RH 2003:53

Åklagaren åtalade S.S.A. för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada med följande gärningsbeskrivning.

S.S.A. har den 13 juli 2001 på Skeppsbron i Stockholm fört personbil och därvid i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet vid framförandet av fordonet genom att inte hålla tillräckligt låg hastighet, inte varit särskilt uppmärksam när han färdades med fordonet i bussfilen och vid förandet varit ouppmärksam framåt, vilket haft till följd att han påkört fotgängaren T.L. som därvid erhöll skador, bl.a. en tvärfraktur på överarmen, som ej är ringa.

Stockholms tingsrätt (2003-04-30, tingsfiskalen Jenny Wulker samt nämndemännen Ulla Pilsäter, Ulla Sjöwall och Jan B. Olsson) biföll åtalet och dömde S.S.A. för vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik till 70 dagsböter. Vid tingsrätten hördes, förutom målsäganden T.L. och S.S.A., vittnena C.W., som färdats i bil bakom S.S.A., och den sistnämndes hustru, P.T.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Händelseförloppet i målet är i stort sett ostridigt. På några punkter, av vikt för bedömningen, skiljer sig dock de olika berättelserna åt. Vad först gäller om T.L. vid olyckan flugit upp i luften eller om han följde med bilen bakåt har T.L., som givit ett trovärdigt och återhållsamt intryck i sin berättelse, tydligt berättat om hur han flög upp i luften och snurrade runt. Hans uppgifter stöds av C.W:s uppgifter, som det enligt tingsrättens mening saknas anledning att betvivla, och tingsrätten finner det härigenom utrett att T.L. vid olyckan flugit upp i luften. Vad sedan gäller S.S.A:s hastighet vid olyckstillfället har han själv uppgett att han kört i 10-15 km/h. Hans uppgifter stöds av hans hustrus uppgifter, som dock måste bedömas med viss försiktighet med hänsyn till förhållandet dem emellan. Mot deras uppgifter står C.W:s uppgifter om att S.S.A:s hastighet från början överstigit 45-50 km/h, att han saktat ned då han försökt att komma över i den rätta körbanan men att han sedan accelererat igen. Det saknas även härvid anledning att ifrågasätta C.W. som haft god sikt vid sina iakttagelser. Hans uppgifter stöds även av T.L:s uppgifter om att hastigheten i vart fall överstigit 10-15 km/h och snarare närmat sig 30 km/h. Att hastigheten varit högre än 10-15 km/h stöds även av det faktum att T.L. vid kollisionen flugit upp i luften och snurrat runt, vilket han inte skulle ha gjort om hastigheten varit väldigt låg. Enligt tingsrättens mening kan det hållas för visst att hastigheten vid olyckan med marginal överstigit 10-15 km/h. Vad till sist gäller frågan om T.L., på sätt som S.S.A. och P.T. hävdat, gått ut i gatan och gått tillbaka igen för att sedan gå ut i gatan igen så har T.L. själv inget minne av detta och C.W. har inte uppmärksammat T.L. på ett sådant sätt att han kan uttala sig om detta. Tingsrätten finner att S.S.A:s uppgifter härvidlag inte är vederlagda.

För att dömas till ansvar för vårdslöshet i trafik krävs att man i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Av förarbetena framgår att avsikten med lydelsen är att ansvar för vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden som är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvid vara utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller inte och innebär ett understrykande av att beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt hänseende. Under tillämpningsområdet skall främst hänföras fall där trafikanten gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt (se prop. 1994/95:23 s. 122).

Det är i målet utrett att S.S.A. genom att köra i bussfilen överträtt en trafikregel. Att, som S.S.A. gjort, under en inte ringa sträcka medvetet köra i fel vägbana innebär att man måste vara alldeles särskilt uppmärksam och vid körande i bussfilen måste detta gälla särskilt i närheten av busshållplatser, där fotgängare vistas. Av T.L:s uppgifter framgår att denne inte sett S.S.A:s bil, även om sikten varit fri. Trots att han inte förväntat sig att se en vanlig personbil i den filen kan det inte uteslutas att han varit ouppmärksam, särskilt med tanke på att han haft för avsikt att gå över gatan där det inte funnits ett övergångsställe. Med beaktande även av detta finner dock tingsrätten vid en sammanfattande bedömning, mot bakgrund av vad som ovan utretts angående förhållandena vid olyckan, att S.S.A., vid framförandet av fordonet i bussfilen, vilket i sig innebär ett risktagande, inte hållit tillräckligt låg hastighet, inte varit särskilt uppmärksam och varit ouppmärksam framåt. Därtill kommer att, även om det inte har någon självständig betydelse om en trafikolycka inträffat eller inte, den olycka som faktiskt inträffade visat att körningen i bussfilen i det konkreta fallet var trafikfarlig. Enligt tingsrättens mening har hans handlande inneburit att han i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet vid framförandet av fordonet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Åtalet för vårdslöshet i trafik är styrkt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren gjort.

Att T.L. åsamkats de kroppsskador som anges i åtalet vid olyckan är utrett, dels genom hans egna uppgifter, dels genom det åberopade rättsintyget. Den oaktsamhet som S.S.A. visat har således medfört att T.L. åsamkats kroppsskador som inte är ringa. Därmed är även åtalet för vållande till kroppsskada styrkt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren gjort.

S.S.A. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (2003-12-01, hovrättslagmannen Göran Persson samt hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Ulla Bergendal) ändrade tingsrättens dom och dömde S.S.A., med ogillande av åtalet för vårdslöshet i trafik, för vållande till kroppsskada till 50 dagsböter.

I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Som tingsrätten angivit krävs för att ansvar för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen skall kunna ådömas någon att denne i väsentlig mån har brustit i den omsorg och varsamhet som krävs till förekommande av trafikolycka. Av förarbetena till trafikbrottslagen (prop. 1994/95: 23 s. 122) framgår att ansvar för vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden som kan betecknas som vårdslösa i egentlig mening och främst sådana fall där trafikanten har gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Enligt åtalet har S.S.A. brustit i omsorg och varsamhet vid framförande av sitt fordon genom att dels inte hålla en tillräckligt låg hastighet, dels i två hänseenden brista i uppmärksamhet.

När det gäller ett fordons hastighet finns en allmän bestämmelse i 3 kap. 14 § trafikförordningen (1998:1276). Enligt denna bestämmelse gäller bl.a. att ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver och att hastigheten inte får vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse.

Vad gäller den aktuella körningen är alltså en första fråga om det visats att S.S.A. hållit en hastighet som med hänsyn till förhållandena på platsen varit för hög. De hördas uppgifter om hur fort S.S.A. kört strax före påkörningen går starkt isär. Enligt S.S.A. och hans hustru P.T. framförde S.S.A. bilen med en hastighet om endast ca 10-15 km/timmen. T.L. själv har uppskattat att hastigheten snarare var 30 km/timmen medan C.W. bedömt hastigheten till åtminstone 50 km/timmen. Sistnämnda uppgift får dock värderas med försiktighet eftersom C.W. gjort sin iakttagelse på cirka 100 meters avstånd. Det sätt på vilket T.L. vid kollisionen flög upp i luften – T.L:s uppgifter om detta får stöd av C.W:s uppgifter – och skadorna på bilen talar för att hastigheten var högre än den som S.S.A. och hans hustru uppgivit. Att mera exakt kunna fastställa vilken hastighet S.S.A. höll är naturligtvis omöjligt. Vid en samlad bedömning finner hovrätten inte visat att S.S.A. hållit en högre hastighet än omkring 30 km/timmen. Att S.S.A. framförde sin bil i en fil avsedd enbart för bussar och därigenom bröt mot en trafikregel är inte något som i sig påverkar bedömningen av frågan om hastigheten var för hög med hänsyn till förhållandena på platsen. Inrättandet av särskilda bussfiler torde nämligen normalt sett vara föranlett av behovet att underlätta framkomligheten för kollektivresenärer och inte grunda sig på att detta är motiverat av särskilda trafiksäkerhetsskäl eller liknande. Däremot är naturligtvis den omständigheten att S.S.A. med sin bil närmade sig en busshållplats där åtminstone en person, T.L., uppehöll sig i närheten av vägbanan en omständighet som skall vägas in vid prövningen av hastighetsfrågan. Någon annan särskild omständighet som gett S.S.A. anledning att iaktta särskild försiktighet vid körningen har inte åberopats i målet. Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten inte visat att förhållandena varit sådana att en hastighet om cirka 30 km/timmen innebär att S.S.A. kört för fort.

Hovrätten övergår härefter till den andra frågan, dvs. om S.S.A. brustit i uppmärksamhet. Enligt S.S.A. har T.L. plötsligt klivit ut i vägbanan, vilket inneburit att han inte haft någon möjlighet att undvika påkörningen. Hovrätten kan i och för sig konstatera att T.L. varit ouppmärksam när han gått ut i bussfilen – på ett ställe där det inte funnits något övergångsställe – utan att dessförinnan över huvud taget ha sett S.S.A:s bil, som måste ha varit lätt att observera på ganska långt håll. Hovrätten finner emellertid att även S.S.A. har brustit i uppmärksamhet. Det är först när T.L. befunnit sig på vägbanan framför bilen – efter att denne gått ut och alltså inte sprungit eller hoppat ut – och en påkörning var oundviklig som S.S.A. försökt göra en undanmanöver. Hovrätten gör emellertid bedömningen att den oaktsamhet som S.S.A. visat genom sin bristande uppmärksamhet är sådan att han inte kan anses ha i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet till förekommande av trafikolycka som betingades av omständigheterna. Åtalet för vårdslöshet i trafik skall därför ogillas (jfr NJA 1996 s. 590).

Det oaktsamhetskrav som uppställts i 1 § trafikbrottslagen är strängare än motsvarande krav i bestämmelsen om vållande till kroppsskada i 3 kap. 8 § brottsbalken där det för ansvar endast krävs att vederbörande av oaktsamhet orsakar annan personskada kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa. Den oaktsamhet som S.S.A. visat har medfört att T.L. åsamkats skador som är av detta slag. Åtalet för vållande till kroppsskada är således som tingsrätten funnit styrkt.

Med hänsyn till utgången av skuldfrågan skall antalet dagsböter sättas något lägre än vad tingsrätten bestämt.

Målnummer B 4152-03