NJA 1982 s. 738

Domskäl

TR:n (rådmannen Nöteberg) anförde i beslut d 20 aug 1981: I stämningen har Dymo förelagts att avge skriftligt svaromål. Vid efterkommande av föreläggandet har Dymo med hänvisning till skiljeavtalet gjort invändning om att TR:n inte är behörig att ta upp målet. Invändningen har således gjorts i rätt tid.

Det förhållandet att Dymo till stöd för invändningen om rättegångshinder åberopar sin rätt enligt licensavtalet att utnyttja mönstren innebär inte - som Nykvarn gör gällande - att Dymo avstår från sin rätt till prövning enligt skiljeavtalet.

Frågan om Dymo ägt utnyttja mönstren med stöd av licensavtalet kan på grund av skiljeavtalet inte prövas av TR:n. Skulle en skiljemannaprövning leda till nekande svar på frågan, uppkommer den fråga som avses med Nykvarns talan i detta mål, nämligen om Dymo genom sitt utnyttjande av mönstren utan stöd i avtalet ådragit sig skadeståndsskyldighet. Den senare frågeställningen får således (i motsats till vad som var fallet i NJA 1973 s 480) aktualitet endast vid viss utgång av det spörsmål som skall prövas av skiljemän. Det bör inte komma i fråga att i anledning av talan om fullgörelse meddela villkorade domar vilka får betydelse endast därest en senare prövning av ett prejudiciellt spörsmål får viss utgång. Fall kan visserligen tänkas där den part, som befinner sig i Nykvarns situation, har behov av att anhängiggöra talan vid allmän domstol, innan skiljedom har meddelats. Så kan vara fallet för att undvika preskription. I sådana situationer bör talan kunna tas upp och målet förklaras vilande; en förutsättning är därvid bl a att skiljeförfarande inleds. Jfr härtill den reglering som förekommer i bl a 39 § 2 st mönsterskyddslagen om förhållandet mellan talan om intrång i immaterialrätt och påstående om att rätten inte är giltig. I detta mål har inte förebragts skäl för att Nykvarns talan skall vara anhängig vid domstol, oaktat den inte nu kan leda till dom. TR:n är således inte behörig att ta upp käromålet till prövning.

TR:n avvisar käromålet.

Nykvarn förpliktades utge ersättning till Dymo för rättegångskostnader.

Nykvarn anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte ogilla av Dymo i målet framställda yrkanden om avvisande av Nykvarns talan

och om ersättning för rättegångskostnader.

HovR:n (hovrättsråden Ingrid von Möller, Hallmo och Jantze, referent, samt hovrättsassessorn Hedesten-Nordin) lämnade i beslut d 1 dec 1981 besvären utan bifall.

Nykvarn anförde besvär och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns beslut, ogilla Dymos yrkanden om avvisande av Nykvarns talan

och om ersättning för rättegångskostnader.

Nykvarn åberopade som ytterligare grund för sin talan att skiljeklausulen borde med tillämpning av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende.

Dymo bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Olsson, hemställde i betänkande om följande

beslut: Skäl. Nykvarn har som ytterligare grund för sin talan i HD gjort gällande, att skiljeavtalet skall lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen.

Genom det omstridda licensavtalet har Nykvarn till Dymo upplåtit rätt att utnyttja de ifrågavarande mönstren i form av "enkel licens för Sverige". Nykvarn har vid TR:n gjort gällande, att den mot Dymo väckta talan grundade sig på att Dymo - efter att Nykvarn uppsagt licensavtalet på grund av Dymos kontraktsbrott och avtalet enligt Nykvarn upphört att gälla - i strid med mönsterskyddslagen gjort intrång i mönsterrätterna genom att låta tillverka och försälja mönsterföremålen i Sverige och utomlands. Kontraktsbrottet har enligt Nykvarn bestått i sådan försäljning till utlandet. Nykvarn har i HD gjort gällande, att TR:n i allt fall måste vara behörig att till prövning upptaga den del av käromålet som avser utlandsförsäljning.

Dymo har invänt, att tvist råder mellan parterna angående den upplåtna licensens omfattning i fråga om utlandsförsäljning och Nykvarns rätt att säga upp avtalet på grund av överträdelse av den av Nykvarn påstådda begränsningen av licensens omfattning samt att tvistefrågorna omfattas av skiljeklausulen.

När, såsom i förevarande fall, ena parten stöder sin ståndpunkt på avtal med skiljeklausul - och ståndpunkten ej är orimlig - måste invändning om skiljeklausul godtagas. Dymos ståndpunkt beträffande licensavtalets omfattning och bestånd kan ej anses orimlig.

Frågan om Dymo ägt rätt att utnyttja mönstren med stöd av licensavtalet är därför i sin helhet av prejudiciell betydelse för prövningen av käromålet och kan på grund av skiljeklausulen inte prövas av domstol. Ej heller kan komma i fråga att, såsom Nykvarn gjort gällande, meddela villkorad dom i målet. Det förhållandet att för en rättegång prejudiciellt rättsförhållande skall avgöras av skiljemän innebär ej att käromålet obetingat skall avvisas. I målet har emellertid inte framkommit något skäl för att Nykvarns talan skall vara anhängig vid domstol utan att nu kunna leda till dom. Häremot talar också det förhållandet, att om vid skiljeförfarande licensavtalet skulle finnas alltjämt gälla, skiljemännen kan pröva Nykvarns skadeståndstalan i vad den avser Dymos påstådda försäljning i strid med avtalet.

På grund härav och då sådana omständigheter inte förekommit som kan medföra att skiljeklausulen kan anses oskälig skall käromålet avvisas.

Besvären skall därför lämnas utan bifall.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Welamson, referent, Heuman och Gregow) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Nykvarns talan i tvistemålet avser utomobligatoriskt skadestånd på grund av påstått intrång i Nykvarns mönsterrätt enligt svenska mönsterregistreringar. Det skadegörande intrånget består enligt stämningsansökningen, sådan denna får uppfattas i belysning av Nykvarns besvärsinlaga till HD, i att Dymo i Sverige tillverkat sådana produkter som omfattas av mönsterrätten och försålt dem dels i Sverige dels utomlands.

Det är ostridigt fråga om förfaranden som ägt rum efter tillkomsten av ett mellan parterna träffat licensavtal avseende produkter av aktuellt slag. Nykvarn gör emellertid gällande att förfarandena skett efter det att licensavtalet upphört att gälla och beträffande tillverkning för försäljning utomlands dessutom att sådan tillverkning aldrig omfattats av licensavtalet. Dymo å sin sida har i sak invänt att licensavtalet alltjämt gäller och att samtliga av Nykvarns talan omfattade åtgärder står i överensstämmelse med licensavtalet. Mot bakgrund härav har Dymo gjort invändning om rättegångshinder under åberopande att licensavtalet upptar en skiljeklausul, enligt vilken tvist angående tillämpningen eller tolkningen av avtalet skall avgöras enligt gällande lag om skiljemän.

Gentemot invändningen om rättegångshinder har Nykvarn hävdat, att skiljeavtalet under inga förhållanden kan leda till att käromålet avvisas. Såvitt licensavtalet kan ha någon betydelse måste det enligt Nykvarn vara Dymos sak att söka åstadkomma en skiljedom till stöd för ståndpunkten att Dymo enligt licensavtalet haft rätt till de omtvistade åtgärderna. Vad särskilt gäller tillverkningen för försäljning utomlands har denna enligt Nykvarn inte sådan anknytning till licensavtalet att skiljeklausulen kan tillmätas någon betydelse för Nykvarns talan i denna del. I HD har Nykvarn också gjort gällande, att skiljeavtalet bör med tillämpning av 36 § avtalslagen såsom oskäligt lämnas utan avseende.

Frågan, hur Nykvarns först i HD framställda påstående om tillämpning av 36 § avtalslagen bör behandlas, har visst samband med bedömningen i övrigt av besvärsmålet. Prövningen sker därför i det närmast följande med bortseende från nämnda påstående.

Dymos åberopande av licensavtalet kan, såvitt framgår av utredningen, inte till någon del anses uppenbart sakna fog. Skiljeklausulen kan därför inte frånkännas betydelse för tvistefrågorna i målet.

Vid bedömande av frågan, vilka konsekvenser skiljeklausulen skall få för målets handläggning, är det emellertid väsentligt att hålla för ögonen att Nykvarn inte i någon mån stöder sin talan på licensavtalet. Skiljeklausulen berör sålunda inte grunden för käromålet utan hänför sig enbart till Dymos invändning att licensavtalet givit Dymo rätt till de omtvistade åtgärderna. När räckvidden av en skiljeklausul är begränsad på sådant sätt, kan åberopandet av klausulen inte få leda till att käromålet omedelbart avvisas. Part skulle eljest kunna ställas inför valet att kanske alldeles i onödan inleda ett skiljeförfarande eller, om han väcker talan vid domstol, riskera avvisning av käromålet med därtill knutet ansvar för rättegångskostnader. För väckande av fullgörelsetalan uppställer lagen inte heller någon förutsättning som i detta fall har aktualitet.

Det är i förevarande fall av främst processekonomiska skäl inte tänkbart, att domstolen skulle meddela ett avgörande som är villkorat av vad som kan följa av en senare meddelad skiljedom.

Den möjlighet som återstår är att bereda part tillfälle att utverka en skiljedom innan vidare prövning av målet äger rum. Det kan därvid synas naturligt att det blir den part som åberopar skiljeavtalet som blir förelagd att inom viss tid visa att skiljeförfarande inletts. När det är svaranden som åberopat skiljeavtalet måste emellertid påföljden för underlåtenhet att iakttaga föreläggandet då bli att målet prövas utan hinder av skiljeavtalet. Även om en sådan påföljd kan anses i och för sig rimlig kan den inte accepteras, eftersom lagstiftningen inte erbjuder stöd för att ett skiljeavtal kan av sådan anledning som nu nämnts i visst fall betagas sin verkan som rättegångshinder. Föreläggande att visa att skiljeförfarande inletts måste därför riktas mot käranden och förknippas med äventyret att käromålet avvisas.

Av det anförda följer, att TR:n inte ägt att på sätt som skett avvisa Nykvarns talan utan i stället bort förelägga Nykvarn att inom viss tid visa att skiljeförfarande inletts, vid äventyr att käromålet avvisades. Under förutsättning att Nykvarn efterkommit föreläggandet borde TR:n därefter ha förklarat målet vilande i avbidan på att skiljedom behörigen meddelats eller att sådana omständigheter inträffat som föranleder att skiljeavtalet skall anses förfallet.

Den bedömning som nu gjorts leder till att målet skall återförvisas till TR:n. Särskilt med hänsyn härtill ingår HD inte i bedömande av Nykvarns påstående om tillämpning av 36 § avtalslagen. Det ankommer i stället på TR:n att efter målets återupptagande i första hand pröva detta påstående.

Slut. HD undanröjer domstolarnas beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

Frågan om rättegångskostnader i HD har TR:n att pröva i samband med målet efter dess återupptagande.