RH 2006:67

Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på ett ensidigt ändrat avtalsvillkor i ett tillsvidareavtal om telefonabonnemang.

Göteborgs tingsrätt

BAKGRUND

M.R. tecknade den 25 februari 1998 ett mobiltelefonabonnemang med Telia Nära Aktiebolag (Telia). Enligt abonnemangsvillkoren var samtalskostnaden sex kr per minut helgfri måndag till fredag kl. 08.00 till kl. 18.00 och två kr per minut under övrig tid. Kostnaden för abonnemanget var 150 kr i månaden. Telia beslutade att ändra villkoren från och med den 1 oktober 1999 på så sätt att tiden för samtalskostnaden sex kronor per minut utsträcktes till att gälla från kl. 07.00 till kl. 19.00 samtidigt som abonnemangskostnaden per månad sänktes till 95 kr.

Enligt avtalsvillkoren hade Telia rätt att ensidigt genomföra en sådan villkorsändring under vissa förutsättningar. Dessa framgår av avsnitt 14 i de till avtalet fogade Telias Allmänna villkor för mobiltelefonabonnemang gällande fr.o.m. den 1 januari 1996 (Telias allmänna villkor). Det åberopade avsnittet har följande lydelse.

14 Villkorsändring

14.1 Telia äger rätt att ändra dessa allmänna villkor samt särskilda villkor tidigast tre månader efter det att meddelande om ändring gjorts allmänt tillgänglig. Pris eller avgift för abonnemang eller samtal som gäller för de olika abonnemangsformerna och tjänsterna får ändras tidigast en månad efter det att meddelande om ändringen gjorts allmänt tillgänglig. Övriga priser och avgifter får vid varje tid ändras genom att ändringen införes i prislista.

M.R. har hävdat att han tecknade avtalet som konsument. Telia har förklarat att bolaget varken kan vitsorda eller bestrida detta påstående. M.R. sade upp sitt abonnemang att upphöra den 9 juni 2000.

Parterna har hänvisat till artikel 3 punkterna 1 och 3 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29) och till en lista (listan) över villkor som enligt direktivet kan anses oskäliga. Listan finns i en bilaga till direktivet.

Artikel 3 punkten 1 i direktivet har följande lydelse:

1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Artikel 3 punkten 3 i direktivet har följande lydelse.

3. Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.

Ingressen till avsnitt 1 i bilagan och texten till punkterna j och k i det avsnittet har följande lydelse.

1. Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är följande:

j) att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något giltigt skäl som anges i avtalet,

k) att tillåta näringsidkaren att ensidigt och utan skäl ändra någon egenskap hos den vara eller tjänst som skall levereras,

Punkten 2 b andra stycket i bilagan har följande lydelse.

j hindrar inte heller att en näringsidkare förbehåller sig rätten att ensidigt ändra villkoren i ett avtal som har träffats på obestämd tid, förutsatt att han förpliktas att underrätta konsumenten med rimligt varsel och att denne kan säga upp avtalet.

YRKANDEN

M.R. yrkade att tingsrätten skulle fastställa att hans abonnemangsavtal för visst telefonnummer hos Telia innebar att samtalsavgiften sex kr per minut gällde endast helgfri måndag till fredag klockan 08.00 till klockan 18.00, i andra hand att den nya avgiften fick tillämpas tidigast den 15 april 2000.

Telia bestred M.R:s talan på så sätt att Telia yrkade att den tidigare samtalsavgiften skulle tillämpas till och med den 4 november 1999, i andra hand till och med den 28 januari 2000 och i vart fall inte längre än till och med den 14 april 2000.

Som förklaring till de tider som angavs i Telias inställning anförde bolaget: Meddelande om villkorsändringen gjordes allmänt tillgångligt genom information i kundtidningen Calling nr 3, som distribuerades till samtliga abonnenter på uppgivna adresser senast den 5 oktober 1999. Det innebär att meddelande om villkorsändringen var allmänt tillgängligt från och med den 5 oktober 1999. Telia har alltså genomfört prisändringen i den ordning som föreskrivs i punkten 14.1 i Telias allmänna villkor så att ändringen trätt i kraft senast den 5 november 1999. M.R. kände till prisändringen när han upprättade sin stämningsansökan den 29 december 1999, med följd att ändringen i andra hand kan göras gällande mot honom från den 29 januari 2000.

Parterna var ense om att meddelandet om villkorsändringen var allmänt tillgängligt den 15 mars 2000 till följd av information i Calling nr 5. Enligt Telia innebär informationen i Calling nr 5 att prisändringen i vart fall skall anses ha trätt i kraft den 15 april 2000.

PARTERNAS GRUNDER

M.R. anförde till stöd för sitt yrkande att avtalsvillkoret under punkten 14.1 andra meningen i Telias allmänna villkor skulle lämnas utan avseende därför att det var oskäligt. (Pris eller avgift för abonnemang eller samtal som gäller för de olika abonnemangsformerna och tjänsterna får ändras tidigast en månad efter det att meddelande om ändringen gjorts allmänt tillgänglig.)

M.R. gjorde gällande att inte heller punkten 14.1 första meningen i Telias allmänna villkor kunde tillämpas och påstod att det avtalsvillkoret också var oskäligt. (Telia äger rätt att ändra dessa allmänna villkor samt särskilda villkor tidigast tre månader efter det att meddelande om ändring gjorts allmänt tillgänglig.)

Telia invände att det inte finns anledning att förklara att villkoret under punkten 14.1 andra meningen i Telias allmänna villkor var oskäligt och att lämna det utan avseende. Telias inställning i målet måste förstås så att Telia gör gällande att inte heller villkoret under punkten 14.1 första meningen Telias allmänna villkor var oskäligt.

Slutligen påstod M.R. att Telia inte underrättat honom om ändringen och att han inte heller hade godtagit denna som därför inte blivit en del av abonnemangsavtalet.

Telia tillbakavisade M.R:s påstående om att han inte var bunden av villkorsändringen och gjorde gällande att sättet som Telia meddelat honom om villkorsändringen var att anse som en underrättelse om ändringen.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

Frågan om oskälighet

M.R. anförde: Enligt abonnemangsvillkoren får Telia ändra pris eller avgift utan att abonnenten underrättas om ändringen så länge den görs allmänt tillgänglig. Det är inte säkert att en ändring som gjorts allmänt tillgänglig verkligen når alla abonnenter. För att vara medveten om aktuella priser krävs därför att abonnenten minst månadsvis efterforskar aktuella förhållanden. - Enligt de villkor som gäller för Comviqs och Europolitans mobiltelefonabonnemang skall abonnenten underrättas innan en prisändring träder i kraft, för Comviqs abonnenter en månad i förväg och för Europolitans abonnenter 14 dagar i förväg. Telias allmänna villkor om prisändring är utformade mot bakgrund av ett statligt monopol och föranleds troligen av att dåvarande Televerket ville undvika kostnaderna för avisering direkt till abonnenterna.

Branschpraxis avseende sådana ändringar som avses i avsnitt 14 i Telias allmänna villkor är att i förväg avisera abonnenten. - Det finns inget ekonomiskt skäl som skulle kunna motivera att abonnenterna inte underrättas om prishöjningar. Med mobilteleteknik kan en operatör enkelt och utan kostnad avisera samtliga sina abonnenter genom SMS-meddelanden. Detta sker till exempel regelmässigt av Telia vid allmänna störningar avseende röstbrevlådefunktionen Mobilsvar. Telia kan också enkelt förmedla meddelanden till sina abonnenter genom uppgifter på sina räkningar. - Avtalsvillkoret om villkorsändring ger Telia en ensidig bestämmanderätt över abonnentens huvudförpliktelse enligt abonnemangsavtalet och abonnenten får en orimlig börda, om denne skall kunna ha vetskap om gällande samtalsavgifter. Villkoret är en del av standardvillkor som är utarbetade ensidigt av Telia. Det föreligger ett behov av skydd för abonnenten som konsument och som part i underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Avtalsvillkoret avviker från branschpraxis och det finns inte något ekonomiskt skäl för Telia som motiverar avtalsvillkoret. Ett avtalsvillkor får typiskt sett anses som oskäligt mot en konsument, om det med avvikelse från dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. Vid bedömningen av frågan om oskälighet skall beaktas EG:s direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal, särskilt artikel 3 punkten 1 samt bilagan avsnitt 1 punkterna j och k. Vidare skall 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden beaktas. (11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande begränsningar. Omständigheter som inträffat efter det att avtalet ingåtts får inte beaktas till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas. Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om villkoret strider mot god sed och medför en betygande obalans till konsumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsumenten begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat innehåll.) - Villkorets lydelse tillåter inte jämkning och det är heller inte oskäligt mot Telia att villkoret lämnas utan avseende. Telia kan dels ändra sina allmänna villkor, dels både tillämpa det enskilda avtalet och genom allmän avtalsrätt även förändra priser i det t.ex. genom underrättelse på räkning och konsumentens bekräftelse genom betalning av påföljande räkning. Telias inställning är att villkoret att göra en ändring ”allmänt tillgänglig” är detsamma som att ”underrätta konsumenten med rimligt varsel och att denne kan säga upp avtalet” (jfr bilagan punkten 2 b andra stycket till direktivet 93/13/EEG). Det är uppenbart att detta synsätt inte är riktigt och att villkoret därför skall betraktas som oskäligt.

M.R. godtog att villkorsändringen blev allmänt tillgänglig den 15 mars 2001. Han har till stöd för sitt påstående om att ändringen inte blev allmänt tillgänglig före dess anfört: Den information som Telia lämnat i sin kundtidning Calling nr 3 har inte medfört att ändringen blivit allmänt tillgänglig. Däremot har detta skett genom tillkännagivande i Calling nr 5 som torde ha varit abonnenterna till handa den 15 mars 2000. Ett meddelande sänds på avsändarens risk. Telia kan inte visa att tidskriften Calling sänts till just honom eller kommit honom tillhanda. Begreppet underrättelse kan inte omfatta en undanskymd artikel om en prisändring i en tidning adresserad till ett kollektiv. Det vore orimligt att kräva att mottagaren skall förstå att han bland insändare, kåserier och reklam för Telias egen förträfflighet bör söka efter till honom riktade juridiskt bindande underrättelser.

M.R. hänvisade till att Allmänna reklamationsnämnden i ett beslut den 8 juni 2000 i ett mål om grupptalan uttalat att tillämpningen av villkorsändringsklausulen på införandet av höjda samtalsavgifter genom meddelandet i Calling nr 3 får anses oskälig mot konsumenterna. I beslutet anförde nämnden bl.a.: Enligt nämndens mening är det anmärkningsvärt att Telia på räkningen den 31 augusti 1999 upplyst abonnenterna om den kommande avgiftssänkningen av den månatliga abonnemangskostnaden men samtidigt helt underlåtit att på densamma eller i bilaga till denna upplysa om avgiftshöjningen som, enligt nämndens mening, torde ha större ekonomisk betydelse för merparten av abonnenterna än vad sänkningen av abonnemangskostnaden har. - Enligt nämndens mening får meddelandet genom informationen i Calling 3 som distribuerats till samtliga abonnenter i och för sig anses ha gjorts allmänt tillgängligt. Under rubriken ”Klirr i mobilkassan . . .” anges i ingressen till artikeln att avgiften 150 kr per månad sänks till 95 kr per månad - ”en sänkning på hela 660 kronor per år”. Samtidigt anges att ”Tidsintervallet för samtalsavgifter dagtid ändras från och med nu till 07.00-19.00”. Sättet att informera om ändringarna får emellertid anses ha varit ägnat att fästa abonnenternas uppmärksamhet på sänkningen av månadsavgiften samtidigt som höjningen av samtalsavgiften förs i skymundan. Särskilt de abonnenter som fick räkningen i augusti 1999 lär ha riskerat att förbise den samtidiga avgiftshöjningen. (Jfr. Allmänna reklamationsnämndens beslut 2000-06-08 i ärende Änr 2000-0252.)

Telia anförde: Av innehållet i bilagan punkten 2 b andra stycket till direktivet 93/13/EEG följer att Telia ensidigt kan genomföra prisändringar utan att säga upp avtalet och att detta inte utgör grund för jämkning. En abonnent kan enligt bestämmelsen i punkten 13.2 i Telias allmänna villkor när som helst säga upp abonnemanget till omedelbart upphörande. M.R. har inte ifrågasatt skäligheten av den frist om en månad för ikraftträdande av prisförändringar som finns i de allmänna villkoren. Villkoret om att villkorsändring kan ske genom att göra uppgift om ändringen allmänt tillgänglig har gällt sedan 1996 för mobil telefoni. Denna konstruktion motiveras av en önskan att nedbringa administrationskostnaden till en rimlig nivå. Ett meddelande i en kundtidning som utgår till alla abonnenter motsvarar det krav på underrättelse som anges i bilagan till direktivet. Det motsvarar också kravet i Telias allmänna villkor att uppgift om ändringen skall ha blivit allmänt tillgänglig. Om ändringen skall anses ha blivit allmänt tillgänglig i och med införandet i Calling kan villkoret inte anses som oskäligt. Detta överensstämmer med Allmänna reklamationsnämndens tolkning. Frågan gäller då om uttrycket ”allmänt tillgänglig” skall anses förutsätta att information om ändringen tillställts den enskilde abonnenten. Alla abonnenter, också M.R., har tillställts skriftlig underrättelse om prisändringen genom Calling nr 3. Ett exemplar av tidningen har med största sannolikhet även nått M.R. på den för Telia och Skattemyndigheten uppgivna bostadsadressen. Allmänna reklamationsnämnden har uttalat att uppgifterna om prishöjningen förts i skymundan. En närmare läsning av inslaget i Calling nr 3 ger dock vid handen att avgiftshöjningen nämns redan i förtexten med större stil på samma sätt som sänkningen av månadsavgiften samt att effekterna av prisändringen återkommer som en särskild fråga under rubriken ”Är det något du undrar över?”. I texten under rubriken uppmärksammas uttryckligen själva kärnfrågan, nämligen att prisändringen innebär att det blir dyrare att ringa under två timmar varje dag. - Calling nr 3 distribuerades till omkring 1,1 miljoner abonnenter senast den 5 oktober 1999. Det kan hållas för sannolikt att M.R. fått tidningen till den uppgivna adressen senast den dagen. Att M.R. inte tagit befattning med tidskriften på grund av det sätt han arrangerat sin posthantering eller sin underlåtenhet att underrätta Telia om sin nya adress påverkar inte att han genom tidningen kunnat få information om prisändringen. Utgångspunkten för bedömningen måste vara att Telia har skyldighet endast att avsända meddelande till abonnenter på ett ändamålsenligt sätt till den adress abonnenten uppgett. Enligt punkten 3.6 av Telias allmänna villkor äger Telia utgå från att den adress som abonnenten anmält till Telia är riktig och att meddelanden som sänds till den adressen har kommit abonnenten tillhanda. - M.R. måste under alla omständigheter ha fått del av underrättelse om prisändringen den dag stämningsansökningen är dagtecknad, dvs. den 29 december 1999. Enligt de allmänna villkoren skulle prisändringen kunna ske senast en månad efter den dagen, nämligen den 29 januari 2000. - Det är ostridigt att Calling nr 5 nådde M.R. senast den 15 mars 2000.

M.R:s påstående att underrättelse om ändringen inte har skett.

M.R. anförde: Han har inte erhållit något exemplar av Calling nr 3. Tidskriften har inte heller funnits tillhanda på abonnemangsadressen. Han har inte bott på den adressen sedan år 1988 men han har varit folkbokförd där. När villkorsändringen skedde bodde han i Stockholm. Räkningarna från Telia har betalats av hans mor eller så har hans mor skickat räkningarna till honom och han har då själv betalat dessa. Om Calling sänts till hans abonnemangsadress torde tidskriften, som andra massutskick, ha vidarebefordrats till pappersåtervinningen av hans mor. - Han har inte underrättats om prisändringen. Telia kan inte styrka att Calling nr 3 avsänts till just M.R. eller att tidskriften kommit honom till handa.

Telia hänvisade i denna del till sin inställning till vad M.R. påstått som grund för påståendet om oskälighet.

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Gerdt Wikstrand, rådmannen Stefan Lönqvist och hovrättsassessorn Tomas Alvå) anförde i dom den 15 oktober 2002:

DOMSKÄL

Rådets direktiv 93/13/EEG har införlivats med svensk rätt genom lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och genom lagen (1994:1513) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Den som en bilaga till direktivet fogade listan är en vägledande, inte uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga. Listan har inte tagits in i de nämnda lagarna, men den finns kommenterad i förarbetena till lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och utgör därmed ett viktigt instrument för lagtolkningen.

M.R. har som första grund anfört att avtalsvillkoret under punkten 14.1 i Telias allmänna villkor skall lämnas utan avseende därför att det är oskäligt.

Villkor som enligt listan kan anses oskäliga är bland andra sådana vars mål eller konsekvens är att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något giltigt skäl som anges i avtalet. Räckvidden för detta påstående är dock begränsat av vad som sägs i punkten 2 b andra stycket i listan. Där sägs att j inte heller hindrar att en näringsidkare förbehåller sig rätten att ensidigt ändra villkoren i ett avtal som har träffats på obestämd tid, förutsatt att han förpliktas att underrätta konsumenten med rimligt varsel och att denne kan säga upp avtalet.

Tvist råder inte om att det varsel som anges i punkten 14.1 andra meningen i Telias allmänna villkor i sig är rimligt (en månad). Annat är inte utrett än att avtalet mellan Telia och M.R. är ett konsumentavtal på obestämd tid och att konsumenten på grund av den ensidiga villkorsändringen kunnat säga upp avtalet. Tvisten gäller i stället om sättet som anges i villkoren att meddela konsumenten - ”meddelande om ändringen gjorts allmänt tillgänglig” - är att jämställa med direktivets krav på underrättelse till konsumenten.

Direktivet 93/13/EEG definierar inte begreppet underrättelse och preciserar inte de krav som skall ställas på näringsidkaren för att denne skall anses ha underrättat konsumenten. I den svenska versionen av direktivet har i avsnitt 2 i bilagan, alltså den bestämmelse som begränsar räckvidden av förbudet för ensidiga villkorsändringar, kraven på hur en sådan villkorsändring skall informeras motparten formulerats olika i å ena sidan punkten 2 b andra stycket samt å andra sidan punkterna 2 a och 2 b första stycket. Medan det i förstnämnda bestämmelse sägs att näringsidkaren förpliktas att underrätta konsumenten sägs i de två andra bestämmelserna, som endast avser villkorsändringar av leverantörer av finansiella tjänster, att näringsidkaren är förpliktad att informera motparten och eventuella övriga avtalsparter. Skillnaderna i uttryck kan antyda att kraven ställs olika och att större krav skulle ställas på näringsidkaren i det fall som anges i punkten 2 b andra stycket. I den engelska versionen däremot används samma uttryck för de olika situationerna, nämligen ”to inform”. Någon gradskillnad är alltså knappast åsyftad. I ingressen till direktivet anges som ett av dess syften att ”konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren” (den engelska versionen anger att ”the consumer should actually be given an opportunity to examine all the terms”). Direktivet bör förstås så att det finns ett krav på att en underrättelse om en ensidig villkorsändring måste vara sådan att konsumenten genom underrättelsen ges en reell möjlighet att granska det ändrade villkoret. Om det kravet är uppfyllt, skall näringsidkaren anses ha uppfyllt sin skyldighet att underrätta enligt punkten 2 b andra stycket i bilagan.

Telia har i Calling nr 3 redogjort för de ändrade villkoren avseende under vilken tid debiteringen sex kr per minut skulle gälla och om den sänkta abonnemangskostnaden. Calling nr 3 har distribuerats till mer än en miljon abonnenter till de adresser som abonnenterna uppgett. Det sätt på vilket Telia lämnat informationen skiljer sig från hur vissa av bolagets konkurrenter gör. Att Comviq och Europolitan använder sig av andra rutiner är emellertid inte tillräckligt för att anse att Telias förfaringssätt avviker från en för telefonibranschen förpliktande branschpraxis. Med hänsyn till att tidskriften Calling distribueras till hela kundkollektivet på de adresser som kunderna uppgett, blir dess innehåll allmänt tillgängligt. Den villkorsändring som anges i Calling nr 3 skall alltså anses ha blivit allmänt tillgänglig. Detta kan mycket väl anses uppfylla direktivets krav på underrättelse. Av det sagda följer att det inte ålegat Telia att försäkra sig om att tidskriften kommit den enskilde konsumenten till del. Däremot bör krävas att en underrättelse om en villkorsändring som sker på det sätt som skett i Calling nr 3 enkelt kan upptäckas av tidskriftens läsare och därmed ge konsumenterna en reell möjlighet att granska det ändrade villkoret.

I Allmänna reklamationsnämndens tidigare nämnda avgörande bedömde nämnden att tillämpningen av villkorsändringsklausulen på införandet av höjda samtalsavgifter genom meddelandet i Calling nr 3 fick anses oskälig mot konsumenterna på grund av det sätt på vilket informationen framförts. Däremot ansåg nämnden att Telia genom meddelandet som lämnades i Calling nr 5, och som innefattar en enligt nämnden tydligare och mer balanserad information om prisändringarna, gjort villkorsändringen om samtalsavgiften allmänt tillgänglig på ett sådant sätt att den kan tillämpas gentemot konsumenter.

Meddelandet om villkorsändringen infördes i Calling nr 3 i ett inslag med huvudrubriken ”N&N Nytt och Nytta Precis som det låter - nyheter och nyttigheter”. Underrubriken i inslaget är ”Klirr i mobilkassan . . .” och därefter följer en förtext som sammanfattar artikelns innehåll. Avgiftshöjningen nämns i förtexten på samma sätt som sänkningen av månadsavgiften. Förtexten är i större stil än den följande artikeltexten. I artikeltexten återkommer effekterna av prisändringen som en särskild fråga under rubriken ”Är det något du undrar över?”. I texten under den rubriken uppmärksammas att prisändringen innebär att det blir dyrare att ringa under två timmar varje dag.

Informationen om villkorsändringen i Calling nr 3 har inte skett undanskymt och informationen har varit tillräckligt tydlig för att klargöra för konsumenterna vad ändringarna innebar för dem. I och för sig är det, såsom Allmänna reklamationsnämnden påpekade i sitt beslut, anmärkningsvärt att Telia på räkningar som tillställts abonnenter den 31 augusti 1999 upplyst om den kommande avgiftssänkningen av abonnemangskostnaden men inte om den samtidiga avgiftshöjningen. Denna brist är emellertid inte tillräcklig för att förta meddelandet i Calling nr 3 värdet som underrättelse om villkorsändringen. På grund av det anförda har Telia redan genom informationen i Calling nr 3 givit tillkänna villkorsändringen på ett sådant sätt att kravet om underrättelse enligt direktivet 93/13/EEG är uppfyllt.

M.R. har vidare i frågan om villkoret är oskäligt hänvisat till dels 11 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dels artikel 3 punkten 1 i direktivet 93/13/EEG. Av den sistnämnda bestämmelsen följer att ett avtalsvillkor skall anses vara oskäligt om det i strid mot kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Telias allmänna avtalsvillkor om rätten till villkorsändring är - såvitt framkommit - i princip desamma som används av konkurrerande företag i telefonibranschen. I den del som villkoren skiljer sig åt, nämligen i frågan om hur konsumenterna skall underrättas om villkorsändringar, har tingsrätten konstaterat att Telias allmänna villkor inte är oskäliga. Det är klart att en villkorsändring som sker i enlighet med bestämmelserna i punkten 14.1 i Telias allmänna villkor inte heller i övrigt kan anses medföra en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten i den betydelse som avses i artikel 3 i direktivet. Villkoret kan inte heller anses strida mot innehållet i 11 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Skäl saknas därför att på M.R:s först anförda grund - påståendet om oskälighet - bifalla hans talan.

Meddelande om de ändrade villkoren för samtalskostnaden sex kr per minut har blivit allmänt tillgängligt den 5 oktober 1999 och M.R. skall därför anses ha blivit underrättad om villkorsändringen den dagen. De ändrade villkoren skall därför tillämpas mot M.R. från den 5 november 1999.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer att M.R:s abonnemangsavtal för visst telefonnummer hos Telia innebar att samtalsavgiften sex kronor per minut gällde helgfri måndag till fredag klockan 08.00 till klockan 18.00 till och med den 4 november 1999 och därefter helgfri måndag till fredag klockan 07.00 till klockan 19.00.

Hovrätten

M.R. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle fastställa att hans abonnemangsavtal för visst telefonnummer hos Telia innebar att samtalsavgiften sex kronor per minut gällde helgfri måndag till fredag kl. 08.00 till kl. 18.00 till och med den 9 juni 2000.

Telia motsatte sig ändring av tingsrättens dom. För det fall hovrätten skulle finna att tingsrättens dom inte skulle fastställas yrkade Telia att hovrättens fastställelse av oförändrade abonnemangsvillkor enligt M.R:s yrkande skall begränsas tidsmässigt till att avse i första hand tiden till och med senast den 28 januari 2000 och i andra hand tiden till och med senast den 14 april 2000.

Parterna åberopade samma omständigheter som vid tingsrätten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Åke Thimfors, chefsrådmannen Anders Hagsgård och adjungerade ledamoten Christina Ramberg, referent) anförde i dom den 15 augusti 2006:

DOMSKÄL

Den första fråga som hovrätten har att ta ställning till är om det är oskäligt enligt 36 § avtalslagen att Telia ensidigt ändrat avtalsvillkoren i ett tillsvidareavtal med en abonnent genom att underrätta abonnenten om villkorsändringen i en artikel i en kundtidning som sänts till den av abonnenten uppgivna postadressen.

Enligt punkten 14.1 i det till avtalet fogade Telias allmänna villkor för mobiltelefonabonnemang kan Telia ändra villkoren genom att ett meddelande om ändring gjorts allmänt tillgängligt. Telia har tillämpat villkoret på så sätt att ändringen har intagits i en artikel i Telias kundtidning som skickats till den adress som abonnenten uppgett. Hovrätten saknar anledning att i denna civilrättsliga tvist mellan Telia och M.R. ta ställning till om villkoret i punkten 14.1 är oskäligt i sig. Hovrätten har att pröva om avtalsvillkoret är oskäligt så som det tillämpats av Telia i förhållande till M.R.

Vid en oskälighetsbedömning enligt 36 § avtalslagen skall man göra en intresseavvägning. Telia har intresse av att på ett kostnadseffektivt sätt kunna genomföra villkorsändringar i förhållande till ett stort antal kunder. M.R. har intresse av att få en reell möjlighet att ta del av villkorsändringar för att kunna överväga om han på grund av ändringen önskar utnyttja möjligheten att säga upp avtalet. Mot bakgrund av att det normalt sett inte kan krävas av telefonabonnenter att de tar del av innehållet i kundtidningar och med hänsyn till att Telia haft möjlighet att utan stora kostnader underrätta sina abonnenter om villkorsändringen på ett sätt som är bättre ägnat att rikta deras uppmärksamhet på villkorsändringen - t.ex. i samband med att abonnenterna tillställs fakturor - anser hovrätten att avtalsvillkoret om villkorsändring är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

Telia har i andra hand gjort gällande att de oförändrade abonnemangsvillkoren skall begränsas tidsmässigt till att avse tiden till och med den 28 januari 2000, dvs. en månad efter det datum som M.R. ansökte om stämning på Telia och alltså haft kännedom om villkorsändringen. Det finns ingen författning eller allmän avtalsrättslig princip av innebörd att rättsliga effekter inträder när en part på egen hand - utan att bli underrättad av motparten själv - råkat få kännedom om att motparten önskar ändra i avtalsvillkor. Det krävs normalt att en sådan viljeförklaring för att få rättslig effekt avges av motparten själv eller dennes ombud. I förevarande fall står det emellertid klart att M.R., när han ansökte om stämning, varit fullt införstådd med att Telia avsett att genomföra en villkorsändring och han måste dessutom ha insett att Telia självt ansett sig ha vidtagit erforderliga åtgärder för att genomföra villkorsändringen. I en sådan situation följer av allmänna avtalsrättsliga principer om lojalitet i avtalsförhållanden att M.R. varit skyldig att informera Telia om att han inte accepterade villkorsändringen och önskade säga upp avtalet. Därför anser hovrätten att de oförändrade abonnemangsvillkoren skall begränsas tidsmässigt till att avse tiden till och med den 28 januari 2000.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom fastställer hovrätten att M.R:s abonnemangsavtal för visst telefonnummer hos Telia innebar att samtalsavgiften sex kronor per minut gällde helgfri måndag till fredag klockan 08.00 till klockan 18.00 till och med den 28 januari 2000 och därefter helgfri måndag till fredag klockan 07.00 till klockan 19.00.

Hovrättens dom meddelad: den 15 augusti 2006.

Mål nr: T 4445-02.

Lagrum: 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.