NJA 2002 s. 653

Allmän åklagare yrkade vid Tierps TR ansvar å S. H., född 1948, för grovt rattfylleri enligt följande: S. H. har d. 10 juni 2001 fört personbil i Östhammar efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes blod under eller efter färden uppgått till 1,61 promille. - Brottet är grovt med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att S. H. skulle dömas till fängelse.

S. H. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Ljungqvist, referent, samt nämndemännen, Johansson och Attersand) anförde i dom d. 11 april 2002: Domskäl. S. H. har hörts på nytt i HovR:n.

Genom TR:ns dom är slutligt avgjort att S. H. har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Grovt rattfylleri är ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. För att presumtionen skall brytas krävs att det föreligger särskilda skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd. Främst omständigheterna vid brottet är av betydelse vid prövningen av frågan om påföljden för grovt rattfylleri kan bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Omständigheter som kan utgöra skäl för en sådan påföljd är framför allt att alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft har varit förhållandevis låg och att körningen har skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara. (Se rättsfallen NJA 2000 s. 17 I och II. Dessa rättsfall avser emellertid närmast två ytterlighetsfall; de ger föga vägledning för bedömningen av omständigheterna i förevarande fall.)

Det är utrett att S. H. haft en alkoholkoncentration i blodet som under eller efter färden har uppgått till minst 1,61 promille. Eftersom redan en alkoholkoncentration i blodet på en promille innebär att rattfylleribrottet är att bedöma som grovt, kan en sådan alkoholkoncentration i blodet som S. H. haft inte anses förhållandevis låg. Den tyder också på att S. H. har druckit mer alkohol än vad hon medgett.

S. H. förde vid tillfället, enligt vad som framkommit i målet, visserligen sin bil bara en kortare sträcka, sammanlagt omkring 600 meter. Det fanns dock inget skäl för att hon skulle ta bilen; hon skulle bara köpa en tidning på en bensinstation som är belägen knappt 300 meter från hemmet. Bilkörningen ägde dessutom rum på den normala infartsvägen till Östhammar från länsväg 76, en väg vid vilken det finns både en polisstation och en brandstation. Även om det inte finns någon utredning om trafikintensiteten vid tillfället, måste det presumeras att en körning i tätort vid 8-tiden en försommarkväll med en så hög alkoholkoncentration som S. H. haft inneburit en trafikfara som inte är ringa.

Enligt HovR:ns mening har det följaktligen inte förelegat sådana omständigheter vid S. H:s körning som ger anledning att frångå normalpåföljden vid grovt rattfylleri.

Inte heller S. H:s personliga förhållanden är av det slaget att en villkorlig dom med samhällstjänst kan anses vara en lämplig påföljd. Enligt S. H:s egna uppgifter är hon en "nykter alkoholist" som vid tillfället fick ett återfall. Frivården har i sitt yttrande till TR:n anfört att det inte kan uteslutas att det föreligger en återfallsrisk, att S. H. har behov av behandling men att det inte föreslås en frivårdspåföljd, eftersom S. H. inte själv anser sig vara i behov av behandling.

På grund av det anförda finner HovR:n att TR:ns dom skall ändras på det sättet att påföljden för det brott som S. H. har gjort sig skyldig till skall bestämmas till fängelse en månad.

S. H. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns domslut. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Pripp, referent, Lundius och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har S. H. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Frågan nu är vilken påföljd som detta brott bör föranleda.

År 1994 skärptes lagstiftningen mot rattfylleri. Bl.a. sänktes promillehalten för den straffbara gränsen vid grovt rattfylleri från 1,5 promille till 1,0 promille alkohol i blodet (med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften) och samtidigt höjdes straffmaximum för grovt rattfylleri från ett till två års fängelse. Ändringarna utgjorde en markering av lagstiftarens skärpta syn på alkohol i trafiken och syftade till att främja trafiksäkerheten. Av den till grund för lagstiftningen liggande propositionen framgår att avsikten med sänkningen av gränsvärdet för grovt rattfylleri inte var att längre fängelsestraff än tidigare skulle utmätas vid alkoholhalter i blodet som ligger på 1,5 promille eller däröver. Avsikten var inte att - utöver vad som kunde följa av den nyansering som vidgningen av straffskalan gav - påverka den då tillämpade straffmätningen vid vad som kunde sägas utgöra normala fall av grovt rattfylleri där promillehalten motsvarade det dåvarande gränsvärdet eller strax däröver. Däremot framhölls att det fanns anledning att allmänt sett se strängt på detta brott. En icke frihetsberövande påföljd skulle kunna väljas endast om det förelåg särskilda skäl. I propositionen uttalades vidare att villkorlig dom borde användas med mycket stor restriktivitet och komma i fråga endast i klara undantagsfall. (Se prop. 1993/94:44 s. 24 ff, 29 ff. och 34 ff. )

Med införandet av lagstiftningen om samhällstjänst, som ger möjlighet att förena skyddstillsyn och villkorlig dom med föreskrift om sådan tjänstgöring, har utrymme skapats för att bestämma påföljden för grovt rattfylleri på ett mer nyanserat sätt än tidigare (se prop. 1997/98:96). Grovt rattfylleri är alltjämt ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse (jfr 30 kap. 4 § 2 st. BrB). Men om den tilltalade samtycker till att skyddstillsyn eller villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter, kan detta utgöra särskilda skäl för att inte döma till frihetsstraff (30 kap. 7 § 2 st. och 9 § 2 st. 4 BrB). Vad frågan i detta mål närmare gäller är om en sådan påföljd kan anses vara tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets art.

Dagens lagstiftning innehåller åtskilliga alternativ inom påföljdssystemet för grovt rattfylleri. Däri ryms kriminalvård i anstalt, med eller utan alkoholrelaterad behandling, och frihetsstraff i form av intensivövervakning med elektroniskt hjälpmedel, s.k. fotboja. Beträffande kriminalvård i frihet finns den renodlade skyddstillsynen och skyddstillsyn i förening med bl.a. behandlingsplan som den dömde åtagit sig att följa eller föreskrift om samhällstjänst. Häri ryms också, som redan framgått, villkorlig dom med eller utan föreskrift om samhällstjänst. Villkorlig dom skall normalt förenas med böter. Denna presumtion gäller emellertid inte när den villkorliga domen förenas med föreskrift om samhällstjänst, något som dock inte utesluter att också böter kan komma i fråga där samhällstjänsten inte ensam kan tillgodose intresset av att åstadkomma en tillräcklig reaktion på brottet (30 kap. 8 § BrB; prop. 1997/98:96 s. 92).

Efter införandet av lagstiftningen om samhällstjänst och 1994 års ändringar i trafikbrottslagen har HD prövat frågan om påföljd för grovt rattfylleri i rättsfallen NJA 1994 s. 102, 1997 s. 278, 1999 s. 9 och 2000 s. 171 och 11.

Sammantaget gäller att domstolen vid valet av påföljd har att göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Som HD uttalat i de båda nyssnämnda domarna från år 2000 utesluter inte det förhållandet att grovt rattfylleri är ett brott vars art talar för fängelse att styrkan av presumtionen varierar beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att gärningsmannen haft en mycket hög alkoholhalt eller att brottet annars inneburit risker för trafiksäkerheten är faktorer som enligt domarna typiskt sett stärker presumtionen för fängelse. Vid bedömningen av frågan om det finns förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst skulle, enligt vad HD uttalade, normalt främst omständigheterna vid brottet bli avgörande. Omständigheter som kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst är enligt vad som sades framför allt att alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara.

Beträffande det nu föreliggande fallet kan S. H:s alkoholkoncentration, 1,61 promille i blodet, inte anses ha varit förhållandevis låg. Den överstiger klart den nuvarande nedre gränsen för grovt rattfylleri och den överstiger också vad som före 1994 års lagändring utgjorde nedre gräns för ett sådant brott. Hon har visserligen framfört bilen endast en kortare sträcka (ca 600 m), men körningen har ägt rum vid 20-tiden en försommarkväll till och från en bensinstation på den normala infartsvägen till Östhammar. Av de skäl också i övrigt som HovR:n anfört måste körningen anses ha inneburit en trafikfara som inte varit ringa. Gärningen får ses som ett grovt rattfylleribrott av normalgraden och ha ett straffvärde om fängelse en månad.

Vid bedömningen av valet av påföljd skall beaktas också om det finns omständigheter hänförliga till den enskildes förhållanden och inte till brottsligheten som talar mot ett frihetsstraff.

S. H. lever under ordnade förhållanden. Hon har samtyckt till villkorlig dom med samhällstjänst och frivården har ansett att hon är lämplig att fullgöra sådan tjänst. Av utredningen framgår att S. H. missbrukat alkohol och år 1994 frivilligt genomgick behandling enligt den s.k. Minnesotamodellen. Vad som framkommit i målet talar närmast för att hennes alkoholförtäring inför den nu aktuella körningen var ett tillfälligt återfall i det tidigare missbruket. Enligt vad S. H. uppgett besöker hon numera regelbundet Anonyma Alkoholister. Något belägg för att S. H. skulle vara i behov av behandling på nytt eller annat stöd i kontrollerade former mot ett alkoholmissbruk finns inte och hon har inte heller själv tagit initiativ till någon behandling av sådant slag (jfr NJA 1997 s. 278 och 1999 s. 9).

Med lagstiftningen om samhällstjänst har förutsättningar skapats för att ge en icke frihetsberövande påföljd en större skärpa. Lagstiftningen har tillkommit i uttalat syfte att erbjuda alternativ för bl.a. den grupp av lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till kortare fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader (prop. 1997/98:96 s. 96 f.). Det är emellertid inte avsett att en icke frihetsberövande påföljd med föreskrift om samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse när straffvärdet är lågt (jfr NJA 2000 s. 1711).

Lagstiftningen om trafikonykterhetsbrott får ses som ett uttryck för samhällets bestämda avståndstagande från bilkörning under alkoholpåverkan. Hos enskilda torde det också i allmänhet vara väl känt att den som kör alkoholpåverkad riskerar fängelse. Skälen för en sträng påföljdspraxis får anses ha en särskild styrka när det gäller den typ av artbrott som grovt rattfylleri utgör (jfr prop. 1993/94:44 s. 35). Det är väl känt att alkoholförtäring ökar risken för trafikolycksfall (se a. prop. s. 16 f. med hänvisningar). Mycket talar för att den som framför en bil med en alkoholhalt i blodet om ca 1,5 promille eller mer i allmänhet får antas utgöra ett sådant faromoment i trafiken att en icke frihetsberövande påföljd, om än förenad med föreskrift om samhällstjänst, inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. Vad som nu sagts hindrar dock inte att omständigheterna i det enskilda fallet kan vara sådana att en frivårdspåföljd ändå bör kunna väljas (jfr 29 kap. 5 § och 30 kap. 9 § 2 st. 1-3 BrB). Förhållandena kan exempelvis ha varit sådana att körningen i stort sett inte utgjort någon trafikfara.

Som redan sagts ger inte utredningen stöd för att S. H. numera har sådana alkoholproblem att någon form av behandling skulle vara erforderlig. Inte heller i övrigt har det kommit fram några omständigheter som utgör skäl för att frångå presumtionen för ett frihetsstraff.

Sammantaget finner HD således inte skäl att ändra HovR:ns dom i påföljdsdelen.