RH 2005:56

Åklagaren åtalade A.A. och C.S., båda födda 1988, för skadegörelse enligt följande gärningspåstående: A.A. och C.S. har tillsammans och i samförstånd den 22-23 december 2004 förövat uppsåtlig skadegörelse på kommunala byggnader i Töreboda; dels genom att krossa 16 fönsterrutor på Centralskolan och dels genom att krossa 14 fönsterrutor till Vårdcentralen och en intilliggande kontorsbarack.

A.A. bestred ansvar för brott men vitsordade de faktiska omständigheterna. Han uppgav att han hade varit närvarande men inte själv deltagit aktivt i gärningarna eller styrkt gärningsmannen i handlingen eller samrått med denne. C.S. erkände gärningarna.

A.A. berättade följande.

Han och C.S. hade varit på fest och skulle hem till C.S. för att hämta en cd-skiva. Klockan var cirka tio eller elva på kvällen. Han hade druckit två till tre 33-centiliters starköl. Han kände av alkoholen men var inte berusad. De båda kom överens om att de skulle ta med sig hans filmkamera eftersom de skulle filma ”något roligt”. Han tänkte att de skulle filma när de ringde på hos folk mitt i natten och se hur dumma människorna såg ut när de öppnade. Han vet inte vad C.S. tänkte att de skulle filma. På ditvägen passerade de Centralskolan och C.S. tog en gren som han använde till att slå sönder flera av skolans rutor med. Han var först överraskad av att C.S. krossade rutor. Han sa till C.S. efter första rutan att det var onödigt. C.S. svarade att det inte var någon fara. A.A. filmade det som hände. Han vet inte hur många rutor det rörde sig om. Mellan Centralskolan och Törebodas vårdcentral är det cirka 500-600 meter. När de gick mellan platserna var filmkameran avstängd eftersom den hade dåligt laddade batterier. Vid vårdcentralen kastade C.S. stenar in genom flera av rutorna. C.S. sade till honom att ”filma detta också” vilket han gjorde. När de kom tillbaka till festen tittade de på vad de hade spelat in. Efteråt spelade han över filmen. Han tänkte inte förrän först senare på vad som hade hänt.

C.S. berättade följande.

Han hade druckit cirka tio 33-centiliters starköl. Han minns denna händelse väl. De skulle hämta en cd-skiva och ville filma något på vägen. Han använde en trädgren när han gjorde sönder rutorna på Centralskolan och stenar när han gjorde sönder rutorna vid vårdcentralen. Det kan stämma med antalet krossade fönster som åklagaren uppger. Filmkameran hade de med sig för att filma ”något roligt”, men de visste inte vad. Han tror inte att han sade något om att A.A. skulle filma händelsen. A.A. sade inget om att det han gjorde var fel. Då kanske de tyckte att händelsen var rolig men det gör de inte längre. Hade inte A.A. filmat skadegörelsen hade han nog inte slagit sönder några fönster. Han kommer inte ihåg om de sade något till varandra när de gick mellan Centralskolan och vårdcentralen. När de kom tillbaka till festen tittade de på filmen. De tyckte att filmen var häftig. A.A. spelade sedan över filmen. Det fanns inget annat syfte med skadegörelsen än att ha något att filma. Dagen efter tänkte han att det kanske var onödigt gjort. Han anser att A.A. hade del i ansvaret för skadegörelsen.

Mariestads tingsrätt (2005-09-19, rådmannen Susanne Karlberg samt nämndemännen Christina Fahlgren, Nils Haggård och Lotta Hjalmarsson) dömde envar av A.A. och C.S. enligt 12 kap. 1 § brottsbalken för skadegörelse.

Tingsrätten anförde i domskälen följande.

C.S. har erkänt gärningarna. Hans erkännande vinner stöd av övrig utredning. Åtalet är således styrkt och gärningarna är att bedöma såsom åklagaren gjort.

A.A. har medgivit de faktiska omständigheterna, men förnekt brottsliga gärningar. Tingsrätten finner det utrett att de båda ynglingarna har utfört och filmat gärningarna i samråd med varandra. Av deras berättelser framgår att gärningarna har varit deras gemensamma projekt i avsikt att ha något att filma och de är därmed gemensamt ansvariga. Åtalet är således styrkt. Gärningarna är att bedöma såsom åklagaren har gjort.

A.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Åklagaren justerade i hovrätten åtalet genom att tillägga följande. A.A. har i vart fall gjort sig skyldig till medhjälp till skadegörelse på så sätt att han uppsåtligen har främjat gärningarna genom att filma dessa och därigenom styrka C.S. i dennes uppsåt att krossa fönsterrutorna.

Sakframställningsvis anförde åklagaren att A.A. borde betraktas som i första hand medgärningsman då denne hade spelat en aktiv roll vid genomförandet av brottet genom att dels deltaga i planeringen av att filma något som denne och C.S. senare skulle titta på, dels på eget initiativ filma det som faktiskt hände eller, i andra hand, medhjälpare då denne har främjat gärningarna med råd eller dåd. Åklagaren gjorde sålunda inte gällande att A.A. själv hade krossat några rutor.

A.A. och C.S. hördes på nytt och berättade då huvudsakligen detsamma som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg.

A.A.: C.S. tog upp trädgrenen, som denne senare använde till att slå sönder rutorna på Centralskolan med, precis när de hade kommit ut från huset där festen ägde rum. Han filmade inte alla de rutor som C.S. krossade. Det kan ha blivit omkring två minuters inspelning vid såväl Centralskolan som vårdcentralen. Vid vårdcentralen bad C.S. honom att ta upp en sten och ge till denne, vilket han dock inte gjorde eftersom han trodde det var olagligt. Han är nästan säker på att C.S. hade begått skadegörelsen även om han inte hade varit med. Han själv slog inte sönder någon ruta.

C.S.: Han hittade trädgrenen i en park i närheten av Centralskolan. När han tog upp den hade han nog tänkt slå sönder rutor, men han vet inte om de talade om det. Anledningen till att han började krossa rutorna var att de skulle filma. Hur mycket A.A. filmade vet han inte, men han såg att denne filmade mot honom. Han brydde sig inte så mycket om det. Syftet var att filma något roligt och till en början tyckte han också att det var roligt att skadegörelsen filmades. Han tror att A.A. filmade nästan alla rutor som krossades.

Göta hovrätt (2005-11-18, hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlson, tf. hovrättsassessorn Eva Marie Hellstrand, referent, och nämndemannen Arne Andersson) ändrade domen mot A.A. på så sätt att hovrätten dömde A.A. enligt 12 kap. 1 § och 23 kap. 4 §brottsbalken för medhjälp till skadegörelse.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

Genom utredningen i målet är det klarlagt att A.A. och C.S. kommit överens om att ta med kameran för att filma vad de benämnt ”något roligt”, att endast C.S. rent faktiskt krossat fönsterrutorna och att A.A. filmat i vart fall delar av skadegörelsen vid såväl Centralskolan som vårdcentralen. Det är således inte utrett att de på förhand enats om att krossa rutorna och sålunda begett sig till platserna i denna avsikt eller att de väl där har diskuterat vad som skulle komma att ske. Fråga är om vad A.A. har låtit sig komma till last innefattar någon brottslig gärning.

Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken skall ansvar ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd, dvs. med psykiska eller fysiska medel. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.

Som gärningsman anses inte bara den som faktiskt har utfört en gärning, och således själv uppfyller varje brottsrekvisit, utan även den som tillsammans med annan har begått ett brott. Sådant s.k. medgärningsmannaskap förutsätter att de deltagande har handlat i samråd eller i ett, om än tyst, samförstånd. Var och en döms alltså då som medgärningsman för det brott som de tillsammans har begått och således inte bara som främjare av någon annans brott. En förutsättning för att flera personer skall kunna dömas i medgärningsmannaskap är att det för varje individ kan styrkas att personen antingen faktiskt har deltagit i brottets utförande eller i allt fall har deltagit i det faktiska skeendet på ett sådant sätt att han skall anses ha främjat gärningen såsom gärningsman utan att ha utfört någon del av själva gärningen (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 474). Med hänsyn till vad som är utrett i förevarande fall kan det enligt hovrätten inte anses styrkt att A.A. vare sig deltagit i eller främjat något moment av händelseförloppet på sätt att han skall dömas som medgärningsman.

Åklagaren har i andra hand yrkat ansvar å A.A. för medhjälp till skadegörelse under påstående att denne genom att filma gärningarna har främjat dessa. Som ovan nämnts kan ett främjande av en gärning ske genom att någon psykiskt övar inflytande på en annan medverkande. Det är tillräckligt att den medverkande genom sitt agerande har styrkt den andre i dennes uppsåt att begå brottet, eftersom det för medhjälpsansvar inte förutsätts att främjandet varit en betingelse för brottet. Ett främjande som varken fysiskt eller psykiskt har haft inflytande på brottets tillkomst eller utförande är däremot inte att anse som medhjälp till ett brott. Av särskild betydelse för bedömningen kan vara om det är utrett att den tilltalade har tagit del i planeringen av den gärning vid vilken han sedan var närvarande. För det fall personen inte är att anse som gärningsman kan det i sådana fall vara naturligt att se hans närvaro som medhjälp. Det är i målet inte utrett att A.A. och C.S. redan innan de begav sig iväg hade planerat att krossa fönsterrutorna eller att de därefter samtalat med varandra om vad som skulle ske. Däremot är omständigheterna sådana att A.A., genom att på båda platserna filma skadegörelsen, får anses ha medvetet styrkt C.S. i dennes uppsåt att begå gärningarna. A.A. har därmed i så hög grad varit delaktig i händelseförloppet att han är att bedöma som medhjälpare. Han skall därför, med ändring av tingsrättens dom, dömas för medhjälp till skadegörelse.

Hovrättsrådet Klas Mogren och nämndemannen Hanna Peterson var skiljaktiga.

Klas Mogren anförde följande:

A.A. och C.S. hade innan de begav sig från platsen för festen kommit överens om att de skulle göra ”något roligt” som A.A. kunde filma. Det ”roliga” kom att bestå i en omfattande fönsterkrossning. C.S. har uppgett att syftet med fönsterkrossningen var att de skulle ha något att filma. Av detta hans uttalande framgår att filmningen sålunda var en förutsättning för den skadegörelse som kom att äga rum. Även om A.A. och C.S. före skadegörelsen inte hade kommit överens om att ”det roliga” de skulle göra skulle bestå i fönsterkrossning så har A.A., i vart fall efter det C.S. hade krossat de första fönstren i Centralskolan och i samband därmed uppmanats att filma fönsterkrossningen, förstått sambandet mellan filmningen och C.S:s handlande. Trots detta har han fortsatt att filma C.S:s fortsatta skadegörelse på Centralskolan och Vårdcentralen. A.A. har därför deltagit i det faktiska skeendet på ett sådant sätt att han skall anses ha främjat gärningen såsom gärningsman trots att han de facto inte själv slagit ut någon ruta. Åtalet för skadegörelse skall därför bifallas. I övrigt är jag ense med hovrättens majoritet.

Hanna Peterson ville fastställa tingsrättens dom i skuldfrågan på de av tingsrätten anförda skälen.

Målnummer B 2442-05