RH 2007:16

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Anders Lind) anförde i dom den 21 november 2006:

DOMSKÄL

- - -

Åtalspunkten 3 avseende våldtäkt

- - -

Vid en sammantagen bedömning av den åberopade bevisningen, parternas uppgifter och dessas tillförlitlighet samt övriga omständigheter, finner tingsrätten att kvinnan A:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen i målet. Tingsrätten finner således utrett att T.G., på sätt åklagaren påstått, vid två tillfällen med våld tilltvingat sig samlag med kvinnan A. Vid ett av dessa tillfällen har han dessutom med våld tvingat kvinnan A till att utföra oralsex med honom. Åtalet är således styrkt i denna del och gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren påstått.

T.G. skall således, som ovan redovisats, dömas för olaga hot, ofredande, vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri, olovlig körning, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd och våldtäkt i två fall.

- - -

Mot bakgrund av vad ovan redovisats skall påföljden bestämmas till fängelse.

Åklagaren har vidare yrkat att T.G. utvisas ur riket. T.G. har bestritt yrkandet. Av inhämtat yttrande från Migrationsverket framgår att verket den 8 juni 2006 avslagit T.G:s ansökan om resedokument enligt Genèvekonventionen och flyktingförklaring då han inte bedömts som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen. Migrationsverket har dock bedömt T.G. som skyddsbehövande och enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen beviljat honom permanent uppehållstillstånd. Enligt verkets bedömning föreligger hinder mot att för närvarande verkställa en utvisning av T.G. till Eritrea.

En utlänning får utvisas ur riket om denne begått brott där påföljden är svårare än böter och om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det inneburit för enskilda och allmänna intressen är så allvarlig att utlänningen inte bör få stanna kvar i riket. - Det gäller särskilda krav för att en utlänning som bedömts som flykting eller vistats i riket med permanent uppehållstillstånd under mer än fyra år skall få utvisas. Då T.G. endast vistats i riket en kortare tid samt inte erhållit status av flykting är dessa regler inte aktuella i detta fall. Han har heller ingen direkt anknytning till Sverige i form av släkt eller annat. Det förhållandet att det för närvarande inte går att verkställa en utvisning innebär heller inget hinder mot utvisning, då det vid den tidpunkt när utvisningen efter avtjänat fängelsestraff skall verkställas ånyo kommer att prövas om det föreligger några kvarstående hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet.

Mot bakgrund av de allvarliga brott T.G. begått och med beaktande av den kränkning och skada dessa inneburit för enskilda och allmänna intressen föreligger förutsättningar att utvisa T.G. ur riket.

Vid bestämmande av fängelsestraffets längd har tingsrätten att beakta att utvisningen är en särskild rättsverkan av den aktuella brottsligheten. Fängelsestraffet skall därför sättas något lägre än vad som annars varit fallet. Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att fängelsestraffets längd bör bestämmas till tre år och sex månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer T.G. enligt 6 kap. 1 § första stycket brottsbalken för våldtäkt och dessutom för olaga hot, ofredande, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd, vårdslöshet i trafik, olovlig körning och grovt rattfylleri till fängelse 3 år 6 månader. Vidare utvisas T.G. ur riket och förbjuds att återvända hit. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år. T.G. skall utge skadestånd, bl.a. till kvinnan A med 100 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsråden Marie Norberg och Henrik Ibold, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 17 januari 2007:

DOMSKÄL

Skuld

T.G. har i enlighet med tingsrättens dom gjort sig skyldig till olaga hot, ofredande, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman i två fall, våldsamt motstånd, vårdslöshet i trafik, olovlig körning och grovt rattfylleri.

Beträffande åtalet för våldtäkt … Vad som framkommit i hovrätten ger inte anledning till annan bedömning än den som tingsrätten gjort. T.G. skall därför dömas även för våldtäkt i två fall.

Påföljd

Straffvärdet av våldtäktsbrotten motsvarar enligt hovrättens mening fängelse i tre år. Eftersom T.G. enligt vad hovrätten finner i det följande skall utvisas, skall det men som T.G. lider genom utvisningen beaktas vid straffmätningen. Även om T.G. är svagt socialt etablerad i Sverige får han med hänsyn till den tid han varit här och omständigheterna i övrigt anses lida visst men av utvisningen. Vid en samlad bedömning av brottslighetens straffvärde och menet av utvisningen, finner hovrätten att fängelsestraffet bör sättas lägre än vad tingsrätten bestämt.

Utvisning

T.G. har yrkat att tingsrättens beslut om utvisning med förbud att återvända till Sverige skall upphävas även för det fall att han skulle dömas för de åtalade brotten. Han har till stöd för sitt yrkande hänvisat till Migrationsverkets beslut i juni 2006 att bevilja honom permanent uppehållstillstånd som skyddsbehövande med stöd av 4 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) och den utredning som låg till grund för det beslutet. Han har också hänvisat till i tingsrätten inhämtat yttrande från Migrationsverket, vari anges att det enligt verkets bedömning föreligger hinder enligt 12 kap. 1 § utlänningslagen mot verkställighet till Eritrea vid ett eventuellt beslut om utvisning.

Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att de brott T.G. gjort sig skyldig till, särskilt de två våldtäktsbrotten, är mycket allvarliga och kränkande för enskilda. T.G. har, som tingsrätten framhållit, vistats i landet endast en kortare tid och han har i övrigt ingen anknytning hit. Vid sådana förhållanden motiverar dessa brott i och för sig utvisning av T.G.

Enligt 8 kap. 17 § utlänningslagen skall domstolen emellertid när en fråga om utvisning på grund av brott prövas också ta hänsyn till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 12 kap.utlänningslagen inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot verkställighet. I 12 kap. 1 § anges bl.a. att utvisning aldrig får verkställas till ett land om det finns skälig anledning anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. I Migrationsverkets yttrande till tingsrätten uttalas att det inte kan uteslutas att T.G., om han utvisas till Eritrea, skulle straffas med omänsklig eller förnedrande behandling. Godtas Migrationsverkets bedömning om att verkställighetshinder för närvarande föreligger finns det knappast anledning anta att detta hinder skulle ha upphört vid den tid när fängelsestraffet verkställts. Frågan blir därmed hur domstolen skall bedöma det verkställighetshinder som verket anser finnas i en situation när förutsättningarna för utvisning i övrigt är för handen.

Enligt hovrättens mening finns det som regel anledning att lägga stor vikt vid de bedömningar som Migrationsverket gör i ett asylärende där den tilltalade förekommer liksom i ett sådant yttrande angående verkställighetshinder som inhämtats från Migrationsverket. Migrationsverket är den myndighet i Sverige som har särskild kompetens att bedöma förhållandena i ett visst land vid olika tider och som mot bakgrund av denna kunskap också har goda förutsättningar att ta ställning till den tilltalades uppgifter om hur han blivit behandlad i landet och vilka risker som finns om han återsänds dit. Domstolen är dock inte bunden av de bedömningar som Migrationsverket gör (jfr NJA 1990 s. 526 och 1997 s. 535). Vad som framkommit under en rättegång i brottmålet kan också medföra att domstolen har ett bredare underlag för sin bedömning än det som Migrationsverket grundat sitt yttrande på och att detta kan leda till ett annat ställningstagande.

Av Migrationsverkets utredning framgår att T.G. i sin ansökan om asyl lämnat uppgifter om att han under åren 1996-2000 varit inkallad i den eritreanska militärtjänsten och deltagit i krig mot Etiopien. Han har vidare lämnat uppgifter om att han efter en skottskada i benet vägrat att fortsätta militärtjänsten och att han därefter fängslats av eritreanska myndigheter, men lyckats fly från fängelset och senare också lämna landet. Migrationsverket har i beslutet om permanent uppehållstillstånd angett att det finns brister i trovärdigheten i T.G:s redogörelse om hur han deltagit i militärtjänst i Eritrea och att han även lämnat vaga uppgifter om hur han lämnat fängelset och under en tid därefter kunnat uppehålla sig i Eritrea. Trots bristerna i trovärdighet anser sig Migrationsverket inte kunna utesluta att T.G. skulle vara av intresse för eritreanska myndigheter om han återvände till landet och att han då skulle kunna straffas med omänsklig och förnedrande behandling eftersom han deserterat från militärtjänst.

T.G. har hörts i hovrätten och lämnat uppgifter både i fråga om de brott han åtalats för och om sina personliga förhållanden. De uppgifter han lämnat om vad som förekom mellan honom och kvinnan A avviker i avgörande delar helt från kvinnan A:s berättelse. Det föreligger ingen tvekan om att T.G. i hovrätten lämnat oriktiga uppgifter i dessa hänseenden och att han i själva verket varit väl medveten om att han gjort sig skyldig till övergrepp mot kvinnan A. Även de uppgifter han lämnat om sina personliga förhållanden i vissa hänseenden framstår som mindre trovärdiga. Av de uppgifter som framkommit i målet angående vad som utspelade sig i samband med våldtäkten av kvinnan A är det t.ex. tydligt att T.G:s uppgivna skottskada i benet inte alls kan vara så allvarlig som han velat göra gällande. Dessa omständigheter påverkar givetvis allvarligt tilltron till T.G. som person och återverkar också på hans i asylärendet lämnade uppgifter. Som nyss nämndes har Migrationsverket funnit anledning till betydande tvekan inför de uppgifter som T.G. lämnat om sin påstådda militärtjänstgöring i Eritrea och att han deserterat från militärtjänst på ett sådant sätt att han riskerar förföljelse. Hovrätten finner för sin del att denna tvekan rörande uppgifterna har förstärkts genom vad som framkommit under huvudförhandlingen i hovrätten.

De brott som T.G. nu sammantaget skall dömas för har ett straffvärde som överstiger fängelse tre år. Det handlar om brott som varit mycket kränkande för enskilda och som från allmän synpunkt är mycket allvarliga. Med beaktande av den stora tvekan som föreligger angående riktigheten av de uppgifter som T.G. lämnat om sina förehavanden i Eritrea, finner hovrätten att hinder nu inte föreligger att förordna om utvisning av G.B. med förbud att återvända hit. Skulle det senare framkomma uppgifter om T.G. eller om förhållandena i Eritrea som medför ändrade förutsättningar, kan sådana förhållanden beaktas vid verkställigheten av utvisningsbeslutet som skall ske efter avtjänat fängelsestraff.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på det sättet att fängelsestraffets längd bestäms till tre år.

Hovrättsrådet Henrik Ibold var skiljaktig i utvisningsfrågan och anförde i denna del följande.

Enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen är en utlänning skyddsbehövande bl.a. om denne känner en välgrundad fruktan för att utsättas för kroppsstraff. Av förarbetsuttalanden får anses följa att det beviskrav som gäller vid denna prövning är att utlänningens uppgifter skall framstå som sannolika. Av 12 kap. 1 § utlänningslagen framgår att det finns hinder mot verkställighet om det finns fara för att utlänningen kommer att straffas med bl.a. kroppsstraff. Av lagtexten framgår att det beviskrav som ställs är skälig anledning att anta.

Migrationsverket har genom sitt beslut att bevilja T.G. permanent uppehållstillstånd funnit att hans uppgifter om sitt skyddsbehov är sannolika. Som en följd av detta har verket i sitt yttrande till tingsrätten i verkställighetsfrågan ansett att det finns skälig anledning att tro att det finns verkställighetshinder. Vidare framgår av ett yttrande från verket efter tingsrättens dom, som ingetts av T.G., att verket inte anser att det framkommit några uppgifter som talar för att T.G. fått sitt uppehållstillstånd på felaktiga grunder, dvs. att han inte skulle ha något skyddsbehov gentemot hemlandet.

Domstolen är inte bunden av Migrationsverkets uppfattning om det finns verkställighetshinder eller inte (jfr NJA 1990 s. 526 och 1997 s. 535). Den avgörande frågan är emellertid vad som bör krävas för att domstolen skall göra en annan bedömning än den Migrationsverket gjort. Migrationsverket är den myndighet som har särskild kompetens och erfarenhet att göra bedömningar av de uppgifter som utlänningen lämnar. En sådan bedömning av uppgifternas trovärdighet förutsätter särskild kunskap om förhållandena i det land som uppgifterna hänför sig till. Sådan kunskap saknas regelmässigt i domstolen. Enligt min mening bör det därför, när det under handläggningen i domstolen eller annars inte framkommit nya omständigheter hänförliga till verkställighetsfrågan, som regel inte komma i fråga att göra en annan än bedömning än den Migrationsverket gjort.

I förevarande fall har det under handläggningen vid tingsrätten eller i hovrätten inte framkommit några nya sakuppgifter beträffande T.G:s skyddsbehov gentemot Eritrea. T.G. döms i hovrätten mot sitt nekande för våldtäkt. Att anse att hans förnekande påverkar hans trovärdighet som person på ett allmänt plan och låta påverka bedömningen av de uppgifter han lämnat till Migrationsverket menar jag rimligen inte kan komma i fråga. Vid sådant förhållande delar jag Migrationsverkets bedömning att det finns skälig anledning att anta att T.G. skulle vara i fara att straffas med kroppsstraff vid ett återvändande till Eritrea. Om det finns verkställighetshinder vid domstillfället krävs för att domstolen ändå skall besluta om utvisning att det finns grund för ett antagande om att verkställighetshindret inte består vid frigivningstillfället (jfr NJA 1997 s. 535).

Någon grund för ett sådant antagande finns inte i förevarande fall. Utvisningsyrkandet skall därför ogillas.

Hovrättens dom meddelad: den 17 januari 2007.

Mål nr: B1279-06.

Lagrum: 8 kap. 17 § och 12 kap. 1 §utlänningslagen (2005:716).

Rättsfall: NJA 1990 s. 526; NJA 1997 s. 535.