NJA 1996 s. 590

Bilist har kört på och skadat fotgängare på obevakat övergångsställe. Fråga om ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och 3 kap 8 § BrB.

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Linköpings TR åtal mot G.J. född 1960, under åberopande av 3 kap 8 § 1 st BrB och 1 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) för vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik enligt följande gärningsbeskrivning: G.J. har d 15 nov 1993 vid förande av personbil söderut på Djurgårdsgatan i Linköping varit oaktsam genom att, då han närmat sig det obevakade övergångsstället efter korsningen med Väbelgatan, inte anpassa hastigheten samt brista i uppmärksamhet på gångtrafikanter vid övergångsstället. Till följd härav har han kört på och skadat O.T. som befunnit sig på övergångsstället i avsikt att korsa Djurgårdsgatan. Vid olyckan ådrog sig O.T. bl a ben-, arm- och bäckenfrakturer, fraktur av ryggkotor och skador i ansiktet.

Domskäl

TR:n (ordf f d lagmannen Matz) anförde i dom d 6 okt 1994: Domskäl. Rörande förhållandena på olycksplatsen är upplyst: Djurgårdsgatan, som är huvudled, löper i huvudsakligen nord-sydlig riktning. Den är 10,6 m bred. Väbelgatan ansluter från väster. Ungefär mitt emot Väbelgatan finns österut en infart till Eskadern. För södergående trafik på Djurgårdsgatan är körbanan norr om Väbelgatans anslutning uppdelad i två filer, varav den vänstra är avsedd enbart för trafik mot Eskadern. På Djurgårdsgatan finns ett stycke norr om Väbelgatan en korsande cykelbana och ett övergångsställe för gående. Där finns mitt i Djurgårdsgatan två smärre refuger med 4 m mellanrum. På dessa finns stolpar med trafikdelartavlor och skyltar avseende övergångsstället. På den norra stolpen finns därunder en rektangulär skylt med reflexer. Den övre delen av denna skylt befinner sig 1,2 m över marken. Avståndet från Väbelgatans norra sida till övergångsstället är 20 m. Djurgårdsgatans västra körbana är vid övergångsstället 5 m bred. Hastigheten är på Djurgårdsgatan begränsad till 50 km i timmen. Olyckan inträffade omkring kl 18. Vid tillfället rådde mörker och uppehållsväder. Gatubelysningen var tänd och vägbanan var torr. Trafiken var ganska tät.

G.J. har förnekat brott samt uppgivit: Han förde sin bil, en BMW av 1988 års modell, Djurgårdsgatan söderut. Han är van bilist och kör samma väg dagligen på väg till och från arbetet. Efter att ha stannat vid trafikljus längre norrut på Djurgårdsgatan startade han och hade, då han närmade sig Väbelgatan en hastighet av 30-40 km i timmen. En bil fördes Väbelgatan österut och stannade vid anslutningen till Djurgårdsgatan avsevärt längre fram än vad som är brukligt. G.J. minskade därför hastigheten något och svängde till vänster, varigenom hans fordon kom att delvis föras i den vänstra körfilen. G.J. fortsatte rakt fram, vilket innebar, att hans fordon kom att föras ganska långt till vänster på körbanan, då han närmade sig övergångsstället. Då G.J:s bil befann sig 1-2 m norr om övergångsstället, steg O.T. utan att se sig för rakt ut på den södra delen av övergångsstället. Avståndet var alltför kort för att G.J. skulle kunna stanna och han bedömde situationen så, att den enda möjligheten att undvika en olycka var, om han skulle kunna passera till vänster om O.T. G.J. bromsade därför och girade samtidigt till vänster så långt det var möjligt med tanke på refugen. Bilen träffade dock med sin högra främre del O.T. vilken kastades upp på motorhuven och slog i den högra backspegeln. Han föll sedan ned på gatan. G.J. kunde stanna omedelbart framför och tillkallade därefter ambulans.

O.T. har anfört: Han passerar dagligen över Djurgårdsgatan på väg till och från arbetet. O.T. var vid tillfället iförd en brunjacka och grå byxor. Han bar icke reflexer. Först gick han över Djurgårdsgatans östra körbana och stannade därefter vid övergångsstället. Sedan han hade konstaterat, att inga bilar närmade sig norrifrån, steg han ut i körbanan. Strax därefter blev han påkörd av G.J:s fordon. O.T. kastades i gatan och blev liggande på rygg. Han förlorade inte medvetandet. O.T. ådrog sig svåra skador, för vilka han fortfarande får behandling. Det är ännu ovisst i vad mån han kommer att få bestående men.

I målet har vittnesförhör ägt rum med K.H. Hon har uppgivit: Hon körde bil efter G.J. Båda bilarna kom upp i en hastighet på ungefär 40 km i timmen efter att ha stannat vid trafikljusen. Hastigheten minskade därefter till ca 30 km i timmen, då de närmade sig övergångsstället. K.H. såg, att O.T. mycket snabbt gick rakt ut i gatan, enligt hennes uppfattning något söder om det markerade övergångsstället. G.J:s bil var därvid så nära, att G.J. inte hade en chans att undvika att köra på honom.

Vidare har företetts en skiss och fotografier. Av fotografierna framgår att sikten från övergångsstället norrut över Djurgårdsgatan är fri åtminstone 50 m.

TR:ns bedömning.

Av K.H:s vittnesmål framgår, att G.J. inte kört anmärkningsvärt fort utan hållit en hastighet, som får anses väl avpassad efter trafikförhållandena. Eftersom sikten över Djurgårdsgatan norrut från övergångsstället är god, måste G.J:s fordon ha varit synligt från övergångsstället under förhållandevis lång tid. Med hänsyn härtill är det anmärkningsvärt, att O.T. inte sett någon trafik närma sig norrifrån på Djurgårdsgatan, innan han gick ut på övergångsstället. G.J:s skildring av händelseförloppet vinner stöd av vittnesmålet och kan, mot bakgrund även av vad som ovan anförts, inte lämnas utan avseende. På grund härav är icke styrkt, att G.J. vid tillfället varit oaktsam på sätt åklagaren påstått. Åtalet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Göta HovR

Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till åtalet. G.J. bestred ändring.

Åklagaren justerade i HovR:n åtalet genom det tillägget till gärningsbeskrivningen att G.J. "vid förande av personbil söderut på Djurgårdsgatan i Linköping i väsentlig mån varit oaktsam"... Till gärningsbeskrivningen tillades också följande: "Genom sitt körsätt har G.J. orsakat O.T. allvarlig kroppsskada".

HovR:n (hovrättsråden Ström och Karlsson) anförde i dom d 12 maj 1995: HovR:ns domskäl. I HovR:n har G.J. och O.T. hörts på nytt. HovR:n har också hållit syn på olycksplatsen. Därvid har konstaterats att normal gångtid från refugen i vägbanans mitt till trottoaren är trefyra sekunder.

G.J. har också uppgett att hans bil är 171 cm bred och att skadorna uppkom på höger framskärm och höger backspegel.

HovR:n gör följande bedömning.

Liksom TR:n finner HovR:n att det inte är visat att G.J. hållit en hastighet som varit för hög med hänsyn till förhållandena på platsen. Av G.J:s egna uppgifter framgår att han inte lagt märke till O.T. när denne stod på övergångsstället vid refugen utan först när O.T. befann sig framför bilen. Med hänsyn till att skadorna på bilen uppkom på högra framskärmen måste O.T. ha kommit en inte obetydlig sträcka ut i körbanan när han blev påkörd. På grund av vad som nu sagts finner HovR:n att G.J. måste ha brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter vid övergångsstället.

För att G.J. skall dömas för vårdslöshet i trafik fordras enligt nu gällande trafiklagstiftning att han i väsentlig mån visat oaktsamhet. Kravet på oaktsamhet i väsentlig mån infördes i 1 § trafikbrottslagen (1951:649) d 1 jan 1995. I förarbetena till lagändringen (NJA II 1994 s 736f) anförde regeringen bl a:

Avsikten med den föreslagna lydelsen av stadgandet är att ansvar för vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvid vara utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller ej. Detta innebär ett kraftigare understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt hänseende. Under trafikbrottslagens tillämpningsområde skall sålunda främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Till sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar för vårdslöshet i trafik hör exempelvis förande av bil i uttröttat tillstånd, allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter, trafikfarliga omkörningar, brott mot stopplikt eller körning mot rött ljus som medfört eller kunnat medföra en trafikfarlig situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer och förande av trafikfarliga fordon.

Det kan inte anses vara ett medvetet risktagande från G.J:s sida som har förorsakat olyckan. Frågan är i stället om han allvarligt brutit mot regler till skydd för oskyddade trafikanter. Gående tillhör de mest oskyddade trafikanterna. Förare har också enligt bland annat 82-84 §§vägtrafikkungörelsen (1972:603) särskilda förpliktelser mot gående. Även om trafiksituationen vid tillfället var ganska besvärlig för G.J. med bland annat mörker och trafik från flera håll, måste det anses som ett oeftergivligt krav att en förare även i en sådan situation ägnar ett övergångsställe särskild uppmärksamhet. Som anförts ovan har han brustit på den punkten. Sammantaget får G.J. anses ha visat oaktsamhet i väsentlig mån. Han skall därför dömas för vårdslöshet i trafik. Den oaktsamhet som han visat har åsamkat O.T. allvarlig kroppsskada. G.J. skall följaktligen också dömas för vållande till kroppsskada. Påföljden skall bestämmas till böter.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n G.J. enligt 3 kap 8 § BrB och 1 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) förvållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik till 70 dagsböter å 110 kr.

Hovrättsrådet Nisser var skiljaktig och anförde: Även med hänsyn tagen till att olyckan inträffade på ett övergångsställe för gående, där biltrafikanter måste visa särskild försiktighet, kan det inte sägas att G.J. i väsentlig mån har brustit i omsorg och varsamhet. Åtalet för vårdslöshet i trafik kan därför inte vinna bifall.

I målet har det framkommit att O.T. var mörkklädd och saknade reflexmärke. Det bör därför ha varit svårt att se honom när han väntade vid refugen på övergångsstället, särskilt som trafiken vid den aktuella tidpunkten har varit tåt.

O.T. har uppenbarligen fortsatt sin väg på övergångsstället utan att se sig för ordentligt. Av K.H.s vittnesmål framgår att han gett sig ut på övergångsstället på så kort avstånd framför G.J:s bil att K.H. spontant uppfattat att G.J. inte hade möjlighet att undvika kollision. Jag finner därmed inte styrkt att G.J. har brustit i uppmärksamhet på sådant sätt att det bör leda till straffansvar för vållande till kroppsskada. Jag anser alltså att åtalet skall ogillas i sin helhet.

HD

G.J. (offentlig försvarare jur kand J.D.) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle ogilla åtalet mot honom.

Riksåklagaren bestred ändring och justerade gärningsbeskrivningen till följande lydelse: G.J. har d 15 nov 1993 vid förande av personbil söderut på Djurgårdsgatan i Linköping i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet genom att, då han närmade sig det obevakade övergångsstället efter korsningen med Väbelgatan, inte anpassa hastigheten samt brista i uppmärksamhet på gångtrafikanter vid övergångsstället. Till följd härav har han kört på och skadat O.T. som befunnit sig på övergångsstället i avsikt att korsa Djurgårdsgatan. Vid olyckan ådrog sig O.T. bl a ben-, arm- och bäckenfrakturer, fraktur av ryggkotor och skador i ansiktet. Genom sitt körsätt har G.J. orsakat O.T. allvarlig kroppsskada.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Förhöret vid TR:n med K.H. har förebragts genom uppläsning av fonogramutskrift.

Efter trafikolyckan har, d 1 jan 1995, 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL) ändrats så att det numera för ansvar för vårdslöshet i trafik fordras att vägtrafikant i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna (SFS 1994:1416). Åtalet för vårdslöshet i trafik skall därför prövas i enlighet med det angivna lagrummet i dess lydelse efter d 1 jan 1995 (jfr 5 § 2 st lagen [1964:163] om införande av BrB).

I författningskommentaren (prop 1994/95:23 s 122) till 1 § TBL anförs beträffande kravet på väsentlig oaktsamhet bl a följande.

"Avsikten med den föreslagna lydelsen av stadgandet är att ansvar för vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller ej. Detta innebär ett kraftigare understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt hänseende. Under trafrkbrottslagens tillämpningsområde skall sålunda främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Till sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar för vårdslöshet i trafik hör exempelvis förande av bil i uttröttat tillstånd, allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter, trafikfarliga omkörningar, brott mot stopplikt eller körning mot rött ljus som medfört eller kunnat medföra en trafikfarlig situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer och förande av trafikfarliga fordon. --- Vid bedömningen bör således mer ses till skyldigheten att inte skapa trafikfarliga situationer än till av den enskilde trafikanten visad större eller mindre skicklighet att klara uppkomna problem i trafiken."

I målet är utrett att mörker och uppehållsväder rådde vid olyckstillfället, att vägbanan var torr och gatubelysningen tänd, att O.T. var mörkklädd och inte bar reflexer och att han vid refugen i vägens mitt var delvis skymd av en trafikdelare.

Annat är inte visat än att G.J. såsom han själv uppgett, vid olyckstillfället förde sin bil med en hastighet av mellan 30 och 40 km/tim. Han har således inte överträtt den hastighetsbegränsning (50 km/tim) som gällde på platsen. Det har vidare av de uppgifter G.J. lämnat i underrätterna framgått att han inte uppmärksammade O.T. på refugen i vägens mittvid det obevakade övergångsstället, utan först när denne befann sig på någon eller några meters avstånd från G.J:s bil och redan hade stigit ut i körbanan. Mot denna bakgrund står det klart att G.J. inte gjort sig skyldig till något medvetet risktagande genom att köra så som han gjort. Det återstår då att bedöma huruvida G.J. av oaktsamhet allvarligt har åsidosatt regler till skydd för oskyddade trafikanter eller om han på annat sätt har varit oaktsam i väsentlig mån.

Anvisningar för vägtrafiken ges i vägtrafikkungörelsen (1972:603). Förutom de allmänna reglerna om uppträdande och hastighet i 5 och 60 §§ gäller för förare de särskilda förpliktelser mot bl a gående som framgår av 80-85 §§. I 83 § stadgas att en förare som närmar sig ett obevakat övergångsställe skall anpassa hastigheten så, att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta. Om det behövs för att lämna gående tillfälle att passera, skall föraren stanna. Vägtrafikkungörelsen saknar sedvanliga regeringsmotiv, men bestämmelsen i fråga ersatte 48 a § vägtrafikförordningen (1951:648), som i sin tur avlöste 46 § 1 mom 3 st samma förordning. Det sistnämnda stycket hade följande lydelse.

"Förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt markerat övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan stannas för att lämna gående tillfälle att passera".

Under förarbetena till denna bestämmelse hade i sakkunnigförslaget motsvarande bestämmelse utformats som en skyldighet för förare att lämna företräde åt gående som passerar körbanan på obevakat övergångsställe. De sakkunniga hade dessutom föreslagit en bestämmelse av innebörden att gående, då fordon nalkas övergångsställe, inte får beträda övergångsstället så hastigt att föraren inte kan fullgöra skyldigheten att lämna företräde åt den gående. Departementschefen anförde mot detta att förslaget syntes innebära en uppmjukning av den dittillsvarande regeln om skyldighet för förare som närmar sig obevakat övergångsställe, att nedbringa hastigheten så att fordonet med säkerhet kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera och att, även med hänsyn till intresset att trafiken löper så friktionsfritt som möjligt, stadgandet ur trafiksäkerhetssynpunkt syntes, i likhet med vad som förut gällt, böra få den utformning som sedermera antogs (prop 1951:30 s 204f).

48.

48 a § vägtrafikförordningen infördes år 1967 (SFS 1966:390, prop 1965:180, LU 1966:1) i samband med högertrafikomläggningen. Samtidigt gavs 46 § 1 mom 3 st annat innehåll än förut. 48 a § hade följande lydelse.

"Förare av fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet, när fordonet nalkas övergångsställe. Förare skall stanna för att låta gående passera på obevakat övergångsställe, om det är nödvändigt för att undvika fara eller olägenhet för den gående."

Föredragande departementschefen gjorde i förarbetena bl a följande uttalanden.

"Av både förare och gående bör kunna krävas större hänsyn och bättre förståelse för den moderna trafikens krav. Övergången till högertrafik gör dessa synpunkter än mer framträdande och även enligt min mening är det mycket angeläget att förbättra de gåendes skydd vid korsande av körbana. Grunden för detta anser jag bör läggas genom fasta och enkla trafikregler. Riktlinjerna bör därvid vara att de gående normalt skall använda övergångsställe och att de skall följa trafiksignalerna, där det finns sådana, samt att förarna skall respektera övergångsställe (prop 1965:180 s 32f).

Vid de obevakade övergångsställena anser jag det inte möjligt att ge de gående samma företräde som vid bevakade övergångsställen. En följd skulle annars på många håll kunna bli att fordonen under rusningstid skulle ha stor svårighet att komma fram. Detta bör dock inte hindra en skärpning av reglerna för förarnas uppträdande även i fråga om obevakade övergångsställen. Jag delar därför uppfattningen att förarna bör uttryckligen åläggas att köra så att de inte vållar fara eller olägenhet för de gående och att stanna om det är nödvändigt för att uppfylla dessa krav. --- I likhet med flera remissinstanser anser jag en omsorgsfull planläggning av övergångsställen vara av stor vikt för att minska de olägenheter som de föreslagna reglerna kan få för fordonens framkomlighet (a prop s 35)."

Under riksdagsbehandlingen ifrågasattes om inte den då gällande bestämmelsen i 46 § 1 mom 3 st vore att föredra framför den föreslagna, då förare genom den förra ålagts en skyldighet av mer objektiv och därför trafiksäkrare karaktär än den föreslagna. Tredje lagutskottet yttrade över detta att de principer som uppbar 46 § 1 mom 3 st i allt väsentligt syntes ha fått sin motsvarighet i den nya paragrafen. Utskottet tillade att skyldigheten att lämna företräde inte borde fattas så bokstavligt, att det skulle vara förbjudet för en motorfordonsförare att passera övergångsstället före en fotgängare om detta kunde ske utan att nämnvärt hindra fotgängarens passage (a bet s 271). Det föreslagna stadgandet antogs utan ändringar.

När vägtrafikförordningens bestämmelser år 1972 fördes över till vägtrafikkungörelsen utarbetades, som förut nämnts, inte sedvanliga regeringsmotiv. Det saknas emellertid anledning att anta att de överväganden som redovisats beträffande 46 § 1 mom 3 st och 48 a § vägtrafikförordningen inte alltjämt skulle vara bärande för den genom 83 § vägtrafikkungörelsen i stort sett oförändrade regleringen av förares skyldigheter mot gångtrafikanter vid obevakade övergångsställen. Bestämmelsen måste anses förutsätta att en förare, för att kunna fullgöra sin skyldighet att anpassa hastigheten så att han inte åstadkommer fara för gående eller att stanna om det behövs för att lämna dessa tillfälle att passera, skaffar sig ett tillräckligt underlag för sin bedömning (jfr betr äldre rätt NJA 1974 s 52).

G.J. har efter vad han själv uppgivit inte lagt märke till O.T. förrän denne befann sig framför bilen, på 1-2 m avstånd. Av de fotografier från platsen som förebragts i målet framgår inte att O.T. kan ha varit mer än delvis skymd av den trafikdelare som stod på refugen mellan honom och G.J:s bil. G.J. har således inte bildat sig en grundad uppfattning om huruvida det fanns fotgängare på övergångsstället eller, än mindre genom ögonkontakt eller på annat sätt, sökt utröna O.T:s avsikter. Det förhållandet att mörker rådde och att G.J. fick lov att ägna uppmärksamhet åt en svängande bil från en angränsande gata innebär endast att han borde ha sänkt hastigheten ytterligare så att han kunde ha ägnat övergångsstället erforderlig uppmärksamhet. G.J. har alltså brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter på övergångsstället och till följd därav hållit en hastighet som varit i vart fall så hög att han inte hann stanna bilen när O.T. på kort avstånd gick ut på körbanan. En bilförare måste räkna med möjligheten att en fotgängare som står i begrepp att korsa körbanan på ett obevakat övergångsställe inte lägger märke till den annalkande bilen eller felbedömer förarens möjligheter att stanna. Förarens skyldighet enligt 83 § vägtrafkkumgörelsen, att anpassa hastigheten så att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta, bör bedömas mot denna bakgrund och med hänsyn till den allvarliga fara en bil i rörelse typiskt sett utgör för en fotgängare. G.J. har därför hållit en hastighet som varit för hög med hänsyn till förhållandena på platsen. Därigenom, och då han brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter på övergångsstället, har han av oaktsamhet på ett allvarligt sätt åsidosatt regler till skydd för de mest oskyddade trafikanterna. Oaktsamheten får anses som väsentlig.

Av utredningen förefaller visserligen antagligt att O.T. gått ut i körbanan utan att kontrollera att han kunde passera körbanan utan risk. Om emellertid G.J. hade haft erforderlig uppsikt över övergångsstället skulle han ha haft att anpassa körsätt och hastighet till det förhållandet att han svårligen kunde utröna O.T:s avsikter. Även om O.T. i viss mån varit medvållande till trafikolyckan är medvållandet, mot bakgrund av de särskilda förpliktelser som ålegat G.J. i detta sammanhang av så ringa betydelse att det inte bör påverka vare sig ansvars- eller påföljdsfrågan.

O.T:s skador har orsakats genom påkörningen. G.J. skall därför, så som HovR:n funnit, och på grund av det förut anförda, fällas till ansvar såväl för vårdslöshet i trafik som för vållande till kroppsskada.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, referent, Lars Å Beckman, Danelius och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott - i paragrafens lydelse vid tidpunkten för den aktuella trafikolyckan - skulle dömas för vårdslöshet i trafik, om vägtrafikant brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna och oaktsamheten ej varit ringa. Med ikraftträdande d 1 jan 1995 har emellertid det straffbara området inskränkts genom att endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall dömas för vårdslöshet i trafik. Åtalet mot G.J. för vårdslöshet i trafik skall därför prövas enligt paragrafen i dess nya lydelse (se 5 § 2 st BrB:s promulgationslag).

Av det i HovR:ns dom återgivna förarbetsuttalandet (se prop 1994/95:23 s 122 och NJA II 1994 s 736f) framgår bl a att avsikten var att till tillämpningsområdet främst skall hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet risktagande, att vid överträdelse av en trafikregel hänsyn skall tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt samt att som sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar för vårdslöshet i trafik nämndes exempelvis allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter.

När det gäller den aktuella körningen är inte visat att G.J. hållit en hastighet som varit för hög med hänsyn till förhållandena på platsen. Av hans egna uppgifter framgår emellertid att han inte lagt märke till O.T. när denne stod på övergångsstället vid refugen utan först när O.T. befann sig framför bilen. Som HovR:n funnit får vidare anses utrett att O.T. kommit en inte obetydlig sträcka ut i körbanan när han blev påkörd. HD finner liksom HovR:n att G.J. måste ha brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter vid övergångsstället.

Det är givetvis av vikt att bilförare vid ett obevakat övergångsställe är särskilt uppmärksamma så att de inte åstadkommer fara för gående. I det aktuella fallet ger emellertid utredningen vid handen att O.T. kan ha varit delvis skymd av en trafikskylt vid övergångsstället. Eftersom O.T. enligt egen uppgift inte såg någon bil när han steg ut i körbanan, trots att både G.J:s och vittnet K.H:s bil närmade sig, måste även han ha varit ouppmärksam. Det kan därför inte uteslutas att O.T. steg ut i körbanan plötsligt och på ett oväntat sätt. Mot bakgrund härav finner HD att den oaktsamhet som G.J. visat, genom att han brustit i uppmärksamhet på gångtrafikanter vid övergångsstället, inte är sådan att han i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingades av omständigheterna. Åtalet för vårdslöshet i trafik skall alltså ogillas. Någon inskränkning av det straffbara området som motsvarar ändringen i 1 § trafikbrottslagen har inte gjorts i fråga om bestämmelsen om vållande till kroppsskada i 3 kap 8 § BrB (se prop 1994/95:23 s 62 och NJA II 1994 s 740). Den oaktsamhet som G.J. visat har medfört att O.T. åsamkats allvarliga kroppsskador. G.J. skall alltså dömas för vållande till kroppsskada.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan ogillar HD åtalet för vårdslöshet i trafik och dömer G.J. för vållande till kroppsskada till 50 dagsböter om 110 kr.

HD:s dom meddelades d 18 okt 1996 (mål nr B 2677/95).