NJA 1992 s. 26

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Jalvemyr) meddelade dom d 19 juli 1991.

I domskälen anförde TR:n under åtalspunkten 1 att M.P. och P.R. erkänt att de gjort sig skyldiga till rån.

TR:n gjorde beträffande åtalet under denna punkt följande bedömning: B-M.Å. och B.Å. har lämnat en utförlig beskrivning av händelseförloppet inne i butiken. Av denna beskrivning framgår att M.P. avlossat åtminstone tre skott i sådan närhet till B-M.Å., att hon upplevt att M.P. riktat vapnet mot henne. Det är genom deras uppgifter också klarlagt att P.R. riktat ett vapen mot B.Å. och tvingat ned henne på golvet och att M.P. knuffat omkull B-M.Å.. Förutom att målsägandenas berättelser bekräftar M.P:s och P.R:s begränsade erkännanden, som anger att rånet beslutats i samråd mellan dem, visar de således också att omständigheterna vid gärningen är sådana, att denna är att bedöma som grovt rån med hänsyn till användandet av skarpladdade vapen och att M.P. och P.R. utnyttjat kassörskornas skyddslösa ställning och utövat fysiskt våld mot dem. M.P. och P.R. skall således såsom gärningsmän dömas för grovt rån.

Under åtalspunkterna 6-8 anförde TR:n bl a följande.

Åklagaren har anfört: Torsdagen d 2 maj 1991 omkring kl 14.00 kom M.P. och V.K. in på Nordbankens kontor på Stora gatan i Sigtuna. M.P. var beväpnad med samma revolver som han använt vid rånet mot ICA-butiken i Ängby. V.K. hade en Mauser-pistol, kaliber 7,65 m.m. M.P. och V.K. hade färdats på en motorcykel som V.K. körde från Rinkeby till Sigtuna. De hade ställt motorcykeln på en tvärgata, Olofsgatan. Under vapenhot tilltvingade de sig 110 000 kr och 80 951 kr i utländska sedlar. När de skulle ge sig av från banken hade en person spärrat dörren med en käpp. De tvingade kassörskan C.H. med sig till utgången, där hon förmådde någon att ta bort käppen så att rånarna kunde komma ut. En rådig person hade gjort motorcykeln obrukbar. M.P. och V.K. sprang därför till V.E:s bostad, där de under vapenhot tilltvingade sig nycklarna till V.E:s bil, en Honda Civic. V.K. körde Honda-bilen från Sigtuna men kolliderade med en svängande lastbil på länsväg 269 i Upplands Bro kommun. M.P. skadades vid kollisionen och blev kvar i Honda-bilen under det att V.K. tillgrep G.S:s bil och körde från platsen.

M.P. har erkänt rån i åtalspunkten 6 men ifrågasatt om rånet är grovt. Han har erkänt att han gjort sig skyldig till stöld i åtalspunkten 7.

V.K. har förklarat att han kan varken erkänna eller förneka vad åklagaren lagt honom till last i åtalspunkterna 6-8.

P.A., L.L. och V.E. har hörts som målsägande i dessa delar av målet. De har berättat följande.

- - -

V.E.: Hon satt vid köksbordet när det ringde på dörren strax efter kl 14.00. Hon trodde att det var hennes barn och gick och öppnade. Två personer i MC-hjälmar klev in i den smala hallen och föste henne ut i köket. V.E. stötte emot något och hade ett blåmärke med förhårdnad under omkring 10 dagar efter händelsen. Hon såg att den kraftigare av de två hade ett vapen och insåg det allvarliga i situationen. Den kraftigare rånaren stod framför V.E. under det att den andre gick runt i köket och tittade in i övriga rum i atriumhuset. V.E. vågade inte röra sig. Vid ett tillfälle kände hon också att någon stod bakom henne och hon kände något som lätt rörde henne i ryggslutet. Den kraftigare rånaren begärde på svenska med finsk brytning att få bilnyckeln. V.E. förvarade sina nycklar i ett nyckelskåp och hon knuffades dit. Den kraftigare rånaren höll i hennes tröja med sin ena hand och höll vapnet i den andra. När han fått nyckeln släppte han taget om hennes tröja. Ytterdörren stod något öppen och V.E. rusade ut. Hon såg sedan hur rånarna gick ut ur huset och fram till en Volkswagen Golf, som inte är V.E:s bil. När de upptäckte misstaget gick de till Honda-bilen och körde iväg. V.E. rusade in i huset och låste om sig. Det ringde på dörren och en dam stod utanför. Där fanns också en blå bag, som damen tog hand om. V.E. har mått väldigt dåligt efter händelsen och har fått hjälp av att samtala med två psykoterapeuter som hon har kontakt med i sitt arbete. Efter händelsen fick hon också värk och stelhet i nacken. Stelheten satt i omkring tio dagar. En dörr i hallen blev förstörd genom att en av rånarna sparkade till den. Det fanns fotavtryck på den och ett hål i dörren. V.K:s kroppsbyggnad, ögon och ögonbryn liknar den korta, kraftige rånarens.

M.P. har lämnat följande uppgifter. - - - M.P. hade sin revolver med sig i ett axelhölster. Revolvern var laddad. Hans kamrat var också beväpnad men M.P. såg det först inne i banken. Han känner igen Mauserpistolen när åklagaren förevisar den. De hade inte talat om hur eventuella vapen skulle användas. - - - De ställde motorcykeln på en närbelägen gata och gick in i banken. M.P:s kamrat gick in först. Han skulle ta hand om pengarna och M.P. skulle övervaka kunder och personal. Kamraten gick innanför disken och M.P. gick fram till disken och höll upp en kasse som pengarna stoppades ned i. Annars stod han huvudsakligen vid ena änden av kassadisken. Han höll sitt vapen riktat mot övergången mellan väggen och taket. Han sade "Hands up" vid något tillfälle. När M.P. och kamraten skulle gå hade någon satt en käpp i dörren och de bad därför en banktjänsteman att komma och öppna. När de kom fram till motorcykeln låg den omkull och kablar var borttagna. De sprang från platsen och kom till ett vitt hus, där två bilar stod uppställda. M.P:s kamrat ringde på dörren och en kvinna öppnade. Kamraten tog kvinnan i handen och de gick in i huset. M.P. gick runt i huset för att se om det fanns fler personer i huset. När han återvände till sin kamrat fick denne bilnycklar av kvinnan. De gick till en Golf, men nyckeln passade inte. De gick då till Honda-bilen och kunde åka från platsen i den. Vid en korsning kolliderade de med en lastbil. M.P. blev medvetslös vid kollisionen.

V.K. har uppgett att han endast har vaga minnesbilder av dagen i fråga på grund av att han druckit mycket alkohol. - - -

TR:ns bedömning.

M.P:s erkännande stöds av den övriga utredningen, som övertygande också visar att hans medgärningsman vid rånet mot Nordbanken och mot V.E. varit V.K.. De fåtaliga minnesbilder som V.K. påstått sig ha styrker också åtalet mot honom för tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Det saknas anledning att bedöma gärningen mot Nordbanken på annat sätt än åklagaren gjort. Vid gärningen mot V.E. har åtminstone V.K. haft sitt vapen framme. Att detta vapen varit skarpladdat framgår av den tekniska utredningen. Det är inte styrkt att också M.P. hotat V.E. med skarpladdat vapen, men det är TR:n främmande att M.P. föreställt sig att något hot med vapen inte skulle ske i detta sammanhang. TR:n finner därför att även gärningen mot V.E. är att bedöma som grovt rån. Genom förhöret med V.E. är också styrkt att M.P. och V.K. utfört gärningen gemensamt och i samråd.

I dessa åtalspunkter skall således envar av M.P. och V.K. dömas för grovt rån i två fall. - V.K. skall därtill dömas för tillgrepp av fortskaffningsmedel.Påföljdsfrågorna

M.P. döms i detta mål för tre fall av grovt rån. Han har tidigare inte dömts av svensk domstol såvitt framgår av kriminalregistret. Av utdrag ur det finska straffregistret framgår emellertid att han har en massiv kriminalitet bakom sig med bl a en icke verkställd dom på fängelse tre år fyra månader. - - - M.P. skall med hänsyn till straffvärdet hos den brottslighet han gjort sig skyldig till dömas till ett långt fängelsestraff. Varken M.P:s kroppsskada efter kollisionen d 2 maj 1991 eller domen i Finland ger anledning till en mildare straffmätning.

M.P. saknar egentlig anknytning till Sverige. Då han är medborgare i Finland erfordras emellertid synnerliga skäl för att utvisa honom. Genom denna dom döms M.P. för tre fall av grovt rån, vid vilka gärningar skarpladdade vapen förekommit. Vid rånet mot ICA-butiken i Ängby har M.P. själv avlossat skott med sin revolver. Inom en tidrymd av två dygn därefter har han gjort sig skyldig till ytterligare synnerligen allvarlig brottslighet med inslag av svåra integritetskränkningar. Han är kriminellt belastad i sitt hemland och TR:n finner risken att M.P. fortsätter sin kriminella verksamhet vara uppenbar. Vid en samlad bedömning av M.P:s kriminalitet och hans förhållanden i övrigt finner TR:n att synnerliga skäl föreligger att utvisa M.P. och förbjuda honom att återvända hit för all framtid. Vid straffmätningen har TR:n beaktat sitt ställningstagande i utvisningsfrågan.

V.K.. I intyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål beträffande V.K. har föreslagits rättspsykiatrisk undersökning för att utröna huruvida en hjärnskada som motiverar straffrättslig särbehandling föreligger. V.K:s massiva brottslighet i tiden långt före de bilolyckor som ifrågasätts vara upphov till den eventuella hjärnskadan hos honom (fyra avsnitt i det svenska kriminalregistret och betydligt fler i det finska straffregistret) talar starkt emot att sådan undersökning sker. Enligt TR:ns bedömning föreligger inte hinder att döma V.K. till det långvariga fängelsestraff som straffvärdet hos hans nu aktuella brottslighet motiverar.

V.K. har varit den aggressive vid gärningarna i Sigtuna. Han kan förväntas fortsätta brottslig verksamhet. Även beträffande V.K. föreligger synnerliga skäl till utvisning med hänsyn till arten och graden av hans brottslighet. Hans anknytning till Sverige är svag och han har vistats mycket i Finland sedan 1978, då han första gången kom till Sverige. Utvisningsbeslutet bör emellertid begränsas till en tid av tio år.

TR:ns domslut. TR:n dömde M.P. jämlikt 8 kap 6 § BrB för grovt rån till fängelse 8 år.

M.P. utvisades ur riket och förbjöds att återvända hit.

TR:n dömde V.K. jämlikt 8 kap 6 och 7 §§ BrB för grovt rån och tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse 7 år.

V.K. utvisades ur riket med förbud att återvända hit före d 19 juli 2001.

Förordnanden meddelades om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

M.P. och V.K. förpliktades utge skadestånd till flera målsägande.

Förordnande meddelades om förverkande av i beslag tagna vapen m.m.

Domskäl

Domskäl. Enligt HovR:ns därutinnan lagakraftvunna dom har V.K. gjort sig skyldig till grovt rån och tillgrepp av fortskaffningsmedel (åtalspunkterna 6 och 8) och M.P. till grovt rån i två fall (åtalspunkterna 1 och 6).

Målet i HD gäller i första hand den straffrättsliga bedömningen av åtalspunkten 7. Riksåklagarens ändring av gärningsbeskrivningen i denna del får anses utgöra en sådan tillåten åtalsjustering som avses i 45 kap 5 § 3 st RB.

Utgångspunkten för den straffrättsliga bedömningen är alltså att V.K. och M.P. olovligen har trängt in i V.E:s bostad och tillsammans och i samråd, genom att rikta ett skarpladdat vapen mot V.E. och knuffa henne med kroppsskador som följd, tvingat till sig nycklarna till hennes personbil, som de därefter olovligen tagit och brukat.

Riksåklagaren har yrkat att gärningen i första hand bedöms som grovt rån.

Den gärningsbeskrivning som ligger till grund för åtalet i denna del avser det fall av rån som föreligger då någon stjäl medelst råntvång. Omständigheterna i målet ger vid handen att V.K. och M.P. inte haft för avsikt att tillägna sig V.E:s bilnycklar. Att medelst råntvång tillgripa en sak för att bruka den och utan tillägnelseuppsåt är inte att bedöma som rån.

På grund av det anförda kan V.K. och M.P. inte ådömas ansvar för rån. Emellertid har V.K. och M.P., genom att med våld och under vapenhot tilltvinga sig V.E:s bilnycklar, gjort sig skyldiga till olaga tvång enligt 4 kap 4 § BrB. V.K. och M.P. bör därjämte ådömas ansvar för tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap 7 § BrB. Med hänsyn till att ett skarpladdat vapen använts vid brottet och vidare till att V.K. och M.P. trängt sig in i V.E:s hem och utsatt henne för en brutal behandling samt hänsynslöst utnyttjat hennes skyddslösa ställning har det olaga tvånget inneburit ett så allvarligt övergrepp mot V.E. att det bör bedömas som grovt. Därigenom får råntvånget anses ha blivit tillräckligt beaktat vid den straffrättsliga bedömningen av gärningen, och det bör därför inte medföra att även tillgreppet av fortskaffningsmedel anses såsom grovt (jfr prop 1962:10 Del B s 442 f och Beckman m fl, Brottsbalken I, 1987 s 323 f och 377).

HD finner inte tillräckliga skäl föreligga att besluta om rättspsykiatrisk undersökning av V.K..

Det av HD meddelade prövningstillståndet innefattar inte utvisningsfrågan. V.K:s yrkande att HovR:ns utvisningsbeslut skall upphävas kan därför inte tas upp till prövning.

I påföljdsfrågan saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning i annan mån än att straffet för V.K. bör bestämmas till sex år.

M.P. har anfört att han vistades på sjukhus från d 2 maj till d 14 maj 1991, att han under denna tid var föremål för bevakning från polisens sida och att han därför får anses ha varit berövad friheten under ytterligare 12 dagar, vilka bör avräknas från ådömt straff.

Riksåklagaren har upplyst att M.P. anhölls i sin frånvaro d 2 maj 1991 men att beslutet på grund av M.P:s hälsotillstånd inte verkställdes förrän d 14 maj 1991, då han greps.

Eftersom anhållningsbeslutet inte verkställdes förrän d 14 maj 1991 skall den tid under vilken M.P. varit berövad friheten beräknas från den dagen. Någon avräkning skall sålunda inte ske för den tid M.P. vistades på sjukhus.

Från de ådömda straffen skall utöver den av HovR:n bestämda tiden avräknas ytterligare 111 dagar.

Domslut

Domslut. HD, som avvisar V.K:s yrkande att beslutet om utvisning skall upphävas och lämnar yrkandet att han skall undergå rättspsykiatrisk undersökning utan bifall, ändrar på det sättet HovR:ns dom att V.K. och M.P. för gärningarna under åtalspunkt 7 döms enligt 4 kap 4 § 2 st och 8 kap 7 § 1 st BrB för grovt olaga tvång och tillgrepp av fortskaffningsmedel samt att påföljden för V.K. bestäms till fängelse 6 år.

Fängelsestraffen skall anses verkställda i anstalt för V.K:s del till en tid av 264 dagar och för M.P:s del till en tid av 252 dagar.

JustR Magnusson var skiljaktig beträffande motiveringen och ansåg att fjärde-sjätte styckena i majoritetens domskäl borde ersättas med följande stycken:

Syftet med V.K:s och M.P:s handlande har uppenbarligen varit att få tag på en bil med vilken de kunde förflytta sig från platsen. Även om de i anslutning till besöket hos V.E. företog sig ett flertal skilda gärningar, talar sambandet i brottsplan och utförande för att gärningarna skall bedömas som ett enda brott (jfr NJA 1967 s 93). I varje fall saknas anledning att skilja ut tillgreppet av bilnycklarna och behandla det som ett särskilt brott. Denna handling har inte haft någon självständig betydelse utan får anses konsumerad av biltillgreppet. Detta gäller så mycket mer som tillgreppet av nycklarna får anses ha skett utan tillägnelseuppsåt.

När det gäller biltillgreppet har riksåklagaren inte ens påstått att V.K. och M.P. har haft uppsåt att tillägna sig bilen. Det är således inte fråga om något stöldbrott. Av detta följer att, även om de omständigheter under vilka V.K. och M.P. satte sig i besittning av bilen är att hänföra till begreppet råntvång, de inte kan straffas för rånbrott (se Kommentaren till brottsbalken I, 5 uppl s 269 och 377). I stället är bestämmelserna om tillgrepp av fortskaffningsmedel i 8 kap 7 § BrB tillämpliga.

Bestämmelserna om ansvar för tillgrepp av fortskaffningsmedel infördes vid BrB:s tillkomst efter förslag av lagrådet. Lagrådets majoritet förordade därvid att det skulle införas en särskild straffskala för grova fall. Under denna straffskala borde, framhölls det, hänföras bl a fall vilka, om stölduppsåt förelegat, skulle ha bedömts som rån. Detta yttrande föranledde inte någon erinran från statsmakternas sida under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. (Se NJA II 1962 s 212 f.)

Om V.K. och M.P. hade haft uppsåt att tillägna sig V.E:s bil, får det anses att deras handlande skulle ha föranlett ansvar för rånbrott. Detta talar för att de skall dömas för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel. Frågan är emellertid om straffvärdet av deras handlande gentemot V.E. blir tillräckligt beaktat, om de döms endast för detta brott.

V.K:s och M.P:s sätt att tvinga till sig bilnycklarna från V.E. faller i och för sig under bestämmelserna om olaga tvång i 4 kap 4 § BrB. För normalfallet av olaga tvång döms enligt paragrafens första stycke till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, skall enligt andra stycket i paragrafen dömas till fängelse mellan sex månader och sex år. De nu angivna straffskalorna skall jämföras med straffet för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel, som är lägst sex månader och högst fyra år.

Skulle det anses att det tvång som har utövats mot V.E. är att hänföra till normalfallet av olaga tvång, finns det inte anledning att döma särskilt för den gärningen. Straffvärdet av det utövade tvånget får då anses tillräckligt beaktat genom att V.K. och M.P. döms för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel. Det finns emellertid i så fall skäl att citera inte bara 8 kap 7 § utan också 4 kap 4 § BrB.

Situationen blir en annan, om övergreppet mot V.E. bedöms som grovt olaga tvång. Med hänsyn bl a till de olika straffskalornas utformning får det i så fall anses föreligga ett fall av brottskonkurrens. Om emellertid V.K. och M.P. döms för grovt olaga tvång, bör övergreppet mot V.E. anses ha blivit beaktat i sådan mån att det inte skall påverka bedömningen av tillgreppsbrottet. V.K. och M.P. skall alltså då inte dömas för grovt brott, när det är fråga om tillgreppet av bilen. (Se beträffande de berörda konkurrensfrågorna vidare Kommentaren till brottsbalken I, 5 uppl s 55 ff, Jareborg, Brotten, 1 häftet 2 uppl s 106 ff och Madeleine Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem s 85 ff.)

Som exempel på omständigheter som kan föranleda att olaga tvång skall anses som grovt nämns i lagtexten att gärningen har innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. Enligt förarbetena kan stadgandet om olaga tvång vinna tillämpning även i vissa andra fall. En förutsättning härför är emellertid, sägs det vidare, att brottet med hänsyn till tvångsmedlets art, beskaffenheten av den handling som åsyftades med tvånget samt övriga omständigheter utgör ett så allvarligt övergrepp att det kan jämställas med typiska fall av tortyr. (Se NJA II 1962 s 125 ff, Kommentaren till brottsbalken I, 5 uppl s 197 f och Jareborg, a a s 268 ff; jfr också NJA 1982 s 143 och RH 1982:10.)

Det övergrepp som har begåtts mot V.E. kan i och för sig inte jämställas med tortyr. Med hänsyn främst till att hon har blivit hotad med ett skarpladdat vapen får emellertid tvånget anses ha varit av klart allvarlig beskaffenhet. Hänsyn bör också tas till att tvånget utövades i hennes bostad och att hon vid tillfället var ensam hemma och således befann sig i en skyddslös och utsatt position. Vid brottsrubriceringen bör vidare beaktas att maximistraffet för grovt olaga tvång visserligen har satts högt men att straffminimum är såpass lågt som fängelse sex månader.

Vid ett beaktande av samtliga omständigheter bör övergreppet mot V.E. bedömas som grovt olaga tvång. V.K. och M.P. skall då, i enlighet med vad som tidigare har sagts, dömas dels för detta brott, dels för tillgrepp av fortskaffningsmedel.