RH 2005:69

S.G. och A-M.G. var gifta med varandra under åren 1968-1998. Tillsammans med A-M.G:s föräldrar, L-E.L. och K.L., var de bolagsmän i ett handelsbolag (en lanthandel). Handelsbolaget upptog år 1996 ett lån i Roslagens sparbank (banken). Skulden kvarstod obetald sedan lanthandeln lagts ned år 1998. Till säkerhet för lånet var två fastigheter i Husby och en i Söderhall pantförskrivna. A-M.G. var lagfaren ägare till Husbyfastigheterna, på vilken lanthandeln bedrevs. A-M.G. och S.G. ägde gemensamt Söderhallfastigheten.

Eftersom banken inte längre fick betalt från handelsbolaget för räntor på lånet vidtog banken indrivningsåtgärder mot A-M.G. och S.G. Båda har förpliktats att betala handelsbolagets skuld till banken med 310 194 kr jämte ränta, A-M.G. genom kronofogdemyndighetens utslag i december 2000 och S.G. genom tingsrättens tredskodom i februari 2001. A-M.G. infriade den 28 maj 2001 handelsbolagets skuld till banken genom en inbetalning om sammanlagt 360 246 kr.

A-M.G. yrkade vid tingsrätten att S.G. skulle förpliktas att till henne utge 180 123 kr jämte ränta, dvs. hälften av vad hon betalat till banken.

S.G. bestred bifall till käromålet. Han vitsordade A-M.G:s betalning som låg till grund för det yrkade beloppet och godtog ränteberäkningen.

Som grund för käromålet anförde A-M.G. följande.

Norrtälje tingsrätts lagakraftvunna tredskodom den 14 februari 2001 förpliktar S.G. att solidariskt med henne till banken utge 310 194 kr jämte per den 30 oktober 2000 upplupen ränta om 51 963 kr samt ränta på 310 194 kr med 9,1 procent per år från den 30 oktober 2000 till dess betalning sker. Hon har ensam infriat skulden till banken och har därför rätt att av S.G. återkräva hälften av vad hon själv betalat, nämligen 180 123 kr jämte dröjsmålsränta på det beloppet från betalningsdagen, eftersom parterna enligt domslutet i tredskodomen ansvarar solidariskt för skulden. Domen har rättskraft även i förhållandet mellan A-M.G. och S.G.

I vart fall har de fyra bolagsmännen i handelsbolaget träffat en överenskommelse om att endast A-M.G. och S.G. skulle svara för handelsbolagets skuld till banken. A-M.G. har därför efter erlagd betalning analogt med skuldebrevslagens bestämmelser rätt till återkrav mot S.G. på hälften av sin betalning.

Något giltigt bolagsskifte av innebörd att hon ensam tagit på sig betalningsansvaret för handelsbolagets skuld till banken har inte träffats mellan bolagsmännen. Sådant skifte skall ske skriftligen, vilket ej skett. Ej heller har något avtal ingåtts av innebörd att hon ensam skulle svara för skulden.

S.G. anförde följande som grund för sitt bestridande.

Ett giltigt bolagsskifte har skett i handelsbolaget. Skiftet innebär att A-M.G. ensam övertog ansvaret för bolagets skuld till banken. Hon har därför ingen regressrätt mot S.G.

Om rätten finner att något giltigt bolagsskifte inte ägt rum har A-M.G. och S.G. i vart fall, genom de åtgärder som de gemensamt vidtog i samband med avvecklingen av bolaget, kommit överens om att A-M.G. ensam skulle svara för bolagets skuld till banken. Hon har därför inte någon regressrätt mot S.G.

Skulle rätten finna att S.G. har ett regressansvar gentemot A-M.G. är detta begränsat till 90 061 kr 50 öre, motsvarande den på honom som bolagsman fallande fjärdedelen av skulden till banken. Eftersom annat inte var avtalat mellan bolagsmännen skall den inbördes betalningsskyldigheten fördelas mellan dem efter huvudtalet. A-M.G:s regressrätt mot honom är således begränsad till en fjärdedel av vad hon betalat.

Norrtälje tingsrätt (2003-07-17, lagmannen K-G Ekeberg) förpliktade S.G. att till A-M.G. betala 90 061 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 maj 2001 till dess betalning sker.

Tingsrätten anförde i sina domskäl följande.

Bolagsmännen i ett handelsbolag kan genom enhällig överenskommelse skifta bolaget hur de önskar. Ett sådant bolagsskifte är rättsligt sett ett avtal mellan dem. Enligt 2 kap. 36 § lagen om handelsbolag och enkla bolag är bolagsskiften som inte sker i skriftlig form ogiltiga. Skriftlighetskravet innebär att skiftet måste ingå i en skriftlig, av alla bolagsmännen undertecknad handling; annars är skiftet inte giltigt.

I lagens förarbeten och den juridiska litteraturen motiveras skriftkravet med att det genom en skriftlig skifteshandling bäst klarläggs att skifte skett och vilket innehåll skiftet har, vilket är av betydelse för att undvika tvister mellan bolagsmännen. Någon sådan skriftlig, av bolagsmännen underskriven skifteshandling föreligger inte i detta mål. Som skriftlig skifteshandling kan självfallet inte heller godtas det konglomerat av successivt tillkomna, vid skilda tillfällen, för skilda ändamål och av olika personer undertecknade handlingar som utgörs av anmälan om avregistrering hösten 1998 och de bokslutshandlingar och deklarationer som tillkom våren 1999.

Tingsrätten kan inte heller finna att det mot A-M.G:s förnekande och L.P:s vittnesmål är visat att parterna på annat sätt avtalat att hon ensam skulle stå för bankskulden.

Den betalning som A-M.G. har gjort och som hon har regressrätt för härrör från det av handelsbolaget upptagna lånet. För detta har de fyra bolagsmännen varit solidariskt ansvariga jämte bolaget. Den bolagsman som infriar bolagets skuld har rätt att av de andra bolagsmännen utkräva deras andel av betalningsansvaret. De andra bolagsmännens betalningsansvar bestäms efter huvudtalet, om ej annat är avtalat i bolagsavtalet eller på annat sätt. Mot S.G:s bestridande är det inte visat att något sådant avtalats. Dennes regressansvar är därför begränsat till en fjärdedel av det belopp som A-M.G. har betalat.

Käromålet skall alltså bifallas på det sättet att S.G. förpliktas att till A-M.G. utge 90 061 kr 50 öre jämte yrkad ränta på detta belopp.

S.G. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet. A-M.G. bestred ändring.

Svea hovrätt (2005-06-02, hovrättsråden Christine Möller och Linda Hallstedt, referent, samt hovrättsassessorn Anna-Karin Winroth) fastställde tingsrättens dom på följande skäl.

S.G. har i första hand gjort gällande att giltigt bolagsskifte träffats mellan delägarna med innebörd bl.a. att A-M.G. ensam skulle påta sig ansvaret för det i målet aktuella lånet. A-M.G. har bestritt detta och invänt att något giltigt skifte inte har ägt rum bl.a. på den grunden att någon skriftligen upprättad och av delägarna undertecknad skifteshandling inte finns.

I 2 kap. 36 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag stadgas att bolagsskiften som inte sker i skriftlig form är ogiltiga. I förarbetena till lagen (prop. 1979/80:143 s. 55 f och s. 133) har i denna fråga uttalats bl.a. att eftersom skiften som har förrättats av likvidator skall kunna klandras och då klanderfristen för varje bolagsman skall räknas från det han fick del av skifteshandlingen är det önskvärt att av likvidator upprättat skifte får skiftlig form. Vidare har uttalats att även då ett skifte förrättats av bolagsmännen själva talar starka skäl för skriftlig form då detta bl.a. kan vara av betydelse för tvister mellan bolagsmännen.

I litteraturen synes råda delade meningar om hur lagtexten i nu aktuellt hänseende skall tolkas. Håkan Nial har i sin bok ”Om handelsbolag och enkla bolag” (3 u, 1992, s. 302 f) i nära anslutning till nämnda förarbetsuttalanden angett att skiftet måste vara skriftligt, alltså ingå i en skiftlig av alla bolagsmännen (personligen eller genom behörig ställföreträdare eller fullmäktig) undertecknad handling. I annat fall är det ogiltigt. Skälet härtill är enligt Nial att det genom en skriftlig skifteshandling bäst klarläggs att skifte skett och vilket innehåll det har, vilket är av betydelse för att undvika tvister mellan bolagsmännen och även för att ge bolagsman legitimation i förhållande till tredje man beträffande tillskiftad egendom.

Stefan Lindskog har i sin bok ”Lagen om handelsbolag och enkla bolag, En kommentar” (s. 841 f) utvecklat sin syn på skriftkravets närmare innebörd och därvid ansett att formkravet är begränsat till att bolagsskiftet skall upprättas skriftligen varför skifteshandlingen inte behöver vara undertecknad. Han gör därvid en jämförelse med bestämmelsen i 23 kap. 4 § ärvdabalken där det för arvsskifte uttryckligen föreskrivs att skifteshandlingen skall skrivas under av delägarna. Han anser inte att den omständigheten att en skifteshandling är ofullständig hindrar att skriftkravet kan anses uppfyllt men ett minimikrav är att det av densamma framgår att bolagsmännen är ense om att skifte har skett och huvudprinciperna för detsamma. Och även om skiftets innehåll endast framträder genom att flera dokument läses tillsammans, t.ex. genom en brevväxling, så bör detta enligt Lindskog inte hindra att skiftet skall anses ha givits i skriftlig form.

Enligt hovrättens mening är det i och för sig mycket som talar för att i bestämmelsen inbegrips även ett krav på undertecknande. Emellertid kan konstateras att det vare sig i lagtexten eller i förarbetena direkt utsägs att skifteshandlingen för att vara giltig skall vara undertecknad av likvidator eller av samtliga bolagsmän. Något krav på att bolagsskiften skall vara undertecknade kan därför inte anses föreligga. Det torde inte heller krävas att det upprättas en handling benämnd skifte, även om ett sådant tillvägagångssätt får anses vara normalfallet. I undantagsfall får även ett konglomerat av handlingar med ett entydigt syfte att åstadkomma ett bolagsskifte godtas.

I målet är bl.a. utrett att bolagsmännen i en ansökan till Patent- och registreringsverket begärt att bolaget skulle avregistreras, att auktoriserade revisorn H.S. upprättat ett bokslut i handelsbolaget någon gång under våren 1999, att det av bokslutshandlingarna bl.a. framgår att A-M.G. skulle överta betalningsansvaret för det aktuella lånet, att bokslutet aldrig undertecknats av delägarna, att H.S. och A-M.G. någon tid därefter upprättat bolagets skattedeklaration samt att A-M.G. undertecknat deklarationen som därefter getts in till Skattemyndigheten.

S.G. har gjort gällande att handelsbolagets skattedeklaration bygger på bokslutshandlingarna och att A-M.G. genom att underteckna deklarationen godtagit skiftet i bolaget så som det kommit till uttryck i bokslutet. A-M.G. har bestritt att hon härigenom godtagit något skifte med innebörd att hon övertagit betalningsansvaret för lånet. Hon har istället hävdat att hon endast - under protest och dagen innan deklarationen skulle vara ingiven till skattemyndigheten - undertecknat densamma för att tillse att bolaget gjorde rätt för sig i förhållande till staten.

Såsom hovrätten anfört ovan kan i vissa fall ett antal olika handlingar tillsammans få godtas som ett bolagsskifte under förutsättning att samtliga parter är ense om att dessa handlingar konstituerar ett skifte. I målet ankommer det således på S.G. att visa att samtliga bolagsmän varit ense om att handelsbolagets bokslut i kombination med bolagets skattedeklaration skulle utgöra ett giltigt bolagsskifte. I detta hänseende kan hovrätten konstatera att A-M.G. visserligen undertecknat skattedeklarationen men att detta - vilket bekräftats av H. S. - skett under protest och att hennes avsikt härmed endast varit att uppfylla handelsbolagets deklarationsplikt i rätt tid. Även om A-M.G:s undertecknande av handelsbolagets skattedeklaration starkt talar för att hon slutligen accepterat de övriga delägarnas önskan om att hon ensam skulle överta betalningsansvaret för lånet kan det mot hennes invändning att undertecknandet av skattedeklarationen endast skett av skattemässiga skäl inte anses visat att hon var överens med övriga tre bolagsmän om att bokslut och skattedeklaration tillsammans skulle konstituera ett skifte i bolaget. S.G:s i första hand gjorda invändning kan därmed inte vinna bifall.

S.G. har även gjort gällande att parterna i varje fall ingått någon form av muntligt avtal om att A-M.G. skulle överta betalningsansvaret för lånet. Som bevisning i detta hänseende har S.G., förutom sina egna uppgifter, bl.a. åberopat vittnesmål av L-E.L. Båda dessa har emellertid haft ett eget ekonomiskt intresse av att någon annan tog på sig betalningsansvaret för lånet varför deras uppgifter får bedömas med viss försiktighet. A-M.G. har bestritt att någon sådan muntlig överenskommelse träffats och har å sin sida till stöd härför åberopat banktjänstemannen L.P. Denne har därvid uppgett att vid de möten på banken då bl.a. betalningsansvaret för ifrågavarande lån diskuterades det inte gått att nå någon uppgörelse mellan delägarna om hur betalningsansvaret för lånet skulle lösas. Såsom tingsrätten anfört kan S.G. vid nu angivna förhållanden inte mot A-M.G:s bestridande och L.P:s vittnesmål anses ha visat att parterna muntligen överenskommit att hon ensam skulle stå för bankskulden. S.G:s överklagande kan således inte heller på denna grund vinna bifall.

Vid ovan gjord bedömning skall tingsrättens dom fastställas i sak.

Målnummer T 6206-03