NJA 1999 s. 725

Allmän åklagare yrkade vid Skövde TR ansvar å F.S., född 1971, för ofredande enligt följande gärningspåstående: F.S. har i Skövde d 14 febr 1998 vid omkring midnatt ofredat polismannen M.R. i samband med ett omhändertagande enligt LOB genom att i tjänstebilen spotta i riktning mot M.R. som delvis träffades i ansiktet och, sedan han insatts i en cell på polisstationen, spotta M.R. rakt i ansiktet.

M.R. genom åklagaren yrkade förpliktande för F.S. att till M.R. utge ersättning för kränkning med 2 000 kr jämte ränta. Ansvar yrkades å F.S. även för hot mot tjänsteman och annat brott d 1 febr 1998.

F.S. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle lämna M.R:s skadeståndsyrkande utan bifall.

M.R. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsrådet Paulsson Nordling, referent, och tf hovrättsassessorn Tagaeus) anförde i dom d 1 febr 1999: Domskäl. F.S. har till stöd för sitt överklagande anfört följande: M.R. har råkat ut för ett ofredande i sin tjänst som polis. I enlighet med gällande praxis från brottsoffermyndigheten, Dnr 3325/95, Dnr 1259/96 och Dnr 149/96, är en polisman ej berättigad till ersättning för kränkning vad gäller ofredande och ej heller vad gäller ringa eller vanlig misshandel. M.R. har ej utsatts för en sådan allvarlig kränkning att rätt till kränkningsersättning föreligger.

M.R. har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: Han är medveten om att han i sin tjänsteutövning riskerar att utsättas för såväl våld som verbala smädelser. F.S. har emellertid spottat mot honom två gånger. Detta agerande är sådant att det väl passerat gränsen för vad en polisman får anses stå ut med. Syftet med agerandet kan inte ha varit annat än att djupt kränka honom. överklagandet saknar grund och bör därför inte bifallas.

HovR:ns bedömning.

Den överklagade domen har vunnit laga kraft i brottmålsdelen. Härigenom är det fastlagt att F.S. ofredat M.R. på sätt åklagaren påstått. Skadestånd för lidande, varom här är fråga, kan utdömas jämlikt bestämmelsen i 1 kap 3 § skadeståndslagen. M.R. har utsatts för ofredandet i sin tjänstgöring som polis. Som HD framhållit i NJA 1994 s 395 måste polismän i tjänsten vara beredda att tåla ett visst mått av kränkande behandling samt även ha en större mental beredskap för detta än andra. HovR:n finner att den behandling som M.R. utsatts för i sin tjänsteutövning inte utgör en så allvarlig kränkning att rätt till skadestånd föreligger. F.S. skall därför befrias från den ålagda skadeståndsskyldigheten.

M.R. (ombud advokaten C.M.) överklagade och yrkade att HD skulle bifalla hans skadeståndsyrkande.

F.S. (ombud advokaten T.B.) bestred ändring. Rikspolisstyrelsen, som beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde bl a:

Som Kommittén om ideell skada har anfört (se SOU 1992:8& s 213) skall det lidande som ersätts enligt 1 kap 3 § SkL avse känslor som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning som inte tar sig sådana medicinska uttryck att den är att anse som personskada.

I det nu aktuella målet har polismannen i sin tjänsteutövning utsatts för ett kränkande angrepp. Bedömningen av om detta angrepp varit av sådan art och omfattning att det kan grunda rätt till ersättning för kränkning bör, i enlighet med vad som tidigare anförts, ske på skönsmässiga grunder och utgå från förhärskande sociala och etiska värderingar.

Som HD har uttalat kan inte varje brottsligt angrepp på en polisman medföra rätt till ersättning för den kränkning som angreppet inneburit. En polisman måste således i sin tjänsteutövning vara beredd på att mötas av våld i olika former och även förväntas ha en mental beredskap inför detta.

Av detta följer att en polisman i tjänsten i vissa fall från skadeståndsrättsliga utgångspunkter får finna sig i att bli utsatt för brottsliga angrepp utan att detta medför rätt till kränkningsersättning. Detta gäller om angreppet ligger inom ramen för vad han får anses vara skyldig att tåla. Det angrepp som polismannen M.R. blivit utsatt för måste emellertid, enligt Rikspolisstyrelsens mening, anses ha gått klart över den gräns han varit skyldig att tåla. Att spotta någon i ansiktet torde inte ha något annat syfte än att förnedra den bespottade. Det kan därför sägas vara ett uttryck för en allvarlig förnedring och uppfattas även så av den som blivit bespottad. Därtill kommer att saliv kan innehålla t ex HIV-virus. Den som blir spottad i ansiktet kan därför ha anledning att känna oro för att ha drabbats av sådan smitta. Att i en omhändertagandesituation utsättas för en handling av angivet slag måste rimligen av en polis uppfattas som mer kränkande än att utsättas för ett fysiskt angrepp i form av sparkar eller slag, vilket förhållande polismannen M.R. även själv har givit uttryck för. Angreppet får i detta fall vidare anses ha riktats inte bara mot en polisman i hans tjänsteutövning utan även mot M.R:s privata sfär.

Det lidande som M.R. har utsatts för bör vid en samlad bedömning grunda rätt till ersättning för kränkning.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Blomstrand och Håstad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. F.S. har, i samband med ett omhändertagande, i en polisbil spottat mot polismannen M.R., så att spottet träffade dennes axel och stänkte upp i ansiktet, och därefter, när han leddes in i arresten på polisstationen, spottat M.R. rakt i ansiktet. För gärningen har F.S. ålagts ansvar för ofredande enligt 4 kap 7 § BrB. Frågan är nu om M.R. är berättigad till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen kan ersättning utgå för sådant lidande som orsakas av kränkning genom brott. För att ersättningsgillt lidande skall anses föreligga bör kränkningen ha varit någorlunda allvarlig (jfr SOU 1992:84 s 213 och 270 samt prop 1987/88:92 s 7).

HD har i rättsfallet NJA 1994 s 395 uttalat att en polisman i tjänsten måste vara beredd på att mötas med visst våld och ha en större mental beredskap inför detta än andra. Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen kan enligt rättsfallet inte utgå vid varje våldshandling, utan någon undre gräns måste gälla. Motsvarande synsätt bör anläggas vid ofredande.

Det ofredande som M.R. har utsatts för i samband med omhändertagandet av F.S. kan inte anses ha utgjort en så allvarlig kränkning att M.R. är berättigad till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.