RH 2005:66

M.T.M och M.A. är båda födda i Iran. M.A. kom till Sverige år 1986 och blev svensk medborgare i april 1992. Han har inte besökt Iran sedan han kom till Sverige. M.T.M. är medborgare i Iran. Den 17 juli 1998 ingick de äktenskap i Iran inför vigselförrättare, den iranske prästen M.H.N.S. Denne var verksam som notarius publicus i Karaj, en ort utanför Teheran. M.T.M. var närvarande personligen. M.A. företräddes av ombud, i enlighet med artikel 1071 och artikel 1063 i den iranska civillagen. Hans ombud var M.T.M:s mor. Enligt det äktenskapskontrakt som upprättades skall M.A. på M.T.M:s begäran utge mahr (bröllopsgåva/brudpenning) i form av bland annat 500 Bahar Azadi guldmynt på de villkor som anges i äktenskapskontraktet. Parterna är ense om att 500 Bahar Azadi guldmynt motsvarar 250 000 svenska kronor.

Under cirka tio dagar i augusti 1998 vistades parterna tillsammans på Cypern. Efter vistelsen på Cypern återvände M.A. till Sverige och M.T.M. till Iran.

Den 3 december 1998 beviljades M.T.M. ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige. Tillståndet gällde t.o.m. den 3 juni 1999 och förnyades inte.

Den 17 februari 1999 kom M.T.M. med flyg till Sverige och bosatte sig hos M.A:s syster i Stockholm. Den 20 februari 1999 besökte M.A. henne i Stockholm och förklarade att han ville skiljas.

Den 14 maj 1999 väckte M.T.M. talan mot M.A. om äktenskapsskillnad. Hon yrkade också att M.A. skulle förpliktas att till henne betala 250 000 kr i mahr i enlighet med parternas äktenskapskontrakt. M.A. medgav yrkandet om äktenskapsskillnad men bestred betalningskravet.

Halmstads tingsrätt meddelade den 13 augusti 1999 deldom på äktenskapsskillnad.

M.T.M. åberopade som grund för yrkandet om betalning att M.A. var bunden av ett avtal som hennes mor med stöd av fullmakt slutit för hans räkning. Till närmare utveckling av detta anförde hon följande. M.A. företräddes vid vigseln av M.T.M:s mor med stöd av en fullmakt som M.A. utfärdat. Fullmakten innehåller inte några begränsningar i ombudets möjligheter att ingå de avtal som normalt förekommer vid äktenskap. Upprättande av ett äktenskapskontrakt är enligt iransk rätt ett krav för giltigt äktenskap. Mahr, som också är ett obligatoriskt rekvisit för ett giltigt äktenskap, skall enligt artikel 1079 i den iranska civillagen anges i äktenskapskontraktet. Mahrs storlek avgörs efter förhandlingar mellan parterna (artikel 1080 i den iranska civillagen). I förevarande fall kom parterna överens om att bland annat 500 Bahar Azadi guldmynt skulle ingå i mahr. Enligt artikel 1082 i den iranska civillagen blir hustrun ägare till mahr genast efter vigseln och kan därefter fritt disponera över den. - En kort tid efter det att M.T.M. anlänt till Sverige sade M.A. till henne att han inte längre ville veta av henne.

M.A. bestred att han var bunden av ett avtal och anförde följande. Han underrättades av sin mor i Iran att hon kände till en kvinna, M.T.M., som kunde tänkas lämplig för giftermål. Vissa kontakter förekom mellan M.A. och M.T.M. Vid det tillfället var M.T.M. arbetslös och bodde hos sina föräldrar. M.A. talade med M.T.M:s far, A.T., om utgivande av shir baha (direkt översatt till svenska mjölkpengar). - Enligt upplysningar om innehållet i iransk familjerätt som inhämtats från Sveriges ambassad i Teheran, är institutet shir baha inte lagreglerat utan är en lokal sedvänja i vissa delar av Iran, numera sällsynt men möjligen tillämplig i landsorten. Shir baha betalas till brudens mor och är avsett för inköp av möbler till det blivande gemensamma hushållet. I Iran är man mycket noga med att överenskommelsen om shir baha registreras hos notarius publicus. - Till en början begärde A.T. en summa motsvarande 500 000 svenska kronor. Det var ett belopp som M.A. omöjligen kunde betala. De kom slutligen överens om halva det ursprungligen begärda beloppet och ytterligare 15 000 kr för att bekosta M.T.M:s resa till Sverige. M.A. överlät sin bostadsrättslägenhet till sin svåger D.R. för 180 000 kr enligt ett avtal undertecknat den 29 januari 1998 och tog banklån på resten. Han fullgjorde sin betalningsskyldighet för shir baha genom fem delbetalningar om vardera 50 000 kr under juni månad 1998. Pengarna förmedlades av D.R. som via penningmäklare förde över pengarna från Sverige till Iran där D.R:s bror betalade dessa vidare till A.T. Det var aldrig tal om någon ytterligare betalning utöver de 250 000 kr som på ovan beskrivet sätt betalades till A.T.; mahr diskuterades överhuvudtaget inte. M.A. kände för övrigt inte till mahr och vet därför inte om mahr är en obligatorisk del i äktenskapskontraktet. - M.A. var personligen på Irans ambassad i Stockholm och införskaffade en fullmakt som han undertecknade och sände till M.T.M:s mor. Dagen för giftermålet, den 17 juli 1998, befann sig M.A. i Halmstad. Senare på kvällen ringde M.T.M:s mor och berättade att äktenskapet var klart. Inte heller vid det tillfället talades det om mahr. Han och M.T.M. bestämde att de skulle träffas på Cypern. M.A. bekostade M.T.M:s resa till Cypern, uppehället där och de gåvor hon införskaffade för att ge till familjen i Iran; sammanlagt betalade han 68 000 kr i samband med Cypernvistelsen. De kom överens om att hon skulle komma till Sverige så snart hon hade fått utresetillstånd från Iran och uppehållstillstånd i Sverige. I november 1998 beviljades hon samtliga tillstånd. Hennes avresa från Iran drog emellertid ut på tiden och när han frågade varför fick han endast undanflykter till svar. Han bad sin mor göra vissa efterforskningar och hon kunde mycket snart meddela att M.T.M hade ett förhållande med en annan man i Iran. M.A. bestämde sig då för att upplösa äktenskapet. Han införskaffade en ny fullmakt, denna gång avseende skilsmässa, som han sände till M.T.M:s mor. Fullmakten är daterad den 15 januari 1999, sålunda en månad innan M.T.M. kom till Sverige. M.T.M fick bo hos M.A:s syster. Efter någon dag besökte M.A. henne på den adressen och berättade att han inte längre önskade vara gift med henne. M.T.M. har enbart utnyttjat honom för att komma in i Sverige. - Enligt 4 § lagen (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden (nedan förkortad LIMF) skall lagen i det land makarna efter giftermålet tog hemvist tillämpas. Efter giftermålet tog de hemvist i Sverige. Dessutom befinner sig M.T.M. i Sverige och hennes avsikt är att stanna här. Svensk lag skall därför tillämpas. - M.A. godtar i och för sig att svensk domstol är behörig att pröva frågan om mahr men vid denna prövning skall svensk lag tillämpas, bl.a. den svenska avtalslagens regler om fullmakt. - Giftermålet har ingåtts genom ombud. Fullmakten för ombudet har endast innefattat behörighet att sköta de myndighetskontakter som måste ske i samband med ett giftermål. Fullmakten har inte innefattat behörighet att sluta avtal om mahr. Om tingsrätten kommer fram till att fullmakten innefattat behörighet att sluta avtal om mahr invänder M.A. att ombudet likväl inte haft befogenhet att sluta avtal om mahr samt att M.T.M. insåg eller i vart fall borde ha insett befogenhetsöverskridandet. - Om tingsrätten skulle finna att han är bunden av äktenskapskontraktet invände han att han fullgjort betalning genom de fem betalningarna om vardera 50 000 kr till A.T. för shir baha.

M.T.M. invände följande. M.A. har inte tidigare sagt att svensk lag skulle vara tillämplig. Hon har därför utgått från att parterna var överens i lagvalsfrågan. Det får anses vara avtalat mellan parterna att iransk lag skall tillämpas. - Varken hon eller hennes far A.T. har mottagit några pengar av M.A., vare sig i form av mahr eller shir baha.

M.T.M. åberopade som skriftlig bevisning äktenskapskontraktet och fullmakten för M.T.M:s mor (i översättning från farsi). M.A. åberopade som skriftlig bevisning fullmakten och sex kvitton på betalning om sammanlagt 265 000 kr samt avtalet om överlåtelse av bostadsrätten till D.R.

Som muntlig bevisning åberopade M.T.M. förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med sin far A.T. och prästen M.H.N.S. M.A. åberopade förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med sin svåger D.R. och S.I.

A.T. och M.H.N.S. kunde inte lämna Iran för att komma till huvudförhandlingen. Tingsrätten tillät därför att de hördes per telefon.

M.T.M. var inte personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Hon uppgav att hon fruktade att polisen skulle gripa henne om hon kom till tingsrätten. En huvudförhandling skulle därmed inte ha kunnat komma till stånd och hon skulle inte ha fått sin sak prövad. Tingsrätten tillät att hon hördes per telefon.

Halmstads tingsrätt (2002-10-24, rådmannen Bengt Erdmann) förpliktade M.A. att till M.T.M. betala 250 000 kr.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Äktenskapet mellan M.A. och M.T.M. ingicks i Iran i enlighet med muslimsk sed och iranska rättsregler. M.T.M. är iransk medborgare. M.A. är både iransk och svensk medborgare. Enligt parternas äktenskapskontrakt skall M.A. utge mahr till M.T.M. enligt de regler som gäller i den iranska civillagen.

Genom UD:s försorg har tingsrätt och parter haft tillgång till den iranska civillagen i tysk version, Bergmann-Ferid, Internationales Ehe- und Kindschaftsgerecht, Frankfurt 1987, VII. Buch: Die Eheschliessung und die Ehescheidung artikel 1034 - artikel 1157.

Mahr saknar motsvarighet i den svenska rättsordningen. Att mahr är ett typfrämmande rättsinstitut har i praxis inte ansetts utgöra ett hinder för svensk domstol att tillämpa det och ett utdömande av mahr har i visst fall inte ansetts strida mot svensk ordre public (se RH 1993:116). M.A. har godtagit att svensk domstol prövar M.T.M:s talan.

M.A. har, med hänvisning till LIMF ansett att svensk lag - och därmed den svenska avtalslagens regler om fullmakt - skall tillämpas på frågan om utdömande av mahr, eftersom parterna tog hemvist i Sverige efter giftermålet.

M.T.M. har anfört att det får anses vara avtalat mellan parterna att iransk lag skall gälla.

Av 1 § LIMF framgår att lagen skall tillämpas på frågor om makars förmögenhetsförhållanden som har anknytning till en främmande stat. Begreppet makars förmögenhetsförhållanden definieras inte. I motiven till lagen har angetts bl.a. följande. Gränsdragningsproblem kan uppstå när en make i samband med skilsmässa skall utge ett engångsbelopp till den andra maken enligt bestämmelser i någon utländsk lag. Tvekan kan råda om beloppet skall anses som ett engångsunderhåll och följa de internationella reglerna om underhåll eller om det avser en sådan utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden som skall följa bestämmelserna i LIMF. Oavsett vilken beteckning ett engångsbelopp har, bör bedömningen av om det i det enskilda fallet ligger inom ramen för det som utgör makars förmögenhetsförhållanden göras med ledning av syftet med utbetalningen och omständigheterna under vilka den görs. Det typiska för underhållet är att det syftar till att tillgodose mottagarens löpande försörjning genom att ersätta eller komplettera en inkomst. En ersättning som hänför sig till makarnas förmögenhetsförhållanden syftar däremot i princip till att åstadkomma en utjämning mellan makarna enligt grunder där försörjningsaspekten typiskt sett är av underordnad betydelse. Den närmare gränsdragningen i enskilda fall har överlämnats åt rättstillämpningen. (Prop. 1989/90:87 s. 35.)

Enligt artikel 1082 i den iranska civillagen blir mahr kvinnans egendom omedelbart efter genomförd äktenskapsceremoni och hon är då berättigad att disponera fritt över mahr. Tingsrätten finner med hänsyn till det framförda att mahr inte kan jämställas med underhållsbidrag, utan skall anses vara en sådan utjämning av makars förmögenhetsförhållanden som faller under LIMF:s tillämpningsområde.

Målet inleddes som ett äktenskapsmål och svensk domsrätt förelåg i enlighet med 3 kap. 2 § 4 lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, eftersom M.A. har hemvist i Sverige. Svensk domsrätt i fråga om utdömande av mahr föreligger genom att målet har uppkommit i samband med ett äktenskapsmål i Sverige och också genom att M.A. har hemvist i riket, se 2 § 1 st. 1 och 2 LIMF.

Tillämplig lag är enligt 4 § 1 st. LIMF, om makarna inte avtalat annat, lagen i det land där de tog hemvist när de gifte sig.

Av utredningen framgår inte att parterna före eller i samband med vigselakten berört frågan om vilket lands lag som skall gälla för deras egendomsförhållanden. Med hänsyn till M.A:s inställning i lagvalsfrågan kan M.T.M. inte anses ha visat att parterna avtalat om tillämplig lag. Tingsrätten har därför att pröva vilket lands lag som skall gälla i målet. (Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, femte upplagan, Stockholm 1999, s. 43 f; jfr NJA 1973 s. 57).

Tingsrätten behandlar härefter frågan om M.A. och M.T.M. tog hemvist i Sverige när de gifte sig.

Hemvistbegreppet definieras i 14 § LIMF, vari framgår att den som är bosatt i viss stat skall anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande.

Det har framgått att M.T.M. kom till Sverige den 17 februari 1999 och att hennes tidsbegränsade uppehållstillstånd som gällde mellan den 3 december 1998 och den 3 juni 1999 inte har förnyats. Hon har således vistats illegalt i Sverige sedan dess. För närvarande föreligger även ett beslut om att M.T.M. skall utvisas ur landet. Under förevarande förhållanden finner tingsrätten inte att M.T.M:s vistelse i Sverige kan anses stadigvarande. Då makarna sålunda aldrig under äktenskapet haft hemvist i samma stat, kan lagvalsregeln i 4 § 1 st. LIMF inte tillämpas. Tillämplig lag får därför bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna har starkast anknytning till. (Se prop. 1989/90:87 s. 43 f.)

M.T.M. är iransk medborgare och äktenskapet ingicks i Iran enligt de seder och rättsregler som gäller i Iran. Hennes föräldrar och övrig släkt bor i Iran. Hon har alltid bott i Iran och hon har ingen anknytning till Sverige genom någon anhörig. Hon har nåtts av beslutet att hon skall utvisas från Sverige. M.A., som är både svensk och iransk medborgare, har enligt egen uppgift sina föräldrar och övrig släkt i Iran. Vid en samlad bedömning kommer tingsrätten fram till att starkast anknytning föreligger till Iran; därmed skall iransk rätt tillämpas på frågan om mahr.

Enligt iransk rätt är det tillåtet att ingå giftermål genom ombud, se artikel 1071 i den iranska civillagen. I målet är ostridigt att M.A. har upprättat en fullmakt för M.T.M:s mor att företräda honom vid äktenskapets ingående och att hon för hans räkning träffat avtal med M.T.M. om mahr. Enligt äktenskapskontraktet är M.A. skyldig att utge mahr, innefattande bland annat ett belopp motsvarande 250 000 kr, till M.T.M. vid anfordran.

Det är ostridigt i målet att M.A. och M.T.M:s far, A.T., avtalat att M.A. skulle betala motsvarande 250 000 kr i anledning av giftermålet. M.A. har uppgett att han erlagt beloppet i form av shir baha till A.T. och att frågan om mahr aldrig varit på tal mellan dem. M.T.M. har invänt att avtalet gällt mahr och att mahr därför angetts till 250 000 kr i äktenskapskontraktet.

M.T.M. åberopade att M.A. är bunden av avtalet eftersom M.T.M:s mor med stöd av en giltig fullmakt har accepterat avtalet för hans räkning.

Vad avser bundenhet vid avtalet på grund av fullmakt gör tingsrätten följande överväganden.

Numera anses allmänt att ett ombuds möjligheter att binda fullmaktsgivaren skall bedömas enligt lagen i det land där ombudet handlat. (Se Michael Bogdan, a.a. s. 264 med hänvisningar.) Då fullmakten för M.T.M:s mor avsett ett institut som inte förekommer i svensk rätt och då syftet med fullmakten varit att giftermålet skulle kunna ingås i Iran enligt iranska rättsregler och seder finner tingsrätten inte anledning att göra en annan bedömning; iransk rätt skall således tillämpas på invändningarna om bristande behörighet respektive befogenhet.

Fullmakten för M.T.M:s mor har följande lydelse (i svensk översättning) såvitt nu är av intresse. ”Saken om fullmakt och ombudens befogenheter: För äktenskapsmål, kontakt med berörda myndigheter samt kontakt med notarius publicus för registrering av äktenskapsmål mellan mig och fru M.T.M. - - - Ombuden har rätt att i sin tur ha ställföreträdare.” Av förhöret med M.H.N.S. framgår att mahr alltid skall utges och skrivas in i äktenskapskontraktet. Det får därför förutsättas att det ligger inom ombudets behörighet att bestämma om mahr. Ordalydelsen i den fullmakt som M.A. utfärdat ger inte stöd för hans påstående att fullmakten varit inskränkt och inte omfattat mahr. Han har inte heller visat att ombudets behörighet varit begränsad eller att det skulle ha förelegat ett befogenhetsöverskridande. Han är därför bunden av det äktenskapskontrakt som M.T.M:s mor ingått för hans räkning.

Tingsrätten fann inte styrkt att M.A. erlagt någon betalning.

M.A. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla M.T.M:s talan.

M.T.M. bestred ändring.

Parterna åberopade i hovrätten samma grunder som vid tingsrätten.

M.A. åberopade samma bevisning som vid tingsrätten varvid han dock åberopade förhören från tingsrätten genom banduppspelning.

M.T.M. åberopade bandinspelning av förhöret med sig själv vid tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (2004-11-22, hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsrådet Gunilla Smith, referent, och kammarrättsassessorn Ulrika Svanholm) fastställde tingsrättens domslut på följande skäl.

Av äktenskapskontraktets lydelse framgår att M.A. genom ombud åtagit sig att betala det begärda beloppet som mahr till M.T.M.

M.A. har till utveckling av sin inställning om att svensk lag skall tillämpas rörande parternas förmögenhetsförhållanden anfört att han är svensk medborgare och bosatt i Sverige sedan tjugo år samt att det aldrig varit parternas avsikt annat än att stadigvarande bo i Sverige.

M.T.M. har invänt att parterna aldrig under äktenskapet haft hemvist i samma stat, att den stat de har starkast anknytning till är Iran samt att tre dagar efter att hon anlänt till Sverige förklarade M.A. att han ville skiljas varför det inte varit hans avsikt att de skulle stadigvarande bo i Sverige.

Hovrätten gör i fråga om svensk domsrätt i målet samma bedömning som tingsrätten.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten att mahr skall anses vara en sådan utjämning av makars förmögenhetsförhållanden som faller under LIMF.

En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är enligt 5 § första stycket LIMF giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när handlingen företas.

Den huvudsakliga frågan i målet rör huruvida det i äktenskapskontraktet intagna åtagandet att utge mahr skall frånkännas rättsverkan på grund av utgången i fråga om hemvist och därmed tillämplig lag. Enligt uttalande i förarbetena till 5 § LIMF skall dock paragrafen inte tolkas motsatsvis. En rättshandling kan således tänkas vara giltig även i andra fall, eftersom man bör vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makar med fog har utgått från skall gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Med hänsyn till vad som upptagits i tingsrättens dom om parternas anknytning till Iran, där båda parterna har medborgarskap, och hur äktenskapet ingåtts finner hovrätten att iransk rätt skall tillämpas i fråga om mahr i målet.

När det gäller fråga om M.A. på grund av den fullmakt han utfärdat för M.T.M:s mor är bunden av det avtal om mahr instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att iransk rätt skall tillämpas på invändningarna om bristande behörighet respektive befogenhet. På av tingsrätten anförda skäl finner hovrätten att det inte finns stöd för att fullmakten varit inskränkt på sådant sätt att den inte omfattat mahr samt inte heller att ombudets behörighet varit begränsad. M.A. har själv sagt att han inför äktenskapet träffade en överenskommelse med M.T.M:s far om ett belopp - shir baha - som slutligen bestämdes till exakt det belopp som M.T.M. begär i form av mahr. I likhet med tingsrätten finner hovrätten att det inte förelegat ett befogenhetsöverskridande. M.A. är sålunda bunden av det äktenskapskontrakt som M.T.M:s mor ingått för hans räkning.

M.A. har inte visat att han fullgjort betalning och tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Målnummer T 4594-02