RH 2002:24

Straffet för egenmäktighet med barn, grovt brott, är numera fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Fram till den 1 juli 1993 uppgick straffet till fängelse högst två år. Fråga om påföljd för egenmäktighet med barn, grovt brott, som utgörs av handlingar som begåtts såväl före som efter den år 1993 genomförda straffskärpningen.

Åklagaren åtalade A.A. och A.N. för grov egenmäktighet med barn med följande gärningsbeskrivning.

A.A. och A.N. har i samråd och tillsammans under en mångfald år obehörigen skiljt barnen J, född 1982, och S, född 1984, från deras moder M.R., som varit ensam vårdnadshavare. Det blev M.R. genom en dom meddelad av Malmö tingsrätt den 19 oktober 1984.

Tillvägagångssättet har varit det, att A.A. och A.N. i samråd och tillsammans i slutet av oktober 1985 egenmäktigt fört barnen från Malmö och lämnat Sverige med dem och bosatt sig i Pakistan. Barnen har därefter under fortsatt bosättning i utlandet - på flera olika platser i Pakistan - hållits skilda från modern ända fram till dess att de fyllt femton år, J den 30 april 1997 och S den 1 juli 1999.

Brottsligheten är grov med hänsyn till den långa tid som barnen obehörigen skiljts från vårdnadshavaren.

Malmö tingsrätt (2001-06-21, rådmannen Krister Maxedius samt nämndemännen Roland Rosengren, Rune Björk och Yvonne Lemvall) dömde A.A. för grov egenmäktighet med barn till fängelse tre år sex månader.

I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten bl.a. följande. Varken A.A. eller A.N. finns antecknade i belastningsregistret. Straffvärdet på den brottslighet som de gjort sig skyldiga till är så pass högt att annan påföljd än fängelse inte är aktuell.

Vid bestämmandet av straffens längd beaktar tingsrätten bl.a. att barnen ryckts upp från sin invanda miljö och förts till ett för dem helt främmande land. De har under hela sin uppväxt hållits åtskilda från modern M.R. De har blivit avskurna från varje kontakt med modern. Modern har ställts helt utanför barnens fostran och omvårdnad.

Sammantaget finner tingsrätten att för A.A:s vidkommande är omständigheterna så pass graverande att skäl föreligger att utdöma ett straff som näst intill svarar mot maximistraffet för grov egenmäktighet med barn medan straffet för A.N:s vidkommande kan sättas något lägre.

A.A. överklagade domen och yrkade bl.a. att fängelsestraffet skulle sättas ned. Även A.N. överklagade domen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2002-05-13, fd. hovrättspresidenten Bo Broomé, hovrättsrådet Sten Pålsson, tf. hovrättsassessorn Niklas Ljunggren, referent, samt nämndemännen Margareta Forsberg och Margita Lindström) dömde A.A. för egenmäktighet med barn, grovt brott, och bestämde påföljden till fängelse två år.

Hovrätten anförde i påföljdsdelen bl.a. följande.

Straffet för egenmäktighet med barn, grovt brott, är numera fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Fram till den 1 juli 1993 uppgick straffet till fängelse högst två år.

Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen får svårare brottspåföljd inte åläggas för en gärning än vad som var föreskriven när den förövades. Samma innebörd har 5 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag, där det såvitt nu är av intresse föreskrivs att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte när dom meddelas annan lag gäller som leder till lindrigare straff. Det brott som A.A. och A.N. gjort sig skyldiga till utgörs av handlingar som begåtts såväl före som efter den år 1993 genomförda straffskärpningen. Straffet skall, eftersom brottet till viss del begåtts efter straffskärpningen, bestämmas inom den nu gällande straffskalan. Vid straffmätningen måste dock, med hänsyn till de principer som förbudet mot retroaktiv skärpande strafflagstiftning vilar på, beaktas att handlingarna, som var för sig uppfyller kraven på straffbarhet, till övervägande del har begåtts före straffskärpningen och att dessa handlingar dessutom bildar det allvarligaste inslaget i brottsligheten.

Med hänsyn till att barnen å ena sidan under hela sin uppväxt berövats kontakten med sin mor men å andra sidan ostridigt tagits väl om hand under sin vistelse i Pakistan, finner hovrätten med beaktande av vad som anförts ovan att straffvärdet för A.A:s gärning något överstiger fängelse två år.

På grund av brottslighetens straffvärde skall påföljden för A.A. bestämmas till fängelse. Med hänsyn till att A.A. frivilligt återvänt till Sverige trots vetskap om att han var häktad i sin utevaro och till att han under närmare två år, på grund av misstanke om brott som prövats genom denna dom, varit förbjuden att lämna Malmö kommun, bestämmer hovrätten fängelsestraffets längd till två år.

Målnummer B 1909-01