lagen.nu

RH 2005:42

Tillämpning av artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Vid bedömning av frågan om uppgifter från förundersökningen skulle få läggas till grund för utgången har beaktats bl.a. den omständigheten att den tilltalade för egen del avstått från att utnyttja de försvarsmöjligheter som stått honom till buds.

Åklagaren åtalade K.S. för grov kvinnofridskränkning med följande gärningsbeskrivning. K.S., gift med I.S., har under tiden vårvintern 2002 till den 21 februari 2003 i makarnas gemensamma bostad i Karlstad och sommarstuga i Alstervik utanför Karlstad vid ett stort antal tillfällen misshandlat, ofredat och hotat sin fru med brottslig gärning. Hoten har varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. K.S. har vid några tillfällen försökt misshandla I.S. Var och en av gärningarna har utgjort ett led i en upprepad kränkning av I.S:s integritet och varit ägnade att allvarligt skada I.S:s självkänsla. - Misshandeln har bestått i bl.a. frekventa tag om hustruns armar och knuffar så att hon fallit eller slagit emot föremål och orsakat henne smärta och blåmärken på armar och ben samt i huvudet. Hoten har bestått i hot att misshandla I.S. och i slutet av perioden ett flertal hot att hämta sitt tjänstevapen och skjuta henne. Ofredandena har bestått i frekventa förnedrande uttalanden om I.S. och hot att kontakta diverse personer för att ställa till problem för henne.

I stämningsansökningen preciserade åklagaren speciella gärningstillfällen.

K.S. förnekade brott. Vid huvudförhandlingen vägrade han att uttala sig.

Åklagaren begärde målsägandeförhör med I.S. Vid huvudförhandlingen vägrade I.S. att uttala sig.

På begäran av åklagaren hölls vittnesförhör med K.Sj., polisinspektören P.D., S.A. och A.J, dotter till I.S.

Karlstads tingsrätt (2003-10-07, ordförande f.d. lagmannen Claes Ljungström) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten inledningsvis följande.

Åklagaren har vid tingsrätten begärt förhör med I.S. I.S. har emellertid vägrat att yttra sig i något avseende. Åklagaren har berättigats att föredra de uppgifter I.S. lämnat enligt ett utskrivet dialogförhör under förundersökningen. Uppgifterna lämnade i detalj stöd för vad som angetts i åklagarens gärningsbeskrivning. I.S. får vid huvudförhandlingen anses ha vägrat bekräfta uppgifternas riktighet likaväl som hon vägrat besvara frågor om huruvida någonting blivit missuppfattat och borde korrigeras.

K.S. vägrade också att uttala sig. Åklagaren har berättigats föredra uppgifter från K.S. som antecknats i förundersökningsprotokollet. Av dessa framgick att förhållandet mellan makarna varit spänt, att hårda ord utväxlats, att K.S. någon gång kan ha tagit tag i hustruns armar och kanske också knuffat till henne, att han har dåligt minne rörande de olika påståendena i gärningsbeskrivningen och att han bestämt bestrider att han misshandlat, ofredat och hotat sin hustru i sådan omfattning att det kan ha utgjort grov kvinnofridskränkning.

Efter att ha redovisat vittnesberättelserna gjorde tingsrätten följande bedömning.

Vid inledningen av huvudförhandlingen fanns uppgifter om att varken den tilltalade eller målsäganden skulle uttala sig inför domstolen och dessa uppgifter visade sig vara riktiga. Skäl fanns dock för antagandet att i vittnesmålen skulle lämnas sådana uppgifter att det trots allt skulle kunna genomföras en rättvis rättegång. Tingsrätten tillät därför att målsägandens uppgifter enligt förundersökningsprotokollet fick läsas upp. Även den tilltalades uppgifter i sammandrag föredrogs av åklagaren. Tingsrätten finner sig härvid böra anmärka att de svar som lämnades från målsäganden och den tilltalade på frågor från rätten om någon nyansering och korrektion skulle göras i de upplästa berättelserna innebar att de alltjämt vägrade att uttala sig och knappast kan tolkas som någon bekräftelse på att det upplästa var korrekt.

Vittnesmålen giver samtliga vid handen att K.S. efter sin sjukskrivning 1991 till följd av tablett- och alkoholmissbruk förändrades och att det tidigare lyckliga äktenskapet förbyttes i sin motsats. Gräl och misshälligheter förekom, men i intet av vittnesmålen uttalas någonting om att K.S. skulle ha fysiskt misshandlat sin hustru och än mindre att det skett på ett så konsekvent sätt att brottet grov kvinnofridskränkning kan anses visat.

Vid sådant förhållande uppstår frågan om I.S:s berättelser i förundersökningen skall få ingå i processmaterialet. Som anförs i ett tillägg av justitierådet Johan Lind till Högsta domstolens beslut den 14 september 1992, NJA s. 532, får anses ytterst angeläget att svenska processregler tillämpas så att en konflikt med Europadomstolens praxis undvikes. Denna praxis förutsätter att en person får dömas endast efter en rättvis rättegång - a fair trial - och en sådan rättsskipning förutsätter att förhör kunnat av motparten hållas med den som lämnar de uppgifter på vilka den fällande domen grundas. Dock påpekas i det nyss angivna tillägget att Europadomstolen, där annan utredning än den upplästa berättelsen finnes, kan acceptera en fällande dom.

Någon sådan annan utredning finns inte i förevarande mål. Tingsrätten som nödgas bortse från förhöret under förundersökningen med I.S. måste lämna åtalet mot K.S. utan bifall.

Åklagaren överklagade domen till hovrätten och yrkade att K.S. skulle dömas för grov kvinnofridskränkning.

K.S. bestred ändring.

I hovrätten framlades i allt väsentligt samma utredning som vid tingsrätten, varvid omförhör ägde rum med I.S., K.S., K.Sj., P.D., och A.J. De lämnade, med vissa skillnader som senare redovisades, i huvudsak samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom. Dialogförhören med I.S. och K.S. under förundersökningen återgavs genom banduppspelning. På åklagarens begäran hördes dessutom som nytt vittne kommissarien B.D. som berättade om vad som förekommit i samband med ett telefonförhör med A.J.

Hovrätten för Västra Sverige (2004-02-10, hovrättsrådet Kent Sundqvist samt nämndemännen Gert Björnvall och Johnny Mattson) dömde, med ändring av tingsrättens dom, K.S. för grov kvinnofridskränkning.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Hovrätten går först in på en värdering av den sålunda framlagda bevisningen, för att senare återkomma till frågan om det finns några processuella hinder för att lägga denna till grund för utgången i målet.

I.S. har liksom vid tingsrätten valt att inte kommentera de uppgifter hon lämnat under förundersökningen. Vid ett tillfälle under huvudförhandlingen har hon visserligen antytt att dessa uppgifter varit något tillspetsade, men när åklagaren velat höra henne närmare om vad som i så fall skulle utgöra överdrifter har hon inte längre velat svara på några frågor. Uppgifterna till polisen har först lämnats vid ett förhör i samband med polisingripandet natten till den 22 februari 2003, sedan vid ett längre dialogförhör påföljande dag, och de har också bekräftats vid ett senare förhör i april 2003, på så sätt att I.S. förklarat att det som hänt har hänt. Den sistnämnda uppgiften lämnades i ett skede när hon sagt sig inte längre vilja medverka i utredningen.

I.S:s uppgifter till polisen har lämnats med stöd av dagboksanteckningar och är väl konkretiserade såvitt gäller tidpunkter och platser. Hennes berättelse under dialogförhöret sådan denna framgår av banduppspelningen framstår också som spontan. Det är hon som för samtalet, och förhörsledarens inpass är i stort sett begränsade till försök att få fram närmare omständigheter kring de händelser som han bedömt kunna innehålla brottsliga moment. Vad som speciellt har lagts K.S. till last i gärningsbeskrivningens andra del har således god täckning i I.S:s uppgifter under förundersökningen.

Inte heller K.S. har velat svara på några frågor vid huvudförhandlingen i hovrätten. Hans uppgifter till polisen bekräftar dock I.S:s beskrivning av den yttre ramen för händelseförloppet. Av hans berättelse framgår att det varit en spänd relation mellan makarna och att det förekommit en hel del drickande, även om han försökt tona ner sina egna alkoholproblem. K.S. har vidare gett visst stöd åt I.S:s berättelse på så sätt att han erinrat sig särskilda händelser som hon omnämnt. Detta är t.ex. fallet med den episod midsommarafton 2002 då han enligt I.S. skulle ha sparkat i väg en utdragssäng mot henne. Han har vidare medgett att han vid något tillfälle klämt hennes arm så att hon fått blåmärken. I övrigt har K.S. på det stora hela förnekat eller sagt sig inte minnas några hot eller misshandelstillfällen. Att han kanske inte varit helt sanningsenlig vid detta förhör antyds av att han angett den alkoholkonsumtion som föregick polisingripandet natten till den 22 februari 2003 till någon enstaka öl, medan P.D. har vittnat om att K.S. var kraftigt berusad vid det tillfället.

Även K.Sj. har vittnat om att det förekommit motsättningar mellan makarna S. I hovrätten har hon dock inte kunnat erinra sig vad hon enligt referatet i tingsrättens dom sagt om att hon från I.S. fått veta att K.S. kunde vara våldsam. Hon har dock inte kunnat lämna någon förklaring till varför hon skulle ha blivit missförstådd på den punkten, och hovrätten anser med hänsyn härtill att hennes uppgifter ger visst stöd för att I.S. redan innan polisanmälan gjordes uppmärksammade sin omgivning på att hon varit utsatt för våldshandlingar. K.Sj. har vidare, som förklaring till sin i tingsrättens dom redovisade bedömning att K.S. inte förfarit på ett sätt som skulle kunna motivera ett åtal för grov kvinnofridskränkning, sagt att verbala hot enligt hennes uppfattning inte ryms under denna brottsrubricering.

Ett särskilt intresse knyter sig till A.J:s vittnesmål. Det var hon som gjorde polisanmälan mot K.S., och i ett förhör i anslutning till gripandet uppgav hon att I.S. blivit hotad och misshandlad av denne. Hon sade då också att hon hade sett blåmärken på I.S. Enligt polisutredningen har hon vidare sagt att hon själv skulle ha bränt upp den dagbok som I.S. haft vid de inledande förhören. Vid tingsrätten ville A.J. inte längre kännas vid dessa uppgifter och påstod att de var felaktiga, eventuellt på grund av missförstånd. Hon sade då också att modern skulle ha bränt upp den nyss berörda dagboken.

Vid förhöret i hovrätten har A.J. frånträtt även den vid tingsrätten lämnade uppgiften angående dagboken och på nytt hävdat att hon blivit missförstådd. Hon har nu sagt att dagboken är försvunnen men att hon inte vet hur detta gått till. A.J. har i övrigt framstått som djupt ångerfull för sin medverkan vid polisingripandet mot K.S. och sagt att denna åtgärd var överilad. När hon genom I.S. fick veta att K.S. åter hade börjat dricka fick hon så bråttom att komma till sin moders hjälp att hon när hon kom dit "inte ens tog av sig skorna".

B.D. har vittnat om att han vid ett telefonförhör med A.J. tveklöst fått uppfattningen att det var hon som hade bränt upp dagboken och att A.J. inte föreföll stressad när hon lämnade den uppgiften.

Vid värderingen av den sålunda framlagda bevisningen finner hovrätten till en början att I.S:s uppgifter är väl förenliga med vad som genom annan utredning kommit fram om att det förekommit motsättningar mellan makarna och att dessa väsentligen haft sin grund i K.S:s alkoholmissbruk, i förening med hans intag av olika mediciner. Hennes uppgifter får också stöd av vad A.J. inledningsvis har berättat. Hovrätten anser inte att de korrigeringar hon senare gjort av sina ursprungliga uppgifter är trovärdiga. För den bedömningen talar bl.a. det hon själv har uppgett om hur hon skyndade till moderns undsättning, en insats som ter sig som en klar överreaktion om det inte vore så att hon i förlängningen av K.S:s återfall i alkoholmissbruk befarade fortsatta övergrepp från hans sida mot I.S. Härtill kommer de iakttagelser som P.D. gjorde i samband med polisingripandet, bl.a. att I.S. visade honom ett skadat finger när hon berättade om den händelse som legat bakom. Som hovrätten redan anmärkt är I.S:s berättelse vidare spontan och konkret beträffande tidpunkter och platser. Det är också så att den innehåller åtskilliga detaljuppgifter, som när de lämnades stöddes på dagboksanteckningar gjorda av I.S. Hovrätten anser inte, med hänsyn till att det är fråga om ett utdraget förlopp, att tilltron till hennes uppgifter i nämnvärd mån förringas av att hon inte närmare har beskrivit hur K.S. skulle ha knuffat eller slagit henne vid de olika tillfällen som är aktuella; det är tvärtom ganska naturligt att sådana händelser efter en tid flyter ihop med varandra.

Hovrätten finner sammanfattningsvis att det genom utredningen är styrkt att K.S. begått de gärningar som beskrivs i åtalet. Frågan är då om det finns några processuella hinder för att lägga utredningen till grund för rättens avgörande.

Europakonventionens regler i artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång innefattar bl.a. att en tilltalad skall ha möjlighet att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom (punkt 3 d). Frågan om detta krav var uppfyllt har i Europadomstolens praxis prövats i bl.a. fallen Unterpertinger mot Österrike och Asch mot Österrike. Beträffande Unterpertinger blev utgången att en kränkning av artikel 6 ansågs ha skett, eftersom den nationella domstolen hade grundat sitt avgörande på skriftliga utsagor som hade lämnats utan att Unterpertinger hade fått tillfälle att förhöra uppgiftslämnarna. I det fallet framhölls emellertid också att den österrikiska appellationsdomstolen hade förvägrat Unterpertinger att själv åberopa bevisning med vilken han ville ifrågasätta uppgiftslämnarnas trovärdighet. I fallet Asch blev utgången den motsatta. Här förelåg viss stödbevisning i form av bl.a. läkarintyg och ett vittnesmål från den polisman som hade tagit upp anmälan mot Asch och därvid gjort egna iakttagelser av skador på målsäganden. Det ansågs tala mot Aschs påstående om att han fått en orättvis rättegång att han inte vid den nationella domstolen hade utnyttjat möjligheten att ställa frågor till polisvittnet och inte heller hade åberopat några andra vittnen.

Europadomstolen har vid sina avgöranden gjort en samlad bedömning av en rad olika omständigheter. Domstolen har därvid tillämpat portalbestämmelsen i punkt 1 i artikel 6 i belysning av de bestämmelser som återfinns i punkt 3 d. Huruvida en kränkning av artikel 6 föreligger torde därför inte böra bedömas uteslutande på grundval av bestämmelserna i punkt 3 d om rätten att förhöra vittnen m.m. (jfr kommissionsledamoten Trechsels skiljaktiga mening i fallet Unterpertinger, där det avslutningsvis hävdas att punkt 3 d har karaktär av lex specialis och att en kränkning av denna bestämmelse skulle göra det onödigt att också beakta bestämmelserna i punkt 1).

I förevarande mål utgörs visserligen den huvudsakliga bevisningen av I.S:s uppgifter till polisen. Hon har emellertid medverkat vid rättegångarna i två instanser, och K.S. har således genom sin försvarare haft möjlighet att ställa frågor till henne, låt vara att han med kännedom om hennes inställning avstått från detta. Hur situationen skulle ha tett sig om det verkligen hade ställts några frågor synes dock inte helt klart, och det kan i vart fall konstateras att I.S. inte har tagit tillbaka sina uppgifter. Som hovrätten anfört ovan stöds dessa också av annan bevisning, främst A.J:s och P.D:s vittnesmål. Här kan framhållas att beaktandet av A.J:s uppgifter till polisen är en - inom ramen för den fria bevisprövningen - i 36 kap. 16 § rättegångsbalken reglerad möjlighet som inte kan anses strida mot Europakonventionens krav på en rättvis rättegång. Även dagbokens försvinnande under oklara omständigheter talar på sitt sätt för att I.S:s berättelse haft verklighetsbakgrund.

Det skall vidare anmärkas att K.S. har valt att inte bemöta anklagelserna mot honom genom att ge en egen version av vad som hänt. Visserligen har en tilltalad rätt att hålla tyst, och en sådan tystnad innebär i princip inte någon lindring av åklagarens bevisbörda. Vid bedömningen av den här diskuterade frågan kan det likväl inte anses tala till K.S:s fördel att han avstått från att utnyttja de försvarsmöjligheter som stått honom till buds. Det kan tilläggas att han inte heller har begärt någon komplettering av förundersökningen eller i övrigt åberopat någon egen bevisning till sitt försvar.

Det bör i sammanhanget nämnas att makarna S. enligt vad som upplysts i hovrätten har återupptagit sammanlevnaden och att de med hänsyn härtill synes ha ett gemensamt intresse av att avstyra en fällande dom mot K.S. I.S:s vägran att uttala sig kan dock inte tillåtas förhindra lagföringen (jfr Europadomstolens uttalande i fallet Asch p. 28 "the right on which she relied in order to avoid giving evidence cannot be allowed to block the prosecution"), och det förefaller i sig innebära en motsägelse att regler som är uppställda för att tillförsäkra parterna en jämbördig ställning i processuellt hänseende skulle kunna användas för att omintetgöra en meningsfull rättegång.

Vid en samlad bedömning av de nu redovisade omständigheterna anser hovrätten att I.S:s uppgifter till polisen kan användas vid avgörandet av målet utan att detta innebär någon kränkning av K.S:s rätt till en rättvis rättegång.

Från försvarets sida har ifrågasatts om K.S:s psykiska tillstånd i samband med de aktuella händelserna skall anses ha varit sådant att han saknat uppsåt att begå de åtalade gärningarna. I denna del är inte annat utrett än att han genom blandmissbruk av alkohol och mediciner själv försatt sig i detta tillstånd. Det är också fråga om ett varaktigt skeende, där han redan på ett tidigt stadium borde ha lagt märke till de negativa effekterna av att dricka i samband med intag av mediciner. Hovrätten anser sig därför inte kunna fästa avseende vid invändningen om bristande uppsåt.

Hovrätten kommer på grund av det anförda fram till att K.S. skall dömas för grov kvinnofridskränkning i enlighet med åtalet.

Hovrättsrådet Eva Lönqvist och tf hovrättsassessorn Eva Lotta Swahn var skiljaktiga och fastställde tingsrättens domslut. De anförde, efter att ha återgett vad I.S. och K.S. uppgav vid dialogförhören, följande. De uppgifter I.S. har lämnat i dialogförhöret är visserligen konkreta på så sätt att hon kunnat uppge olika tidpunkter då K.S. varit berusad och aggressiv. Däremot har hon lämnat tämligen knapphändiga uppgifter om de enskilda brott som han enligt åklagaren gjort sig skyldig till mot henne. Hennes uppgifter är dessutom ganska vaga och opreciserade. Med undantag för händelsen den 21 februari 2003 har hon inte kunnat precisera hur K.S. skulle ha slagit eller knuffat henne. I flera fall har I.S. endast på fråga av förhörsledaren bekräftat att hon blivit angripen. Vid förhöret har förekommit ledande frågor. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan de åberopade förhören med I.S. inte ensamma läggas till grund för bedömningen i målet. Här skall också beaktas det krav på en rättvis rättegång som uppställs i artikel 6 i Europakonventionen och som tolkats så att uppgifter ur polisförhör inte får läggas till grund för en fällande dom om de utgör den avgörande bevisningen mot den tilltalade (jfr Europadomstolens domar Unterpertinger mot Österrike och Asch mot Österrike samt NJA 1992 s. 532). Av avgörande betydelse är då den utredning som i övrigt förekommit i målet. Vad K.S. har berättat ger inte stöd för åtalet.

A.J. har såväl vid tingsrätten som i hovrätten sagt att hon inte sett K.S. misshandla I.S. och inte heller hört I.S. berätta om någon misshandel. Enligt vad som antecknats i ett polisförhör i samband med ingripandet på natten den 22 februari 2003 sade A.J. emellertid då att I.S. hade berättat för henne att hon hade blivit misshandlad och hotad av K.S. samt att hon hade sett blåmärken på I.S. A.J. har i samma förhör sagt att hon trodde att misshandeln hade bestått i att I.S. hade knuffats omkull. - A.J. har såväl vid tingsrätten som i hovrätten ändrat vissa av sina uppgifter. Hennes berättelse framstår inte som tillförlitlig. Oaktat detta är de uppgifter om hot och misshandel hon lämnade vid det första polisförhöret inte så preciserade att de ger något påtagligt stöd för åtalet.

K.Sj. har vid tingsrätten berättat att I.S. sagt till henne att K.S. kunde vara våldsam. I hovrätten har K.Sj. inte kunnat erinra sig att hon sagt detta. I vart fall säger det uttalande tingsrätten antecknat i domen inte något om huruvida K.S. varit våldsam genom att t.ex. kasta saker omkring sig eller genom att angripa I.S. K.Sj:s uppgift vid tingsrätten ger därför inte stöd för åtalet.

P.D. har i huvudsak bekräftat att I.S. vid förhör i samband med polisingripandet den 21 februari 2003 lämnade de uppgifter som framgår av det nedtecknade förhöret. Han har tillagt att hon verkade rädd. - Det har inte ifrågasatts att I.S. lämnat de uppgifter som P.D. nedtecknat från förhöret med henne. Uppgiften att I.S. enligt P.D. verkade rädd kan förklaras av situationen som helhet. Vad P.D. berättat ger därför, utöver I.S:s egna uppgifter, inte heller påtagligt stöd för åtalet.

Vad B.D. berättat om ett telefonsamtal han haft med A.J. om I.S:s dagbok, saknar enligt vår mening betydelse för åtalet.

Den åberopade bevisningen ger enligt vår mening således inte sådant stöd för åtalet att det är ställt utom allt rimligt tvivel att K.S. misshandlat, ofredat och hotat I.S. på det sätt som åklagaren gjort gällande. Vi anser därför att åtalet skall ogillas.

Målnummer B 4396-03

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2004-02-10
Målnummer
B4396-03
Lagrum
4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
RH 2002:65
Litteratur
Sökord
Grov kvinnofridskränkning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation