RH 2002:55

Justitieråden Lars K Beckman och Gertrud Lennander var skiljaktiga och anförde följande. Av hovrättens dom framgår att domstolen vid värderingen av den bevisning som ansågs tala för J.R:s skuld lade särskild vikt vid dels det textilband som användes vid dådet, dels de två flaskor tändvätska (T-gul) som anträffades vid M.P:s kropp.

Genom den nya utredning angående textilbandet, som framlagts i resningsärendet, har det inte framkommit någon omständighet som varit ägnad att ifrågasätta hovrättens bedömning av detta bevis. Tvärtom har kompletterande analys av klisterbeläggning, utförd i december 2000 vid Statens Kriminaltekniska Laboratorium och av mönsterytor, utförd i december 2000 vid Lunds Tekniska Högskola, snarare förstärkt slutsatsen att strypsnaran har det ursprung som hovrätten antagit. Såvitt avser inköpet av T-gul har det inte tillkommit några omständigheter som kan tillmätas betydelse. Huvudbevisningen i målet kvarstår därför orubbad.

Beträffande tidpunkten för mordet fann hovrätten utrett, att M.P. bragts om livet under senare delen av eftermiddagen eller under tidiga kvällen den 21 maj 1993. Hovrätten konstaterade att J.R. haft tidsmässigt utrymme att utföra gärningen. Enligt tingsrättens dom uppgav J.R. - obestyrkt - att han, sedan han inhandlat fyra paket kaffe klockan 16.11, hade cyklat hem till sin bostad och familjen.

De omständigheter som J.R. anfört i resningsansökningen till stöd för att mordet skulle ha begåtts vid en senare tidpunkt än som tidigare antagits, t.ex. att M.P. bytt kläder och låtit en halvfull kaffekanna stå på diskbänken, är vaga och leder inte till någon slutsats. Uppgiften om ett "dödsskrik" på natten har åberopats i en tidigare resningsansökan, vilken avslogs. Anledning att ändra den bedömning som då gjordes föreligger inte. Även den brandtekniska bedömningen (beräkning av koncentration av brandgaser och ångor av T-Gul), som utfördes i september 2001, är behäftad med osäkerhet; bl.a. anges inledningsvis i utlåtandet att det råder stor osäkerhet om vilka exakta förhållanden som förelegat i lägenheten, t.ex. vilka innerdörrar som varit öppna.

Sammanfattningsvis är de nya omständigheter som J.R. åberopat i resningsärendet inte av sådan beskaffenhet att det är sannolikt att uppgifterna, om de hade förebragts i brottmålet, skulle ha lett till att han frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om J.R. har förövat det brott för vilket han dömts. Resningsansökningen skall därför avslås.

Svea hovrätt (2002-05-21, hovrättslagmannen Olof Forsberg, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Erik Sundström, referent, samt nämndemännen Ruth Holmqvist Svensson och Jörgen Klang) ogillade - med upphävande av aktuella delar i hovrättens dom 1994-09-14 och tingsrättens dom 1994-07-05 - åtalet mot J.R.

Åklagaren preciserade i hovrätten gärningsbeskrivningen genom att ange tidpunkten för gärningen till den 21 maj 1993 någon gång mellan kl. 15.20 och 16.30.

Muntlig bevisning

I sin dom uttalade hovrätten att J.R., G.P., P.P., H.R., B.R.R., M.B., A.R. och A.S.B. - vilka hörts på nytt i hovrätten - hade berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, dock med följande tillägg.

G.P.: M.P:s lägenhetsdörr var låst med sjutillhållarlåset den 23 maj 1993. Han är inte säker på om ”det vanliga” låset var låst. Han vill dock minnas att det inte var det, och att han inte kände något motstånd när han vred om nyckeln. När de kom in var TV:n i sovrummet påslagen och balkongdörren öppen.

P.P.: Hon såg pengarna i den grå plånboken. M.P. kunde till vardags gå klädd i antingen byxor eller klänning; det växlade.

J.R.: Vid lunchtid den 21 maj 1993 befann han sig i hemtjänstens lokaler. Cirka kl. 13.15 gick han till R.R. med mat som han tillagat under lunchen. På vägen köpte han filmjölk till T.C., som han gick vidare till efter besöket hos R.R. Hos T.C., dit han kom vid 14-tiden, gräddade han pannkakor som han serverade med sylt. Därefter gjorde han i ordning T.C:s kvällssmörgåsar. Kl. 14.55 var han tillbaka i hemtjänstens lokaler, där A.R. gav honom nyckeln till I.A:s lägenhet. Han kom till I.A. vid 15.00-tiden. Hos henne kokade han potatis, stekte fläskkotlett och tillredde en brunsås. Sedan han skurit upp maten och serverat henne den, kokade han kaffe. Därefter hjälpte han henne att ta sin medicin. Han blev klar cirka kl. 15.45 och var, som han sagt redan under förundersökningen, åter i hemtjänstens lokaler cirka kl. 15.50-15.55. Han lämnade I.A:s nycklar till A.R. och berättade för henne att han var klar med sina arbetsuppgifter. De kom överens om att han kunde gå för dagen, trots att arbetstiden varade till kl. 16.30. Han hämtade sedan sin cykel som stod uppställd vid barnens dagis, 150-200 meter från hemtjänstens lokaler. Därefter cyklade han till Prisma Mat där han köpte fyra paket kaffe. Det var mycket folk i affären och han stod i kö till kassan i nästan 15 minuter. Han var stamkund och kände därför kassörskan. Han minns att hon frågade honom om hur det stod till med hans barn. Han kom hem till sin familj cirka kl. 16.30. Han lämnade kaffet till sin hustru och bad henne påminna honom om att ta med kaffet till arbetet följande måndag. Sedan lekte han med barnen, lagade mat, åt, lade barnen i säng och satt sedan uppe en timme med hustrun innan de gick och lade sig för natten. - Han vet inte varför han först vid huvudförhandlingen vid tingsrätten erinrade sig att han den 21 maj 1993 vunnit pengar på dagens dubbel. Det kan dock ha berott på att han inför huvudförhandlingen hade tagit del av förundersökningen och påmints om händelsen. I polisförhör har nämligen I.A. berättat att han på förmiddagen den 21 maj 1993, i samband med ett konditoribesök, visat henne vinstkupongen.

B.B.R.: Det hon under förundersökningen sagt om M.P:s måltidsvanor stämmer, dvs. att M.P. brukade äta lunch kl. 12.30 -13.00, och nästan alltid hade ätit färdigt när hemtjänsten kom till henne kl. 13.00 samt att M.P. enligt egen uppgift till kvällen brukade äta smörgåsar. När M.P. inte öppnade dörren den 23 maj 1993, gick de runt huset och såg då att balkongdörren stod på glänt. När sonen kom till platsen låste han först upp underlåset, men dörren gick inte att öppna. Han sade "hon är inte hemma" och låste därefter upp överlåset. När de kom in i lägenheten var TV:n och radion i sovrummet på.

M.B.: J.R. kunde ibland bli ”svart i ögonen så det nästan exploderade”. Vid ett tillfälle, när hon inte ville lämna ut nyckeln till polislåset på dörren till hemtjänstens lokaler, kallade J.R. henne ”jävla kärring” och hotade att slå henne. Det hände emellertid även att han visade henne uppskattning genom att plocka blommor till henne. - När polisen satte upp det anslag där kaffeköparen på Prisma Mat söktes, erinrade hon sig att J.R. hade köpt kaffe till arbetsplatsen den dag det gällde. Hon ringde därför honom och sade att han borde ringa polisen samt lämnade det telefonnummer som han skulle ringa. Hon blev mycket upprörd när hon senare fick höra att J.R. påstod att det var han som hade ringt till henne. Det är en ”ren lögn”. - A.R. var en omtyckt och duktig medarbetare, men hon hade alkoholproblem. Hon kunde lukta alkohol, men var inte så påverkad att det störde jobbet. Det hände dock en gång att A.R. blev hemskickad för att hon inte var nykter när hon kom till arbetet på morgonen. M.B. sade till sina chefer att A.R. inte borde få fortsätta arbeta inom hemtjänsten.

H.R. har, påmind om vad hon berättat under förundersökningen, bekräftat att hon den 23 maj 1993 kände en konstig lukt i trapphuset i M.P:s portuppgång, att det luktade bränt i M.P:s lägenhet, att hon hörde båda låsens låsmekanismer när M.P:s son låste upp dörren till lägenheten, att hon ofta brukade besöka I.A. samt att besöken hos denna brukade vara i cirka en timme.

A.R.: De tidsuppgifter som hon tidigare har lämnat är korrekta. Hennes förmåga att komma ihåg tider beror på att hon har arbetat mycket under tidspress. Påståendena om hennes alkoholism stämmer inte. Hon har aldrig druckit under arbetstid och aldrig varit berusad på jobbet, med undantag för ett tillfälle när hon en midsommar kom till jobbet efter att ha festat hela natten. I.A. var ”lite krävande”. Det är riktigt att J.R. på eftermiddagen den 23 maj 1993 skulle laga mat till I.A.

U.B.I.: Hon bor i porten bredvid M.P:s lägenhet. Natten mellan den 21-22 eller den 22-23 maj 1993 vid 00.00-00.30 tiden, när hon precis slumrat in, hörde hon ett fruktansvärt, högt utdraget kvinnoskrik. Det var ”så att håret reste sig på armarna”. Skriket kom från M.P:s lägenhet och hon är säker på att det var M.P. som skrek. Efter den helgen berättade hon om skriket för sin dotter och sade till henne att ”det lät som någon som blev mördad”. Hon ringde till polisens tipstelefon på kvällen den 23 maj 1993 och berättade om skriket. Hon har inte sagt till polisen att det var en yngling som skrek, att ljudet kom utifrån, eller att hon hörde skriket mellan kl. 01 och 02. Den 30 september 1997 såg hon en TV- dokumentär om J.R. Hon förstod då att polisen felaktigt utgått från att M.P. mördats dagtid och inte nattetid. Hon kontaktade därför D.S. och fick genom honom kontakt med polisen.

B.G.: Hon var anställd vid hemtjänsten i området vid tidpunkten för mordet på M.P. A.R. hade svåra alkoholproblem och kunde vara berusad på jobbet. Detta var ett problem som alla, inklusive A.R:s chefer, kände till. Vissa perioder drack A.R. inte lika mycket. Det är riktigt att hon har sagt till polisen att J.R. ljög, att han inte utförde sina arbetsuppgifter och att han inte stannade hos pensionärerna så länge som han skulle. Det är dock möjligt att hon hade fel. Det var vanligt att pensionärerna framförde klagomål mot just de manliga, utländska hemvårdarna.

S.F.: Hon hade arbetat inom hemtjänsten i Sätra i tre-fyra år när M.P. mördades. Hon besökte M.P. på eftermiddagen den 21 maj 1993 och blev därför misstänkt för mordet. Det hon sagt under förundersökningen är riktigt, det vill säga att hon var hos M.P. från kl. 13.30 till kl. 14.15 eller 14.20, att M.P. var klädd i en ”blå klänning med något vitt i” och att hon diskade undan och ”gjorde fint” innan hon gick. Hon slängde dock inte några sopor.

Sakkunnigvittnet, docenten Robert Grundin, som utfört obduktionen, har till förtydligande av innehållet i obduktionsprotokollet och dödsbeviset anfört bl.a. följande. Vid obduktionen av M.P. gjorde han inte något fynd som talade för en störd passage av födan i tarmkanalen. Detta betyder att den mest sannolika tidpunkten för dödsfallet är tre?fyra timmar efter den sista måltiden. Denna tidsangivelse är relativt säker. I extrema undantagsfall, som han själv aldrig upplevt men som finns beskrivna i litteraturen, kan ett motsvarande fynd innebära att så lång tid som åtta och så kort tid som två timmar förflutit efter den sista måltiden.

De nya sakkunnigvittnena har bekräftat sina slutsatser i de av åklagaren åberopade utlåtandena.

Skriftlig bevisning

Utöver den skriftliga bevisning och de fotografier som presenterades redan vid tingsrätten har omfattande ny skriftlig bevisning, framförallt sakkunnigutlåtanden, lagts fram.

Hovrättens domskäl

I målet finns varken teknisk bevisning, t.ex. fingeravtryck, eller vittnesbevisning som direkt knyter J.R. till mordet. I stället har åklagaren pekat på ett antal indicier som, enligt åklagarens mening och i enlighet med vad tingsrätten och hovrätten tidigare funnit, utesluter att någon annan än J.R. är mördaren. Hovrätten har nu att i belysning av dessa omständigheter och ny bevisning pröva om det är ställt utom rimligt tvivel att J.R. gjort sig skyldig till den gärning som han står under åtal för.

Av de för målet avgörande frågorna prövar hovrätten först (1) om den strypsnara som mördaren använde har suttit på I.A:s julbonad och, i sådant fall, (2) med vilken grad av sannolikhet det kan antas att det är J.R. som tagit med sig snaran från I.A:s lägenhet till M.P. Sedan går hovrätten in på prövning (3) av betydelsen av vad som framkommit om J.R:s personliga egenskaper och ekonomiska förhållanden samt (4) innebörden av att M.P:s lägenhetsdörr låsts utifrån. Hovrätten prövar härefter (5) vid vilken tidpunkt som M.P. mördades. Om tidpunkten kan ligga inom ramen för gärningsbeskrivningen har hovrätten att pröva (6) om J.R. har haft ett tidsmässigt utrymme för att begå brottet. Härefter prövar hovrätten (7) om de två flaskor T-gul som köptes på livsmedelsaffären Prisma Mat den 21 maj 1993 kan antas vara identiska med de två flaskor T-gul som anträffades i M.P:s lägenhet och sannolikheten för att det är J.R. som har köpt flaskorna. Slutligen gör hovrätten (8) en sammanfattande bedömning av om den bevisning som åklagaren har lagt fram sammantaget räcker för att fälla J.R. till ansvar för mordet på M.P.

1. Har strypsnaran suttit på julbonaden?

I målet har en rad undersökningar av strypsnaran presenterats. Flera av dessa avser färganalyser som inte har kunnat klarlägga om strypsnaran har utgjort en del av kantbandet på I.A:s julbonad. Om denna del och resten av kantbandet färgmässigt är helt identiska och kommer från samma rulle är dock av underordnad betydelse. Mera intressanta är de undersökningar som direkt tar sikte på de förhållanden som talar för att strypsnaran suttit på julbonaden, nämligen den undersökning av klisterrester som SKL har utfört och, framför allt, den mönsteranalys som gjorts av professor Gunnar Sparr m.fl. vid Lunds tekniska högskola. Redan SKL:s undersökning av klisterrester ger ett starkt stöd för att bandet har suttit på bonaden. Sakkunnigvittnet Inger Wistedt har uppgett att SKL:s tidigare bedömning att ”övervägande skäl talar för att snaran suttit på julbonaden”, har förstärkts genom bl.a. klisterundersökningen, men att full visshet endast kan nås med en sådan mönsteranalys som Gunnar Sparr har utfört.

Av Gunnar Sparrs mönsterundersökning och förhöret med honom har framkommit att det råder fullständig konsistens mellan de undersökta mönsterytornas relativa lägen på tejpen och på kanten av vävnaden. Sannolikheten för att en sådan överensstämmelse har uppkommit av en slump är försvinnande liten (?7*10-18 =0.000000000000000007). Mönsterundersökningens slutsats är att textiltejpen med visshet har suttit på bonadens ena kant.

Från J.R:s sida har gjorts gällande att detta undersökningsresultat inte är giltigt eftersom bandet inte kan ha krympt så mycket som förutsatts i Gunnar Sparrs undersökning. Till stöd för detta påstående har försvaret åberopat ett utlåtande av professor Lars-Erik Berg vid Institutionen för fysik vid Kungl. tekniska högskolan. Av detta utlåtande framgår att krympningsgraden för kantbandet ligger närmare 1,7 % jämfört med den krympningsgrad på 4 % som Gunnar Sparrs undersökning förutsätter. I en skriftlig kommentar till sin mönsterundersökning har Gunnar Sparr till bemötande av krympningsargumentet anfört bl.a. följande.

Låt oss anta att bandet inte har krympt. I så fall har något annat vävnadsliknande föremål gett upphov till det mönster som obestridligen finns på textiltejpen. Så när som på att den är cirka 5 procent mindre har denna andra vävnad exakt samma mönsterstruktur med avseende på de 19 maskerna som den undersökta julbonaden. Exakt samma argument som i rapporten kan nu användas för att ge ett mått på sannolikheten för att två oberoende vävnader uppvisar sådan överensstämmelse på en skalfaktor när. Detta tal är försvinnande litet, se rapporten, med en väldig massa nollor i decimalerna. Hävdar man att krympning är omöjlig så hävdar man samtidigt att denna extremt osannolika händelse har inträffat.

Gunnar Sparrs undersökning ger enligt hovrättens mening ett entydigt resultat som inte lämnar utrymme för tolkningar eller ifrågasättanden. Av undersökningen framgår otvetydigt att kantbandet av ett eller annat skäl är något kortare i dag jämfört med när det satt på bonaden. Detta kan exempelvis bero på att bandet sträckts ut när det satts fast på julbonaden och/eller att bandet har krympt. Oavsett vilket, kvarstår det faktum att strypsnaran med visshet härrör från I.A:s julbonad.

2. Har J.R. medfört snaran från I:A:s lägenhet till M.P?

Enligt vad åklagaren sakframställningsvis anfört, hängde julbonaden i ett städskåp hemma hos I.A. Den av åklagaren angivna placeringen av julbonaden var sådan att kantbandet, om det hängde löst från julbonaden, av misstag lätt kunde följa med när någon hämtade städutrustning i skåpet. Detta framstår även som den mest sannolika förklaringen till att kantbandet över huvud taget tagits från skåpet. Det ter sig alltså mindre troligt att någon medvetet tillgripit kantbandet och helt osannolikt att den som stoppat på sig bandet då haft för avsikt att senare använda bandet för att strypa M.P.

J.R. var en i den förhållandevis snäva krets av hemvårdare som besökt både I.A. och M.P. Någon utredning om exakt hur många och vilka som varit hos dem båda har dock inte presenterats. Åklagaren har inte heller fört någon bevisning som går ut på att eliminera möjligheten av att någon av dessa andra, utan att för den skull vara mördaren, kan ha fört kantbandet till M.P:s bostad.

Det förhållandet att J.R. hörde till den krets som haft möjlighet att föra med sig kantbandet från julbonaden och att han besökte I.A. samma dag som M.P. mördades är en utgångspunkt för bedömningen av hans skuld, men eftersom det är möjligt att snaran tidigare av misstag tagits med av någon annan inom hemtjänsten, kan några säkra slutsatser inte dras om hur strypsnaran hamnat hos M.P.

3. Vilken betydelse har J.R:s personliga egenskaper och ekonomiska förhållanden?

Åklagaren har i hovrätten ägnat ett förhållandevis stort utrymme åt omständigheter som rör J.R:s karaktärsegenskaper och ekonomiska förhållanden. Av vittnesmålen från J.R:s tidigare arbetskamrater tonar fram en bild av honom som en person som uppträdde såväl vänligt och omtänksamt som aggressivt och otrevligt. Vad som sålunda framkommit ger dock föga vägledning för bedömningen av J.R:s gärningsmannaskap.

J.R:s ekonomiska förhållanden har emellertid i ett avseende ett omedelbart intresse för målet. J.R. betalade nämligen kaffeköpet den 21 maj 1993 med en femhundrakronorssedel trots att han redan den 13 maj hade tömt sitt lönekonto. Frågan om var pengarna kom ifrån har ägnats åtskillig tid vid förhöret med J.R. Denne har dock vidhållit de uppgifter han lämnade vid tingsrätten, nämligen att han på förmiddagen den 21 maj 1993, i samband med att han tog med I.A. till ett konditori, hämtat ut en spelvinst på cirka 2 600 kr. Som förklaring till att han nämnt spelvinsten först vid tingsrätten och inte i polisförhören har J.R. anfört att han hade glömt bort vinsten men att han erinrade sig vinsten när han tog del av vad I.A. berättat under förundersökningen. I.A., som på grund av sjukdom inte har kunnat höras i rättegången, har under förundersökningen berättat att J.R., i samband med ett besök på ett kafé, visat henne en vinstkupong. Av hennes uppgifter framgår även att det kan ha varit den 21 maj 1993. Vad J.R. uppgett om tipsvinsten kan därför inte lämnas utan avseende utan skall, eftersom uppgiften inte är motbevisad av åklagaren, läggas till grund för bedömningen. Tipsvinsten kan förklara såväl J.R:s betalning av kaffet som att hans ekonomi under månaderna juni och juli 1993 var något bättre än de föregående månaderna.

4. Vilken är betydelsen av att lägenhetsdörren hade låsts utifrån?

M.P. hade två lås till sin lägenhet, ett sjutillhållarlås och ett fallregellås. Sjutillhållarlåset gick bara att låsa från utsidan. Det är inte klarlagt om fallregellåset var låst. G.P. vill minnas att det inte var det, medan H.R:s uppgifter talar i motsatt riktning. Enligt en av åklagaren åberopad fynd- och spårförteckning anträffades vid brottsplatsundersökningen bl.a. två kompletta nyckeluppsättningar och därutöver två nycklar till fallregellåset. Hur många kompletta nyckeluppsättningar som M.P. hade är inte känt. Det förhållandet att lägenhetsdörren måste ha låsts utifrån, betyder antingen att mördaren hade en eller två nycklar med sig till lägenheten eller att mördaren tillgripit och låst med en eller två nycklar som låg i lägenheten. Vilket som var fallet låter sig inte bedömas och någon slutsats av betydelse för prövningen av åtalet kan inte dras.

5. Vid vilken tidpunkt mördades M.P?

Av obduktionsprotokollet och förhöret med docenten Robert Grundin har framkommit att den mest sannolika tidpunkten för dödens inträde är tre?fyra timmar efter M.P:s sista måltid, som enligt vad som framgår av obduktionsfynden har bestått av bl.a. bruna bönor. B.R.R:s uppgifter om M.P:s måltidsrutiner i förening med fynden i kökssoporna talar starkt för att den sista måltiden var en lunchmåltid.

Även andra omständigheter talar för att dödsfallet inträffat under dagtid eller i vart fall före sänggåendet. Detta gäller främst de i brottsplatsundersökningen redovisade förhållandena att M.P. var påklädd och att hennes säng var bäddad samt, enligt vad som framkommit vid förhören med B.R.R. och G.P., att balkongdörren var öppen och att TV:n i sovrummet var påslagen.

S.F. har omvittnat att M.P. vid S.F:s besök hos henne den 21 maj 1993 var iklädd en "blå klänning med något vitt i". Av det förhållandet att M.P. vid anträffandet var iklädd mörka byxor och således måste ha bytt kläder efter S.F:s besök hos henne kan några säkra slutsatser inte dras. Mot att dödsfallet inträffat under dagtid eller före tidig kväll står dock U.B.I:s uppgifter. U.B.I. har lämnat sin berättelse på ett i och för sig trovärdigt sätt och det saknas anledning att sätta i fråga hennes i dag upplevda minnesbilder. Hennes nu lämnade uppgifter skiljer sig dock från de uppgifter som hon enligt polisens anteckningar lämnade per telefon till kriminaljouren den 23 maj 1993. Enligt dessa anteckningar berättade U.B.I. att hon, ”om hon mindes rätt”, hört ett skrik den föregående natten mellan kl. 01 och 02, att hon trodde att det var en "yngling" som skrek och att skriket kommit utifrån. Den polis som tog emot tipset var, enligt vad som framgår av de åberopade anteckningarna, medveten om att U.B.I. ringde för att lämna tips med anledning av mordet på M.P. Det framstår därför som helt osannolikt att polisen, i en för mordutredningen synnerligen betydelsefull fråga, så helt skulle ha missuppfattat U.B.I. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att det hann förflyta mer än fyra år efter händelsen innan hon ? efter att ha sett en TV-dokumentär om J.R. ? tog ny kontakt med polisen och berättade om ett skrik från M.P:s lägenhet, kan hennes nu lämnade uppgifter inte anses tillförlitliga. Hovrätten lämnar därför dem utan avseende.

Av förhören med de personer som kom till M.P:s lägenhet den 23 maj 1993 har framkommit att röklukt då kunde förnimmas såväl i trapphuset som i lägenheten. Detta betyder enligt J.R. att branden måste ha anlagts senare än kl. 12.30 lördagen den 22 maj 1993. Till stöd för detta antagande har han dels gjort gällande att den vikarierande hemvårdare som på lördagen ringde på hos M.P. inte kände någon röklukt, dels åberopat ett utlåtande från Brandteknik vid Lunds tekniska högskola, av vilket framgår att koncentrationen av brandgaser efter en brand i en normalventilerad lägenhet blir marginell inom de första 10-15 timmarna efter branden.

Av det av åklagaren åberopade sakkunnigutlåtandet från Statens kriminaltekniska laboratorium framgår att röklukt på en brandplats kan bero på dels att rökgaser från branden finns kvar i luften och dels att sot har bildats vid branden. Vidare framgår, vilket för övrigt är allmänt känt, att lukt från en brand kan finnas kvar under mycket lång tid ? månader eller år ? om inte en fullständig sanering sker. Det förhållandet att röklukt kunde förnimmas den 23 maj kan betyda att rökgaserna från branden fanns kvar eller att sot från branden gjorde det.

Brandingenjören vid Statens kriminaltekniska laboratorium Fredric Jonsson har förklarat att förekomsten av röklukt i trappuppgången var beroende av tryckförhållandena i M.P:s lägenhet och att, eftersom balkongdörren stod öppen, dessa förhållanden teoretiskt sett kunde variera från en tidpunkt till en annan till följd av bl.a. rådande vindförhållanden. Fredric Jonssons uppgifter betyder att det inte går att dra några slutsatser av om röklukt inte kunde förnimmas den 22 maj 1993, men väl den 23 maj 1993. Det kan för övrigt noteras att den hemvårdare som enligt uppgift inte skulle ha känt brandlukt den 22 maj 1993 inte har hörts i målet.

Enligt hovrättens mening är det utrett att mordet ägt rum under eftermiddagen eller tidiga kvällen. Varken obduktionsprotokollet eller de nu redovisade förhållandena utesluter att döden kan ha inträffat först efter ett lunchmål på lördagen, dvs. den 22 maj 1993. Av förhöret med B.R.R. har dock framkommit att M.P. inte öppnade dörren för den vikarierande hemvårdaren vid lunchtid den 22 maj 1993. Till detta kommer att reklam som ? enligt en av åklagaren ur förundersökningen redovisad och av J.R. inte ifrågasatt uppgift ? delats ut på förmiddagen den dagen, låg orörd innanför M.P:s lägenhetsdörr.

Hovrätten finner därför att den mest sannolika tidpunkten för dödsfallet ligger tre-fyra timmar efter M.P:s lunchmål den 21 maj 1993. Eftersom M.P. - enligt vad som framkommit av förhöret med B.R.R. - åt lunch mellan kl. 12.30 och 13.00 men inte gärna efter den tiden, betyder detta att dödsfallet mest sannolikt har inträffat mellan kl. 15.30 och 17.00. Mordet kan således ha ägt rum under den snäva tid (kl. 15.20-16.30) som åklagaren har angett.

6. Har J.R. haft ett tidsmässigt utrymme för att begå brottet?

Åklagaren har gjort gällande att J.R. den 21 maj 1993 lämnade sitt arbete cirka kl. 15.20 och därför haft ett tidsmässigt utrymme för att begå gärningen före sitt kaffeköp och det inköp av tändvätska som, enligt vad som anges under 7, registrerades i en kassa i Prisma Mat kl. 16.11. Enligt åklagaren gick kassaklockan fyra minuter efter. Den korrekta tiden för inköpen var därför, enligt åklagaren, kl. 16.15, vilket inte satts i fråga av J.R. Hovrätten utgår därför från att den rätta tidpunkten för inköpen var kl. 16.15.

Även om åklagaren har hävdat ett annat händelseförlopp, lämnar gärningsbeskrivningen ett utrymme för att pröva om J.R. kan ha köpt flaskorna med tändvätska före mordet. Det framstår dock som osannolikt att J.R. efter att ha inköpt tändvätska kl. 16.15 hunnit mörda M.P. före kl. 16.30. Hovrätten lämnar därför den möjligheten därhän.

J.R. har i detalj redogjort för sina arbetsuppgifter vid hemtjänsten den 21 maj 1993. Hans egen berättelse ger honom inte tidsutrymme att begå mordet efter besöket hos I.A. och före kaffeköpet. Det kan naturligtvis ifrågasättas hur han kan ha så detaljerade minnesbilder av den arbetsdagen, men han har hängt upp sina tidsangivelser bl.a. på de arbetsuppgifter som han har utfört. Det finns inte något i hans berättelse som i denna del framstår som så osannolikt att det kan lämnas utan avseende och hans uppgifter om vilka pensionärer som han besökt den 21 maj 1993 har stöd i den övriga utredningen. Det står således klart att J.R. under eftermiddagen besökt R.R., T.C. och I.A. Det finns inte heller något som motsäger att J.R. har haft de arbetsuppgifter som han själv redogjort för. Tvärtom har A.R. bekräftat att J.R. skulle laga mat till I.A. och H.R. har berättat att ett besök hos I.A. normalt brukade vara cirka en timme.

Mot J.R:s tidsangivelser står A.R:s. Hon har vidhållit att J.R. lämnade hemtjänstens lokaler redan kl. 15.20-15.25. Vid bedömningen av hennes berättelse måste beaktas att hon lämnade denna tidsuppgift första gången vid ett polisförhör som hölls den 8 september 1993, dvs. mer än tre månader efter mordet och att hon inte kunnat hänga upp sin tidsangivelse på något annat än sitt goda minne. Att den exakta tidsangivelsen har lämnats så lång tid efter händelsen vållar viss osäkerhet, något som även Högsta domstolen konstaterat i sitt beslut i resningsärendet den 21 januari 2002. Det går inte heller att bortse från att A.R., enligt vad som har framkommit, hade alkoholproblem. Detta kan ha inverkat såväl på hennes möjligheter att hålla reda på den exakta tidpunkten den 21 maj 1993 som på hennes förmåga att minnas helt korrekt vid polisförhöret den 8 september samma år. Till detta kommer att A.R. vid förhöret i hovrätten, vid besvarandet av frågor om när vissa händelser ägt rum, inte på något sätt övertygat om att hon har en särskild förmåga att minnas tider. Sammantaget finns det anledning att bedöma hennes tidsangivelser med mycket stor försiktighet. Hennes uppgifter kan därför inte sättas framför J.R:s. Hans berättelse skall därför läggas till grund för bedömningen om den inte motbevisas. Det finns emellertid ytterligare bevisning som är av betydelse för bedömningen av om J.R:s uppgifter om sina förehavanden under eftermiddagen den 21 maj är motbevisade, nämligen inköpet av T-gul kl. 16.15. Om det skulle vara bevisat att J.R. köpt de flaskor med T-gul som anträffades i M.P:s lägenhet, skulle det binda J.R. till brottet och ge stöd för åklagarens påstående om brottstidpunkten. Hovrätten behandlar den frågan under nästa punkt.

7. Är de två flaskorna T-gul i M.P:s lägenhet identiska med de två flaskor som såldes på Prisma Mat den 21 maj 1993 och är det J.R. som har köpt flaskorna?

Åklagaren har gjort gällande att de två flaskor T-gul som någon enligt registrering i en kassa i Prisma Mat köpte den 21 maj 1993 kl. 16.11 är identiska med resterna av de två flaskor T-gul som anträffades i M.P:s lägenhet och som använts i ett försök att tända eld på M.P:s kropp. Av utredningen i målet drar hovrätten slutsatsen att M.P. själv inte förvarade några flaskor T-gul i sin lägenhet. Flaskorna måste därför ha förts till lägenheten av den som anlade elden, vilket rimligtvis inte kan vara någon annan än den som dödade M.P.

I M.P:s lägenhet fanns i en plastkasse från ICA Sätra en prislapp från Prisma Mat på 18 kr 40 öre, vilket var normalpriset för en flaska T-gul. Den 21 maj 1993 var det emellertid extrapris på T-gul och en flaska kostade 15 kr 50 öre, vilket också var det pris som enligt kassaremsan registrerades vid försäljningen av de två flaskorna. På Prisma Mat fanns, enligt vad åklagaren sakframställningsvis anfört, 13 andra artiklar som kostade 18 kr 40 öre. Det kan inte uteslutas att prislappen kommer från någon av dessa andra varor. På grund av denna osäkerhet går det inte att dra några helt säkra slutsatser om var flaskorna i M.P:s lägenhet köpts, även om det mest sannolika är att de köpts på Prisma Mat.

Det är utrett att J.R. i ordningen omedelbart före försäljningen av tändvätskan i samma kassa i Prisma Mat köpt fyra paket kaffe till sin arbetsplats. Det kan därför ligga nära till hands att anta att han även köpt tändvätskan. Enbart det tidsmässiga sambandet leder dock inte till någon säker slutsats om att J.R. har gjort båda inköpen.

8. Sammanfattande bedömning

Bevisningen i målet bygger på en bedömning, utifrån ett visst påstått händelseförlopp, av hållbarheten i antagandet att J.R. begått den åtalade gärningen, jämfört med alternativa hypoteser om vem som annars kan ha gjort det. Eftersom det i målet är fråga om indiciebevisning och då flera av indicierna är förenade med sannolikhetsbedömningar är det en självklar utgångspunkt att domstolen måste iaktta särskilt stor försiktighet vid bevisvärderingen. Det krävs med andra ord att indiciebevisningen är mycket stark för att den skall kunna leda till en fällande dom.

Enligt hovrättens mening har mordet mest sannolikt begåtts mellan kl. 15.30 och 17.00 den 21 maj 1993. Mordet kan således ha ägt rum inom den snäva tid som åklagaren har angett (kl. 15.20-16.30), men om så var fallet kan inte slås fast endast med utgångspunkt i fynden vid obduktionen och brottsplatsundersökningen. Hovrätten har vidare, till skillnad från tingsrätten, funnit att J.R:s egna detaljerade tidsuppgifter avseende eftermiddagen den 21 maj inte har motbevisats av åklagaren genom vad A.R. uppgett. De nu redovisade förhållandena är ägnade att väsentligt öka kraven på den övriga bevisning som åklagaren har åberopat.

Av stor betydelse för prövningen av tidpunkten för mordet och av J.R:s möjlighet att hinna begå mordet, är inköpet av två flaskor T-gul i Prisma Mat kl. 16.15 den 21 maj 1993. Om J.R, som samma minut i samma affär och i samma kassa köpte kaffe till sin arbetsplats, även inhandlat flaskorna med T-gul och om dessa flaskor är identiska med resterna av de flaskor som anträffats vid M.P:s kropp, skulle det inte bara binda J.R. till brottet utan även med styrka tala för att mordet hade begåtts redan före inköpet av tändvätskan. Hovrätten har dock funnit att det inte med tillräcklig grad av säkerhet går att dra slutsatsen att det var J.R. som köpte T-gul-flaskorna och för övrigt inte heller att dessa är identiska med flaskorna i M.P:s lägenhet.

När det gäller mordvapnet, det vill säga strypsnaran, har hovrätten funnit att den utgjort en del av kantbandet på en julbonad tillhörig I.A., som J.R. hade besökt samma dag som mordet på M.P. ägde rum. Hovrätten har dock konstaterat att inga säkra slutsatser kan dras om när strypsnaran förts till M.P:s lägenhet men att J.R. hörde till den krets som haft möjlighet att föra den med sig. Det sistnämnda förhållandet kan vid en sammanvägning med samtidigheten i J.R:s köp av kaffe och försäljningen av två flaskor T-gul te sig graverande för J.R:s del, men förändrar inte hovrättens bedömning av om J.R. inhandlat tändvätskan eller ej.

Enligt hovrättens mening innebär detta bl.a. att J.R:s egna tidsuppgifter inte har motbevisats av åklagaren och att dessa därför skall läggas till grund för bedömningen. Med denna utgångspunkt har J.R. inte haft tid att begå mordet före inköpet av kaffe kl. 16.15. Det är också osannolikt att J.R. efter kaffeköpet skulle ha hunnit ta livet av M.P. före kl. 16.30, den senaste tidpunkten för brottet enligt den i hovrätten justerade gärningsbeskrivningen. Det finns därför så stort utrymme för tvivel om att J.R. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen att åtalet skall ogillas.

Målnummer B 644-02