RH 2003:61

Den 22 januari 1993 ingick E. Export Company Ltd och Asia House Ltd (svarandebolagen) med Sharua Agroindustrial Concern of South Kazakhstan (Sharua) ett leveransavtal (leveransavtalet). Sharua var ett aktiebolagsliknande företag i det allmännas ägo. Anledningen till att svarandebolagen och Sharua ingick ifrågavarande avtal var att dåvarande ägaren av svarandebolagen, S.E., intresserade sig för republiken Kazakstan (republiken) som 1991 blev självständig och som efter Sovjetunionens upplösning kunde förväntas behöva olika slags utländska resurser för att klara av en återuppbyggnad. S.E. strävade efter att på längre sikt utveckla ett omfattande samarbete med republiken inom flera industriella områden och hade kontakt bl.a. med republikens president och dess premiärminister.

I punkt 16 i leveransavtalet finns intagen en skiljeklausul (skiljeklausulen) som anger att tvister på grund av eller med anknytning till leveransavtalet skall lösas av en skiljeman i enlighet med de regler som gäller för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut. Enligt skiljeklausulen skall i avtalsförhållandet tillämpas svensk lag i beaktande av "internationellt accepterade juridiska principer som reglerar avtalsmässiga relationer".

Den 20 maj 1993 ställde republiken ut en garanti (garantin) varigenom republiken på visst sätt borgade för Sharuas betalningsskyldighet under leveransavtalet. Den handling varigenom garantin kommer till uttryck innehåller inte någon skiljeklausul eller hänvisning till skiljeklausulen.

Under 1993 levererade svarandebolagen konstbevakningsutrustning med tillhörande tjänster till Sharua till ett värde av närmare 200 miljoner kr. Någon betalning skedde inte och under 1997 fick svarandebolagen genom republiken veta att Sharua likviderats.

Den 18 april 1997 påkallade svarandebolagen under hänvisning till skiljeklausulen skiljeförfarande mot republiken. Den 3 juni samma år utsågs justitierådet H.D. av Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut till ensam skiljeman.

Sedan republiken ifrågasatt skiljemannens behörighet, under åberopande av bl.a. att någon skiljeklausul inte upptagits i garantin och att skiljeklausulen inte omfattade anspråk under garantin, meddelade skiljemannen den 27 februari 1998 beslut i behörighetsfrågan vari han förklarade sig vara behörig.

I skiljedom meddelad den 16 december 1998 förpliktade skiljemannen vidare republiken att utge vissa belopp till endera av svarandebolagen.

Republiken väckte klandertalan mot svarandebolagen och yrkade i första hand att tingsrätten skulle förklara att skiljedomen meddelad den 16 december 1998 var ogiltig. I andra hand yrkade republiken att tingsrätten skulle häva skiljedomen.

Svarandebolagen bestred yrkandena.

Republiken åberopade följande grunder till stöd för sin talan. Något giltigt skiljeavtal har inte förelegat mellan republiken och svarandebolagen. I allt fall har skiljemannen överskridit sitt uppdrag. Skiljemannen har inte gjort skillnad mellan invändningar från borgensmannen som tar sikte på huvudförpliktelsen, dvs. på avtalsförhållandet mellan borgenären och gäldenären, och invändningar som tar sikte på borgenförpliktelsen som sådan, dvs. som vilar uteslutande på rättsförhållandet mellan borgenären och borgensmannen. Invändningar som hänför sig uteslutande till borgensavtalet omfattas inte av en skiljeklausul som tagits in i huvudavtalet. Beträffande invändningar som avser huvudavtalet är en borgensman i vart fall inte utan eget åtagande bunden av en skiljeklausul som tagits in i huvudavtalet. Republiken har gjort invändningar som är hänförliga till båda de nämnda kategorierna. Redan det förhållandet att skiljemannen prövat invändningar som uteslutande är hänförliga till den garanti som republiken ställt är tillräckligt för att skiljedomen skall hävas.

Svarandebolagen åberopade följande grunder för sitt bestridande av käromålet. Den svenska ur rättspraxis härledda ståndpunkten är att en skiljeklausul i ett huvudavtal mellan en borgenär och en gäldenär är tillämplig på hela rättsförhållandet mellan borgenären och en person som gått i borgen för gäldenärens förpliktelser enligt huvudavtalet. Härav följer att skiljeklausulen är tillämplig på alla invändningar som borgensmannen kan göra mot krav från borgenärens sida. Om detta argument inte godtas påstår svarandebolagen att skiljeklausulen likväl är tillämplig på samtliga invändningar som republiken kunnat göra mot svarandebolagens krav. Att så är fallet följer såväl av det förhållandet att borgensåtagandet är accessoriskt till huvudavtalet och att därför skiljeklausulen binder republiken i dess egenskap av borgensman (bundenhet på borgensrättslig grund) som också av den omständigheten att republiken och svarandebolagen konkludent avtalat att tvister med anledning av borgensåtagandet skulle vara underkastade skiljeförfarande (bundenhet på avtalsrättslig grund).

Parterna förde härutöver en utförlig rättslig argumentering.

Stockholms tingsrätt (2001-05-23, chefsrådmannen Runar Viksten, rådmannen Carin Wiklund Jörgensen och tingsfiskalen Bo Nordberg) ogillade klandertalan. I domskälen anförde tingsrätten följande.

Tingsrätten konstaterar att leveransavtalet mellan Sharua och svarandebolagen ingåtts mellan separata juridiska personer och att avtalet i sig självt inte innehåller några förpliktelser för republiken.

Däremot står leveransavtalet och garantin i nära samband med varandra på det sätt att det i inledningen till garantin hänvisas till leveransavtalet samt garantin enligt sin ordalydelse tar sikte på den situationen att Sharua skulle visa sig oförmöget att fullgöra sina betalningsskyldigheter enligt leveransavtalet.

Det framstår även som klart, genom den av svarandebolagen åberopade skriftliga bevisningen, att garantin var en viktig del i parternas totala affärsmässiga förhållande i Kazakstan och att republiken var medveten om den betydelse som svarandebolagen fäste vid garantin. Vidare är ostridigt att republiken när garantin utfärdades kände till skiljeklausulen i leveransavtalet.

Frågeställningen i målet är om republiken mot den bakgrund som nu redovisats skall anses bunden av skiljeklausulen och om skiljemannen därmed varit behörig att pröva om republiken är betalningsskyldig gentemot svarandebolagen.

Enligt tingrättens mening är det fastlagt i svensk rättspraxis (NJA 1896 s. 136, 1916 s. 100 och 1922 s. 135, till vilka rättsfall även hänvisas i hovrättsavgörandet RH 1985:137), att en borgensman kan åberopa en skiljeklausul i ett huvudavtal mellan en borgenär och en gäldenär till vilket borgensåtagandet är relaterat. I HD:s avgöranden har härvid inte, vilket republiken anser skall ske, gjorts någon åtskillnad mellan invändningar som avser enbart huvudavtalet och sådana som avser enbart borgensavtalet. HD uttrycker sig i stället så (NJA 1916 s. 100) att skiljeklausulen är tillämplig på "rättsförhållandet" mellan borgenären och borgensmannen.

Frågan om en borgensman också har en skyldighet att delta i skiljedom på en borgenärs begäran eller om han kan motsätta sig en sådan begäran med hänvisning till att han inte förklarat sig villig att delta i ett skiljeförfarande synes däremot inte ha varit föremål för HD:s prövning. Visserligen kan hävdas att den generella motiveringen i HD-fallet från 1916, innebärande att skiljeklausulen skulle vara tillämplig på rättsförhållandet mellan borgenären och borgensmannen, talar för att bundenhet inträder oavsett om det är borgenären eller borgensmannen som åberopar klausulen. Några säkra slutsatser kan dock inte dras av rättsfallen på denna punkt.

Däremot kan viss vägledning hämtas i rättsfallet NJA 1997 s. 866. I detta ansåg HD att en i ett leveransavtal intagen skiljeklausul var bindande för den som förvärvat rättigheten enligt avtal. Som skäl för sin ståndpunkt anförde HD bl.a. att en haltande bundenhet på det sättet att förvärvaren men inte den kvarvarande parten skall vara bunden av klausulen föranleder invändningar, eftersom det ger kvarstående part en möjlighet att spekulera i val av tvisteform. Det talar enligt HD för att den kvarvarande parten bör vara bunden av skiljeklausulen om inte särskilda omständigheter föreligger. Samma argument kan göras gällande i förevarande fall om skiljeklausulen skulle vara bindande för svarandebolagen men inte för republiken i rättsförhållandet dem emellan. Såsom skiljemannen anfört skulle detta skapa en otillfredsställande situation av ojämlikhet mellan parterna.

En sådan haltande bundenhet är till sin karaktär något helt annat än vad som blir följden av det förfarande som anvisats av HD i det av republiken åberopade rättsfallet NJA 1982 s.738. I detta klargör HD att en part, för det fall motparten gör vissa invändningar som faller under en skiljeklausul, bör ges tillfälle att visa om skiljeförfarande påkallats för prövning i denna del innan avvisning sker till följd av skiljeklausulen. Om skiljeförfarande påkallas har tingsrätten att, i stället för att avvisa talan, vilandeförklara målet i avvaktan på prövningen i skiljenämnd, vars prövning då kommer att få prejudicerande betydelse för domstolens forsatta prövning. Tingsrätten kan heller inte finna att detta rättsfall innebär att det, då frågan som i förevarande fall gäller huruvida en borgensman är bunden av en skiljeklausul i ett huvudavtal, skulle vara av avgörande betydelse om invändningar mot betalningsansvar är att hänföra till huvudavtalet eller till förhållandet mellan borgensmannen och borgenären i huvudavtalet. Givetvis kan det, på samma sätt som HD anfört i NJA 1997 s. 866 när det gäller en successor, finnas särskilda omständigheter som innebär att en borgensman inte är bunden av en skiljeklausul i ett huvudavtal men detta måste rimligen avgöras med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet och inte ytterst bero av om invändningarna går att hänföra till huvudavtalet eller borgensavtalet.

Av dessa skäl delar tingsrätten skiljemannens bedömning att när det en gång fastställts att, enligt svensk rätt, borgensmannen är berättigad att förlita sig på en skiljeklausul som hinder mot processande i domstol, har han följaktligen en skyldighet att delta i skiljeförfarande när detta begärs av borgenären. Detta gäller åtminstone om det inte föreligger särskilda omständigheter som bör föranleda en annan bedömning. Enligt tingsrättens mening står det klart att republiken, i enlighet med den ståndpunkt som enligt de inledningsvis redovisade rättsfallen intagits i svensk rättspraxis, varit berättigad att förlita sig på skiljeklausulen. Vidare har det inte kommit fram några särskilda omständigheter som bör medföra att republiken inte skall vara bunden av skiljeklausulen när detta begärts av svarandebolagen.

På grund av det anförda finner tingsrätten att skiljeklausulen är bindande för republiken och att skiljemannen varit behörig att på sätt som skett pröva republikens betalningsansvar. Republikens klandertalan skall därför lämnas utan bifall.

Republiken överklagade domen och yrkade bifall till sin talan vid tingsrätten.

Bolagen bestred ändring.

Parterna åberopade och vidareutvecklade vad de anförde vid tingsrätten.

Svea hovrätt (2002-05-16, hovrättslagmannen Ulla Erlandsson, hovrättsråden Per Eklund, referent, och Måns Edling samt hovrättsassessorn Susanne Gerland) fastställde tingsrättens domslut och uttalade i domskälen följande.

Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att borgensmannen enligt gällande svensk rätt är berättigad att förlita sig på en skiljeklausul som hinder mot domstolsrättegång (NJA 1896 s. 136, NJA 1916 s. 100 och NJA 1922 s. 135). Härav följer inte att det kan sägas vara gällande rätt att borgensmannen är skyldig att delta i skiljeförfarande när detta begärs av borgenären. Mot bakgrund av vad som gäller i fråga om borgenärens rätt att åberopa sig på en skiljeklausul och de vägledande principer som Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 1997 s. 866 finner hovrätten emellertid att det finns starkt stöd för uppfattningen, att borgensmannen även bör vara skyldig att delta i ett skiljeförfarande som begärs av borgenären, om det inte finns särskilda omständigheter som bör föranleda en annan bedömning.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det i målet inte har framkommit några särskilda omständigheter som bör medföra att republiken inte skall vara bunden av skiljeklausulen. Snarare talar flera av de omständigheter, som tingsrätten redovisat, för att den kazakstanska avtalsparten och republiken varit så nära lierade med varandra att deras förhållande närmast kan jämföras med förhållandet mellan ett moderbolag och dotterbolag.

På grund av det anförda finner hovrätten lika med tingsrätten att skiljeklausulen är bindande för republiken och att skiljemannen varit behörig att på det sätt som skett pröva republikens betalningsansvar. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall och tingsrättens dom fastställas.

Målnummer T 4496-01