RH 2003:24
En man hyrde en videofilm från en uthyrare. Tvist uppstod mellan uthyraren och hyresmannen om videofilmen återlämnats. Fråga om beviskravet för hyresmannens invändning om att videofilmen återlämnats.
Den 7 september 1999 hyrde S.A. en videofilm hos Scandinavian Chamber of Business AB (tidigare Videocenter Aktiebolag, nedan kallat bolaget). Enligt hyreskontraktet skulle filmen återlämnas följande dag. Filmen återlämnades dock inte och bolaget fick kontakt med S.A. per telefon först den 29 september, då han kom hem från en två veckor lång resa i Polen. Parterna kom då överens om att S.A. skulle återlämna filmen.
Under påstående att filmen aldrig lämnats tillbaka yrkade bolaget vid tingsrätten att S.A. skulle förpliktas att till bolaget utge 1 500 kr jämte ränta på visst sätt.
Som grund för sitt yrkande anförde bolaget följande.
Parterna har upprättat ett hyreskontrakt för videofilm. Enligt kontraktet skall hyrestagaren ersätta förlorad film med 1 500 kr. Av avtalet följer vidare att hyrestagaren vid sen betalning debiteras enligt räntelagen samt att hyrestagaren i förekommande fall skall utge avgift för betalningspåminnelse.
S.A. bestred käromålet. Som grund för sitt bestridande anförde han att filmen hade återlämnats någon gång under tiden 1–3 oktober 1999. Han yrkade ersättning för sina rättegångskostnader.
Stockholms tingsrätt (2001-05-11, rådmannen Gunnar Holmgren) ogillade käromålet.
Som skäl för domslutet anförde tingsrätten följande.
Det är ostridigt i målet att S.A. hyrt en videofilm hos bolaget samt att han inte återlämnat den i rätt tid. Det är vidare utrett att parterna hade telefonkontakt den 29 september 1999, varvid det bestämdes att S.A. skulle återlämna filmen eller ersätta bolaget med 1 500 kr. Utredningen i målet får även anses visa att filmen inte kommit bolaget till handa.
I bolagets butik finns inte någon särskild plats där filmer återlämnas under butikens öppettider. Kunderna brukar lämna filmerna direkt till personalen eller lägga dem på disken vid kassan, där någon från personalen alltid står. S.A. har uppgett att någon ur personalen stod vid kassan när han lade filmen på disken samt att det var andra kunder inne i butiken, bland annat små barn. A.H. och J.H. har, som företrädare för bolaget, uppgett att de är de enda som arbetar i butiken, och att ingen av dem sett att S.A. lagt filmen på disken. De har vidare uttryckt att någon annan person enligt deras uppfattning inte kan ha tillägnat sig filmen om S.A. hade lagt den på disken.
Bolagets ställföreträdare och S.A. har hörts under sanningsförsäkran.
På S.A:s begäran har vittnesförhör hållits med A.S., som är en god vän till honom. Hon har uppgett att hon någon gång under tiden 1–3 oktober 1999 hade sällskap med S.A. till bolagets butik där han skulle återlämna en videofilm som han hyrt. A.S. är säker på att S.A. hade filmen med sig, eftersom de gick och pratade om att filmen inte återlämnats i tid. När S.A. gick in i bolagets butik väntade hon själv utanför, varför hon inte såg att han lämnade filmen på disken inne i butiken. A.S. är dock säker på att S.A. inte hade någon film med sig när han kom ut från butiken.
Det är enligt tingsrätten inte uteslutet att S.A. kan ha lagt filmen på disken, varefter någon annan person tillägnat sig filmen utan att personalen uppmärksammat detta. Tingsrätten finner genom S.A:s och vittnets uppgifter visat att han lämnat tillbaka filmen på sätt som uppgetts. Käromålet skall därför ogillas.
Bolaget överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.
S.A. bestred ändring.
Svea hovrätt (2002-11-15, hovrättsråden Kristina Boutz och Mikael Mellqvist, referent, samt adjungerade ledamoten advokaten Dag di Meo) fastställde tingrättens dom, efter att prövningstillstånd tidigare meddelats.
I domskälen anförde hovrätten följande.
I ett hyresförhållande måste det, i avsaknad av särskilt avtal härom, som en generell utgångspunkt gälla att det främst åligger hyresmannen att säkra bevisning om att han eller hon har återlämnat det hyrda objektet så att han eller hon vid behov kan föra bevisning om att återlämnande har skett. Det finns i förevarande fall inte skäl att göra avsteg från denna generella utgångspunkt vad gäller bevisbördans placering.
Frågan blir då vilket krav man bör ställa på bevisningens styrka. I den aktuella branschen är det enligt vad som framkommit i målet vedertaget att återlämnande kan ske formlöst på olika sätt, t.ex. genom att filmen lämnas över till någon anställd hos uthyraren, läggs på någon disk eller placeras i en särskild låda eller liknande. Det är mycket ovanligt att hyresmannen begär eller får ett kvitto på återlämnandet.
Hovrätten kan alltså konstatera att förfarandet för återlämning normalt inte är formaliserat på något bestämt sätt. Syftet härmed är givetvis att hanteringen skall vara smidig och effektiv. Enligt vad som framkommit fungerar också den beskrivna hanteringen normalt utan att det uppkommer några särskilda problem.
Enligt hovrätten ankommer det på en uthyrare att vidta de särskilda praktiska åtgärder som kan behövas för att man i efterhand med någon större grad av säkerhet skall kunna avgöra om en viss film har återlämnats eller inte. Om några särskilda sådana åtgärder inte har vidtagits bör ett påstående från den som säger sig ha återlämnat en film godtas om det framstår som sannolikt. För att det i det enskilda fallet skall framstå som sannolikt bör kraven inte ställas för högt. I förevarande fall har S.A. lämnat uppgifter som, även om de i vissa hänseenden är svävande, måste bedömas som sannolika. Till detta kommer att vittnet A.S., även med beaktande av att hon är nära vän med S.A., lämnat trovärdiga uppgifter som pekar på att filmen återlämnats på det sätt och vid den tidpunkt som gjorts gällande. Det är härigenom utrett att S.A. gjort sitt påstående om att han återlämnat den aktuella filmen sannolikt.
Tingsrättens dom skall därför fastställas.