Prop. 1990/91:123

om fornminnesbrott m.m.

Regeringens proposition 1990/91:123

om fornminnesbrott m.m.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokollet den 7 mars 1991.

På regeringens vägnar Odd Engström

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har mot bakgrund av den tilltagande plundringen av forn- minnen anmodal regeringen att lägga fram förslag till skärpt lagstiftning på området.

I propositionen föreslås ändringar i 2 kap. lagen (1988:95()) om kul- turminnen m.m. Förslagen avser dels en straffskärpning för olovliga in- grepp i fornlämningar, dels införande av ett generellt förhud att använ- da metallsökare i landet. .

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

&

EEE På?

Propositionens lagförslag Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

llärigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

dels att 2 kap. 11, 13, 18-21 och 24 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Fornminnen ll &

Om det behövs en särskild utredning för att ta ,reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsförctag som innebär att ett stör- re markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj- ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, in- dustri- eller handelsändamål.

Beslut om särskild utredning Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. fattas av länsstyrelsen. Länsstyrel- sen skall i beslutet ange vem som

skall utföra utredningen.

13 5

Som villkor för tillstånd enligt 12 så får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. 1 beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna betäknas medföra.

lnnan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 5, får den besluta om en arkeologisk fötu'nde|s(')kning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning.

Länsstyrelsen skall i beslutet om

arkeologisk förtmderst'ikning eller

särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.

lx)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

185

Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metall- föremål under markytan (metall- sökare) får inte medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för all- män/teten.

Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metall-" föremål under markytan (metall- sökare) får inte användas om inte annat anges i 19 eller 20 5.

Meta/[sökare får inte lteller med- föras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, om inte annat anges i 19 eller 20 9”.

tog'

Metallsökare får inte användas inom Gotlands lätt eller inom Borg- ltolms oclt Mörbylånga kommuner i Kalmar län.

Metallsökare får inte heller an- vändas inom område där fornfynd av det slag som skall hembjudas en- ligt 4 5 andra stycket tidigare har påträffats. Sådant område ontfattar fyndplatsen oclt den omgivande ntark där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets karaktär, fynd- platsens och den omgivande mar- kens utseertde sant! förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den ntyndighet regeringen bestämmer meddelar fö- reskrifter om den närmare avgräns-' ningen av sådant område som avses i andra stycket.

Förbtulet i I8 # att medföra och använda metallsökare gäller inte riksantikvarieämbetet.

Utan hinder av förbudet i 18.8 får metal/sökare medföras och an- vändas i militär verksamhet för att söka efter annat ätt fornfynd.

Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 5 första stycket me- tal/sökare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

20 5

Utan hinder av vad sorti sägs-i 195 får metallsökare användas i militär verksamhet och för att yrkes- mässigt söka efter annat än forn-

fynd.

' Senaste lydelse 1991):42.tt.

Nuvarande lydelse

Utan hinder av vad som sägsi 18 och 19 55 gäller att metallsökare får medföras och användas

]. vid undersökningar av forn- lämningar eller platser där forn- fynd påträffats, när undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet el- ler av någon annan efter medgivan- de av länsstyrelsen eller

2. om länsstyrelsen i annat fall har lämnat tillstånd att medföra och använda metallsökare.

Föreslagen lydeLse

Utan hinder av 18 äfär metall- sökare medföras och användas vid sådana undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har påträffats som efter medgivande av länsstyrelsen utförs av någon annan än riksantikvarie- ämbetet.

länsstyrelsen får även i annat fall lämna tillstånd att medföra och använda metallsökare, om skäl därtill föreligger.

215

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt eller oaktsamhet

1. gömmer, skadar. ändrar, av- yttrar' eller förvärvar föremål som enligt 4 &_skall tillfalla eller hem- bjudas staten,

2. inte anmäler fornfynd enligt 5 9'.

3. bryter mot 6 5, 4_ bryter mot bestämmelserna i I 0 t' andra stycket eller

5. bryter mot 18 eller I 9 5. Den som bryter mot 5 5 har för- lorat all rätt på grund av fyndet.

Meta/[sökare som har använts vid brott enligt första stycket 5, skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

'1'ill böter eller fängelse i högst sex månader döms för fornminnes- brott den som av uppsåt eller oakt- samhet

1. tillägnar sig eller eljest förvär- var, gömmer,. skadar, ändrar eller avyttrar föremål som enligt 4 5 skall tillfalla staten eller hembju- das till staten eller

2. olovligen rubbar, tar bort, grä- ver ut, täcker över eller genom be- byggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fast forn- lämning.

Ont brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och år att anse som grovt döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brot- tet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har använt särskild' utrustning eller annars visat särskild förslagen/tet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av stör- re värde eller omfattning eller med- fört en omfattande förstörelse av ett fornntinne.

l"ör försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Nuvarande lydelse

Föreslagen. lydelse

2! a 5

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av upp- såt eller oaktsamhet '

1. inte anmäler fornfynd enligt 5 5, '

2. inte gör anmälan enligt 10 5 andra stycket eller

3. bryter mot I8 5.

22 a 9"

Fornfynd som varit föremål för brott enligt detta kapitel, och som inte enligt 4 9" första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras förverkat, om det inte är ttppertbart oskäligt. I stället för fornfyndet kan dess värde förklaras förverkat. Även annat tttbyte av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det in- te är uppenbart oskäligt.

Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall för- klaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Annan utrust- ning som använts som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att före- bygga brott eller det finns andra sär- skilda skäl till det.

245

Beslut av länsstyrelsen överkla- gas hos kammarrätten när det gäl- ler

l. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 5,

2. särskilda ordningsförcskrifter enligt 9 5,

3. fridlysning enligt 9 5 eller

Beslut av länsstyrelsen överkla- gas hos kammarrätten när det gäl- ler

1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområdc enligt 2 5,

2. särskilda ordningsl'öreskrifter enligt 9 5,

3. fridlysning enligt 9 5 eller

Nuvarande "lydelse

4. tillstånd att medföra och an- vända metallsökare enligt 21) 5 andra stycket.

Detsamma gäller i fråga om be- slut om sådana föreskrifter som av- ses i I 9 & tredje stycket och som nteddelas av annan myndighet än regeringen.

Beslut av riksantikvarieämhctet -en1igt 16 & överklagas hos kam— marrätten.

Beslut i övrigt enligt detta kapi- tel av länsstyrelsen eller riksanti- kvarieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 &.

Kommunen får överklaga läns- styrelsens beslut enligt 2 5 andra stycket, 9 & första-fjärde styckena och 12 å andra stycket.

[föreslagen lydelse

4. tillstånd att medföra och an- vända metallsökare enligt 21) &.

Beslut av riksantikvarieämbetct enligt lo &" överklagas hos kam- marrättcn.

lleslut i övrigt enligt detta kapi-

. tel av länsstyrelsen eller riksanti-

kvaricämbctct får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 &.

Kommunen får överklaga läns- styrelsens heslut enligt 2 5 andra stycket, () g" första-fjärde styckena och 12 & andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Utbildningsdepartementet . Pmp- 1990/91:123

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om fornminnesbrott m.m.

1. Inledning

Riksantikvaricämbctct och statens historiska museer (riksantikvarieäm- betet) har i en skrivelse till regeringen dagtecknad den 26 februari 1990 föreslagit vissa åtgärder för att stävja det tilltagande antalet plundringar tiv fornminnen. l skrivelsen föreslog riksantikvarieämbetct bl.a. att straf- fen för brott mot bestämmelserna i 2 kap. lagen (1988:95tl) om kultur- minnen m.m. (kulturminneslagen) skulle skärpas och att förbudet mot användning av s.k. metallsökare skulle utvidgas till att gälla hela landet.

Under riksmötet 1989/90 togs i flera motioner upp frågan om skärpta åtgärder mot plundring av fornminnen. Vid bchandlingcn i kulturut- skottet av dessa motioner tog utskottet del av riksantikvaricämbctets skrivelse. I sitt betänkande (KrUZö) över motionerna anförde kulturut- skottct bl.a.

"Utskottet ser i likhet med motionärerna och RAÄ med stor om på den plundring av fornlämningar som starkt ökat under förra året och som möjliggörs genom att sofistikerade metallsökare kan användas för att lokalisera fynden. Plundringcn utgör ett allvarligt hot mot delar av det svenska kulturarvet. Som RAÄ (riksantikvarieämbctet) påpekat ut- gör fornminnen en unik historisk kunskapsbank och ett osakkunnigt grävande i fornlämningar och tillgrepp av fynd av ädelmctall innebär att materialets källvärde fördärvas för all'framtid samtidigt som fynden i sig kan ha ett synnerligen högt värde på marknaden. Kulturutskottet anser att det är nödvändigt med snabba åtgärder för att hindra eller i vart fall så långt möjligt begränsa utplundringen." '

Utskottet föreslog riksdagen dels att omedelbart besluta om en av ut- skottet utarbetad ändring i kulturminneslagen som innebar att förbudet att använda metallsökare skulle utvidgas från att ha gällt uteslutande

Gotlands län till att'gälla även Borgholms och Mörbylånga kommuner i Kalmar län, dels att ge regeringen tillkänna att det lagstiftningsärende- som aktualiserats genom riksantikvarieämbetets skrivelse skulle bedrivas med största skyndsamhct. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr. 276). Förbudet att använda metallsökare även inom Borgholms och Mörbylånga kommuner i Kalmar län trädde i kraft den 1 juli 1990 (SFS 1990:428).

Riksantikvarieämbctets skrivelse har remissbehandlats. 'l'ill protokol- let i detta ärende hör som bilaga 1-2 fogas riksantikvarieämbetets skri- . velse och remissammanställningen.

Lagrådet

Regeringen beslutade den IO januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring av lagen (1988z950) om kulturminnen m.m. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådets yttrande, som avgavs den 15 januari 1991, bör fogas till protokollet som bilaga 4. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslaget men föreslagit en viss omfördelning av texten mellan 19 och 20 55.

1 det förslag som jag nu lägger fram har jag beaktat vad lagrådet an- fört. Därutöver har jag gjort några redaktionella ändringar i lagtexten, däribland en i förtydligande syfte i 21 a 5.

I samband med att jag behandlar de enskilda paragrafer som berörs av lagrådets yttrande tar jag upp lagrådets synpunkter.

2. Allmän motivering

2.1. Bakgrund

Fornlämningar och fornfynd behandlas i 2 kap. kulturminneslagen. Fasta fornlämningar är skyddade mot varje form av ingrepp som inte har medgivits av behörig myndighet (1 5 jämfört] med 6 5). Skyddet gäl- ler utan något särskilt beslut av någon myndighet. Den som t.ex. rubbar eller skadar en fornlämning kan straffas för detta (21 å).

Fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och som har samband med denna tillfaller staten (3 och 4 55). Andra fornfynd tillfal- ler upphittaren. Upphittaren har dock en hembudsplikt om fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller om fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans, s.k. depåfynd (4 5). Vidare är den som_päträffar fornfynd som skall till- falla staten eller hembjudas till staten skyldig att anmäla fornfyndet (5 5). Om anmälan inte görs kan upphittaren straffas (21 5).

Arkeologiutredningen fick den 10 mars 1983 genom tilläggsdirektiv i

uppdrag att göra en översyn av vissa frågor om bruket av metalldetekto- . rer vid skattletning. Utredningen överlämnade den 21 november 1983 delbetänkandet (Ds U 19833) Metallsökare - bruk och missbruk.

Arkeologiutredningens förslag resulterade i att det i den dåvarande lagen (1942:350) om fornminnen infördes bestämmelser om metallsöka- re, dvs. apparater som kan användas för att på elektronisk väg spåra me- tallföremål under markytan. Dessa bestämmelser innebar att metallsöka— re inte fick medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, att metallsökare inte fick använ- das inom Gotlands län samt att metallsökare inte heller fick användas inom område där fornfynd som skall hembjudas till staten tidigare har påträffats.

Dessa bestämmelser fördes senare med endast smärre ändringar, främst av redaktionell natur, över till kulturminneslagen.

Skälet till att arkeologiutredningen stannade för att föreslå att förbud att använda metallsökare skulle gälla generellt endast inom Gotlands län var att det var där som problemen fanns med plundring med hjälp av metallsökare. Från Gotlands län förelåg uppgift om åtskilliga fall av missbruk, medan det från övriga delar av landet förelåg uppgift om en- dast enstaka fall av missbruk.

Av riksantikvarieämbctets skrivelse framgår att denna situation nu radikalt har förändrats. Under våren och hösten 1989 har upprepade plundringar av fornminnen ägt rum på Gotland och Öland. Plundring- ar har även anmälts från olika platser på fastlandet, t.ex. från Adelsö i Stockholms län. Plundringarna har varit mer omfattande än tidigare. De har även bedrivits systematiskt, med stor precision och, som det tycks, på basis av ett omfattande förarbete. De plundringar som nu har skett skiljer sig därigenom markant från tidigare överträdelser som mer haft karaktären av missriktad hobbyverksamhet.

Fyndplatser och fornlämningar, främst boplatser, fornborgar och gravfält, har systematiskt genomgrävts vilket har medfört oreparabla ska- dor. Dessutom har grävningen skett på sådana ställen där det förmodas att metallsökare har givit utslag. Tillgrepp av ädelmetallföremål 'har skett och den omrörning av'kulturlagren som detta har medfört har för- stört möjligheterna att dokumentera fyndomständigheterna och att ar- keologiskt tolka dessa.

2.2. Straffskärpning för vissa brott mot kulturminneslagcn

Mitt förslag: Gärningar som innefattar olovliga ingrepp i forn- lämningar eller tillägnelse av eller annat otillåtet förfarande med fornfynd sammanförs till ett särskilt brott - fornminnes- brott. Straffskalan för sådant brott skall vara böter eller fängelse i högst sex månader, förutsatt att brottet inte är grovt. 1 fall då brottet är grovt skall straffet vara fängelse i högst fyra år. lle- stämmclscr om straff för försök eller förberedelse till grovt forn— minnesbrott införs. Vidare skärps bestämmelserna om förver- kande.

Riksantikvarieämbetets förslag: Riksantikvarieämbctet har föreslagit att brott mot bestämmelserna i 2 kap. kulturminneslagen skall delas upp i tre svårighetsgrader och att straffmaximum skall vara fängclsc i sex år. Riksantikvarieämbetct har vidare föreslagit att bestämmelserna om förverkande bör utvidgas och avse även andra redskap än metallsö- kare som används vid brott mot kulturminneslagen.

Reinissinstanserna: Alla instanser tillstyrker förslaget att straftbestäm- melserna skall skärpas. Göta hovrätt anser att ett lämpligt straffmaxi- mum är fyra år. Rikspolisstyrelscn föreslår att straffbestämmelserna för de allvarligare brotten tas in i brottsbalken, förslagsvis i kapitlet om ska- degörelse. Riksåklagaren har inget att erinra mot att gärningar enligt 2 kap. 21 5 1. och 3. kulturminneslagen (otillåtna förfaranden med forn- fynd och olovliga ingrepp i fornlämningar) indelas i trc svårighetsgrader men är tveksam till att indela övriga straffbelagda förfaranden i flera svårighetsgrader. Han anser vidare att straffskalan för grovt uppsåtligt brott bör kunna sättas i överensstämmelse med den för grov stöld. Bl.a. riksåklagaren har ifrågasatt om inte också försök och förberedelse skall straffbeläggas. De flesta remissinstanscrna tillstyrker eller har inte någon erinran mot riksantikvarieämbetets förslag om förverkande.

Skälen För mitt förslag: Riksantikvaricämbctet har i sin skrivelse ut- förligt redovisat omfattningen av den plundring som pågår av våra fasta fornlämningar. 1 skrivelsen har det framhållits hur allvarlig plundring- en är. l'lundringen medför, förutom att fornfynd förs bort, att kulturlag- ren rörs om och att möjligheterna att dokumentera fyndomständigheter- na och arkeologiskt tolka dem förstörs eller allvarligt försvåras. Jag an- ser, i likhet med riksantikvarieämbetet, att detta utgör ett allvarligt hot mot vårt nationella kulturarv och att det är utomordentligt viktigt att dessa brott beivras på ett kraftfullt sätt.

Riksantikvarieämbctet har i sin skrivelse föreslagit att straffskärpning skall gälla alla typer av brott mot bestämmelserna i 2 kap. kulturmin- neslagen. Jag anser inte att detta är nödvändigt. En del av de gärningar

som omfattas av straffbestämmelsen i 2 kap. 21 & kulturminneslagen är mer bagatellartade. Som exempel kan nämnas förseelser mot vissa an- mälningsplikter. Straffskärpningen bör sättas in vid de gärningar som är verkligt allvarliga hot mot vårt kulturarv.

Vad som då träder i förgrunden är de olovliga ingreppen i fasta forn- lämningar och de fall då någon olovligen tillägnar sig fornfynd eller el- jest förfogar över sådana fynd på ett otillåtet sätt. Det rör sig här ofta om förstörelse av värden som från arkeologisk synpunkt är oersättliga. Brot- ten har ofta också ett starkt drag av vinningsbrott. Mynt kan exempelvis inbringa betydande belopp vid försäljning. Vidare kan dagens låga straff- satser fresta exempelvis ett företag att genomföra en exploatering utan att ta hänsyn till att det finns en fast fornlämning på platsen. Företagets uträkning kan vara att det då inte behöver betala de arkeologiska kost- naderna och ev. förseningskostnader och att de ansvariga i allmänhet in— te riskerar annat än ett bötesstraff. Med hänsyn till de nu angivna om- ständigheterna bör det finnas möjlighet att utdöma mycket kännbara på- följder för sådana gärningar.

Enligt min mening bör de gärningar som nu avses, dvs. olovliga in- grepp i fornlämningar och otillåtna förfoganden över fornfynd behand- las för sig.

Beträffande den närmare gärningsbcskrivningen för de brott som så- lunda ges en särskild reglering vill jag anföra följande.

Gärningsbeskrivningarna bör träffa fall då någon uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. tillägnar sig eller eljest förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller avyttrar föremål som enligt 2 kap. 4 5 kulturminneslagen skall tillfalla staten eller hembjudas till staten eller

2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom be- byggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fornläm- ning.

De moment som tas upp under 1. ovan motsvarar vad som för närva- rande täcks av straffbestämmelsen i 2 kap. 21 5 första stycket 1. med till- lägg för tillägnelse. Beskrivningen under 2. svarar i sak mot vad som för närvarande täcks av 2 kap. 21 5 första stycket 3. Liksom för närvarande bör straffbarhet kunna inträda även vid oaktsamhet. De gärningar som här är ifråga bör få en särskild brottsbeteckning. Den kan lämpligen bli "fornminnesbrott". Straffskalan bör gå från böter till fängelse i högst sex månader. .

I vissa fall framstår de gärningar som det här gäller som särskilt all- varliga, t.ex. om det varit fråga om systematisk eller annars omfattande verksamhet. Jag anser därför att en särskild straffskala bör gälla för gro- va brott. Det medför också den fördelen att man direkt i lagen kan ange de rekvisit som bör leda till en strängare påföljd. Ansvar för grovt brott bör dock komma ifråga endast för uppsåtliga gärningar. För grovt brott bör straffet vara fängelse med ett straffmaximum på fyra år. Det grova brottet bör benämnas "grovt fornminnesbrott".

Vid bedömandet om ett fornminnesbrott är grovt bör särskilt beaktas om gärningsmannen har visat särskild förslagenhet, om gärningen har utförts vanemässigt, om den avser fornfynd av större värde eller omfatt- ning eller medför en omfattande förstörelse av ett fornminne. Ett exem- pel på sårskild förslagenhet är att gärningsmannen har kartlagt områden från fornfyndssynpunkt. Den omständigheten att någon använder en mer avancerad metallsökare för att komma åt exempelvis mynt eller smycken av ädelmetall bör enligt min mening som regel också medföra att gärningen bedöms som grov. Lagrådet har förordat att detta kommer till tydligare uttryck i lagtexten genom att det direkt anges att det vid be- dömande om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen an- vänt särskild utrustning. Jag anslutcr mig till lagrådets uppfattning. En annan omständighet som bör föranleda att brottet beaktas som grovt är ont gärningsmannen har visat särskild förslagenhet.

När man tar ställning till om ett fornfynd har större värde bör inte bara dess ekonomiska värde vara avgörande utan också hur pass sällsynt det är eller andra omständigheter som gör det värdefullt ur antikvarisk synvinkel.

Jag föreslår också att försök och förberedelse till grovt fornminnes- brott skall straffbeläggas. Genom att straffbelägga även försök och förbe- redelse till grovt brott kan ingripande ske på ett tidigare stadium, redan innan gärningsmannen har httnnit åsamka fornlämningen någon skada.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att den som medverkat till fornminnesbrott kan straffas enligt reglerna om medverkan i brotts- balken.

Riksantikvarieämbetet har vidare föreslagit att bestämmelserna om förverkande bör utvidgas och avse även andra redskap än metallsökare som används vid brott mot kulturminneslagen.

Jag delar riksantikvarieämbetets åsikt att förverkandcreglerna bör ut- vidgas. Straffskärpningen skulle bli tämligen verkningslös om inte de redskap och framför allt de fynd som tagits vid plundring av en forn- lämning skulle kunna tas om hand. De fornfynd som det gäller här är fornfynd av det slag som tillfaller staten (fornfynd som hittats i eller vid fast fornlämning och som har samband med denna) eller sådana som skall hembjudas till staten (föremål som har hittats på något annat ställe och som t.ex. består helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller annan legering av koppar). 1 de fall att fornfyndet enligt bestämmelser- na i 4 ä skall tillfalla staten kan ett förverkande inte bli aktuellt efter- som staten redan har rätt till egendomen. 1 de fall där det rör sig om så- dana fornfynd som tillfaller upphittaren men som skall hembjudas sta- ten cnligt 4 5 kan förverkande komma ifråga. Förverkandet innebär här att den som på ett brottsligt sätt förfogar över fornfyndet förlorar sin rätt att få ersättning för inlösen från staten och i stället får föremålet förver- kat. llar upphittaren sålt föremålet skall även utbytet av försäljningen kunna förverkas.

Redan i dag skall metallsökare som har använts vid brott förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Jag anser dock att möjligheterna till

Prop. 1990/91 : 123

förverkande bör utvidgas så att även andra redskap som har använts som Prop. 1990/912123 hjälpmedel vid brott mot lagen skall kunna förverkas. Det är enligt min mening en förutsättning för att fornminnesbrotten skall kunna motver- kas.

2.3. Förbud mot användning av metallsökare

Mitt förslag: Förbudet att använda metallsökare skall utvidgas till att omfatta hela landet. Undantagen från användningsförbu- det begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Generellt undantag medges bara för riksantikvaricämbetet samt för militär verksamhet och myndigheters verksamhet i övrigt för att söka efter annat än fornfynd.

Liksom hittills skall förbudet inte gälla sådana undersökningar av fornlämningar m.m. som görs med länsstyrelsens medgivan- de.

Länsstyrelsen skall vidare även i fortsättningen ha möjlighet att ge särskilda tillstånd i andra fall.

Riksantikvarieämhetcts förslag: Överensstämmer i stort sätt med mitt förslag. Riksantikvarieämbetet har dock inte föreslagit att de nuvarande undantagen från användningsförbudet skall ändras.

Remissinstanserna: Alla instanser utom Göta hovrätt och rikspolis- styrelsen tillstyrker förslaget att utvidga användningsförbudet. Hovrätten anser inte att det finns skäl att utvidga användningsförbudet för metall- sökare till att gälla hela landet. Förbudet bör gälla endast där det finns ett akut hot. Rikspolisstyrelsen anser att frågan om ett generellt förbud bör övervägas närmare. Bl.a. riksåklagaren ifrågasätter om inte även in- nehav av metallsökare bör förbjudas. '

Skälen för mitt förslag: 1 dag får metallsökare inte medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för all— mänheten (18 å). Metallsökare får vidare inte ant-'ändas inom Gotlands län eller inom Borgholms och Mörbylånga kommuner i Kalmar län el— ler inom område där fornfynd av det slag som skall hembjudas till sta- ten har påträffats (19 5). Vissa undantag finns dock, metallsökare får så— lunda användas i militär verksamhet och för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd. Metallsökare får vidare medföras och användas vid undersökningar av fornlämningar eller platse| där fornfynd tidigare har påträffats om undersökningen utförs av riksantikvaricämbetet eller av någon annan efter medgivande av länsstyrelsen. Vidare kan länsstyrel- sen i annat fall ge tillstånd till att medföra och använda metallsökare (20 ä).

1 prop. 1984/85:128 s. 12 ff. diskuterade jag om ett förbud att medfö- ra metallsökare på plats där fornfynd tidigare påträffats skulle införas. Jag kom dock fram till att detta skulle vara ett för stort ingripande. Ef-

tersom dessa platser inte finns utmärkta vare sig i naturen eller på den ekonomiska kartan och inte heller finns i officiella register skulle det inte gå att efterleva ett sådant förbud. litt generellt förbud att använda metallsökare inom Gotlands län infördes dock. Motiven för detta var den särskilda fyndtäthcten inom Gotlands län och det akuta hotet mot de över hela ön utspridda arkeologiska fyndplatserna. Vid denna tid- punkt fanns det bara enstaka rapporter om att metallsökare hade an- vänts på andra håll i landet för att söka efter fornfynd.

Av riksantikvarieämbetets skrivelse framgår att det numera förekom— mer på flera håll i landet ett mer eller mindre planmässigt sökande efter fornfynd, främst i form av metallföremål. Metallsökarna har tekniskt förbättrats, Vissa är försedda med särskiljningsfunktion, dvs. ger utslag endast för ädelmetallcr. Med hänsyn till den allvarliga vändningen som utvecklingen har tagit anser jag det nödvändigt att utvidga användnings- förbudet för metallsökare. Riksdagen har redan beslutat att använd- ningsförbudet skall omfatta även Borgholms och Mörbylånga kommu- ner i Kalmar län. l)et planmässiga sökandet efter fornfynd förekommer dock även på andra fornfyndtäta platser. Mälardalen, Skåne, Västergöt- land och Östergötland är exempel på områden som är särskilt fornfynd- täta. Att avgränsa vissa områden av landet som särskilt skyddsvärda med hänsyn till deras fornminnen är dock svårt att göra. Det är också svårt att - utifrån det hittills kända fyntl- och fornIämningsmaterialet - peka ut något särskilt område i landet som inte skulle vara begärligt för |)luntlrare_ På grund härav föreslår jag att användningsförbudet skall omfatta hela landet.

Liksom för närvarande bör vissa generella undantag från använd- ningsförbudet kunna medges. Enligt min mening kan dock undantagen begränsas. l.)e befintliga undantagen gäller militär verksamhet och yr- kesmässig användning för att söka efter annat än fornfynd. l)et generella undantaget för all yrkesverksamhet rimmar inte med riksdagens uttala- de önskan om effektiva åtgärder mot skattletning. Undantaget i den nu- varande omfattningen medger en tämligen vid användning av metallsö- kare i markerna genom att all yrkesmässig användning, t.ex. för alla jord- och skogsbrukare. är tillåten. Jag föreslår att de generella undanta- gen framdeles får gälla enbart riksantikvaricämbetet samt för militär verksamhet och myndigheters verksamhet i övrigt. Varken militären el- ler eivila myndigheter har dock rätt att med stöd av undantagen söka ef— ter fornfynd.

Ett speciellt undantag både från användningsförbudet och från det existerande förbudet att över huvud taget medföra metallsökare på fasta fornlämningar bör givetvis - liksom för närvarande — finnas för under- sökningar av fornlämningar och platser där fornfynd tidigare har påträf- fats som utförs av riksantikvaricämbetet eller någon som fått medgivan- de av länsstyrelsen att göra sådan undersökning.

Undantag från förbudet att medföra metallsökare bör även gälla för militär verksamhet. Skälet till detta undantag är att det finns fasta forn- lämningar inom militära skjutfält och det måste självfallet finnas möjlig-

het att använda metallsökare över hela skjutfältet för att leta efter blind- gångare eller dyl. Detta innebär inte att det skulle vara helt fritt att an- vända metallsökare i militär verksamhet. Undantaget gäller endast i den mån användningen är motiverad av verksamhetens art.

länsstyrelsen kan för närvarande lämna tillstånd till att medföra och använda metallsökare även i andra fall. Denna dispensmöjlighet anser jag skall kvarstå. Länsstyrelsen bör dock vara relativt restriktiv med att ge tillstånd både i fall där yrkesmässiga behov åberopas och i andra fall. Bedömningen bör grundas bl.a. på vilka arkeologiska intressen som fö- religger inom det område som tillstånd söks för. lätt exempel på fall där dispens från förbudet att använda metallsökare kan bli aktuellt är mi- neralprospektering där metallsökare ibland är ett viktigt hjälpmedel. Det är dock viktigt att dispens endast meddelas när det av omständighe- terna framgår att den sökande är en seriös prospektör. Främst gäller det- ta de yrkesmässiga prospektörerna, vilka är ganska få till antalet. Det gäller här de stora gruvbolagen eller prospektcringsbolag som arbetar för deras räkning. Dispensen bör i sådana fall ges till företaget, vars led- ning får bära ansvaret för hur de anställda agerar. Ifin annan större grupp är de som deltar i den av samhället organiserade s.k. mineraljak- ten. Personer som tidigare har deltagit i mineraljakten har då i allmän- het skickat in mineralprover till organisatören av mineraljakten och finns därmed registrerade hos denne och får därmet] anses vara seriösa prospektörer. Det bör i de här fallen vara förhållandevis enkelt för läns- styrelsen att göra prövningen om en dispens skall kunna utfärdas. Det bör också noteras att mineraljakten för närvarande endast arrangeras i Norrland och Bergslagen samt att uppgifterna om plundring av forn- minnen med hjälp av metallsökare hittills har avsett andra delar av Ian— det. Andra fall där dispens från både förbudet att medföra och förbudet att använda metallsökare kan bli aktuellt är för personer som önskar gö- ra begränsade undersökningar i samarbete med de arkeologiska orga— nen. Genom dispensmöjligheten kan länsstyrelsen vidare medge att en jordbrukare får använda metallsökare på sin mark, om det finns ett rim- ligt skäl till en sådan användning.

Bl.a. riksåklagaren har ifrågasatt om inte innehav av metallsökare skall förbjudas. Jag har övervägt frågan men funnit att detta inte bör ske. Ett sådant förbud skulle medföra behov av ett inlöscnförfarande och ett dispcnsförfarande för dem som i dag innehar sådana apparater. Jag anser att detta skulle medföra onödigt byråkratiskt krångel och framför allt kostnader som ännu inte framstår som påkallade.

Att den legala användningen inskränks på de sätt som jag har föresla- git innebär att hobbybruk av metallsökare inte längre blir tillåtet.

De reella möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att ingri- pa mot den användning av metallsökare som innebär ett hot mot fasta fornlämningar och fornfynd skulle sålunda beskäras avsevärt om ett så allmänt bruk av metallsökare vore tillåtet. Med hänsyn till behovet att värna de fasta fornlämningarna och fornfynden får intresset att använda metallsökare för hobbybruk stå tillbaka.

Hänvisningar till S2-3

  • Prop. 1990/91:123: Avsnitt 4

2.4. Beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar m.m.

Mitt förslag: 1 kulturminneslagen införs en uttrycklig föreskrift om att det är länsstyrelsen som, i samband med att den beslutar att en särskild utredning, en arkeologisk förundersökning eller en särskild undersökning skall utföras, också skall utse den som skall utföra utredningen resp. undersökningen.

Skälen för mitt förslag: Frågan om vilken myndighet som skall beslu- ta vem som skall utföra en arkeologisk förundersökning har varit före- mål för regeringens prövning i nägra fall. Regeringen har härvid uttalat, att det får anses åligga länsstyrelsen att besluta vem som skall utföra un- dersökningen. Skälet till detta är att det är länsstyrelsen som beslutar om undersökningen och som har ansvar för att den blir utförd på ett sätt som år objektivt och vetenskapligt korrekt. För att länsstyrelsen skall kunna ta ansvar för att utredningen/undersökningen blir riktigt ut- förd måstc det åligga den att avgöra vem som skall utföra utredning— en/undersökningen. fått annat skäl till att länsstyrelsen skall utse tlcn som skall utföra utredningen/undersökningen är att utredning- en/undersökningen måste utföras av en person eller institution som inte står i ett sådant beroendeförhållande till byggherren att utredning- ens/undersökningens objektivitet kan sättas ifråga. Jag anser att det finns skäl att låta detta förhållande framgå direkt av lagen och föreslår därför att lagtexten skall ändras så att det i I 1 och 13 55 stadgas att det är läns- styrelsen som i sina beslut skall ange vem som skall utföra en särskilt! utredning, en arkeologisk förunderst'ikning resp. en särskild undersök- nmg.

Hänvisningar till S2-4

  • Prop. 1990/91:123: Avsnitt 4

3. Upprättat lagförslag

i enlighet med det anförda har inom _utbildningsdepartementet upprät- tats förslag till lag om ändring i lagen (1988z950) om kulturminnen m.m.

Lagförslaget har granskats av lagrådet.

4. Specialmotivering Prop. |990/9|:|23 Lag om ändring i lagen (1988z950) om kulturminnen m.m.

2 kap. Fornminnen 11 &

Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast forn- lämning berörs av ett planerat arbetstöretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj— ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål.

Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen.

135

Som villkor för tillstånd enligt 12 tj får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. [ beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.

lnnan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 5, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma be- hovet av att ställa krav på särskild undersökning.

Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.

Ändringarna i dessa paragrafer har behandlats i den allmänna moti- veringen avsnitt 2.4.

185

Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföre- mål under markytan (metallsökare) får inte användas om inte annat an- ges i 19 eller 20 &.

Metallsökare får inte heller medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, om inte an- nat anges i 19 eller 20 &.

lförsta stycket ges först en definition av vad som är en metallsökare i denna lags mening. Denna definition är oförändrad sedan förbudet mot

metallsökare infördes. Vidare innefattar stycket ett generellt förbud mot att använda metallsökare. Detta förbud är nytt såtillvida att det nu har utvidgats till att gälla hela landet. Från detta förhud finns det flera un- dantag vilka framgår av 19 och 20 55.

1 andra stycket finns ett förbud att medföra metallsökare på fasta fornlämningar. Detta förbud är oförändrat. Undantag kan göras även från detta förbud, vilket framgår av 19 och 20 555.

195

Förbudet i 18 5 att medföra och använda metallsökare gäller inte riksan- tikvaricämbetet. . Utan hinder av förbudet i 18 5 får metallsökare medföras och använ- das i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd. Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 5 första stycket metallsö- kare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

I denna paragraf ges vissa generella undantag från förbuden i 185. Den har utformats i enlighet med vad lagrådet har förordat.

] första stycket undantas riksantikvaricämbetet från förbudet att medföra och använda metallsökare. Detta är naturligt i och med att riksantikvaricämbetet är den myndighet som har överinseendet över kulturminnesvården inom landet och har behov av att kunna använda metallsökare dels vid undersökningar av fasta fornlämningar och platser där fornfynd tidigare har påträffats, dels ock på andra platser för att t.ex. undersöka ev. förekomst av fornfynd.

Undantaget i andra stycket avser rätt att medföra och använda metall- sökare i militär verksamhet. ! gällande bestämmelser finns det ett un- dantag från förbudet att använda metallsökare avseende militär verk- samhet. Undantaget har nu ändrats så att det även är tillåtet att medföra metallsökare på fasta fornlämningar. Om det t.ex. finns fasta fornläm- ningar inom militära skjutfält får metallsökare medföras och användas där. Användningsområdet begränsas genom att det i bestämmelsen sägs att metallsökare får användas i militär verksamhet för att söka efter an- nat än fornfynd. Metallsökare får alltså i sådan verksamhet användas för att söka efter t.ex. minor men inte för att söka efter fornfynd.

Undantaget i tredje stycket avser myndigheters användning av metall- sökare för att söka efter annat än fornfynd. Undantaget avser inte förbu- det att medföra metallsökare på fasta fornlämningar. Det förbudet gäller alltså andra myndigheter än riksantikvaricämbetet och sådana som inte faller under undantaget för militär verksamhet i paragrafens andra stycke. Undantaget i tredje stycket innebär en inskränkning i förhållan— de till vad som hittills har gällt då all yrkesmässig användning av metall- sökare har varit tillåten. Genom undantaget kan alla myndigheter som behöver använda metallsökare göra det. Om det i något fall skulle vara så att en myndighet behöver använda en metallsökare på en fast forn-

lämning kan den söka tillstånd till detta hos länsstyrelsen, vilket fram- går av 20 5.

205

Utan hinder av 18 5 får metallsökare medföras och användas vid sådana undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har påträffats som efter medgivande av länsstyrelsen utförs av någon annan än riksantikvarieämbetet.

Länsstyrelsen: får även i annat fall länma tillstånd att medföra och an- vända metallsökare, om skäl därtill föreligger.

Denna paragraf motsvarar delvis vad som i dag stadgas i 20 5 andra stycket. Paragrafen har med en redaktionell ändring, utformats i enlig- het med vad lagrådet har förordat.

Av första stycket framgår att om länsstyrelsen har gett någon tillstånd att utföra en undersökning av en fast fornlämning eller en plats där fornfynd tidigare har påträffats så har denne rätt att medföra och använ- da metallsökare vid undersökningen.

Av andra stycket framgår att länsstyrelsen, även i andra fall än som avses i första stycket, kan ge tillstånd till att både medföra metallsökare på fasta fornlämningar och använda metallsökare. Det bör påpekas att länsstyrelsen kan begränsa sitt tillstånd på olika sätt, t.ex. till att gälla ba— ra användande av metallsökare inom ett visst område. Det får anses ålig- ga länsstyrelsen att bedöma vilken typ av tillstånd som sökanden har be- hov av att få. Tillstånd får lämnas endast om skäl därtill föreligger. Här- av följer att en prövning alltid skall ske innan dispensen ges. Prövning- en kommer, som har framhållits i den allmänna motiveringen avsnitt 2.3, bli olika i olika delar av landet med hänsyn till hur stor fornfynd- tätheten är i området.

215

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för fornminnesbrott den som av uppsåt eller oaktsamhet

]. tillägnar sig eller eljest förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller avyttrar föremål som enligt 4 5 skall tillfalla staten eller hembjudas till staten eller

2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom be- byggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fast forn- lämning.

()m brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gär- ningsmannen har använt särskild utrustning eller annars visat särskild förslagenhet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större

värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne.

För försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

] denna paragraf har de allvarligare brotten mot bestämmelserna i 2 kap. kulturminneslagen förts samman. Paragrafen har utformats i enlig- het med vad lagrådet har förordat. '

Första stycket punkterna ) och .? avser gärningar som i allt väsentligt redan i dag är straffbelagda. Straffmaximum för normalbrott har inte ändrats utan är böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet har dock fått en egen benämning. fornminnesbrott. Till skillnad från i dag sägs det uttryckligen att även den som tillägnar sig ett fornfynd kan straffas.

[ första stycket punkten ] behandlas olovliga förfaranden med forn- fynd. 1)e fornfynd som det gäller är sådana som skall tillfalla staten, dvs. som hittas i eller vid en fast fornlämning och som har samband med denna, eller sådana föremål som skall hembjudas till staten, dvs. föremål som hittas på andra ställen än vad som sagts ovan och som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller fornfynd som består av två eller flera föremål som kan an- tas ha blivit nedlagda tillsammans.

Enligt denna punkt kan den som tillägnar sig fornfynd straffas. Fråga uppkommer här om inte den som har tillägnat sig ett fornfynd också skulle kunna dömas för stöld. Definitionen av fornfynd (3 5) innebär dock bl.a. att det är fråga om ett föremål som när det hittas är utan äga— re. Även om fyndet skall tillfalla staten, kan det ifrågasättas om upphit— taren gör sig skyldig till ett olovligt tagande när han för med sig fyndet från platsen. ()m fyndet skall tillfalla upphittaren, om än med hem- budsskyldighet, synes det än svårare att göra gällande ett stöldansvar för upphittaren.

Vidare kan en person som förvärvar ett fornfynd straffas, givetvis un- der förutsättning att han inte har gjort ett godtrosförvärv.

Om staten har avstått från inlösen eller i övrigt frånträtt sin rätt till ett fornfynd bör varken den som avyttrar eller den som förvärvar ett så- dant föremål kunna straffas.

När det gäller straffbestämmelsen i första stycket punkten 2 kan fråga uppkomma om gärningsmannen skall dömas för skadegörelse i stället. En sådan rubricering bör dock inte göras. Gärningcn bör rubriceras en- bart som fornminnesbrott.

1 andra stycket finns bestämmelser om grovt fornminnesbrott. Straff- skalan är fängelse i högst fyra år. 1 stycket anges de kriterier som särskilt skall beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Uppräkningen skall dock inte anses vara uttömmande utan även andra fall skall kunna be- dömas som grova. Å andra sidan kan det finnas fall då någon av de upp- räknade omständigheterna föreligger men gärningsmannen ändå på grund av mildrande omständigheter inte skall fällas för grovt brott. På

förslag av lagrådet har det direkt angetts att det vid bedömande av om brottet är grovt särskilt skall beaktas om gärningsmannen har använt särskild utrustning. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen är användning av en mer avancerad metallsökare vid plundring av forn- minnen exempel på användning av sådan särskild utrustning som kan kvalificera brottet som grovt. Har brottet utgjort ett led i t.ex. mera sys- tematiska undersökningar på platser som är kända för sin fyndtäthet så— som Gotland kan detta föranleda att brottet bedöms som grovt. Som ex- empel på särskild förslagcnhet kan vidare nämnas att personen ifråga har skaffat olika typer av litteratur som visar var fornfynd har hittats el- ler har anskaffat speciell utrustning - annan än metallsökare - som han behöver bara för att söka just fornfynd och inte behöver för sin yrkes- verksamhet i övrigt.

Bcstämmelserna i tredje stycket är helt nya. Genom dessa bestämmel- ser kan även försök till och förberedelse till brott straffas. Det gäller dock endast försök och förberedelse till grova brott. Ett exempel på en sådan situation där någon kan dömas för förberedelse till grovt fornmin- nesbrott är att någon påträffas med kartor med fornlämningar utmärkta, med litteratur om olika fornlämningar eller med metallsökare och and- ra redskap och där det står klart att avsikten varit att söka efter forn- fynd.

L'itt typiskt exempel på försök till grovt fornminnesbrott är om någon går omkring på en fast fornlämning med en metallsökare på ett sådant sätt att han uppenbarligen söker efter fornfynd. Visserligen är det i och för sig straffbart redan att medföra metallsökare på en fast fornlämning men detta brott konsumeras av det allvarligare brottet försök till grovt fornminnesbrott.

21a5

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt el- ler oaktsamhet

1. inte anmäler fornfynd enligt 5 5,

2. inte gör anmälan enligt 10 5 andra stycket eller

3. bryter mot 18 5.

I denna paragraf har de lindrigare brotten samlats. Det rör sig om underlåtenhet att i vissa fall fullgöra anmälningsplikt och vissa brott som gäller användning eller medförande av metallsökare men där går- ningen inte har medfört någon skada. Den som gjort sig skyldig till ett fornminnesbrott skall, om gärningen innefattar brott även mot 21 a 5, inte samtidigt dömas till ansvar enligt den paragrafen. Ansvaret för forn- minnesbrott får nämligen anses konsumera ansvaret för brott mot 21 a 5.

När det gäller bestämmelsen i punkt 1, dvs. underlåtenhet att anmäla att man har påträffat ett fornfynd, kan jämförelse göras med fyndförseel- se, 10 kap. 8 5 brottsbalken. Fyndförseelse kan dock inte bli aktuellt ef-

tersom fyndförseelse avser underlåtenhet att anmäla hittegods eller an- nans sak som man av misstag eller tillfällighet har fått i sin besittning. l 9 5 lagen ("19381121) om hittegods stadgas att denna lag inte gäller forn- fynd. Vad avser "annans sak" förutsätter detta att det finns en ägare till saken vilket det inte finns till fornfynd. Sammanfattningsvis gäller såle— des att den som inte anmäler att han har hittat ett fornfynd endast kan straffas enligt kulturminneslagen.

Bestämmelsen i punkt 2 avser den som vid grävning påträffar en fast fornlämning och omedelbart avbryter grävningen men inte anmäler till . länsstyrelsen att en fast fornlämning har påträffats. Anmälan till länssty- relsen skall ske omedelbart. Det får i regel anses godtagbart om anmälan görs dagen efter det att fornlämningen påträffades.

Bestämmelsen ipunkt 3 avser de fall att någon olovligen medför eller använder metallsökare utan att det rör sig om förberedelse eller försök till fornminnesbrott och utan att någon fornlämning kommer till skada.

22aä

Fornfynd som har varit föremål för brott enligt detta kapitel, och som in- te enligt 4 g första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras för- verkat, om det inte är uppenbart oskäligt. [ stället för folnfyndet kan dess värde foi klaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant b|ott skall förklaras fö| verkat, om det inte är uppenbait oskäligt.

Metallsökare som har an 'änts vid brott enligt detta kapitel skall för- klaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Annan utrustning som använts som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel eller dess vär- de för förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl till det.

Bestämmelsen iförsta stycket är ny. l-lär stadgas att fornfynd som inte skall tillfalla staten på grund av bestämmelsen i 4 5 första stycket skall kunna förverkas. De fornfynd som tillfaller staten enligt 4 5 första stycket är fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna. Om ett fornfynd påträffas någon annanstans kan det således förverkas om det är av sådan art att det skall hembjudas sta- ten. Vilka dessa fornfynd är framgår av 4 5 andra stycket. Som exempel kan anföras föremål helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar.

Förutom att själva fornfyndet kan förverkas kan, om den som har tillägnat sig fornfyndet sålt det, även utbytet vid försäljningen förverkas.

Bestämmelsen om förverkande av fornfynd eller utbyte av fornmin- nesbrott är såtillvida fakultativ att förverkande skall ske, om åtgärden inte framstår som uppenbart oskälig. Presumtionen är alltså att förver- kande skall ske, om övriga förutsättningar är uppfyllda, men åtgärden får underlåtas om det föreligger starka skäl som talar mot förverkande. Det är således endast i undantagsfall som förverkande skall underlåtas.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen medför ett förver- kande på grund av brott att den rätt till ersättning som upphittaren hade haft, om han rätteligen hade anmält sitt fynd till staten, faller bort. Be- stämmelsen i hittillsvarande 21 5 andra stycket om att den som försum- mar sin anmälningsskyldighet förlorar all rätt till föremålet får därmed anses obehövlig och har tagits bort ur lagen.

Vem förverkande kan ske hos framgår av bestämmelserna i 36 kap. 5 & brottsbalken.

Enligt bestämmelsen i andra stycket skall metallsökare som används vid brott förverkas. Motsvarande regel gäller i dag. Här införs även en möjlighet att förverka annan utrustning som använts vid brott mot be- stämmelserna i 2 kap.

245

Beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller

1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 5,

2. särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 &,

3. fridlysning enligt 9 5 eller

4. tillstånd att medföra och använda nmtallsökare enligt 20 5. Beslut av riksantikvarieämbetet enligt 16 & överklagas hos kammar- rätten.

Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen eller riksantikva- rieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 5.

Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 5 andra stycket, 9 & första-fjärde styckena och 12 5 andra stycket.

Paragrafen har ändrats bl.a. på det sättet att det tidigare andra stycket har utgått. Skälet till detta är att förbudet att använda metallsökare har utvidgats till att gälla hela landet.

Hänvisningar till S4

5. Hemställan

Med hänvisning till vad som jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen

att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1988:95t)) om kul-

turminnen m.m.

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra- ganden har lagt fram.

Prop. |990/9|:|23 Bilaga ]

RIKSANTIKVARIEÄMBETET och Datum Beteckning STATENS HISTORISKA MUSEER 1990-02-26 Dnr 1237/90 Ert datum Er beteckning

Fornminnesavdelningen Allmänna enheten

Utbildningsdepartementet 103 33 STOCKHOLM

Förslag om skärpta straffbestämmelser m.m. för missbruk av metallsöka- re på fornminnen

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) får härmed uppmärksamma regeringen på ett omedelbart behov av ökade insatser för att förhindra brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar och fornfynd.

lnträf'f'ade skattplundringar under 1989

Under våren och hösten 1989 har upprepade plundringar av fornmin- nen ägt rum på Gotland och Öland. Enstaka incidenter har även an- mälts från olika platser på fastlandet. Plundringarna har haft en omfatt- ning som hittills varit okänd i Sverige. De har uppenbarligen bedrivits systematiskt, med stor precision och med ett omfattande förarbete. De skiljer sig markant från tidigare överträdelser som mer haft karaktär av missriktad hobbyverksamhet.

Skadegörelsen nu består i att fyndplatser och fornlämningar, främst boplatser, fornborgar och gravfält systematiskt genomgrävts på sådana ställen där metallsökare måste förmodas ha givit utslag. Oreparabla ska- dor har härvid åstadkommits genom att tillgreppen av ädelmetallföre- mål och omrörningen av kulturlager har förstört möjligheterna att do- kumentera fyndomständigheterna och att arkeologiskt tolka dessa. En förteckning över misstänkta brott under år 1989 bifogas denna skrivelse.

F.nligt nyligen gjorda iakttagelser på Hovgården i Adelsö socken har 1990 års plundringssäsong redan inletts.

Det står utom allt tvivel att plundringarna nu bedrivs i ett direkt kri- minellt syfte. Mycket pekar på att det är fråga om professionella ligor som opererar från baser utanför landet. I samband med att skadegörelse har konstaterats har engelskregistrerade bilar iakttagits under sådana omständigheter att de bör sättas i samband med plundringarna.

1 England är bruket av metallsökare mycket utbrett. Man har beräknat Prop. l990/91:123 att ungefär 300 000 personer är anslutna till föreningar som verkar för Bilaga 1 skattletning. Det finns två Specialtidningar. The Searcher och The Trea- surehunter, som direkt vänder sig till denna grupp med informativa arktiklar om skattletning och om omsättning av funna mynt och forn- fynd.

Efterundersökningar på de nu plundrade fyndplatserna har visat att plundrarna haft tillgång till sofistikerad utrustning med s.k. särskilj- ningsfunktion. Det vill säga en möjlighet att skilja mellan föremål av ädelmetall och järn. På gården Kattlunds i Grötlingbo socken på Got- land upptäcktes mellan 400 oeh 500 plundringsgropar på en tidigare känd fyndplats för en myntskatt. Vid RAÄ:s efterundersökning av plat- sen visade sig 250 gropar vara helt tömda, i ytterligare ca 150 gropar på- träffades järnföremål, som förövarna uppenbarligen medvetet sorterat bort redan vid sökningen.

SHMM har under de senaste fyra åren löst in myntfynd från Gotland till ett värde av ca 350 000 kr. (slutreglering av ett fynd pågår). Inlösen- beloppet har i samtliga fall motsvarat ca 10 % av marknadsvärdet. Vär- det på mynten beror främst på tillgång, kvalité och efterfrågan. Priset på vikingatida mynt växlar mellan ca 300 kr. för arabiska och 20 000 kr. för svenska. Enskilda mynt kan dock betinga mångdubbelt högre värde. I varje skattfynd ingår erfarenhetsmässigt alltid ett större antal värdefulla kvalitetsmynt.

Företagna eller planerade motåtgärder

För att skydda fornminnena har företrädare för de antikvariska intresse- na både i Gotlands och Kalmar län under år 1989 lagt ner ett mycket' omfattande arbete med att kartlägga och uppdaga denna brottsliga verk- samhet. Vidare har man informerat pressen och mobiliserat allmänhe- ten och hembygdsrörelsen i bevakningen. Polisens utredningsarbete har hittills lett till att husrannsakningar genomförts i några fall och att vissa personer tagits i förhör. Åtal har dock ännu inte väckts mot någon.

Inför 1990 års f'ältarbetssäsong och det förväntade återkommande hotet mot landets fornlämningar och fornfyndplatser har de antikvariska myndigheterna och museerna vidtagit och planerat en rad motåtgärder. RAÄ avser att tillsammans med rikspolisstyrelsen (RPS) utarbeta all- männa råd avseende bl.a. erforderliga åtgärder vid misstanke om brott, gärningsbcskrivning samt beskrivning av stöldgodset. Ett program för ef- terundersökning av plundrade områden liksom för undersökningar i fö- rebyggande syfte av fyndplatser som bedöms särskilt värdefulla kommer att upprättas. Programmet kommer att omfatta såväl Öland som Got- land. Särskild utbildning i detta syfte kommer att ordnas för arkeologer.

Vidare planeras en informationsdag för polis- och åklagarmyndigheten Prop. 1990/9lzl23 med demonstration av metallsökare och utställning av plundringsattrak- Bilaga 1 tiva fornfyndstyper. Olika typer av informationsinsatser planeras på re- gional och central nivå såsom skärmutställningar, föredrag och affi-

scher. Statcns historiska museum studerar förutsättningarna för en rik- tad informations- och utbildningskampanj till landets metallsökaramatö-

rer.

,"

nallande bestämmelser om metallsökare

Bestämmelser som reglerar användandet av metallsökare vid fornmin- nen finns i 2 kap. 18—20 55 lagen (l988:950) om kulturminnen m.m. (KML). Dessa bestämmelser motsvarar bestämmelserna om metallsöka- re som infördes i fornminneslagen (FML) att gälla fr.o.m. den 1 juli 1985 (prop. l984/85:128). Bestämmelserna är utformade som ett gene- rellt förbud att utan tillstånd använda eller medföra metallsökare på fast fornlämning eller använda metallsökare inom område där s.k. hem- budspliktigt fornfynd påträffats. Länsstyrelsen får avgränsa sådan fynd- plats. Metallsökare får inte användas inorn Gotlands län. l-"ör yrkesmäs— sig och militär användning gäller bestämmelserna endast i begränsad omfattning.

Gällande straftbestätnmelser

1 samband med de nya bestämmelserna i FMl, infördes även en ändring av straffbestämmelscrna. Ändringen innebär i sak att en enhetlig straff- skala, böter eller fängelse högst sex månader, skulle gälla för samtliga brott mot FML. Bestämmelser om särskild påföljd för grovt brott togs bort. Syftet var att komma ifrån gränsdragningen mellan normalbrott och brott som är att anse som grovt. ! sak samma bestämmelser överför- des den 1 januari 1989 till 2 kap. 21 & KML. dock med det tillägget att också oaktsamhet straffbelades.

[ anslutning till ikraftträdandet av bestämmelserna om metallsökare informerade RAÄ om de nya reglerna bl.a. genom en aft'ischkampanj och en folder som distribuerades till försäljningsställen för metallsökare, turistbyräer, gotlandstrafiken m.m. RAÄ utgav även allmänna råd till stöd för länsstyrelsens handläggning av ärendetypcn (Underrättelse från RAÄ/SHMM 1985zl). De nya bestämmelserna synes ha haft en stor ge- nomslagskraft. Mellan åren 1985 och 1988 inkom inte en enda rapport om skadegörelse eller plundring. Myndigheterna överraskades därför av den mycket omfattande aktiviteten som inleddes under våren 1989.

Erfarenheterna av fjolårets insatser för att förhindra kriminell använd- ning av metallsökare har visat att den relativt låga straffsatsen kan för- svåra polisens utredningsarbete samtidigt som ingripande ofta lågpriori- teras till förmån för brott där höga straff kan utdömas.

Analys av gällande stramtestämmelser Prop. 1990/91:123 Bilaga 1 Vad som inträffat ger anledning till ett försök att närmare analysera straffbestämmelserna i 2 kap. 21 5 KML.

Vid en sådan analys får man skilja mellan fyra huvudfall, beroende på om en skattplundring sker på Gotland eller i övriga landet resp. på om den berör en fast fornlämning eller en plats där hembudspliktigt fornfynd tidigare har påträffats. Det kan beträffande fyndplatserna påpe- kas att den omständigheten att ett fynd påträffasofta är den första indi- kationen på att platsen också upptas av en fast fornlämning. t.ex. en övergiven bo- eller arbetsplats. li'yndct kan alltså föranleda att platsens rättsliga karaktär ändras. l straffrättsligt hänseende är det givetvis förhål— landena när gärningen företas som är avgörande. Detta hindrar inte att en skattplundring på en fyndplats ofta i praktiken också innefattar ska- degörelse på den fasta fornlämning som uppdagas i samband med gär- ningen.

l'iall ]: plundring av fornlämning på Gotland

En skattplundring som företas i en av Gotlands fornlämningar innefat- tar följande var och en för sig straffbelagda gärningar

- medförande av metallsökare (möjligen konsumerat i nästa punkt) - användande av metallsökare - skadegörelse på fornlämningen

- gömmande av fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas staten; i se- nare led ofta också avyttrande

- underlåtenhet att anmäla fornfynd (möjligen konsumerat i föregående punkt)

Fall 2: plundring av fyndplats på Gotland

En skattplundring på Gotland på en fyndplats som inte samtidigt är en fast fornlämning är en brottslig gärning i följande hänseenden

- användande av metallsökare

- gömmande/avyttrande av hembudspliktigt fornfynd/underlåtenhet att anmäla dito

Fall 3: plundring av fornlämning, övriga landet Prop. l990/9l:123 Bilaga 1 Utanför Gotland men på en fast fornlämning gäller straffbestämmelsen följande överträdelser

- medförande av metallsökare - skadegörelse på fornlämningen

- gömmande/avyttrande av fornfynd/underlåtenhet att anmäla fornfynd

Fall 4: plundring av fyndplats, övriga landet

På en fyndplats utanför Gotland är straffbelagt endast

- gömmande/avyttrande av hembudspliktigt fornfynd/underlåtenhet att anmäla dito

Sarskilt om användningsförbudet för metallsökare

Man kan i anslutning till fall 4 fråga sig varför inte användande av me- tallsökare upptagits som straftbelagt förfarande. Denna fråga fordrar en närmare kommentar.

Även om det enligt 2 kap. 19 & KML i princip är förbjudet att använ— da metallsökare på varje fyndplats där det tidigare har påträffats hem- budspliktiga fynd, får det anses som synnerligen tveksamt om straffan— svar kan göras effektivt, såvida inte länsstyrelsen har fattat beslut om att avgränsa ett område runt fyndplatsen (prop. 1984/85:128 s. 16, där det antyds som en förutsättning att lagbestämmelserna kompletteras med verkstälIighetsföreskrifter för att de skall kunna tillämpas). RAÄ känner inte till något fall där länsstyrelsen har fattat sådana avgränsningsbeslut. ] praktiken torde alltså metallsökare straffritt kunna användas överallt i landet, utom på Gotland och på fornlämningarna, där det ju är förbju- det redan att medföra metallsökare.

Om det har skett en skattplundring av en fyndplats någon annanstans än på Gotland torde sålunda straffansvar normalt kunna kotnma i fråga endast om det kan styrkas att hembudspliktiga fornfynd påträffats och att dessa undangömts resp. inte anmälts. Detta är förhållandet beträffan- de bl.a. de många fyndplatser som finns på Öland. Bevisning om gjorda fynd lär normalt endast kunna säkras i omedelbar anslutning till själva fyndtillfället, t.ex. genom vittnesiakttagelser eller genast gjord husrann- sakan.

Medförande och användande av metallsökare torde vara lättare att be— visa än undangömmande m.m. av hembudspliktiga fornfynd. Som isole-

rade företeelser framstår däremot inte sådana handlingar som särskilt Prop. 1990/91:123 klandervärda för det allmänna rättsmedvetandet. Det är ju först (lå forn- Bilaga ] fynd görs och hanteras illojalt som något verkligt straffvärt inträffar. Medförandet och användandet kan emellertid anses som förbrott till (len huvudsakliga gärningen och kriminaliseringen ersätter försöks- och förberedelscbrotten inom (len allmänna straffrätten. i detta hänseende

får regleringen anses vara effektiv.

Frågan kan ställas om inte länsstyrelserna bör vara tner aktiva med att avgränsa fyndplatsområdcn mcd användningsförbud. Emellertid måste värdet av sådana insatser anses som obetydligt. ! prop. 198-'l/85:128 har uttalats (s. 16) att det inte är realistiskt att kräva att områdenas gränser markeras i terrängen. Administrativa och ekonomiska resurser för en sådan utmärkning torde också saknas. Samtidigt ligger användingsförbu- dets huvudsakliga nytta i att det är känt för allmänheten var det gäller, så att överträdelser kan uppdagas och rapporteras. Även om länsstyrel- sen ger full offentlighet åt sina avgränsningsbeslut när de meddelas, blir de inte effektiva med mindre än att kunskapen om dem kan hållas Ie- vande hos dem som brukar färdas i markerna, t.ex. genom något slags utmärkning. Någon svårighet för den som planerar en skattplundring är det däremot inte att ta reda på vilka områden, sotn länsstyrelserna ge- nom sina avgränsningsbeslut bedömer som mest skyddsvärda med hän- syn till (len potentiella förekomsten av forntida skatter. RAÄ ifrågasätter därför om den nuvarande utformningen av användingsförbudet i fråga om fyndplatser utanför Gotland är ändamålsenlig.

Straffhestämmelsen och straffvärdet

Några närmare uttalanden till ledning för bedömningen av de olika i 2 kap. 21 & KML ingående gärningsmomentens straffvärdc var för sig eller tillsammans finns inte i förarbetena. Det innebär givetvis inte att dom- stolarna skulle avstå från att göra sedvanliga straffvärdebcdömningar. Uppsåt torde straffas strängare än oaktsamhet. lån omfattande grävning i fornlämningen torde bedömas allvarligare än mindre ingrepp. Emeller- tid ger KML föga anledning till överväganden av traditionell straffrätts- lig art rörande t.ex. sådana centrala begrepp i straffrätten som ska-' (la/vinning. Strafflatituden medger inte heller att kvalificerad brottslig- het straffas lika strängt som vid andra brottstyper där skada/vinning in- går i rekvisiten.

l ljuset av vad man konstaterar om de redan genomförda skattplund- ringarnas omfattning och de sannolika motiven bakom dem ter det sig naturligt att jämföra straffvärdet av dessa gärningar med andra förmö- genhetsbrott och särskilt med stöldbrott.

Det kan i och för sig diskuteras om inte redan gällande rätt medger ansvar för stöld när någon utan lov tillägnar sig ett föremål som tillhör

staten. Detta är ju fallet i fråga om fornfynd som påträffas på eller vid Prop. 1990/91:123 en fast fornlämning och har samband med denna. F.nligt andra rättsord- Bilaga 1 ningar, t.ex. (len engelska, synes också obehöriga tillgrepp av fornfynd bedömas som stöld. Den svenska rättsordningcn förefaller däremot inte medge att en skattplundrare döms för detta brott. Redan den omständig- heten att det Finns ett specialstraffrättsligt stadgande får den effekten att detta ges försteg i lagkonkurrenssituationen. Dessutom möter teoretiska svårigheter med hänsyn till att fornfynd per definition är herrelöst gods, när det påträffas. Även om fyndet skall tillfalla staten, kan det ifrågasät— tas om upphittaren gör sig skyldig till ett olovligt tagande när han för med sig ett fynd från platsen. i litteraturen synes förfarandet inte anses som olovligt i stöldmening (Jareborg, Brottcn 11, 1978, s. 20 o 28).

Om fyndet är av den arten att det skall tillfalla upphittaren, låt vara med hembudsskyldighet, synes det än svårare att göra gällande ett stöld- ansvar för denne. (Dock bör det av allmänna rättsgrundsatser följa att den som hittar ett föremål med hjälp av förbjudna medel, t.ex. en me- tallsökare, inte kan göra gällande någon upphittarrätt till föremålet. Un- dcrlåter vederbörande att anmäla hembudspliktigt fynd, förlorar han i vart fall därigenom rätten till fyndet).

Om det sålunda inte förefaller möjligt att åtala en skattplundrare för Stöldbrott, talar ändå starka skäl för att skattplundrarens gärning bör be- dömas cfter samma straffvärdekritericr som tjuvens. Det som framförallt motiverar jämförelsen är det tillägnelseuppsåt som skattplundraren åda- galägger och de skador som han åstadkommer.

Också med det kvalificerade stöldbrottct (grov stöld) kan jämförelse göras på flera punkter. Användandet av hjälpmedel som metallsökare - i vissa fall otillåtet redan i och för sig - är en sådan. En metallsökare med särskiljningfunktion gör det mycket lätt att få tag på enbart de ädelme- tallföremål som har ett stort marknadsvärde. Det tidsödande upptagan- det och bortsorterandet av järnföremål bortfaller.

Ett annat skäl för jämförelse är att de skador som plundringen inne- bär ofta har ett mycket högt förmögenhetsmässigt värde. Om plundring- en sker på en fornlämning, drabbar denna skada i sin helhet staten. Sker den på en fyndplats, förlorar staten inlösenrätten. Bortsett från att staten inte säljer fornfynd, kan förmögenhetsskadan härav bestämmas som skillnaden mellan inlösenvärdet (112,5 % av metallvärdet efter vikt) och det aktuella marknadsvärdet.

Av skadeverkningarna är det egentligen den immateriella förlusten som är (len allvarligaste. Genom att fynden skiljs från (len fornlämning eller miljö som de har samband med förstörs deras värde för forskning- en oftast på ett irreparabclt sätt. Bl.a. kan det bli svårt att fastställa en så grundläggande sak som föremålets ålder. Även det omvända förhållan-

det, nämligen att fornfyndet inte kan användas för att datera en forn— Prop. 1990/911123 lämning, är ett men för vetenskapen. l (len immateriella skatlan ligger Bilaga i också att vackra eller märkliga föremål inte kan ställas ut eller på annat sätt bli tillgängliga för den intresserade allmänheten.

Det bör påpekas att även immateriell skada av detta slag får ekonomis- ka konsekvenser. För att säkerställa eventuella vetenskapliga restvärden måste kostnadskrävande efterundersökningar göras inom ramen för re- dan knappa resurser.

Bakom plundringarna ligger också ofta ett stort mått av förslagenhet och planering. Man får förutsätta att gärningsmännen har en arkeolo- gisk utbildning och att de använder denna för att tolka källmaterial, kartor och terrängförhållanden till att leta fram just sådana fyndplatser där erfarenhetsmässigt guld- och silverföremål är att vänta.

Skattplundrarna utnyttjar (len omständigheten att fornlämningar och fyndplatser typiskt sett är svårskyddade. Det är en omöjlig uppgift att anordna bevakning ens på de för plundring sannolikt mest utsatta plat- serna. Detta gäller särskilt som metallsökartekniken gör plundrarna oberoende av (lagsljus. l (lenna mening gör de sig skyldiga till stor hän- synslöshet. '

En jämförelse mellan skattplundringar och andra brott behöver inte ta sikte enbart på stöldreglerna. Med tanke på att förmögenhetsskadan av pundringarna främst drabbar staten kan man också jämföra med skatte- brotten. En annan jämförelse som gjorts är med brotten enligt jaktlagen.

Om sakomständigheterna vid skattplundring ofta får anses jämförbara med motsvarande rekvisit för andra förmögenhetsbrott, särskilt stöld och grov stöld, får man konstatera att Strafflatituden i KML. långt ifrån är jämförbar. Medan sex månaders fängelse är maximum enligt 2 kap. 21 & KML är straffet för grov stöld resp. grovt skattebedrägeri fängelse högst sex år.

Reglerna om gemensamt straff för flera brott torde visserligen kunna medföra högre fängelsestraff än maximum för kumulerade skattplund- ringar likaväl som för flera samtidigt bedömda förmögenhctsbrott. Det framstår ändå som en alltför stor diskrepans mellan strafflatituderna för att den straffrättsliga reaktionen mot systematisk och omfattande skatt- plundring skall kunna anses adekvat.

Behovet av straffskärpning Med tanke främst på den stora och lättfångna vinning som står i utsikt för skattplundrarna, framstår nuvarande strafflatitud som så gott som verkningslös som avhållande faktor. Det kan inte anses orealistiskt att

en metallsökaraktion under kort tid inom begränsade områden, kan ge Prop. 1990/91:123 fynd värda en eller flera miljoner kronor på den internationella antikvi- Bilaga 1 tetsmarknaden. Även om bevisning för en sådan gärning skulle kunna säkras, vilket med tanke på de ringa kontrollmöjligheterna mer sällan lär bli fallet, framstår den troliga påföljden av några månaders fängelse inte som särskilt avskräckande, vare sig från individualpreventiv eller

allmänpreventiv synpunkt.

Nuvarande ordning får dessutom inkonsekventa följder. "Tillgrepp av en större guld- eller silverskatt från en ägare, t.ex. ett museum, torde in- te kunna bedömas som annat än grov stöld. Om skatten däremot tas ute i markerna, skall (len bedömas mycket mildare. lngct utrymme finns att beakta dc tillkommande, mycket stora immateriella skadeverkningar som tillgrepp och bortförande av fynd för med sig genom att det veten- skapliga värdet går förlorat. Skatten på museet kan skyddas med säker- hetsanordningar, medan inget motsvarande skydd kan åstadkommas ute i markerna.

RAÄ drar sålunda slutsatsen att en väsentlig straffskärpning är nöd- vändig som en av flera åtgärder för att motverka skattplundringarna.

Utformningen av en straffskärpning

Som framgått av analysen ovan träffar 2 kap. 21 & KML tämligen olika beroende på var en gärning har begåtts och om metallsökare använts som hjälpmedel eller ej. Det vore i och för sig önskvärt med en striktare uppdelning av bestämmelsen efter de olika gärningsmomentens in(li- viduella straffvärde och deras förhållande till gärningsmannens uppsåt resp. oaktsamhet. Å andra sidan kan en sådan uppdelning av paragrafen leda till nya oförutsedda komplikationer och till en stelhet i bedöm- ningsgrunderna. Gärningsmomenten bör därför kunna behållas som de är. (Till frågan om ett vidgat användningsförbud - med följande vidgat straffansvar - återkommer RAÄ senare.)

En uppdelning av paragrafen bör i stället ta sikte på att ange olika strafflatituder för ringa, normalt resp. grovt brott. Vad som skall kvalifi- cera brottct som grovt bör anges. Givetvis bör bestämmelsen inte ta sikte endast på skattplundringar, t.ex. obehöriga ingrepp i fornlämningar. En efter denna modell utformad paragraf kan ha följande lydelse.

21 5 Den som av uppsåt eller oaktsamhet 1. .....(nuvarande lydelse) eller 19 5

döms för fornminnesbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet att anse som grovt, skall för grovt fornminnesbrott (lö- Prop. 1990/91:123 mas till Fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande av om Bilaga 1 brottet är att anse som grovt skall särskilt beaktas om det avsett fornfynd av betydande värde, varit ägnat att medföra stor vinning för gärningsmannen, inneburit synnerligen kännbar ekonomisk eller annan skada, riktats mot särskilt svårskyddade objekt eller på annat sätt varit av särskilt farlig art för kulturmiljön.

Den som ...(nuvarande lydelse) uppenbart oskäligt. Utvidgning av användningsförbudet för metallsökare

Den särskilda fyndtätheten på Gotland och det akuta hotet mot de över hela ön utspridda arkeologiska fyndplatserna motiverade införandet år 1985 av det generella användningsförbudet på Gotland (prop. 198—1/85:128 s. 10).

Införandet av förbudet ledde - som framhållits ovan - till att (len skatt- letning som förekom i alltmer ökad omfattning under slutet av 1970- och början på 250-talet omgående upphörde. Huvudorsaken till att för- budet så pass Iänge respekterades får tillskrivas den diskussion som före- gick dess införande och att allmänheten härigenom engagerades i frå- gan. För efterlevnaden fordras ju nämligen såväl att förbudet står i över- ensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen, som att allmänhe- ten är beredd att medverka med egna iakttagelser om misstänkta över- trädelser.

Erfarenheterna av 1985 års lagstiftning talar för att det vore effektivt att utvidga det geografiska området för det generella användningsförbu- det. lätt ytterligare skäl är att användningsförbudet beträffande de indi- viduella fyndplatserna inte alls kan bedömas vara effektivt, av de orsa- ker som RAÄ har angett tidigare i skrivelsen.

Mot förslaget kan invändas att förbudet ju inte kunnat förhindra de nu inträffade skattplundringarna på Gotland. Visserligen är detta sant, men den omständigheten att vissa handlingar företas trots att de är oön- skade är inte ett skäl mot att förbjuda (lem. En utvidgning av använd- ningsförbudet till klart angivna geografiska områden, inom vilka skatt- Ietningen kan befaras vara överhängande, är en lättbegriplig och för all- mänheten inte betungande reform. Snarare torde den ha allmänhetens stöd. Liksom hittills bör den militära och yrkesmässiga användningen vara undantagen.

Ett utvidgat användningsförbud bör i första hand gälla Öland med hänsyn till (len särskilda koncentrationen av fynd av ädelmetallföremål i detta landskap. Avgränsningen av just Öland är dessutom lika lätt att motivera som beträffande Gotland.

'vJ '.'.)

Även i vissa andra delar av landet har gjorts fynd i sådan omfattning Prop. 1990/911l23 att ett användningsförbud för metallsökare framstår som nästan lika mo— Bilaga ] tiverat som i fråga om Gotland och Öland. Det gäller t.ex. Skåne, Väster- och Östergötland samt Mälarlandskapen. Att avgränsa vissa om— råden av landet som mer ägnade för ett användningsförbud för metallsö- kare än andra är dock en vansklig uppgift. Det är inte heller möjligt att - utifrån det hittills kända fynd- och fornlämningsmatcrialet - peka ut något särskilt område i landet som inte skulle vara begär-ligt för plund-

rare.

Mot denna bakgrund och med tanke på att ett användningsförbud som inte (lrabbar yrkesmässig och militär användning ändå får anses som en relativt måttlig inskränkning i de medborgerliga rättigheterna, vill RAÄ nu förorda att användningsförbudet sträcks ut till att omfatta hela |an- det.

Konstitutionella aspekter på Iöreskrifter av länsstyrelsen

Ett förbud att använda metallsökare är en sådan fråga som enligt 8 kap. 3 & regeringsformen kräver reglering i lag. l-"rågan är inte av sådan art att riksdagen med stöd av 8 kap. 7 & regeringsformen kan överlämna åt regeringen att meddela föreskrifter. Hittills synes nämligen inte ha an- setts att delegationsmöjligheten i det sistnämnda lagrummet punkt 4 av- seende bl.a. lagstiftningsfrågor för natur- och miljövård inkluderar kul- turmiljövården.

Sålunda ansågs med hänvisning till regeringsformens bestämmelser grunderna för avgränsningen av metallsökarförbudet på fyndplatser be- höva meddelas genom lag (prop. 1984/85:128 s. 46). Till följd härav är .länsstyrelsens beslut om den faktiska avgränsningen av varje fyndplats att betrakta som utfyllande verkstälIighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 & regeringsformen, låt vara att det är detta beslut som får den avgörande rättsverkan och att beslutet får anses ha generell giltighet mot den obe- stämda krets personer som kan göra anspråk på att använda metallsöka- re på platsen i fråga.

Liknande konstitutionella frågor är knutna till andra bestämmelser om skydd för fornlämningar och fyndplatser i KML, nämligen de i 2 kap. 9 5 om särskilda föreskrifter och om fridlysning. l')e uttalanden som gjorts i förarbetena om vad särskilda föreskrifter får innehålla tar närmast sikte på föreskrifternas verkan mot markägare (prop. l942:8 s. 38, 1")le 19879 5. 85, prop. 1987/88zl04 s. 37, 105 o. ll5 samt KrU "1987/88 5. 10). I fråga om föreskrifternas generella giltighet mot allmän- heten är upplysningarna mer knapphändiga. Ännu mer knapphändiga är uppgifterna om vad som får regleras med ett fridlysningsbcslut (s. 53 resp. 88 resp. 38 resp. 10 f i angivna förarbeten).

Man kan jämföra med motsvarande ordning inom naturvården. 8 kap. Prop. 1990/91:123 7 och ll && regeringsformen medger här delegation av rätten att besluta Bilaga ] föreskrifter med generell giltighet från riksdagen till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Riksdagen har också i "lll och [9 55 naturvårdslagen beslutat om sådan delegation i fråga om föreskrifter för vad allmänheten har att iaktta inom ett naturreservat eller natur- vårdsområde. Regeringen har därefter genom lO & naturvårdsförord- ningen bemyndigat länsstyrelsen att efter samråd med statens natur- vårdsverk meddela sådana föreskrifter.

Enligt den beskrivna ordningen på naturvårdens område får länssty— relsen alltså meddela för allmänheten betungande föreskrifter om tillträ- de till naturreservat och naturvärdsområde. Länsstyrelsen får vidare in— gripa på annat sätt i allemansrätten, t.ex. genom att förbjuda växt- och bärplockning.

Motsvarande behov av att freda fornlämningar och fyndplatser från t.ex. slitage på grund av tillträde eller från grävning eller annat letande efter ytterligare skattfynd uppkommer från tid till annan. Det kan också vara fråga om tillträdesförbud på grund av rasrisk eller liknande fara. Ett annat praktiskt exempel är ankringsförbud eller restriktioner för fisket vid skeppsvrak. för att föreskrifter med detta innehåll skall få beslutas av länsstyrelsen fordras enligt 8 kap. 13 & regeringsformen att föreskrifterna kan ses som verkställighetsföreskrifter till KML. Med tan- ke på vad som sägs i motiven till regeringsformen (prop. l973:90 s. 2l ]) om att verkställighctsföreskrifter inte får omfatta något som kan betrak- tas som ett (i lag) tidigare ej föreliggande ingrepp i enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och (len mycket knapphändiga reglering- en i 2 kap. 9 & KML, förefaller det emellertid som om en sådan tolkning skulle kunna mötas av invändningar av konstitutionell art. En eventuell tveksamhet är olycklig särskilt med tanke på att föreskrifterna får före- nas med vite och att en vitespåföljd ofta är nödvändig för att föreskrif- terna skall respekteras.

()m länsstyrelsen överskrider sin kompetens vid meddelandet av verkställighetsföreskrifter, medför detta bl.a. att föreskriften inte får till- lämpas (11 kap. 14 & regeringsformen). Med hänsyn både till behovet av klara skyddsrcglcr för fornminnena och till allmänhetens intresse av att inte utsättas för obehörigen beslutade och i vissa fall med vite sanktione- rade regler, bör en eventuell tveksamhet om hur långt länsstyrelsen får ingripa i allmänhetens rätt med stöd av särskilda föreskrifter och fridlys- ning enligt 2 kap. 9 & KML undanröjas.

RAÄ hemställer om översyn av bestämmelserna i de beskrivna hänse- endena. En sådan översyn kan leda fram till att det i 2 kap. 9 5 KML klarare anges vad som med verkan gentemot allmänheten får regleras

genom särskilda föreskrifter eller fridlysning. Länsstyrelsens beslut om Prop. 1990/912123 att sådana föreskrifter skall gälla för visst område kan därefter anses sotn Bilaga 1 utfyllande verkställighetsföreskrifter. Alternativt kan översynen mynna ut i förslag om ändring i regeringsformen av innebörd att normgivnings- makten beträffande kulturmiljöfrågor — liksom på natur- och miljö- vårdsområdet — får överlämnas till regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer.

Frågor om förverkande

Enligt 2 kap. 21 & tredje stycket KML skall en metallsökare som använts vid brott mot KML, dvs. som har medförts eller använts i strid med reg- lerna, förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Frågan ()m förverkande av andra brottshjälpmedel än metallsökare, t.ex. fordon el- ler redskap av olika slag, är däremot inte reglerad. Man kan här jämföra t.ex. med brottsbalkens mer omfattande reglering, som emellertid inte torde vara generellt tillämplig inom specialstraffrätten. Även jaktlagen kan anföras i sammanhanget som exempel på en mer.verksam reglering.

RAÄ föreslår att förverkandereglerna i KMl, ses över, så att antingen en lösning väljs i anknytning till brottsbalken, eller så att särskilda, mer omfattande förverkanderegler förs in i KML.

I sammanhanget bör också klaras ut innebörden av bestämmelsen i 2 kap. 21 å andra stycket KML. Enligt denna förlorar den som bryter mot anmälnings- eller hembudsskyldigheten avseende fornfynd all rätt på grund av fyndet. Eftersom anmälnings- och hembudsskyldigheten åligger den som påträffar ett fynd torde det alltså vara upphittarens rätt som upphör. Ursprungligen var regelns syfte att utgöra en förverkande- påföljd och den var också,.så formulerad (prop. 19418 5. 55). Den nu- varande lydelsen kan emellertid ge anledning till tveksamhet i flera hän— seenden. Vad gäller t.ex. om upphittaren överlåtit fyndet? Kan det för— verkas från förvärvaren och hur inverkar i så fall dennes goda tro? Bety- der utsläckandet av upphittarens rätt att staten inträder i dennes ställe? Sker detta i så fall direkt på grund av lagens bestämmelser eller behövs ett konstitutivt beslut av domstol?

Inlösen av fornfynd

Det kan inte uteslutas att den olovliga metallsökarverksamheten kan ha ett samband med statens begränsade resurser för inlösen av hembuds- pliktiga fornfynd. RAÄ har tidigare väckt denna fråga och avser att åter— komma till den i sin anslagsframställning.

Sammanfattning av RAÄ:s förslag Prop. 1990/91:123 Bilaga 1 Med hänvisning till ovan anförda föreslår RAÄ att regeringen framläg- ger förslag för riksdagen eller i övrigt vidtar åtgärder enligt följande.

1. Straffet för överträdelse av 2 kap. 21 & KML bör skärpas väsentligt.

2. Användningsförbudet för metallsökare bör utvidgas till hela landet, eller i vart fall till Öland.

3. Reglerna för förverkande bör skärpas.

4. Länsstyrelsernas möjligheter att meddela föreskrifter om skydd för fornlämningar och fyndplatser med verkan mot allmänheten bör klar- läggas.

Fornminnen utgör en unik historisk kunskapsbank. RAÄ har ovan anfört att ett osakkunnigt grävande i fornlämningar och tillgrepp av fynd av ädelmetall innebär att materialets källvärde fördärvas för all framtid samtidigt som fynden i sig kan ha ett synnerligen högt värde på marknaden.

Utrednings- och spaningsarbetet har visat att plundringarna otvetydigt bör ha utförts av professionella ligor i syfte att avyttra fornfynden på den illegala marknaden. Farhågorna för att plundringsaktionerna kom— mer att fortsätta under 1990 har delvis redan besannats.

Förslagen under punkt 1 och 2 är (lärför synnerligen brådskande och bör genomföras så snart att inte plundrarna utan risk för allvarliga straffpåföljder kan fortsätta utarmningen av vårt kulturarv.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad riksantikvarie efter fö- redragning av verksjuristcn Thomas Adlercreutz och avdelningsdirektör Christian Meschke. 1 den slutliga handläggningen har deltagit museichef Ulf Erik Hagberg, avdelningschef Gustaf Trotzig, samt avdelningsdirek— tör David I)ame|l. -

RlKSANTlKVARlEÄMBE'I'E'l' OCH STATENS HlSTORlSKA MUSE- ER

Margareta Björnstad Thomas Adlercreutz Christian Meschke

Bilaga: Förteckning över misstänkta brott

Förteckning över platser som plundrats med metallsökare under 1989

Gotland

Gravfält; Grausne, Stenkyrka sn. Plundrat vid flera tillfällen under maj.

Gravfält; Sättings, 'l'ofta sn. Plundrat vid flera tillfällen under maj.

Vendel- och vikingatida hamn och boplats; Stora Masrids, Västergarns sn, Paviken. Plundrat under maj månad.

Järnåldershusgru nd; Fjäle. Plundrad.

Vikingatida och medeltida boplats och skattfyndplats; Uddvide (Katt- lunds), Grötlingbo sn. Plundrad under maj och oktober.

'Järnåldersboplats och skattfyndplats; Norrkvie/Suderkvie, Grötlingbo sn. Plundrad i oktober, ev. också under maj.

Järnåldersboplats och skattfyndplatser; Kauparve, Sanders, Jakobs, Grötlingbo sn. Flera åkrar genomsökta under oktober ev. också under maj.

Jårnåldersboplats och skattfyndplats; Arges och Ocksarve, Hemse sn. Genomsökt i oktober.

Skattfyndplats, ev. boplats,; Norrgårde, Björke sn. öland

Fornborg; Triberga borg, Stenåsa sn. Besiktning den 18 juli 1989 var- vid 25 uppskurna grästuvor iakttogs.

Fornborg; lsmantorg, Glöminge sn. Stort antal uppskurna torvor och några större gropar. Spåren tyder på att metallsökare med särskiljnings- funktion använts.

Boplats; Ormöga, liredsätra sn. Vid besiktningen iakttogs ett hundratal nedgrävningar, 0,05-2 m stora. Även åkern öster om vägen har genom- sökts av skattsökare liksom betesmarken norr om fornlämningen. Sena- re har 190 gropar registrerats.

Boplats; Björnhovda, 'l'orslunda sn. Liknande skador som ovan, dock Prop. 1990/911123 något mindre omfattning kunde iakttas vid besiktning den 27 oktober. Bilaga 1

Boplats: Övetorp, Algutsrums sn. lngrepp av samma art och omfatt- ning som vid Ormögaboplatsen registrerades vid besiktning den 27 ok- tober. .

Boplats; Spängebro, Löt sn. Här var åkern vid besiktningstillfället markberedd och det var därför mycket svårt att avgöra vad som var handgrävt, (lå åkern var mycket stenbunden. Ett flertal försänkningar och upprivna torvor tolkas dock som åstadkomna genom handgrävning.

Kapellruin m.m.; Kapelludden, Bredsätra sn. Vid besiktning den 27 oktober iakttogs ett 20-tal förtorkade torvor i det kuperade området sö- der om kapellruinen samt enstaka lösa torvor i ängarna närmast kapel- let. Även invid (len södra muren mellan kor och långhus i ruiner fanns spår av grävning.

Boplats; Skedsta, Bredsätra sn. Misstänkt verksamhet har rapporterats. Vid besiktningstillfällct den 27 oktober var åkern nyplöjd varför alla ev. spår var borta.

Ottenby kungsgård, Ås sn. litt antal väl igenlagda gropar kunde iakttas i parken väster om mangårdsbyggnaden. I detta område låg också mind- re vita stenar (fyndmarkeringar?) utlagda på den väl betade markytan.

Gravfält; Mysinge, Resmo sn. Vid besiktningen den 30 oktober regi- strcradcs ett 40-tal avtorvade områden. Flertalet var belägna på det flacka området öster om stensättningarna. Åverkan kan sättas i samband med användning av metallsökare.

Fornborg; Gråborg, Algutsrums sn. Vid besiktning den 19 november påträffades ett 30-tal lösa torvor i borgens södra (lel.

Fyndplats för brakteatfynd; Bostrop, N Möckleby sn.

Slottsruin; Borgholm, Räpplinge sn. Vid besiktning den 16 november konstaterades skador vilka sätts i samband med användning av metallsö- kare strax söder om slottsruinen.

Uppland

Kungsgård, Hovgården, Adelsö sn, stort antal plundringsgropar kon- staterades i februari 1990.

Rcmissammanställning över Prop. 1990/91;123 riksantikvaricämbetet och statens historiska

straffbestämmelser m.m. för missbruk av

metallsökare på fornminnen

Efter remiss av skrivelsen har yttrande kommit in 1" rån:

Göta llovrätt

Rikspolisstyrelsen (RPS) Riksåklagaren (RÅ)

Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Skaraborgs län RPS överlämnar yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Visby och Kalmar.

RÅ överlämnar yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyn- digheterna i Stockholm, Linköping, Kalmar, Malmö, Vänersborg och Västerås samt från åklagarmyndigbeterna i Visby och Kalmar åklagardi- strikt.

Polismyndigheten i Malmö har lämnat förslagen utan erinran.

Straffet för överträdelse av 2 kap. 21 & lagen (1988z950) om kulturminnen m.m. (KML) bör skärpas väsentligt

Göta Hovrätt tillstyrker förslaget om att straffmaximum för brott mot kulturminneslagen höjs. Hovrätten anser att ett lämpligt straffmaximum är fängelse i fyra år. Strafflatituderna för normalbrott och grovt brott bör kunna utformas i enlighet med (lem som gäller för skadegörelse. Straffet för skadegörelse är fängelse i högst sex månader eller om brottet är grovt fängelse i högst fyra år. Riksantikvarieämbetet har som ett kri- terium för grovt brott angett bl.a. "synnerligen kännbar ekonomisk eller annan skada". Hovrätten föreslår att denna Iokution utgår. Det förefal— ler ocgentligt att i detta sammanhang tala om att staten drabbas av eko- nomisk skada. Kulturminneslagen tar ju inte sikte bärpå utan syftar till att skydda oersättliga kulturella värden. Det kan vidare ifrågasättas om det inte bör tillskapas en särskild ansvarsbcstämmelse som avser överträ- (lelse av bestämmelserna om metallsökare.

Rikspolisstyrelsen anser att man bör överväga att ta in bestämmelsen om fornminnesbrott i brottsbalken, förslagsvis i 12 kap. som behandlar skadegörelse.

Polismyndigheten!a [ Stockholm oc/t K almar tillstyrker förslaget. Polismyndigheten i Göteborg tillstyrker att straffet skärps men anser att det inte kan anses förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att

höja straffmaximum från sex månader till sex år. Polismyndigheten före- Prop. 1990/912123 slår i stället att normalbrottet skall kunna ge fängelse i högst sex måna- Bilaga 2 der, ringa brott böter och grovt brott fängelse i högst sex år.

Polismyndigheten i Visby anser att bestämmelserna bör kunna utfor- mas enligt RAÄ:s förslag, dock att straffsatscn för grovt fornminnesbrott bör begränsas att omfatta fängelse i högst fyra år, varvid st|afflatituden för grov skadegörelse (BrB 12z3) tjänat som norm.

Riksåklagaren har inget att erinra mot att gärningar enligt 2 kap. 21 ä 1 och 3 p indelas i tre svårighetsgrader. Han är tveksam till att in- dela övriga straffbelagda förlitranden i 2 kap. 21 å i flera svårighetsgra- der. l—lan avstyrker att oaktsamma gärningar skulle vara straffsanktione- rade även vid grova brott. Brottet bör anses som grovt om det visar sig att gärningen utförts vancmässigt, i större omfattning eller om gärnings- mannen visat särskild förslagenhet. Det bör även utredas ()m inte också försök och förberedelse till fornminnesbrott kan göras straffbara för vis- sa gärningsformer. Möjligen kan det ifrågasättas om inte straffskalorna skulle kunna höjas vad avser lindrigare brott mot KML, exempelvis ett års Fängelse för dem som olovligen använder metallsökare. Det förtjänar att övervägas om inte strafflatituderna kunde sättas i enlighet med de för stöldbrott gällande. Straffskalan för grovt uppsåtligt brott synes kunna vara i (')verensstäm|nelse med den för grov stöld.

Övcråklugarc vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att det är angeläget att straffbestämmelserna skärps och att detta sker snabbt. Straffskalan för grovt brott bör vara densamma som för grov stöld. Man bör även överväga straffansvar för försök och förberedelse i de fall där gärningarna inte är att anse sotn ringa.

Övcräkltigttren vid regionåklagurmyndig/u'tcn i Linköping anser att det är angeläget med en straffskärpning och att den föreslagna straffskärp- ningen är befogad. Paragrafens föreslagna utformning, med en klart strukturerad uppdelning av strafflatituder, underlättar också vid bedöm— ning av brottets svårighetsgrad.

Överåklagdren vid regionåklagarmyndigheten i Kalmar och åklagar- myndigheten i Kalmar åklagardistrikt anser att kännbara straff och möj- lighet att frihetsberöva misstänkt i avvaktan på straffverkställighet samt att utan ingående utredning beslagta tekniska hjälpmedel skulle innebä- ra en nödvändig effektivisering av kampen mot den aktuella typen av brott. Ansvmsbcstannnclsuna| k.ap 21 äKML bör innefatta för upp- såtligt brott enligt 1 p fängelse | högst två år och i g|ova fall () mån - () å| (kongurens med [fri) 8 kap. 4 5). 5 p fängelse i högst ett år. Övriga brott böter eller fängelse i högst () månader (även oaktsamhet straffbar).

Överåklagaren vid regionåklagarmymlighuten i Malmö anser att en straffskärpning i vissa avseenden är nödvändig. 21 å bör dock bibehållas oförändrad och en ny 21a 5 införas för brott, som är att anse som grovt, med påföljden fängelse i högst två år.

Överåklagaren vid regionåklttgurmyn(ligheten i Vänersborg tillstyrker förslaget om straffskärpning. Vidare föreslås att försök och förberedelse till fornminnesbrott skall göras straffbara.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås anser att det Prop. 1990/912123 finns utrymme för en väsentlig straffskärpning. Det finns inte heller nå- Bilaga 2 got att erinra mot den föreslagna uppdelningen av fornminnesbrottet i svårighetsgraderna ringa, normalt och grovt brott. En skärpning utöver vad som gäller för stöld är otänkbar. Med hänsyn till att stölden i de all- ra flesta fall får anses som en mer klandervärd gärning då (len riktat sig mot någon som på ett eller annat sätt förvärvat något bör straffskalan för fornminnesbrott till och med ligga något under straffskalan för stöld.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt anser att RAÄ:s förslag om skärpta bestämmelser synes väl motiverade och sakliga. Om det av något ' skäl inte anses att det grova brottet skall jämföras med grov stöld kan jämförelse ske med grov skadegörelse (Brll 1213) för vilket stadgas fäng- else i högst fyra år och där det stadgas att brottet skall anses som grovt om skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller skadan eljest är synnerligen kännbar. Straff för försök bör övervägas.

Länsstyrelserna i Kalmar och i Skaraborgs län tillstyrker förslaget.

Användningsförbudet för metallsökare bör utvidgas till att gälla hela landet

Göta Hovrätt anser inte att det finns skäl att utvidga användningsförbu- det för metallsökare till att gälla hela landet. Förbud mot att använda metallsökare bör gälla endast där det finns ett akut hot. Den av riksanti- kvaricämbetet bifogade förteckningen över platser som plundrats med metallsökare under 1989 visar inte att det finns ett behov av ett generellt förbud i andra delar av landet än på Öland och Gotland. Möjligen kan det linnas skäl att införa ett sådant förbud även inom vissa delar av Uppland och Västergötland där det finns en stor koncentration av fynd- platser.

Rikspolisstyrelsen anser att frågan om ett generellt förbud omfattande hela landet bör övervägas närmare.

Polismyndighelema i Stockholm, Göteborg, Kalmar och Visby tillstyr- ker förslaget.

Riksåklagaren anser att det finns skäl att utsträcka användningsfi'nbu— det till hela landet. Det kan också finnas skäl att, med hänsyn till vad som nyligen inträffat i fråga om "plundringståg", överväga om inte ett förbud mot innehav av metallsökare utom i de redan undantagna fallen i 2 kap. 21) &" vore ett mer effektivt medel att hindra missbruk. 1 sam- band därmcd borde möjligheten att hindra införsel till Sverige av me- tallsökare också övervägas.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att förbud för användning av metallsökare bör införas för hela landet. Vida- re bör det övervägas om det är möjligt att också förbjuda införande i ri- ket av metallsökare i vissa fall.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Linköping anser att det Prop. 1990/91:123 är mest ändamålsenligt med en utökning av förbudet mot användning Bilaga 2 av metallsökare till hela landet. ' Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Malmö anser att om användningsförbudet för metallsökare skall utvidgas till hela landet mås- te detta kombineras med en möjlighet för länsstyrelserna att meddela tillstånd till användning även för annan än militär och yrkesmässig verksamhet. Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg tillstyrker förslaget. _ Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås anser att i stål- let för att utvidga användningsförbudet till hela landet kan man lika gärna löpa linan ut och förbjuda innehav av metallsökare utom i de re— dan undantagna fallen. Möjlighet att med licens inneha metallsökare bör införas. Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt användningsförbudet bör omfatta hela landet. Länsstyrelserna i Kalmar och i Skaraborgs län tillstyrker förslaget.

Reglerna för förverkande bör skärpas

Rikspolisstyrelsen har ingen erinran mot att förverkandereglerna i KML ses över med inriktning påen skärpning.

Polismyniligheterna i Stockholm, Kalmar och Visby tillstyrker försla- get.

Riksåklagaren biträder RAÄ's förslag att förverkandereglerna bör ses över.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att förverkandebestämmelserna bör utvidgas. Också bilar och andra red- skap än metallsökare som kommit till användning vid brotten bör kun- na förverkas.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Linköping anser att en översyn av förverkandereglerna är befogad.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg stöder för- slaget om att förverkandereglerna skärps och anser att dessa skall utfor- mas efter mönster i 36 kap. 1 och 2 55 samt 3 5 1 p. brottsbalkeni

Överåklagarcn vid regionåklagarmyndigheten i Västerås har ingen erinran mot förslaget.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt anser att förverkande bör kunna ske även av andra hjälpmedel, såsom fortskaffningsmedel.

Länsstyrelserna i Kalmar och i Skaraborgs län tillstyrker förslaget.

Bilaga 2

Länsstyrelsernas möjligheter att meddela föreskrifter om skydd för fornlämningar och fyndplatser med verkan mot allmänheten bör klarläggas

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att en översyn bör göras av bestämmel; serna om länsstyrelsens möjlighet till utfyllande verkställighetsföreskrif- ter till KML.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det är av vikt att en snar över- — syn av gällande bestämmelser sker.

Allmänt

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att går— ningsformerna i 2 kap. 21 5 1 p. bör ändras så att också den som trans- porterar och förvarar föremål som enligt 4 5 skall tillfalla eller hembju— das staten träffas av straffansvar.

Polismyndigheten i Visby och åklagarmyndighelen i Visby åklagardi- strikt anser att en särskild brottsbenämning avseende olovlig hantering av fornfynd bör övervägas.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndighcten i Kalmar och åklagar- myndigheten i Kalmar åklagardistrikt anser att ett nytt brott, förslagsvis benämnt olaga hantering av fornfynd, bör införas. Innehav av fornfynd under omständigheter vilka indieerar avsikt att olovligen tillägna sig godset, straflbelägges. Straffsats - fängelse i högst två år eller i ringa fall böter.

Overäklagaren vid regionåklagarmyndighcten i Vänersborg anser att

om det ur principiell synpunkt är möjligt att i lagen inskriva en ständig rätt för staten att äterkräva fornfynd oavsett om god tro föreligger eller inte så vore det önskvärt. ' ' '

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att riktlinjer för samarbete med tull- myndighet samt ökade anslag för hembudspliktiga fornfynd är insatser som bör prioriteras.

Lagrådsremissens lagförslag Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. -

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. '

dels att 2 kap. 11, 13, 18—20, 21 och 24 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Fornminnen

11 5

Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett stör- re markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj- ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, in- dustri- eller handelsändamål.

Beslut om särskild utredning Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. fattas av länsstyrelsen. Länsstyrel-

sen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen.

13 5

Som villkor för tillstånd enligt 12 & får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. [ beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.

lnnan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 5, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning.

Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.

Bilaga 3

Nuvarande lydeLse Föreslagen lydelse

185

Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metall- föremål under markytan (metall- sökare) får inte medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för all- mänheten.

Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metall- föremål under markytan (metall- sökare) får inte användas i landet om inte annat anges i 19 eller 20 5.

Metallsökare får inte heller med- föras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, om inte annat anges i [9 eller 20 5.

19 ä'

Metallsökare får inte användas inom Gotlands län eller inom Borg- holms och Mörbylånga kommuner i Kalmar län.

Metallsökare får inte heller an- vändas inom område där fornfynd av det slag som skall hembjudas en- ligt 4 5 andra stycket tidigare har påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets karaktär, fynd- platsens och den omgivande mar- kens utseende samt förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar fö- reskrifter om den närmare avgräns- ningen av sådant område som avses i andra stycket.

Utan hinder av vad som sägs i 18 5 får metallsökare medföras och användas i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 6 första stycket nte- tallsökare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

205

Utan hinder av vad som sägs i 19 9" får metallsökare användas i mili- tär verksamhet och för att yrkes- mässigt söka efter annat än forn- fynd.

' Senaste lydelse 1990: 428.

Bilaga 3

Nu varande lydelse

Utan hinder av vad som sägs i 18 och 19 55 gäller att metallsökare får medföras och användas

1. vid undersökningar av forn- lämningar eller platser där forn- fynd påträffats, när undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet eller av någon annan efter medgivande av länsstyrelsen eller

2. om länsstyrelsen i annat fall har lämnat tillstånd att medföra och använda metallsökare.

Föreslagen lydelse

Förbudet t' 18 5 att medföra och använda metallsökare gäller inte

I. riksantikvaricämbetet,

2. vid sådana undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har påträffats som ut- förs av någon annan än riksan- tikvarieämbetet efter medgivande av länsstyrelsen eller

3. om länsstyrelsen i annat fall har lämnat tillstånd att medföra och använda metallsökare.

Tillstånd att medföra och använ- da metallsökare får meddelas endast om sakliga skäl föreligger.

215

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt eller oaktsamhet

1. gömmer, skadar, ändrar, av- yttrar eller förvärvar föremål som enligt 4 5 skall tillfalla eller hem- bjudas staten,

2. inte anmäler fornfynd enligt 5 s,

3. bryter mot 6 5,

4. bryter mot bestämmelserna i 10 & andra stycket eller

5. bryter mot 18 eller 19 5. Den som bryter mot 5 5 har för- lorat all rätt på grund av fyndet.

MetalLsökare som har använts vid brott enligt första stycket 5, skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

För fornminnesbrott döms till hö- ter eller fängelse i högst sex måna- der den som av uppsåt eller oakt- samhet

l. tillägnar sig eller eljest förvär- var, gömmer, skadar, ändrar eller avyttrar föremål som enligt 4 5 skall tillfalla staten eller hembju- das till staten eller

2. olovligen rubbar, tar bort, grä- ver ut, täcker över eller genom be- byggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fornläm- ning.

Om brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att artse som grovt döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brot- tet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har visat särskild förslagenhet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av stör- re värde eller omfattning eller med- fört en omfattande förstörelse av ett fornminne.

För försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Bilaga 3

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

21 a 5

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den sotn av upp- såt eller oaktsamhet

1. inte anntäler fornfynd enligt 5 5,

2. inte gör sådan anmälan som avses i 10 å andra stycket eller

3. bryter mot 18 9'. Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om ansvar för gärnittgen kan dömas ut enligt 21 5.

22 a &

Fornfynd som varit föremål för brott enligt detta kapitel, och som inte enligt 4 5 första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras förverkat, om det inte är ttppenbart oskäligt. ! stället för fornfyndet kan dess värde förklaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det in— te är ttppenbart oskäligt.

Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall för- klaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Andra redskap som använts som ltjt't'lpmedel vid brott enligt detta kapitel eller deras värde får förklaras förverkade, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det firtns andra särskilda skäl till det.

245

Beslut av länsstyrelsen överkla- gas hos kammarrätten när det gäl- ler

1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 &,

2. särskilda ordningslöreskrifter enligt 9 &,

3. fridlysning enligt 9 5 eller

Beslut av länsstyrelsen överkla- gas hos kammarrätten när det gäl- ler

l. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 5,

2. särskilda ordningsföt'eskriftcr enligt 9 5,

3. fridlysning enligt 9 & eller

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

4. tillstånd att medföra och an- vända metallsökare enligt 20 å andra stycket.

Detsamma gäller i fråga om be- slttt om sådana föreskrifter som av- ses i 19 å tredje stycket och som meddelas av annart myndighet än regeringen.

Beslut av riksantikvarieämbctet enligt 16 % överklagas hos kam- marrätten.

Beslut i Övrigt enligt detta kapi- tel av länsstyrelsen eller riksanti- kvaricämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 å.

Kommunen får överklaga läns— styrelsens heslut enligt 2 5 andra stycket, 9 & första-fjärde styckena och 12 å andra stycket.

Föreslagen lydelse

4. tillstånd att medföra och an— vända metallsökare enligt 20 5.

Beslut av riksantikvarieämhetet enligt 16 & överklagas hos kam- marriitten.

Beslut i övrigt enligt detta kapi- tel av länsstyrelsen eller riksanti- kvaricämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 &.

Kommunen får överklaga läns- styrelsens hcslut enligt 2 5 andra stycket, 9 5 första-fjärde styckena och 12 å andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 1991-01-15

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. llamdahl, regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträdc den 10 januari 1991 har re- gcringcn på hemställan av statsrådet Göransson beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kul- turminnen m.m.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Kerstin Fredriksson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

l'ånligt 19 & föreligger generell rätt att medföra och använda metallsö- kare i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd och gener— cll rätt att använda metallsökare i myndigheters verksamhet för samma ändamål. Vidare har riksantikvaricämbetet enligt 20 5 första stycket 1. generell rätt att medföra och använda metallsökare. Ytterligare möjlig— heter till undantag från förbudet i 18 5 mot att medföra och använda metallsökare föreligger enligt 20 5 första stycket 2. och 3. 1 det i 2. an— givna fallet krävs dock att fråga är om undersökning till vilken länssty- relsen lämnat medgivande och i fallet under 3. att länsstyrelsen, om skäl därtill föreligger, lämnar tillstånd att medföra och använda metallsöka- re.

Lagrådet anser att bestämmelserna blir mera överskådliga om de ge- nerella undantagen från förbudet i 18 & förs samman i 19 5 och de fall där undantaget är beroende av beslut av länsstyrelsen tas in i 20 5 och förordar därför att dessa paragrafer får följande lydelse:

19 & Förbudet i 18 5 att medföra och använda metallsökare gäller inte riks- antikvarieämbetet.

Utan hinder av förbudet i 18 5 får metallsökare medföras och använ- das i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 5 första stycket metallsö— kare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

20 5 Utan hinder av 18 5 får metallsökare medföras och användas vid sådana undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har på- träffats som efter medgivande av länsstyrelsen utförs av någon annan än riksantikvaricämbetet.

Länsstyrelsen får även i annat fall lämna tillstånd att använda och Prop. 1990/91:123 medföra metallsökare, om skäl därtill föreligger. Bilaga 4

21 5 lagrådet anser att vad som anges i motiven som exempel på fall där gär- ningsmannen visat särskild förslagenhet och brottet därför är att anse som grovt kommer till tydligare uttryck om andra stycket andra me- ningen utformas på följande sätt:

"Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gär- ningsmannen har använt särskild utrustning eller annars visat särskild förslagenhet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne."

innehållsförteckning

Propositionen Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionens lagförslag Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991 ] inledning 2 Allmän motivering 2.1 Bakgrund 2.2 Straffskärpning för vissa brott mot kultur-

minneslagen 2.3 Förbud mot användning av metallsökare 2.4 Beslut om vem som skall utföra arkeologiska

undersökningar m.m. 3 Upprättat lagförslag 4 Specialmotivcring 5 Hemställan 6 Beslut

Bilaga 1 Riksantikvarieämbetets skrivelse Bilaga 2 Remissammanställning över riksantikvaricämbetet och statens historiska museers skrivelse med förslag om skärpta straffbestämmelser m.m. för missbruk av metallsökare på fornminnen Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 4 lagrådets yttrande

mmxlxlN——

10 13

16 16 17 23 23

24

40 45 50