NJA 1993 s. 753

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Sundberg) meddelade dom d 22 maj 1990.

Enligt domen uppgav B.J. vid förhör bl a följande: Sedan 1986 äger han tillsammans med sin hustru jordbruksfastigheten Hallbjäns 7:1. Under 1987 beslutade han att söka täkttillstånd för utvinning av grus och sand på fastigheten. Ansökan beviljades av LSt:n under 1988. Till täkten leder en samfälld skiftesväg. Under vintern 1988-89 röjde han sly längs vägkanterna för att därigenom underlätta framkomligheten till och från täkten. Vid arbetet använde han en lastmaskin med en ca två meter bred skopa. Han visste att det fanns fornlämningar vid sidan av vägen. Detta framgår bland annat av kartan. Enligt hans mening visar kartan att den fornlämning som var närmast vägen ligger ca fem meter från denna. Intill vägkanten låg på det aktuella stället ett stenröse. Han antog att detta röse härrörde från tidigare verksamhet med sågverk och vattenkvarnar i området men utgick från att det inte kunde vara en fornlämning eftersom dessa enligt hans tolkning av kartan skulle vara belägna längre ifrån vägen. När han vid det aktuella arbetet kom fram till stenröset tömde han först skopan med kantskärningsmaterial intill denna. Därefter fyllde han skopan med sten från röset ett par, tre gånger in till ca 50 cm i detta och tömde innehållet längre in över röset. Han tog således ca 50 cm av högen och lade ovanpå denna. Graven måste ha skadats redan då vägen byggdes för flera hundra år sedan, både vad gäller de av de arkeologiska myndigheterna omtalade inre och yttre cirklarna. Vad han åstadkom är därför marginellt i sammanhanget.

Som vittne hördes vid TR:n arkeologen och avdelningsdirektören vid Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar A.B., som enligt domen uppgav följande: Den aktuella graven ingår i ett gravfält som har betecknats som nr 52 i Guldrupe socken. Vid en inventering 1978 konstaterades att gravfältet består av elva gravanläggningar, fem rösen och sex runda stensättningar. Det noterades då inte några större skador på fornlämningarna vilket borde ha skett om det hade funnits några sådana. Gravfältets gräns går kant i kant med vägen, som är en gammal landsväg från 1600-talet eller 1700-talet. Den aktuella fornlämningen visade sig vara en grav från romersk järnålder, dvs 200-300-talen e Kr. Graven är en s k brandgrav, med en kremering. Den är uppbyggd med ett centralt röse omgivet av en inre och en yttre kantkedja. Anläggningen kan liknas vid ett "stekt ägg" där äggulan motsvarar det centrala röset och gränsen mellan vita och gula den inre kantkedjan. Äggvitans kant motsvarar den yttre kantkedjan. Hela anläggningen har en diameter om drygt 17 meter. På grund av anläggningens storlek torde delar av den yttre kantkedjan vara belägna under vägen. Huruvida denna eller den inre kedjan skadats redan när vägen byggdes är oklart. Under det centrala röset, vilket är det som har varit synligt ovan jord, har det funnits en fint uppbyggd konstruktion. Det är vanligt med ytliga s k sekundära gravsättningar utanför centrum av ett sådant röse. Med anledning av att en privatperson hade anmält att röset var skadat gjorde antikvarie M.L. vid Gotlands Fornsal och han en besiktning d 23 maj 1989. De konstaterade att någon, formodligen med hjälp av en stor frontlastare eller liknande, hade lyft upp stenar från det röse som täckte gravens inre cirkel upp över gravens mittpunkt. De fick intrycket av att vägen hade breddats och att därför någon hade "bökat" i röset. Det hade grävts ca 1,5 meter in i det centrala röset. Skadan bedömdes ha inträffat under vintern eller våren samma år eftersom de uppvräkta stenarna ännu inte hade täckts av växtlighet. Det visade sig vid inspektionen att en fjärdedel till en tredjedel av det inre röset hade blivit "omrört". Eftersom röset hade blivit så pass omrört var det inte möjligt att försöka återställa det i ursprungligt skick. I stället grävdes återstående del av graven ut, undersöktes och dokumenterades. Brandlagret i en sådan grav kan vara beläget i centrum av det inre röset eller i utkanten av den. Var brandlagret finns kan man få klarhet i först efter en arkeologisk undersökning. I detta fall fanns brandlagret turligt nog i centrum och var oskadat. Vid utgrävningen väntade man sig att finna en eller flera kistor men det man fann var en enda kremering. Om det har funnits ytterligare gravsättningar, s k sekundära gravsättningar, kan de ha gått förlorade. Några spår av sådana fann man inte. I vissa fall kan det finnas ett mönster utlagt i utrymmet mellan den inre och den yttre kantkedjan, en s k ekergrav. En sådan gravtyp är mycket ovanlig. Några spår av ett ekermönster fann man dock inte i detta fall. B.J. borde ha samrått med LSt:n innan arbetena med vägen vidtogs. LSt:n hade då sannolikt genomdrivit att breddning av vägen hade gjorts på andra sidan av vägen så att röset inte hade påverkats.

TR:n fann, i frågan om ansvar för B.J., på anförda skäl, att det inte kunde anses visat att han brustit i aktsamhet, och att han således inte förfarit oaktsamt. Åtalet skulle därför ogillas. I skadeståndsdelen anförde TR:n i domskälen:

Riksantikvarieämbetet har till stöd för sitt skadeståndsyrkande anfört följande: B.J. har med lastskopa skadat graven i dess centrum. Han har därtill öst upp stenar över graven, varför två extra arbetsdagar åt gått för att konstatera skadornas omfattning. Arkeologen G.N. som utfört grävningen tvingades därför att redan vid grovgrävningen vara närvarande för att kunna konstatera om en eventuell kista krossats vid ingreppet. Utgrävningen har slutförts under april månad och en rapport över fynden kommer att lämnas under våren 1990. - Genom att B.J. med lastskopa gjort kraftiga ingrepp i centrum av graven har fornlämningen skadats i sådan utsträckning att reparation eller återställande inte varit möjlig. En eventuell kista med innehåll har varit mycket arbetskrävande att söka efter då innehållet i centrum rörts om och krossats. Omfattningen av den arkeologiska undersökningen har varit normal. Graven är ur arkeologisk synpunkt intressant. En utgrävning av graven i dess helhet har varit nödvändig för att ge den för forskningen väsentliga informationen.

- - -

B.J. har bestritt skadeståndsansvar. Han har i första hand åberopat att det inte uppkommit någon skada till följd av hans handlande eftersom fornlämningen redan tidigare var skadad till en tredjedel på grund av vägbygget. Påståendet att det inte var möjligt att reparera och återställa graven kan i och för sig vara riktigt, men detta beror på de skador som anläggningen haft sedan tidigare, inte på de skador som B.J. har orsakat. - I andra hand - för det fall att skada har uppkommit - görs gällande att B.J. inte varit vållande eftersom han inte har insett att hans handlande har inneburit risk för skada. - För det fall att B.J. trots allt skulle anses skadeståndsskyldig bör skadeståndet jämkas eftersom de skador som han har vållat är ringa i jämförelse med de skador som måste ha förelegat redan sedan tidigare. - B.J. har vitsordat i och för sig att Riksantikvarieämbetet har haft de uppgivna kostnaderna för utgrävningen. Vidare har han vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen finner TR:n att skadeståndsyrkandet skall ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Riksantikvarieämbetets skadeståndsyrkande lämnas utan bifall.

TR:ns ordförande var skiljaktig i ansvarsdelen. Han ansåg att B.J. förfarit oaktsamt och att denne således inte kunde undgå ansvar för brott mot kulturminneslagen.

Överröstad i detta avseende var han i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. HovR:n fann, på angivna grunder, uppenbart att B.J. förfarit oaktsamt när han skadat röset. Han skulle därför dömas för brott mot kulturminneslagen till ett bötesstraff.

HovR:n anförde vidare: I kulturminneslagen finns en reglerad skyldighet för LSt:n och Riksantikvarieämbetet att skydda och vårda fornlämningar. Den som avser att utföra ett arbetsföretag har att ta reda på om någon fast fornlämning kan beröras av företaget och om det kan antas att så blir fallet samråda med LSt:n om detta. Om arbetsföretaget berör en fornlämning måste tillstånd för företaget sökas hos LSt:n som kan uppställa som villkor att en särskild undersökning görs t ex för att dokumentera fornlämningen. LSt:n får även besluta om en arkeologisk förundersökning. Den som utför arbetsföretaget har enligt huvudregeln att svara för kostnaderna för dessa åtgärder.

Det av Riksantikvarieämbetet yrkade skadeståndet avser kostnaden för en arkeologisk undersökning av normal omfattning. Ämbetet har anfört att eftersom graven från arkeologisk synpunkt var mycket intressant och skadornas omfattning och karaktär var sådana att ett återställande inte kunnat ske, det var nödvändigt med en utgrävning av graven i dess helhet för att den för forskningen väsentliga informationen skulle framkomma.

I förarbetena till kulturminneslagen (prop 1987/88:104 s 44) har uttalats att skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen kan uppkomma vid brott mot förutnämnda lag, och att i en situation som den här föreliggande kostnaden för en arkeologisk undersökning bör kunna ersättas enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen.

B.J. har som tidigare konstaterats gjort sig skyldig till brott mot kulturminneslagen genom att av oaktsamhet skada en fast fornlämning. Han är därför i princip skyldig att ersätta staten för den skada som uppkommit därigenom. Det gäller oavsett om statens skada är att beteckna som sakskada, vilket förarbetena till kulturminneslagen utgår från men som med hänsyn till att fornlämningen är en del av B.J:s egen fastighet inte är självklart, eller om statens skada anses utgöra s k ren förmögenhetsskada.

Av utredningen framgår att det vid inventeringen 1978 inte noterades några större skador på fornlämningarna. Det talar för att dessa då var relativt intakta. B.J. har inte ens påstått att några skador uppkommit därefter och fram till hans ingrepp. Den arkeologiska undersökningen får därför anses direkt föranledd av hans ingrepp. Med hänsyn till att B.J., som förut har antytts, med all sannolikhet skulle ha ålagts att som villkor för tillstånd till röjarbetet betala de arkeologiska undersökningskostnaderna, finner HovR:n det inte oskäligt att B.J. skall ersätta de kostnader som uppkommit i samband med undersökningen. Skäl till jämkning föreligger inte. Om ränteyrkandet råder ej tvist.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på följande sätt:

HovR:n dömer B.J. enligt 2 kap6 och 21 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m m för brott mot lagen till dagsböter 40 å 100 kr.

B.J. skall utge skadestånd till Riksantikvarieämbetet med 69 312 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 23 april 1990 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Genom HovR:ns dom är fastslaget att B.J. av oaktsamhet skadat den intill vägen befintliga fornlämningen.

Lagen (1988:950) om kulturminnen m m innebär, liksom äldre lagstiftning i ämnet, att fasta fornlämningar är skyddade. Ingrepp i en sådan fornlämning kräver särskilt tillstånd. Lagstiftningen medför alltså begränsningar i en markägares rätt att använda egendomen. Om en markägare åsidosätter lagstiftningen och utan tillstånd gör ingrepp i en fast fornlämning, får han anses orsaka en sakskada, för vilken Riksantikvarieämbetet såsom företrädare för kulturminnesvården har rätt till ersättning. I detta mål gäller frågan hur ett sådant skadestånd skall bestämmas.

B.J. har i första hand gjort gällande att fornlämningen redan vid vägarbeten för över 20 år sedan skadats i sådan omfattning att han ej kan ha blivit ersättningsskyldig genom det intrång han gjort och att skadeståndet i vart fall borde jämkas.

Riksantikvarieämbetet har förklarat att skadeståndsyrkandet helt föranletts av B.J:s intrång.

Av vittnesförhör med K-G.M., som bedriver forskning bl a rörande gotländska fasta fornlämningar, framgår att han när han passerade den aktuella fornlämningen observerade färska skador på denna och då omedelbart gjorde anmälan om skadegörelsen. Genom K-G.M:s uppgifter sammanställda med vad A.B. uppgivit i sitt vittnesmål om vad som framkommit vid den arkeologiska undersökning som genomfördes får anses klarlagt att även om fornlämningen haft vissa skador tidigare B.J:s ingrepp varit av den omfattningen att han inte kan undgå ersättningsskyldighet. Skäl till jämkning på denna grund föreligger inte.

B.J. har i andra hand hävdat att det ej behövts någon arkeologisk undersökning med hänsyn till den ringa skada hans intrång i fornlämningen inneburit och att i vart fall en så omfattande och kostsam undersökning ej bort utföras varför skadestånd ej skall utgå eller i vart fall bör jämkas. Han har härvid anfört. En stor del av fornlämningen är belägen under vägen. Större delen av skadorna har därför uppkommit i samband med tidigare vägarbeten och röjningar intill vägen. Vid undersökningen gick därför inte att säga vad som skadats genom hans intrång. Riksantikvarieämbetet skulle därför begränsat undersökningen till att avse om några skador över huvud taget uppkommit eller enbart undersökt en mindre sektor av fornlämningen. Något samråd om undersökningen skedde inte med honom. Han hade kunnat hjälpa till med röjningen på platsen för fornlämningen och kunde därigenom ha begränsat kostnaderna för undersökningen.

Riksantikvarieämbetet har förklarat att en arkeologisk undersökning av den omfattning som företagits beträffande fornlämningen varit nödvändig och har därvid bl a anfört följande. Genom den skada B.J. åstadkommit kunde det t ex befaras att regnvatten började tränga ned i den i fornlämningens centrala del befintliga gravplatsen och därför måste en fullständig undersökning av denna göras. Det finns även ofta sekundära gravplatser innanför den yttre ring som finns vid sådana här fornlämningar och därför måste hela fornlämningen bli föremål för arkeologisk undersökning samtidigt. Innan undersökningen företogs skedde samråd med B.J..

Vid bedömningen av vilken omfattning en arkeologisk undersökning av en fast fornlämning skall ha måste vetenskapliga arkeologiska synpunkter vara vägledande så att den för forskningen erforderliga informationen kan erhållas. För att utröna om det till följd av B.J:s intrång uppkommit några skador på den i fornlämningen påträffade brandgraven har det enligt A.B:s vittnesmål varit nödvändigt med en arkeologisk undersökning av den omfattning som utfördes. Av utredningen framgår att undersökningskostnaden liksom omfattningen av undersökningen inte avvikit från vad som är normalt och att undersökningen beslutats i samråd med LSt:n i Gotlands län. B.J. kan inte heller på nu behandlad grund undgå ersättningsskyldighet och inte heller föreligger skäl för jämkning av skadeståndsbeloppet. Även om samråd inte skett med B.J. innan den arkeologiska undersökningen företogs föranleder inte detta annan bedömning.

I sista hand har B.J. gjort gällande att skadeståndet skall jämkas med hänsyn till den nytta Riksantikvarieämbetet fått genom det bidrag den arkeologiska undersökningen givit till ämbetets kunskaper om fornlämningar utan att ämbetet behövt ha några kostnader för detta.

Riksantikvarieämbetet har bestritt att någon ekonomisk nytta uppkommit för ämbetet då sådan kunskap inte har något kommersiellt intresse och då någon utgrävning av fornlämningen inte skulle ha skett om inte graven hade skadats av B.J..

Den ytterligare kunskap som kommit Riksantikvarieämbetet till del kan ej antas ha något kommersiellt intresse. Den inbesparing som Riksantikvarieämbetet gjort genom att ej självt behöva betala för den företagna arkeologiska undersökningen är ej en sådan ekonomisk vinning som kan komma i fråga att av räkna vid beräkning av det skadestånd B.J. skall erlägga. Härtill kommer att Riksantikvarieämbetet självt bör få bestämma vilken arkeologisk undersökning som skall företagas och inte genom andras handlande påtvingas sådan undersökning. Något underlag för jämkning av skadeståndet finns därför inte heller på den nu behandlade grunden.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut i skadeståndsdelen fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i skadeståndsdelen.