NJA 1997 s. 866

Emja överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle undanröja beslutet om avvisning och visa målet åter till TR:n för ny handläggning.

Wärtsilä bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Rosendahl, referent, och hovrättsassessorn Nilsson) anförde i beslut d 13 juni 1995: Emja har i HovR:n vidhållit de påminnelser som bolaget vid TR:n anfört gentemot Wärtsiläs invändning om rättegångshinder samt vidare anfört följande. Wärtsilä har ingått ett skiljeavtal men inte med rederiet. Rederiet å sin sida har heller inte ingått skiljeavtal med tillverkarens avtalskontrahent, som är Wärtsiläs motpart. - Rederiet grundar inte sitt anspråk i målet på leveranskontraktet av d 8 febr 1990 mellan Scheepswerf Bijlsma B.V och Wärtsilä med dess hänvisning till bestämmelserna i ECE 188, vari bl a föreskrivs att tvist skall avgöras genom skiljeförfarande. Att kontraktet nämns i stämningsansökningen beror på att det innehåller ansvarsbegränsningar, vilka tillverkaren får antas komma att åberopa. Wärtsilä kan således komma att åberopa kontraktet men Emja gör det inte. - Även om rederiet skulle anses vara bundet av skiljeavtalet mellan Wärtsilä och den förste köparen, skall det inte leda till att Emjas talan vid TR:n avvisas. När svaranden åberopar en i och för sig giltig skiljeklausul enligt ett kontrakt som inte utgör den direkta grunden för kärandens talan, skall käromålet inte avvisas. I stället skall i enlighet med vad som anvisas i rättsfallet NJA 1982 s 738 målet förklaras vilande i avbidan på skiljeavtalets tillämpning. - Emja gör liksom vid TR:n alternativt gällande att rederiet förvärvat den ursprunglige köparens fordran på Wärtsilä på grund av det köprättsliga felet. Wärtsilä har inte medverkat vid denna cession. Eftersom förvärv blott skett av en fordran, dvs borgenärsbyte har skett, erfordras inte Wärtsiläs medverkan genom godkännande eller på annat sätt. Angående denna rättsfråga hänvisar Emja till vad rederiet anfört i sista stycket i TR:ns Momsbilaga 3" och då särskilt till följande passus på s 248 i Heumans uppsats: "En avtalspart får nämligen alltid räkna med att hans motpart överlåter rättigheter vidare och att den nya parten kan åsamka säljaren större problem än den ursprungliga avtalsparten. Vill säljaren förhindra en sådan försämring bör han tillse att det ursprungliga avtalet innehåller överlåtelseförbud eller en klausul om att överlåtelse av rättigheter endast får ske om förvärvaren sluter skiljeavtal med säljaren."

Wärtsilä har genmält bl a följande. Fristen för Wärtsilä att avge skriftligt svaromål har på grund av TR:ns bifall till Wärtsiläs anståndsbegäran senarelagts till d 19 aug 1994. Det är denna tidpunkt som är avgörande för frågan om Wärtsilä framställt invändningen senast då Wärtsilä "Första gången skall vid rätten föra talan i målet". - Det är riktigt att Emja inte är part i det kontrakt vari skiljeklausulen intagits. På grund av den cession som skett genom överlåtelseavtalet av d 1 och 16 dec 1993, är Emja likväl skyldigt att respektera skiljeklausulen när den nu åberopas av Wärtsilä. Fartyget EMJA ingick i en serie fartyg som Ferus Smit B.V. år 1989 beställt hos Scheepswerf Bijlsma B.V. på spekulation. I anslutning härtill ingicks mellan Wärtsilä och Ferus Smit B.V. avtal om leverans av framdrivningsmaskiner till bl a det nu aktuella fartyget. Kort tid efter det att Braack Schiffart KG genom åberopat "Transfer Agreement" övertagit Ferus Smits skeppsbyggnadskontrakt med Scheepswerf Bijlsma d 30 jan 1990 överfördes beställningen hos Wärtsilä från Ferus Smit till Scheepswerf Bijlsma, varvid leveranskontraktet av d 8 febr och d 3 april 1990 kom att ersätta det tidigare identiska kontraktet med Ferus Smit. Emja har väl känt till existensen av skiljeklausulen då rederiet i december 1993 förvärvade samtliga rättigheter från Scheepswerf Bijlsma enligt varvets kontrakt med Wärtsilä. Sannolikt har Emja haft sådan vetskap redan då kontraktet ingicks i början av 1990. Emjas påstående att rederiets talan grundas på en från Scheepswerf Bijlsma förvärvad fordran mot Wärtsilä på grund av köprättsligt fel men utan att härledas från leveranskontraktet mellan Wärtsilä och varvet, är motsägelsefullt och vinner heller inte stöd av vare sig Enjas egna uppgifter i stämningsansökningen eller den överlåtelsehandling "Deed of Transfer and Assignment", vilken åberopas som bevis för Emjas saklegitimation. Såväl sista stycket i överlåtelseavtalets ingress som överlåtelseförklaringens punkt 1 anger klart att Emja inträtt i "any and all rights" som följer av leveranskontraktet med Wärtsilä. Överlåtelsen kan därför inte avse ett isolerat fordringsanspråk utan samtliga rättigheter enligt ett kontrakt som innehåller för de ursprungliga parterna ömsesidiga förpliktelser. Varvet skulle inte enligt garantivillkoren i ECE 188 utan vidare ha kunnat rikta monetära krav mot Wärtsilä till följd av fel utan skulle ha varit hänvisad till att i första hand nöja sig med Wärtsiläs avhjälpningsåtagande och också bl a att stå för vissa kostnader. En sådan överlåtelse får anses kräva Wärtsiläs medverkan eller i vart fall godkännande. Wärtsilä erhöll underrättelse först i samband med stämningsansökan. Wärtsilä har under hand meddelat Emja att Wärtsilä inte motsätter sig överlåtelsen som sådan under förutsättning att Wärtsiläs ställning därmed inte förändras i förhållande till vad som gäller gentemot Scheepswerf Bijlsma. Den överlåtelse som åberopas av Emja kan inte medföra att Wärtsilä härigenom kommer i en sämre situation än om anspråket framställts direkt av Scheepswerf Bijlsma.

Wårtsilä har i den uppkomna frågan om skiljeklausuls verkan mot tredje man vid s k singularsuccession åberopat uttalanden i doktrinen från Rodhe (Lärobok i obligationsrätt, 1986, avsnitt H 5 s 73), Håstad (Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s 181 ff särskilt s 182 mitten med hänvisning i not 18 till uttalanden av Hober och Dillen), Hassler/fars (Skiljeförfarande, 1989, s 45 not 22), Lars Edlund (SvJT 1993 s 905 ff, särskilt s 907) samt D Girsberger och Chr Hausmaninger (Arbitration International, Vol 8, No 2, s 121 ff).

Emja har därefter i påminnelseskrift anfört bl a följande. TR:ns beslut att medge Wärtsilä anstånd med svaromål utgör en tillämpning av den i 32 kap 3 § RB anvisade möjligheten att förlänga tiden för svaromåls avgivande. Denna möjlighet står emellertid till buds endast i det fallet att det är rätten som har bestämt tidsfristen. När lagen föreskriver viss frist, t ex att invändning om rättegångshinder enligt 34 kap 2 § RB skall göras då svaranden första gången skall föra talan i målet om han inte av laga förfall är förhindrad därtill, kan rätten inte med stöd av 32 kap 3 § RB medge anstånd. Den vid TR:n uppkomna situationen är närmast att jämställa med en vilandeförklaring. En sådan medför inte att i lag angivna frister inte löper. - Om käromålet skulle avvisas på grund av den av Wårtsilä åberopade skiljeklausulen, kan den situationen uppkomma att Emja helt berövas sin talerätt, såväl skiljedoms som domstolsvågen. Såsom anförts i Emjas inlaga till TR:n d 7 sept 1994 ---har Wårtsilä förklarat sig inte önska ett skiljeförfarande för att slita den aktuella tvisten. Den invändning mot ett skiljeförfarande, som det på goda grunder kan antas att Wärtsilä skulle framföra i ett tänkt inledande skede av skiljeförfarande, skulle då medföra att Emjas talan skulle avvisas, eftersom rederiet inte skulle kunna påvisa något skiljeavtal mellan rederiet och maskintillverkaren. Redan den tvekan som kan råda om i vad mån Emja är bundet av skiljeavtalet bör medföra att dess talan inte avvisas av allmän domstol, eftersom i sådant fall risken för deni de justice är alltför stor.

I frågan huruvida Wärtsilä vid TR:n för sent framfört sin invändning om rättegångshinder på grund av skiljeklausul ansluter sig HovR:n till TR:ns ställningstagande.

När det sedan gäller frågan huruvida rättegångshinder på grund av skiljeklausul föreligger gör HovR:n följande överväganden. Utgångspunkten för bedömningen bör vara det sätt varpå Emja bestämt sin talan vid TR:n. I den mån rederiet i frågan om rättegångshinder i HovR:n anför omständigheter som är oförenliga med de grunder som Emja anfört till stöd för sin talan i huvudsaken kan de nu inte vinna beaktande. Emjas vid TR:n väckta talan kan rimligen inte förstås på annat sätt än att rederiet härleder sina anspråk från det mellan Wärtsilä och varvet Bijlsma tecknade kontraktet med hänvisning till bifogade standardavtal som innehåller bl a den av Wärtsilä i frågan om rättegångshinder åberopade skiljeklausulen. Emjas påstående om att rederiet "endast" har en genom borgenärsbyte förvärvad köprättslig fordran, som inte grundar sig på det mellan varvet och Wärtsilä ingångna leveransavtalet, kan därför inte leda till att Wärtsiläs invändning om rättegångshinder lämnas utan avseende på de grunder Emja i detta hänseende åberopat. Emjas talan vid TR:n avser inte ett utomobligatoriskt skadestånd såsom var förhållandet i rättsfallet NJA 1982 s 738, till vilket rederiet hänvisat. På grund härav och då det såvitt framkommit inte heller av annan anledning finns tillräckliga skäl att vilandeförklara målet kan Emjas alternativyrkande härom inte bifallas.

Avgörande för frågan huruvida rättegångshinder föreligger blir därmed rättens ställningstagande till spörsmålet om Emja på grund av sitt genom s k singularsuccession förvärvade anspråk skall anses bunden av den skiljeklausul som ingåtts mellan de ursprungliga avtalsparterna och nu såsom Emjas motpart i tvisten åberopas av Wärtsilä. Frågan regleras inte i den svenska skiljedomslagstiftningen och någon säker vägledning från svensk rättspraxis torde inte heller finnas. Såsom framgår av parternas argumentation redovisar svensk doktrin stridande uppfattningar i frågan. I Skiljedomsutredningens betänkande (SOU 1994:81) med förslag till ny lagstiftning om skiljeförfarande föreslås en lagreglering på så sätt att skiljeavtalet skall gälla mellan den kvarstående och den nya parten endast om dessa kan anses ha kommit överens om det. Förslaget i denna del har mött kritik under remissbehandlingen bl a med hänvisning till att det framstår som synnerligen kontroversiellt i ett internationellt perspektiv och att det i vart fall inte bör komma i fråga att den kvarstående parten förvägras att åberopa skiljeavtalet. Enligt HovR:ns mening bör i ett internationellt avtal som det förevarande, där den nya parten får anses ha övertagit såväl rättigheter som skyldigheter, den nya parten, i detta fall Emja, anses bunden av det skiljeavtal, som gällt mellan de ursprungliga avtalskontrahenterna och som av Wärtsilä åberopats som rättegångshinder. På grund av det anförda föreligger såsom TR:n funnit hinder för allmän domstol att pröva målet i sak.

HovR:n avslår överklagandet.

Emja (ombud advokaten M.N.) överklagade och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Wärtsilä (ombud advokaten T.J.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter redogörelse för bakgrunden till tvisten, upptog följande: Skäl: Parterna har utvecklat sin talan i HD i huvudsaklig överensstämmelse med vad de anfört i TR:n och i HovR:n.

Vad gäller frågan om Wärtsilä har framfört sin invändning om rättegångshinder för sent gör HD samma bedömning som TR:n och HovR:n gjort.

Beträffande frågan om skiljeklausulens giltighet mot kommanditbolaget kan konstateras att detta förvärvat Ferus Smits och Bifsmas rättigheter enligt deras avtal med Wärtsilå utan att Wärtsilä - såvitt framkommit - har ägt kännedom om avtalet. Kommanditbolaget däremot måste ha haft obegränsade möjligheter att skaffa sig full insyn i avtalen och utifrån den sålunda förvärvade vetskapen avgöra hur bolaget skulle handla.

En viktig civilrättslig grundsats är att den som förvärvar rättigheter enligt ett avtal inte får bättre rätt än överlåtaren. Denna grundsats bör analogt tillämpas på förevarande fråga. Härvid är att beakta att en motsatt ståndpunkt skulle innebära att dörren öppnades för överlåtelser vars syften enbart skulle vara att sätta en skiljeklausul ur spel.

Den av Wärtsilä åberopade skiljeklausulen skall således gälla och kommanditbolagets överklagande lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, referent, Thorsson, Regner och Victor) fattade följande slutliga beslut: Skäl: En part som av domstol medgivits anstånd enligt 32 kap 3 § RB med att avge svaromål får anses vara bevarad vid sin rätt att i svaromålet göra invändning som avses i 34 kap 2 § RB, jfr NJA 1973 s 126. Som domstolarna funnit har Wärtsilä därför framställt sin invändning om rättegångshinder i rätt tid.

Vad härefter gäller frågan om det föreligger ett rättegångshinder är följande upplyst i HD om bakgrunden till tvisten.

Genom ett skeppsbyggnadskontrakt d 22 febr 1989 åtog sig det holländska varvet Scheepswerf Ferus Smit BV (Ferus) att bygga ett fartyg som senare kom att kallas MS Emja. Den 30 jan 1990 förvärvade det tyska rederiet Emja genom ett avtal benämnt Transfer Agreement de rättigheter och skyldigheter gentemot Ferus som skeppsbyggnadskontraktet innehöll, dvs Emja köpte fartyget under byggnad. - För byggnationen anlitade Ferus ett annat varv, Scheepswerf Bijlsma BV (Bijlsma), som underentreprenör. I ett skriftligt avtal d 8 febr 1990 med Bijlsma åtog sig Wärtsilä att leverera en dieselmaskin till MS Emja. I avtalet hänvisades till dels standardavtalet ECE 188 med tillägget Marine Equipment Addendum 1987, dels såvitt gällde teknisk personal standardavtalet TP 73 E. Både ECE 188 och TP 73 E innehåller en skiljeklausul. Båda klausulerna innebär att svensk rätt skall tillämpas. - Sedan MS Emja levererats till rederiet fick fartyget problem med dieselmaskinen. För att ge rederiet möjlighet att föra talan mot Wärtsilä på grund av dessa problem överförde Ferus och Bijlsma till rederiet de rättigheter som de hade beträffande maskinen i förhållande till Wärtsilä. Överlåtelsen skedde genom ett skriftligt avtal benämnt Deed of Transfer of Assignment, daterat d 1 och 16 dec 1993. Med stöd av detta överlåtelseavtal har Emja nu väckt talan mot Wärtsilä vid Trollhättans TR angående fel i maskinen. Frågan i målet är om skiljeklausulerna i ECE 188 och TP 73 E, som utgör del av avtalet d 8 febr 1990 mellan Bijlsma och Wärtsilä, binder Emja.

Huruvida och i vad mån en skiljeklausul har verkan mot tredje man är en mycket omdiskuterad fråga. Det torde visserligen vara allmänt accepterat att, när det har skett ett partsbyte genom universalsuccession, universalsuccessorn är bunden av skiljeklausulen med undantag för sakrättsliga frågor (se Håstad i Process och exekution, Vänbok till Robert Boman s 177 ff).

I förevarande fall gäller det emellertid en singularsuccession. Rättsläget är här oklart (Skiljedomsutredningens betänkande Ny lag om skiljeförfarande, SOU 1994:81 s 91 ff). Lagregler saknas, och åsikterna i doktrinen är delade.

Diskussionen har i första hand rört frågan om den nya parten är bunden av en skiljeklausul. Den övervägande meningen synes vara att så är fallet, i vart fall om den nya parten kände till eller hade bort känna till skiljeklausulen (se Dillen, Bidrag till läran om skiljeavtalet, 1933 s 245 ff, Edlund i Svensk Juristtidning 1993 s 905 ff, Hassler- Cars, Skiljeförfarande, 2 uppl 1989 s 45 ff, Hober i Swedish and International Arbitration 1983 s 43 ff, Håstad a a samt Welamson, Lindskog och Nowotny i skiljedom d 5 mars 1997, refererad i Mealey's International Arbitration Report, mars 1997 s 3; jfr dock Heuman i Festskrift för Sveriges Advokatsamfund, 1987 s 229, Heuman, Current Issues in Swedish Arbitration, 1990 s 41 ff samt Vahlen, Avtal och tolkning, 1960 s 153 ff). Också i bl a Nederländerna och Tyskland synes den förhärskande uppfattningen vara att den nya parten är bunden av skiljeklausulen. (För en internationell översikt se Girsberger och Hausmaninger i Arbitration International 1992 s 121 ff).

Till stöd för att den nya parten bör vara bunden har anförts bl a att den kvarstående parten annars skulle få sin ställning allvarligt försämrad. Det får antas att han - liksom den ursprunglige motparten - har varit angelägen om att tvisten dem emellan skulle slitas genom skiljedom. Det bör då inte godtas att den ursprunglige motparten ensidigt gör sig fri från skiljeklausulen genom ett överlåtelseavtal. Om förvärvaren inte gillar skiljeklausulen, kan han alltid låta bli att förvärva överlåtarens rättigheter.

Liknande synpunkter har förts fram av Wärtsilä i HD. Wärtsilä har sålunda anfört bl a: Bolaget tillämpar för samtliga sina försäljningsavtal de i målet aktuella leveransvillkoren. Det finns flera tungt vägande skäl till att Wärtsilä i sina affärsförhållanden önskar att eventuella tvister skall avgöras genom skiljeförfarande. Ett är att uppkomna tvister ofta rör komplicerade tekniska frågor, för vilka skiljeförfarande ger möjligheten att i större utsträckning än vid ordinarie domstol utse skiljedomare med särskild kompetens. Ett annat är det förhållandet att det inom branschen, och särskilt det segment inom vilket Wärtsilä är verksamt, råder en knivhård konkurrens, framför allt på det tekniska planet. Tvisterna rör erfarenhetsmässigt ofta tillverknings- och konstruktionsfrågor, där Wärtsilä har ett självklart intresse av skydd mot oönskad insyn. Skiljeförfarande medför större möjligheter till sekretess än rättegång vid allmän domstol.

Det får antas att det för Wärtsilä skulle innebära en allvarlig försämring om överlåtelsen till Emja av rättigheterna enligt leveranskontraktet skulle leda till att tvister rörande kontraktet prövades vid allmän domstol. Till saken hör att Wärtsilä inte kunnat motsätta sig överlåtelsen. Vad Wärtsilä anfört talar alltså starkt för att skiljeklausulerna som intagits i det i målet aktuella leveranskontraktet inte endast bör gälla vid en tvist mellan de ursprungliga avtalskontrahenterna utan också binda Emja, som övertagit rättigheterna enligt kontraktet.

Det är också en grundläggande princip inom civilrätten att vid överlåtelse av en kontraktsrättighet en ny borgenär inte får bättre rätt än överlåtaren (jfr 27 § skuldebrevslagen). Principen gäller i första hand civilrättsliga invändningar om exempelvis ogiltighet men det finns starka skäl för att låta den omfatta också skiljedomsavtal som överlåtaren ingått.

Till stöd för sin talan har Emja anfört bl a att, om skiljeklausulerna anses gälla mot Emja, det finns en risk för deni de justice. Vad händer om rättegångshinder anses föreligga och Emja därefter påkallar skiljeförfarande? Kan Wärtsilä i så fall med utsikt till framgång invända att skiljeklausulerna bara gäller mellan de ursprungliga parterna i följd varav Emjas ansökan om skiljeförfarande skall avvisas?

När det gäller kvarstående parts bundenhet av en skiljeklausul har i doktrinen framhållits att skiljeklausulen kan ha tillkommit på grund av en stark personlig anknytning mellan de ursprungliga parterna. Det talar i så fall mot att den kvarstående parten skall vara bunden av klausulen i förhållande till den som förvärvar en rättighet enligt avtalet. En sådan personlig anknytning torde emellertid vara ovanlig i kommersiella förhållanden och torde i varje fall: inte ha förelegat mellan Wärtsilä å ena sidan samt Ferus och Bijlsma å den andra.

Det är emellertid framför allt risken för att förvärvaren inte förmår betala kostnaderna för skiljeförfarandet och möjligheten för en ursprunglig part att genom en rättighetsöverlåtelse komma ifrån detta kostnadsansvar som inger många juridiska författare betänkligheter. Denna risk har ansetts tala för att den kvarvarande parten skall ha rätt att välja mellan domstolsprövning och skiljeförfarande. En haltande bundenhet på det sättet att förvärvaren men inte den kvarvarande parten är bunden av skiljeklausulen föranleder emellertid också invändningar, eftersom det ger kvarstående part en möjlighet att spekulera i val av tvisteform. Detta talar för att den kvarvarande parten bör vara bunden av skiljeklausulen, om inte särskilda omständigheter föreligger. Några sådana omständigheter har inte framkommit i målet. Slutsatsen av vad som nu har sagts är att det inte finns anledning att räkna med att Emja skall drabbas av deni de justice.

På grund av det anförda skall Emja anses bundet av skiljeklausulerna. Överklagandet skall alltså lämnas utan bifall.