RH 2007:7

Straffmätning avseende brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor samt bestämmande av skadeståndsersättning för kränkning och sveda och värk på grund av sådant brott.

BAKGRUND

Den 26 juni 2006 dömde Göteborgs tingsrätt A.E.H. för egenmäktighet med barn och brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor till fängelse fyra år. Han förpliktades samtidigt att utge skadestånd till A.A.E. med bl.a. 300 000 kr för kränkning, 30 000 kr för sveda och värk och 16 045 kr för resekostnader. A.E.H. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och befria honom från skadeståndsskyldighet. Åklagaren överklagade och yrkade straffskärpning. Hovrätten meddelade dom den 4 oktober 2006 varvid tingsrättens dom fastställdes. A.E.H. överklagade domen med yrkande bland annat att Högsta domstolen skulle ogilla åtalet. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om uttrycket ”egenmäktigt bortför barnet” i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken kunde omfatta att en vårdnadshavare mot den andre vårdnadshavarens vilja håller barnet kvar på en plats dit barnet ursprungligen förts i samförstånd mellan vårdnadshavarna. I dom meddelad den 22 december 2006 förklarade Högsta domstolen att så inte är fallet. Samtidigt meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i målet i övrigt, utom beträffande frågan huruvida A.E.H. gjort sig skyldig till det brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor som han åtalats för. I sistnämnda del stod därmed hovrättens dom fast. Högsta domstolen undanröjde hovrättens dom den 4 oktober 2006, utom, såvitt avsåg den del där domen stod fast, och återförvisade målet till hovrätten för sådan förnyad prövning som föranleddes av Högsta domstolens ställningstagande.

YRKANDEN I HOVRÄTTEN

Sedan målet återförvisats till hovrätten yrkade A.E.H., såvitt nu är i fråga, att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffets längd för brottet mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor och sätta ned skadeståndet till A.A.E.

Åklagaren bestred yrkandena.

A.A.E. nedsatte sitt skadeståndsyrkande avseende kränkning till 285 000 kr men bestred i övrigt ändring.

Hovrätten för Västra Sverige

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Staffan Levén, f.d. chefsrådmannen Dan Ogvall och tf. hovrättsassessorn Anna Hjort Ööpik, referent, samt nämndemannen Harriet Ibold) anförde i dom den 30 januari 2007 följande:

DOMSKÄL

Skuldfrågan

A.E.H. har i enlighet med hovrättens dom den 4 oktober 2006 gjort sig skyldig till brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Påföljdsfrågan

Brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor indelas i brott av normalgraden och grova brott. Straffskalan för brott av normalgraden är fängelse i högst fyra år och för grovt brott fängelse lägst två och högst tio år.

Bestämmelser om straffmätning finns i 29 kap.brottsbalken. Enligt 1 § första stycket skall straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall enligt 1 § andra stycket särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Av 2 och 3 §§ framgår olika omständigheter som skall beaktas som försvårande eller förmildrande vid denna bedömning.

Såvitt känt finns ingen tidigare överrättspraxis beträffande bedömningen av straffvärdet av könsstympning. När könsstympning (då kallad omskärelse) först infördes utformades straffskalorna för brott av normalgraden och för grovt brott så att de blev desamma som för misshandelsbrottet av olika grader. Genom lagändring, som trädde i kraft 1998, skärptes emellertid straffskalorna väsentligt. Som skäl för detta uttalades att könsstympande ingrepp per definition ger svåra bestående och invalidiserande skador av olika grad (prop. 1997/98:55). Straffvärdet för könsstympning bör därför i straffvärdehänseende jämföras med allvarligare misshandelsbrott. Enligt hovrättens mening kan viss ledning också hämtas från praxis beträffande bedömningen av straffvärdet av sexualbrott.

Av tingsrättens dom samt hovrättens tidigare dom framgår att A.A.E. vid upprepade tillfällen sa till A.E.H. att hon inte ville stanna kvar i Somalia utan ville återförenas med sin mamma i Sverige. Hon försökte fly vid två tillfällen, varvid det första försöket misslyckades medan det andra lyckades. Könsstympningen genomfördes efter det första flyktförsöket och framstår både som en repressalie för att A.A.E. avvikit och som ett sätt att få henne att inordna sig under faderns vilja och i det faktum att hon snart skulle giftas bort. A.A.E., som vuxit upp i Sverige och som inte kände till något om könsstympning innan hon kom till Somalia, var i Somalia helt utlämnad till fadern som ensam hade henne i sin vård. Hon var vid gärningen endast elva till tolv år gammal. Försvårande vid straffvärdebedömningen är såväl motivet till könsstympningen som omständigheterna att A.E.H. utnyttjat A.A.E:s skyddslösa ställning och särskilda svårighet att värja sig och att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (29 kap. 2 § 3 och 8 brottsbalken).

Vid könsstympningen fick A.A.E. ligga på sin säng och fadern och en annan person höll isär hennes ben. Ytterligare en person skar med ett rakblad i hennes underliv. Tillvägagångssättet har enligt hovrättens mening inneburit ett allvarligt övergrepp och varit mycket kränkande för A.A.E. Ingreppet genomfördes utan bedövning och inte av en läkare eller på sjukhus utan hemma hos A.A.E. Förutom att ingreppet således skedde på en plats där A.A.E. normalt skall kunna känna sig trygg innebar det att hon utsattes för fara för akuta komplikationer. Riskerna för långvariga psykiska och fysiska skadeverkningar är även uppenbara. De fysiska skadorna är irreparabla och kan leda till framtida problem i samband med graviditet och förlossning samt större risk att få urinvägsinfektioner och cystor i underlivet. A.A.E. har beskrivit att hon sedan ingreppet haft mer smärtsamma menstruationer. Sammantaget anser hovrätten att gärningen inneburit sådan skada, kränkning och fara att omständigheterna framstår som försvårande vid bedömningen av straffvärdet.

Några förmildrande omständigheter har inte framkommit.

Det brott A.E.H. har gjort sig skyldig till är av normalgraden. Med beaktande av de många försvårande omständigheterna i målet anser hovrätten att den övre delen av straffskalan bör utnyttjas, dock bör i enlighet med gällande praxis för straffmätning av enstaka brott minimistraffet för grovt brott inte överskridas. Påföljden bör bestämmas till fängelse två år.

Skadeståndsfrågan

A.A.E. har på grund av det brott hon utsatts för rätt till skadestånd. Det har, som hovrätten tidigare konstaterat, varit fråga om ett allvarligt övergrepp som varit mycket kränkande. Kränkningen bör enligt hovrättens mening jämställas med den kränkning som en målsägande utsätts för vid ett sexuellt övergrepp och inte med den kränkning som sker vid ett misshandelsbrott. Detta påverkar storleken på kränkningsersättningen. Gärningen har haft förnedrande och skändliga inslag, den har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet och har inneburit missbruk av ett beroende- och förtroendeförhållande, vilket allt är omständigheter som enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen (1972:207) skall beaktas när kränkningsersättningen bestäms. Av betydelse är även att A.A.E. berättat att hon var livrädd vid händelsen. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att ersättningen för kränkning skall bestämmas till 250 000 kr.

Beträffande ersättningen för sveda och värk och för resekostnader finner hovrätten inte skäl att frångå tingsrättens bedömning.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom när det gäller påföljd på så sätt att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till två år.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom när det gäller skadestånd på så sätt att hovrätten bestämmer det belopp som A.E.H. skall betala till A.A.E. till 296 045 kr, jämte yrkad ränta.

Nämndemannen Ingmarie Torstensson var skiljaktig i påföljdsfrågan och anförde: De försvårande omständigheterna i målet gör enligt min mening att brottet har ett högre straffvärde än vad majoriteten har angett. Påföljden bör därför bestämmas till två år och sex månader.

Hovrättens dom meddelad: den 30 januari 2007.

Mål nr: B 5015-06.

Lagrum: 29 kap.1-2 §§brottsbalken; 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor; 5 kap. 6 § skadeståndslagen (1972:207).