RH 2005:53
En person har dömts för förgripelse mot tjänsteman bestående i att han spottat två polismän i ansiktet. Polismännen har befunnits berättigade till skadestånd enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).
Åklagaren väckte talan mot J.S.S. för förgripelse mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning. J.S.S. har den 1 maj 2003 på Stureplan i Stockholm, under det att polisassistenten M.E. tjänstgjort i samband med en demonstration, spottat M.E. i ansiktet. J.S.S:s beteende har medfört i vart fall olägenhet för M.E. i dennes tjänsteutövning. J.S.S. har senare samma dag vid tunnelbanenedgången i Björns trädgård i Stockholm, under det att polisassistenten A.O. tjänstgjort i samband med demonstration och försökt avvisa bl.a. J.S.S. från tunnelbanenedgången, spottat A.O. i ansiktet. J.S.S:s beteende har medfört i vart fall olägenhet för A.O. i dennes tjänsteutövning.
Målsägandena M.E. och A.O., yrkade, envar för sitt vidkommande, att J.S.S. skulle förpliktas att utge skadestånd avseende kränkning med 4 000 kr.
J.S.S. bestred ansvar och de enskilda anspråken. Hon vitsordade inte något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig.
Stockholms tingsrätt (2004-12-10, rådmannen Annalise Detthoff samt nämndemännen Laila Agardsdotter och Per Wuolikainen) fann åtalet styrkt i enlighet med åklagarens gärningspåstående, dömde J.S.S. för förgripelse mot tjänsteman samt biföll skadeståndsyrkandena med följande motivering.
J.S.S. har genom sina brott utsatt målsägandena för kränkning. Med beaktande särskilt av var J.S.S. träffat målsägandena när hon spottat och omständigheterna i övrigt finner tingsrätten, även med beaktande av avgörandet av Högsta domstolen i NJA 1999 s. 725, att J.S.S:s kränkning av dem är ersättningsgill och att yrkade belopp är skäliga. Om yrkad ränta råder inte tvist
Nämndemannen Lovisa Larsson var skiljaktig och anförde:
Med hänvisning till rättsfallet NJA 1999 s. 725 och då polismännen M.E. och A.O. varit kravallutrustade med bland annat hjälm med visir, finner jag inte att de genom J.S.S:s beteende blivit utsatta för ersättningsgill kränkning. Jag vill därför ogilla framställda skadeståndsanspråk.
J.S.S. överklagade tingsrättens dom i skadeståndsdelen och yrkade att målsägandenas skadeståndstalan skulle ogillas. Hon anförde därvid bl.a. följande. M.E:s och A.O:s skadeståndsanspråk skall ogillas eftersom de två poliserna vid tillfället bar hjälm med visir och övrig kravallutrustning. I vart fall föreligger skäl att jämka skadeståndsbeloppen med hänvisning till rättsfallet NJA 1999 s. 725.
M.E. och A.O. bestred ändring. De anförde bl.a. följande. Att bli spottad på medför stor oro för eventuell smitta, olägenheter med sjukhusbesök samt oro och skuldkänslor över risken för att smitta sina anhöriga med någon sjukdom. Det är mycket svårt att i förväg se om en person har för avsikt att spotta på en polis och det är därför svårt att vidta åtgärder för att skydda sig. Den skyddsutrustning som de bar vid tillfället har ingen form av smittskydd och ger inte heller skydd mot kroppsvätskor. Om det blir känt att skadestånd inte utgår när man spottar på en pols riskeras en ökning av denna - även för poliser - mycket kränkande handling.
Svea hovrätt (2005-06-03, hovrättslagmannen Göran Persson samt hovrättsråden Lars Sundberg och Omi Mohammar,referent) fastställde tingsrättens dom såvitt var i fråga. I domskälen anförde hovrätten följande.
Enligt bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.
För att ersättning skall utgå krävs emellertid att kränkningen har varit någorlunda allvarlig. Därutöver har det i praxis dragits upp riktlinjer för vissa yrkesgrupper. Vad gäller poliser i tjänst har det konstaterats att de i tjänsten är utsatta för särskilda risker att mötas med hot och våld samt att en polisman måste vara beredd på att mötas med visst våld och därför också måste ha en större mental beredskap inför detta än andra. Ersättning för kränkning kan följaktligen inte utgå vid varje våldshandling, utan någon undre gräns måste gälla. Prövningen måste alltså ske efter omständigheterna i varje enskilt fall.
Det avgörande av Högsta domstolen som J.S.S. har hänvisat till gällde frågan om en polisman som blivit spottad i ansiktet var berättigad till ersättning för kränkning enligt dåvarande 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan besvarades nekande med motiveringen att en polisman i tjänsten måste vara beredd på att mötas med vissa vålds- och ofredandehandlingar (jfr NJA 1994 s. 395). Någon kränkningsersättning utdömdes således inte.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2002 infördes den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen om rätten till kränkningsersättning. I förarbetena till den bestämmelsen (prop. 2000/01:68 s. 68) anfördes att det för personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser, krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt samma uttalanden borde dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten utsätts för brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären. Ett exempel, sades det vidare, kan vara ett sådant renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.
J.S.S. har genom tingsrättens i den delen lagakraftvunna dom gjort sig skyldig till förgripelse mot tjänsteman genom att spotta polismännen M.E. och A.O. i ansiktet. Detta beteende från J.S.S. får anses i hög grad skymfligt och ett så allvarligt angrepp på M.E:s och A.O:s personliga integritet att de, särskilt mot bakgrund av det ovan redovisade förarbetsuttalandet, bör vara berättigade till kränkningsersättning. De yrkade beloppen är i hög grad skäliga.