RH 2002:56

Åklagaren åtalade M.S. för hot mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning.

M.S. har den 17 maj 2001 i Utlänningsnämndens lokaler på Drottninggatan 95 i Stockholm med hot om våld förgripit sig å domaren C-O.S. i dennes myndighetsutövning genom att uttala hot med innebörd att han skulle döda honom.

M.S. varken erkände eller förnekade gärningen. Som förklaring till sin inställning anförde han att han var så upprörd vid tillfället att han inte mindes om han uttalade någon hotelse.

Vid tingsrätten hördes målsäganden C-O.S., M.S. samt två vittnen, väktaren N.H. och polismannen P.W.

C-O.S. uppgav följande.

Han hade fattat beslut i ett ärende som rörde uppehållstillstånd för M.S:s mamma någon vecka före M.S:s besök på Utlänningsnämnden. Mamman, som befann sig i något grannland till Irak, ville komma till Sverige. Största delen av familjen fanns redan i Sverige. Beslutet fattades efter skriftlig handläggning och innebar ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Det var han och handläggaren som skrev under beslutet. Efter beslutet kom M.S. till Utlänningsnämndens lokaler och ville inte gå därifrån förrän han hade fått tala med honom. Det var första gången han fick besök av någon för att förklara ett beslut. Vaktmästaren vid Utlänningsnämnden skulle vara med då han förklarade beslutet. Vaktmästaren tyckte dock inte att det räckte att han var med så han tillkallade en vakt. Vakten gjorde den bedömningen att flera borde vara närvarande, så han tillkallade två poliser. Han mötte M.S. i en förhandlingssal. Handläggaren i ärendet var också med och förklarade lagstiftningen. M.S. stod upp cirka två meter från honom under större delen av mötet. Han var ibland lugn och ibland mycket upprörd. Han försökte förklara för M.S. att det fanns alternativa sätt för hans mamma att komma till Sverige. Han fick dock inte någon respons från M.S. M.S. föreföll dock vara nykter och de hade inte några språkliga problem. M.S. blev mer och mer upprörd och poliserna försökte lugna honom flera gånger. Slutligen sade han "du har dömt min mamma till döden, nu dömer jag dig till döden" samtidigt som han pekade mot honom med fingret. Polisen tog därefter ut M.S. ur förhandlingssalen. - Han blev ganska rädd på grund av hotelsen. Efteråt kändes det obehagligt. I anslutning till hotelsen uppdaterade han larmanordningen i sin bostad. Han har inte varit utsatt för något liknande tidigare.

M.S. uppgav följande. Han och hans familj kommer från Irak och är kristna. De hade problem i Irak på grund av sin religion och på grund av kriget. I hans närmaste familj ingår han själv, hans mor och tre syskon. Alla utom hans mamma befann sig redan i Sverige. Två systrar och två bröder till hans mamma bor också i Sverige. Eftersom han är äldsta sonen är det han som måste ta ansvar för familjen. Han hade kontakt med en advokat, Bo Johansson, för att få hjälp med att få hit sin mamma. Mamman hade tagit sig från Irak till Jordanien, där hon bodde olagligt och fick hjälp av FN och Röda Korset. Hans mamma har diabetes och problem med hjärtat. Hon är vidare analfabet och klarar inte att vara ensam. Migrationsverket fattade ett felaktigt beslut beträffande hans mamma och beslutet överklagades till Utlänningsnämnden. Han fick besked från Utlänningsnämnden att ärendet skulle avgöras inom två till sex månader. Det tog dock 13 månader innan Utlänningsnämnden fattade sitt beslut, som innebar ett avslag. Både han själv och advokaten blev överraskade över avslaget. Han vände sig då till Utlänningsnämnden för att de skulle förklara beslutet för honom. Han frågade handläggaren, men hon hänvisade till C-O.S. Första gången han kom till Utlänningsnämnden, den 15 maj, fick han inte träffa C-O.S. Han fick då besked om att han skulle få träffa C-O.S. den 17 maj. Den 17 maj fick han vänta utanför vid receptionen med sina släktingar under en lång stund innan han fick komma in. C-O.S. förklarade då inte så bra. Han minns inte om C-O.S. försökte förklara att det fanns andra alternativ för hans mamma att få komma till Sverige. Han frågade C-O.S. om han hade tittat på de läkarintyg från FN och Röda Korset som han hade lämnat in. C-O.S. svarade att det hade han inte. Han frågade C-O.S. om det finns någon lag som gav honom rätt att avslå hans mamma. Han ville få en ändring till stånd i beslutet och var mycket upprörd och ledsen. Han var rädd för att hans mamma skulle dö om hon inte fick komma till Sverige. Han tror dock inte att han sade något för att få C-O.S. att ändra sig. Han samlade ihop sig då han förstod att beslutet inte kunde överklagas. Mötet slutade med att poliserna tog ut honom och satte honom i en polisbil. Han förstod då ingenting. - Han skulle aldrig säga på det sätt som åklagaren påstår. Han var inte sig själv. Om han hade varit sig själv hade han inte försökt att påverka domaren. - Han lånade senare pengar och hämtade sin mamma, som nu finns i Sverige.

Stockholms tingsrätt (2001-12-10, tingsfiskalen Jenny Wennhall samt nämndemännen Åke Hellberg, Iris Berg och Pia Helleday) dömde M.S. för hot mot tjänsteman, ej ringa brott, till villkorlig dom och 100 dagsböter.

Tingsrätten, som fann att brottet med hänsyn till hotets beskaffenhet och till att det riktat sig mot en domare i tjänsteutövning inte kunde bedömas som ringa, anförde i påföljdsfrågan följande. Hot mot tjänsteman, som inte är att bedöma som ringa, är ett brott av sådan art att fängelse normalt bör väljas som påföljd. I det i målet förevarande fallet uttalades hotet emellertid i en för M.S. pressande situation då han enligt samtliga i målet hörda personer var mycket upprörd, vilket tog sig uttryck bl.a. i att han skrek och viftade med armarna. C-O.S., N.H. och P.W. har vidare berättat att M.S. inte var mottaglig för den information C-O.S. lämnade. Det bör därför i straffvärdesänkande riktning beaktas att M.S:s förmåga att kontrollera sitt handlande var nedsatt på grund av att han var upprörd eftersom han trodde att hans mamma skulle dö om hon inte fick komma till Sverige. M.S. är vidare tidigare ostraffad, han lever under välordnade förhållanden och gärningen framstår som en engångsföreteelse. M.S. har härutöver framhållit att en dom mot honom kan påverka hans ansökan om svenskt medborgarskap. Med beaktande av samtliga dessa omständigheter finner tingsrätten att påföljden för M.S., trots allvaret i det hot han uttalat, kan stanna vid villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse. M.S. bestred ändring.

Svea hovrätt (2002-09-03, hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Ragnar Lindgren, hovrättsassessorn Tobias Eriksson samt nämndemännen Christina Grebesjö-Sutton och Gunnar Nordin) bestämde påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Alternativstraffet bestämdes till fängelse en månad.

I sina domskäl i påföljdsfrågan anförde hovrätten följande. Hot mot tjänsteman, som inte är ringa, är brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Avgörande för om annan påföljd kan väljas är de närmare omständigheterna vid brottet och den tilltalades personliga förhållanden. När det gäller den sistnämnda frågan skall redan här anges att hovrätten i likhet med tingsrätten finner att det saknas särskild anledning att befara att M.S. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Tingsrätten har som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet - uppenbarligen med tillämpning av 29 kap. 3 § 1 st. 2 p. brottsbalken - beaktat att M.S:s förmåga att kontrollera sitt handlande varit nedsatt på grund av att han var upprörd eftersom han trodde att hans mor skulle dö om hon inte fick komma till Sverige.

Enligt det angivna lagrummet kan en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet vara "om den tilltalade till följd av - - - - - sinnesrörelse - - - - - haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande". Av förarbetena framgår att lagstiftaren avsett att bestämmelsen såvitt är i fråga skall tillämpas med stor försiktighet. Det anges att det skall röra sig om "helt exceptionella situationer" (prop. 1987/88:120 s. 86).

När det gäller bakgrunden till det framförda hotet beaktar hovrätten följande. M.S. hade flera dagar före samtalet med C-O.S. fått besked om det ifrågavarande avslagsbeslutet. Han hade vidare av den advokat han anlitat i ärendet upplysts om att beslutet stod fast. M.S. begärde ändå att få träffa beslutsfattaren, uppenbarligen i förhoppningen att få denne att ändra beslutet. Under samtalet, som varade i minst en halvtimme, förklarade C-O.S. såvitt framgår av utredningen vad beslutet innebar, lagstiftningen på området och olika alternativa sätt för modern att komma till Sverige. Samtalet slutade emellertid med att M.S. - av allt att döma sedan han insett att C-O.S. inte skulle ändra beslutet - tappade besinningen och uttalade det ifrågavarande dödshotet.

Enligt hovrättens mening står det mot bakgrund av det anförda klart att den ovannämnda bestämmelsen inte här är tillämplig. Hovrätten konstaterar vidare att det inte heller i övrigt föreligger någon särskild förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Tvärtom är försvårande att hotet framförts mot en befattningshavare till följd av myndighetsutövning av denne i en för det allmänna viktig funktion. (Se NJA II 1948 s. 304 och 306).

Hovrätten finner med hänvisning till det anförda att enbart villkorlig dom jämte böter inte utgör en tillräckligt ingripande påföljd mot M.S. Omständigheterna vid brottet - det rör sig om ett verbalt hot framfört i ett upprört tillstånd - är emellertid inte svårare än att påföljden kan stanna vid villkorlig dom jämte föreskrift om samhällstjänst. Att hovrätten vid denna bedömning kan beakta M.S:s upprörda tillstånd framgår av rättsfallet NJA 2000 s. 116. M.S. har samtyckt till en sådan påföljd, vilken får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.

M.S. skall således dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse hade valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänsten bör bestämmas till 50 timmar.

Målnummer B 479-02