lagen.nu

RH 2004:71

Mord. Två män på flykt undan polisen tog sig fram till ett hus som beboddes av två makar och hotade mannen i huset med vapen i avsikt att tillskansa sig makarnas bil. Därpå uppstod en kamp mellan den hotade och en av gärningsmännen, som höll i ett gevär. Under kampen gick ett skott av som orsakade den hotade mannens död. Gärningsmannen har befunnits ha haft uppsåt att döda. Även fråga om den andre gärningsmannens ansvar för dödsfallet och om påföljd för mord.

Åklagaren åtalade H.S., M.R., och P.E. vid Sandvikens tingsrätt för ett antal brott, bl.a. mord, rån, grov stöld och grovt vapenbrott. Åtalet för mord riktade sig mot både M.R. och P.E. och gärningsbeskrivningen hade i den delen följande lydelse.

P.E. och M.R. har gemensamt och i samförstånd den 20 oktober 2003 vid Österbacksvägen inom Ockelbo kommun uppsåtligen berövat K.A. livet genom att med kulgevär skjuta honom i bröstet varefter K.A. i anledning av de svåra kroppsskador han tillfogats omedelbart avlidit. Gärningen är med hänsyn till de omständigheter som föranlett den eller eljest inte att anse som mindre grov. - Alternativt och såvitt avser P.E. och rubriceringen mord har P.E. med råd och dåd främjat M.R:s uppsåt genom att dels tillsammans med M.R. anskaffa vapen med tillhörande ammunition, dels transportera vapnen fram till K.A., dels bära vapen fram till adressen, dels följa M.R. till K.A:s adress, dels med skarpladdad revolver i handen sikta på K.A. samtidigt som M.R. siktat med geväret mot K.A. dels ock i övrigt med synnerligen hotfullt uppträdande försöka betvinga K.A. - Alternativt har M.R. och P.E. gemensamt och i samförstånd vid samma tillfälle genom oaktsamhet orsakat K.A:s död. Oaktsamheten har bestått i att M.R. och P.E. i narkotikaberusat tillstånd med skarpladdade vapen gemensamt siktat mot K.A., varvid M.R., som hamnat i handgripligheter med K.A., oavsiktligt avlossat ett skott. Den alternativa gärningen är att bedöma som grovt brott, eftersom den innefattade medvetet risktagande av allvarligt slag samt då gärningsmännen i narkotikaberusat tillstånd hanterat skarpladdade vapen som krävt särskild uppmärksamhet och skicklighet. Härigenom har såväl M.R. som P.E. gjort sig skyldig till försummelse av allvarligt slag. - Alternativt och såvitt avser P.E. och vållande till annans död, grovt brott, har P.E. med råd och dåd främjat M.R:s gärning genom ovan beskrivet förfarande.

K.A:s maka G.A. samt hans söner T.A. och F.A. biträdde åtalet.

M.R. vidgick att han höll i det gevär från vilket det skott som dödade K.A. avlossades, men bestred ansvar för såväl mord som dråp under anförande att skottet avlossades av våda och att han inte hade uppsåt att beröva K.A. livet. Han bestred vidare ansvar för misshandelsbrott under anförande att han inte hade uppsåt att skada K.A. Han vidgick att han genom sitt förfarande av oaktsamhet orsakat K.A:s död, att förfarandet innefattade ett medvetet risktagande av allvarligt slag samt att förfarandet krävt särskild uppmärksamhet eller skicklighet och han underkastade sig ansvar för vållande till annans död, grovt brott. P.E. bestred ansvar för medgärningsmannaskap och för medhjälp till uppsåtligt dödande av K.A. samt för misshandelsbrott och vållande till annans död eller medhjälp till sådana brott.

Av åklagarens sakframställan och de inblandades uppgifter framgick i tingsrätten följande rörande bakgrunden till det inträffade: Under kvällen den 20 oktober 2003 begav sig H.S., M.R. och P.E. i en tidigare under dagen tillgripen bil iväg mot Ockelbo. På en lantbruksfastighet i Vansbron i Ockelbo tillgrep M.R. och P.E. ett stort antal vapen och en betydande mängd ammunition, som förvarades i två vapenskåp i en verkstadsbyggnad på gården. Polis hade tillkallats av de boende på gården och när H.S., M.R. och P.E. hade lastat stöldgodset i sin bil och lämnade platsen följde en polispatrull efter dem. Under efterföljandet avlossade M.R. ett skott mot polisbilen med ett hagelgevär, vilket fick till följd att poliserna avbröt förföljandet. Den tillgripna bilen övergavs kort därefter och M.R. och P.E. beslutade sig för att skaffa en ny flyktbil. De tog med sig vapen från bilen och gick mot länsväg 272. I korsningen mellan länsvägen och Österbacksvägen bodde K.A. och hans hustru G.A. De satt och tittade på TV och när programmet de tittade på slutade omkring kl 22.00 begav sig G.A. till badrummet, som är beläget på bottenvåningen i omedelbar anslutning till hallen innanför entrédörren till villan. Medan G.A. befann sig i badrummet hörde hon att det bankade på ytterdörren. Hon ropade till K.A., som hade nedsatt hörsel, att han skulle gå och öppna. När K.A. gjorde det konfronterades han med M.R. och P.E. som stod beväpnade utanför dörren.

Rörande vad som närmare utspelade sig härefter uppgav M.R., P.E. och vittnet U.H. i huvudsak följande.

M.R: När de övergav den tillgripna bilen utrustade han sig med ett jaktgevär av fabrikat Voere, en hagelbössa, en väska med ammunition samt pistoler. Han och P.E. begav sig därefter mot länsväg 272. Han hade då beslutat sig för att tvinga till sig en bil. Han lämnade över hagelbössan till P.E. och gick upp på entrétrappen till makarna A:s villa och bankade med kolven på Voeregeväret på ett fönster. K.A. öppnade entrédörren. Han backade en bit så att han kom att stå med en fot på trappen till entrén och en fot på marken. Sedan skrek han flera gånger ”ge hit bilnycklarna” eller ”ge hit bilnycklarna annars skjuter jag” till K.A., samtidigt som han riktade Voeregeväret mot denne. K.A. tog då tag i gevärspipan och ryckte åt sig den och eftersom han hade fingret på avtryckaren gick då ett skott av. K.A. föll ihop. Han gjorde en mantelrörelse varvid en patron föll ut från geväret. Han blev sedan helt förlamad och kan därför inte redogöra för det fortsatta händelseförloppet. Han minns dock att han gav upp tanken på att fortsätta fly och började fundera på att ta sitt liv. För att hindra att någon tog sig in i huset innan han hade bestämt sig för om han skulle ta sitt liv eller inte avlossade han ett par skott med revolvern.

P.E: När de lämnade den tillgripna bilen bar han på en ryggsäck med kläder som han hade tagit med sig när de lämnade Söderhamn, en revolver, en hagelbössa och en väska, som han och M.R. stulit på jordbruksfastigheten tidigare under kvällen. Vapnen hade han tagit med sig för att han ville ha med sig något av stöldgodset. Han och M.R. beslutade sig för att stjäla en annan bil men hittade ingen i den närmaste omgivningen. De korsade länsvägen och gick fram till yttertrappen till en villafastighet och vidare upp på bron. De avsåg då att hota till sig en bil. De bankade båda på ytterdörren, som öppnades av K.A. De uppmanade båda K.A. att ge dem sina bilnycklar. För egen del uttalade han inte något hot men han höll revolvern i höger hand och siktade med utsträckt arm med revolvern mot K.A. Han hörde inte heller att M.R. uttalade något hot. K.A. reagerade ”grinigt” på deras uppmaningar, sade något och grep tag i den gevärspipa som M.R. riktade och ryckte eller drog i pipan. Därvid gick ett skott av och K.A. föll baklänges och blev liggande på rygg. Han blev chockad. Det blev också M.R., som sade ”fan jag ville inte skjuta”. Han och M.R. gick in i villan, varvid han drog in K.A. och låste dörren för att polisen, som han förstod skulle komma till platsen, inte skulle komma in. Sedan minns han inte vad som inträffade.

U.H: Han bor ett par hus norr om K.A. och G.A. utmed länsväg 272. När det TV-program som han tittade på slutade kl. 21.50 gick han ut med sin hund. När han kom fram till sin närmaste granne reagerade hunden på något, varför han stannade. Han hörde ljudet av grenar och kvistar som bröts och därefter två dunkar mot en vägg och sedan såg han två killar som sprang över länsvägen. Han trodde att killarna var inbrottstjuvar och joggade ner mot den plats där de korsat vägen och vidare så att han kom i jämnhöjd med K.A:s och G.A:s farstubro. Han hörde då röster och när han tittade mot farstubron såg han K.A. på bron och de två killarna på trappen till bron, alternativt att en av dem stod på bron och den andre på trappen. Den kortare av killarna stod ”tight” intill K.A., som höll sina händer framför sig i magtrakten. K.A. såg ut att hålla i någonting som han försökte få bort och han jobbade med sina händer i sidled. Den längre killen stod också nära K.A. men ändå en bit ifrån honom. Den kortare killen skrek ”ta hit bilnycklarna” eller ”få hit bilnycklarna”. K.A. sade ”stick härifrån”. Den kortare killen upprepade att han ville ha bilnycklarna och K.A. svarade återigen ”stick härifrån” eller ”ge er iväg härifrån”. Den kortare killen skrek ännu en gång att han skulle ha bilnycklarna och tillade ”eller jag skjuter” och en eller två sekunder därefter smällde det till och K.A. föll ihop. Därefter såg han att den längre killen höll ett hagelgevär i handen. Han sprang hem, låste dörren och ringde SOS-alarm.

I tingsrätten hördes vidare G.A., makarna A:s son F.A. samt fyra poliser - M.S., R.G., J.B. och S.N. - som medverkade vid gripandet av gärningsmännen vid det aktuella tillfället.

Enligt ett sakkunnigutlåtande visade en skjutavståndsbedömning på K.A:s tröja entydigt att en skada i tröjans framstycke orsakats av ett s.k. påsittande skott samt kunde det inte avgöras om K.A. höll i vapenmynningen då skottet avlossades. Av en rättsmedicinsk obduktionsrapport framgick att K.A. bl.a. företett dels en färsk skottskada i bröstet (närskott) med ingångsöppning i kroppens främre medellinje med skottkanal som förlöpte i horisontalplanet snett bakåt höger bildande cirka 20 graders vinkel mot kroppens pilplan med omfattande skador på bröstkorgens inre organ och med utgångsöppning på ryggen 9,5 centimeter till höger om kroppens bakre medellinje, dels ock brunsvart pigment med utseende av krutrester på högra handen. Det angavs att skottskadan i bröstet till fullo förklarade dödsfallet samt att undersökningsfynden var helt förenliga med att skottskadan uppkommit av annan persons handaverkan. Åklagaren förevisade en rekonstruktionsvideo rörande händelseförloppet.

Sandvikens tingsrätt (2004-04-07, tf. lagmannen Curt A Berg samt nämndemännen Bengt Nygren, Elfrid Andersson och Ing-Marie Möller- Andersen) dömde P.E. för försök till olaga tvång, grovt brott, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel och narkotikabrott till fängelse sex år, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad, samt M.R. för mord, grov stöld, grovt rån och tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse på livstid. M.R. förpliktades dessutom bl.a. att utge skadestånd till K.A:s dödsbo samt till G.A. och makarna A:s söner T.A. och F.A.

Såvitt avsåg åtalet för mord anförde tingsrätten i domskälen följande.

Genom M.R:s och P.E:s egna uppgifter, som vinner stöd av den övriga utredningen, är inledningsvis följande utrett. När M.R. och P.E. övergav bilen beslutade de sig för att skaffa en ny flyktbil. De tog därvid med sig en del av de vapen som de tidigare hade stulit, däribland Voeregeväret, som M.R. tidigare hade laddat, och en revolver, som P.E. under den fortsatta flykten avfyrade. Därefter måste P.E. ha förstått att revolvern var laddad.

Genom M.R:s och P.E:s egna uppgifter och i någon mån G.A:s berättelse samt främst genom U.H:s säkra och trovärdiga vittnesmål är vidare följande utrett. M.R. och P.E. begav sig till K.A:s och G.A:s bostad, där de, sedan K.A. öppnat entrédörren, riktade sina vapen, M.R. det laddade Voeregeväret och P.E. den laddade revolvern, mot K.A. M.R. höll fingret på gevärets avtryckare och stod, enligt G.A., ”över” och, enligt U.H., ”tight” med K.A. M.R. krävde först två gånger att K.A. skulle ge honom sina bilnycklar och K.A. avvisade båda gångerna M.R:s krav. M.R. hade alltså möjlighet att avbryta sitt förehavande, något som han dock inte gjorde. I stället krävde M.R. ännu en gång att K.A. skulle lämna ifrån sig sina bilnycklar och tillade att han annars skulle skjuta, samtidigt som K.A. försökte få undan pipan till geväret, som M.R. riktade och höll mot K.A. i trakten av dennes mage eller bröst, och därvid gick ett skott, som träffade K.A. i bröstet, av från geväret.

Enligt sakkunnigutlåtandet var det ett påsittande skott och enligt obduktionsrapporten avled K.A. av den skada som skottet orsakade i hans bröst. Det säger sig självt att K.A. i den belägenhet som han befann sig i ville få bort gevärspipan från sin kropp och han kan självfallet inte, såsom M.R. synes vilja göra gällande, lastas för att skottet gick av. För detta är endast M.R., som med fingret på avtryckaren riktade och tryckte geväret mot K.A., ansvarig. M.R. måste ha insett att han genom sitt förfarande att med fingret på avtryckaren rikta och hålla ett skarpladdat gevär mot K.A:s kropp hade försatt sig i en situation där det förelåg en avsevärd risk för att ett skott skulle gå av. Han avbröt inte sitt förehavande, trots att han hade möjlighet till det. Hans handlande visar att han var likgiltig för om ett skott skulle gå av och orsaka K.A:s död. Det kan vid den bedömningen inte bortses från att han en kort stund tidigare beskjutit en polisbil.

På grund av det anförda finner tingsrätten ställt utom rimligt tvivel att M.R. hade uppsåt att beröva K.A. livet. Den som berövar annan livet skall dömas för mord, om inte brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt, då det skall dömas för dråp.

M.R. har sent en kväll uppsökt K.A. i dennes bostad och med fingret på avtryckaren riktat och hållit ett skarpladdat gevär mot K.A., som befann sig i en skyddslös ställning, samt försökt att avtvinga K.A. dennes bilnycklar. Förfarandet är brutalt och hänsynslöst. Det säger sig självt att K.A., som var vapenkunnig, måste ha känt dödsskräck. Härtill kommer det förhållandet att M.R. haft tid att besinna sig och avbryta sitt förehavande, något som han inte gjorde. Han fortsatte tvärtom att försöka avtvinga K.A. dennes bilnycklar genom att hota att skjuta K.A. På grund av det upptagna finner tingsrätten att gärningen inte är att anse som mindre grov. M.R. skall därför fällas till ansvar för mord.

P.E. försökte också att avtvinga K.A. dennes bilnycklar genom att rikta ett skarpladdat vapen mot K.A. Enligt vad U.H. omvittnat stod han dock inte lika nära K.A. som M.R. och förhöll han sig passiv. Tingsrätten finner därför inte visat att P.E:s uppsåt sträckte sig längre än till att genom hot om brottslig gärning avtvinga K.A. dennes bilnycklar. Åtalet mot P.E. för mord och för de alternativa gärningar, som åklagaren lagt honom till last, kan följaktligen inte bifallas. Genom sitt förfarande att rikta en skarpladdad revolver mot K.A. och därigenom försöka avtvinga K.A. dennes bilnycklar har dock P.E. gjort sig skyldig till försök till olaga tvång, ett brott som han inte uttryckligen åtalats för i målet men som ryms inom åklagarens gärningsbeskrivning. Brottet är brutalt och hänsynslöst och har inneburit ett så allvarligt övergrepp mot K.A. att det skall bedömas som grovt. P.E. skall därför fällas till ansvar för försök till olaga tvång, grovt brott.

Beträffande påföljden för M.R. anförde tingsrätten: M.R. har övertygats om tillgrepp av fortskaffningsmedel, grov stöld i två fall, grovt rån och mord. Straffet för mord är fängelse i tio år eller på livstid, Brottet, som var helt oprovocerat, har begåtts sedan M.R. sent på kvällen uppsökt K.A. i dennes bostad och på ett brutalt och hänsynslöst sätt angripit denne. Några omständigheter som utgör tillräckliga skäl att frångå livstidsstraff har inte framkommit i målet. Därtill kommer att M.R. gjort sig skyldig till ytterligare brott, bl.a. grovt rån med ett mycket högt straffvärde. På grund av det upptagna skall påföljden för M.R. bestämmas till fängelse på livstid.

M.R., P.E., åklagaren, G.A., T.A. och F.A. överklagade tingsrättens dom med bl.a. följande ändringsyrkanden.

M.R. yrkade att åtalen för grovt rån och mord skulle ogillas samt att påföljden i allt fall skulle bestämmas till ett tidsbestämt fängelsestraff.

P.E. yrkade att åtalet skulle ogillas dels såvitt avsåg narkotikabrott, dels såvitt avsåg den gärning som av tingsrätten rubricerats som försök till olaga tvång, grovt brott. Han yrkade vidare att fängelsestraffet i allt fall skulle sättas ned.

Åklagaren yrkade att P.E. skulle dömas för medhjälp till mord, alternativt medhjälp till grov misshandel. Han yrkade vidare att P.E. skulle ådömas ett längre fängelsestraff än det av tingsrätten bestämda.

G.A., T.A. och F.A. yrkade att P.E. skulle dömas för medhjälp till mord alternativt medhjälp till grov misshandel i enlighet med åtalet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

I hovrätten justerade åklagaren åtalet, så att det uttryckligen kom att innefatta ansvarsyrkanden mot P.E. för olaga tvång, grovt brott, och/eller försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt brott.

Hovrätten för Nedre Norrland (2004-06-18, hovrättslagmannen Håkan Lavén, adjungerade ledamoten, f.d. kammarrättslagmannen Stina Zackari, referent, tf. hovrättsassessorn Benny Wernqvist, samt nämndemännen Lars Östberg och Jimmy Näsström) ändrade domen mot P.E. endast på så sätt att hovrätten dels ogillade åtalet för narkotikabrott och dels dömde P.E. för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel. Avseende M.R. ändrades tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dels ogillade ett åtal för grovt rån och i stället dömde M.R. för framkallande av fara för annan och dels bestämde påföljden till fängelse tolv år, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad.

Såvitt avsåg åtalet för mord förebringades i hovrätten samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten och hölls förnyade förhör med G.A., F.A., M.R., P.E. och U.H. På begäran av M.R. hölls vittnesförhör med J.K. rörande frågan om vilket tryck som erfordras för avfyrning av jaktvapen. Bandupptagningarna från förhören vid tingsrätten med M.S., R.G., J.B. och S.N. spelades upp. Rekonstruktionsvideon spelades upp på nytt och hovrätten höll syn på brottsplatsen. De i hovrätten omhörda personerna lämnade alla i allt väsentligt samma uppgifter som redovisades i tingsrättens dom.

Beträffande åtalet för mord anförde hovrätten i sina domskäl följande.

I målet är utrett att M.R. vid gärningstillfället med fingret på avtryckaren hållit geväret mot K.A:s kropp och att ett skott gått av som medfört att K.A. avlidit. M.R. har vidgått att skottet avlossats genom att hans finger kommit åt avtryckaren men gjort gällande att detta orsakats av att K.A. ryckt i geväret för att föra undan det från sin kropp. Han har vidare gjort gällande att han varit omedveten om att geväret varit laddat och osäkrat.

Angående vad som förekommit närmast före det att skottet avlossades finner hovrätten följande utrett. K.A. hade öppnat ytterdörren till huset och stod på farstubron med ryggen vänd mot dörröppningen. M.R. och P.E. stod framför honom på trappsteget ned från farstubron eller möjligen delvis på marken nedanför. M.R. höll geväret med pipan mot K.A:s kropp och fingret på avtryckaren och P.E. stod med den laddade revolvern i utsträckt hand riktad mot K.A. medan de krävde att K.A. skulle lämna bilnycklarna till dem. K.A., som vägrade att lämna ifrån sig bilnycklarna, försökte att med händerna styra undan gevärspipan. Kravet att få bilnycklarna upprepades tre gånger, sista gången av M.R. med ett tillägg av innebörd att han skulle skjuta K.A. om denne inte gav honom nycklarna. Någon sekund därefter gick det skott av som träffade K.A. i bröstet.

Av vittnesförhöret med U.H., som på 35 - 40 meters avstånd iakttog i stort sett hela händelseförloppet, framgår att skottet kom omkring 45 sekunder eller i vart fall mindre än en minut efter det att ordväxlingen började. Det får vidare genom vad U.H. uppgivit anses utrett att K.A. oavbrutet försökte styra bort gevärspipan från sin kropp medan M.R. höll emot och tryckte geväret mot K.A. samtidigt som han uttalade hotelser. Enligt U.H. var K.A:s rörelser med händerna till en början ”mjuka”; dock att han strax före skottet med större kraft förde händerna till vänster.

M.R. och P.E. har förklarat att deras avsikt då de medförde vapnen till K.A:s fastighet och där riktade vapnen mot honom var att snabbt tilltvinga sig en ny flyktbil, men inte att döda eller skada någon. Vad som framkommit utgör inte skäl att utgå från att deras syfte med vapnen under den delen av händelseförloppet varit annat än vad de uppgivit.

Inte heller ger utredningen belägg för att M.R. i den situation som uppstod då K.A. sökte värja sig genom att ta tag i gevärspipan avsiktligt avlossade skottet och därmed hade direkt uppsåt att döda eller skada K.A. Frågan är då om omständigheterna var sådana att M.R. ändå skall dömas för brottet på grund av att han insett risken för att K.A. skulle komma att dödas eller skadas. Hovrätten har här att utgå från det uppsåtskrav som Högsta domstolen ställt upp i rättsfallet NJA 2002 s. 449, jfr också NJA 2004 s. 176. Vad frågan gäller är om M.R. vid gärningstillfället kan sägas ha haft i vart fall en likgiltig inställning till om skottet skulle komma att avlossas och K.A. dödas eller skadas. I det hänseendet är följande omständigheter av betydelse.

Av utredningen framgår att M.R. hållit geväret så att gevärspipan varit i kontakt med K.A:s kropp i jämnhöjd med magen och att han hela tiden hållit sitt finger på avtryckaren under det att K.A. haft sina händer runt gevärspipan och försökt föra denna åt sidan. Denna kamp mellan de två om gevärspipans placering har pågått under i vart fall en dryg halvminut innan skottet brann av. M.R:s påstående att han inte känt till att vapnet varit laddat förtjänar inte avseende eftersom det med hänsyn till vad som framkommit inte rimligen kan vara någon annan än han själv som laddat vapnet. Trots att han känt till att vapen normalt är utrustade med en säkringsmekanism har han inte heller förvissat sig om att vapnet varit säkrat. Enligt hovrättens bedömning förelåg det i den situation som uppstod på farstubron en högst påtaglig risk för att ett skott skulle kunna gå av och medföra att K.A. dog eller skadades svårt, vilket M.R. måste ha insett. Vad som framkommit ger vid handen att - även om det är fråga om ett snabbt händelseförlopp - K.A:s försök att föra undan gevärspipan pågått under så lång tid innan skottet gick av att M.R. haft möjlighet att i vart fall ta bort fingret från avtryckaren. Genom att underlåta detta har han visat att han varit likgiltig för om K.A. skulle berövas livet eller drabbas av kroppsskada. M.R. skall av anförda skäl dömas för att ha berövat K.A. livet.

M.R. har uppträtt mycket brutalt och hänsynslöst genom att sent en kväll uppsöka K. A. i dennes bostad, under vapenhot försöka avtvinga honom nycklar till bilen och därefter - när K.A. vägrat lämna ifrån sig nycklarna - skjuta honom till döds. På grund av det anförda är gärningen, som tingsrätten funnit, att bedöma som mord.

Vad sedan gäller P.E. har såsom ovan anförts dennes uppsåt omfattat att tillsammans med M.R. genom vapenhot tvinga K.A. att ge dem bilnycklarna. Utredningen i målet ger inget stöd för att P.E. - som enligt vad som framkommit strax innan gevärsskottet avlossats sänkt den revolver som han haft riktad mot K.A. - i det sista skedet av händelseförloppet handlat i samråd eller samförstånd med M.R. på sådant sätt att han skall dömas för medhjälp till mord eller medhjälp till grov misshandel. Åtalet skall därför i dessa delar som tingsrätten funnit ogillas. - P.E. har emellertid genom att rikta en skarpladdad revolver mot K.A. försökt tvinga denne att överlämna bilnycklarna. Han skall därför såsom tingsrätten funnit dömas för försök till olaga tvång, vilket brott är att bedöma som grovt. P.E:s handlande innefattar även försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, vilket brott emellertid inte skall bedömas som grovt med hänsyn till att övergreppet mot K.A. blivit beaktat genom att P.E. dömts för grovt olaga tvång (jfr NJA 1992 s. 26).

Beträffande påföljden för M.R. anförde hovrätten: Straffet för mord är fängelse i tio år eller på livstid. Valet mellan tidsbestämt straff och livstidsstraff skall enligt rättspraxis grundas på en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Utgångspunkten är då att livstidspåföljden förbehålls de kvalificerade morden. Till dessa hör mord som har planerats, utförts med särskild grymhet eller eljest innefattar moment som gör att mordet framstår som särskilt grovt. Mordet på K.A., vilket var oplanerat, föregicks av ett kort händelseförlopp under vilket K.A:s vägran att trots vapenhot lämna ut bilnycklarna uppenbarligen överraskat M.R. och P.E. Gärningen utfördes inte med någon särskild grymhet och döden torde ha inträffat tämligen omgående. Hovrätten finner sammantaget att gärningen inte kan anses innefatta sådana kvalificerade moment att påföljden skall bestämmas till livstids fängelse. M.R. skall därför dömas till ett tidsbestämt fängelsestraff. För den samlade brottslighet som M.R. gjort sig skyldig till finner hovrätten att strafftiden bör bestämmas till fängelse tolv år.

Hovrätten fann härefter att det inte förelåg skäl att underlåta att förverka M.R. villkorligt medgiven frihet från tidigare ådömt straff.

Hovrätten fann inte skäl att göra ändring i vad tingsrätten bestämt om påföljd och förverkande av villkorligt medgiven frihet för P.E.

Målnummer B 396-04

Metadata

Domstol
Hovrättenför Nedre Norrland
Avgörandedatum
2004-06-18
Målnummer
B396-04
Lagrum
3 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1992 s. 26
NJA 2002 s. 449
NJA 2004 s. 176
Litteratur
Sökord
Mord
Uppsåt
Brottspåföljd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation