RH 2004:13

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att B.I. skulle dömas för fornminnesbrott enligt 2 kap. 21 § första stycket 2 lagen om kulturminnen m.m. enligt följande gärningspåstående: På uppdrag av Uppsala universitet avverkade S.E.S. AB i juli 2000 skog på fastigheten R. 1:1 i Uppsala kommun. Uttransport av virket till allmän väg skedde sedan med skotare över ett fornlämningsområde på grannfastigheten L. 4:1, där virket också lades upp. Fornlämningen skadades. B.I. har som drivningsledare för bolaget beordrat uttransporten. Han har härigenom olovligen av oaktsamhet åstadkommit skadorna på den fasta fornlämningen. Oaktsamheten har bestått i att B.I. underlåtit dels att använda ett fullgott planeringsunderlag, dels att ta kontakt med markägaren eller länsstyrelsen eller på annat sätt försäkra sig om att den valda transportvägen inte berört markområde som kunnat ta skada av arbetsföretaget.

B.I. förnekade brott.

Åklagaren åberopade förhör med B.I. med biträdande länsantikvarien J. G. och som skriftlig bevisning kartor och skisser över den aktuella platsen, utdrag ur fornminnesregistret, utdrag ur fastighetsregistret samt fotografier av fornlämningen och fornlämningsområdet.

B.I. åberopade förhör med G. S. och som skriftlig bevisning traktbeskrivning avseende det aktuella skogsköpet, utskrift från Lantmäteriets FastighetsSök och korrespondens avseende underhållsröjning av kraftledningsgata.

Tingsrätten antecknade i domen att följande framgick av utredningen. Uppsala Akademiförvaltning äger fastigheten R. 1:1 i Uppsala kommun, och sålde en s.k. rotpost på den fastigheten till S.E.S. AB. Rotposten skulle avverkas i juli 2000. B.I. arbetar som drivningsledare på S.E.S. AB, vilket innebär att han sköter logistiken kring avverkning av skog. Han var ansvarig drivningsledare för den aktuella avverkningen. För själva arbetet anlitades företaget S. I. B. AB, lett av G. S. Såväl B.I. som G. S. besökte platsen för avverkningen innan arbetet påbörjades. De konstaterade då att den väg för uttransport av virket som föreslagits av Uppsala Akademiförvaltning inte var lämplig, dels på grund av vägförhållandena och dels eftersom den berörde Upplandsleden. B.I. beslutade att en annan väg istället skulle användas för uttransport och upplag. Den nya vägen gick över den angränsande fastigheten L. 4:1, där virket även lades upp. Arbetet med avverkningen pågick i ungefär fem arbetsdagar, och under den tiden körde man flera gånger per dag med tunga maskiner på den väg som valts. Det visade sig sedan att den valda vägen gick över ett fornlämningsområde på fastigheten L. 4:1. Någon gång under hösten 2000 fick Länsstyrelsen i Uppsala län kännedom om att den aktuella fornlämningen hade skadats. Det var en företrädare för M. AB, som förvaltar L. 4:1, som skickade ett e-postmeddelande till biträdande länsantikvarien J. G. där skadorna påpekades. I november 2000 besiktigade J. G. fornlämningsområdet och kunde konstatera att ungefär halva fornlämningsområdet var skadat. Skadorna varierade från att det låg hyggesavfall på området (nedrisning) till att det fanns tydliga hjulspår över en del av gravarna. Två av gravarna var tydligt skadade, men det var bara fråga om ytliga skador. Det framgick av spåren att man kört i samma hjulspår flera gånger med grova maskiner. Enligt J. G:s bedömning är skadorna inte mer omfattande än att området går att återställa.

Härutöver har B.I. i huvudsak uppgett följande. Han är utbildad skogstekniker och har arbetat med skog sedan 1968. Tjänsten som drivningsledare på S.E.S. AB har han haft i sju år. Vid köp av skog är det köparen på S.E.S. AB som har all kontakt med säljaren och får information och underlag från denne. När köpet är klart lämnar köparen informationen vidare till drivningsledaren, som är den som koordinerar avverkning och transport av virket. Som drivningsledare använder han sig då av det underlag i form av kartor, beskrivning och annat som han får från köparen. I underlaget skall det även finnas information om eventuella avverkningshinder. Han gör en kontroll av underlaget för att se om det är komplett, och är det så litar han på den information som han får från köparen. Innan avverkning sker gör man en hyggesanmälan till Skogsvårdsstyrelsen, som kontrollerar vilka restriktioner som kan finnas på fastigheten. Om de får en signal därifrån om att något kan vara känsligt så tas denna signal på allvar. Finns det fornlämningar i området kontaktar Skogsvårdsstyrelsen Länsstyrelsen, och S.E.S. AB samarbetar då med länsstyrelsen i frågan om hur fornlämningen skall hanteras. 1 det nu aktuella fallet hade Uppsala Akademiförvaltning gjort hyggesanmälan, men eftersom den bara berörde R. 1:1 kom inte frågan om fornlämningen på L. 4:1 upp i behandlingen. Den körväg som han beslutade om fanns med i traktbeskrivningen som ett tips på möjlig utfartsväg.

Eftersom den föreslagna vägen gick över Upplandsleden och det dessutom redan fanns spår längs den alternativa vägen gjorde han bedömningen att den vägen var mer lämplig. Spåren syntes på så sätt att gräset var slitet, som det blir när man kör över ett område flera gånger. När han besökte platsen kunde han även se att det fanns färska stubbar i området, så han utgick från att vägen även tidigare hade använts för virkestransport. Det fanns ingenting i området som gjorde att han misstänkte att det kunde vara något problem med den valda vägen. Det är vanligt att man utnyttjar varandras mark vid den här typen av arbetsföretag, och eftersom det inte var fråga om åkermark, beteshage eller skog gjorde han bedömningen att det inte skulle störa markägaren. Det var även semestertider, och han antog att det skulle vara svårt att få tag på någon att fråga. Han kontrollerade området på den karta på CD- rom som han har tillgång till på kontoret. Rutinmässigt görs en utskrift från den s.k. Gröna kartan, som man ger till entreprenören. På Gröna kartan finns vissa fornlämningar utmärkta, men tydligen inte alla. Han förutsatte att alla fornminnen fanns utmärkta på den kartan. Det har aldrig tidigare hänt att han har förlitat sig på Gröna kartan och det sedan har visat sig att det har funnits en fornlämning i området, men normalt sett får de alltid en indikation genom Skogsvårdsstyrelsen om det finns ett sådant avverkningshinder. Det har senare visat sig att S.E.S. AB har tio licenser för användning av den ekonomiska kartan, men det visste han inte vid det aktuella tillfället. Den utskrift han inför förhandlingen gjort från den kartan visar att han inte skulle ha upptäckt fornminnesområdet även om den kartan använts.

Utöver vad som angivits ovan har J. G. i huvudsak uppgett följande. Det finns noteringar om att det tidigare skulle ha funnits en körväg över området, men de skador som fanns på platsen när han besiktigade den var spår efter betydligt större maskiner. Skadorna måste ha varit gjorda någon gång under 2000, eftersom det var tydligt att det inte hade varit någon växtsäsong mellan det att skadorna gjordes och det att han inspekterade fornlämningen. Det har inte förekommit något samråd med länsstyrelsen avseende annan avverkning i området, inte heller avseende röjning kring kraftledningen. Enligt hans uppfattning skall ekonomiska kartan användas som underlag när arbetsföretag av den här typen planeras. På den tryckta ekonomiska kartan finns alla fornlämningar markerade. - Gröna kartan är inte lämplig som enda underlag, då även uppgifter om bl.a. servitut och ledningar saknas på den kartan. Det verkar mycket osannolikt att ett liknande arbetsföretag som skulle ha resulterat i lika stora skador kunde ha skett tidigare utan att det skulle ha kommit till länsstyrelsens kännedom. - Utöver vad som angivits ovan har G. S. i huvudsak uppgett följande. Han var ute och tittade på området inför avverkningen, och noterade då att det inte fanns någon lämplig väg för att transportera ut virket. Den föreslagna vägen gick via Upplandsleden, och den var enligt hans mening mycket olämplig. Han kontaktade därför B.I., som efter att ha inspekterat området märkte ut en annan utfartsväg. Den nya vägen gick i spår som redan fanns där. Enligt hans bedömning hade man kört med skogsmaskin på den vägen tidigare, och det såg även ut som om det hade förekommit avverkning där förut. Spåren kan ha varit allt från sex månader till två år gamla. När han ser bilderna från området som är tagna 2001 ser han ingen skillnad på hur området ser ut där jämfört med hur det såg ut när de inspekterade platsen inför avverkningen i juli 2000. Spåren gjorde att han bedömde det som en befintlig utfartsväg. Han hade aldrig kört där om han hade vetat att det var ett fornlämningsområde. Normalt sett brukar man kontakta fastighetsägaren om man använder sig av någon annans mark vid ett arbetsföretag, det hör till god ton i branschen.

Uppsala tingsrätt (2002-05-22, tingsfiskalen Carin Westerlund samt nämndemännen Kerstin Söderlind, Erik Höök och Hannes Berts) ogillade åtalet och anförde följande.

Den första frågan tingsrätten har att ta ställning till är huruvida det uppstått någon skada på fornlämningen i fråga. Enligt den utredning som förebringats rätten har man under den tid det aktuella arbetsföretaget pågått kört upprepade gånger över fornlämningsområdet med tungt lastade arbetsfordon. Att ett sådant förfarande inte skulle medföra att en skada uppkom på den aktuella marken måste anses som högst osannolikt, oaktat vilka spår som funnits där sedan tidigare. J.G. har även vittnat om att det vid hans besiktning av fornlämningen funnits färska skador på platsen. Det är därmed styrkt att det arbetsföretag som genom S.E.S. AB:s försorg utfördes på fastigheterna R. 1:1 och L. 4:1 har orsakat skador på en fast fornlämning på L. 4:1.

Nästa fråga att ta ställning till är om B.I. vid sin yrkesutövning förfarit oaktsamt på ett sådant sätt att straffrättsligt ansvar för de uppkomna skadorna aktualiseras. Åklagaren har påstått att oaktsamheten skulle bestå i att B.I. underlåtit dels att använda sig av ett fullgott planeringsunderlag, dels att ta kontakt med markägaren eller länsstyrelsen eller på annat sätt försäkra sig om att den valda transportvägen inte berört markområde som kunnat ta skada av arbetsföretaget. Vad gäller det planeringsunderlag som B.I. använt sig av är inte annat visat än att han följt gängse rutiner inom S.E.S. AB. Han har använt det kartmaterial som han haft tillgång till, och i övrigt förlitat sig på den information som köparen inom företaget tillhandahållit. På den karta B.I. normalt sett använder, den s.k. Gröna kartan, finns vissa fornlämningar utmärkta, och B.I. har uppgett att han trodde att detta innebar att samtliga fornlämningar fanns utsatta på kartan. Det har inte heller tidigare uppstått några problem vid användningen av detta kartmaterial. Mot bakgrund härav kan det inte anses oaktsamt i straffrättslig mening av B.I. att inte använda sig av annat planeringsunderlag då han planerade det aktuella arbetsföretaget. Frågan är då om han borde ha kontaktat markägaren eller annan i anledning av att den beslutade utfartsvägen gick över en annan fastighet än den där avverkningen skedde. Hade markägaren kontaktats eller en uppgift inhämtats från inskrivningsmyndigheten hade B.I. med största sannolikhet uppmärksammats på att det på fastigheten L. 4:1 finns fasta fornlämningar, varpå en närmare undersökning av den valda utfartsvägen hade varit påkallad. G. S. har även vid sitt vittnesförhör uppgett att det anses som god ton i branschen att kontakta markägaren när annans mark används. Dessa omständigheter talar för att det var oaktsamt av B.I. att underlåta att kontakta markägaren. Av den utredning som förebringats i tingsrätten framgår dock att det redan innan det nu aktuella arbetsföretaget fanns spår av arbetsmaskiner längs den väg som B.I. valde som utkörningsväg. Det fanns även en notering i den checklista som överlämnats från köparen om att “grannmark utnyttjas”. B.I. kunde själv vid sitt besök på platsen konstatera att ett utnyttjande av den befintliga vägen inte skulle störa någon annan verksamhet, eftersom den aktuella marken varken utgjordes av betesmark, åker eller skog. Mot bakgrund härav, och då det inte fanns någon annan särskild anledning för B.I. att misstänka att det skulle finnas en fornlämning på fastigheten, är B.I:s underlåtenhet att kontakta markägaren inte en sådan klandervärd försummelse att den föranleder straffansvar. Åtalet skall därmed ogillas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma B.I. för fornminnesbrott i enlighet med åtalet och bestämma påföljden till dagsböter.

E.A. motsatte sig ändringsyrkandena.

I hovrätten hördes B.I., J. G. och G. S. på nytt. De berättade i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande ändringar och tillägg.

B.I.: Han är produktionsledare inom skogsbruket med ansvar för 200-250 köp av virke årligen. Hans huvudsakliga uppgift är att efter ett köp samordna logistiken så att virket avverkas och levereras till avsedd skogsindustri i rätt tid. - I det aktuella fallet hade S.E.S. AB köpt en rotpost från Uppsala universitet. Han var alltså som drivningsledare ansvarig för avverkningen och transporten. Köparen hade i traktdirektiven skrivit vad denne och säljaren hade kommit överens om beträffande bl.a. transportvägar för virket. Uppsala universitet hade inte som säljare ritat in någon väg på den karta som fanns som underlag för upphandlingen. Däremot hade bolagets företrädare ritat in två vägar. Han bedömde dock inte att någon av vägarna var lämplig med hänsyn till bl.a. risken för transportskador. Den norra väg som var utritad gick förbi fem villafastigheter och över fuktig mark. Den vägen var därför enligt hans bedömning mindre lämplig. Den alternativa vägen bedömde han också som olämplig redan av det skälet att transporterna skulle ha gått över Upplandsleden. Han beslöt - sedan han hade varit på platsen - att ta en östlig väg genom en kraftledningsgata. Han bedömde den vägen som den snabbaste. Han blev "lurad i fällan" eftersom det redan fanns spår av skogsmaskiner där sedan tidigare. Hade det inte funnits spår hade han säkert varit noggrannare. Därtill fanns det ingen indikation på att det fanns någon fornlämning platsen. På den för köpet upprättade checklistan stod heller ingenting om någon fornlämning på angränsande mark. Han hade tagit fram den s.k. gröna kartan för området i fråga. Han trodde att alla fornlämningar fanns angivna på den kartan. Under rådande förhållanden i semestertider ansåg han därför inte att det fanns någon anledning att "gräva djupare" i saken.

G.S.: I samband med att han erhöll bolagets uppdrag att utföra avverkningsarbetet fick han också visst underlag. Det var bl.a. en karta med en inritad väg för transport av virket. Eftersom han inte kände till området så bra besökte han avverkningsplatsen några dagar innan arbetet skulle påbörjas. Han ville nämligen undvika problem med arbetet. På platsen konstaterade han att den väg som inritats på kartan gick över sank terräng och därför var olämplig. Däremot bedömde han att den transportväg som man senare kom att använda var bättre. Dessutom hade det redan tidigare kört skogsmaskiner där. Han tog därför kontakt med B.I. om saken eftersom det ankom på B.I. att fatta det slutliga beslutet om transportväg. Såvitt han vet var det B.I. som snitslade upp den väg som man senare kom att använda. När själva arbetet utfördes såg han till att skogsmaskinerna körde exakt i de gamla hjulspåren, varför det inte bör ha uppkommit några nya skador till följd av avverkningsarbetet. Möjligen kan gräset ha tryckts ned något. Han uppskattar att det kördes 30-40 vändor med skogsmaskinerna innan arbetet var klart. Varje lass vägde 25-30 ton.

På åklagarens begäran har som nytt vittne hörts C. H., som berättat bl.a. följande: Vid den aktuella tiden arbetade han som skogvaktare på fastigheten L. 4:1 och företrädde i denna egenskap markägaren. Han kände till att det pågick avverkningsarbeten på den angränsande fastigheten och begav sig dit för att kontrollera att marken på den fastighet som han ansvarade för inte hade skadats. Han konstaterade att det fanns spår som gick över fornlämningen. Spåren var relativt färska. I hjulspårens längdriktning fanns på den ena sidan det upplagda virket och på den andra sidan själva avverkningsområdet. Det fanns ingen växtlighet i spåren varför han drog slutsatsen att spåren inte kunde vara särskilt gamla. Han kontaktade B.I. och bad denne att i sin tur kontakta Länsantikvarien för att "lösa problemet". Han tog även upp saken med J. G. när denne besökte honom i ett annat ärende. - B.I. borde ha ringt honom innan han utnyttjade grannmark för transport och avlägg av virket. Om B.I. hade kontaktat honom innan avverkningen är det dock inte säkert att han hade kunnat lämna någon upplysning om den aktuella fornlämningen.

Utöver den vid tingsrätten av parterna åberopade skriftliga bevisningen har B.I. här åberopat även en utskrift av ett e-postmeddelande.

Svea hovrätt (2003-12-09, hovrättsråden Robert Schött och Linda Hallstedt, referent, tf. hovrättsassessorn Thomas Hedstrand samt nämndemännen Jan Bäckström och Denis Frick) dömde B.I. för fornminnesbrott enligt 2 kap. 21 § första stycket 2 lagen om kulturminnen m.m. till fyrtio dagsböter.

I sina domskäl anförde hovrätten följande: I 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns föreskrifter om skydd för fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar är skyddade mot alla ingrepp som inte har medgivits av behörig myndighet. I kapitlet finns också straffbestämmelser till skydd för intresset att bevara fornlämningar och att hindra olovliga förfaranden med fornfynd. Enligt 2 kap. 21 § första stycket 2 kulturminneslagen kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bl.a. skadar en fast fornlämning dömas för fornminnesbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Även om en sådan gärning också skulle kunna rubriceras som skadegörelse skall den dock enbart rubriceras som fornminnesbrott (se prop. 1990/91:123 s. 20).

I 2 kap. 6 § kulturminneslagen anges det grundläggande skydd som alltid gäller för en fornlämning direkt på grund av lagen. I paragrafen finns ett uttryckligt förbud att utan tillstånd på något sätt skada en fast fornlämning. I 10 § samma kapitel föreskrivs att bl.a. den som avser att uppföra byggnad, en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag i god tid bör ta reda på om någon fast fornlämning kan beröras av företaget. I specialmotiveringen till nämnda bestämmelse sägs att ansvaret för att ta reda på om någon redan känd fast fornlämning berörs av ett arbetsföretag vilar på den som planerar ett markingrepp (se prop. 1987/88:104 s. 77 f.). Det förutsätts i propositionen att både länsstyrelser och kommuner skall kunna tillhandahålla dokumentation till hjälp för företagaren. Det anges vidare att en sådan ovillkorlig skyldighet att närmare efterforska förekomsten av fasta fornlämningar föreligger om den ekonomiska kartan redovisar en fast fornlämning nära det område där arbetsföretaget skall genomföras. Dock nämns i propositionen att den ekonomiska kartan av olika skäl kan vara ofullständig i redovisningen av fornlämningar, varför det därför kan vara nödvändigt för företagaren att vidta andra undersökningsåtgärder.

Utredningen i hovrätten visar att virkestransporterna, som B.I. i egenskap av drivningsledare närmast var ansvarig för, i juli 2000 har kört över en fast fornlämning på fastigheten L. 4:1. Genom bl.a. C.H:s vittnesberättelse är vidare utrett att transporterna har medfört inte helt obetydliga skador på fornlämningen. Det har i målet inte ens gjorts gällande att länsstyrelsen skulle ha lämnat tillstånd till att transporterna fick ta väg över fornlämningen än mindre till att fornlämningen fick skadas.

Även om den fasta fornlämningen i fråga inte ens för en produktionsledare inom skogsbruket med mångårig erfarenhet av skogsavverkning och virkestransporter vid en hastig syn har framträtt som uppenbar i terrängen fanns ostridigt fornlämningen utmärkt på den ekonomiska kartan som gällde för år 2000.

B.I. har berättat att han ensam bestämt transportvägen för virket utifrån främst ekonomiska och tidsmässiga skäl hänförliga till det aktuella avverkningsuppdraget. B.I. har anvisat transportvägen utan att dessförinnan ha tagit del av den ekonomiska kartan för det aktuella markområdet, kontaktat länsstyrelsen eller på något annat sätt sökt efterforska om det fanns någon känd fast fornlämning längst den av honom tilltänkta vägen som skulle kunna komma att skadas av virkestransporten. Det förhållandet att han inte tagit kontakt med markägaren till fastigheten L. 4:1 är dock inte något som ensamt kan anses som vårdslöst. Det har alltså inte varit försvarligt för B.I. att enbart förlita sig till de knapphändiga uppgifter som framgick av det av köparen tillhandahållna planeringsunderlag för avverkningsuppdraget och utdraget av den s.k. gröna kartan.

Genom sitt förfarande har B.I. genom vårdslöshet olovligen orsakat skadan på den fasta fornlämningen. Han skall därför dömas för fornminnesbrott. Påföljden skall bestämmas till böter.

Målnummer B 6563-02