RH 2014:55

J.L. väckte talan mot SC.Accounting AB (fortsättningen S.C. eller bolaget) och yrkade, som hon slutligen bestämde sin talan, att tingsrätten skulle förplikta bolaget att till henne utge samtligt räkenskapsmaterial för åren 2009 och 2010 avseende hennes enskilda firma (namnet här utelämnat). Som grund för sitt yrkande åberopade J.L. att hon anlitat S.C. för att sköta bokföringen i hennes enskilda firma, att hon överlämnat den enskilda firmans räkenskapsmaterial avseende åren 2009 och 2010 till S.C. samt att hon, trots att hon begärt det, inte fått tillbaka materialet.

S.C. motsatte sig J.L:s talan och anförde som grund att bolaget mottagit räkenskaps-material för åren 2009 och 2010 avseende den enskilda firman, men att handlingarna återlämnats till J.L.

Parterna lade fram viss muntlig och skriftlig bevisning.

Tingsrätten (rådmannen Maria Böös) biföll käromålet och anförde i domskälen följande. Parterna är överens om att J.L. till S.C. har överlämnat räkenskapshandlingar avseende J.L:s enskilda firma (namnet här utelämnat) för räkenskapsåren 2009 och 2010. J.L. har yrkat att S.C. ska utge dessa räkenskapshandlingar till henne. S.C. har invänt att bolaget lämnat tillbaka de aktuella räkenskapshandlingarna i samband med att J.L. besökt S.C:s kontor i juli 2011.

Frågan inställer sig då om det är J.L. som har bevisbördan för att hon inte fått tillbaka räkenskapshandlingarna eller om det är S.C. som måste bevisa att de lämnats tillbaka. I ett fall som detta är bevisbördan inte bestämd i lag. I doktrin och praxis har beträffande sådana situationer anförts att den part som haft störst möjlighet och anledning att säkerställa bevisning är bevisskyldig för sina uppgifter.

Den som utger egendom torde i allmänhet ha goda möjligheter att säkra bevisning om detta, t.ex. genom att avkräva mottagaren kvitto. Däremot är det typiskt sett svårt att föra bevisning om motsatsen, dvs. att viss egendom inte har mottagits. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att S.C. bör åläggas bevisbördan för sitt påstående att bolaget utgett i målet aktuella räkenskapshandlingar till J.L. Enligt tingsrättens mening saknar det, för bevisbördans placering, betydelse huruvida praxis i bokföringsbranschen är att avkräva kunder kvitto eller inte.

M.P. (S.C:s ställföreträdare) har under sanningsförsäkran uppgett att hon lämnat tillbaka de i målet aktuella räkenskapshandlingarna till J.L. J.L. har under sanningsförsäkran förklarat att hon inte fått tillbaka dessa. Tingsrätten uppfattar inte vare sig M.P:s eller J.L:s berättelse som mer trovärdig än den andras.

De vittnen SC har åberopat har inte uttalat sig i frågan om de i målet aktuella räkenskapshandlingarna återlämnats till J.L. Inte heller den skriftliga bevisningen S.C. åberopat utvisar att dessa räkenskapshandlingar återlämnats. Vid angivna förhållanden anser tingsrätten inte att SC lyckats styrka att bolaget återlämnat av J.L. inlämnade räkenskapshandlingar avseende den enskilda firman för räkenskapsåren 2009 och 2010. J.L:s talan ska därför bifallas.

SC överklagade tingsrättens dom och yrkade att käromålet skulle ogillas.

J.L. motsatte sig ändring.

Svea hovrätt (hovrättsråden Linda Hallstedt och Gunilla Lundholm samt tf. hovrättsassessorn Anna Uppfeldt, referent) fastställde tingsrättens dom.

I domskälen anförde hovrätten följande. I målet är ostridigt att parterna kommit överens om att S.C. skulle utföra visst bokföringsarbete åt J.L. avseende hennes enskilda firma. Det är även ostridigt att J.L. till S.C. överlämnat räkenskapshandlingar för åren 2009 och 2010. J. L. har yrkat att S.C. ska förpliktas att utge räkenskapsmaterialet. S.C. har invänt att bolaget redan har återlämnat materialet.

Som tingsrätten konstaterat är frågan om vem som har bevisbördan för att visst räkenskapsmaterial återlämnats från uppdragstagaren till uppdragsgivaren inte reglerad i lag. Frågan får i stället besvaras med tillämpning av allmänna bevisbörderegler.

Den som påstår sig ha överlämnat viss egendom till en annan för lån eller liknande har vanligtvis bevisbördan för att så har skett (se bl.a. RH 1997:99). Det ankommer därefter på den part som tagit emot egendomen att bevisa att den har lämnats tillbaka (jfr bl.a. RH 2003:24). Den som lämnar tillbaka egendom har alltså anledning att se till att säkra bevisning om återlämnandet, t.ex. genom att låta mottagandet kvitteras. Den bevisbörderegeln får anses tillämplig även i fråga om räkenskapsmaterial som lämnas tillbaka från en redovisningsbyrå, såvida det inte inom den branschen har utvecklats en annan sedvänja. Att så skulle vara fallet har emellertid inte framkommit i målet och är heller inte allmänt känt. Det är därför S.C. som har bevisbördan för sitt påstående att räkenskapsmaterialet har lämnats tillbaka till J.L.

I fråga om vilket krav som ska ställas på bevisningens styrka är utgångspunkten att det för tvistemål normala beviskravet ska gälla, nämligen att en part måste styrka sitt påstående. Det har inte framkommit någon omständighet som ger anledning att sänka beviskravet i detta fall. I den delen beaktar hovrätten att båda parter är näringsidkare, att en redovisningsbyrås verksamhet inte kan sägas vara sådan att den bedrivs med rutiner som förutsätter att ett återlämnande av handlingar sker utan kvittering samt att det i den aktuella situationen inte har funnits några särskilda svårigheter att säkra bevisning om återlämnandet.

M.P. och J.L. har båda lämnat sina uppgifter under sanningsförsäkran. M.P. har på ett sammanhängande och utförligt sätt beskrivit bl.a. sina kontakter med J.L. och hur det enligt henne gick till vid det möte på bolagets kontor då hon påstår att materialet återlämnats. Enligt hovrätten har M.P:s berättelse framstått som betydligt mer tillförlitlig än J.L:s. Den omständigheten är emellertid inte tillräcklig för att S.C. ska anses ha styrkt sitt påstående om att handlingarna har återlämnats. Som tingsrätten funnit ger varken den skriftliga bevisningen eller de vittnen som hörts i målet stöd för att så är fallet. Hovrätten finner därför att S.C. inte har lyckats bevisa att bolaget har återlämnat räkenskapshandlingarna till J.L. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.

Hovrättens dom meddelad: den 10 mars 2014.

Mål nr: T 9388-13.

Rättsfall: RH 1997:99; RH 2003:24.