NJA 2000 s. 116

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Järvstrand) anförde i dom d 19 nov 1998: Domskäl. M.I. har förnekat brott.

Målsäganden E.S. har berättat följande. Hon arbetade på tunnelbanan tillsammans med kollegan M.T.. Vid station Universitetet klev en person, som senare visade sig vara M.I., på i ena änden av vagnen och raglade genom vagnen och satte sig i närheten av de tjänstgörande ordningsvakterna. Han satte upp fötterna på sätet. E.S. frågade hur han mådde och fick till svar att hon skulle skita i det. När de närmade sig Tekniska högskolan bestämde sig E.S. för att han skulle omhändertagas och sade till honom att de skulle gå av vid nästa hållplats eftersom M.I. enligt hennes uppfattning ej kunde åka tunnelbana i sitt berusade tillstånd. M.I. svarade något i stil med över min döda kropp. Hon tog emellertid tag i hans högra arm och lyfte upp honom. Han ville inte men han kom med ändå. Utanför vagnen började M.I. att göra motstånd. Härvid kom han att slå med knuten näve bakåt - ett slag som träffade henne i bröstet. Eftersom hon hade skyddsväst på sig gjorde det dock inte särskilt ont. Hon talade emellertid då om för honom att han var gripen, och anledningen härtill var våld mot tjänsteman. Hon och kollegan kopplade transportgrepp på M.I. och de gick mot rulltrappan. De var därvid uppmärksammade av andra resenärer. M.I. accepterade dock sin situation och följde med till rulltrappan. Väl i rulltrappan började han bråka. Hon tror säkert att hennes transportgrepp på honom då hårdnade. De förde honom till avvisiteringsrum i biljetthallen och väl där skyddsvisiterade de honom. Han skrek då bl a att de inte hade rätt till detta. När hennes kollega gick undan för att tillkalla polis började M.I. att verbalt hota henne och uttryckte sig ungefär som så: "Du är ingen riktig kvinna som jobbar med sådant här som du gör. Du har ingen rätt att leva. Du skall ej få chansen att föda barn. Jag skall med en rostig morakniv skära ut din livmoder". Därefter flög han upp och riktade slag mot hennes underliv. Hennes kollega kom och M.I. satte sig ner på golvet igen. Kollegan gick för att fortsätta söka få kontakt med polisen och då fortsatte M.I. att berätta vad han skulle göra med E.S.. Även magen skulle skäras upp eftersom det var en förutsättning för att komma åt livmodern och då kanske hon inte skulle överleva. Han talade i vanlig samtalston. Han flög upp och slog mot henne vid sammanlagt fyra tillfällen. Vid tre av dessa var hennes kollega på avstånd. Vid fjärde tillfället var kollegan kvar och de bestämde sig för att försöka lägga handfängsel på honom. Innan de hade lyckats därmed kom polisen och tog hand om M.I.. - Av de fyra slag med knuten näve som M.I. riktade mot E.S:s underliv träffade tre hennes sköte. Hon var blå och svullen i en vecka efter slagen. E.S. slog själv två slag med batongen mot M.I:s överarmar i samband med att de skulle försöka lägga handfängsel på honom.

M.I. har själv berättat: Han hade varit på universitetet och festat. Han var berusad men det hade han varit förr utan problem. När han satte sig på tunnelbanan lutade han huvudet mot fönstret och tittade ut. Han var varse väktarna i ögonvrån men inte mera. Plötsligt rycktes han upp av ett kraftigt grepp och någon som sade att han skulle med. Det är möjligt att någon hade sagt något alldeles innan men han vet i så fall inte vad och varför. Han blev rädd och därför gjorde han också motstånd. Han slog inte medvetet men han kan ha försökt att ta sig loss och därvid kommit att slå när han flaxade med armarna. Han tror sig minnas att vakterna sade något om att han var gripen men han förstod inte innebörden av detta. När vakterna sade att de skulle gå ut blev han lugn, då sänktes pulsen något. I rulltrappan hårdnade greppet. Han var själv ganska högljudd. Han ville att folk skulle lägga märke till honom och vara varse att han blev omhändertagen. När de kommit till SL-hallen skulle de gå in i ett rum och då blev han jätterädd igen. Väl därinne blev han nedslängd på golvet. Den manlige väktaren gick iväg för att ringa polisen och då blev han åter lugnare. Han började därvid att provocera E.S.. Han var inte snäll men det var inte hon heller. Han sade absolut inte det som hon påstår att han sade men han ifrågasatte varför hon var så brutal och han talade säkert också om att ingen man ville ha henne. Han sade säkert också att det skulle gå henne illa om hon fortsatte så här. När hon då frågade om han hotade henne svarade han nej eftersom han inte nödvändigtvis menade att det var han som skulle göra henne illa. Anledningen till att han uppträdde som han gjorde var väl att han var uppriven och berusad och dessutom var han väldigt rädd eftersom man blir rädd för människor som bär sig åt som E.S. gjorde. Han slog henne dock inte. E.S. ropade på sin kollega vid ett par tillfällen. Han var inte medveten om att hon slagit honom med batongen men han förstår nu varför han hade ont i armen dagen därpå. - När polisen kom fick han inte avlägga berättelse. Den skulle istället avläggas när han väcktes klockan fyra på morgonen men då ville inte han.

M.T. arbetade som ordningsvakt tillsammans med E.S. vid det aktuella tillfället. Han har hörd som vittne bland annat bekräftat att M.I. satt med fötterna på sätet, att de bad honom gå av men att han inte gjorde det, att E.S. bestämde sig för att han skulle avlägsnas från tunnelbanan, att M.I. därvid gjorde motstånd, att M.I. slet sig ur E.S:s grepp och slog bakåt med knuten hand och att det var svårt att koppla transportgrepp på honom bl a eftersom hans ryggsäck var i vägen. Han har vidare berättat att när de befann sig i avvisiteringsrummet så hotade han E.S. genom att tala om att hans kompisar skulle klå upp henne och att han fick avbryta sina kontaktförsök med polisen ca tre-fyra gånger därför att M.I. slog mot E.S.. Han vet inte var slagen träffade men han såg dem på fem-sex meters håll - man lämnar nämligen aldrig en kollega helt ensam. Han hörde också att M.I. vid något tillfälle talade om att han skulle skada henne genom att göra så att hon inte skulle kunna få barn. E.S. talade också om för honom efteråt att hon hade ont i skrevet.

TR:n gör följande bedömning.

Inledningsvis kan konstateras att TR:n i och för sig är övertygad om att M.I. i sitt berusade tillstånd inte var helt medveten om vakterna och att det väl kan vara så att han blev både överraskad och rädd när han skulle tas ut från tunnelbanevagnen och tunnelbanan. Detta kan dock inte försvara hans handlande därefter.

TR:n lägger målsäganden E.S:s uppgifter till grund för den fortsatta bedömningen. Anledningen härtill är bl a att E.S. gjort ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som gör att TR:n finner anledning att inte sätta tilltro till hennes uppgifter. Hon torde inte ha någon anledning att beljuga M.I. och det hon berättar måste enligt TR:ns mening vara självupplevt. Vad hon påstår att M.I. sagt till henne om att skära ut livmoder kan näppeligen vara fantasier. E.S:s uppgifter om händelseförloppet styrks också i många delar av såväl kollegan M.T:s som M.I:s egna uppgifter, bl a att han har viftat med armarna (och då måste man förstå att man kan slå), att han har förolämpat henne och att kollegan har tillkallats ett flertal gånger i samband med att han skulle tillkalla polis. TR:n finner således att det genom målsägandens uppgifter är utrett i målet att M.I. - med undantag av hot om att döda vilket inte klart framkommit - gjort sig skyldig till vad åklagaren lagt honom till last. M.I. skall därför fällas till ansvar för våld och hot mot tjänsteman.

I fråga om påföljden konstaterar TR:n att M.I. är tidigare ostraffad men att vad han nu gjort sig skyldig till är ett så kallat artbrott på vilket skall följa fängelse om inte särskilda skäl talar däremot. Några sådana särskilda skäl föreligger inte.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.I. enligt 17 kap 1 § BrB för våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Det som har förekommit i HovR:n ger inte anledning att frångå TR:ns slutsats att det är målsägandens av vittnet stödda uppgifter som skall läggas till grund för bedömningen. M.I. är följaktligen övertygad om våld och hot mot tjänsteman - i huvudsak så som TR:n har funnit med den reservationen att M.I. utdelat minst ett kraftigt slag mot målsägandens underliv.

Brotten är av den art som normalt skall följas av fängelse. Frivården Hornstull har i yttrande d 30 april 1999 uttalat att något övervakarbehov inte framkommit, att M.I. befunnits vara lämplig att utföra samhällstjänst, att M.I. lämnat sitt samtycke samt att frivården föreslår att M.I. döms till villkorlig dom förenad med föreskrift om samhällstjänst. Det som på så sätt och i övrigt har kommit fram om M.I:s person och personliga förhållanden är dock inte tillräckligt för att bestämma påföljden på annat sätt än TR:n har gjort. TR:ns dom skall följaktligen stå fast även i påföljdsdelen.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Thorsen och nämndemannen Schylander var skiljaktiga i påföljdsdelen och anförde: Med hänsyn till vad som framkommit om M.I:s personliga förhållanden anser vi att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom och samhällstjänst, 40 timmar.

Om vi inte valt den påföljden hade vi varit ense med majoriteten i denna del.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för M.I. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 50 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till 1 mån.

HD:s dom meddelades d 1 mars 2000 (mål nr B 2393-99).