RH 2004:58

Åklagaren åtalade I.J. (född 1988) för våldtäkt vid två tillfällen varav det första tillfället tillsammans och i samförstånd med Y.L. och det andra med underårige R.Z. Gärningsbeskrivning avseende det andra tillfället (åtalspunkten 2) hade följande lydelse.

I.J. har den 7 januari 2004 i ett omklädningsrum på Toftavallens idrottsplats i Ödåkra tillsammans och i samförstånd med en underårig person (R.Z., förf. anm.) genom våld eller genom hot som för målsäganden (född 1988) framstått som trängande fara tvingat målsäganden till samlag. Våldet har bestått i att målsäganden mot sin vilja dragits in i ett omklädningsrum varefter entrédörren låsts. Därefter har I.J., mot målsägandens vilja, upprepade gånger tagit ett grepp kring hennes midja och lyft upp henne på ett bord i rummet. Den underårige har, när målsäganden befunnit sig sittande på bordet, hållit fast henne bakifrån med ett grepp kring hennes hals/axlar samtidigt som I.J. har genomfört ett samlag med henne. Någon gång under detta förlopp har även I.J. slitit/dragit av henne byxorna. Därefter har I.J. knuffat eller dragit in henne på en toalett. I.J. har där genomfört ett samlag med målsäganden bakifrån, samtidigt som han hållit fast henne med ett grepp om hennes händer, armar eller höfter. Målsäganden har försökt att komma loss genom att stampa I.J. på fötterna och knuffa bort honom med kroppen. - Den underårige har därefter, när målsäganden varit på väg att lämna toaletten, knuffat in henne på nytt varvid hon slagit i kroppen i en av toalettväggarna. Därefter har han lyft upp henne i benen och genomfört ett samlag med målsäganden sittandes på hans höfter. Efter att han tappat greppet om henne har han genomfört ett samlag med målsäganden bakifrån, samtidigt som han hållit fast henne med ett grepp om hennes armar. - Våldet har medfört smärta samt blåmärke på ena armen och ömhet på höften - Gärningsmännens och deras kamrats närvaro jämte det våld som utövats av gärningsmännen har för målsäganden framstått som trängande fara för ytterligare och allvarligare våld.

I.J. förnekade att han gjort sig skyldig till brott under påstående att samlagen varit frivilliga från målsägandens sida och att något våld inte förekommit.

Helsingborgs tingsrätt (2004-03-31, rådmannen Roger Backman samt nämndemännen Ragnar Andersson, Dagmar Forsberg och Jan-Eric Cronberg) ogillade åtalet i dess helhet.

Åklagaren och målsäganden överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma I.J. för våldtäkt i enlighet med åtalet.

I.J. hade samma inställning som vid tingsrätten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2004-06-28, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsråden Boel Havelius och Hanserik Romeling, referent, samt nämndemännen Kerstin Raudmets och Aina Lindell) ändrade tingsrättens domslut i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten dömde I.J. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 1 st. brottsbalken såvitt avsåg det andra tillfället (åtalspunkten 2) och överlämnade åt Socialnämnden i Helsingborgs stad att föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten med föreskrift om att I.J. dels skulle genomgå det åtgärder som framgick av en av nämnden upprättad vårdplan, dels utföra s.k. ungdomstjänst under 100 timmar.

I domen redovisade hovrätten under rubriken Yrkanden m.m. bl.a. följande.

Åklagaren har i hovrätten till förtydligande av åtalet anfört följande. Såvitt gäller åtalspunkt 1 gör han inte gällande att Y.L. själv utövat något våld mot målsäganden men menar däremot att dennes uppsåt har omfattat det våld som I.J. använt. Beträffande åtalspunkt 1 skall gärningsbeskrivningen uppfattas på så sätt att han gör gällande att I.J. är att anse som medgärningsman avseende den våldtäkt som det påstås att Y.L. gjort sig skyldig till eller att I.J. i vart fall skall dömas för medhjälp till Y.L:s våldtäkt. På motsvarande sätt skall Y.L. dömas även som medgärningsman alternativt som medhjälpare för det handlande som läggs I.J. till last. Också beträffande åtalspunkten 2 skall gärningsbeskrivningen uppfattas på nu angivet sätt i förhållande till den där nämnde underårige gärningsmannen. De handlingar som denne vidtagit skall alltså läggas I.J. till last såsom medgärningsman alternativt medhjälpare.

I.J. och Y.L. har inte haft någon invändning mot de av åklagaren gjorda förtydligandena avseende hur åtalet mot dem skall uppfattas.

I domskälen anförde hovrätten såvitt avsåg åtalspunkten 2 avslutningsvis följande.

Hovrätten finner att det sålunda genom målsägandens berättelse och övrig utredning i målet blivit ställt utom rimligt tvivel att I.J. gjort sig skyldig till våldtäkt på sätt åklagaren påstått. Det är alltså styrkt att målsäganden utsatts för det våld och de sexuella övergrepp som åklagaren gjort gällande; dock kan det inte anses visat att hon vid tillfället åsamkats något blåmärke.

Med hänsyn till hur det inledande agerandet mot målsäganden varit framstår det som uppenbart att I.J. i allt handlat tillsammans och i samförstånd med den underårige R.Z. Vad denne utsatt målsäganden för ligger inom ramen för vad I.J. kunnat förvänta och har alltså omfattats av I.J:s uppsåt. I.J. skall således fällas till ansvar även för det handlande som R.Z. gjort sig skyldig till.

Frågan blir därefter om I.J. beträffande R.Z:s handlande skall dömas som medgärningsman eller om hans delaktighet i denna del är att bedöma som medhjälp till våldtäkt.

Straffbestämmelserna i 6 kap.brottsbalken om sexualbrott syftar främst till att skydda den enskildes sexuella integritet och bestämmanderätt. Varje individ skall själv få bestämma om när, var, hur och med vem som han eller hon vill ha sexuellt umgänge. Även bestämmelsen om våldtäkt har utformats i enlighet härmed (se bl.a. Högsta domstolens dom den 4 maj 2004 i mål B 4646-03). Våldtäkt har av tradition ansetts vara ett s.k. egenhändigt brott, dvs. gärningsman har ansetts kunna vara endast den som personligen utfört den straffbara gärningen (se Brottsbalken. En kommentar, 6:9 och 23:61, Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, 2001, s. 127 samt Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 404).

Våldtäkt är straffrättsligt sett ett övergrepp mot en person genom en gärning som dels består av våld på person eller hot om våld som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, dels ett till följd därav framtvingat samlag eller annat sexuellt umgänge. Kravet på det våld som kommit till användning för att det skall vara fråga om våldtäkt har i praxis satts lågt (se bl.a. Wennberg, Juridisk Tidskrift 1997-98 s. 507 f). Den sexuella kränkningen behöver inte heller bestå i samlag, utan även andra handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är att jämföra med ett påtvingat samlag omfattas av våldtäktsbestämmelsen. I förarbetena har som exempel härpå nämnts att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv. Av det nu anförda följer att som våldtäkt kan bedömas förfaranden som innefattar våldsinslag under förutsättning att de riktar sig mot en kvinnas underliv.

Med den kombinerade innebörd som våldtäktsbestämmelsen har kan man ställa sig frågande till om det alltjämt finns skäl att betrakta våldtäkt som ett egenhändigt brott. Synsättet har också i doktrinen utsatts för kritik (se Träskman i Festskrift till Per Henrik Lindblom, 2004, s. 675 ff). Med det skyddsändamål som bär upp straffbestämmelserna om sexualbrott framstår det för hovrätten som både förlegat och inkonsekvent att gärningsmannaskapet - till skillnad från vad som gäller för våldsbrott - skulle vara begränsat till den av flera gemensamt agerande som utför den delen av våldtäktsbrottet som den sexuella kränkningen utgör.

Mot bakgrund av det nu anförda och med hänsyn till vad som är klarlagt om I.J:s medverkan finner hovrätten att I.J. skall dömas som medgärningsman avseende det handlande R.Z. utsatt målsäganden för.

Målnummer B 991-04