lagen.nu

NJA 2000 s. 116

Fråga om villkorlig dom med samhällstjänst för våld och hot mot tjänsteman.

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot M.I., född 1965, för våld och hot mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning: Sedan M.I. d 6 sept 1997 på Tekniska högskolans tunnelbanestation i Stockholm omhändertagits av ordningsvakter har han med våld och med hot om våld förgripit sig mot ordningsvakten E.S. i hennes myndighetsutövning genom att utdela ett slag som träffat henne i bröstet och därefter utdela ett flertal slag som träffat henne i underlivet samt fälla uttalanden av innebörd att han skulle döda och skada henne.

TR:n (ordf rådmannen Järvstrand) anförde i dom d 19 nov 1998: Domskäl. M.I. har förnekat brott.

Målsäganden E.S. har berättat följande. Hon arbetade på tunnelbanan tillsammans med kollegan M.T.. Vid station Universitetet klev en person, som senare visade sig vara M.I., på i ena änden av vagnen och raglade genom vagnen och satte sig i närheten av de tjänstgörande ordningsvakterna. Han satte upp fötterna på sätet. E.S. frågade hur han mådde och fick till svar att hon skulle skita i det. När de närmade sig Tekniska högskolan bestämde sig E.S. för att han skulle omhändertagas och sade till honom att de skulle gå av vid nästa hållplats eftersom M.I. enligt hennes uppfattning ej kunde åka tunnelbana i sitt berusade tillstånd. M.I. svarade något i stil med över min döda kropp. Hon tog emellertid tag i hans högra arm och lyfte upp honom. Han ville inte men han kom med ändå. Utanför vagnen började M.I. att göra motstånd. Härvid kom han att slå med knuten näve bakåt - ett slag som träffade henne i bröstet. Eftersom hon hade skyddsväst på sig gjorde det dock inte särskilt ont. Hon talade emellertid då om för honom att han var gripen, och anledningen härtill var våld mot tjänsteman. Hon och kollegan kopplade transportgrepp på M.I. och de gick mot rulltrappan. De var därvid uppmärksammade av andra resenärer. M.I. accepterade dock sin situation och följde med till rulltrappan. Väl i rulltrappan började han bråka. Hon tror säkert att hennes transportgrepp på honom då hårdnade. De förde honom till avvisiteringsrum i biljetthallen och väl där skyddsvisiterade de honom. Han skrek då bl a att de inte hade rätt till detta. När hennes kollega gick undan för att tillkalla polis började M.I. att verbalt hota henne och uttryckte sig ungefär som så: "Du är ingen riktig kvinna som jobbar med sådant här som du gör. Du har ingen rätt att leva. Du skall ej få chansen att föda barn. Jag skall med en rostig morakniv skära ut din livmoder". Därefter flög han upp och riktade slag mot hennes underliv. Hennes kollega kom och M.I. satte sig ner på golvet igen. Kollegan gick för att fortsätta söka få kontakt med polisen och då fortsatte M.I. att berätta vad han skulle göra med E.S.. Även magen skulle skäras upp eftersom det var en förutsättning för att komma åt livmodern och då kanske hon inte skulle överleva. Han talade i vanlig samtalston. Han flög upp och slog mot henne vid sammanlagt fyra tillfällen. Vid tre av dessa var hennes kollega på avstånd. Vid fjärde tillfället var kollegan kvar och de bestämde sig för att försöka lägga handfängsel på honom. Innan de hade lyckats därmed kom polisen och tog hand om M.I.. - Av de fyra slag med knuten näve som M.I. riktade mot E.S:s underliv träffade tre hennes sköte. Hon var blå och svullen i en vecka efter slagen. E.S. slog själv två slag med batongen mot M.I:s överarmar i samband med att de skulle försöka lägga handfängsel på honom.

M.I. har själv berättat: Han hade varit på universitetet och festat. Han var berusad men det hade han varit förr utan problem. När han satte sig på tunnelbanan lutade han huvudet mot fönstret och tittade ut. Han var varse väktarna i ögonvrån men inte mera. Plötsligt rycktes han upp av ett kraftigt grepp och någon som sade att han skulle med. Det är möjligt att någon hade sagt något alldeles innan men han vet i så fall inte vad och varför. Han blev rädd och därför gjorde han också motstånd. Han slog inte medvetet men han kan ha försökt att ta sig loss och därvid kommit att slå när han flaxade med armarna. Han tror sig minnas att vakterna sade något om att han var gripen men han förstod inte innebörden av detta. När vakterna sade att de skulle gå ut blev han lugn, då sänktes pulsen något. I rulltrappan hårdnade greppet. Han var själv ganska högljudd. Han ville att folk skulle lägga märke till honom och vara varse att han blev omhändertagen. När de kommit till SL-hallen skulle de gå in i ett rum och då blev han jätterädd igen. Väl därinne blev han nedslängd på golvet. Den manlige väktaren gick iväg för att ringa polisen och då blev han åter lugnare. Han började därvid att provocera E.S.. Han var inte snäll men det var inte hon heller. Han sade absolut inte det som hon påstår att han sade men han ifrågasatte varför hon var så brutal och han talade säkert också om att ingen man ville ha henne. Han sade säkert också att det skulle gå henne illa om hon fortsatte så här. När hon då frågade om han hotade henne svarade han nej eftersom han inte nödvändigtvis menade att det var han som skulle göra henne illa. Anledningen till att han uppträdde som han gjorde var väl att han var uppriven och berusad och dessutom var han väldigt rädd eftersom man blir rädd för människor som bär sig åt som E.S. gjorde. Han slog henne dock inte. E.S. ropade på sin kollega vid ett par tillfällen. Han var inte medveten om att hon slagit honom med batongen men han förstår nu varför han hade ont i armen dagen därpå. - När polisen kom fick han inte avlägga berättelse. Den skulle istället avläggas när han väcktes klockan fyra på morgonen men då ville inte han.

M.T. arbetade som ordningsvakt tillsammans med E.S. vid det aktuella tillfället. Han har hörd som vittne bland annat bekräftat att M.I. satt med fötterna på sätet, att de bad honom gå av men att han inte gjorde det, att E.S. bestämde sig för att han skulle avlägsnas från tunnelbanan, att M.I. därvid gjorde motstånd, att M.I. slet sig ur E.S:s grepp och slog bakåt med knuten hand och att det var svårt att koppla transportgrepp på honom bl a eftersom hans ryggsäck var i vägen. Han har vidare berättat att när de befann sig i avvisiteringsrummet så hotade han E.S. genom att tala om att hans kompisar skulle klå upp henne och att han fick avbryta sina kontaktförsök med polisen ca tre-fyra gånger därför att M.I. slog mot E.S.. Han vet inte var slagen träffade men han såg dem på fem-sex meters håll - man lämnar nämligen aldrig en kollega helt ensam. Han hörde också att M.I. vid något tillfälle talade om att han skulle skada henne genom att göra så att hon inte skulle kunna få barn. E.S. talade också om för honom efteråt att hon hade ont i skrevet.

TR:n gör följande bedömning.

Inledningsvis kan konstateras att TR:n i och för sig är övertygad om att M.I. i sitt berusade tillstånd inte var helt medveten om vakterna och att det väl kan vara så att han blev både överraskad och rädd när han skulle tas ut från tunnelbanevagnen och tunnelbanan. Detta kan dock inte försvara hans handlande därefter.

TR:n lägger målsäganden E.S:s uppgifter till grund för den fortsatta bedömningen. Anledningen härtill är bl a att E.S. gjort ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som gör att TR:n finner anledning att inte sätta tilltro till hennes uppgifter. Hon torde inte ha någon anledning att beljuga M.I. och det hon berättar måste enligt TR:ns mening vara självupplevt. Vad hon påstår att M.I. sagt till henne om att skära ut livmoder kan näppeligen vara fantasier. E.S:s uppgifter om händelseförloppet styrks också i många delar av såväl kollegan M.T:s som M.I:s egna uppgifter, bl a att han har viftat med armarna (och då måste man förstå att man kan slå), att han har förolämpat henne och att kollegan har tillkallats ett flertal gånger i samband med att han skulle tillkalla polis. TR:n finner således att det genom målsägandens uppgifter är utrett i målet att M.I. - med undantag av hot om att döda vilket inte klart framkommit - gjort sig skyldig till vad åklagaren lagt honom till last. M.I. skall därför fällas till ansvar för våld och hot mot tjänsteman.

I fråga om påföljden konstaterar TR:n att M.I. är tidigare ostraffad men att vad han nu gjort sig skyldig till är ett så kallat artbrott på vilket skall följa fängelse om inte särskilda skäl talar däremot. Några sådana särskilda skäl föreligger inte.

Domslut. TR:n dömde M.I. enligt 17 kap 1 § BrB för våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman till fängelse 1 mån.

M.I. överklagade i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom eventuellt i förening med samhällstjänst. Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, t f hovrättsassessorn Dieden, referent, och nämndemannen Tängberg) anförde i dom d 3 maj 1999: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har M.I., målsäganden E.S. och vittnet M.T. hörts på nytt och därvid uppgivit respektive berättat i allt väsentligt i överensstämmelse med det som TR:n noterat i sin dom.

M.I. har här gjort gällande att han inte gjort sig skyldig till just den gärning varom TR:n funnit honom övertygad varvid han dock vidgått att han slitit sig loss, att han gjort utfall mot målsäganden, dock utan att träffa samt att han uttalat otidigheter för att få till stånd en kommunikation med målsäganden.

E.S. har här tillagt: Det var ett slag mot underlivet som hon kände smärtan av. Det kan ha varit fler slag - vilket hon också tror på grund av blåmärken - men då hade hon ju redan smärtan; hon hade oerhört ont.

Domskäl. Det som har förekommit i HovR:n ger inte anledning att frångå TR:ns slutsats att det är målsägandens av vittnet stödda uppgifter som skall läggas till grund för bedömningen. M.I. är följaktligen övertygad om våld och hot mot tjänsteman - i huvudsak så som TR:n har funnit med den reservationen att M.I. utdelat minst ett kraftigt slag mot målsägandens underliv.

Brotten är av den art som normalt skall följas av fängelse. Frivården Hornstull har i yttrande d 30 april 1999 uttalat att något övervakarbehov inte framkommit, att M.I. befunnits vara lämplig att utföra samhällstjänst, att M.I. lämnat sitt samtycke samt att frivården föreslår att M.I. döms till villkorlig dom förenad med föreskrift om samhällstjänst. Det som på så sätt och i övrigt har kommit fram om M.I:s person och personliga förhållanden är dock inte tillräckligt för att bestämma påföljden på annat sätt än TR:n har gjort. TR:ns dom skall följaktligen stå fast även i påföljdsdelen.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Thorsen och nämndemannen Schylander var skiljaktiga i påföljdsdelen och anförde: Med hänsyn till vad som framkommit om M.I:s personliga förhållanden anser vi att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom och samhällstjänst, 40 timmar.

Om vi inte valt den påföljden hade vi varit ense med majoriteten i denna del.

M.I. (offentlig försvarare advokaten Torbjörn Lundquist) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Lennander, referent, Victor och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har M.I. gjort sig skyldig till våld och hot mot tjänsteman. Målet i HD gäller frågan om M.I. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden skall bestämmas till fängelse.

Våld eller hot mot tjänsteman är brott av sådan art att det föreligger en stark presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Stadgandet i 17 kap l § BrB värnar främst intresset av att de befattningshavare som utövar för det allmänna viktiga funktioner, t ex inom rättsväsendet, inte skall hindras från att fullgöra dessa effektivt och opartiskt. Vid straffmätningen är det därför försvårande, om våldet eller hotet uppenbart står i samband med sådan myndighetsutövning. Till den skyddade personkretsen hör också ordningsvakter, som har att i förhållande till allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet. (Se t ex NJA II 1948 s 304 och 306.)

Den nya lagstiftning som trädde i kraft d 1 jan 1999 innebar att systemet med samhällstjänst blev permanent och utvidgades. Enligt de nya reglerna kan rätten som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Ett syfte med den nya lagstiftningen är att erbjuda ett alternativ för bl a den grupp lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff (prop 1997/98:96 s 96 f). Huruvida påföljden i det enskilda fallet kan stanna vid villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst beror i första hand på de närmare omständigheterna vid brottet.

Av utredningen framgår att M.I. förövat gärningen i samband med att han på grund av berusning blev avförd från en tunnelbanevagn under omständigheter som för honom kan ha framstått som överraskande och skrämmande. Hotet har uttalats i ett upprört tillstånd. Det våld M.I. utövat har inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet och skadan har blivit förhållandevis måttlig. Omständigheterna får därför anses ha varit sådana att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst i och för sig föreligger.

Händelsen framstår som en engångsföreteelse och det saknas anledning att befara att M.I., som tidigare är ostraffad, kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst, och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.

M.I. skall således dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör bestämmas till 50 timmar (jfr HD:s domar d 5 jan 2000 i målen B 1330-99 och B 2286-99 1).

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för M.I. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 50 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till 1 mån.

HD:s dom meddelades d 1 mars 2000 (mål nr B 2393-99).

1 NJA 2000 s 17 I och III.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2000-03-01
Målnummer
B2393-99
Lagrum
27 kap. 2 a § samt 30 kap. 4 § och 7 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1999 s. 9
NJA 1999 s. 561
Litteratur
Sökord
Brottspåföljd
Hot mot tjänsteman
Villkorlig dom
Samhällstjänst
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (6)

NJA 2001 s. 859: Våld mot taxichaufför har bedömts som våld mot tjänsteman. Påföljden har bestämts till fängelse.
NJA 2001 s. 86: Fråga om påföljd för artbrottslighet (varusmugglingsbrott och narkotikabrott avseende kat) med ett straffvärde av fyra månader.
NJA 2002 s. 256: Ett innehav av en pennpistol och en patron till denna har ansetts utgöra ett vapenbrott av normalgraden. Trots presumtion för fängelse vid illegalt innehav av skjutvapen har påföljden för brottet...
NJA 2014 s. 559: Varumärkesintrång. Straffvärde och brottslighetens art.
RH 2002:56: Villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst har ådömts för hot mot tjänsteman (ordförande i Utlänningsnämnden).
RH 2002:59: Fråga om tid för samhällstjänst vid villkorlig dom med ett alternativstraff om tio månaders fängelse.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation