RH 2004:50
Fråga om påföljden för grovt rattfylleri kan stanna vid villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst när föraren haft en blodalkoholhalt om 1,27 promille och körningen varit trafikfarlig. Frågan har besvarats nekande.
Åklagaren åtalade L.D. för grovt rattfylleri med följande påstående: L.D. har den 4 oktober 2003 omkring kl. 09.45 fört personbil på riksväg 32 vid rastplats Hadelöv/Hulterstad inom Mjölby kommun efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod efter färden uppgått till 1,27 promille. Brottet är att bedöma som grovt då alkoholkoncentrationen uppgått till minst 1,0 promille och då han under färden har kolliderat med annat fordon.
L.D. kunde varken erkänna eller förneka grovt rattfylleri eftersom han inte kände sig onykter. Han ifrågasatte dock inte mätningen i sig. L.D. uppgav vid tingsrätten följande. Bilen lånade han av en kamrat som inte berättat exempelvis att torkarbladen var trasiga. Mellan kl. 22.00 och 23.00 körde han bilen till Tranås för att gå på fest. Orsaken till att han körde var att hans kamrater inte hade körkort. Han hade inte för avsikt att dricka alkohol på festen men drack tre burkar starköl. Det är möjligt att någon blandat whisky och vodka i hans öl. Han är osäker på när han slutade dricka alkohol men det var ca två timmar innan han körde tillbaka mot Linköping. Han kände sig inte onykter när han körde. Det regnade kraftigt och han körde ca 90-95 km per timme. Bilen framför honom bromsade och eftersom han körde för fort hann han inte bromsa. Istället körde han åt vänster men bromsade och svängde tillbaka åt höger när han såg en mötande bil. Eftersom det inte var tillräckligt avstånd mellan honom och bilen framför honom körde han in i den bilen. Det var första gången han körde på en bil och rädslan påverkade honom. Han var i chocktillstånd och hans kropp är inte van att dricka alkohol.
Linköpings tingsrätt (2004-01-07, rådmannen Lennart Andersson samt nämndemännen Margret Andersson, Anna-Karin Kindgren och Miodrag Smiljanic) dömde L.D. för grovt rattfylleri till fängelse 1 månad. I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande. Av yttrande från frivården framgår att det saknas förutsättningar att välja kontraktsvård som påföljd och att det inte föreligger något övervakningsbehov. Omständigheterna är inte sådana att påföljden kan bestämmas till annat än fängelse.
L.D. överklagade domen och yrkade att han skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd.
Åklagaren bestred ändring.
Göta hovrätt (2004-06-28, hovrättråden Björn Karlsson och Hans Träff, tf. hovrättsassessorn Therese Johnsson, referent, samt nämndemännen Solveig Andersson och Criss Hagfeldt) fastställde tingsrättens dom. I hovrätten förtydligade L.D. sina uppgifter enligt följande. Han var vid körningen på väg tillbaka till Linköping från Tranås. Det var vid tillfället regnigt och ganska mycket trafik på vägen. Orsaken till olyckan var att han fick möte när han skulle köra om ett framförvarande fordon och att han - när han väjde för den mötande trafiken - på grund av sin höga hastighet och väderförhållandena körde in i den framförvarande bilen.
Hovrätten gjorde följande överväganden. Grovt rattfylleri är ett brott av en sådan art att det föreligger en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Styrkan av presumtionen för fängelse varierar beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Hovrätten har att vid valet av påföljd göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Att brottet inneburit risker för trafiksäkerheten är en omständighet som typiskt sett förstärker presumtionen för fängelse. Om den tilltalade samtycker till att en skyddstillsyn eller villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst, och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter, kan detta utgöra särskilda skäl för att inte döma till frihetsstraff. Omständigheter som kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst är framför allt att alkoholkoncentrationen i förarens blod varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som föranlett ringa eller ingen trafikfara.
Inget i L.D:s personliga förhållanden talar för att han skulle vara i behov av en påföljd med behandlingsinnehåll eller övervakning. Det är istället en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst som är aktuell för honom. Han har samtyckt till sådan föreskrift och förklarats lämplig att utföra sådant arbete. Fråga är då om påföljden kan stanna vid en icke frihetsberövande påföljd.
Alkoholkoncentrationen i L.D:s blod uppgick efter färden till 1,27 promille. L.D. har haft en alkoholkoncentration i blodet som klart överstiger den nu gällande undre gränsen för grovt rattfylleri, men som inte överstiger vad som före 1994-års lagändring gällde som undre gräns. Den i sammanhanget förhållandevis låga alkoholhalten kan sägas tala för en frivårdspåföljd (se NJA 2002 s. 653). I målet är utrett att L.D. kört en längre sträcka, inte understigande tre mil, att färden skett på en riksväg och att trafikintensiteten inte varit obetydande. Vidare är klarlagt att det vid tillfället regnade. L.D:s körning har slutat med en trafikolycka. Han har trots sin berusning och den särskilda väderlek som rådde hållit en under omständigheterna hög hastighet och försökt företa en omkörning. Sammantaget finner hovrätten att påföljden i L.D:s fall, främst med hänsyn till den avsevärda trafikfara han utgjort, inte kan bestämmas till annat än fängelse.