RH 2006:1

Länsstyrelsen överklagade i Svea hovrätt och yrkade att fastighetsdomstolens utslag och lantmäterimyndighetens beslut skulle upphävas eller, i andra hand, att staten skulle befrias från skyldigheten att ersätta J.W. för rättegångskostnader.

J.W. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand och Rose Thorsén, fastighetsrådet Anders Dahlsjö och hovrättsrådet Henrik Runeson) anförde i utslag den 15 mars 2005:

SKÄL

Bestämmelserna i 3 kap. FBL ändrades senast år 1994 (prop. 1993/94:27). Lagändringen syftade till att göra det möjligt att bilda mindre jord- och skogsbruksfastigheter och innebar en prövning enligt delvis nya kriterier.

Av 3 kap. 5 § FBL framgår att en skogsbruksfastighet för att vara lämplig för sitt ändamål skall ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger att det företag som skall bedrivas på fastigheten ger ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Kravet på "godtagbart ekonomiskt utbyte", som brukar benämnas det företagsekonomiska kravet, bör enligt förarbetena (a. prop. s. 20 f.) bedömas mot bakgrund av den vid varje tidpunkt gällande jord- och skogspolitiken. Något areal- eller avkastningsmått till ledning för tillämpningen anges inte. Det uttalas endast att fastigheten skall ge ett "visst rimligt utbyte" (a. prop. s. 20), att företaget alltid måste lämna ett "visst positivt bidrag" till brukarens försörjning samt att inte enbart virkesavkastningen skall beaktas utan även jakt, fiske eller bärplockning. Det kan noteras att det i förarbetena diskuteras om det överhuvudtaget finns behov av ett företagsekonomiskt villkor beträffande skogsbruksfastigheter. Departementschefen fann det dock rimligt att vissa ekonomiska krav måste ställas vid ny- eller ombildning av skogsbruksfastighet (a. prop. s. 20) bl.a. för att kunna fånga upp eventuella nya framtida skogspolitiska överväganden.

Vid bedömningen av det företagsekonomiska kravet skall enligt 3 kap. 5 § FBL inte bara utbyte från fastigheten beaktas utan även möjligheterna till kombinationsverksamhet i orten vägas in. Avsteg från det företagsekonomiska kravet kan vidare göras om det föranleds av hänsyn till bosättning och sysselsättning i glesbyggd samt till vården av natur- och kulturmiljön. Frågan om de negativa konsekvenserna för natur- och kulturmiljövården av att skogsfastigheterna delas upp diskuteras även i förarbetena (a. prop. s. 15). Det sägs att det kan vara såväl positivt som negativt med små fastigheter i detta avseende. Departementschefen anför dock att frågan om eventuella skadliga effekter för natur- och kulturmiljön av en uppdelning i mindre fastigheter bör prövas inom ramen för skyddet av skogsnäringen i 3 kap. 7 § FBL. Sammanfattningsvis visar förarbetena på att företagsvillkoret är flexibelt och att kravet på ekonomiskt utbyte inte är särskilt långtgående. Även om det i det aktuella området knappast föreligger anledning till att ta regionalpolitisk hänsyn eller natur- och kulturvårdshänsyn finner hovrätten det uppenbart att det ekonomiska utbytet från de nybildade fastigheterna är av sådan omfattning att kravet i 3 kap. 5 § FBL är uppfyllt.

Enligt bestämmelsen i 3 kap. 7 § andra meningen FBL får fastighetsbildning som berör skogsmark inte äga rum, om den innebär en skadlig delning av en skogsbruksfastighet. Bestämmelsen infördes år 1994 (prop. 1993/95: 27). Syftet var att förhindra bildandet av från skogsnäringens och naturvårdens synpunkt alltför små fastigheter vilket skulle kunna bli följden av de lättnader som den samtidiga genomförda ändringen av 3 kap. 5 § FBL innebar (a. prop. s. 25). Enligt departementschefen finns det anledning att förhindra fastighetsbildningar som innebär att befintliga skogsföretag delas upp i alltför små enheter. Bedömningen av om en delning är skadlig skall göras med hänsyn till de två för skogspolitiken jämställda målen, produktionsmålet och miljömålet. Skadlighetsprövningen skall i första hand förhindra att fastigheterna blir så små att de typiskt sett blir ekonomiskt mindre intressanta att sköta, men även naturvårdshänsyn skall vägas in.

I specialmotiveringen till bestämmelsen (a. prop. s. 35) framhålls att det inte går att ange några mått för hur stor skogsareal de fastigheter som ny- eller ombildas måste ha i de enskilda fallen. Givetvis måste de vara så stora att de lämpar sig för rationellt drivet skogsbruk. Detta skall bedömas mot bakgrund av förhållanden som råder inom skogsnäringen vid tiden för fastighetsbildningen. Det anges vidare att det "för närvarande" kan finnas anledning att utgå från att en nybildad fastighet skall kunna ge en årlig tillväxt om 200-250 m³ skog vilket medför att minimistorleken för en skogsbruksfastighet till stor del blir avhängig av markens förmåga att producera virke. Tillämpningen skall dock inte låsas vid en bestämd siffra men det angivna talet kan vara en lämplig utgångspunkt för bedömningen. Även andra faktorer skall vägas in t.ex. skiftesstorlek, skiftesform, topografi och befintligt vägsystem. Det sägs också att skadliga effekter kan uppkomma även om riktmärket 250 m³ skog överskrids t.ex. när en väl fungerande enhet slås sönder. Å andra sidan framhålls att en uppdelning kan leda till bättre skogsvård varför även mindre lotter bör kunna accepteras. Det sägs slutligen att frågan om skadlig delning får avgöras genom en sammanvägd bedömning av samtliga omständigheter.

Enligt vad jordförvärvsutredningen (Ägande och struktur inom jord och skog, SOU 2001:38) konstaterar (s. 103) har bestämmelsen fungerat någorlunda tillfredställande men att reglerna i vissa avseenden varit svårtolkade. Det anvisade riktmärket anses ha fått större genomslagskraft än vad som räknades med i förarbetena. Kritik har framförts att riktmärket från skogliga och miljömässiga utgångspunkter varit för lågt men även att bundenheten till riktmärket medfört att tillräcklig hänsyn inte tagits till förhållandena i det enskilda fallet.

Hovrätten tar vid sin prövning i enlighet med förarbetsuttalandena utgångspunkt i det angivna riktmärket 200-250 m3sk/år. Riktmärket får antas visa på hur små skogsbruksfastigheter som vid lagstiftningstillfället normalt kunde godtas med avseende såväl på produktionsmålet som på miljömålet. Det har inte, även om viss kritik framförts, framkommit något som föranleder hovrätten att nu avvika från det angivna riktmärket. Vad länsstyrelsen anfört här ger inte anledning till en annan bedömning än den fastighetsdomstolen gjort beträffande de olika lotternas årliga produktionsförmåga. Hovrätten finner därmed i likhet med fastighetsdomstolen att riktmärket klart överskrids för var och en av de fyra lotterna.

När det gäller övriga omständigheter som skall vägas in har inte framkommit annat än att lotterna utformats med god arrondering samt med beaktande av naturliga skogliga behandlingsytor, befintligt vägnät och skyddsvärda naturbiotoper. Uppdelningen av fastigheten i fyra delar på sätt yrkats kan därmed enligt hovrätten inte anses vara skadlig för skogsnäringen.

Fastighetsdomstolens avgörande skall därmed stå fast. Hovrätten finner i likhet med fastighetsdomstolen att synnerliga skäl föreligger för att tillerkänna J.W. ersättning av staten för rättegångskostnader.

AVGÖRANDE

Hovrätten fastställer fastighetsdomstolens utslag. Staten förpliktas ersätta J.W. för dennes rättegångskostnader.

Hovrättens utslag meddelat: den 15 mars 2005.

Mål nr: Ö 2858-04.

Lagrum: 3 kap.1, 5 och 7 §§ samt 16 kap. 14 §fastighetsbildningslagen (1970:988).

Litteratur: Prop. 1993/94:27; Landahl-Nordström, Fastighetsbildningslagen, 2 uppl. s. 478.