse ombudets arbete efter B.F:s ansökan om ändring. Denne har ifrågasatt skäligheten av det yrkade beloppet och överlämnat prövningen till hovrätten.

Hovrätten finner att bolaget för det arbete som lagts ned på målet efter nämnda ändringsansökan får anses skäligen tillgodosett med en ersättning om 5 000 kr. Eftersom mervärdesskatt inte utgör en kostnad för bolaget skall utdömd ersättning ej inkludera mervärdesskatt.

Målnummer Ö 176-02