RH 2003:51

Åklagaren åtalade P.N. för grovt rattfylleri, vållande till kroppsskada, grovt brott, och olovlig körning, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning: Den 6 oktober 2002 omkring kl. 06.25 förde P.N. en personbil på länsväg 108 vid Vallkärra i Lunds kommun efter att ha intagit narkotika - kokain och flunitrazepam - i så stor mängd att det under eller efter färden fanns narkotiskt ämne kvar i blodet. Brottet är grovt eftersom framförandet av fordonet innebar en påtaglig fara för trafiksäkerheten, då P.N. på grund av sin påverkan förlorade kontrollen över fordonet med den följden att han kom att köra över i mötande körbana och kollidera med en mötande personbil förd av P.A. Vid sammanstötningen skadades såväl P.A. som P.N. svårt. P.A. erhöll bland annat flera benbrott och sårskador och en krossad knäskål. Genom sitt förfarande orsakade P.N. av oaktsamhet P.A:s nämnda kroppsskador. Brottet vållande till kroppsskada är grovt eftersom P.N. förde bil efter att ha använt narkotika. - P.N., som tidigare ett flertal gånger dömts för olovlig körning, förde bilen oberättigad redan på den grunden att han saknade körkort.

P.N. åtalades även för två fall av stöld samt för snatteri och narkotikabrott.

Lunds tingsrätt (2003-08-11, rådmannen Nils Petter Ekdahl samt nämndemännen Bertil Olsson, Alwa Wennerlund-Larsson och Bengt Malmström) fann åtalen styrkta och dömde P.N. till fängelse sex månader.

I fråga om brotten i samband med trafikolyckan anförde tingsrätten i domen bl.a. följande. P.N. har kört bil efter att ha intagit narkotika. Han har förlorat kontrollen över bilen och vållat P.A. de av åklagaren angivna skadorna. Mot bakgrund av vad P.A. och vittnet A.E. berättat kan ingen annan rimlig slutsats dras än att P.N. förlorat kontrollen över bilen på grund av sin narkotikapåverkan. P.N:s förande av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. P.N. skall till följd av detta dömas för grovt rattfylleri och grovt vållande till kroppsskada. Han skall också på de av åklagaren angivna skälen dömas för grov olovlig körning.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten bl.a. följande.

P.N. bör på grund av att han återfallit i brott och på grund av rattfylleri- och narkotikabrottets art nu dömas till fängelse. Straffvärdet av de gärningar som P.N. döms för motsvarar enligt tingsrättens bedömning fängelse i sex månader. P.N. har med hänvisning till bestämmelsen i 29 kap. 5 § 1 brottsbalken gjort gällande att straffet bör sättas ner med hänsyn till att han till följd av brottet den 6 oktober 2002 drabbats av allvarlig kroppsskada. P.N. har emellertid inte drabbats av sådana bestående men som kan utgöra skäl för straffnedsättning. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse i sex månader.

P.N. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffet. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2003-10-08, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Hanserik Romeling, tf. hovrättsassessorn Emma Mesán, referent, samt nämndemännen Kjell Hansson och Aina Lindell) fastställde tingsrättens domslut och uttalade i domskälen bl.a. följande.

Enligt tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom har P.N. gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada, grovt brott, stöld (i två fall), snatteri, olovlig körning, grovt brott, grovt rattfylleri samt narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64).

– – –

Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om påföljdsval och brottens straffvärde.

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 1 brottsbalken skall rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada. I förevarande fall aktualiseras frågan enbart beträffande de gärningar P.N. gjort sig skyldig till den 6 oktober 2002 och således inte beträffande de av brotten han har begått vid andra, senare, tillfällen.

P.N. har i hovrätten om de skador han ådrog sig vid brottstillfället den 6 oktober 2002 uppgett följande. Han var medvetslös i fem dagar. Det berodde delvis på att han var nedsövd för att han inte skulle röra sig så mycket. Vad som hände under den tiden vet han inte. Därefter har han genomgått tre operationer. Hans vänstra armbåge blev krossad. Delar av armbågskulan har tagits ut och han har fått insatt en platta och skruvar, som skall vara där permanent. Han har svårt att helt böja eller räta ut armbågen och han kan inte bära tunga saker. I vänster höft har en märgspik satts in. Höftproblemen medför att han haltar lite och att han får ont när han går i trappor. I ena knäet har läkarna spikat eller skruvat fast lossnade benfragment. På grund av knäskadan kan han inte resa sig med vänster ben, och han kan varken springa eller jogga utan endast gå. Han kan på grund av sina skador utföra endast lättare arbete, t.ex. kontorsarbete. Han skall på återbesök för att få invaliditetsgrad fastställd.

I förarbetena till ovan nämnda bestämmelse anges att övergående skador normalt över huvud taget inte är att hänföra till tillämpningsområdet för bestämmelsen utan härför krävs att skadorna är av bestående karaktär. Som exempel nämns att en rattfyllerist i en trafikolycka vid den brottsliga körningen erhåller bestående men exempelvis i form av invalidisering eller att en dynamitard vid ett inbrott får allvarliga skador genom sprängningen (se prop. 1987/88:120 s. 91).

Hovrätten ifrågasätter inte att P.N:s men kan komma att bli i någon mån bestående. Enligt hovrättens mening bör emellertid skadorna vid en prövning enligt ifrågavarande lagrum ställas i relation till brottets karaktär. P.N. har genom att köra bil efter att ha intagit narkotika riskerat andra människors liv och hälsa och han har sedermera genom sin körning orsakat att en medtrafikant skadats svårt. Med hänsyn härtill finner hovrätten att de skador P.N. ådragit sig inte är av så allvarlig beskaffenhet att det finns skäl att med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 1 brottsbalken beakta dessa vid straffmätningen.

Målnummer B 2207-03