RH 2004:19
Grov misshandel? (och försök därtill). Straffvärde, tillika fråga om kontraktsvård.
Åklagaren åtalade M.B. för
1. grov misshandel med följande gärningspåstående: M.B. tillfogade den 20 oktober 2003 vid Ringögatan i Göteborg F.A. sårskador på höger arm, blodvite och smärta genom att dels bussa sin hund på F.A., varvid hunden på givet kommando gick till anfall och bet F.A, dels utdela slag mot F.A:s kropp. Gärningen att bussa hunden på F.A. som därvid blivit biten av hunden, är att anse som grov då M.B. visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
2. försök till grov misshandel med följande gärningspåstående: M.B. försökte den 20 oktober 2003 på Götaälvbron i Göteborg tillfoga polismannen B. sårskador, blodvite och smärta genom att bussa sin hund på B. varvid hunden gjorde utfall på givet kommando men inte lyckades bita B. på grund av att denne lyckades freda sig. Fullbordat brott har inte kommit till stånd endast på grund av tillfälliga omständigheter. Gärningen är att anse som grov då M.B. visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
M.B. åtalades även för andra brott som dock inte är av intresse för referatet.
M.B. bestred straffrättsligt ansvar. Han uppgav att han gjort allt vad som kunde ankomma på honom för att förhindra skador från sin hund och uppgav vidare sammanfattningsvis följande. Han var vid tillfället något berusad då han kom gående i riktning mot centrum tillsammans med B.J. Den senare retade M.B. för dennes handhavande av hunden. Till slut blev M.B. irriterad och förbannad på B.J. och slog honom till marken. Strax därpå kom det fram en för M.B. okänd person - denne okände visade sig vara F.A. - och lade sig i det hela. M.B:s hund, som för övrigt heter Boss, blev irriterad på F.A. och försökte ge sig på honom. M.B., som ägde Boss (hunden är numera avlivad av polismyndigheten) gjorde allt för att hunden inte skulle förorsaka F.A. några skador. M.B. har på intet sätt hetsat hunden på F.A. och skulle F.A. ha uppfattat något i stil med ”buss på honom” så har F.A. missuppfattat ordet och tagit det för namnet på hunden, nämligen Boss. Efter intermezzot med F.A. fortsatte M.B. mot Göteborgs centrum över Götaälvbron och blev då stoppad av polis. Det var inte hunden som gav sig på polisen utan snarare var det polisen som skapade en sådan stämning att såväl M.B. som hunden blev oerhört uppskrämda. Det förekom alls inget våld från hundens sida och hur skulle sådant ha inträffat då M.B. band hunden vid ett brostaket.
Åtalspunkten 1
På åklagarens begäran hölls förhör med F.A. och med vittnena C.N. och K.M.
Från förhören antecknade tingsrätten följande.
Av de uppgifter som lämnats har framkommit att M.B. slagit till B.J. och även efter det att denne hamnat på marken utövat visst våld mot honom. Då F.A., som av en händelse passerade platsen där M.B. slagit ner B.J., kom till B.J:s undsättning bussade M.B. hunden på honom. F.A. är helt säker på sin uppgift. F.A. är för övrigt såväl van vid som förtjust i hundar. Han gjorde allt som stod i hans makt för att hindra hundens angrepp men blev likväl biten på ett flertal ställen. Att skadorna inte blev värre än vad de faktiskt blev berodde på att F.A. lyckades parera angreppen men också på de kläder F.A. hade på sig vid tillfället. Under en sekvens utdelade M.B. slag mot F.A., vilka träffade F.A. på ena sidan av kroppen. F.A:s uppgifter bekräftades i allt väsentligt genom vittnesmålen.
Åtalspunkten 2
Tingsrätten antecknade följande. B. har berättat om hur han och en kollega kallats till platsen. Han har vidare detaljerat berättat om hur hunden agerade mot honom och om hur M.B. gjorde allt för att hetsa hunden mot honom. Under en viss del av skeendet var det en ren tillfällighet att B., som hade sitt tjänstevapen framme, inte sköt hunden. Enligt B:s uppfattning skulle han ha blivit allvarligt skadad om han inte haft ena bildörren mellan sig och den angripande hunden.
Göteborgs tingsrätt (2003-11-13, rådmannen Sven Martinger samt nämndemännen Anita Rosengren, Tom Birkeland och Laila Lundmark) dömde M.B. för grov misshandel och försök till grov misshandel (samt för misshandel, stöld, märkesförfalskning, olovlig körning, rattfylleri, förseelse mot fordonsskattelagen och narkotikabrott) till fängelse 1 år och sex månader samt förklarade en villkorligt medgiven frihet om 20 dagar förverkad.
Tingsrättens domskäl
Skuldfrågan
Åtalspunkten 1
Efter att inledningsvis ha funnit att M.B. gjort sig skyldig till misshandel av B.J. anförde tingsrätten: Vidare har framkommit att M.B. har haft med sig en fullvuxen hund, vilken utseendemässigt liknade i stort en s.k. kamphund. Enligt M.B. hade hundens tidigare ägare inte varit särskilt vänlig mot hunden vilket självfallet återspeglade sig i hundens kynne. Efter omhändertagandet av hunden har polismyndigheten också tvingats avliva den. Att agera på det sätt som M.B. har gjort, nämligen att hetsa en relativt stor och nervös hund på en helt oskyldig förbipasserande person är av sådan hänsynslös karaktär att gärningen redan härav bör rubriceras som grovt brott. Vidare har M.B. själv delvis deltagit i misshandeln av F.A. Den gärning som F.A. således blivit utsatt för skall bedömas som grov misshandel.
Åtalspunkten 2
Tingsrätten anlade samma ståndpunkt på denna gärning som på gärningen under åtalspunkten 1. I sak betydde detta att tingsrätten fann att M.B. under åtalspunkten 2 hade gjort sig skyldig till försök till grov misshandel av B.
Påföljdsfrågan
Såvitt avsåg påföljden fann tingsrätten att M.B. hade återfallit i brott under prövotid efter villkorlig frigivning, att den återstående strafftiden, 20 dagar, skulle förklaras förverkad och att M.B. för den brottslighet som han nu gjort sig skyldig till inte kunde undgå ett längre fängelsestraff.
M.B. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen för grov misshandel och försök till grov misshandel.
Åklagaren yrkade anslutningsvis straffskärpning.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
I hovrätten hördes M.B., F.A., B. samt vittnena C.N. och K.M på nytt. Både åklagaren och M.B. åberopade viss skriftlig bevisning.
Hovrätten för Västra Sverige (2004-02-02, hovrättslagmannen Staffan Levén, hovrättsrådet Bertil Josefson, tf. hovrättsassessorn Per Renell, referent, samt nämndemännen Ingrid Bullarbo och Solveig Persson) fastställde tingsrättens domslut.
Hovrättens domskäl
Skuldfrågan
M.B. har vidhållit de uppgifter som för honom antecknats i tingsrättens dom. F.A., C.N. och K.M. har, i huvudsak samstämmigt, berättat om hur M.B. manade sin okopplade hund att gå till angrepp mot F.A. Det står klart att F.A. i försöken att värja sig fick i vart fall vissa bitskador på ena armen. F.A. har vidare berättat att M.B. sparkade honom och även utdelade i vart fall något slag, en utsaga som vinner visst stöd i C.N:s spontana uppgift att M.B. "nog var på" F.A. Mot bakgrund av F.A:s uppgifter i förening med vittnesberättelserna finner hovrätten åtalet vad avser misshandel av F.A. styrkt.
I fråga om händelsen därefter, när en polispatrull med bl. a. B. skulle gripa M.B., finner hovrätten genom B:s tillförlitliga berättelse utrett att M.B. även i detta fall manade hunden till angrepp. Det har vidare framgått att B., som upplevde faran som överhängande, endast med viss ansträngning förmådde hålla hunden borta genom att blockera vägen med bildörren. Det är således styrkt att M.B. försökt misshandla B. på av åklagaren påstått sätt.
I fråga om rubriceringen av gärningarna kan konstateras att M.B. i båda fallen använt sig av sin hund på ett sätt som är jämförligt med användning av ett tillhygge. Enligt M.B. hade hunden, som var en korsning av raserna Mastiff och Ridgeback och därmed relativt kraftig, haft en besvärlig tid hos sin tidigare ägare; M.B. litade inte själv på hunden i alla lägen. C.N. har berättat att hon tyckte det var "en stor hund; som en kamphund" och B., som har beskrivit hunden som "galen", har tillagt att hunden nådde över bildörrens rutram med både käft och tassar när den försökte komma åt honom. Hundens angrepp mot såväl F.A. som B. kunde ha fått avsevärt värre följder än vad som blev fallet. Att mana hunden till angrepp på detta sätt måste, som tingsrätten funnit, anses som särskilt hänsynslöst. Gärningarna skall därför bedömas som grov misshandel samt försök därtill.
Påföljdsfrågan
Frivården har avgett yttrande till hovrätten och föreslagit att påföljden för M.B. bestäms till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Enligt planen skall M.B. under tre inledande månader vistas på basenheten Skogaby för bl. a. utredning och behandling, för att därefter ges plats hos en värdfamilj för familjevård under nio månader. Behandlingen skall avslutas med stödsamtal som eftervård under en tidsperiod om sex månader.
M.B. har gjort sig skyldig till brott av allvarlig art och med högt straffvärde. Därtill kommer att fråga är om återfall relativt kort tid efter villkorlig frigivning. En stark fängelsepresumtion föreligger således. Det kan hållas för visst att M.B. i och för sig har behov av den föreslagna behandlingen. Skälen för fängelse, främst misshandelsbrottens art, har dock sådan tyngd att den föreslagna skyddstillsynen inte kan anses som tillräckligt ingripande i M.B:s fall. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse. Hovrätten delar tingsrättens bedömning av straffvärdet. M.B:s återfall har tillräckligt beaktats genom förverkandet av villkorligt medgiven frihet. Hovrätten finner inte skäl att skärpa straffet. Tingsrättens domslut skall således fastställas.