RH 2008:87

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Lars-Göran Klemming) anförde i dom den 2 april 2007 bl.a. följande.

YRKANDEN M.M.

S.K. har i tingsrätten, som hon slutligen bestämt sin talan, yrkat förpliktande för staten att till henne utge dels 10 500 kr, varav 5 500 kr avser kränkning (500 kr för underlåtenheten att vidta rättelse av personuppgifter och 5 000 kr för behandlingen av personuppgifter i övrigt) och 5 000 kr avser ombudskostnader för att komma till rätta med behandlingen av personuppgifter för tiden innan ansökan ingavs om betalningsföreläggande (av beloppet 5 000 kr avser 3 750 kr kostnader hos Justitiekanslern i ett skaderegleringsärende och 1 250 kr kostnader i ett ärende om rättelse hos Domstolsverket), dels ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635).

Staten har bestritt yrkandet. Yrkat belopp om 5 500 kr avseende kränkning har vitsordats som skäligt i och för sig. Vad gäller yrkat belopp om 5 000 kr för ombudskostnader har staten vitsordat endast 3 750 kr avseende kostnaden hos Justitiekanslern.

S.K. har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS STÅNDPUNKTER M.M.

S.K.

S.K. har sammanfattningsvis anfört följande.

Under sommaren 2005 överklagade hon ett beslut från Försäkringskassan i Gävle angående storleken på sin sjukpenninggrundande inkomst. I en dom den 2 mars 2006 från Länsrätten i Gävleborgs län (mål nr 897-05) ogillades hennes talan. Länsrätten har i domen intagit bl.a. följande mening: ”Enligt länsrättens mening ska ändringarna av taxeringarna för inkomståren 1999 respektive 2002 - vilka enbart anses ha till syfte att i efterhand höja den sjukpenninggrundande inkomsten - inte medföra ändring av den sjukpenninggrundande inkomst som Försäkringskassan fastställt i det överklagade beslutet.”

Den angivna meningen i länsrättens dom innehåller felaktiga personuppgifter och har inneburit en djup kränkning av hennes personliga integritet. Påståendet i domen - att ändringarna enbart måste anses ha till syfte att i efterhand höja hennes sjukpenninggrundande inkomst - är helt ogrundat, osakligt och felaktigt. Länsrätten har i domen behandlat hennes personuppgifter i strid med personuppgiftslagen (1998:204). När hon uppmärksammade de felaktiga personuppgifterna vidtog hon två åtgärder; dels begärde hon rättelse hos Domstolsverket, dels framställde hon skadeståndskrav hos Justitiekanslern. Då en begäran om rättelse av personuppgifter framställts skall den registeransvarige (i det här fallet Domstolsverket) omgående ta ställning till huruvida de felaktiga personuppgifterna skall rättas eller inte samt meddela den klagande om detta. Domstolsverket har inte vidtagit några åtgärder vad gäller hennes begäran om rättelse. Justitiekanslern har den 30 mars 2006 avslagit skadeståndskravet. Skadeståndsskyldighet har uppkommit enligt 9, 28 och 48 §§personuppgiftslagen. De yrkade ombudskostnaderna hos Justitiekanslern och Domstolsverket har varit direkt nödvändiga för att hon skulle kunna tillvarata sin rätt.

S.K. har åberopat skriftlig bevisning.

Staten

Staten har som en bakgrund konstaterat att S.K. i en skrivelse till Justitiekanslern den 15 mars 2006 begärde skadestånd av staten med anledning av den nämnda skrivningen i länsrättens dom samt att Justitiekanslern den 30 mars 2006 avslog hennes begäran om skadestånd.

Staten har som grunder för bestridandet sammanfattningsvis anfört följande.

Staten är inte skadeståndsskyldig enligt 48 § personuppgiftslagen. I första hand gör staten gällande att länsrätten inte har behandlat några personuppgifter i S.K:s fall. I andra hand gör staten gällande att en eventuell behandling av personuppgifter inte har stått i strid med personuppgiftslagen. Länsrätten har i egenskap av personuppgiftsansvarig inte heller haft någon skyldighet att vidta någon rättelse enligt 28 § personuppgiftslagen. Domstolsverket är inte personuppgiftsansvarig för behandlingen av personuppgifter hos länsrätten och har av den anledningen inte någon skyldighet att vidta någon rättelse enligt 28 § personuppgiftslagen.

Trots att Justitiekanslern i sitt avslagsbeslut den 30 mars 2006 angav att länsrätten var personuppgiftsansvarig och den som skulle pröva frågan om rättelse, begärde S.K. i en skrivelse den 31 mars 2006 rättelse hos Domstolsverket. Hennes kostnad såvitt gäller ansökan om rättelse hos Domstolsverket (1 250 kr) kan därför inte anses skäligen motiverad.

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Frågan i målet gäller om staten är skadeståndsskyldig gentemot S.K. enligt 48 § personuppgiftslagen.

En förutsättning för skadeståndsansvar enligt 48 § personuppgiftslagen, liksom för skyldigheten att enligt 28 § personuppgiftslagen att vidta rättelse, är att det varit fråga om en behandling av ”personuppgifter”. Med ”personuppgifter” avses enligt 3 § personuppgiftslagen ”all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet”. Enligt tingsrättens mening är den kritiserade uppgiften i länsrättens dom att anse som en ”personuppgift” i den mening som avses i personuppgiftslagen.

S.K. har gjort gällande att den angivna uppgiften i länsrättens i dom är ogrundad, osaklig, felaktig och kränkande.

I en rättsstat är det en grundläggande princip att de skäl och andra bedömningar som ligger till grund för en dom redovisas öppet. Det är för rättssäkerheten viktigt att domar är så tydliga och klarläggande som möjligt. Mot den bakgrunden torde det inte sällan vara nödvändigt för en domstol att i sina domar uttrycka bedömningar som för den enskilde kan framstå som felaktiga eller till och med kränkande.

Av 9 § personuppgiftslagen framgår bl.a. att behandlandet av personuppgifter skall vara adekvata, relevanta, nödvändiga med hänsyn till ändamålet och korrekta. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att länsrätten inte har överträtt de grundläggande krav som får anses gälla för behandlingen av personuppgifter. Det föreligger inte några omständigheter som enligt 48 § personuppgiftslagen leder till någon skadeståndsskyldighet för staten. S.K:s yrkanden skall därför ogillas.

Med hänsyn till utgången i målet skall S.K. själv svara för sina rättegångskostnader.

DOMSLUT

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, referent, och Carina Tolke samt tf. hovrättsassessorn Ulrika Tyrén) anförde i dom den 20 augusti 2008 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Parterna har i hovrätten angett sina ståndpunkter i allt väsentligt på samma sätt som har återgetts i tingsrättens dom.

S.K. har sålunda i huvudsak gjort gällande följande. Den åberopade uppgiften i länsrättens dom utgör en personuppgift i den mening som avses i personuppgiftslagen (1998:204). Genom att länsrätten har tagit in den angivna uppgiften i sin dom har hennes personliga integritet blivit kränkt. Hon är därmed berättigad till skadestånd enligt personuppgiftslagen. All slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person, som är i livet, är en personuppgift. Det görs inte något undantag för domar eller domskäl. Hon är enligt samma lag berättigad till skadestånd även på den grunden att hennes personliga integritet har blivit kränkt genom att den registeransvarige har underlåtit att på hennes begäran omgående ta ställning till huruvida den felaktiga uppgiften skulle rättas. - Ändringarna av hennes taxeringar hade inte enbart till syfte att i efterhand höja den sjukpenninggrundande inkomsten. Ändamålet var i första hand att förbättra hennes kreditvärdighet eftersom familjen byggde en ny bostad och skulle köpa en ny bil. Den i domen intagna personuppgiften är således oriktig, ogrundad, osaklig, godtycklig, osann, oövertänkt och olaglig i flera avseenden. Härigenom har länsrätten brutit mot 9 § första stycket personuppgiftslagen enligt vilken personuppgifter får behandlas bara om det är lagligt och om ifrågavarande personuppgifter är riktiga. Behandlingen av personuppgiften har varit olaglig av följande skäl. Länsrättens avgörande av målet har genom den angivna personuppgiften, i strid med 30 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) kommit att grundas på en omständighet som inte framgår av handlingarna eller vad som i övrigt förekommit i målet. Genom att inte utreda om personuppgiften var riktig och saklig har länsrätten vidare brutit mot 8 § förvaltningsprocesslagen och 1 kap. 9 § regeringsformen. Enligt bestämmelsen i förvaltningsprocesslagen ska rätten nämligen tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och enligt bestämmelsen i regeringsformen ska domstolarna i sin verksamhet iaktta bl.a. saklighet. Den angivna personuppgiften har varit oriktig genom att den har haft andra syften än det som anges i uppgiften. Det är den personuppgiftsansvarige som har bevisbördan för att personuppgifter behandlats i överensstämmelse med personuppgiftslagen. Hon har begärt rättelse inte bara hos Domstolsverket utan även hos länsrätten och Justitiekanslern. Därtill kommer att Justitiekanslern i beslut om avslag på hennes framställan om skadestånd har angett att det ankommer på länsrätten att ta ställning till en begäran om rättelse. Länsrätten har dock inte agerat i denna fråga på något sätt.

Justitiekanslern har utöver vad som antecknats i tingsrättens dom gjort gällande följande. Den av S.K. åberopade uppgiften i länsrättens dom är en slutsats som länsrätten drar av den utredning som har lagts fram i målet och uppgiften torde inte kunna anses utgöra en personuppgift i den mening som avses i personuppgiftslagen. Även för det fall den aktuella uppgiften skulle anses utgöra en personuppgift i personuppgiftslagens mening, har det inte förekommit någon felaktig behandling av uppgiften. Länsrätten har nämligen utifrån den utredning som fanns i målet gjort en bedömning av saken och kommit fram till att S.K:s sjukpenninggrundande inkomst inte skulle höjas i enlighet med hennes begäran. Uppgifterna i målet vid länsrätten har behandlats inom ramen för domstolens dömande verksamhet, och tillsammans med domstolens överväganden har de redovisats i domen. Länsrättens behandling av eventuella personuppgifter har således skett enligt lag och behandlats på ett relevant sätt i förhållande till ändamålet med behandlingen, nämligen att redovisa de skäl som har varit bestämmande för utgången. Det har därmed inte heller funnits någon anledning för länsrätten att rätta några personuppgifter i domen. I den mån det har förekommit behandling av S:K:s personuppgifter har denna alltså uppfyllt de krav som uppställs på en sådan behandling enligt 9 § personuppgiftslagen. Även om det skulle vara så att länsrättens bedömning är oriktig, innebär det inte att det är fråga om en behandling i strid med personuppgiftslagen. Den som är missnöjd med en domstols bedömning har i stället att överklaga avgörandet till högre instans för att på den vägen få en ändring av underinstansens avgörande. Oriktigheter som beror på skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende kan visserligen rättas redan av den domstol som har meddelat det avgörande som innehåller oriktigheten (se 32 § förvaltningsprocesslagen). Här är det emellertid inte fråga om något sådant fel. Skyldighet för den personuppgiftsansvarige enligt 28 § personuppgiftslagen att vara aktiv för att korrigera sådana personuppgifter som behandlats inträder först när den registrerade begär rättelse. För den behandling av personuppgifter som länsrätten utför är det länsrätten som är personuppgiftsansvarig. Domstolsverket har således inte någon skyldighet att vidta rättelse av personuppgifter som har behandlats av en länsrätt. I S.K:s fall har någon rättelse inte begärts hos länsrätten. För att bestämmelsen i 28 § personuppgiftslagen ska vara tillämplig krävs dessutom att det är fråga om en sådan behandling av personuppgifter som har skett i strid med denna lag eller med föreskrifter som har meddelats med stöd av den. I enlighet med det förut sagda är det här inte fråga om någon behandling av personuppgifter och än mindre om någon felaktig sådan behandling.

S.K. har åberopat skriftlig bevisning.

Hovrätten gör följande bedömning.

Personuppgiftslagens tillämpning och ändamål

Genom personuppgiftslagen har Sverige införlivat Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (i fortsättningen betecknat direktivet). När lagbestämmelserna tillämpas, ska de tolkas mot bakgrund av eller, med andra ord, i ljuset av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivbestämmelserna uppnås (s.k. direktivkonform tolkning; jfr artikel 10 och artikel 249 tredje stycket i EG-fördraget).

Genom direktivet åstadkommes en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser om bl.a. sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg (jfr artikel 3.1). I artikel 1 i direktivet, under rubriken Direktivets syfte, föreskrivs att medlemsstaterna ska i enlighet med direktivet skydda fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, särskilt rätten till privatliv, i samband med behandling av personuppgifter. Av stycke 10 i direktivets ingress framgår att med rätten till privatliv avses detsammas som i artikel 8 i Europakonventionen. Enligt den bestämmelsen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. De bakomliggande skälen för regleringen i direktivet kommer till uttryck främst i styckena 1-11 i direktivets ingress. Av ingressen framgår sålunda bl.a. följande. Ändamålet med harmoniseringen av medlemsstaternas bestämmelser är både att säkerställa ett fritt flöde av personuppgifter mellan medlemsstaterna och att skydda personers grundläggande fri- och rättigheter, särskilt rätten till privatliv.

Det ankommer enligt EG-rätten på den nationella domstolen att tillämpa de nationella bestämmelserna i det enskilda fallet på ett sådant sätt att det uppnås en korrekt jämvikt mellan de rättigheter och skyldigheter som är ifråga, inklusive de grundläggande rättigheter som skyddas genom gemenskapens rättsordning (den s.k. proportionalitetsprincipen; jfr EG- domstolens dom den 6 november 2003 i mål C-101/01 punkterna 79-90).

Enligt hovrättens mening är den EG-rättsliga reglering som har relevans för målet så tydlig att det inte finns behov av att inhämta något förhandsavgörande från EG-domstolen enligt vad som föreskrivs i artikel 234 i EG-fördraget.

Har fråga varit om behandling av personuppgift?

Hovrätten finner att intagandet av den aktuella uppgiften i länsrättens dom utgör en behandling av personuppgift i lagens mening. Skälen härför är följande.

Personuppgiftslagen gäller bl.a. sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis är automatiserad (5 § första stycket). Med behandling av personuppgifter förstås enligt såväl personuppgiftslagen som direktivet varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas beträffande personuppgifter (3 § respektive artikel 2 b). Det finns inte, vare sig enligt direktivet eller i lagen, något krav på att de uppgifter som behandlas på automatisk väg ska vara strukturerade i ett register eller liknande (jfr prop. 1997/98:44 s. 54). I konsekvens härmed och med hänsyn till direktivets syften har direktivet, och därmed även personuppgiftslagen, ansetts vara tillämpliga inte endast när det är fråga om behandling av personuppgifter i strukturerat material såsom register, databaser samt ärende- och dokumenthanteringssystem utan även när det är fråga om behandling av personuppgifter i ostrukturerat material i form av datoriserad ord- och textbehandling eller liknande av löpande text (jfr Göta hovrätts dom den 7 april 2004 i mål B 747-00 s. 10; refererat i RH 2004:51). Det kan anmärkas att detta synsätt även har legat till grund för ändringar i personuppgiftslagen som har trätt ikraft den 1 januari 2007 (jfr prop. 2005/06:173 s. 18 ff). Begreppet personuppgift definieras i personuppgiftslagen som all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. I lagens förarbeten framhålls särskilt att definitionen är avsedd att ha samma innebörd som motsvarande uttryck har enligt definitionen i direktivet, artikel 2 a. Där definieras begreppet personuppgifter som varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (den registrerade). I anslutning härtill anges att en identifierbar person är en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, framför allt genom en hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer som är specifika för hans eller hennes fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. För att avgöra om en person är identifierbar ska härvid, enligt stycke 26 i direktivets ingress, beaktas alla hjälpmedel som i syfte att identifiera vederbörande rimligen kan komma att användas av den registeransvarige eller av någon annan person.

Den i målet aktuella uppgiften ingår i en databas med en personuppgiftsanknuten struktur i form av ett målhanteringssystem. Uppgiften är därmed knuten till en identifierbar person, dvs. S.K. såsom varande part i målet vid länsrätten (anm: jfr den sedan den 1 januari 2007 gällande regleringen i 5 a § personuppgiftslagen; prop. 2005/06:173 s. 58). Genom att i domen föra in uppgift om S.K:s syfte med de ändrade taxeringarna har alltså förts in en upplysning som avser en identifierbar person. Det förhållandet att, som Justitiekanslern invänt, uppgiften är en slutsats om vad som framkommit i målet förtar inte uppgiftens karaktär av upplysning i direktivets, och därmed lagens, mening.

Har länsrättens behandling av personuppgiften varit i strid med personuppgiftslagen?

Enligt 48 § personuppgiftslagen ska den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har orsakat. S.K. har gjort gällande att länsrätten har behandlat den aktuella personuppgiften i strid med 9 § personuppgiftslagen. Justitiekanslern har bestritt att så varit fallet.

Enligt 9 § personuppgiftslagen ska den personuppgiftsansvarige se till, såvitt här är av särskilt intresse, att

- personuppgifter behandlas bara om det är lagligt (punkt a),

- de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen (punkt e),

- inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen (punkt f) och

- de personuppgifter som behandlas är riktiga (punkt g).

En länsrätts verksamhet utövas inom ramen för 10 § e personuppgiftslagen (grundad på artikel 7 e i direktivet). I lagbestämmelsen föreskrivs att personuppgifter får behandlas utan den registrerades samtycke om det är nödvändigt för att den personuppgiftsansvarige ska kunna utföra en arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning. Härav följer att behandlingen av den i målet aktuella personuppgiften har varit laglig i den mening som avses i 9 § a personuppgiftslagen (jfr Sören Öman o.a., Personuppgiftslagen. En kommentar, 3 uppl., 2007, s. 159 och 192, samt Domstolsdatautredningens delbetänkande SOU 2001:32 Domstolarnas register och personuppgiftslagen, s. 90, 95 och 96). Lagenligheten kommer även till uttryck i 7 § förordningen (2001:640) om registerföring m.m. vid länsrätt med hjälp av automatiserad behandling.

Rätten till skydd för den personliga integriteten är inte absolut, utan kan bli föremål för inskränkningar. Skyddet för den personliga integriteten måste vägas mot motstående legitima och grundläggande värden och intressen. Det har förutsatts att en väl fungerande samhällsorganisation alltid kommer att medföra intrång i enskilda individers personliga integritet. Frågan blir då vad som kan tolereras och vad som går utöver det som är acceptabelt eller med andra ord vad som är en kränkning av den personliga integriteten och vad som inte är det (jfr prop. 2005/06:173 s. 16).

I konsekvens med det nu sagda måste de krav som ställs i exempelvis 9 § e, f och g personuppgiftslagen bedömas med beaktande av de legitima och grundläggande värden och intressen som ligger till grund för en domstols eller förvaltningsmyndighets verksamhet.

På sätt framgår av 30 § förvaltningsprocesslagen har det ålegat länsrätten att avgöra målet på grundval av vad handlingarna innehöll och vad som i övrigt förekom i målet samt att utforma avgörandet så att de skäl som bestämt utgången framgår.

De skäl som bestämmer utgången i ett mål innefattar de omständigheter och rättsliga överväganden som ligger till grund för avgörandet. I den mån existensen av en omständighet inte är ostridig, har en förvaltningsdomstol i regel att - på grundval av vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommer i målet - ange om den finner omständigheten bevisad i målet (jfr Bertil Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 5 uppl., 2005, s. 309). Här bör anmärkas att enligt 8 § förvaltningsprocesslagen en förvaltningsdomstol ska tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Denna s.k. officialprincip tillämpas emellertid i olika mån beroende på processföremålets natur och partsförhållandena i målet. Principen anses närmast som en princip om huruvida och i vilken utsträckning domstolen ska få ingripa styrande i en utredning som i första hand parterna ska svara för (jfr Bertil Wennergren, a.a., s. 146 f). Inte desto mindre anges i förarbetena till lagrummet att det ytterst är domstolen som har ansvaret för utredningen i målet men att det av gammalt har ansetts att detta ansvar sträcker sig olika långt i olika typer av mål (prop. 1971:30 s. 529). I dessa förarbeten framhålls även att det i stor utsträckning likväl måste ankomma på parterna själva att skaffa fram utredningen (a. prop. s. 530). Kravet i 1 kap. 9 § regeringsformen att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet (den s.k. objektivitetsprincipen) ger uttryck för ett krav på normmässig rättstillämpning, således inte i sig att tillämpningen av en rättsregel ska leda till ett materiellt riktigt resultat (jfr Gustaf Petrén o.a., Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 1980, s. 37 f).

Av såväl 30 § förvaltningsprocesslagen som 9 § e och f personuppgiftslagen följer att den angivna omständigheten ska vara adekvat, relevant och påkallad som skäl för utgången i målet. En annan sak är att personuppgiftslagens krav i dessa hänseenden ska ses mot bakgrund av den lagstiftningens syfte att skydda den personliga integriteten. Härtill kommer att personuppgiftslagen ska tillämpas på så sätt att det föreligger proportionalitet mellan den intagna uppgiften och det ändamål den ska tillgodose. Vad som kan finnas vara ett onödigt angivande av en omständighet ur förvaltningsprocesslagens synvinkel kan alltså vara en felaktig behandling av personuppgift enligt personuppgiftslagen.

Enligt 9 § g personuppgiftslagen ska personuppgifter som behandlas vara riktiga. Vad som är en riktig uppgift får bedömas utifrån ändamålen med behandlingen. En uppgift anses vara riktig om den stämmer överens med de verkliga förhållandena. Fråga är emellertid att avgöra vilka verkliga förhållanden som en personuppgift ska spegla. Här får man söka ledning i ändamålen med behandlingen av personuppgifter i mål eller ärenden och därmed ytterst i de ändamål som uppbär domstolens eller förvaltningsmyndighetens verksamhet (jfr Sören Öman, a.a., s. 168 f). En personuppgift i domskälen återger vad domstolen har lagt till grund för utgången i målet. En personuppgift som utgör ett sådant domskäl är i princip ett resultat av den bedömning som domstolen har gjort, såvitt avser förvaltningsdomstolarna utifrån vad handlingarna innehållit och vad som i övrigt förekommit i målet. En sådan bedömning ska göras på grundval av de bevisregler och den utredningsskyldighet som gäller med hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet. Här finns i regel ett icke obetydligt utrymme för domstolen att göra en skönsmässig bedömning utifrån vad parterna har anfört i målet, en bedömning som är avsedd att kunna prövas i samband med ett överklagande av en underrätts avgörande.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten, i likhet med Justitiekanslern, att den i länsrättens dom intagna personuppgiften har behandlats inom ramen för domstolens dömande verksamhet och har tillsammans med domstolens övriga överväganden redovisats i domen. Den av länsrätten intagna personuppgiften får i sitt sammanhang anses ha varit adekvat och relevant samt får anses som varande riktig i den meningen att den återger länsrättens slutsats om förekomsten av ett förhållande som länsrätten har lagt till grund för utgången i målet. Med hänsyn härtill och då det inte heller framkommit att länsrätten har behandlat personuppgiften i strid med 9 § personuppgiftslagen i övrigt, finner hovrätten att det inte har framgått att S.K. genom nämnda personuppgiftsbehandling har åsamkats en kränkning i personuppgiftslagens mening. Hon är därmed inte berättigad till skadestånd på denna grund.

Är staten skadeståndsskyldig på grund av underlåtenhet att rätta personuppgiften?

Enligt 28 § personuppgiftslagen är den personuppgiftsansvarige skyldig att på begäran av den registrerade snarast bl.a. rätta personuppgift som har behandlats i strid med någon bestämmelse i lagen. Enligt 1 § förordningen om registerföring m.m. vid länsrätt med hjälp av automatiserad behandling är en länsrätt personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som länsrätten utför. Det ankommer således på en länsrätt att enligt bestämmelsen i personuppgiftslagen vidta eventuell rättelse av en personuppgift i en dom, något som är förbehållet domstolen även i kraft av rättelsebestämmelsen i 32 § förvaltningsprocesslagen och bestämmelserna i 11 kap.regeringsformen om domstolarnas självständighet, i den mån inte annat följer av reglerna om överklagande av avgörandet.

Hovrätten har i det föregående funnit att den aktuella personuppgiften inte ska anses ha behandlats i strid med personuppgiftslagen. Vid sådant förhållande är S.K. inte berättigad till skadestånd i följd av underlåten rättelseåtgärd.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 20 augusti 2008.

Mål nr: FT 1220-07.

Lagrum: 3, 5, 5 a, 9, 10, 28 och 48 §§personuppgiftslagen (1998:204); 1 kap. 9 § och 11 kap.regeringsformen; 8, 30 och 32 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291); artiklarna 10, 234 och 249 EG- fördraget; artiklarna 2 a, 2 b och 7 e Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter; artikel 8 i Europakonventionen; 7 § förordningen (2001:640) om registerföring m.m. vid länsrätt med hjälp av automatiserad behandling.

Rättsfall: EG-domstolens dom den 6 november 2003 i mål C-101/01 punkterna 79-90; RH 2004:51.

Litteratur: Styckena 10 och 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter; Prop. 1971:30 s. 529 f; Prop. 1997/98:44 s. 54; Prop. 2005/06:173 s. 16, 18 ff och 58; Domstolsdatautredningens delbetänkande SOU 2001:32 Domstolarnas register och personuppgiftslagen, s. 90, 95 och 96; Sören Öman och Hans-Olof Lindblom, Personuppgiftslagen. En kommentar, 3 uppl., 2007, s. 159, 168 f och 192; Bertil Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 5 uppl., 2005, s. 146 f och 309; Gustaf Petrén och Hans Ragnemalm, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 1980, s. 37 f.