NJA 1996 s. 590

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Förhöret vid TR:n med K.H. har förebragts genom uppläsning av fonogramutskrift.

Efter trafikolyckan har, d 1 jan 1995, 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL) ändrats så att det numera för ansvar för vårdslöshet i trafik fordras att vägtrafikant i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna (SFS 1994:1416). Åtalet för vårdslöshet i trafik skall därför prövas i enlighet med det angivna lagrummet i dess lydelse efter d 1 jan 1995 (jfr 5 § 2 st lagen [1964:163] om införande av BrB).

I författningskommentaren (prop 1994/95:23 s 122) till 1 § TBL anförs beträffande kravet på väsentlig oaktsamhet bl a följande.

"Avsikten med den föreslagna lydelsen av stadgandet är att ansvar för vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller ej. Detta innebär ett kraftigare understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt hänseende. Under trafrkbrottslagens tillämpningsområde skall sålunda främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Till sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar för vårdslöshet i trafik hör exempelvis förande av bil i uttröttat tillstånd, allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter, trafikfarliga omkörningar, brott mot stopplikt eller körning mot rött ljus som medfört eller kunnat medföra en trafikfarlig situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer och förande av trafikfarliga fordon. --- Vid bedömningen bör således mer ses till skyldigheten att inte skapa trafikfarliga situationer än till av den enskilde trafikanten visad större eller mindre skicklighet att klara uppkomna problem i trafiken."

I målet är utrett att mörker och uppehållsväder rådde vid olyckstillfället, att vägbanan var torr och gatubelysningen tänd, att O.T. var mörkklädd och inte bar reflexer och att han vid refugen i vägens mitt var delvis skymd av en trafikdelare.

Annat är inte visat än att G.J. såsom han själv uppgett, vid olyckstillfället förde sin bil med en hastighet av mellan 30 och 40 km/tim. Han har således inte överträtt den hastighetsbegränsning (50 km/tim) som gällde på platsen. Det har vidare av de uppgifter G.J. lämnat i underrätterna framgått att han inte uppmärksammade O.T. på refugen i vägens mittvid det obevakade övergångsstället, utan först när denne befann sig på någon eller några meters avstånd från G.J:s bil och redan hade stigit ut i körbanan. Mot denna bakgrund står det klart att G.J. inte gjort sig skyldig till något medvetet risktagande genom att köra så som han gjort. Det återstår då att bedöma huruvida G.J. av oaktsamhet allvarligt har åsidosatt regler till skydd för oskyddade trafikanter eller om han på annat sätt har varit oaktsam i väsentlig mån.

Anvisningar för vägtrafiken ges i vägtrafikkungörelsen (1972:603). Förutom de allmänna reglerna om uppträdande och hastighet i 5 och 60 §§ gäller för förare de särskilda förpliktelser mot bl a gående som framgår av 80-85 §§. I 83 § stadgas att en förare som närmar sig ett obevakat övergångsställe skall anpassa hastigheten så, att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta. Om det behövs för att lämna gående tillfälle att passera, skall föraren stanna. Vägtrafikkungörelsen saknar sedvanliga regeringsmotiv, men bestämmelsen i fråga ersatte 48 a § vägtrafikförordningen (1951:648), som i sin tur avlöste 46 § 1 mom 3 st samma förordning. Det sistnämnda stycket hade följande lydelse.

"Förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt markerat övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan stannas för att lämna gående tillfälle att passera".

Under förarbetena till denna bestämmelse hade i sakkunnigförslaget motsvarande bestämmelse utformats som en skyldighet för förare att lämna företräde åt gående som passerar körbanan på obevakat övergångsställe. De sakkunniga hade dessutom föreslagit en bestämmelse av innebörden att gående, då fordon nalkas övergångsställe, inte får beträda övergångsstället så hastigt att föraren inte kan fullgöra skyldigheten att lämna företräde åt den gående. Departementschefen anförde mot detta att förslaget syntes innebära en uppmjukning av den dittillsvarande regeln om skyldighet för förare som närmar sig obevakat övergångsställe, att nedbringa hastigheten så att fordonet med säkerhet kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera och att, även med hänsyn till intresset att trafiken löper så friktionsfritt som möjligt, stadgandet ur trafiksäkerhetssynpunkt syntes, i likhet med vad som förut gällt, böra få den utformning som sedermera antogs (prop 1951:30 s 204f).

"Förare av fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet, när fordonet nalkas övergångsställe. Förare skall stanna för att låta gående passera på obevakat övergångsställe, om det är nödvändigt för att undvika fara eller olägenhet för den gående."

Föredragande departementschefen gjorde i förarbetena bl a följande uttalanden.

"Av både förare och gående bör kunna krävas större hänsyn och bättre förståelse för den moderna trafikens krav. Övergången till högertrafik gör dessa synpunkter än mer framträdande och även enligt min mening är det mycket angeläget att förbättra de gåendes skydd vid korsande av körbana. Grunden för detta anser jag bör läggas genom fasta och enkla trafikregler. Riktlinjerna bör därvid vara att de gående normalt skall använda övergångsställe och att de skall följa trafiksignalerna, där det finns sådana, samt att förarna skall respektera övergångsställe (prop 1965:180 s 32f).

Vid de obevakade övergångsställena anser jag det inte möjligt att ge de gående samma företräde som vid bevakade övergångsställen. En följd skulle annars på många håll kunna bli att fordonen under rusningstid skulle ha stor svårighet att komma fram. Detta bör dock inte hindra en skärpning av reglerna för förarnas uppträdande även i fråga om obevakade övergångsställen. Jag delar därför uppfattningen att förarna bör uttryckligen åläggas att köra så att de inte vållar fara eller olägenhet för de gående och att stanna om det är nödvändigt för att uppfylla dessa krav. --- I likhet med flera remissinstanser anser jag en omsorgsfull planläggning av övergångsställen vara av stor vikt för att minska de olägenheter som de föreslagna reglerna kan få för fordonens framkomlighet (a prop s 35)."

Under riksdagsbehandlingen ifrågasattes om inte den då gällande bestämmelsen i 46 § 1 mom 3 st vore att föredra framför den föreslagna, då förare genom den förra ålagts en skyldighet av mer objektiv och därför trafiksäkrare karaktär än den föreslagna. Tredje lagutskottet yttrade över detta att de principer som uppbar 46 § 1 mom 3 st i allt väsentligt syntes ha fått sin motsvarighet i den nya paragrafen. Utskottet tillade att skyldigheten att lämna företräde inte borde fattas så bokstavligt, att det skulle vara förbjudet för en motorfordonsförare att passera övergångsstället före en fotgängare om detta kunde ske utan att nämnvärt hindra fotgängarens passage (a bet s 271). Det föreslagna stadgandet antogs utan ändringar.

När vägtrafikförordningens bestämmelser år 1972 fördes över till vägtrafikkungörelsen utarbetades, som förut nämnts, inte sedvanliga regeringsmotiv. Det saknas emellertid anledning att anta att de överväganden som redovisats beträffande 46 § 1 mom 3 st och 48 a § vägtrafikförordningen inte alltjämt skulle vara bärande för den genom 83 § vägtrafikkungörelsen i stort sett oförändrade regleringen av förares skyldigheter mot gångtrafikanter vid obevakade övergångsställen. Bestämmelsen måste anses förutsätta att en förare, för att kunna fullgöra sin skyldighet att anpassa hastigheten så att han inte åstadkommer fara för gående eller att stanna om det behövs för att lämna dessa tillfälle att passera, skaffar sig ett tillräckligt underlag för sin bedömning (jfr betr äldre rätt NJA 1974 s 52).

G.J. har efter vad han själv uppgivit inte lagt märke till O.T. förrän denne befann sig framför bilen, på 1-2 m avstånd. Av de fotografier från platsen som förebragts i målet framgår inte att O.T. kan ha varit mer än delvis skymd av den trafikdelare som stod på refugen mellan honom och G.J:s bil. G.J. har således inte bildat sig en grundad uppfattning om huruvida det fanns fotgängare på övergångsstället eller, än mindre genom ögonkontakt eller på annat sätt, sökt utröna O.T:s avsikter. Det förhållandet att mörker rådde och att G.J. fick lov att ägna uppmärksamhet åt en svängande bil från en angränsande gata innebär endast att han borde ha sänkt hastigheten ytterligare så att han kunde ha ägnat övergångsstället erforderlig uppmärksamhet. G.J. har alltså brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter på övergångsstället och till följd därav hållit en hastighet som varit i vart fall så hög att han inte hann stanna bilen när O.T. på kort avstånd gick ut på körbanan. En bilförare måste räkna med möjligheten att en fotgängare som står i begrepp att korsa körbanan på ett obevakat övergångsställe inte lägger märke till den annalkande bilen eller felbedömer förarens möjligheter att stanna. Förarens skyldighet enligt 83 § vägtrafkkumgörelsen, att anpassa hastigheten så att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta, bör bedömas mot denna bakgrund och med hänsyn till den allvarliga fara en bil i rörelse typiskt sett utgör för en fotgängare. G.J. har därför hållit en hastighet som varit för hög med hänsyn till förhållandena på platsen. Därigenom, och då han brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter på övergångsstället, har han av oaktsamhet på ett allvarligt sätt åsidosatt regler till skydd för de mest oskyddade trafikanterna. Oaktsamheten får anses som väsentlig.

Av utredningen förefaller visserligen antagligt att O.T. gått ut i körbanan utan att kontrollera att han kunde passera körbanan utan risk. Om emellertid G.J. hade haft erforderlig uppsikt över övergångsstället skulle han ha haft att anpassa körsätt och hastighet till det förhållandet att han svårligen kunde utröna O.T:s avsikter. Även om O.T. i viss mån varit medvållande till trafikolyckan är medvållandet, mot bakgrund av de särskilda förpliktelser som ålegat G.J. i detta sammanhang av så ringa betydelse att det inte bör påverka vare sig ansvars- eller påföljdsfrågan.

O.T:s skador har orsakats genom påkörningen. G.J. skall därför, så som HovR:n funnit, och på grund av det förut anförda, fällas till ansvar såväl för vårdslöshet i trafik som för vållande till kroppsskada.